Arkiv för januari 2009

Ballad om censur

29/01, 2009

cornelisvreeswijk

Med anledning av mitt förra inlägg, som handlade om vad jag skrev på bloggen för ett år sedan, så hittade jag bland kommentarerna till det inlägget en underbar ballad, som Cornelis Wreeswijk skrev 1965, till skivan Ballader och grimascher, och den texten passar verkligen helt perfekt här på TantraBlog. Så därför vill jag lyfta fram den sången, och ge den ett eget blogginlägg.

tunn linje

Ballad om censur

För erotikens faror, bevara barnen små.
Som inte har en aning om hur illa det kan gå.
Nej låt dom hoppa hage och leka militär.
Och skjuta på varandra med leksaksgevär.
Låt barnen kriga lungt snällt och glömma allt sexuellt.
Som hotar dem från alla håll och nog är det väl tur.
Att vi här i landet har ordning och censur.

I sodom och gomorra var diciplinen svag.
Och den som kritiserade blev hängd samma dag.
Poliserna var busar, borgmästarn en kanalj.
Och den som drack mest öl och brännvin fick guldmedalj.
Moralen var det uselt med för tiden hade gått ur led.
Det syndades båd natt och dag i ur som i skur.
I sodom och gomorra fanns det ingen censur.

Ivan den förskräcklige han var en märklig man.
Han gjorde som han ville gör om det om ni kan.
Han hade vilda vanor han ställde höga krav.
Och den som kritiserade höggs huvud utav.
Och ingen tordes göra nåt för Ivan kunde höra nåt.
Och han var inte god och tas med när han blev sur.
Ivan den förskräcklige var svag för censur.

Damer utan kläder ska man inte titta på.
Fy skäms på sig medborgare som tittar ändå.
Det är onaturligt att se en kvinna bar.
Det kan man bli förstörd av den saken är klar.
Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett.
Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur.
Det här är väl ingen konst censur, censur!

Kan hända att ni anser att sådant inte stör.
Men lita på kritiken den vet vad den gör.
Dom ser vad som är bra och tillåtet för publik.
Dom ser vad som är dåligt och skriver kritik.
Medborgare så fort ni ser att något omoraliskt sker.
Eller ni får syn på nått som inte är kultur.
Vänd blicken bort och blunda och skrik på censur!

Cornelis Wreeswijk, 1965

tunn linje

Det är nu 2009, över 40 år efteråt, och denna sångtext är tyvärr fortfarande alltför aktuell…

Dekorrand

För ett år sedan…?

29/01, 2009

Charlotte Ross naken i PETA-annons

Joshen, med bloggen Enligt Min Humla, fick idén från Mumari, att berätta lite om vad som hamnade på bloggen för ett år sedan, den 28 januari 2008. Och det var rätt kul, för just den dagen skrev Joshen sitt populäraste, och kanske allra roligaste och skarpaste inlägg någonsin – Manifest mot dansbandsmusik. Det var ett blogginlägg som jag t.o.m. gjorde ett eget blogginlägg om, bara för att rekommendera folk att läsa det, så roligt var det. Så det gör jag gärna igen. Läs det! 🙂

Men det var rätt kul hos mig också, här på TantraBlog. Förutom att det var min namnsdag då också (hint, hint), så skrev jag ett rätt kul inlägg som fick heta ”Farliga rumpor…?”, och som handlade om den amerikanska myndigheten FCC (Federal Communications Commission), som fick moralpanik gällande ett TV-inslag på vilket man på bästa sändningstid fick se en skådespelerskas nakna rumpa. FCC föreslog för mediaföretaget ABC ett bötesbelopp på 1.430.000 USD, eftersom de har utsatt TV-tittande barn för fara. Intelligent. Läs mer i det aktuella blogginlägget.

Och jag kan bara konstatera att jag alltjämt fortsätter i samma fåra, med samma oförtröttliga ambition att lysa upp det sexuella mörkret med lite humor, kunskap, insikt och nyfikenhet. Det gamla blogginlägget från samma datum förra året är alltså rätt så representativt för vad jag alltjämt skriver om.

tunn linje

Andra bloggare som tagit utmaningen:
Mumari, Joshen, Mymlan, Tyskungen, LoveOrHate, Sandra, WannabeBullmamma, Junitjej

Dekorrand

Musik – fredens språk

28/01, 2009

Det finns ett internationellt språk, ett språk som alla kan, språket som i sanning är ett fredens språk – och det är musiken. Man kan ta fem musikanter från fem olika kontinenter, sätta dem i samma rum med varsitt instrument, och snart flödar komunikationen – även om de inte talar varandras verbala språk.

Musik är det optimala beviset för Guds existens – så sade en präst till mig en gång, och det tycker jag var både klokt och vackert. Det bör också nämnas att samma präst var trumpetare i ett jazzband… Vad man nu än tror om gud, så är musiken definitivt det centrala i alla mänskliga kulturer, det som binder oss samman.

Till och med musik kan förvisso också användas negativt – det finns militärmusik, och det finns människor som använder hård och aggressiv musik för att stärka sig själva i utövandet av destruktiva handlingar. Det finns musik som är skapad för politisk indoktrinering. Men detta är undantagen, olycksbarnen. Om vi använder musiken på rätt sätt, för att komma samman och sjunga och dansa tillsammans, så finns inget utrymme för konflikter och krig, konkurrens och utstötning.

Filmen jag lagt in här är ett vackert exempel på denna fredsprincip. Den har sitt ursprung i ett musikaliskt/politiskt filmprojekt som är kallat Playing for Change: Peace Through Music, och bygger just på musiken som det optimala redskapet för fred, det internationella språket.

Check it out – lyssna och njut!

Dekorrand

Om du undrar…

25/01, 2009
I sjuksängen...

I sjuksängen...

…var jag har tagit vägen de senast två veckorna, så är svaret mycket enkelt. Influensa. Jag har helt enkelt inte orkat med någonting alls, närapå, och definitivt inte min blogg. Jag har haft hög feber i flera dagar, ont i hela kroppen, snuva, hosta, halsont, tappad röst, svårt att svälja, och monumental trötthet. Och jag är inte färdig med den här flunsan än. Jag har fortfarande hosta och är väldigt trött, men sakta börjar livsandarna återvända. Jag kan äta och dricka utan att det gör ont. Det finns ett ljus i änden av denna tröttsamma tunnel.

Det har förstås hänt hur mycket som helst att skriva om, irriterande och patetiska ting att häckla och kritisera, roliga saker att uppmuntra – men jag har bara inte orkat. Allt från President Obama till Stora Bloggpriset (till vilket jag ju varit med som nominerande jury), gruppsexande präster, israeliska bomber över Libanon, fascistoida poliser som gör drogtester på Grammisgalan (Hallå! Det är ju för fan en firmafest för rockstjärnor! Låt dem röka på bäst fan de vill!), mer integritetskränkande lagar och regler (får politikerna aldrig nog?) och allehanda annat kommenterbart.

Men det har som sagt fått vara. Nu börjar jag dock återfå en och annan liten livsnerv, och förhoppningsvis ska jag snart vara igång igen här på bloggen. Och några av er kommer jag förhoppningsvis att träffa på galan för det Stora Bloggpriset om en dryg vecka. Ha det gott!

legalizeit

P.S. Marihuana är synnerligen hälsosamt, och innehåller verksamma botemedel mot en mängd sjukdomar och symptom. Och det finns inga registrerade skadeverkningar. Alls.

Dekorrand

F-ordet – feminism med många sidor

13/01, 2009

f-ordetSvensk feminism har inte varit sig lik sedan Petra Östergren släppte sin enormt omdebatterade och kontroversiella bomb, eh, jag menar bok – Porr, Horor & Feminister, 2006. Den boken blev i sanning ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten, och många som engagerat sig i frågan vände, efter att ha läst just den boken.

Petra Östergren har kommit ut med en till bok om feminism, för vilken hon står som redaktör, inte som författare. Det är en antologi, och liksom andra antologier är denna bok ojämn i kvaliteten, i såväl litterär kvalitet som innehållets engagemang. Men det är ju vanligen en av grundpremisserna för varje antologi, så det förlåter jag lätt, och letar upp godbitarna.

Det är en imponerande samling skribenter som bidragit till F-ordet, och några av dem levererar alldeles särskilt tänkvärda frågeställningar. Anna Ekelund skriver rakt och illusionsfritt om abort, på ett sätt som känns både befriande och konfronterande, i det att Ekelund kräver ett absolut ansvarstagande för varje handling. Anna Svensson skriver om våldtäkt, och hennes vägran att bli placerad i ”offerfacket”, Lars Gårdfelt krossar smärtsamt myten om att män inte kan våldtas, Susanne Dodillet vänder upp-och-ner på perspektiven gällande prostitution, Maria Rankka hävdar den viktiga funktion som pengar kan ha för att uppnå självständighet, för såväl kvinnor som män.

Alla texterna är inte lysande, åtminstone inte i sitt sammanhang. Don Kulick är en oerhört intressant forskare, men hans artikel om kvinnor i djurporr känns kanske lite långsökt och inte helt logisk i just denna antologi. Maria Abrahamssons artikel om nämndemän känns också lite trött, och boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan den. Inte för att ämnena för Kulicks och Abrahamssons artiklar är ointressanta eller oangelägna, men de känns som sagt en smula långsökta, och väldigt specifika – lite som ”Jaha, nu ska jag skriva nåt till Petras bok, vad ska jag ta…? – Det här tycker jag är intressant just nu, kanske jag kan få till en nyfeministisk twist på det…”

Susanne Wigorts Yngvesson resonerar kring trohet och polygami, tänkvärt och intressant, men på ett sätt som jag tycker känns lite ”har det inte hänt något på över tio år?”. Jag skrev själv en artikel (publicerad i Kvinnors Affärer och norska Lek) på slutet av 1990-talet om samma ämne, och jag tycker att min egen artikel fortfarande är fräschare och mer angelägen. Men det kanske inte är Yngvessons fel – det kan vara så enkelt att frågeställningen är så seg och motsträvig att samma saker måste upprepas om och om igen.

Madelaine Levy och Maria Niemi tar en titt på ytan, i sina artiklar om modefoto och ”femme”-idealet. Boris Benulic koketterar naivt, men komiskt och raljant kring sitt maoistiska vänsterursprung, och skärskådar kvinnors dolda objektifiering av män, i sin grovkorniga betrakelse över muskulösa mäns attraktionskraft på kvinnor. Eller snarare, hur de som upplever sig som muskulösa blir mer attraktiva. Appearance is everything… Och på samma spår, i analyserandet av ytligheten, dissekerar Inti Chavez Perez den ”nye mannen”, och hans strategier att vidmakthålla sin överlägsenhet gentemot kvinnor, och även mot mindre moderna män – en ny slags hierarki, bara.

Och så finns förstås gränsöverskridandet med, det könsrollsglidande överträdandet av gamla gränser. Sen kan man fråga sig om överträdelserna suddar ut gränserna, eller i själva verket befäster dem. Det beror väl på i hur hög grad man identifierar överträdelserna som just överträdelser, antar jag. Jonah Nylund skriver om kvinnor som använder strap-on dildos, och för in ett oerhört intressant ämne i debatten, som sällan får plats – själva kroppsligheten. Var går gränsen för den egna kroppen? Kan en artificiell dildo upplevas som en del av den egna kroppen? Och som självklar avslutning på det temat får läsaren sig till livs en anonym skribents tankegångar kring könsbyte – hur känns det att äntligen få den kropp, den identitet som man innerst inne känner att man ska ha? Hur känns det att faktiskt bli bemött som man, efter många år i ”fel” kropp?

F-ordet är en rätt yvig samling betraktelser kring könsidentitet – kvinnlig såväl som manlig – och denna yvighet och spretighet är både bokens svaghet och styrka. Styrkan ligger i mångfalden, och den enorma variation av otroligt intressanta ämnen som alla på något sätt går att stoppa in under samma tak. Det känns lite som att vad än Petra Östergren kommer med, så blir det intressant och inspirerande. F-ordet är med andra ord en mycket läsvärd bok, som jag tror att ingen kan vara helt oberörd av.

tunn linje

Andra som bloggar om F-ORDET:

Ah die Wundes Weblog
, Djur är söta, Kamferdroppar

Se även Petra Östergrens egen hemsida!

Dekorrand

Betyg på kultur – nej tack!

7/01, 2009

stars1

Jag får ibland böcker att recensera här på min blogg, samt en och annan film. För närvarande har jag en liten trave på kö för recenserande, och det är bara trevligt. En av författarna till en bok, som händelsevis råkar ligga i min ”kö-trave”, frågade om min betygsättning, om det blir ”3 böcker”, eller ”fem stjärnor”, och då förklarade jag att jag tror inte på sifferbetyg. Det är infantilt och otillräckligt, och fördummande.

Jag vägrar alltså konsekvent att sifferbetygsätta varje form av kulturyttring. Jag tror inte att sifferbetyg gör någon som helst nytta i skolan, så varför skulle de plötsligt göra det någon annanstans? Det är yxigt, förenklande, otillräckligt och dumt med sifferbetyg. De säger egentligen ingenting.

Så varför får en musik-CD eller en DVD tre solar, stjärnor, hjärtan, burkar, filmrullar eller vad helst annat dumt i strävan efter ”originalitet”, och en film en överkorsad? Idén med betyg är förstås att göra någon slags kvalitetsbedömning, och det är väl hedervärt i sig, men jag misstänker att många betygssättare av olika slag ofta skvätter getingar, filmrullar, äpplen, böcker, smultron och annat töntigt omkring sig av ren lättja och bekvämlighet, för att slippa göra en riktig analys.

Vill man ge publiken något som faktiskt har värde och substans, skippar man hela betygsförfarandet och ger ett personligt omdöme istället, med en djupare analys av objektet för bedömarens studium. Det kräver förstås mycket mer av kritikern, i form av kulturell insikt, kunskap och intresse för mediet.

Teaterkritik och TV-kritik har ett välförtjänt dåligt renommé här i Sverige, och jag tror att det till stor del beror på denna slentrianmässiga betygsfixering, i kombination med dålig underbyggnad, bristande kunskap och avsaknad av objektivitet. Det är billigt att tycka – svårare att faktiskt ha något vettigt att komma med. Att ge konstruktiv kritik kräver betydligt mer än en siffra.

tarkovskystalker

Ett konstnärligt verk kan vara ypperligt i ett sammanhang, men utan värde i ett annat. Om jag har lust att se en tung actionfilm, så är en film med Steven Seagal (t.ex. höjdarrullen ”Under belägring”) mycket bättre än en film av Andrej Tarkovskij, som t.ex. Stalker (en av världens långsammaste filmer) – som förstås har helt andra kvaliteter. Poesin, bilderna, det meditativa, tankfulla, suggestiva. Djupet.

Jag älskar Tarkovskijs filmer. Liksom Almodovar, Scola, Weir m.fl., det vill säga sådana filmskapare som allmänt anses som mer konstnärliga, liksom ”finkultur” Och ja, de är alla fantastiska. Men jag vill inte därför avfärda pang-pang och biljakter som ”sämre” kultur. Ytterst sett är det ju bara betraktarens upplevelse som betyder något, inte vad andra tycker, eller vad som är ”fint”, eller ”rätt”. Allt måste ses i relation till vilka behov som uppfylls. Och ibland är det inte det kulturellt sofistikerade som står högst på listan. Ibland vill man ha en vällagrad Roquefort med ett Loupiacvin, och ibland duger det gott med en påse chips och en läsk. Är det bara sött, fett och knaprigt så går det bra.

stallonefilms

En riktigt, riktigt ”dålig” film kan i själva verket göra mig ordentligt upplivad. ”Specialisten”, till exempel, med bl.a. Sylvester Stallone och Sharon Stone. Jag såg den för en tid sedan, eftersom jag vet att en film som bara får en geting, den måste det vara något med. Och det var det. Den var så erbarmligt dålig, så skandalöst usel att jag njöt i fulla drag. Med ett manus som verkar vara skrivet av två fjortonåringar som berusat sig på för mycket päroncider, med en regissör som skriker ”Spela över, spela över!”, skådespelare som snubblar på sig själva i sin krampaktiga iver att vara stenhårda och balla, och en handling som är så förutsägbar, och så tunn, så tunn, att den pulvriseras vid minsta vindpust, kan man inte ha annat än jätteroligt.

Att se Rod Steiger ensam kämpa mot strömmen, med något som faktiskt nästan påminner om skådespeleri, att se Sylvester Stallone knappa på super-duper High Tech-datorer för att sen göra Tai Chi med alla muskler hårt spända, och sen spränga hela sitt hus i luften med förplacerade sprängladdningar – det är underhållning på hög nivå. Jag skrattade högt och hjärtligt många gånger, och hade mycket svårt att slita mig.

slystallone

Specialisten är inte bara en kalkon. Det är en stendöd frusen kalkon, som därför inte ens kan flaxa. Vad gör man då? Jo, man kopplar in special effects-avdelningen, som först kopplar elektroder till kalkonen så att den flaxar ändå – sen spränger man kalkonen i luften. Då flyger den faktiskt. Och det är ju ganska roligt. Specialisten är i själva verket fullt jämförbar med en annan katastrofusel film med Sylvester Stallone – Cobra – som måste vara en av världens sämsta filmer någonsin. Och samtidigt är den gränslöst underhållande, och ofrivilligt skrattretande. Och det är också en kvalitet. Hur ska den betygsättas?

Och allvarligt talat – ibland är det inte psykologiskt intrikata relationsdramer jag vill ha. Ibland vill jag ha något lättviktigt som bara är underhållande utan hjärna. Biljakter, revolverdueller och explosioner är ibland riktigt kul. Då är INTE filmer av Francois Truffaut eller Vittorio de Sica några höjdare. Då behövs en film, nästan vilken som helst producerad av Jerry Bruckheimer. Ska man vara petig så finns det förstås bättre och sämre actionrullar också, men då måste de bedömas utifrån just de grundförutsättningarna – att de är actionrullar, Jag föredrar t.ex. alla gånger Bruce Willis framför såväl Seagal som Stallone, liksom Mel Gibson vanligen är betydligt mer engagerande än träbocken Vin Diesel. Och vill man se en bra biljakt, så finns det förstås vissa filmer som är i särklass. Ronin, till exempel, som överlag är en superbra gangsterfilm.

bullitt

Hur som helst – om jag vill bli road av något lättsamt, så är Tarkovskijs Stalker, eller för den delen Bergmans Persona, riktigt dåliga val. Då funkar Steven Seagal eller Sylvester Stallone bättre. För att inte tala om Jean-Claude van Damme, som har två ansiktsuttryck. Det ena är neutralt, bara. Det andra är neutralt, men lite bekymrat – som om någon har kört upp en toalettborste i hans rövhål, alldeles före tagning, men han måste låtsas som om ingenting har hänt. Det är också rätt roligt. Ha gärna med dig den bilden nästa gång du ser en film med Jean-Claude van Damme, och du kommer att vrida dig av skratt när du inser att jag har rätt i min beskrivning…

persona

Jag tror att jag kan hitta inspiration och nöje i vad som helst, bara jag vill. Det finns ingen anledning att sätta betyg. Det är så lätt att såga med vänsterhanden, sätta en överkorsad geting/filmrulle/stjärna, vanligen för att visa hur kulturell och sofistikerad man är själv. Men om jag istället ser saker och ting bara för vad det är, så kan jag välja själv vad jag vill göra av det, utan att känna mig styrd av någon annans åsikt. Då blir även en recension betydligt intressantare, mer personlig OCH allmängiltig på en gång.

Ty åsikter och värderingar är ointressanta – känslor och upplevelser är det enda som verkligen betyder något. Och vad beträffar konstnärliga verk så är det faktiskt bara min egen upplevelse som har någon betydelse överhuvudtaget. Och det gäller var och en – dig också.

explosion

Dekorrand

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

7/01, 2009

xporn_film_2

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

tunn linje

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

redtube

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

pl_oskarp

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

youporn

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

xporn_film_1

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: