Vill du bli sexpedagog?

Det finns alldeles uppenbart ett enormt behov av utbildning i ämnet sexualitet. Inte minst eftersom okunnigheten generellt är mycket stor, därtill uppbackad av en gigantisk neuros, en kollektiv sexualskräck som är monumental.
Av den anledningen håller jag och min kära hustru Jennie oerhört populära kärlekskurser sedan drygt fyra år tillbaka, och vår baskurs är en kärleks- och sexkurs för par – Gudomlig Njutning. Mer om våra kurser kan man läsa på min erotiska hemsida Cirkus Eros.

Men här ska jag berätta om en annan kurs – ett helt årsprogram, som kallas Sexsibility coach-utbildning. Det är något helt nytt, och erbjuder dem som har ett särskilt stort intresse för sex, kärlek och relationer att fördjupa sig ordentligt i ämnet, för att också bereda möjlighet för kursdeltagarna att själva jobba vidare som coacher, lärare, m.m. Kursen är skapad av Lorenzo Stjernquist, och kommer att innehålla en mängd gästlärare från flera länder och kontinenter, bl.a. jag själv och min hustru Jennie.

Om du tycker att detta låter intressant, så vill jag mycket gärna att du kikar in på Lorenzos hemsida Starspray ( www.starspray.com ), där du också kan läsa mer om kursen. Tag förstås också en titt (eller fler) på Cirkus Eros, och läs om våra kurser där.

Dagens asgarv!

Välkommen till min blogg! För ovanlighetens skull skriver jag inte ett engagerande inlägg för dig att läsa här på TantraBlog, men istället en inbjudan att besöka en annan blogg.

Du MÅSTE läsa joshens blogginlägg om de förfärliga dansmusikerna!
Det är satir på hög nivå, och något av det roligaste jag har läst på länge! Joshen har tagit hela prostitutionsdiskussionen, hordebatten, och överfört den till dansbandsmusiken, och kopplingen är klockren. Vansinnigt rolig! Missa inte!

Litet tillägg om min egen blogg: Enligt Bloggportalen är TantraBlog med på topplistan över de mest länkade bloggarna på Bloggportalen. Där står på beskrivningen av min blogg ”OBS: Mycket länkad blog”, vilket förstås är väldigt roligt, särskilt med tanke på att den bara har funnits i etern i en månad. Inte så illa pinkat…

Farliga rumpor…!

Den amerikanska myndigheten FCC (Federal Communications Commission) har fått hjärnsläpp. Igen. FCC har fått mycket kritik genom åren, framför allt för att de av många anses motverka den amerikanska konstitutionen, och förstås specifikt första tillägget som avhandlar yttrandefriheten. I många avseenden har U.S.A. en betydligt mer utvecklad och heltäckande yttrandefrihetslagstiftning än något annat land i världen (inklusive Sverige), vilket förstås med jämna mellanrum förargar de moralfascistoida högerkristna som helst vill strypa all information som strider mot deras egna åsikter.

Nu har FCC föreslagit ett högt bötesbelopp för mediaföretaget ABC, så högt som 1.430.000 USD, eftersom de har utsatt TV-tittande barn för fara. Och vad är då denna fara? Jo, i en scen i den populära kriminalserien ”På spaning i New York” får TV-tittarna se en naken kvinnorumpa skymta förbi (tillhörande skådespelerskan Charlotte Ross). Skandal! Det kan vara värt att påpeka att just det avsnitt som FCC har synpunkter på, visades för fem år sedan. Dessutom var det en repris av ett gammalt program. Lite sent ute, FCC?

Min egen teori till varför just denna scen betraktades som så farlig för barn, är inte bara den nakna rumpan, utan det faktum att scenen innehåller ett identifikationsobjekt för barn – ett barn som kommer in i badrummet och ser nämnda skådespelerska naken. Och det är ju självklart upprörande för alla jesusfascistiska moralpoliser. För det vet ju alla att det är farligt för barn att se en naken människa? Eller?

Ingen människa har någonsin dött eller tagit skada av att se en annan människa naken. Detta är ett obestridligt faktum. Att se en naken kropp är inte farligt för någon, inte heller för ett barn. Alltså är den här typen av anmälningar helt absurda. Och direkt skadliga, eftersom de befäster den destruktiva iden att en naken människokropp i sig på något sätt skulle vara farlig, skamlig och syndig.

Ett annat berömt exempel är den s.k. ”Nipplegate”, när Janet Jackson på Super Bowl-finalen i TV uppträdde med Justin Timberlake år 2004, och råkade flasha en bröstvårta. Hallå! På vilket sätt är en bröstvårta farlig? Kan någon förklara det för mig? Vem tar egentligen skada? Och av vad?

Den enda anledningen att vara kritisk mot denna filmscen skulle snarast vara skådepelerskans reaktion när hon inser att ett barn har kommit in i badrummet. Hon ser helt förtvivlad och chockad ut, och skyler sig med händer och armar. Denna reaktion kommer med stor sannolikhet att skapa trauman hos barnet – är det så illa att bli sedd naken? Ska man reagera så? Blev hon så rädd för mig, bara för att jag såg henne naken? Är min kropp lika farlig? Och så inleds ett fruktansvärt självförakt, en destruktiv självbild baserad på den egna kroppens förfärliga natur.

Denna sjukt perversa syn på nakenhet befrämjas framför allt av kristna, och syftar till att befästa den gamla skvatt galna idén att kroppen är syndig, och att vi bör skämmas för den. Och förstås att sex är det farligaste och syndigaste som finns på vår jord – expresståg till helvetet. Själv anser jag att denna sexualsyn, med sin hatiska syn på kroppen, är oerhört destruktiv.

Det är ett historiskt faktum att de kulturer som är grundligen sexualpositiva, är också de mest fredliga, medan de som är mest sexualfientliga och kroppshatande, är också de mest aggressiva och krigiska av alla kulturer. Därför borde vi uppmuntra en mer oneurotisk attityd till den egna kroppen, snarare än att okritiskt föra vidare vår gymnofobi till nästa generation.

MAKE LOVE, NOT WAR!

Sju gudomliga egenskaper hos mig själv…

Jag tar upp stafettpinnen, eller kanske pinnarna, som har förmedlats till mig från såväl Blogge som Isabella, och försöker mig på det här med sanningssägande – om mig själv, vilket förstås inte är helt enkelt. Först och främst är jag väldigt ”ohemlig” av mig, så jag vet inte om det finns så mycket nytt att ”avslöja” om mig själv. Men jag kan ju pröva…

Detta inlägg blir också ett litet ”jubileumsinlägg”, eftersom jag nu kommit upp i 3.000 besök sedan årsskiftet, vilket jag tycker är rätt bra för en helt nystartad blogg. Jag har förvisso sajter som har fler besökare per dygn, men de är gamla och väletablerade på nätet.
Vi får se hur det går med TantraBlog i framtiden…

Sju sanningar skall sägas, sju uttryck för min personlighet.
Vem är jag? Ja, den frågan är väl lika gammal som människan själv. Vad är jag? Hur är jag? Varför är jag? Var kom jag ifrån, och var är jag på väg?
I denna självspegling tänker jag försöka att inte falla i fällorna att vara å ena sidan överdrivet självkritisk, i så kallad ”ödmjukhet” (som vanligen bara är självförnekelse och flykt från ansvar), och å andra sidan självgod skrytsamhet – även om jag tror att det kan vara mer hälsosamt för många än motsatsen. Vi har lite för mycket Jante i oss, och lite för lite av nöjdhet och glädje över oss själva och våra förmågor. Känslan av att vara otillräcklig och sämre än andra leder säkerligen till fler problem än självgodhet och självtillräcklighet – både individuellt och kollektivt. Osäkra människor är lätta att förleda och manipulera.

O.K. Here we go:

1. Jag är extremt kreativ – men jag är inte alltid så bra på att förverkliga mina idéer. Jag har dåligt tålamod med mig själv, och om jag inte lyckas manifestera en idé i verkligheten rätt fort, så kan den lätt tappa luften och självdö. Oj, vad många oavslutade, jättefina projekt jag har i dammiga mappar och förråd. Jag har svårt att hålla alla mina bollar i luften samtidigt, och fokuserar ibland på fel bollar. Mina prioriteringar är inte alltid särskilt rationellt eller praktiskt väl valda, och därför kan jag läcka väldigt mycket energi på helt meningslösa ting.
Men när jag väl sätter tänderna i något, och håller kvar greppet, så är jag å andra sidan väldigt bra på att manifestera mina idéer i handling. Då går jag med min favoritgud Frej, och skapar allt vad jag orkar – och fint kan det bli!

2. Jag är en extremt nyfiken person – liksom Odin, min främste lärare och förebild i den nordiska gudaskaran. Jag vill veta allt! Och jag frossar i perifera kunskaper, udda områden, och är följaktligen svårslagen i spel som Trivial Pursuit. Jag äter böcker i mängder, och kan surfa hela nätter på olika obskyra hemsidor om något specifikt ämne. Jag kan aldrig få nog.
Dessutom älskar jag att berätta om mina nya rön – jag är en mycket pratsam person – vilket i och för sig ofta leder till att jag blir ombedd att hålla föredrag eller kurser i ämnen som intresserar mig – vare sig det handlar om shamanism, tarot, teaterimprovisation eller sexualtekniker.
Vill man komma åt mig, och hitta mina svaga sidor i denna kunskapstörst, så måste man välja något område som inte intresserar mig, som t.ex. sport – där kan jag å andra sidan ingenting. Det skulle kunna pågå ett VM i fotboll eller ishockey i Stockholm, och jag skulle ändå undra varför det är sådan trafik på Nynäsvägen. För mig är proffsidrottare i praktiken en slags moderna gladiatorer – alltså slavar, dresserade apor som hoppar när coachen säger ”hoppa”, och som kan gå att sälja och köpa på idrottsklubbarnas egen slavmarknad, och sedan slängas på soptippen när de inte längre duger (kolla bara Tomas Brolin, stackarn…). Duktiga på det de gör, och ibland t.o.m. riktigt underhållande, men i praktiken helt ointressanta för mig. Ingen regel utan undantag. Men även denna dubbelhet delar jag med Odin, som man aldrig kan ta för givet beträffande sympatier eller antipatier, liksom i det att jag trots mitt ointresse för idrott har en stark tävlingsinstinkt, som jag dock gör allt vad jag kan för att dölja…

3. Jag är en ordningsmänniska – med pedantisk ordning och struktur på vissa områden av livet. Mina böcker, filmer, CD-skivor och annat som kan struktureras är vanligen extremt noggrant ordnade – i bokstavsordning, ämnesordning m.m. Som en Brahma, eller Odin, Vile och Ve, älskar jag att skapa ordning och struktur, bygga världar och system – både i tankesystem i huvudet såväl som i min omgivning, rent fysiskt.
Men jag har ingen, eller alltför liten ordning på min ekonomi, med deklarationer, moms, skatteinbetalningar, kvitton, fakturor etc. Jag är blankettdyslektiker och byråkratifobiker, och kan känna mig direkt klaustrofobiskt instängd om jag måste göra något administrativt som att fylla i en blankett med rutor som det ska stå siffror i. Detta har lett till helt idiotiska konsekvenser som sköntaxeringar och bråk med kronofogden, men ännu värre är jag har gått miste om mycket pengar genom åren, bara på grund av denna brist i min karaktär.
Jag vill verkligen bli bättre på sådant, men det är verkligen svårt. Revisorshjärnor och andra kubskallar brukar ibland glatt och entusiastiskt påpeka för mig att ”men det är ju jättelätt” – varpå jag påpekar att det också är ”jättelätt” att rita en hund eller en 1957 Chevrolet ur minnet, eller att hålla ett underhållande tal i över en timme för tio, hundra eller tusen människor. För mig är det i alla fall jättelätt – men att fylla i en blankett, det är nästan oöverstigligt svårt. Vi är alla olika…

4. Jag är en mycket snäll och omtänksam person – men även solen har sina fläckar. Jag kan vara outhärdligt elak ibland, och har en lätt sadistisk ådra (en fin förebild är Jan Guillou när han sågar som hårdast) som jag för det mesta försöker att kanalisera på ett så oskyldigt sätt som möjligt (se gärna min hemsida Världens fulaste bilar).
Alltså lite som guden Shiva, som beskrivs som ”ashutosh”, vilket betyder ”lätt att tillfredsställa, lätt att förarga” – båda sidorna finns i mig.
Jag har till exempel extremt dåligt tålamod (kort stubin!) med korkade människor som tror att de vet allt, och kan i möten med diverse ultrapuckon (särskilt de som missbrukar oförtjänt makt) ibland visa mina fulaste, mest arroganta sidor. Denna grälsjuka von-oben-attityd är inget jag är stolt över, men den fyller faktiskt sin funktion ibland. Jag tar inte skit, särskilt inte från idioter och undermänniskor (puckon i uniform är värst, och förtjänar vanligen enbart förakt). Ibland är det bara Mjölner som gäller…
Lapplisor och P-nissar räknar jag inte in i denna uniformerade kategori – dem är det bara alldeles för synd om för att jag ska kunna förakta dem. Att jobba som Lapplisa eller P-nisse måste vara det mest förnedrande yrke en människa kan ha. Jag suger fan hellre gubbkuk på en bakgata – då är det i alla fall ingen som behöver se mig utföra mitt jobb… Dessutom gör man som prostituerad åtminstone folk glada – lapplisor och p-nissar gör folk bara ledsna, arga och förtvivlade.
Som tur är lyckas jag för det mesta undvika den typen av kontakter, och kan vara den kramiga och medkännande nallebjörn jag helst identifierar mig som.

5. Jag är lat, lättsinnig och njutningslysten – och jag vet att jag nog borde gå ner några kilon, om inte annat så för min egen hälsas skull. Men det är jobbigt att träna, jogging är trist, och den där grönmögelosten är ju så himla god, och lite mer smör och grädde i maten förhöjer smaken. Och godis ÄR gott!
Jag lyssnar hellre på musik än jag torkar golv, och disken kan få stå lite till, så att jag hinner läsa ett kapitel till, eller kanske älska med min hustru. Det är mycket trevligare att krypa ner i soffan med min älskling och titta på en kul film än att göra ”nyttiga” saker. Fast å andra sidan njuter jag hejdlöst av långa sköna promenader ibland – men då är det just njutningen som får ut mig, inte någon pliktkänsla eller nyttigheten i nämnda aktivitet. Är jag ute i skogen vill jag gärna sitta vid en eld, kanske dricka en kopp kaffe, ta en pipa rök med fin tobak, och kanske en liten hutt av välåldrad enkelmaltwhisky ur medhavd plunta.
Musik är också ett fantastiskt njutningsmedel, både att spela och sjunga själv såväl som att avnjuta andras musicerande.
Jag kan ju förstås också tillägga att jag njuter hejdlöst av att vara fysiskt naken, och passar på när omständigheterna tillåter – helst utomhus på sommaren, då naturen erbjuder sol, vind och vatten mot min nakna kropp… Bacchus är självfallet en favoritgud som jag gärna åkallar i alla dessa njutningsfyllda sammanhang…

6. Jag lever konstant över mina tillgångar – vilket är intimt förknippat med min sybaritiska läggning i kombination med min avsaknad av ekonomisk struktur. På något sätt lyckas jag leva gott ändå. Jag har sällan tillräckligt med pengar, trasiga kläder, gamla bilar, obetalda räkningar – men ändå finns överdådet och lyxen där, om än i liten form. Jag tittar nästan aldrig på prislappar i affären – om jag vill ha något så vill jag ha det. punkt slut. Och har jag bara råd med en liten flaska gott att dricka, och en liten, liten bit Roquefort av hög kvalitet, så njuter jag desto mer av dessa små flisor av välstånd.
Kommer det plötsligt in pengar, så försvinner de väldigt fort. Först och främst för att det alltid finns massor med hål att stoppa pengarna i, men också för att jag gillar att unna mig och de mina det bästa.

7. Kärlek och sex är mina bästa droger – så jag ser till att jag fortsätter att vara förälskad i och kåt på min underbara hustru, min ljuvliga, vackra, sexiga, kloka, roliga, kärleksfulla och fantastiska hustru. Och jag älskar mina barn, helt utan gräns, och jag älskar att umgås med mina vänner, för vilka jag regelbundet ordnar stora fester eller små middagar. Det är inte svårt att bli hög på kärlek. Men man måste ändå medvetet välja kärleken för att uppnå detta, och det är jag och min kära hustru uppenbarligen så bra på att vi kan hålla kurser i det…
Ja, jag älskar sex – och om det var något på den här listan som INTE är en hemlis, så är det väl det! Inte minst med tanke på mitt fokus på denna min blogg… Det tantriska mötet mellan Shiva och Shakti, eller fruktbarhetsriten mellan Frej och Gerd, eller det magiska mötet mellan Freja och Odin, är alla starka arketyper för mig. Jag kan prata och diskutera hur mycket som helst om sex, leka sexlekar hur länge som helst, gestalta sex konstnärligt, skriva om sex – ja, sex och kärlek är nog de allra viktigaste ingredienserna i mitt liv, faktiskt.

Och jag tycker att jag lever ett väldigt gott liv.

Nå – det var några sanningar om mig själv. Jag vet att temat är de sju dödssynderna, men jag är så himla okristligt hednisk att jag skiter högaktningslöst i sådana kyrkliga manipulationsförsök. Jag skriver egentligen hellre ett par punkter till då, för att få in det heliga talet NIO. Men kan den fanatiske ateisten Blogge följa formen SJU, så kan jag det också. Jag vill ju inte vara fanatisk… 🙂
Dock undviker jag nogsamt att inordna mig i de abrahamitiska ökenreligionernas självförnedrande underkastelseattityd, och underordnar mig inte gudarna – tvärtom sätter jag en ära i att ha gudar och gudinnor som förebilder, med egenskaper jag integrerar i mig själv, snarare än att förminska mig till en liten lort, som man förväntas inom den mosaiska fascismen i dess olika skepnader.
Inga döddssynder här, alltså.

Jag tänkte först att jag skulle lägga till alla andra som har gjort den här typen av självrannsakan i sina bloggar, och det är säkert bra ur sökmotoroptimeringssynvinkel, men det är lite jobbigt att uppdatera framöver, så det får för närvarande räcka med att jag länkar till Blogges inlägg på detta tema.

Lite kul var det – tack, Blogge, för initiativet!

Behovet av en Gudinna

På debattforumet Sidan 4 i Expressen den 3 nov 2007 (ja, det är ett tag sedan, men ämnet är tidlöst) skrev Birgitta Löwendahl, ordförande för Jungfru Maria-föreningen Maria Regina Caeli, om Vår saknad efter Jungfru Maria. Hon menar att vi sedan reformationen här i Norden saknar Jungfru Maria, i egenskap av ett kvinnligt gudomligt väsen. Som kristen och i behov av en kvinnlig gudomlighet, vänder hon sig naturligt till Jesu moder, jungfru Maria, en möjlighet som i praktiken saknas i den lutheranska läran.

Iakttagelsen är riktig, i det att det i patriarkaliska kulturer utrustade med en exklusivt manlig gudsbild, alltid saknas en jämställd kvinnlig gudom, något som historiskt sett är det normala – gudaparen har funnits i alla tider, som självklara manifestationer av alla sidor av den mänskliga verkligheten, över hela världen. I patriarkala, monoteistiska kulturer går denna balans och mångfald helt förlorad, och ersätts med tvång, dogmatism, könsförtryck och enfald.

Det största problemet med denna stympade, halva gudsbild är att så länge människor automatiskt betraktar Gud som en man, och talar om Gud som en ”han”, som ”Fadern”, förvandlas kvinnor med all nödvändighet alltid till andrahandsvarelser. Och detta fungerar alldeles oavsett om man tror på Gud eller ej – det handlar om psykologisk prägling, med mannen som den självklart överlägsne.
Jungfru Maria är i detta sammanhang otillräcklig som balans, eftersom hon inte är en Gudinna fullt ut – bara ett helgon, Jesu moder. Alltså alltjämt underordnad Gud Fader. Fortfarande är kvinnorna underordnade männen, om än med en representant i helgonskaran.

Intressant nog är det mesta av vad framhålles i Expressen-artikeln som direkt förknippat med Jungfru Maria (hjälp vid förlossning, familjeangelägenheter, mod och kvinnlig kraft, m.m.) klassiska ämnen som självklart förknippas med Gudinnan Freja, alternativt Frigga. Birgitta Löwendahl påtalar även Maria-källorna, men underlåter att nämna att de heliga källorna användes som blotplatser i förkristen tid, och enda anledningen att de döptes om till Maria-källor var förstås att de redan var starkt etablerade i den folkliga andligheten, på samma sätt som man byggde kyrkor på gamla offerlundar.

Begreppet Vår Fru är här i Norden självklart kopplat till Gudinnan Freja. Själva ordet Fru går rent språkligt att direkt härleda till Freja – gårdens fru var härskarinna, liksom Freja är härskarinna över alltet, minst lika kraftfull som någonsin Tor, Oden eller Frej.
Journalisten och författarinnan Johanne Hildebrandt har i sin gudinnetrilogi, en modern tillämpning av de nordiska myterna, givit upphov till begreppet ”Freja-feminism”, något som är högst modernt och tillämpbart för kvinnor i vår tid. Det är i sammanhanget dock mycket svårt att tänka sig en ”jungfru Maria-feminism”…

Freja och Maria har förvisso vissa aspekter gemensamt. Bägge kan betraktas som mytologiska figurer, och samtidigt som verkliga väsen som vi kan ha starka personliga relationer till. Båda uppfyller ett självklart behov hos människor att ha en kvinnlig gudomlighet att relatera till. Freja har dock funnits mycket längre, och är betydligt kraftfullare i det att hon har full Gudinnestatus – något som Maria saknar. Freja är därtill en långt mer sammansatt personlighet – en krigargudinna som både ger och tar liv, som får välja först av de kämpar som dött i strid – Odin får nöja sig med de som Freja har ratat – och samtidigt en förförisk kärleksgudinna, en fruktbarhetsikon. Därtill också den kraftfullaste av trollkvinnor, som lär ut den mäktiga sejden till Odin.

Den tråkigaste aspekten av jungfru Maria-dyrkan är dock att den i allt väsentligt är en ren skrivbordsprodukt från 600-talet, ett nödvändigt tillskott till kyrkans aggressiva värvning av proselyter, med bibeln i ena handen och svärd i den andra. Folk ville helt enkelt inte bli kristna. De hade ju en Gudinna, och det hade inte kyrkan. Alltså uppfann man jungfru Maria, som ett svar på ett verkligt behov, en kyrklig produktanpassning. Denna dyrkan av Jungfru Maria – om än som ett uttryck för en sann känsla av kärlek, respekt, vördnad och dyrkan av det kvinnligt gudomliga – är alltså en blek efterapning av något betydligt kraftfullare; dyrkan av en fullödig kvinnlig gudom, som i alla avseenden är jämställd med vilken manlig gudom som helst, ibland t.o.m. överlägsen.

Polyteistiska kulturer är som regel långt mer toleranta än monoteistiska, mindre fanatiska, mer mångfaldsuppmuntrande, mer varierade, kulturellt rikare och på alla sätt mer mänskligt tillåtande och fria i anden än monoteistiska kulturer. Riktigt illa blir det när man dessutom på ett primitivt antropomorfiskt sätt ger den ende Guden ett kön, som t.ex. Gud Fader. Detta är att bädda för patriarkat och kvinnoförtryck.

Att se Gud som en man, oavsett om man tror på Guds existens eller ej, förvandlar automatiskt alla kvinnor till andrahandsvarelser, underlägsna den gudomlige mannen. Därför är den sociopolitiskt mest fulländade formen av religion antingen en som saknar gudsbild, som buddhism, eller en med både Gud(ar) och Gudinn(or). Som Frej och Freja i den nordiska seden, som Radha-Krishna, Lakshmi-Narayan, Sita-Rama, Shiva-Shakti i hinduismen, Zeus och Hera i den grekiska gudavärlden, och liknande exempel inom hundratals andra panteon.

En gång i tiden betraktades den förkristna religionen som den ”forna seden”, och kristendomen som den nya. Idag är rollerna omvända, och nordisk hedendom i modern tappning ter sig ur alla tänkbara perspektiv som betydligt mer modern, mer anpassad för vår tid.

Vi som är aktiva, moderna hedningar försöker inte leka vikingar, eller återskapa något som det såg ut för tusen, eller tvåtusen år sedan. Vi lever på 2000-talet, med en nutida sed, en högst aktuell tillämpning av kärnan i den forna seden. Och i den seden är kvinnan lika självklar som mannen, lika viktig och lika gudomlig.

Vojne, vojne – ungdomen nuförtiden…

Med jämna mellanrum måste ett antal medelålders tröghögar beklaga sig över ungdomen nuförtiden. Annat var det förr. På min tid, då… Och man blir så trött. Hur orkar ni, dumskallar? När ska vi vuxna bli riktiga förebilder, liksom klokare på riktigt, och inte bara trötta idioter som fördömer ungdomen, på samma sätt som generationen före oss, och generationen före dem, och generationen före dem tillbaka till Hedenhös?

I dagens DN finns artikeln ”Gruppsex, festsex och kompissex”, och den är så fantastiskt förutsägbar. I en liten spalt vid sidan om artikeln refereras till 161 domar för sexualbrott under 2006, begångna av ungdomar mellan 15 och 20. Artikeln har underrubriken ”Tonåringar tar allt större risker”, är illustrerad med en ångestbild av tre ansiktslösa personer på brunt papper, varav en ung, tunn, lealös flicka som ligger på någon slags bädd med ansiktet bortvänt (skam? hjälplöshet?), en kraftigare person (man, förstås, förövare, förtryckare, elak, dum, farlig) som just ska bestiga henne, och en tredje som tittar på. Bildtexten lyder ”Dagens unga är mer utsatta än tidigare generationer.” Allt för att vi än en gång ska förfasa oss över den hemska och farliga ungdomssexualiteten.

Jag förstår inte varför det är så viktigt för medelålders föredettingar att ständigt stigmatisera ungdomars friska intresse för sex – det mest naturliga beteende man kan tänka sig. Eller förresten – det kanske är just för att de är medelålders föredettingar. Jag kan inte hjälpa det, men varje gång jag läser den här typen av artiklar så ser jag bara framför mig ett gäng sura och sexuellt frustrerade kärringar och gubbar, som inte får nåt. Och får inte de ha skojig, kravlös, härlig, lekfull sex, så ska minsann ingen annan få ha det heller. Den moraliska indignationen bottnar helt enkelt i avundsjuka.

DN har kontaktat samtliga ungdomsmottagningar om ungas attityder till sex, vad de är beredda att pröva på och vilka risker de utsätter sig för, och har fått in svar från ett 70-tal mottagningar över hela landet. Och vad tror DN att de får för svar då? Varför frågar man inte några av alla de hundratusentals ungdomar som INTE går till ungdomsmottagningar? Varför frågar man inte ungdomarna själva? Nej, man frågar bara de vuxna som jobbar med ungdomsproblem hela dagarna, och vars lön och egenvärde bygger på att dessa problem är synnerligen stora. Objektivt? Knappast.

I artikeln talas om ”den sexualiserade bild av samhället som vuxna har skapat” – men jag förstår faktiskt inte den meningen. Vad betyder det? Är det inte tvärtom? Är det inte så att vi vuxna har skapat en extremt antisexualiserad bild av samhället? ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” är en myt, en groda, en jättelögn, som totalt saknar substans – men om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den väl sann. Eller? Är det inte bra att ungdomar idag lever i en betydligt friare kultur, där man kan leka sexuellt utan att riskera att bli horstämplad, utstött, patologiserad eller avrättad? Vi har haft dödsstraff på utomäktenskapligt sex här i Sverige också, och ända in på 1970-talet steriliserade man unga kvinnor på basis av att de var ”översexuella”.

Man kan också läsa att ”både pojkar och flickor konsumerar porr i stor utsträckning, vilket leder till en normalisering av avancerat sex” – och detta skall då tolkas som något dåligt? Vari ligger problemet? Är det farligt med avancerat sex? Hur då? Är det bara missionärsställningen som är O.K.? På vilket sätt är det farligt med oralsex, analsex, gruppsex och andra sexlekar? Varför skall kunskapsinhämtning genom bildmaterial och eget utprovande ses som bra i andra pedagogiska sammanhang, men inte just beträffande sex?

Och så kommer man fram till ett dramaturgiskt crescendo – ”För dem som inte klarar av att sätta gränser kan följderna bli katastrofala” – så att vi som läser verkligen ska få sitta och säga ”Hu! Stackars barn!” När det egentligen handlar om att vi medelålders åderförkalkade stofiler är avundsjuka på ungarna som leker sexlekar tillsammans, knullar runt och har kul.

Självklart kan det vara oerhört farligt att inte klara av att sätta gränser. men det gäller ju ALLA ASPEKTER AV LIVET. I skolan, på jobbet, i familjen, på fritidsaktiviteter. Socialt, fysiskt hälsomässigt, mentalt. Det kan handla om alkoholkonsumtion, mat, idrottande, sociala relationer, eller vadhelst man nu kan tänka sig. Men naturligtvis måste ju sexualiteten särskilt framhållas som det område där svårigheten att sätta gränser kan leda till ”katastrofala följder”. Och lika självklart redovisas inte dessa ”katastrofala följder” – kanske för att dessa följder inte alls är lika katastrofala som denna svårighet att sätta gränser kan skapa på andra områden av livet?

Denna intensiva längtan att skapa offer, att utmåla ungdomar som hjälplösa och vinddrivna existenser som knullar sig in i helvetet, illustreras effektivt av sista stycket i artikeln – ”Deltagarna [på en fest] vaknar avklädda i en säng tillsammans med andra unga tjejer och killar och vet inte riktigt vad de har varit med om. Efteråt blir det jättesvårt för rättsväsendet att bena ut vad som har hänt. Sällan räcker det bevismässigt, trots att våldtäkt är ett av de brott vi ser allra allvarligast på.”

Vänta lite nu. Backa bandet. Om ingen vet vad som har hänt, varför problematisera? Om ingen minns exakt att ett eventuellt övergrepp har begåtts, varför blanda in rättsväsendet? Om någon får Ågren, och tänker ”hjälp, vad har jag gjort – har jag haft sex med alla de här människorna?” – så kan det skapa våldtäktsfantasier och övergreppsbeskyllningar, så att man slipper ta ansvar för det som har hänt, så att man kan skylla sitt ”omoraliska” (dömt av samhället som sådant) beteende på någon annan.
Och OM det faktiskt är så att ett alldeles äkta övergrepp har ägt rum – kan det möjligen vara så att orsaken är FÖR LITE sexuell erfarenhet, snarare än FÖR MYCKET? Tänk om övergreppen skulle minska, med ökad sexuell erfarenhet och kunskap?

I väldigt många sammanhang där en sexuell situation har gått överstyr, eller blivit fel av en eller annan anledning finns det mycket goda skäl att misstänka att den främsta anledningen till att det blev ”fel”, är inte själva sexet, utan omgivningens fördömande attityd. Stigmatiseringen av sexualiteten är med andra ord mycket farligare än sexualiteten själv.

Självklart ökar antalet sexbrott om man gör fler sexuella handlingar brottsliga. Om det som var tillåtet förra året är ett brott i år, så kommer brottsstatistiken att påverkas. Det finns för närvarande förslag på ny lagstiftning som kommer att förvandla många ungdomar till brottslingar – förbud mot innehav av erotiska bilder på ungdomar under 18, t.ex. Det betyder att om du själv är över 18 så ska det med dessa nya lagar vara olagligt och straffbart för dig att inneha erotiska bilder på dig själv om du är under 18 på bilderna. Hur absurt låter inte det?

Visst, det kunde ha varit värre, förstås. I Iran hänger man tonåringar om de har ”fel” slags sex (typ om de är homosexuella, eller bara lite fräcka). Här i Sverige hänger vi inte våra unga för att de är sexuellt utlevande – det är som regel inte ett brott längre – och det ska vi väl vara oerhört glada och tacksamma för. Samtidigt så finns tendenserna kvar. liksom som en rest i ryggmärgen. Avancerat sex = dåligt. Många sexpartners = dåligt. Sex utan romantisk kärlek = dåligt. Allt i enlighet med Gayle Rubins teorier om sexuell hierkarki. Det är inte särskilt länge sedan homosexualitet betraktades som en sjukdom, liksom onani. Det finns många stenar kvar att vända på.

Till alla sexfientliga medelålders stofiler – tagga ner!!! Ni gör mer skada än nytta! Sex är faktiskt inte farligt! Sex är roligt, hälsosamt och ett härligt sätt att komma nära andra människor. Den dag vi slutar se sex som något som lätt kan leda till katastrofer, som är moraliskt tvivelaktigt, som jätteläskigt, den dagen vi slutar att stigmatisera sexualiteten – den dagen kommer sexbrotten att minska radikalt. Tro mig.

Idioti och dubbelmoral – om tidelag

Ibland undrar jag om jag ska skratta eller gråta. I Expressens Sidan 4 Debatt orerar frilansjournalisten Beata Wielgosz vilt om djursex – Förbjud våldtäkt på våra hönor – och sen utgjuter hon sin förtvivlan över alla dessa hemska människor som vill ha sex med djur, som t.ex. höns (redan rubriken ser ut som en skrattretande satir). Som om det vore tillåtet att knulla höns. Det är det inte. Det räknas nämligen som djurplågeri, och då är det förbjudet.

Det finns en djurskyddslag, och den omfattar självklart även de sexuella övergrepp som faktiskt skadar djuren rent fysiskt. Visserligen får vi låta höns gå i lador och hacka ihjäl varandra, vi hänger dem i fötterna och knipsar huvudena av dem på löpande band, och sedan äter vi upp dem. Men det är O.K. så länge vi inte har sex med dem. Det är något i denna ekvation som ringer jävligt illa.

Det finns en sjuk dubbelmoral inbyggd i denna frågeställning. Om de som vill förbjuda djursex är vegetarianer kan jag eventuellt respektera deras ståndpunkt, även om jag kanske inte hålle rmed helt och hållet, men en person som äter kött, och samtidigt vill förbjuda djursex och djurporr, har inte tänkt genom frågan särskilt noga. Det är något oerhört bisarrt med en person som tycker att det är O.K. att på det mest obarmhärtiga och okänsliga sätt transportera djur till ett slakteri, slakta dem, stycka dem och äta upp dem – men det är alltså inte O.K. att ha sex med dem.

En ko lider inte av att bli knullad av en människa. Har ni sett storleken på en tjurkuk? Den får en människas fjuttpenis att framstå som en liten sparris. Och så jävla mycket mer än så känns det nog inte för kon heller. Kor har inte mänskliga moralbegrepp. Kor har inte lärt sig att de borde känna skam, ångest och förnedring av att bli sexuellt penetrerade. Inte åsnor, får eller hästar heller. Alltså är det ingen som tar skada.

På 1600-talet och 1700-talet avrättades i Sverige ungefär 600 personer sammanlag för detta ogudaktiga brott, och det var först 1944 som tidelag blev avkriminaliserat, samtidigt som homosexualitet blev det. Att såväl homosex som tidelag har varit förbjudet är förstås helt och hållet på grund av kristen moralism, totalt artvidriga idéer om vad som är ”naturlig” sexualitet – d.v.s. enbart sex inom äktenskapet – utan njutning – för att alstra barn. Allt annat är sodomi. Synd, alltså, och ett brott mot naturen – ett brott mot Gud.

Den här typen av skrock och vidskepelser skulle man förstås kunna hoppas att folk hade kommit över i vårt sekulariserade tidevarv, men ränderna verkar inte gå ur alltför fort. Vi bär fortfarande på kristen skam och skuld, kristna moralnormer, och kristet kroppshat och sexualfientlighet. Och värst av alla synder är de sexuella ”avvikelserna”.

Men i naturen finns inga avvikelser. Allt som är fysiskt möjligt är också naturligt. Djur ägnar sig åt alla tänkbara sexuella varianter, och det gör även vi. För vi är djur – både män och kvinnor, faktiskt. Och på samma sätt som en hund kan få för sig att knulla ditt ben, eller känner när en kvinna luktar mens, eller en delfin som våldtar en simmande människa (har hänt!) så har människor alltid haft sex med djur av andra arter. Och det är faktiskt helt naturligt. Det finns nämligen inga avvikelser i naturen. Det är vi människor som hittar på att något är en avvikelse.

Man kan tycka att djursex är äckligt. Och det kan jag gladeligen hålla med om. Riktigt motbjudande. Men jag tycker att leverstuvning är urvidrigt också, liksom blodiga skräckfilmer, bajspornografi och doften av kattpiss. Dansbandsmusik är också något jag mår direkt illa av, liksom kristna missionärer och nazister. Men det handlar ju hela tiden om tycke och smak, och man kan inte bygga en lagstiftning på personliga preferenser. Även om jag är vegetarian så inser jag att det inte skulle göra djuren gladare om man förbjöd köttätande. Folk skulle fortsätta äta kött ändå. Fast mer oreglerat, på svartklubbar och i garaget, i smyg. Den här frågan handlar alltså INTE om vad du eller jag tycker tilltalar vår smak. Det handlar om att förbjuda något i lag av rent moralistiska skäl, eller av smakskäl, något som i praktiken inte har några brottsoffer. Och det är inte O.K.

Det räcker med den djurskyddslagstiftning vi har. Vi behöver inte gå baklänges i tiden och införa skampålar och lagar mot kristen synd igen. Om man kan bevisa att ett djur farit illa av ett övergrepp – oavsett om de har sexuella ingredienser eller ej – så går det att beivra med den lagstiftning som finns. Om det inte går att bevisa att ett djur farit illa, så finns det heller inget brott att beivra. Och så bör det förbli.

Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare

Varför är det så lätt att fördöma allt som har med sex att göra, så fort det kliver lite utanför den gängse normen? Och varför blir debatterna om ämnen som på ett eller annat sätt relaterar till sex ofta så yxiga och onyanserade? Jag skulle i dessa debatter vilja uppmana till samma sak som RFSU uppmanade till på 70-talet (då om kondomanvändning, men ändå…) – Sluta Fumla!

Det pågår inom vårdsektorn en högst icke-offentlig, dold debatt om sexuell hjälp till handikappade, eller personer som av olika skäl inte kan tillfredsställa sig själva, eller inte har en partner som kan hjälpa dem med det. En person som t.ex. har skadat båda armarna kan svårligen uppnå sexuell tillfredsställelse, och inte blir det förstås bättre av att den skadade då behöver hjälp med toalettbesök och tvättning, av vilka det senare naturligtvis kan upplevas som stimulerande.

Personligen anser jag att det skulle vara en i allra högsta grad hedervärd och värdefull syssla att ge sexuell hjälp till dem som inte klarar det själva. Och ”hjälp med sex” behöver faktiskt inte innebära att man rent fysiskt har penetrativ sex – d.v.s. knullar – med en patient, om man nu inte känner för det. Det kan handla om manuell stimulans, massage, assistans med olika sexhjälpmedel och ”leksaker”, och en allmänt positiv och kärleksfull attityd. Ingen större skillnad mot vad t.ex. en massageterapeut gör, fast man även inkluderar den sexuella aspekten.

Jag kan själv inte se varför det skulle vara mer ”förnedrande” att t.ex. onanera åt en äldre reumatisk man (som inte kan själv), eller smeka en kvinna utan armar till orgasm, jämfört med att t.ex. tvätta bajs i rumpan på samma personer. Men det verkar ju som att gamla kristna värderingar sitter i ryggmärgen hos de flesta – sex är i sig förnedrande, och av någon anledning särskilt för kvinnor, eftersom kvinnor enligt gamla kristna ideal ska vara rena, kyska och asexuella.

Om jag jobbade i vården, och fick välja mellan att byta blöjor (tvätta bajs och kiss) och lakan eller att ge aktiv sexhjälp, skulle jag tveklöst välja det senare. Det verkar mycket roligare, tycker jag, och jag kan mer om ämnet. 🙂
Man kan dessutom använda sig av en hel del trevliga hjälpmedel och sexleksaker som gör det hela mer intressant.

Det finns för övrigt redan folk inom vården som hjälper patienter med sexuell stimulans – men då i smyg, bakom stängda dörrar. Jag vet inte vilka konsekvenser det kan få om någon av dem blir ”ertappade” i sitt värv, men skam och skuld finns förstås alltid med i bilden. Av någon underlig anledning anses sex fortfarande automatiskt innehålla förnedring – särskilt för kvinnor. Varför begriper jag inte.

