F-ordet – feminism med många sidor

Svensk feminism har inte varit sig lik sedan Petra Östergren släppte sin enormt omdebatterade och kontroversiella bomb, eh, jag menar bok – Porr, Horor & Feminister, 2006. Den boken blev i sanning ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten, och många som engagerat sig i frågan vände, efter att ha läst just den boken.

Petra Östergren har kommit ut med en till bok om feminism, för vilken hon står som redaktör, inte som författare. Det är en antologi, och liksom andra antologier är denna bok ojämn i kvaliteten, i såväl litterär kvalitet som innehållets engagemang. Men det är ju vanligen en av grundpremisserna för varje antologi, så det förlåter jag lätt, och letar upp godbitarna.

Det är en imponerande samling skribenter som bidragit till F-ordet, och några av dem levererar alldeles särskilt tänkvärda frågeställningar. Anna Ekelund skriver rakt och illusionsfritt om abort, på ett sätt som känns både befriande och konfronterande, i det att Ekelund kräver ett absolut ansvarstagande för varje handling. Anna Svensson skriver om våldtäkt, och hennes vägran att bli placerad i ”offerfacket”, Lars Gårdfelt krossar smärtsamt myten om att män inte kan våldtas, Susanne Dodillet vänder upp-och-ner på perspektiven gällande prostitution, Maria Rankka hävdar den viktiga funktion som pengar kan ha för att uppnå självständighet, för såväl kvinnor som män.

Alla texterna är inte lysande, åtminstone inte i sitt sammanhang. Don Kulick är en oerhört intressant forskare, men hans artikel om kvinnor i djurporr känns kanske lite långsökt och inte helt logisk i just denna antologi. Maria Abrahamssons artikel om nämndemän känns också lite trött, och boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan den. Inte för att ämnena för Kulicks och Abrahamssons artiklar är ointressanta eller oangelägna, men de känns som sagt en smula långsökta, och väldigt specifika – lite som ”Jaha, nu ska jag skriva nåt till Petras bok, vad ska jag ta…? – Det här tycker jag är intressant just nu, kanske jag kan få till en nyfeministisk twist på det…”

Susanne Wigorts Yngvesson resonerar kring trohet och polygami, tänkvärt och intressant, men på ett sätt som jag tycker känns lite ”har det inte hänt något på över tio år?”. Jag skrev själv en artikel (publicerad i Kvinnors Affärer och norska Lek) på slutet av 1990-talet om samma ämne, och jag tycker att min egen artikel fortfarande är fräschare och mer angelägen. Men det kanske inte är Yngvessons fel – det kan vara så enkelt att frågeställningen är så seg och motsträvig att samma saker måste upprepas om och om igen.

Madelaine Levy och Maria Niemi tar en titt på ytan, i sina artiklar om modefoto och ”femme”-idealet. Boris Benulic koketterar naivt, men komiskt och raljant kring sitt maoistiska vänsterursprung, och skärskådar kvinnors dolda objektifiering av män, i sin grovkorniga betrakelse över muskulösa mäns attraktionskraft på kvinnor. Eller snarare, hur de som upplever sig som muskulösa blir mer attraktiva. Appearance is everything… Och på samma spår, i analyserandet av ytligheten, dissekerar Inti Chavez Perez den ”nye mannen”, och hans strategier att vidmakthålla sin överlägsenhet gentemot kvinnor, och även mot mindre moderna män – en ny slags hierarki, bara.

Och så finns förstås gränsöverskridandet med, det könsrollsglidande överträdandet av gamla gränser. Sen kan man fråga sig om överträdelserna suddar ut gränserna, eller i själva verket befäster dem. Det beror väl på i hur hög grad man identifierar överträdelserna som just överträdelser, antar jag. Jonah Nylund skriver om kvinnor som använder strap-on dildos, och för in ett oerhört intressant ämne i debatten, som sällan får plats – själva kroppsligheten. Var går gränsen för den egna kroppen? Kan en artificiell dildo upplevas som en del av den egna kroppen? Och som självklar avslutning på det temat får läsaren sig till livs en anonym skribents tankegångar kring könsbyte – hur känns det att äntligen få den kropp, den identitet som man innerst inne känner att man ska ha? Hur känns det att faktiskt bli bemött som man, efter många år i ”fel” kropp?

F-ordet är en rätt yvig samling betraktelser kring könsidentitet – kvinnlig såväl som manlig – och denna yvighet och spretighet är både bokens svaghet och styrka. Styrkan ligger i mångfalden, och den enorma variation av otroligt intressanta ämnen som alla på något sätt går att stoppa in under samma tak. Det känns lite som att vad än Petra Östergren kommer med, så blir det intressant och inspirerande. F-ordet är med andra ord en mycket läsvärd bok, som jag tror att ingen kan vara helt oberörd av.

Andra som bloggar om F-ORDET:

Ah die Wundes Weblog, Djur är söta, Kamferdroppar

Se även Petra Östergrens egen hemsida!

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations