Arkiv för januari 2008

Vill du bli sexpedagog?

30/01, 2008

Space lovers

Det finns alldeles uppenbart ett enormt behov av utbildning i ämnet sexualitet. Inte minst eftersom okunnigheten generellt är mycket stor, därtill uppbackad av en gigantisk neuros, en kollektiv sexualskräck som är monumental.
Av den anledningen håller jag och min kära hustru Jennie oerhört populära kärlekskurser sedan drygt fyra år tillbaka, och vår baskurs är en kärleks- och sexkurs för par – Gudomlig Njutning. Mer om våra kurser kan man läsa på min erotiska hemsida Cirkus Eros.

Men här ska jag berätta om en annan kurs – ett helt årsprogram, som kallas Sexsibility coach-utbildning. Det är något helt nytt, och erbjuder dem som har ett särskilt stort intresse för sex, kärlek och relationer att fördjupa sig ordentligt i ämnet, för att också bereda möjlighet för kursdeltagarna att själva jobba vidare som coacher, lärare, m.m. Kursen är skapad av Lorenzo Stjernquist, och kommer att innehålla en mängd gästlärare från flera länder och kontinenter, bl.a. jag själv och min hustru Jennie.

Sexsibility coach-utbildning

Om du tycker att detta låter intressant, så vill jag mycket gärna att du kikar in på Lorenzos hemsida Starspray ( www.starspray.com ), där du också kan läsa mer om kursen. Tag förstås också en titt (eller fler) på Cirkus Eros, och läs om våra kurser där.

Art of Devotion banner

Dekorrand

Dagens asgarv!

29/01, 2008

Dansbandet GARVIS

Välkommen till min blogg! För ovanlighetens skull skriver jag inte ett engagerande inlägg för dig att läsa här på TantraBlog, men istället en inbjudan att besöka en annan blogg.

Du MÅSTE läsa joshens blogginlägg om de förfärliga dansmusikerna!
Det är satir på hög nivå, och något av det roligaste jag har läst på länge! Joshen har tagit hela prostitutionsdiskussionen, hordebatten, och överfört den till dansbandsmusiken, och kopplingen är klockren. Vansinnigt rolig! Missa inte!

Litet tillägg om min egen blogg: Enligt Bloggportalen är TantraBlog med på topplistan över de mest länkade bloggarna på Bloggportalen. Där står på beskrivningen av min blogg ”OBS: Mycket länkad blog”, vilket förstås är väldigt roligt, särskilt med tanke på att den bara har funnits i etern i en månad. Inte så illa pinkat…

Jan-Werners dansband

Dekorrand

Farliga rumpor…!

28/01, 2008

Charlotte Ross nakna rumpa

Den amerikanska myndigheten FCC (Federal Communications Commission) har fått hjärnsläpp. Igen. FCC har fått mycket kritik genom åren, framför allt för att de av många anses motverka den amerikanska konstitutionen, och förstås specifikt första tillägget som avhandlar yttrandefriheten. I många avseenden har U.S.A. en betydligt mer utvecklad och heltäckande yttrandefrihetslagstiftning än något annat land i världen (inklusive Sverige), vilket förstås med jämna mellanrum förargar de moralfascistoida högerkristna som helst vill strypa all information som strider mot deras egna åsikter.

Nu har FCC föreslagit ett högt bötesbelopp för mediaföretaget ABC, så högt som 1.430.000 USD, eftersom de har utsatt TV-tittande barn för fara. Och vad är då denna fara? Jo, i en scen i den populära kriminalserien ”På spaning i New York” får TV-tittarna se en naken kvinnorumpa skymta förbi (tillhörande skådespelerskan Charlotte Ross). Skandal! Det kan vara värt att påpeka att just det avsnitt som FCC har synpunkter på, visades för fem år sedan. Dessutom var det en repris av ett gammalt program. Lite sent ute, FCC?

Min egen teori till varför just denna scen betraktades som så farlig för barn, är inte bara den nakna rumpan, utan det faktum att scenen innehåller ett identifikationsobjekt för barn – ett barn som kommer in i badrummet och ser nämnda skådespelerska naken. Och det är ju självklart upprörande för alla jesusfascistiska moralpoliser. För det vet ju alla att det är farligt för barn att se en naken människa? Eller?

Charlotte Ross nakna rumpa

Ingen människa har någonsin dött eller tagit skada av att se en annan människa naken. Detta är ett obestridligt faktum. Att se en naken kropp är inte farligt för någon, inte heller för ett barn. Alltså är den här typen av anmälningar helt absurda. Och direkt skadliga, eftersom de befäster den destruktiva iden att en naken människokropp i sig på något sätt skulle vara farlig, skamlig och syndig.

Ett annat berömt exempel är den s.k. ”Nipplegate”, när Janet Jackson på Super Bowl-finalen i TV uppträdde med Justin Timberlake år 2004, och råkade flasha en bröstvårta. Hallå! På vilket sätt är en bröstvårta farlig? Kan någon förklara det för mig? Vem tar egentligen skada? Och av vad?

Charlotte Ross nakna rumpa

Den enda anledningen att vara kritisk mot denna filmscen skulle snarast vara skådepelerskans reaktion när hon inser att ett barn har kommit in i badrummet. Hon ser helt förtvivlad och chockad ut, och skyler sig med händer och armar. Denna reaktion kommer med stor sannolikhet att skapa trauman hos barnet – är det så illa att bli sedd naken? Ska man reagera så? Blev hon så rädd för mig, bara för att jag såg henne naken? Är min kropp lika farlig? Och så inleds ett fruktansvärt självförakt, en destruktiv självbild baserad på den egna kroppens förfärliga natur.

Charlotte Ross nakna rumpa

Denna sjukt perversa syn på nakenhet befrämjas framför allt av kristna, och syftar till att befästa den gamla skvatt galna idén att kroppen är syndig, och att vi bör skämmas för den. Och förstås att sex är det farligaste och syndigaste som finns på vår jord – expresståg till helvetet. Själv anser jag att denna sexualsyn, med sin hatiska syn på kroppen, är oerhört destruktiv.

Det är ett historiskt faktum att de kulturer som är grundligen sexualpositiva, är också de mest fredliga, medan de som är mest sexualfientliga och kroppshatande, är också de mest aggressiva och krigiska av alla kulturer. Därför borde vi uppmuntra en mer oneurotisk attityd till den egna kroppen, snarare än att okritiskt föra vidare vår gymnofobi till nästa generation.

MAKE LOVE, NOT WAR!

Charlotte Ross naken i PETA-annons

Dekorrand

Sju gudomliga egenskaper hos mig själv…

23/01, 2008

Olika bilder av mig själv…

Jag tar upp stafettpinnen, eller kanske pinnarna, som har förmedlats till mig från såväl Blogge som Isabella, och försöker mig på det här med sanningssägande – om mig själv, vilket förstås inte är helt enkelt. Först och främst är jag väldigt ”ohemlig” av mig, så jag vet inte om det finns så mycket nytt att ”avslöja” om mig själv. Men jag kan ju pröva…

Detta inlägg blir också ett litet ”jubileumsinlägg”, eftersom jag nu kommit upp i 3.000 besök sedan årsskiftet, vilket jag tycker är rätt bra för en helt nystartad blogg. Jag har förvisso sajter som har fler besökare per dygn, men de är gamla och väletablerade på nätet.
Vi får se hur det går med TantraBlog i framtiden…

Sju sanningar skall sägas, sju uttryck för min personlighet.
Vem är jag? Ja, den frågan är väl lika gammal som människan själv. Vad är jag? Hur är jag? Varför är jag? Var kom jag ifrån, och var är jag på väg?
I denna självspegling tänker jag försöka att inte falla i fällorna att vara å ena sidan överdrivet självkritisk, i så kallad ”ödmjukhet” (som vanligen bara är självförnekelse och flykt från ansvar), och å andra sidan självgod skrytsamhet – även om jag tror att det kan vara mer hälsosamt för många än motsatsen. Vi har lite för mycket Jante i oss, och lite för lite av nöjdhet och glädje över oss själva och våra förmågor. Känslan av att vara otillräcklig och sämre än andra leder säkerligen till fler problem än självgodhet och självtillräcklighet – både individuellt och kollektivt. Osäkra människor är lätta att förleda och manipulera.

O.K. Here we go:

1. Jag är extremt kreativ – men jag är inte alltid så bra på att förverkliga mina idéer. Jag har dåligt tålamod med mig själv, och om jag inte lyckas manifestera en idé i verkligheten rätt fort, så kan den lätt tappa luften och självdö. Oj, vad många oavslutade, jättefina projekt jag har i dammiga mappar och förråd. Jag har svårt att hålla alla mina bollar i luften samtidigt, och fokuserar ibland på fel bollar. Mina prioriteringar är inte alltid särskilt rationellt eller praktiskt väl valda, och därför kan jag läcka väldigt mycket energi på helt meningslösa ting.
Men när jag väl sätter tänderna i något, och håller kvar greppet, så är jag å andra sidan väldigt bra på att manifestera mina idéer i handling. Då går jag med min favoritgud Frej, och skapar allt vad jag orkar – och fint kan det bli!

Konstdisplay

2. Jag är en extremt nyfiken person – liksom Odin, min främste lärare och förebild i den nordiska gudaskaran. Jag vill veta allt! Och jag frossar i perifera kunskaper, udda områden, och är följaktligen svårslagen i spel som Trivial Pursuit. Jag äter böcker i mängder, och kan surfa hela nätter på olika obskyra hemsidor om något specifikt ämne. Jag kan aldrig få nog.
Dessutom älskar jag att berätta om mina nya rön – jag är en mycket pratsam person – vilket i och för sig ofta leder till att jag blir ombedd att hålla föredrag eller kurser i ämnen som intresserar mig – vare sig det handlar om shamanism, tarot, teaterimprovisation eller sexualtekniker.
Vill man komma åt mig, och hitta mina svaga sidor i denna kunskapstörst, så måste man välja något område som inte intresserar mig, som t.ex. sport – där kan jag å andra sidan ingenting. Det skulle kunna pågå ett VM i fotboll eller ishockey i Stockholm, och jag skulle ändå undra varför det är sådan trafik på Nynäsvägen. För mig är proffsidrottare i praktiken en slags moderna gladiatorer – alltså slavar, dresserade apor som hoppar när coachen säger ”hoppa”, och som kan gå att sälja och köpa på idrottsklubbarnas egen slavmarknad, och sedan slängas på soptippen när de inte längre duger (kolla bara Tomas Brolin, stackarn…). Duktiga på det de gör, och ibland t.o.m. riktigt underhållande, men i praktiken helt ointressanta för mig. Ingen regel utan undantag. Men även denna dubbelhet delar jag med Odin, som man aldrig kan ta för givet beträffande sympatier eller antipatier, liksom i det att jag trots mitt ointresse för idrott har en stark tävlingsinstinkt, som jag dock gör allt vad jag kan för att dölja…

3. Jag är en ordningsmänniska – med pedantisk ordning och struktur på vissa områden av livet. Mina böcker, filmer, CD-skivor och annat som kan struktureras är vanligen extremt noggrant ordnade – i bokstavsordning, ämnesordning m.m. Som en Brahma, eller Odin, Vile och Ve, älskar jag att skapa ordning och struktur, bygga världar och system – både i tankesystem i huvudet såväl som i min omgivning, rent fysiskt.
Men jag har ingen, eller alltför liten ordning på min ekonomi, med deklarationer, moms, skatteinbetalningar, kvitton, fakturor etc. Jag är blankettdyslektiker och byråkratifobiker, och kan känna mig direkt klaustrofobiskt instängd om jag måste göra något administrativt som att fylla i en blankett med rutor som det ska stå siffror i. Detta har lett till helt idiotiska konsekvenser som sköntaxeringar och bråk med kronofogden, men ännu värre är jag har gått miste om mycket pengar genom åren, bara på grund av denna brist i min karaktär.
Jag vill verkligen bli bättre på sådant, men det är verkligen svårt. Revisorshjärnor och andra kubskallar brukar ibland glatt och entusiastiskt påpeka för mig att ”men det är ju jättelätt” – varpå jag påpekar att det också är ”jättelätt” att rita en hund eller en 1957 Chevrolet ur minnet, eller att hålla ett underhållande tal i över en timme för tio, hundra eller tusen människor. För mig är det i alla fall jättelätt – men att fylla i en blankett, det är nästan oöverstigligt svårt. Vi är alla olika…

4. Jag är en mycket snäll och omtänksam person – men även solen har sina fläckar. Jag kan vara outhärdligt elak ibland, och har en lätt sadistisk ådra (en fin förebild är Jan Guillou när han sågar som hårdast) som jag för det mesta försöker att kanalisera på ett så oskyldigt sätt som möjligt (se gärna min hemsida Världens fulaste bilar).
Alltså lite som guden Shiva, som beskrivs som ”ashutosh”, vilket betyder ”lätt att tillfredsställa, lätt att förarga” – båda sidorna finns i mig.
Jag har till exempel extremt dåligt tålamod (kort stubin!) med korkade människor som tror att de vet allt, och kan i möten med diverse ultrapuckon (särskilt de som missbrukar oförtjänt makt) ibland visa mina fulaste, mest arroganta sidor. Denna grälsjuka von-oben-attityd är inget jag är stolt över, men den fyller faktiskt sin funktion ibland. Jag tar inte skit, särskilt inte från idioter och undermänniskor (puckon i uniform är värst, och förtjänar vanligen enbart förakt). Ibland är det bara Mjölner som gäller…
Lapplisor och P-nissar räknar jag inte in i denna uniformerade kategori – dem är det bara alldeles för synd om för att jag ska kunna förakta dem. Att jobba som Lapplisa eller P-nisse måste vara det mest förnedrande yrke en människa kan ha. Jag suger fan hellre gubbkuk på en bakgata – då är det i alla fall ingen som behöver se mig utföra mitt jobb… Dessutom gör man som prostituerad åtminstone folk glada – lapplisor och p-nissar gör folk bara ledsna, arga och förtvivlade.
Som tur är lyckas jag för det mesta undvika den typen av kontakter, och kan vara den kramiga och medkännande nallebjörn jag helst identifierar mig som.

5. Jag är lat, lättsinnig och njutningslysten – och jag vet att jag nog borde gå ner några kilon, om inte annat så för min egen hälsas skull. Men det är jobbigt att träna, jogging är trist, och den där grönmögelosten är ju så himla god, och lite mer smör och grädde i maten förhöjer smaken. Och godis ÄR gott!
Jag lyssnar hellre på musik än jag torkar golv, och disken kan få stå lite till, så att jag hinner läsa ett kapitel till, eller kanske älska med min hustru. Det är mycket trevligare att krypa ner i soffan med min älskling och titta på en kul film än att göra ”nyttiga” saker. Fast å andra sidan njuter jag hejdlöst av långa sköna promenader ibland – men då är det just njutningen som får ut mig, inte någon pliktkänsla eller nyttigheten i nämnda aktivitet. Är jag ute i skogen vill jag gärna sitta vid en eld, kanske dricka en kopp kaffe, ta en pipa rök med fin tobak, och kanske en liten hutt av välåldrad enkelmaltwhisky ur medhavd plunta.
Musik är också ett fantastiskt njutningsmedel, både att spela och sjunga själv såväl som att avnjuta andras musicerande.
Jag kan ju förstås också tillägga att jag njuter hejdlöst av att vara fysiskt naken, och passar på när omständigheterna tillåter – helst utomhus på sommaren, då naturen erbjuder sol, vind och vatten mot min nakna kropp… Bacchus är självfallet en favoritgud som jag gärna åkallar i alla dessa njutningsfyllda sammanhang…

matcollage

6. Jag lever konstant över mina tillgångar – vilket är intimt förknippat med min sybaritiska läggning i kombination med min avsaknad av ekonomisk struktur. På något sätt lyckas jag leva gott ändå. Jag har sällan tillräckligt med pengar, trasiga kläder, gamla bilar, obetalda räkningar – men ändå finns överdådet och lyxen där, om än i liten form. Jag tittar nästan aldrig på prislappar i affären – om jag vill ha något så vill jag ha det. punkt slut. Och har jag bara råd med en liten flaska gott att dricka, och en liten, liten bit Roquefort av hög kvalitet, så njuter jag desto mer av dessa små flisor av välstånd.
Kommer det plötsligt in pengar, så försvinner de väldigt fort. Först och främst för att det alltid finns massor med hål att stoppa pengarna i, men också för att jag gillar att unna mig och de mina det bästa.

7. Kärlek och sex är mina bästa droger – så jag ser till att jag fortsätter att vara förälskad i och kåt på min underbara hustru, min ljuvliga, vackra, sexiga, kloka, roliga, kärleksfulla och fantastiska hustru. Och jag älskar mina barn, helt utan gräns, och jag älskar att umgås med mina vänner, för vilka jag regelbundet ordnar stora fester eller små middagar. Det är inte svårt att bli hög på kärlek. Men man måste ändå medvetet välja kärleken för att uppnå detta, och det är jag och min kära hustru uppenbarligen så bra på att vi kan hålla kurser i det…
Ja, jag älskar sex – och om det var något på den här listan som INTE är en hemlis, så är det väl det! Inte minst med tanke på mitt fokus på denna min blogg… Det tantriska mötet mellan Shiva och Shakti, eller fruktbarhetsriten mellan Frej och Gerd, eller det magiska mötet mellan Freja och Odin, är alla starka arketyper för mig. Jag kan prata och diskutera hur mycket som helst om sex, leka sexlekar hur länge som helst, gestalta sex konstnärligt, skriva om sex – ja, sex och kärlek är nog de allra viktigaste ingredienserna i mitt liv, faktiskt.

Och jag tycker att jag lever ett väldigt gott liv.

Nordisk tantra - fröblot

Nå – det var några sanningar om mig själv. Jag vet att temat är de sju dödssynderna, men jag är så himla okristligt hednisk att jag skiter högaktningslöst i sådana kyrkliga manipulationsförsök. Jag skriver egentligen hellre ett par punkter till då, för att få in det heliga talet NIO. Men kan den fanatiske ateisten Blogge följa formen SJU, så kan jag det också. Jag vill ju inte vara fanatisk… 🙂
Dock undviker jag nogsamt att inordna mig i de abrahamitiska ökenreligionernas självförnedrande underkastelseattityd, och underordnar mig inte gudarna – tvärtom sätter jag en ära i att ha gudar och gudinnor som förebilder, med egenskaper jag integrerar i mig själv, snarare än att förminska mig till en liten lort, som man förväntas inom den mosaiska fascismen i dess olika skepnader.
Inga döddssynder här, alltså.

Jag tänkte först att jag skulle lägga till alla andra som har gjort den här typen av självrannsakan i sina bloggar, och det är säkert bra ur sökmotoroptimeringssynvinkel, men det är lite jobbigt att uppdatera framöver, så det får för närvarande räcka med att jag länkar till Blogges inlägg på detta tema.

Lite kul var det – tack, Blogge, för initiativet!

Dekorrand

Behovet av en Gudinna

20/01, 2008

Freja och Maria

På debattforumet Sidan 4 i Expressen den 3 nov 2007 (ja, det är ett tag sedan, men ämnet är tidlöst) skrev Birgitta Löwendahl, ordförande för Jungfru Maria-föreningen Maria Regina Caeli, om Vår saknad efter Jungfru Maria. Hon menar att vi sedan reformationen här i Norden saknar Jungfru Maria, i egenskap av ett kvinnligt gudomligt väsen. Som kristen och i behov av en kvinnlig gudomlighet, vänder hon sig naturligt till Jesu moder, jungfru Maria, en möjlighet som i praktiken saknas i den lutheranska läran.

Iakttagelsen är riktig, i det att det i patriarkaliska kulturer utrustade med en exklusivt manlig gudsbild, alltid saknas en jämställd kvinnlig gudom, något som historiskt sett är det normala – gudaparen har funnits i alla tider, som självklara manifestationer av alla sidor av den mänskliga verkligheten, över hela världen. I patriarkala, monoteistiska kulturer går denna balans och mångfald helt förlorad, och ersätts med tvång, dogmatism, könsförtryck och enfald.

Gudinnor

Det största problemet med denna stympade, halva gudsbild är att så länge människor automatiskt betraktar Gud som en man, och talar om Gud som en ”han”, som ”Fadern”, förvandlas kvinnor med all nödvändighet alltid till andrahandsvarelser. Och detta fungerar alldeles oavsett om man tror på Gud eller ej – det handlar om psykologisk prägling, med mannen som den självklart överlägsne.
Jungfru Maria är i detta sammanhang otillräcklig som balans, eftersom hon inte är en Gudinna fullt ut – bara ett helgon, Jesu moder. Alltså alltjämt underordnad Gud Fader. Fortfarande är kvinnorna underordnade männen, om än med en representant i helgonskaran.

Intressant nog är det mesta av vad framhålles i Expressen-artikeln som direkt förknippat med Jungfru Maria (hjälp vid förlossning, familjeangelägenheter, mod och kvinnlig kraft, m.m.) klassiska ämnen som självklart förknippas med Gudinnan Freja, alternativt Frigga. Birgitta Löwendahl påtalar även Maria-källorna, men underlåter att nämna att de heliga källorna användes som blotplatser i förkristen tid, och enda anledningen att de döptes om till Maria-källor var förstås att de redan var starkt etablerade i den folkliga andligheten, på samma sätt som man byggde kyrkor på gamla offerlundar.

Frejablot

Begreppet Vår Fru är här i Norden självklart kopplat till Gudinnan Freja. Själva ordet Fru går rent språkligt att direkt härleda till Freja – gårdens fru var härskarinna, liksom Freja är härskarinna över alltet, minst lika kraftfull som någonsin Tor, Oden eller Frej.
Journalisten och författarinnan Johanne Hildebrandt har i sin gudinnetrilogi, en modern tillämpning av de nordiska myterna, givit upphov till begreppet ”Freja-feminism”, något som är högst modernt och tillämpbart för kvinnor i vår tid. Det är i sammanhanget dock mycket svårt att tänka sig en ”jungfru Maria-feminism”…

Freja och Maria har förvisso vissa aspekter gemensamt. Bägge kan betraktas som mytologiska figurer, och samtidigt som verkliga väsen som vi kan ha starka personliga relationer till. Båda uppfyller ett självklart behov hos människor att ha en kvinnlig gudomlighet att relatera till. Freja har dock funnits mycket längre, och är betydligt kraftfullare i det att hon har full Gudinnestatus – något som Maria saknar. Freja är därtill en långt mer sammansatt personlighet – en krigargudinna som både ger och tar liv, som får välja först av de kämpar som dött i strid – Odin får nöja sig med de som Freja har ratat – och samtidigt en förförisk kärleksgudinna, en fruktbarhetsikon. Därtill också den kraftfullaste av trollkvinnor, som lär ut den mäktiga sejden till Odin.

Freja och hennes katter

Den tråkigaste aspekten av jungfru Maria-dyrkan är dock att den i allt väsentligt är en ren skrivbordsprodukt från 600-talet, ett nödvändigt tillskott till kyrkans aggressiva värvning av proselyter, med bibeln i ena handen och svärd i den andra. Folk ville helt enkelt inte bli kristna. De hade ju en Gudinna, och det hade inte kyrkan. Alltså uppfann man jungfru Maria, som ett svar på ett verkligt behov, en kyrklig produktanpassning. Denna dyrkan av Jungfru Maria – om än som ett uttryck för en sann känsla av kärlek, respekt, vördnad och dyrkan av det kvinnligt gudomliga – är alltså en blek efterapning av något betydligt kraftfullare; dyrkan av en fullödig kvinnlig gudom, som i alla avseenden är jämställd med vilken manlig gudom som helst, ibland t.o.m. överlägsen.

Polyteistiska kulturer är som regel långt mer toleranta än monoteistiska, mindre fanatiska, mer mångfaldsuppmuntrande, mer varierade, kulturellt rikare och på alla sätt mer mänskligt tillåtande och fria i anden än monoteistiska kulturer. Riktigt illa blir det när man dessutom på ett primitivt antropomorfiskt sätt ger den ende Guden ett kön, som t.ex. Gud Fader. Detta är att bädda för patriarkat och kvinnoförtryck.

Att se Gud som en man, oavsett om man tror på Guds existens eller ej, förvandlar automatiskt alla kvinnor till andrahandsvarelser, underlägsna den gudomlige mannen. Därför är den sociopolitiskt mest fulländade formen av religion antingen en som saknar gudsbild, som buddhism, eller en med både Gud(ar) och Gudinn(or). Som Frej och Freja i den nordiska seden, som Radha-Krishna, Lakshmi-Narayan, Sita-Rama, Shiva-Shakti i hinduismen, Zeus och Hera i den grekiska gudavärlden, och liknande exempel inom hundratals andra panteon.

En gång i tiden betraktades den förkristna religionen som den ”forna seden”, och kristendomen som den nya. Idag är rollerna omvända, och nordisk hedendom i modern tappning ter sig ur alla tänkbara perspektiv som betydligt mer modern, mer anpassad för vår tid.

Vi som är aktiva, moderna hedningar försöker inte leka vikingar, eller återskapa något som det såg ut för tusen, eller tvåtusen år sedan. Vi lever på 2000-talet, med en nutida sed, en högst aktuell tillämpning av kärnan i den forna seden. Och i den seden är kvinnan lika självklar som mannen, lika viktig och lika gudomlig.

Frej & Freja

Dekorrand

Vojne, vojne – ungdomen nuförtiden…

15/01, 2008

Sexigt ungt par

Med jämna mellanrum måste ett antal medelålders tröghögar beklaga sig över ungdomen nuförtiden. Annat var det förr. På min tid, då… Och man blir så trött. Hur orkar ni, dumskallar? När ska vi vuxna bli riktiga förebilder, liksom klokare på riktigt, och inte bara trötta idioter som fördömer ungdomen, på samma sätt som generationen före oss, och generationen före dem, och generationen före dem tillbaka till Hedenhös?

I dagens DN finns artikeln ”Gruppsex, festsex och kompissex, och den är så fantastiskt förutsägbar. I en liten spalt vid sidan om artikeln refereras till 161 domar för sexualbrott under 2006, begångna av ungdomar mellan 15 och 20. Artikeln har underrubriken ”Tonåringar tar allt större risker”, är illustrerad med en ångestbild av tre ansiktslösa personer på brunt papper, varav en ung, tunn, lealös flicka som ligger på någon slags bädd med ansiktet bortvänt (skam? hjälplöshet?), en kraftigare person (man, förstås, förövare, förtryckare, elak, dum, farlig) som just ska bestiga henne, och en tredje som tittar på. Bildtexten lyder ”Dagens unga är mer utsatta än tidigare generationer.” Allt för att vi än en gång ska förfasa oss över den hemska och farliga ungdomssexualiteten.

Jamie Lynn Spears with boyfriend

Jag förstår inte varför det är så viktigt för medelålders föredettingar att ständigt stigmatisera ungdomars friska intresse för sex – det mest naturliga beteende man kan tänka sig. Eller förresten – det kanske är just för att de är medelålders föredettingar. Jag kan inte hjälpa det, men varje gång jag läser den här typen av artiklar så ser jag bara framför mig ett gäng sura och sexuellt frustrerade kärringar och gubbar, som inte får nåt. Och får inte de ha skojig, kravlös, härlig, lekfull sex, så ska minsann ingen annan få ha det heller. Den moraliska indignationen bottnar helt enkelt i avundsjuka.

DN har kontaktat samtliga ungdomsmottagningar om ungas attityder till sex, vad de är beredda att pröva på och vilka risker de utsätter sig för, och har fått in svar från ett 70-tal mottagningar över hela landet. Och vad tror DN att de får för svar då? Varför frågar man inte några av alla de hundratusentals ungdomar som INTE går till ungdomsmottagningar? Varför frågar man inte ungdomarna själva? Nej, man frågar bara de vuxna som jobbar med ungdomsproblem hela dagarna, och vars lön och egenvärde bygger på att dessa problem är synnerligen stora. Objektivt? Knappast.

Skön avsugning

I artikeln talas om ”den sexualiserade bild av samhället som vuxna har skapat” – men jag förstår faktiskt inte den meningen. Vad betyder det? Är det inte tvärtom? Är det inte så att vi vuxna har skapat en extremt antisexualiserad bild av samhället? ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” är en myt, en groda, en jättelögn, som totalt saknar substans – men om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den väl sann. Eller? Är det inte bra att ungdomar idag lever i en betydligt friare kultur, där man kan leka sexuellt utan att riskera att bli horstämplad, utstött, patologiserad eller avrättad? Vi har haft dödsstraff på utomäktenskapligt sex här i Sverige också, och ända in på 1970-talet steriliserade man unga kvinnor på basis av att de var ”översexuella”.

Man kan också läsa att ”både pojkar och flickor konsumerar porr i stor utsträckning, vilket leder till en normalisering av avancerat sex” – och detta skall då tolkas som något dåligt? Vari ligger problemet? Är det farligt med avancerat sex? Hur då? Är det bara missionärsställningen som är O.K.? På vilket sätt är det farligt med oralsex, analsex, gruppsex och andra sexlekar? Varför skall kunskapsinhämtning genom bildmaterial och eget utprovande ses som bra i andra pedagogiska sammanhang, men inte just beträffande sex?

Och så kommer man fram till ett dramaturgiskt crescendo – ”För dem som inte klarar av att sätta gränser kan följderna bli katastrofala” – så att vi som läser verkligen ska få sitta och säga ”Hu! Stackars barn!” När det egentligen handlar om att vi medelålders åderförkalkade stofiler är avundsjuka på ungarna som leker sexlekar tillsammans, knullar runt och har kul.

Orgie

Självklart kan det vara oerhört farligt att inte klara av att sätta gränser. men det gäller ju ALLA ASPEKTER AV LIVET. I skolan, på jobbet, i familjen, på fritidsaktiviteter. Socialt, fysiskt hälsomässigt, mentalt. Det kan handla om alkoholkonsumtion, mat, idrottande, sociala relationer, eller vadhelst man nu kan tänka sig. Men naturligtvis måste ju sexualiteten särskilt framhållas som det område där svårigheten att sätta gränser kan leda till ”katastrofala följder”. Och lika självklart redovisas inte dessa ”katastrofala följder” – kanske för att dessa följder inte alls är lika katastrofala som denna svårighet att sätta gränser kan skapa på andra områden av livet?

Denna intensiva längtan att skapa offer, att utmåla ungdomar som hjälplösa och vinddrivna existenser som knullar sig in i helvetet, illustreras effektivt av sista stycket i artikeln – ”Deltagarna [på en fest] vaknar avklädda i en säng tillsammans med andra unga tjejer och killar och vet inte riktigt vad de har varit med om. Efteråt blir det jättesvårt för rättsväsendet att bena ut vad som har hänt. Sällan räcker det bevismässigt, trots att våldtäkt är ett av de brott vi ser allra allvarligast på.”

Vänta lite nu. Backa bandet. Om ingen vet vad som har hänt, varför problematisera? Om ingen minns exakt att ett eventuellt övergrepp har begåtts, varför blanda in rättsväsendet? Om någon får Ågren, och tänker ”hjälp, vad har jag gjort – har jag haft sex med alla de här människorna?” – så kan det skapa våldtäktsfantasier och övergreppsbeskyllningar, så att man slipper ta ansvar för det som har hänt, så att man kan skylla sitt ”omoraliska” (dömt av samhället som sådant) beteende på någon annan.
Och OM det faktiskt är så att ett alldeles äkta övergrepp har ägt rum – kan det möjligen vara så att orsaken är FÖR LITE sexuell erfarenhet, snarare än FÖR MYCKET? Tänk om övergreppen skulle minska, med ökad sexuell erfarenhet och kunskap?

Oralkedja

I väldigt många sammanhang där en sexuell situation har gått överstyr, eller blivit fel av en eller annan anledning finns det mycket goda skäl att misstänka att den främsta anledningen till att det blev ”fel”, är inte själva sexet, utan omgivningens fördömande attityd. Stigmatiseringen av sexualiteten är med andra ord mycket farligare än sexualiteten själv.

Självklart ökar antalet sexbrott om man gör fler sexuella handlingar brottsliga. Om det som var tillåtet förra året är ett brott i år, så kommer brottsstatistiken att påverkas. Det finns för närvarande förslag på ny lagstiftning som kommer att förvandla många ungdomar till brottslingar – förbud mot innehav av erotiska bilder på ungdomar under 18, t.ex. Det betyder att om du själv är över 18 så ska det med dessa nya lagar vara olagligt och straffbart för dig att inneha erotiska bilder på dig själv om du är under 18 på bilderna. Hur absurt låter inte det?

Hängning av “sexbrottslingar” i Iran

Visst, det kunde ha varit värre, förstås. I Iran hänger man tonåringar om de har ”fel” slags sex (typ om de är homosexuella, eller bara lite fräcka). Här i Sverige hänger vi inte våra unga för att de är sexuellt utlevande – det är som regel inte ett brott längre – och det ska vi väl vara oerhört glada och tacksamma för. Samtidigt så finns tendenserna kvar. liksom som en rest i ryggmärgen. Avancerat sex = dåligt. Många sexpartners = dåligt. Sex utan romantisk kärlek = dåligt. Allt i enlighet med Gayle Rubins teorier om sexuell hierkarki. Det är inte särskilt länge sedan homosexualitet betraktades som en sjukdom, liksom onani. Det finns många stenar kvar att vända på.

Till alla sexfientliga medelålders stofiler – tagga ner!!! Ni gör mer skada än nytta! Sex är faktiskt inte farligt! Sex är roligt, hälsosamt och ett härligt sätt att komma nära andra människor. Den dag vi slutar se sex som något som lätt kan leda till katastrofer, som är moraliskt tvivelaktigt, som jätteläskigt, den dagen vi slutar att stigmatisera sexualiteten – den dagen kommer sexbrotten att minska radikalt. Tro mig.