Det har dessutom i alltför liten grad diskuterats vad det är som gör att sexarbete kan få så hemska konsekvenser – är det själva arbetet i sig, eller är det samhällets stigmatisering av de som arbetar med det? Både och?
Är det själva ”hanteringen”, eller är det skammen, utstötningen och förnekelsen som skadar mest?
Om det är förnedring genom omgivningens attityder och dömanden, kanske det är det vi ska börja ändra på, istället för att befästa stigmat genom grym lagstiftning och facklig diskriminiering.

Naturligtvis finns det risker med att arbeta med att sälja sex – även i ett samhälle som inte fördömer sexarbete så fanatiskt som t.ex. Sverige. Förutom rena fysiska risker som sjukdomar och slitage, finns det uppenbara risker för känslomässiga problem som vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Men… det gäller ju i praktiken alla jobb som existerar!

Flera av dessa problem som kopplas till prostitution kan lika väl uppstå i andra yrken.
Slitage p.g.a. enformiga rörelser och t.ex. tunga lyft kan uppstå i en mängd yrken, som t.ex. hos butikspersonal och vårdpersonal, och stress är ett vanligt problem i de flesta yrkesgrupper nuförtiden.
Känslomässig press, sårbarhet och utsatthet kan man uppleva ganska hårt i så vitt skilda yrken som exempelvis skådespelare, politiker, psykologer, lärare, poliser, väktare och busschaufförer.

Poliser, väktare och lapplisor utsätts ofta för våld, hot och förnedrande tillmälen, spottloskor m.m. En skådespelare kan behöva klä av sig naken eller kyssa en medspelare flera gånger per kväll – inför en betalande publik, och politiker eller andra ”kändisar” kan utsättas för mediadrev och offentlig förföljelse för småsaker. Allt detta som konsekvenser av de yrkesval man gjort.

Så vad är egentligen problemet? Är det inte faktiskt så att det stora problemet är ett moralistiskt dilemma? Att vi fortfarande har moraliska aspekter på detta med sex, och att vi fortfarande (under den liberala, officiella ytan) anser att sex är syndigt, skamligt och förbjudet, och endast något som bör utföras i stängda rum, med neddragna gardiner, inom par i fasta relationer? Och även då helst med måtta?

Det vore nyttigt med en nyansering av denna debatt, samt att man blir tydligare i vad man faktiskt debatterar. Lite intellektuell ärlighet och opartisk nyfikenhet skulle debatten må bra av.
Det går inte, som man gjorde i en debatt för några år sedan, att dra likhetstecken mellan svensk vårdpersonal som frivilligt hjälper handikappade med sexuell stimulans, med fattiga prostituerade i Argentina.
Det är så grovt och yxigt, att det aldrig skulle tolereras i en debatt i vilket annat ämne som helst.
Det vore som att fördöma ALL slags handel med mattor (inklusive trasmattor från hemslöjden) eftersom det finns barn som utnyttjas i mattfabriker i Pakistan. Eller att vi helt och hållet bojkottar skor, eftersom det finns s.k. ”sweatshops” i Asien, som har slavarbetande och underavlönade barn som arbetskraft.

Det säger sig självt att detta är en konsekvens in absurdum. Men så fort det handlar om sex är det uppenbarligen tillåtet att hugga till med hur grova argument och fördömanden som helst, utan att möta nämnvärt med motstånd. Varför?

Nakna kroppar är inte farliga!

Det finns en mängd olika ting, sammanhang, händelser och aktiviteter här i världen som vi människor skräms av, som upprör oss, och som väcker vår motvilja. Vanligen finns det förnuftiga skäl till vårt motstånd, som t.ex. krig, svält, orättvisor, eller direkta upplevelser som t.ex. om vi ser någon bli misshandlad, eller om vi själva känner oss hotade, attackerade eller förnedrade, om vi möter någon eller något som är uppenbarligen farligt för liv och lem, vilda djur, ansvarslösa och omdömeslösa människor, elakhet, destruktivt beteende, stöld m.m. – alltså sådant som vi vanligen, i de allra flesta människosamhällen bedömer som brottsligt beteende, eller ont, eller på annat sätt negativt. Att reagera starkt på ovanstående exempel kan alltså definieras som rationellt och förnuftigt.

Dock finns det ett område där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Detta specifika område är kollektivt betingat, vilket gör att vi inte inser omfattningen av galenskapen. Det handlar den mänskliga kroppen, och då framför allt den nakna, avklädda kroppen. Just fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra många människor mer än det mesta. Att uppträda naken i ”fel” sammanhang kan då leda till att man blir bortförd, arresterad, straffad, misshandlad m.m. – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt.



Riktigt illa blir det när vi för in en dimension till – sex. Sex är uppenbarligen det farligaste som finns på jorden. Historiskt sett har miljontals människor dödats, lemlästats, fängslats, torterats och stötts ut ur gemenskapen, enbart på grund av att de har praktiserat någon form av sexuell aktivitet som inte setts som godkänd av samhället. Som exempel kan jag nämna att ett av de brott som flest svenskar blivit avrättade för är sexrelaterat. Det ”hemska” brottet var tidelag, och ca 600 personer blev avrättade för detta brott. Inte ens häxprocesserna skördade lika många offer (ungefär hälften så många i Sverige). Läs gärna en artikel av Bengt Nordahl i ämnet, eller denna artikel i Forskning och Framsteg.



Att ha sex när andra ser på, eller att se på när andra har sex, betraktas förstås också som något högst perverterat i vår moderna kultur, och det är idag så skam- och skuldbelagt att det finns en mycket stor opinion för att t.o.m. förbjuda avbildningar av människor som har sex (s.k. porr), trots att just erotiska skildringar i bild är något som vi människor ägnat oss åt så länge vi har skapat bilder – från grottmålningar via hällristningar till romerska fresker.



Att ha sex offentligt mot betalning (s.k. ”Live Show”) var också ett vanligt nöje under den romerska antiken. Det var även tillåtet under några år på 1970-talet här i Sverige, men det förbjöds naturligtvis också, eftersom det enligt all moralistisk sed måste vara oerhört farligt för alla inblandade. Det är dock fortfarande tillåtet att göra samma sak framför en filmkamera. Så det enda sättet vi kan tillägna oss erotisk inspiration från andra är på film och bild – och även detta ses förstås som högst olämpligt av många. Vem har inte hört om alla som blivit varnade på sina arbetsplatser för att de har ”porrsurfat”, som om just ”porrsurfning” vore en alldeles särskilt dålig aktivitet, kanske t.o.m. brottslig? Och fortfarande har INGEN kunnat påvisa varför det skulle vara farligt eller skadligt för NÅGON (vuxna eller barn) att se andra kopulera i godan ro.



Trots denna moralistiska katastrof har människor ändå i alla tider fascinerats av den nakna kroppen – såväl sexuellt som icke sexuellt – även i tidevarv då sex och nakenhet betraktats som skamligt och fult. Konstnärer har hittat fina alibin i klassiska mytologiska motiv för att få skildra nakna människor i olika sammanhang, och dubbelmoralen har florerat i samhället, med påvligt sanktionerade bordeller och slavhandel. Men faktum kvarstår. Vi har kroppar, de ser ut som de gör, och vi människor är sexuella varelser. Och det kan ingen ändra på.

Faktum kvarstår: ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Ingen människa – ung, gammal, man, kvinna – har heller någonsin tagit skada av att se andra människor ha sex. Ändå skyddar vi oss själva och varandra från ”detta hemska”, med lagstiftning och fördömande attityder, så till den milda grad att det är betydligt lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i media än sexuella motiv. Och jag har aldrig fått höra en vettig förklaring till varför det skall vara så.

Det mest bisarra i sammanhanget är att vi använder barnen som slagträ i moraldebatten. De gymnofobiska puritanerna utgår från att barn av någon anledning skulle ta skada av nakenhet – egen och andras. Detta är naturligtvis helt absurt. Varje person som någon gång har sett nakna barn springa runt och leka, för att sedan hoppa upp i famnen på sin lika nakna mamma eller pappa (t.ex. på naturistbad), förstår att detta är den mest naturliga sak i världen. I tiotusentals år har vi människor levat så – men nu, i vår tid, anses det plötsligt olämpligt. Ringer det inte en liten klocka här nu…?



En person som anser att fysisk nakenhet är anstötlig måste följaktligen betraktas som psykiskt sjuk, eller åtminstone offer för en svår villfarelse, en patologisk fobi. Att sjukdomen/villfarelsen/fobin är kollektiv, och därmed normal, förbättrar inte situationen. Snarare tvärtom, eftersom skadeverkningarna blir så mycket större. Det finns t.o.m. en grekisk term för denna sjukdom (som för så många psykiska sjukdomar) – gymnofobi; oresonlig skräck för nakenhet. Det är viktigt att påpeka att ALL skräck för nakenhet är ologisk och oresonlig, eftersom nakenhet i sig är helt ofarlig.

Det finns alltså absolut ingenting att vara rädd för. En logisk följd av detta resonemang måste naturligtvis vara att man omedelbart avskaffar alla lagar som förhindrar människor att vara nakna när de vill, var de vill. Om herr och fru Lundström vill promenera nakna i Kungsträdgården skall inga lagar och paragrafer förhindra detta. Dessutom bör förstås alla lagar som stigmatiserar och ”snuskstämplar” sexualitet också avskaffas med omedelbar verkan. Att se människor ha sex skadar ingen – tvärtom kan det vara nyttigt och inspirerande för det egna kärlekslivet! Och med tanke på den usla sexualundervisning som våra barn får i skolan (och annorstädes) så är det väl bara bra om barnen då och då får se lite sex i buskarna?

Mer kontroll – 1984, here we come!

För några år sedan var det väldigt populärt med ”nätverksföretagande” som egentligen var en slags pyramidspel – ”värva några som i sin tur värvar”, och ”sälj den här fina hälsoprodukten”, ”tjäna pengar på ingenting” eller vadhelst för skit det nu handlade om. Jag blev lurad att komma på några sådana informationsträffar, och jag blev mer förbannad för varje gång. En sak som utmärkte dessa träffar var att den som berättade sade att ”detta är inte ett pyramidspel” – då visste jag helt säkert att det var ett pyramidspel. Sista gången jag var på ett sådant möte skällde jag ut informatören efter noter och gick därifrån. Sensmoral: när någon är övernitisk i att berätta att något INTE är på ett visst sätt, kan man vara säker på att det är just det.

Nu vill Vägverket ha fler kameror på våra vägar, och de ska fotografera ALLA bilar som far förbi. För att processa all denna data krävs en databas. Så nu ska vi hamna i ytterligare register allihop, och våra liv ska ytterligare kunna kartläggas av för oss helt okända människor i myndighetspositioner. Vill vi det? I George Orwells bok 1984 (som skrevs 1948) beskrivs ett kamerasystem som finns i varje människas hem, och registrerar allt som sägs och görs. Vi kommer allt närmare denna skräckvision, med varje beslut som gör oss mer övervakade än tidigare. Och samma fenomen upprepar sig igen. Varje gång det kommer nya övervakningsmöjligheter finns det duktiga idioter där som övertygat mässar om att ”detta kommer inte att missbrukas” – och varje gång tänker jag ”nu ljuger de igen”. Eftersom alla poliser är mer eller mindre övertygade om att alla är potentiella brottslingar, kan man vara säker på en sak – finns det ett sätt att övervaka folk, och därmed underlätta sitt eget arbete, så kommer garanterat ett stort antal poliser att göra det, oavsett om det finns paragrafer mot det eller ej.

De allra största idioterna är de som säger ”om du är laglydig så har du inget att oroa dig för” – så hette det i DDR, Maos Kina och Sovjetunionen också. I Tomas ”Stasi” Bodströms Sverige är alla granskade, och vilka idiotiska lagar politikerna än bestämmer sig för att införa, blir vi alla kontrollerade ända in i sovrummet, så att vi ska fortsätta vara laglydiga. Så får man ett skrämt folk, en population av hukande ögontjänare, och politikerföraktet ökar dag för dag.

Eller för att citera Skeri, en annan bloggare som skriver om samma ämne:
”‘Om du har rent mjöl i påsen…’ ska du ge f*n i! Bara för att jag inte snortar kokain på toaletten betyder inte det att det är OK att min chef installerar en filmkamera där för att verkligen kunna se att så inte är fallet.”

När nazisterna tågade in i Holland hade de en väldigt lätt uppgift att plocka upp alla judar. I alla personregister fanns nämligen religionen inskriven, bland andra fakta. Det skulle ju aldrig missbrukas av holländska myndigheter. Eller hur? Så det var bara att ta med sig rullorna och plocka in folk. Holland blev judefritt fortare än kvickt.

Det kan låta överdrivet att ta sådana exempel, men vi vet faktiskt inte hur alla dessa personuppgifter kommer att användas. För varje brukare finns det också en missbrukare. Vi borde bli bättre på att skydda vår integritet. Vi borde bli lite mindre aningslösa och godtrogna. Vi ska inte lita på att kunskap om oss enskilda personer inte kommer att missbrukas. Utgå istället från att myndigheter missbrukar sin makt. Det är om inte annat ett mer realistiskt antagande än att de alla vill oss gott hela tiden, och respekterar våra privatliv.

Det är dags att göra uppror mot maktmissbruket. I varje bil bör ingå standardutrustningen bredbrättad hatt och stora solglasögon, så att föraren inte blir igenkänd i kamerorna, och varje bilist bör köpa reflekterande film till sina nummerskyltar, så att kamerorna inte kan registrera numret. Om vi medborgare sedan gör vår plikt mot det riktiga samhället – alltså varandra, inte staten – så sprayar vi förstås för alla kameralinser överallt. Civil olydnad kan ibland vara en mycket bra sak.