Varför frihet och kapitalism är bättre än toppstyrning och socialism

Jag gick i skolan på 1970-talet – i gymnasiet under åren 1978-1980. På den tiden var folk i allmänhet betydligt mer vänster än nu, och i synnerhet lärarkåren. Man var helt enkelt inte en god människa om man inte var vänster. Socialism var något fint. Höger var egoism, ondska och avsaknad av empati, samvete och solidaritet. Så var det bara.

Själv var jag väldigt radikal och upprorisk, och framför allt en frihetsälskande demokrat och liberal. Jag visste inte att det hette så när jag var tonåring, men med åren har jag förstått att jag i praktiken var en fullfjädrad klassisk liberal redan som väldigt ung. Efter att vid 13 års ålder ha hört ett tal av Gösta Bohman, i Sollentuna Centrum, gick jag med i Moderat Skolungdom, och blev mer och mer aktiv med åren.

Detta irriterade förstås en och annan i min omgivning, inte minst mina mer vänsteranstrukna lärare, och emellanåt försökte en och annan att tala mig tillrätta, eftersom jag uppenbarligen inte hade sett ljuset; den kommunistiska flamman. Det kunde se ut på olika sätt – genom överseende leenden, arrogant mästrande, eller till och med en och annan utskällning.

Men jag var en självständigt tänkande person med en jävla integritet, och därtill ideologiskt en rätt teatralisk tonåring med smak för starka effekter, så istället för att anpassa mig valde jag att protestera och provocera. Jag bar till exempel ibland en rockslagsknapp med texten ”FASCISM • NAZISM • KOMMUNISM – NEJ” – vilket var oerhört provocerande 1978, tro mig.

En lärare stoppade mig i en central och välbefolkad korridor i mitt gymnasium, och ville väl statuera exempel inför publik. Han skrek åt mig att jag skulle ta av mig den där knappen, att man verkligen inte kan jämföra kommunism med fascism och nazism. Då svarade jag att det stämmer alldeles utmärkt, för kommunism var värre. Sanningshalten i det påståendet kan förstås diskuteras, men det fyllde sin funktion som provokation.

Komiskt nog blev läraren alldeles röd i ansiktet av ilska, och så höjde han rösten ytterligare, och hävdade med emfas och viftande armar att jag egentligen inte borde få bära en sådan knapp – då svarade jag att i hans totalitära drömsamhälle vore det säkert sant, men Sverige är alltjämt en västerländsk demokrati med yttrandefrihet. Så därför får jag det. Då gav han upp, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Somliga i omgivningen hade stannat upp och följt meningsutbytet, och skrattade gott åt lärarens pinsamma nederlag – vilket förstås gjorde honom än mer frustrerad, men min seger desto sötare.

Jag vill dock påpeka att mitt politiska engagemang absolut inte bara var en fråga om provokation och uppror. Jag var en uppriktig politisk aktivist, starkt övertygad om att frihet är bättre än toppstyrning, att människor måste få välja själva hur de ska leva. Och den övertygelsen har jag kvar än idag. Det hände också i mina tonår att jag emellanåt fick fina tillfällen att utveckla mina resonemang.

Det fanns en tydlig skillnad mellan mig och många andra i skolan, både elever och lärare, beträffande just den politiska medvetenheten om vad vänsterpolitik kan leda till. Mina föräldrar hade flera vänner och bekanta som de facto flytt från öststater. Vi hade bekanta från Tjeckoslovakien, Ungern, DDR, Polen, m.fl., och jag fick redan som mycket ung höra berättelser om det socialistiska förtrycket, om den totala avsaknaden av yttrandefrihet, och mycket annat läskigt. Inte riktigt de solskenshistorier om den underbara socialismen, som gärna spreds i svenska media. Så jag läste på ordentligt, och såg genom den lögnaktiga vänsterpropagandan, som jag förstås gärna debatterade – inte minst i skolan.

Så fort en lärare hyllade socialistiska eller kommunistiska diktaturer (vilket hände oftare än man kan tro), så hade jag alltid någon intressant kommentar, eller kanske en hel historia att berätta – till exempel om Stasis register och spionmetoder, om KGB:s avrättningar av politiskt oliktänkande, eller vilka krav som fanns på att få äga en skrivmaskin i Rumänien. När någon hyllade DDR så frågade jag alltid varför de då skjuter ihjäl folk som vill flytta därifrån. Ungefär på det sättet hade jag det under hela min gymnasietid. Undra på att jag fick dåliga betyg av vissa lärare. Ja, jag var skitjobbig. Men det var det värt. Och det kom till användning vid högst oväntade tillfällen.

Under min uppväxt var bilar ett av mina största intressen. Och mina huvudämnen var inte teknik och mekanik, utan snarast formgivning och bilhistoria, något jag läst otaliga tjocka volymer om. Därför blev det väldigt komiskt på en skollektion, när en av mina lärare plötsligt, rakt ur luften (eller ur röven?) påstod att saker och ting som produceras i socialistiska länder, i planekonomiska system, håller mycket högre kvalitet än sådant som produceras i kapitalistiska länder, eftersom vinstintresset gör att kapitalister vill att folk ska köpa nytt hela tiden, och därför producerar man saker av sämre kvalitet, som går sönder. Ergo = produkter från öststaterna är bättre än produkter från västländer. Härlig spekulation. En lätt surrealistisk situation med tanke på att ämnet var svenska, och politik var över huvud taget inte relevant just denna lektion.

Detta uppenbart felaktiga påstående inspirerade mig att helt sonika ställa mig upp i bänken, ta över lektionen, och hålla ett litet föredrag om bilhistoria. Och då undrar vän av ordning kanske vad bilhistoria har med socialism och kapitalism att göra. Häng med, så kommer du att förstå. Kom ihåg att denna händelse jag beskriver utspelade sig på slutet av 1970-talet. Då var Tyskland fortfarande två länder – Östtyskland och Västtyskland, och få kunde ana att muren skulle falla, bara tio år senare.

Efter andra världskriget delades Tyskland i två halvor. En östlig socialistisk halva, styrd av Sovjetunionen, och en västlig, marknadsekonomisk demokrati, till en början administrerat av de allierade – USA, England och Frankrike. Intressant nog hade både BMW och Auto Union fabriker för biltillverkning i den östtyska halvan. BMW-fabriken exproprierades av staten, och där tillverkades en tid förkrigsmodeller av BMW, under namnet EMW. EMW bytte snart namn till Wartburg, som sedermera utvecklades till en trecylindrig, gräsligt ful plåtlåda av synnerligen dålig kvalitet.

Trabant – en av världens sämsta bilar någonsin, har en liknande historia. Auto Union var från början en koncern med fyra bilmärken, Horch var det allra finaste, och kunde tävla med Mercedes och Maybach i kvalitet och exklusivitet. Snäppet enklare var Wanderer, och så Audi, och den allra billigaste och enklaste var DKW, en elegant liten bil som inspirerade SAAB till såväl aerodynamik som tvåtaktsmotor och frihjul. Därav de fyra ringarna i det vi idag tänker på som Audis emblem. Det var de fyra rullande följeslagarna i Auto Union.

Efter kriget flyttade BMW-folket och Auto Union-folket till Västtyskland, och fortsatte att bygga bilar där. Men det fanns som sagt tillverkningsindustri kvar i öst, och i Audi-fabriken i Zwickau (som förstås också konfiskerades av staten) började man snart tillverka dåliga varianter av förkrigs-DKW, som fick heta IFA. Det var ont om plåt, så man byggde större delen av karossen i plywood. På 1950-talet introducerades duroplast – ett material som hängde med när östtyska staten lät bygga den första Trabanten 1957, som sedan byggdes nästan oförändrad fram till 1991. En liten bil av synnerligen dålig kvalitet, med en ofattbart smutsig, svag och otillförlitlig tvåcylindrig tvåtaktsmotor, en kaross av plast utan någon som helst krocksäkerhet – och därtill trång, långsam och ful. Men man kunde få stå i kö i 15 år för att få köpa en. En fin paradox låg i att det effektivaste sättet att gå förbi kön, att få köpa en bil utan kö, var att betala med västvaluta.

1961 byggdes den s.k. Antifaschistischer Schutzwall – den antifascistiska skyddsvallen runt Väst-Berlin, officiellt som ett försvar mot det Västtyskland som de östtyska ledarna påstod var infiltrerat av nazister och fascister. Men dessa genomskinliga påståenden lurade förstås ingen. Miljoner östtyskar hade redan flytt till väst (påtaglig braindrain av högutbildade och kompetenta personer), och socialisterna ville stoppa denna avfolkning. Så – istället för att erbjuda ett trevligare samhälle att leva i, förvandlade man det över en natt till ett fängelse, och straffet för rymningsförsök till Västberlin var döden. Men 1989, efter nästan 30 år av isolering, var det alltså slut med muren, slut med gränsen mellan öst och väst. I och med sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland fanns det plötsligt ingen marknad för socialistiska skräpbilar, så 1991 var det slut med både Trabant och Wartburg. Putz weg.

Så vad säger denna historik oss om olika politiska system? Kanske en så enkel sak som att båda dessa två bilmärken fick utvecklas på två håll, i två politiska versioner av samma land. Och vilka slutsatser kan vi då dra av detta resonemang? BMW i väst blev en av världens bästa bilar, en föregångare och ett tekniskt under. Audi är inte långt efter, och kan utan tvekan rankas som en av världens bästa personbilstillverkare i såväl kvalitet som prestanda – och det gällde redan 1978-1979 (då jag alltså första gången drog denna jämförelse).

När muren slutligen föll, tio år efter min jämförelse i klassrummet, hade BMW och Audi blivit ännu bättre, medan deras efterblivna tvillingar i öst, Trabant och Wartburg hade stannat i växten. Föga förvånande gick båda dessa bilproducenter omedelbart i konkurs, efter att ha fått konkurrens från västproducerade bilar, som var både billigare och bättre. Och man behövde inte stå i kö i flera år för att få köpa en.

Sensmoral: Frihet är bättre än ofrihet. Spontan ordning från de enskilda individerna fungerar bättre än toppstyrning och femårsplaner. Fri marknad är bättre än protektionism och skråväsende.
Med andra ord: låt det privata näringslivet sköta all tillverkningsindustri. Staten ska inte lägga sig i vem som producerar bilar, eller andra industriprodukter för den delen, och inte heller reglera vilka som får köpa eller inte. Det blir inte bra.

Lite mer diktatur, tack! – Vassego, betala i kassan!

När de stora moderna diktaturerna växte fram under 1900-talet, var öppet våld och synligt tvång självklara ingredienser. Att avrätta personer för deras åsikter var vardagsmat i en värld där ytterst få länder var demokratier. Nackskott och massgravar var logiska, och praktiska politiska lösningar. Ideologier som socialism, kommunism, fascism och nazism betraktades som moderna och realistiska, och rönte onekligen en stor internationell framgång. Medborgarna i stora länder som Sovjetunionen och kommunistiska Kina föll offer för det sociala experimentet totalitär ideologi kombinerat med modern teknologi. Många andra, mindre, men internationellt betydelsefulla länder som Tyskland och Italien prövade på den nya tidens styresskick.

I och med andra världskriget insåg många att rå diktatur och totalitär makt kanske inte var den bästa vägen till lycka, och inte ens nödvändigtvis den effektivaste metoden att utöva makt, så makthavare och medborgare arbetade för en gångs skull tillsammans (låt vara med disparata motiv) för att utvidga det demokratiska systemet över hela världen. Ibland brydde man sig inte om att skapa demokrati – man använde ordet bara, för att skyla över det faktum att landet fortfarande styrdes som en rå diktatur – DDR och Nordkorea är bra exempel på detta. Tyska Demokratiska Republiken och Demokratiska folkrepubliken Korea. Den sistnämnda finns fortfarande, och heter alltjämt så. Det räcker naturligtvis om folk tror att de lever i en demokrati.

Men de som har makten på riktigt skiter i vilket samhällssystem som för närvarande är populärast. De anpassar sig för att behålla och stärka sin makt. Fungerar det med färggranna arméer, pukor och trumpeter, överdådiga kröningsceremonier, hermelinmantlar och guldspiror för att upprätthålla makten, så är det just de redskapen man kommer att använda. Om det är smarta bomber, grå kostymer och en armé av buffliga livvakter som utmärker den offentlige makthavaren, så kommer makthavaren att använda sig av just det. Och om det är demokratiska val av sympatiska personligheter beväpnade med förnuftiga floskler, så kan du vara så säker på att några sådana marionetter kan skakas fram ur lämplig rockärm.

De verkliga makthavarna ser vi inte alls – de är skuggfolket, de som verkar utan att synas. Skuggfolket vill inte granskas – de kastar dimridåer och anlitar duktiga idioter som marionetter. Ledande politiker som Tony Blair, Fredrik Reinfelt och Carl Bildt är också marionetter, nickedockor som kan korrumperas och användas av makten så länge de uppfyller sina plikter. Några som är särskilt duktiga får bli medlemmar i fina marionettklubbar, som Bilderberggruppen, där alla de sitter som tror att de har verklig makt. Men de verkliga makthavarna är de som styr pengarna i världen. De som äger världens stora banker, och bestämmer över all finansiering och riktningarna för all världens kassaflöden. Centralbankerna kan trycka mer pengar, skapa inflation och depression, finansiera krig – och blockera ditt bankkonto, över hela världen.

Och vi medborgare tror att vi har makt, eftersom vi får rösta var fjärde år. Men vad vi faktiskt gör när vi röstar, är att ge bort makten. I Sverige har vi något som kallas representativ demokrati, en slags frivillig diktatur där vi luras att tro att vi kan påverka samhällets utveckling genom att lägga några små lappar i lådor i närmaste samlingslokal. En gul, en vit, en blå. Och så tror vi att vi har varit med och påverkat – men det är en skendemokrati, ett skuggspel. Vi har under det gångna året blivit kraftigt varse om att det inte spelar någon roll vem som regerar. Det blir i stort sett samma politik ändå. Trots personval och yviga löften, som visade sig vara värda mindre än toapappret du just använde när du var på muggen. Det finns dock undantag från denna regel. Mer om det längre ner i denna artikel.

Under 1900-talet kunde makthavarna fortfarande komma undan med totalitärt maktutövande, kontroll genom våld och utrensningar, och tvångsmetoder. ”Papiere, bitte” var vardagsmat i många länder. Men i vår ”upplysta” tid räcker inte tvångsmedel utifrån. Vi måste bli förförda att själva vilja bli kontrollerade. Vi måste luras att tycka om att bli kontrollerade, manipuleras till att älska Storebror.

Så med piska och morot införs allehanda kontrollsystem. Moroten är att allt blir så mycket enklare, vi blir omhändertagna och ”trygga”, och beskyddade från hemska terrorister och brottslingar. Piskan är den som säger ”den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”, och genomdrives med buzzwords som terrorism, barnporr och organiserad brottslighet. Ingen gillar ju sånt, eller hur? Så om du till äventyrs motsätter dig nya lagar och kontrollsystem som officiellt är till för att stoppa just sådant, så måste du vara en skummis med smutsigt mjöl i påsen – endera terrorist, brottsling eller barnpornografikonsument – eller hur? Så dra ner byxorna för kontroll vid minsta anmaning, eftersom vi alla måste lyda för en god sak. Ordnung mußt sein!

Förr i tiden kunde man enkelt införa legitimationstvång. Återigen, ”Papiere, bitte.” Nu är det frivilligt, men du kommer å andra sidan inte långt utan ditt ID-kort. Och överallt gör man det svårare att klara sig utan plastkort, nu också med inbyggda, spårningsbara chip. Snart har man ersatt alla myntautomater med kortspringor. Ska du parkera din bil tar de flesta P-automater kort, och allt fler automater tar BARA kort. Inom en överskådlig framtid kan polismakten registrera varenda steg du tar, inklusive besöket på den offentliga toaletten, som givetvis också betalas med kort. Och har vi en japansk modell av toalett, som även registrerar ditt blodtryck och allmäntillstånd, så kan även detta uppdateras i de offentliga registren – som förstås är tillgängliga för ditt försäkringsbolag. Verkar du alltför krasslig höjs din premie.

Det är ju jättepraktiskt om alla papperspengar och mynt ersätts med kort – då slipper vi släpa på dem. Men tänk en gång till – om papperspengar försvinner, och ditt kort av en eller annan anledning inte fungerar; vad gör du då? Tänk om ditt konto spärrats av banken, av en eller annan anledning? Tänk om autogirot dragit för mycket från ditt konto, och så har du plötsligt inget på kortet? Och – tror du inte att en rånare kan ta ditt kort och knäcka koden för att råna hela ditt bankkonto? Nå, du kan ju spärra kontot, förstås – om inte rånaren har snott din telefon också, och slagit ner dig så att du ligger avsvimmad i flera timmar. Säkerheten är illusorisk. Dessutom – då kan ALLA dina pengatransaktioner registreras. Vill du det? Vill du att skattemyndigheten ska ha fri tillgång till hela din privatekonomi?

Låt oss göra ett tankeexperiment – varför inte drogtest på de offentliga toaletterna? Du har rökt på lite, pissar i porslinstratten, analysapparaturen slår larm till polisen, låser dörren så att du inte kan komma ut, och strax kommer den lokala piketen och plockar in dig för droginnehav. Science fiction? Inte då. All teknik finns redan. Det är bara en fråga om att sälja in idén. Politiker försöker ju redan få föräldrar att gå med på obligatoriska drogtester för skolungdomar – givetvis för att skola in ungdomarna i att vänja sig vid ett samhällssystem där vi ständigt blir kontrollerade. Flygplatskontroller och snatterilarm fungerar på samma sätt – du ska vänja dig vid att bli kontrollerad.

Och när tekniken pajar – för det gör den alltid, förr eller senare – så finns det alltid något att skylla på. Du fastnar på muggen, eftersom den läser av otillåtna droger i ditt urin. Muggen låser in dig, men larmet funkar inte, och bevakningskameran är sönderslagen. Du får ett epileptiskt anfall och dör på toaletten. Men då kan polisen avfärda det hela med att det var ”drogrelaterat”, och då finns plötsligt ingen ansvarig. Du fick skylla dig själv.

I skuggfolkets drömsamhälle går vi alla runt med inopererad fotboja (spårbart datachip), i praktiken ett virtuellt spekulum uppkört i röven för jämnan. De som inte lyder blir utestängda från samhället. I det fullt utblommade kontrollsamhället har alla små datachip inopererade under huden, för det är ju så himla praktiskt. Du kan gå ut utan ID-kort, utan betalkort, utan nycklar, och ändå göra alla dina ärenden. Jättepraktiskt.

Fördelarna med ett inopererat chip kommer att säljas in med glada kampanjer. Skrattande nudistkolonier vinkar glatt och påpekar fördelen med att äntligen kunna få vara helt naken. Leende mammor lovprisar tryggheten i att alltid kunna spåra var deras barn är. Bilägaren blir glad för att han slipper komma ihåg bilnyckeln, och ingen kan stjäla hans bil, eftersom bara hans chip öppnar dörren. Tror han.

Den mest fruktansvärda fascismen du kan föreställa dig kommer att införas med medborgarnas hjälp. Frivilligt. Och du betalar själv. Och den som försöker göra på eget sätt blir totalt utstraffad genom några knapptryckningar. Butiksdörrarna öppnas bara för dem som är kreditvärdiga (varje butik har en scanner utanför dörren som läser av vilka som vill komma in – den som inte har några pengar vill man förstås inte ha in i butiken), och alla andra får stanna ute i kylan. Bokstavligen och bildligen. Och just så skall vi skrämmas till lydnad.

Detta är inte science fiction. All teknologi jag har beskrivit finns redan, och betydligt mer avancerad än så. Du kan redan köpa GPS till ditt barn, och du kan redan ha ”koll på dina vänner” med smarta webbtjänster (kan du ha koll på dna vänner finns det väl ingen anledning att hindra staten från att ha det, eller hur?). Exklusivare bilmärken har redan bilnycklar som trådlöst låser och låser upp bilen, beroende på hur långt från den du är. Nya pass förses med ett chip som kan fjärravläsas, så att flygplatskontrollanterna slipper bläddra i varje resenärs pass. Att sådana pass kan missbrukas av en terrorist, spion, eller bara en sofistikerad skurk med rätt scannerutrustning är det naturligtvis ingen som nämner. Att du med utrustning för ett par tusen kan framställa falska fingeravtryck som lurar de mest avancerade fingeravtrycksläsare är det förstås ingen som nämner heller. Falsk trygghet, alltså.

Alla dessa tekniska arrangemang ”för vår trygghets skull” har egentligen inte ett skit med din trygghet att göra. Flygplatskontroller, knivförbud, bevakningskameror och ID-kortskrav hindrar inte riktiga bovar. De som vill begå brott gör det ändå, och hittar på smarta lösningar för att överlista alla skyddsåtgärder. Trygghetsarrangemangen finns egentligen där för att avväpna dig totalt, göra dig 100 % sårbar och hjälplös, van vid kontroller (”klart att dörrvakten trycker upp ett finger i min anal – jag skulle ju faktiskt kunna vara en terrorist!”) och totalt försvarslös. Lätt att kontrollera.

Denna svarta berättelse, denna gastkramande dystopi, verkar kanske överdrivet cynisk. Det är dock tyvärr en alltför realistisk vision för att lätt avfärda. Och insikten om att detta faktiskt är en fullt möjlig utveckling i vårt samhälle, inte minst eftersom den redan har kommit väldigt långt, får allt fler att vakna, och ställa sig på tvären. Ur detta perspektiv är det logiskt att dra slutsatsen att t.ex. Piratpartiet är ett av många synbara symptom på en underström, en sakta uppvaknande medborgarrättsrörelse, ett aktivt motstånd mot kontroll av medborgarna, mot totalitär makt, mot hjärntvätt och inlärd hjälplöshet – för frihet, för eget ansvar, för varje enskild individs möjlighet och rätt att själv skapa förutsättningarna för sitt liv.

Det är inte politikerna som ska kontrollera oss. Det är vi som ska kontrollera dem. Vi måste fatta att ingen blir lyckligare av inopererade datachip, kontrollkameror och avlyssning överallt, avskaffad yttrandefrihet, meddelarfrihet och andra uttryck för totalitär makt – modern högteknologisk diktatur. Orwell hade suckat igenkännande. Ska vi någonsin lära oss av historien, och förekomma nästa maktattack? Thomas Jefferson, U.S.A.:s tredje president, och huvudsaklig författare av den amerikanska konstitutionen, ansåg att ”det måste vara varje invånares rätt att bära vapen, för att kunna försvara sig mot en korrumperad regering”. Onekligen ett intressant perspektiv, sett ur vårt nutida perspektiv. Jefferson var kanske inte helt fel ute.

Framtiden är inte skriven, inte ristad i sten. Du och jag, vi alla kan vända utvecklingen, tillsammans. Vi måste höja våra blickar, bli mer medvetna, mer olydiga, mer ifrågasättande. Vi måste sätta ner foten och säga nej, när vi blir utsatta för plågsamma och onödiga myndighetsförsök. Vi behöver inte beväpna oss med dödliga vapen, men vi måste granska politiker, media och andra makthavare i sömmarna, och avslöja varje skurk och bedragare som just det – skurk och bedragare. Vi måste sluta vara så godtrogna, och tro att all överhet vill oss väl. Det vill de inte. Särskilt inte om de säger att de vill just det. De skiter i dig. Utgå från att all media och alla politiker ljuger, och att de bara är megafoner för maktens intressen.

Staten är inte din omtänksamme vän. Staten är en drös med människor som vill ha makt över dig. Vänj dig vid att för närvarande se staten (regeringen och riksdagen) som din fiende, som du kan vänta dig vilka attacker som helst från. Var misstänksam, ifrågasättande och monumentalt bråkig i alla dina mellanhavanden med myndigheter. Om någon vill se ditt ID-kort, eller på annat sätt ha dina personuppgifter – fråga varför. Och kräv jävligt bra motiv. Annars kan du vägra. Om kassörskan i taxfree-butiken vill se ditt boardingpass fast du bara köper choklad och parfym – fråga varför. Får du inte ett bra svar; lämna grejerna och köp ingenting. Våga vara besvärlig. Fråga inte om lov. Lev ditt liv som du vill leva, utan att ängsligt se dig över axeln (får man göra så här?). Ta makten över ditt liv.

Och OM du ska rösta i våra skendemokratiska val – lägg inte din röst på något av de etablerade partierna som redan sitter där. Straffa ut dem. Välj inte heller ett riktigt, riktigt dåligt alternativ som Sverigedemokraterna. Reaktionär kristendom och nynazism i kombination är kanske inte riktigt vad det här landet behöver. Rösta på Piratpartiet, inte nödvändigtvis för att du håller med om allt de förespråkar, men för att de är ett frihetligt parti som t.o.m. kan ha goda chanser att komma in. Det om något vore under alla omständigheter en seger för folket, ett återerövrande av lite makt genom röstsedeln. Vi kan stoppa diktaturen från att växa sig oövervinnerlig. VI kan stoppa skuggfolket från att få ännu mer makt. Det finns en väg ut ur tyranniet. Men du måste göra jobbet – all makt är given.

Vi har de makthavare vi förtjänar. Vi måste själva erövra vår frihet.

Andra bloggare som kommenterat, länkar till mig och/eller skriver om samma ämne:
Joshen, Rick Falkvinge, Fritänk, Christian Engström (pp), Calandrella, projO’s blog, Argast Nu, A die Wundes Weblog, Lûzgannon, Nemokrati, Terra Modulo, Badlands Hyena, UD/RK Samhälls Debatt, Fridholm.net, Jens O., XOR, Rormok’s Weblog