Älskande par i sängen

Dekorrand

Idioti och dubbelmoral – om tidelag

14/01, 2008

Hällristning

Ibland undrar jag om jag ska skratta eller gråta. I Expressens Sidan 4 Debatt orerar frilansjournalisten Beata Wielgosz vilt om djursex – Förbjud våldtäkt på våra hönor – och sen utgjuter hon sin förtvivlan över alla dessa hemska människor som vill ha sex med djur, som t.ex. höns (redan rubriken ser ut som en skrattretande satir). Som om det vore tillåtet att knulla höns. Det är det inte. Det räknas nämligen som djurplågeri, och då är det förbjudet.

Det finns en djurskyddslag, och den omfattar självklart även de sexuella övergrepp som faktiskt skadar djuren rent fysiskt. Visserligen får vi låta höns gå i lador och hacka ihjäl varandra, vi hänger dem i fötterna och knipsar huvudena av dem på löpande band, och sedan äter vi upp dem. Men det är O.K. så länge vi inte har sex med dem. Det är något i denna ekvation som ringer jävligt illa.

Leda och svanen

Det finns en sjuk dubbelmoral inbyggd i denna frågeställning. Om de som vill förbjuda djursex är vegetarianer kan jag eventuellt respektera deras ståndpunkt, även om jag kanske inte hålle rmed helt och hållet, men en person som äter kött, och samtidigt vill förbjuda djursex och djurporr, har inte tänkt genom frågan särskilt noga. Det är något oerhört bisarrt med en person som tycker att det är O.K. att på det mest obarmhärtiga och okänsliga sätt transportera djur till ett slakteri, slakta dem, stycka dem och äta upp dem – men det är alltså inte O.K. att ha sex med dem.

En ko lider inte av att bli knullad av en människa. Har ni sett storleken på en tjurkuk? Den får en människas fjuttpenis att framstå som en liten sparris. Och så jävla mycket mer än så känns det nog inte för kon heller. Kor har inte mänskliga moralbegrepp. Kor har inte lärt sig att de borde känna skam, ångest och förnedring av att bli sexuellt penetrerade. Inte åsnor, får eller hästar heller. Alltså är det ingen som tar skada.

Tidelag i Khajuraho

På 1600-talet och 1700-talet avrättades i Sverige ungefär 600 personer sammanlag för detta ogudaktiga brott, och det var först 1944 som tidelag blev avkriminaliserat, samtidigt som homosexualitet blev det. Att såväl homosex som tidelag har varit förbjudet är förstås helt och hållet på grund av kristen moralism, totalt artvidriga idéer om vad som är ”naturlig” sexualitet – d.v.s. enbart sex inom äktenskapet – utan njutning – för att alstra barn. Allt annat är sodomi. Synd, alltså, och ett brott mot naturen – ett brott mot Gud.

Den här typen av skrock och vidskepelser skulle man förstås kunna hoppas att folk hade kommit över i vårt sekulariserade tidevarv, men ränderna verkar inte gå ur alltför fort. Vi bär fortfarande på kristen skam och skuld, kristna moralnormer, och kristet kroppshat och sexualfientlighet. Och värst av alla synder är de sexuella ”avvikelserna”.

Bush and a turkey

Men i naturen finns inga avvikelser. Allt som är fysiskt möjligt är också naturligt. Djur ägnar sig åt alla tänkbara sexuella varianter, och det gör även vi. För vi är djur – både män och kvinnor, faktiskt. Och på samma sätt som en hund kan få för sig att knulla ditt ben, eller känner när en kvinna luktar mens, eller en delfin som våldtar en simmande människa (har hänt!) så har människor alltid haft sex med djur av andra arter. Och det är faktiskt helt naturligt. Det finns nämligen inga avvikelser i naturen. Det är vi människor som hittar på att något är en avvikelse.

Fish love

Man kan tycka att djursex är äckligt. Och det kan jag gladeligen hålla med om. Riktigt motbjudande. Men jag tycker att leverstuvning är urvidrigt också, liksom blodiga skräckfilmer, bajspornografi och doften av kattpiss. Dansbandsmusik är också något jag mår direkt illa av, liksom kristna missionärer och nazister. Men det handlar ju hela tiden om tycke och smak, och man kan inte bygga en lagstiftning på personliga preferenser. Även om jag är vegetarian så inser jag att det inte skulle göra djuren gladare om man förbjöd köttätande. Folk skulle fortsätta äta kött ändå. Fast mer oreglerat, på svartklubbar och i garaget, i smyg. Den här frågan handlar alltså INTE om vad du eller jag tycker tilltalar vår smak. Det handlar om att förbjuda något i lag av rent moralistiska skäl, eller av smakskäl, något som i praktiken inte har några brottsoffer. Och det är inte O.K.

Clinton med hund

Det räcker med den djurskyddslagstiftning vi har. Vi behöver inte gå baklänges i tiden och införa skampålar och lagar mot kristen synd igen. Om man kan bevisa att ett djur farit illa av ett övergrepp – oavsett om de har sexuella ingredienser eller ej – så går det att beivra med den lagstiftning som finns. Om det inte går att bevisa att ett djur farit illa, så finns det heller inget brott att beivra. Och så bör det förbli.

Hällristning

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: