Jag får ibland böcker att recensera här på min blogg, samt en och annan film. För närvarande har jag en liten trave på kö för recenserande, och det är bara trevligt. En av författarna till en bok, som händelsevis råkar ligga i min ”kö-trave”, frågade om min betygsättning, om det blir ”3 böcker”, eller ”fem stjärnor”, och då förklarade jag att jag tror inte på sifferbetyg. Det är infantilt och otillräckligt, och fördummande.
Jag vägrar alltså konsekvent att sifferbetygsätta varje form av kulturyttring. Jag tror inte att sifferbetyg gör någon som helst nytta i skolan, så varför skulle de plötsligt göra det någon annanstans? Det är yxigt, förenklande, otillräckligt och dumt med sifferbetyg. De säger egentligen ingenting.
Så varför får en musik-CD eller en DVD tre solar, stjärnor, hjärtan, burkar, filmrullar eller vad helst annat dumt i strävan efter ”originalitet”, och en film en överkorsad? Idén med betyg är förstås att göra någon slags kvalitetsbedömning, och det är väl hedervärt i sig, men jag misstänker att många betygssättare av olika slag ofta skvätter getingar, filmrullar, äpplen, böcker, smultron och annat töntigt omkring sig av ren lättja och bekvämlighet, för att slippa göra en riktig analys.
Vill man ge publiken något som faktiskt har värde och substans, skippar man hela betygsförfarandet och ger ett personligt omdöme istället, med en djupare analys av objektet för bedömarens studium. Det kräver förstås mycket mer av kritikern, i form av kulturell insikt, kunskap och intresse för mediet.
Teaterkritik och TV-kritik har ett välförtjänt dåligt renommé här i Sverige, och jag tror att det till stor del beror på denna slentrianmässiga betygsfixering, i kombination med dålig underbyggnad, bristande kunskap och avsaknad av objektivitet. Det är billigt att tycka – svårare att faktiskt ha något vettigt att komma med. Att ge konstruktiv kritik kräver betydligt mer än en siffra.
Ett konstnärligt verk kan vara ypperligt i ett sammanhang, men utan värde i ett annat. Om jag har lust att se en tung actionfilm, så är en film med Steven Seagal (t.ex. höjdarrullen ”Under belägring”) mycket bättre än en film av Andrej Tarkovskij, som t.ex. Stalker (en av världens långsammaste filmer) – som förstås har helt andra kvaliteter. Poesin, bilderna, det meditativa, tankfulla, suggestiva. Djupet.
Jag älskar Tarkovskijs filmer. Liksom Almodovar, Scola, Weir m.fl., det vill säga sådana filmskapare som allmänt anses som mer konstnärliga, liksom ”finkultur” Och ja, de är alla fantastiska. Men jag vill inte därför avfärda pang-pang och biljakter som ”sämre” kultur. Ytterst sett är det ju bara betraktarens upplevelse som betyder något, inte vad andra tycker, eller vad som är ”fint”, eller ”rätt”. Allt måste ses i relation till vilka behov som uppfylls. Och ibland är det inte det kulturellt sofistikerade som står högst på listan. Ibland vill man ha en vällagrad Roquefort med ett Loupiacvin, och ibland duger det gott med en påse chips och en läsk. Är det bara sött, fett och knaprigt så går det bra.
En riktigt, riktigt ”dålig” film kan i själva verket göra mig ordentligt upplivad. ”Specialisten”, till exempel, med bl.a. Sylvester Stallone och Sharon Stone. Jag såg den för en tid sedan, eftersom jag vet att en film som bara får en geting, den måste det vara något med. Och det var det. Den var så erbarmligt dålig, så skandalöst usel att jag njöt i fulla drag. Med ett manus som verkar vara skrivet av två fjortonåringar som berusat sig på för mycket päroncider, med en regissör som skriker ”Spela över, spela över!”, skådespelare som snubblar på sig själva i sin krampaktiga iver att vara stenhårda och balla, och en handling som är så förutsägbar, och så tunn, så tunn, att den pulvriseras vid minsta vindpust, kan man inte ha annat än jätteroligt.
Att se Rod Steiger ensam kämpa mot strömmen, med något som faktiskt nästan påminner om skådespeleri, att se Sylvester Stallone knappa på super-duper High Tech-datorer för att sen göra Tai Chi med alla muskler hårt spända, och sen spränga hela sitt hus i luften med förplacerade sprängladdningar – det är underhållning på hög nivå. Jag skrattade högt och hjärtligt många gånger, och hade mycket svårt att slita mig.
Specialisten är inte bara en kalkon. Det är en stendöd frusen kalkon, som därför inte ens kan flaxa. Vad gör man då? Jo, man kopplar in special effects-avdelningen, som först kopplar elektroder till kalkonen så att den flaxar ändå – sen spränger man kalkonen i luften. Då flyger den faktiskt. Och det är ju ganska roligt. Specialisten är i själva verket fullt jämförbar med en annan katastrofusel film med Sylvester Stallone – Cobra – som måste vara en av världens sämsta filmer någonsin. Och samtidigt är den gränslöst underhållande, och ofrivilligt skrattretande. Och det är också en kvalitet. Hur ska den betygsättas?
Och allvarligt talat – ibland är det inte psykologiskt intrikata relationsdramer jag vill ha. Ibland vill jag ha något lättviktigt som bara är underhållande utan hjärna. Biljakter, revolverdueller och explosioner är ibland riktigt kul. Då är INTE filmer av Francois Truffaut eller Vittorio de Sica några höjdare. Då behövs en film, nästan vilken som helst producerad av Jerry Bruckheimer. Ska man vara petig så finns det förstås bättre och sämre actionrullar också, men då måste de bedömas utifrån just de grundförutsättningarna – att de är actionrullar, Jag föredrar t.ex. alla gånger Bruce Willis framför såväl Seagal som Stallone, liksom Mel Gibson vanligen är betydligt mer engagerande än träbocken Vin Diesel. Och vill man se en bra biljakt, så finns det förstås vissa filmer som är i särklass. Ronin, till exempel, som överlag är en superbra gangsterfilm.
Hur som helst – om jag vill bli road av något lättsamt, så är Tarkovskijs Stalker, eller för den delen Bergmans Persona, riktigt dåliga val. Då funkar Steven Seagal eller Sylvester Stallone bättre. För att inte tala om Jean-Claude van Damme, som har två ansiktsuttryck. Det ena är neutralt, bara. Det andra är neutralt, men lite bekymrat – som om någon har kört upp en toalettborste i hans rövhål, alldeles före tagning, men han måste låtsas som om ingenting har hänt. Det är också rätt roligt. Ha gärna med dig den bilden nästa gång du ser en film med Jean-Claude van Damme, och du kommer att vrida dig av skratt när du inser att jag har rätt i min beskrivning…
Jag tror att jag kan hitta inspiration och nöje i vad som helst, bara jag vill. Det finns ingen anledning att sätta betyg. Det är så lätt att såga med vänsterhanden, sätta en överkorsad geting/filmrulle/stjärna, vanligen för att visa hur kulturell och sofistikerad man är själv. Men om jag istället ser saker och ting bara för vad det är, så kan jag välja själv vad jag vill göra av det, utan att känna mig styrd av någon annans åsikt. Då blir även en recension betydligt intressantare, mer personlig OCH allmängiltig på en gång.
Ty åsikter och värderingar är ointressanta – känslor och upplevelser är det enda som verkligen betyder något. Och vad beträffar konstnärliga verk så är det faktiskt bara min egen upplevelse som har någon betydelse överhuvudtaget. Och det gäller var och en – dig också.
Svensk feminism har inte varit sig lik sedan Petra Östergren släppte sin enormt omdebatterade och kontroversiella bomb, eh, jag menar bok – 
TantraBlog 
Senaste kommentarer