Mer om porren – på Newsmill!

Moralpredikanter och domedagsprofeter finns det ingen brist på, särskilt inte om man tror att man kan vinna politiska poäng och lite mer mediatid på det. Sex är alltid ett tacksamt ämne att exploatera, eftersom det är så laddat.

Politiker från flera olika partier skriver argt på Newsmill om varför man ska bojkotta TV4, eftersom samma koncern även äger Canal+, som sänder porr mitt i nätterna. SSU:s Jytte Guteland frossar (som väntat) i trötta klichéer och kvalificerat struntprat utan grund, och får sällskap av andra sippa tanter (könsneutralt). Som tur är får de svar på tal, både i form av kommentarer och andra artiklar.

Men jag tyckte att det behövdes en artikel som inte bara försvarar porren mot angrepp, utan faktiskt också framhåller de positiva sidorna av porren. Följaktligen återanvände jag en tre år gammal bloggpost, Porr är gott och nyttigt, som jag redigerade, kapade och uppdaterade en smula för att den skulle passa på Newsmill. Och idag kom den in – läs den gärna! Kommentarerna är läsvärda, de också – de flesta är positiva, men några är helt surrealistiska i sitt porrhat!

Läs min artikel på Newsmill!

Andra som skriver om porr just nu:
Ylva Maria Thompson, Per Pettersson, Hanna Söderström, Michael Gadjitza, Peter Olsson, Björn ML Andersson (också på Newsmill), Björn ML Andersson (igen, på Newsmill), Peter Olsson (också på Newsmill), Malin Westberg (också på Newsmill)

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, – Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, – Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, – P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Andra snackar, Piratpartiet agerar

Piratpartiet står för medborgarrätt, integritet, rättsäkerhet, fri kultur och kunskap. Och vi agerar när andra bara snackar och tillsätter utredningar. När politiker står i talarstolar och pratar om vikten av att arbeta för demokrati i diktaturer, sätter Piratpartiet upp servrar och krypterade tunnlar, så att politiska dissidenter kan kommunicera med omvärlden. När politiker babblar om hur viktigt det är att inte kriminalisera en hel generation av svenskar, och att försvara yttrandefriheten – då agerar Piratpartiet.

Sedan en domstol i Tyskland tvingat internetleverantören Cyberbunker att sluta leverera bandbredd till Pirate Bay (efter påtryckningar från de internationella filmbolagen, förstås), har Piratpartiet tagit över denna uppgift, och levererar nu bandbredd till Pirate Bay, som nu alltså finns uppe på nätet igen.

Piratpartiet håller sina vallöften – redan före valet. Med denna åtgärd vill vi visa att vi inte bara snackar. Det blir verkstad också.

”Pirate Bay behövde ett nytt hem på internet sedan de råkat ut för en domstol som inte förstod nätfrågor. För oss är det ett gyllene tillfälle att visa att vi inte är politiker som tillsätter utredningar och försöker hålla oss undan från ansvar. Vi agerar personligen med egna resurser och satsar på det vi tror på.”
– Rick Falkvinge, till TT

Läs mer:
Metro, Sydsvenskan, Piratpartiet Nyheter, Anna Troberg, Emma Opassande, Ulf Bjereld, Prylbloggen, HAX, Christian Engström

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Några ord om IFPI

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Mina barn får gärna ha nätsex

Många äldre oroar sig för de yngre, eftersom det har uppstått ett nytt sätt att utforska sin sexualitet – på nätet. De äldre som har fastnat på 1900-talet, och inte förstår möjligheterna och tryggheten i att skaffa information och kontakter via Internet, tror att allt nytt är farligt, och eftersom Internet är väldigt nytt, och väldigt okänt (för dem som inte har utforskat det, och därmed saknar tillräckliga kunskaper), så måste naturligtvis Internet vara alldeles särskilt farligt.

Barn är också sexuella varelser, och söker naturligtvis information på nätet om det som intresserar dem. Den stora fördelen med Internet är att det är supersäkert. Du kan blocka folk, logga ur när du vill, du behöver inte möta folk i den fysiska verkligheten om du inte vill, och du kan välja själv i varje ögonblick hur du vill hantera en nätrelation, helt på egna villkor.

Nätsex är verkligen det säkraste sex man kan ha. Inget utbyte av kroppsvätskor, ingen maktobalans, inget våld, inget tvång, inga övergrepp, inga könssjukdomar, inga oönskade graviditeter. Så fort nån blir otrevlig så kan man blockera den personen, logga ur, klicka sig vidare. Enkelt. Du som förälder behöver inte oroa dig för fenomen som ”grooming”, eftersom det faktiskt inte är ett reellt problem. Det är en mediaanka, och ett politikerpropagandastunt. Don’t worry!

Det bästa sättet att skydda sina barn mot att bli utnyttjade av ”nätpedofiler” (hjälp, vilken idiotisk kvällstidningsrubrik!) eller andra som vill ha något av dina barn, oavsett om det är sexuellt eller något annat (SMS-lån?), är inte reglementen och nätfilter. Det bästa sättet att skydda ditt barn mot faror är att bygga upp ett gott självförtroende genom att ge barnet mycket erkännande och uppskattning, respektera barnets integritet, och massor av kärlek. Om du gör detta kommer ditt barn att känna sig trygg i förvissningen om att hon/han är älskad, respekterad, sedd, viktig.

Det kommer alltid att finnas faror som lurar överallt, oavsett nätet. Jag fick en del konstiga förslag (mestadels av allehanda herrar) när jag var en liten späd, blond och söt tonåring. Men jag sade alltid nej. Jag hade ju ingen lust. Och hur hade jag så lätt att säga nej? Jag hade en god integritet, en stabil självkänsla och en stark jagkänsla. Så enkelt var det. Jag hade inte världens roligaste uppväxt, men jag lärde mig några väldigt viktiga och bra saker av mina bullriga och självupptagna föräldrar. En av de viktigaste var – ”ta inte skit”. Ta dina egna behov på allvar, ge dig själv det du vill ha, och låt absolut inte folk köra med dig.

Om ditt barn har en webkamera, så finns alltid möjligheten att fåna sig framför webbkameran. Och har din unge ett gott självförtroende och en stark integritet så kommer denna unge inte att sexa sig framför kameran i syfte att få bekräftelse, utifrån nån slags svält på detta. Om din unge sexar sig framför en webkamera utifrån en dålig självkänsla, utifrån ett behov av något som han/hon lider brist på, så är det förmodligen destruktivt, rent psykologiskt. Men om din unge har ett gott självförtroende och en stark integritet, så kommer han/hon, i de fall då det eventuellt kan komma att uppstå nätsex (typ ömsesidig onani på varsin sida av nätet) att vara utifrån lust, lek och skoj – inte utifrån en desperat längtan av att bli sedd av någon.

Astrid Lindgren visste mycket om barn. Hon sade många väldigt kloka saker, men en mening har särskilt etsat sig fast i min hjärna:
”Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”
Detta är så oerhört sant. Vi måste komma ihåg att vara goda föräldrar, och det innebär framför allt två saker – att se till att barnen är mätta och välnärda på mat, och mätta och välnärda på kärlek. Det ska aldrig finnas brist på mat, och aldrig brist på kärlek.

Det är inte omvärlden som är farlig. Det är människors inre, deras allmäntillstånd som kan vara det, om där finns allvarliga brister. Det bästa man kan göra för att skydda sina barn mot faror är att se till att de mår bra, att de vet att de är älskade, behövda, respekterade och perfekta som de är. Att de inte behöver söka bekräftelse någon annanstans, att de inte behöver prestera för att få kärlek, att de inte behöver förnedra sig för att få uppmärksamhet.

Kan du förmedla det, så klarar sig barnen alldeles utmärkt på nätet – och i livet i övrigt.

Andra som skriver om samma ämne:
Hanna Fridén i Nöjesguiden, Hanna Fridén i Expressen, Oscar Swartz, Oscar Swartz, Opassande

Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker

Något jag trodde på sin höjd kunde engagera en liten extrem grupp tokdårar på Facebook har blivit ett alldeles riktigt lagförslag. Tittförbud. Vad fan är det för något? Tittförbud? Vem har tittat för djupt i den gröna flaskan den här gången? Och 18-årsgräns för pornografiska bilder? Hur har lagstiftarna tänkt denna gång? Jag tror att detta är ytterligare ett fall av våldsam brist på proportioner och helhetsperspektiv, samt en patologisk skräck för allt som har med sex att göra.

Jag har skrivit om det här alldeles nyligen, i min bloggpost Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen, och jag trodde verkligen inte att jag skulle få bevittna denna parodi här i Sverige, så snart. Men tji fick jag. Nu ska amerikansk sexfobi implementerad i juridiken också importeras till Sverige. Var ska detta sluta? Allt detta är så hysteriskt vansinnigt att jag inte vet var jag ska börja. Jag blir så upprörd.

Att titta på en barnpornografisk bild är som regel att se ett dokumenterat brott. Såvida det faktiskt är en barnpornografisk bild på riktigt, alltså en bild på ett (prepubertalt) barn som blir sexuellt utnyttjat på ett eller annat sätt. Det kan dock med den nya lagstiftningen komma att bli förfärligt svårt att klassificera vad som är barnpornografiska bilder, eftersom lagstiftarna nu skapar en gråzon som är väldigt stor.

Vad sägs om alla dessa Astrid Lindgren-filmer, med nakna barn? För att inte tala om Kay Pollaks film Barnens ö, där huvudpersonen, den lille 12-årige gossen som fortfarande inte kommit i puberteten, skildras med erektion när han ser en naken kvinna? Hur ska vi göra med dessa filmer? Måste jag städa ur DVD-hyllan? Tänk om jag fortfarande har kvar den där gamla porrfilmen med Traci Lords? Hu!

För att inte tala om Carl Larsson, och hans illustrationer av nakna barn i barnkammaren, eller badande i en sjö? Han var säkert pedofil! Och fotoböcker med David Hamiltons romantiska nakenbilder av unga, unga flickor? Dem måste vi nog bränna på bål, eftersom det absolut kan betecknas som degenererad konst. Och det där att plåta barnen när de badar nakna i skogstjärnen, det får vi nog sluta med för all framtid.

Det är inte svårt att förstå att man vill stoppa produktionen och spridningen av barnpornografiska bilder. Men det är inte särskilt effektivt, och inte i linje med den informationsfrihet som måste finnas i en demokrati, att kriminalisera vare sig innehav eller betraktande av ens sådana bilder. Att bevittna ett brott är inte detsamma som att begå brottet. I sådana fall skulle vi vara tvungna att förbjuda betraktande av alla slags brottsdokumenterande bilder, vilket förstås gör livet rätt komplicerat.

Personligen har jag inte svårt att undvika riktigt äckliga hemsidor som rotten.com, där man onekligen kan hitta riktigt vedervärdiga bilder av t.ex. svårt massakrerade brottsoffer, utan att ta någon hänsyn till vare sig brottsoffer eller deras anhöriga. Det är ändå fullt tillåtet att titta på dessa bilder, om än smaklöst. Det är tillåtet att se bilder av krigsförbrytelser, bestialiska mord, misshandel och andra liknande brott – men så fort det handlar om sex, då blir det plötsligt förbjudet. Så vissa brott får vi titta på, men inte andra. Logiken är märkligt frånvarande, och hela resonemanget synes mig extremt emotionellt betingat, utan rim och reson.

Detta nya lagförslag är förstås helfnattigt, och kommer inte att rädda några barn från att bli utnyttjade. Jag kan bara se en helt annan agenda i denna nya lagstiftning, och det är att hindra unga människor från att ha sex över huvud taget. Lagstiftarna projicerar sin egen sexualångest på ungdomarna, och skapar en hel generation av brottslingar. Naturligtvis kommer inga friska och sunda unga människor att bry sig ett skit om en så idiotisk lag (bara de räddaste och mest kuvade), och därmed blir var och varannan medborgare skyldig till barnpornografibrott. Och på så sätt skapar vi en betydelseglidning, som devalverar begreppet barnporr till något som inte går att uppröras över. Hur lyckat är det?

Lagstiftarnas sexualsyn är helt barock, och saknar proportioner. Man är straffmyndig vid 15 år, och får ha sex med en annan person. Följaktligen räknas man rent juridiskt som mogen för såväl sex som för ungdomsfängelse. Från 16 år får du ta körkort för lätt motorcykel, vilket innebär att du får framföra detta livsfarliga fordon i motorvägsfart. Vid 17 år får du ta flygcertifikat. Men du får inte delta i erotiska skildringar på film och foto. För det kan upplevas som kränkande och förnedrande. På något märkligt sätt blir det också kränkande och förnedrande för alla under 18 år, som kollektiv. Jag vet inte riktigt hur det där sista gick till, men det finns säkert någon förklaring någonstans.

Sexting - kul och lekfull flört, eller straffbar barnporr?

Men det är O.K. att 16-åringar söker till TV-program som Idol, och om de gör riktigt dåligt ifrån sig, och gör bort sig ordentligt inför juryn, så kan de få bli förnedrade om och om igen, i flera år framöver, i TV, på YouTube, på DVD-produktioner och i sin hemstad. Men det är tillåtet. Vackra sexscener straffas hårt, men totalmassaker av din person i TV är tillåtet. Sexualneuros, någon?

Det jag tycker är mest upprörande med detta lagförslag (som förstås har sitt ursprung i kristmoralisten Thomas ”Stasi” Bodströms hjärna, fortfarande framskyfflat av den kristna propagandaorganisationen ECPAT) är just detta att man konsekvent lägger på en tung börda av skräck och skam på unga människors sexualitet. Rädsla för att göra något fel, så att man plötsligt blir en sexförbrytare. Det upprör mig något alldeles oerhört att våra lagstiftare skickar en väldigt tydlig signal till unga människor att sex är något farligt, något man måste skyddas från, något som verkligen måste ske i lönndom.

VI lever i en helt ny tidsålder, med tekniska förutsättningar som vi aldrig haft tidigare. Unga människor vill experimentera med sex, och gör det med glatt humör. Mer eller mindre alla har kameror och filmkameror i sina mobiler, och det kräver inget större arrangemang för att filma allehanda sexscener med sig själv och sin partner, eller kanske en onanifilm som man skickar till sin älskare. Allt detta vill lagstiftarna förbjuda. Och dessutom med så bisarra konsekvenser, att om du har bilder av dig själv som 17-åring, naken och poserande erotiskt, eller kanske i en sexuell situation med din käresta, så kan du bli åtalad och fälld för barnpornografibrott.

Tro inte att denna lag är till för att skydda småbarn från att bli utnyttjade av samvetslösa barnskändare. Den är helt och hållet formgiven som ett djupt ingrepp i unga människors integritet, som ett hån mot unga människors sexuella frihet, för att tvinga ungdomarna att hålla igen på sexlekarna – för annars kan de plötsligt registreras som sexualförbrytare.

En läskig konsekvens av detta är också att om det finns minsta misstanke att du har sexiga bilder hemma av din söta hustru när hon var din flickvän för 20 år sedan, fast då var hon 17 år (nu är hon 37, och ni har tre barn ihop), så kan du drabbas av husrannsakan, och polisen kommer och tar husets alla datorer, hårddiskar, fotoalbum – allt. För att du har bilder från din ungdoms kärleksdagar.

Det scenario jag just målade upp kan verka som ren skräckpropaganda, men i lagens bokstav är detta fullt möjligt. Och det skulle kunna bli mycket värre än så. I USA har redan ett stort antal tonåringar åtalats för barnpornografibrott, för att de har fotograferat sig själva med mobilkamera och skickat vidare till pojk- eller flickvännerna. Det är alltså inte ett orealistiskt skräckscenario. Det händer redan.

Och hur ska vi göra med nudisterna och deras familjer? Ska de inte få ha foton i familjealbumet från sin semester på den mysiga familjenudistcampingen i södra Frankrike? Tänk om någon blir upphetsad av bilderna på familjens 11-åriga dotter? Eller den 7-årige sonen? Nej, det är nog bäst att förbjuda alltihop!

Är det verkligen en sådan extremt sexualfientlig lagstiftning vi vill ha i Sverige? Har ni tänkt på konsekvenserna?

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Andra som skriver om samma ämne:
Rick Falkvinge, 之乎者也, projO, Anna Troberg, Polymeriska Tankar, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz, Kjellberg, Morgonsur, Jakob Heidbrink, The Cautionary revelation of the apocalypse, A gay globetrotter, Motpol, Nakiame, HumbleBee, Scaber Nestor och många, många fler…

Snuskiga dagböcker – feministisk porr?

Jag var på premiärvisningen av Mia Engbergs nya filmprojekt, Dirty Diaries, för några veckor sedan. Den lilla kultbiografen Kvartersbion vid Hornstulls Strand har bytt skepnad, moderniserats och blivit lilla kultbiografen RIO. På premiärkvällen var det fullt med folk i foajén och utanför – filmfolk, hippa sexradikaler, feminister och porrskådisar om vartannat, och alla skulle vi se porrfilm i biosalong. En rätt skön samling, med andra ord. Förmodligen minst 80 % kvinnor, vilket väl får sägas vara extremt ovanligt när det ska premiärvisas en porrfilm…

Ja, jag vet att jag är sent ute med min recension, långt efter alla andra, men jag har ingen pressläggningstid, är inte professionell journalist, har inga deadlines att hålla – och dessutom tycker jag att detta är ett så intressant ämne att det förtjänar uppmärksamhet bra mycket mer än de berömda 15 minuterna, under vilka Andy Warhol en gång i tiden förutspådde att alla skulle få vara kändisar. Det finns alltså anledning att påminna om denna film. Dessutom har jag gjort en mycket noggrann genomlysning av filmen, och går genom del för del mycket noggrant, vilket är mer än vad andra recensenter har gjort.

Mia Engberg är en pionjär, en visionär med många års erfarenhet av att göra dokumentärflm, och nu även en upptäcktsresande i den filmade erotikens värld, något hon började med på allvar med sin erotiskt laddade kärleksfilm Selma och Sofie för några år sedan (2001), och nu alltså med filmen Dirty Diaries. Selma och Sofie var såvitt jag vet Mia Engbergs första försök att utforska pornografins värld. Dock blev Selma och Sofie mycket mer än en porrfilm – det blev en väldigt charmig och kärleksfull berättelse om en ung kvinna som blir kär i sin simlärare. Ett par riktigt heta sexscener fanns med i den filmen, men porr är nog fel beskrivning av denna först och främst rätt så gulliga och romantiska novellfilm.

Selma och Sofie väckte mycket uppståndelse på sin tid, framför allt inom de feministiska/lesbiska leden, där det fanns de som var starkt kritiska till att det i en sexscen användes en färgglad dubbeldildo i filmen – typ ”penetration är lika med maskulin dominans” och liknande synpunkter. Och det ställdes naturligvis relevanta frågor kring själva fenomenet – går det verkligen att göra feministisk porr? Är inte feminism och porr varandras antiteser? Är inte vår nutida kultur så skadad av mansinriktad porr och könsstympad sexualitet att det blir omöjligt att göra porr utan att fortsätta bidra till en objektifiering av kvinnor? Allt detta är intressanta frågor, som Mia Engberg utforskar och försöker hitta svaren på, med hjälp av sitt redskap för självutveckling och kunskapsinhämtning – att göra film.

Dirty Diaries är en helt annan slags film än Selma & Sofie, och låter sig inte gärna dömas/bedömas på det sättet. Den är för det första gjord med extremt enkla medel – hela filmen är gjord med mobilkamera, vilket förstås påverkar den tekniska kvaliteten rätt så rejält. Dogma-film goes hardcore, på fler sätt än ett. Och den är gjord av flera personer, vilket gör den till ett en kollektiv handling, ett filmiskt kollage med flera perspektiv inblandade.

Det är uppenbarligen riktigt kontroversiellt att vilja göra en porrfilm, eller över huvud taget att vilja skildra sex på riktigt i film, vad man än kallar det. Så fort kön gestaltas, och särskilt då upphetsade kön i möte med varandra, så höjs kritiska röster med nervösa tonfall. Det är då ”spekulativt” eller ”snaskigt”, och man verkar automatiskt utgå från att sex alltid är ett lockbete, en medveten provokation för att få uppmärksamhet och rubriker – och så förstås för att tjäna pengar. Som om sex och sexualitet inte skulle kunna vara ett fascinerande ämne i sig självt, väl värt att skildra och utforska.

Mia Engberg är inte unik, som varande en kvinna som vill utforska porrens domänder – i U.S.A. finns flera, som Candida Royalle, Tristan Taormino, Maria Beatty m.fl., och i Storbritannien finns Anna Span. I Spanien finns svenska Erika Lust, som framgångsrikt har gjort flera intressanta erotiska skildringar. Det som särskiljer Mia Engberg från de övriga är att hon har valt att problematisera porren ur ett alldeles speciellt svenskt feministiskt perspektiv, på gott och ont.

Mia Engberg vill erövra begreppet porrfilm och göra det till sitt eget. Fortsätter hon med sin resa i sexualitetens domäner kan hon faktiskt lyckas. Lika svårt som det kan vara för en pornograf att gå över till seriöst berättande, lika svårt kan det vara för en seriös dokumentärfilmare och konstnärlig berättare som Mia Engberg att faktiskt erövra en helt ny genre. I produktionen av denna film har hon fått hjälp. Istället för att själv stå bakom kameran, har hon främst verkat som producent, och till skapandet av Dirty Diaries har hon samlat 12 olika filmare, och låtit dem göra varsin kortfilm, alla med erotiken som tema. Resultatet är ojämnt, men definitivt oerhört intressant, och filmhistoriskt unikt.

Så till själva filmen – eller filmerna:

Den första filmen, SKIN, i regi av Elin Magnusson, och foto av Ester Martin Bergsmark, är en av de allra bästa i hela Dirty Diareis-projektet, enligt min smak. En fantasifull och originell skildring av ett par som sakta klär av varandra – från att vara fullkomligt klädda, från topp till tå (ansikte, händer – allt!), i något slags heltäckande kroppsstrumpor i hudfärgat stretchtyg. Effekten är surrealistisk, och det blir förstås en stark vändpunkt när en sax introduceras i handlingen. Musiken (som verkar fokusera på konstiga, elektriska ljud) tilltalar mig inte i sammanhanget, men det är ju en smaksak.

Sexet är innerligt och passionerat, mellan två riktiga människor, och det känns verkligen att aktörerna är attraherade av varandra på riktigt – inga koreograferade, blonderade, solariebruna silikonmonster som simulerar orgasmer, alltså. En sak som imponerar på mig med denna film är att den innehåller många riktigt intima närbilder, av kön i kön, kön i mun, utan att det någonsin känns ”porrigt” på ett spekulativt och överdrivet sätt, utan verkligen sexigt på ett naturligt sätt – detta tror jag främst har med kontexten att göra, men naturligtvis också ljussättning, ljud och musik. Vackert!

Den andra filmen, FRUITCAKE, av Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark, känns mer manierad, mer krystat ”konstnärlig”. Det är skakigt, pixligt och oskarpt, kroppsdelar, sexleksaker och frukt om vartannat. Irriterande musik och dåligt ljud. Det konstnärliga känns som en tafflig reminiscens av videokonst från tidigt 1980-tal, och känns mest som ett tröttsamt effektsökeri. Att idén kan vara spännande, och att det dyker upp enstaka vackra bilder hindrar inte det faktum att denna film inte håller måttet. Tröttsamt och irriterande – inget man blir kåt av. Inte porr, med andra ord.

Den tredje filmen, NIGHT TIME, av Nelli och Andreas, är verkligen sex, sex och åter sex, och är rätt porrig, på samma sätt som en amatörhemmavideo kan vara det. Det är fler klipp och kameravinklar än de flesta hemmavideos, dock. Bildkvaliteten är väldigt pixlig och skakig, vilket förstås har som orsak att den är filmad med en mobilkamera, i dåligt ljus. Ljudet är förmodligen registrerat med samma mobilkamera, och det känns väldigt mycket ”dogma” över det hela, socialrealistisk dokumentärfilm med låg budget. Sexigt? Hmmmm… Sådär.

Den fjärde filmen, DILDOMAN, av Åsa Sandzén, är en animerad film som utspelar sig på nån slags sexklubb, och är väl mer komisk än sexig. Den är onekligen rolig och fantasifull, med en dråplig avslutning (utlösning?). Jag tycker dock att det är svårt att rubricera denna film som porr. Animerad erotisk humor, javisst – porr, nej.

Den femte filmen, BODY CONTACT, av Pella Kågerman, är en rätt lustig historia om en tjej som raggar upp en kille via en kontaktsajt på nätet, för att knulla. Han kommer hem till henne, och blir först väldigt förvirrad och störd av att ytterligare en tjej är där och filmar hela förloppet. Men sexdriften tar över, och de knullar för fullt. Man blir onekligen nyfiken på om detta är autentiskt, om killen faktiskt är på riktigt, eller spelar sin förvåning. Hur det än är, är det vågat, busigt och fräckt. Filmiskt sett lämnar kvaliteten rätt mycket att önska, och sådär särskilt sexiga är inte de filmade sexscenerna, men det är ändå en frisk liten karamell vi får smaka på. Fantasieggande, tankeväckande – ”skulle jag våga göra så?”

Den sjätte filmen, RED LIKE CHERRY, av Tora Mårtens, är riktigt konstig. Den känns som en skum, virrig och manisk drömscen i någon avant-gardefilm från 1970-talet. Man ser i stort sett ingenting – det är lite närbilder på hud, sand och fladdriga färger. En sexscen ser ungefär ut som att någon av de medverkande har glömt kameran på, liggande på en kudde i sängen, halvt gömd under ett plagg. Man ser i praktiken ingenting, bara färgfladder och sudd. Det hela känns lite som ett examensarbete på en folkhögskola med estetisk inriktning, av någon som vill vara lite vågad. Erotiskt? Inte en sekund. Porr? Knappast.

Den sjunde filmen, ON YOUR BACK WOMAN, av Wolfe Madam, är en rätt kul film med flera olika tjejpar som brottas i sina sängar. Lekfullt våld kan vara väldigt sexigt, och denna mer vildsinta form av intimitet kan vara väldigt inspirerande. Sexigt, men knappast porrigt. Och alldeles för mycket tjejer, om det är heterokvinnor som ska se på den här filmen. Inga män alls.

Denna påtagliga kvinnodominans får mig att ställa den (för mig) ofrånkomliga frågan – är denna ojämlikhet egentligen ett sätt att undvika en konfrontation med manlig sexualitet, och vad som händer med såväl manlig som kvinnlig sexualitet när de möts? Är det en billig form av fuskfeminism, som fungerar bara så länge man exkluderar männen? Sitter manshatet så djupt i en del feminister att de helt enkelt inte klarar av att se män som sexobjekt, i positiv mening? Eller övertolkar jag nu? Riktar sig denna film helt enkelt bara till lesbiska kvinnor?

Den åttonde filmen, PHONE FUCK, av Ingrid Ryberg, handlar i all enkelhet om telefonsex, och skildrar detta lite halvtaffligt, men innerligt och gulligt. Naket, och rätt sexigt. Det är fint att telefonsexet blandas med parallella tänkta bilder, eller minnesbilder, av ett tillfälle när huvudpersonerna har sex med varandra på riktigt, och inte bara via telefonen.

Den här filmen hade tjänat på bättre teknik – HD-kamera och bra ljud. Taffligheten kommer främst av brister i den tekniska kvaliteten, den ligger inte hos skådespelarna eller manuset. Helt klart en värdig episod i en serie erotiska filmer. Det enda jag har klar kritik mot är att det än en gång är ett lesbiskt par som skildras. Det blir lite för mycket Queer-PK över hela produktionen, med tanke på att lesbiska kvinnor trots allt är i kraftig minoritet generellt. Även bland de kvinnor som vill se feministisk film är nog andelen heterosexuella klart större än homsexuella.

Den nionde filmen, BROWN COCK, av Universal Pussy, är i all korthet en orgie i penetration. Det enda vi får se är i praktiken en kvinnas underliv som penetreras, först av en brun löskuk (därav titeln), och sedan en annan kvinnas hand, som större delen av filmen är helt inne i den första kvinnans fitta – ett riktigt handknull. Det här är definitivt rätt porrigt, och extremt könsfixerat. Går du igång på fittor och fisting är det här en film för dig.

Den tionde filmen, FLASHER GIRL ON TOUR, av Joanna Rytel, är en rätt knasig film, mer en dokumentär konceptfilm än en porrfilm. Joanna presenterar sig själv som en kvinnlig blottare, och åker till Paris för att blotta sig i fontäner, i hotellrumsfönstret och i Paris Metro – tunnelbanan. Det är onekligen fantasieggande, och kanske lite skrämmande. Hur vågar hon? Annorlunda film.

Den elfte filmen, AUTHORITY, av Marit Östberg, är definitivt den som mest påminner om traditionell porr, i positiv mening. Det här är riktigt sexigt. Det är en lesbisk historia (ja, de har t.o.m. hittat på en klassisk porr-storyline!) om en kvinna som provocerar en kvinnlig polis, vilket leder till ett fantastiskt knull i en risig lagerlokal.

Det runkas, knullas med batong i analen, med handbojor, utövas fisting och hela hardcore-baletten – och hela tiden känns det ändå väldigt äkta, naket, innerligt och kärleksfullt mellan de unga kvinnorna. Till och med romantiskt, trots den rätt hårda kontexten. Här funkar den skitiga, primitiva mobilkameratekniken, i all sin nakna dokumentärstil. Bra film!

Den tolfte filmen, FOR THE LIBERATION OF MEN, av Jennifer Rainsford, tycker jag mest är extremt konstig. Anonyma onanerande unga män i damunderkläder, med peruker som täcker hela huvudet, ihopklippt med korta sekvenser av en gammal kvinna. Visst, om man tänder på de här onanerande männen, men även deras runkande känns rätt desperat och manieriskt, koreograferat, poserande. Inte sexigt alls, och vad filmen i övrigt har för budskap fattar jag inte. Skumt – och absolut inte porr.

Som en bonusfilm medföljer även COME TOGETHER, en liten kortis av Mia Engberg, inspirerad av Beautiful Agony och liknande projekt. Den visar i all korthet kvinnor som onanerar – men man ser inte deras kön eller händer. Man ser deras ansikten. Come Together var i själva verket inspirationskällan till Dirty Diaries, utifrån tankegången att fler borde se den här typen av film. Den är tydligt en skiss, men det sänker inte kvaliteten på något sätt. Den har en äkthet och en nerv som är svår att fånga. Kärleksfullt, naket och självutlämnande.

Så. Det var alla filmerna i Dirty Diaries. Hur sexigt det var, eller feministiskt, får du som tittare avgöra. Den feministiska aspekten av filmen verkar främst komma till uttryck i att det är fler kvinnor inblandade i handlingen, och att de alltid är pådrivande. En viktig aspekt av detta, som förstås kompliceras av att det är film (voyeuristiskt så det förslår), är hur kvinnor alltjämt främst ses som objekt för andra att njuta av, snarare än subjekt.

Detta är faktiskt den centrala frågeställningen i hela detta filmprojekt, och det är onekligen en mer komplex fråga än man kan tro – går det att göra feminstisk porr? Eller är det så att hur man än gör, så kommer våra blickar att vara präglade av vår tids könssyn? Att hur man än gestaltar sexuella kvinnor, så kommer de främst att vara objekt, och männen subjekt? Är det så? Kan vi ändra på det? Och i sådana fall hur?

Min kära hustru tycker dock att det är alldeles för få män med i filmen. Som heterokvinna vill hon se sexiga män ha sex (gärna med andra sexiga män), och det tyckte hon var en bristvara i Dirty Diaries. Det är väldigt mycket tjej-tjej-sex, och det är en lite märklig konsekvens av den feministiska ambitionen. Antingen lesbiskt, eller solo, eller sex med en man som är underordnad. Jämlikt sex mellan man och kvinna är det ont om i Dirty Diaries. Men det finns, och det är för väl.

Det är dock onekligen fascinerande att Mia Engberg har fått Filminstitutet att finansiera projektet – än är inte undrens tid förbi. Visserligen med bara 500.000 (vilket är att betrakta som kaffepengar när man gör något så kostsamt som att göra film), men det har givetvis hjälpt till, inte minst med tanke på att detta trots allt är en extrem lågbudgetfilm.

Att Dirty Diaries har en konstnärlig inriktning, får också det spännande resultatet att man kan köpa DVD:n på Buylando och andra liknande videobutiker, något som absolut inte kunde ha skett om det vore en fullfjädrad porrfilm av mer ”normal” karaktär. Dirty Diaries är helt enkelt en suverän dörröppnare för sexualiteten in i den etablerade filmkulturen.

Jag ser Dirty Diaries som en milstolpe rent kulturellt sett, bitvis mycket underhållande men rätt ojämn rent konstnärligt sett, och tyvärr rätt svag rent pornografiskt sett (det är inte mycket jag faktiskt tänder på) – men en viktig film är det, och jag hoppas att många köper den. Den borde finnas i DVD-hyllan hos varje cineast, och hos alla som är intresserade av konstnärliga skildringar av sex.

Jag önskar verkligen Mia Engberg lycka till med kommande filmprojekt. Hon är en seriös och hängiven filmare med känsla för vad som berör. I framtiden hoppas jag att hon tar kommandot bakom kameran igen, och skriver sina egna stories. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Besök hemsidan för Dirty Diaries! för att få veta mer om filmen.
Besök gärna Mia Engbergs egen hemsida för att få veta mer om Mia och hennes filmande.
Besök även gärna NjutaFilms, distributören av DVD:n.
För att inte tala om SubDVD, Sveriges coolaste videobutik, både iRL och på nätet.

Jag har biljetter till porriga Rammstein!

För några dagar sedan släpptes biljetterna till Rammsteins konsert i Stockholm i februari nästa år. Vi hängde på telefonväxeln, och fick faktiskt biljetter – riktigt kul, med tanke på att de måste ha tagit slut på mindre än en timme. Och nu har jag fått än mer entusiasm inför deras konsert…

Till sin tokroliga låt ”Pussy” har Rammstein gjort en musikvideo som med all sannolikhet är den porrigaste som någonsin gjorts i musikbranschen. Det leks med stereotyper, och medlemmarna i bandet deltar i en extremt kort, men intensiv porr-orgie, med storbystade porrvalkyrior i klichémiljöer, och det sparas inte på krutet – det är kukar och fittor och knull och sprut, och man anar att censurivrare världen över får hjärnblödning vid bara tanken.

Refrängen är föredömligt enkel och rakt på sak – ”You have a pussy, I have a dick, so what’s the problem, let’s do it quick!” Inga spetsfundigheter, inga metaforer, inga poetiska omskrivningar. Bara SEX. Det känns rätt befriande med denna rakt-på-sak, no-bullshit-attityd, och jag applåderar Rammstein för denna känga i röven på nypuritanismens och lagommoralismens förkämpar.

”Schönes Fräulein, Lust auf mehr?
Blitzkrieg mit dem Fleischgewehr!
Schnapps im Kopf, du holde Brau, Steck Bratwurst in dein Sauerkraut!”

Det är så himla kul att Rammstein på detta sätt än en gång lyckas säga ett stort, fett ”FUCK YOU” till alla PK-fjollor och moralnissar. Jag gillar verkligen den här videon! Och det känns nu extra roligt att jag ska gå och se Rammstein i februari – tillsammans med alla mina tre tonåringar, som alla älskar Rammstein. Riktigt skoj!

Jag lyckas inte med konststycket att lägga in en video från RockTube här i WordPress, så vill ni se videon får ni klicka er hit.

Läs även gärna en bra artikel i danska Politiken om Rammsteins porrvideo!

Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen

Något som aldrig slutar fascinera mig är hur skräckslagna vi ”moderna” människor är när det handlar om sex. Sex verkar vara det farligaste som finns på jorden, och de regler och lagar som omger sexualiteten kan uppenbarligen bli hur galna som helst – allt för att skydda oss stackare från detta hemska, detta syndiga, farliga, skamfyllda, läskiga som är kroppens livskraft, kroppens fortplantnings- och njutningsmedel.

Knäppa lagar som reglerar sexlivet för oss stackars syndiga människor som inte begriper bättre, kan man hitta uppsjöar av. En del är mest komiska eller bara fåniga, som att det är tillåtet att ha barbröstade butiksbiträden i Liverpool, England, men bara i butiker som säljer tropiska fiskar.

Det är dock tillåtet att vara naken var som helst på offentliga platser i Spanien – som t.ex. på stan i Barcelona eller Madrid, och både män och kvinnor får vara barbröstade i New York City. Och det är väl bra. På enstaka ställen kan man se en positiv utveckling. Tyvärr är det ont om sådant, och mer vanligt med mer eller mindre bisarra restriktioner. Framför allt är det väldigt stora skillnader från land till land, vad som betraktas som olagligt, allmänfarligt och omoraliskt. Inkonsekvent? You bet.

Uncovered: Women In Word and Image – Topless in NYC - foto av Jordan Matter

Det är dock förbjudet att köpa sexleksaker i Alabama, och i Washington D.C. är missionären den enda tillåtna samlagsställningen. Alla andra är förbjudna (vem kontrollerar det?). I Washington State är det förbjudet att ha sex med en kvinna som är oskuld – t.o.m på bröllopsnatten! Man måste alltså åka till en annan stat på bröllopsresa, annars blir det inget göka där… I Romboch, Virginia, är det förbjudet att ha sex med ljuset tänt. Man undrar… får man låta solen lysa in genom fönstren?

I Bahrein får en läkare inte titta direkt på en kvinnas kön när han undersöker henne, men det går bra att titta via en spegel. Muslimer får över huvud taget inte se på en död människas genitalier. Inte ens en begravningsentrepenör eller läkare. Könet måste alltid täckas med en tegelpanna eller en träbit. Och om man onanerar i Indonesien kan det ge dödsstraff, med halshuggning (alltså – varför?!).

I Guam är det förbjudet för en flicka att gifta sig om hon är oskuld, och därför finns det män som har som sitt arbete att deflorera oskulder (Yeah, it’s a dirty work, but someone has to do it). I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en mor och hennes dotter samtidigt. Och i Cali, Columbia, får en kvinna endast ha sex med sin man, och första gången det sker (typ på bröllopsnatten) måste hennes mor vara med i rummet och bevittna att det går rätt till. Om detta känns konstigt ska man veta att det under sen medeltid var vanligt i vissa delar av Europa att hela brudföljet hängde med in i sovkammaren för att bevittna brudparets första samlag, så att man verkligen visste att de var gifta på riktigt.

En älg försöker betäcka en falsk buffel - men det är i alla fall inte på en gata i Fairbanks, Alaska, så det får passera...

Och det är inte bara människor som omfattas av dessa sexregleringar. I Fairbanks, Alaska, är det förbjudet för älgar att ha sex på gatan, man inte får knulla med piggsvin i Florida, och i Ventura County, California, får hundar och katter inte ha sex utan officiellt tillstånd. I Utah är det tillåtet att ha sex med djur, men du får inte ta betalt för det. Ajabaja! Och i Kingsville, Texas, är det förbjudet för grisar att ha sex på den statliga flygplatsen.

I flera länder i Mellanöstern får man absolut inte äta ett djur man har haft sex med. I Libanon går det alldeles utmärkt för en man att knulla med ett får, men bara om det är en tacka. Är det en bagge så är det så förbjudet att det är dödsstraff på det. Den institutionaliserade homofobin expanderar sig alltså även till djurvärlden.

Pan sätter på en getabock - skulptur från Pompeii

Man kan skratta åt en del av det här, men det finns också lagar som när de upprätthålles kan bli riktigt skrämmande. Och det instiftas nya lagar, som får de gamla knaslagarna att verka riktigt vettiga. I Georgia, USA, var det straffbart med upp till 20 års fängelse om man hade haft oralsex eller analsex – ända fram till 1998. Och detta gällde även gifta par. Hur man nu hade tänkt sig att kontrollera laglydigheten vet jag inte. Men även detta har gamla anor sedan medeltiden, då t.o.m. gifta par kunde bli brända på bål för samma försyndelser.

En kvinna bränns på bål - kanske för att hon brutit mot någon sexlag?

Att just Georgia har denna attityd beträffande oralsex har tyvärr fått katastrofala konsekvenser. Så sent som 2005 blev Genarlow Wilson, en 17-årig gosse, dömd till 10 års fängelse, eftersom en 15-årig tjej utförde oralsex på honom. Frivilligt. Hon har konsekvent ihärdat i att vittna att hon ville suga av honom. Men det hjälps inte – i Georgia är lägsta tillåtna ålder för sex 16 (vilket innebär att flickan inte ansågs vara kapabel att bedöma huruvida hon faktiskt ville ha sex – vlket hon alltså skulle ha om hon bodde i ett annat land – t.ex. Sverige, eller för den delen Portugal, där lovlighetsåldern för sex är 13), så Wilson blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn.

Det bisarra i situationen är att om han bara hade knullat med henne så hade straffet blivit mycket lägre. Men det fanns ett kryphål i lagen, som åklagaren utnyttjade. Och så åkte han in i buren. Sen blev det ett sånt jävla liv kring den domen, så efter två år fick han faktiskt komma ut. Men det är illa nog att han blev dömd. Det kan ha haft betydelse att flickan var vit, och pojken var svart. Men inte utfärdar väl domstolar i sydstaterna rasistiska domslut?

En lokal politiker i Massachusetts propagerade för att det skulle vara förbjudet att göra porr med äldre och handikappade. Tanken var att skydda de handikappade och äldre som skulle kunna tänkas bli utnyttjade av samvetslösa porrfilmare. Men man glömde alla de handikappade och 60-plussare som VILL göra porrfilm med sig själva. De räknades inte.

Gamla människor har väl inte sex? Uschiamej! Det förbjuder vi!

En 14-årig flicka i New Jersey fotograferade sig själv, naket och erotiskt, och lade upp bilder på MySpace. Det resulterade i att hon själv blev åtalad för såväl innehav som distribution av barnpornografi, vilket gör att hon hamnar i ett nationellt register för sexualbrottslingar (20 år framåt), och måste anmäla sig till polisen var hon än flyttar, eftersom hon hamnar i samma kategori av ”sex offenders” som våldtäktsmän, folk som förgripit sig på barn och liknande – hon fär en skamstämpel för livet, bara för att hon ville bjussa lite lekfullt på sig själv till sin pojkvän. Samma öde hotar en stor mängd tonåringar som inte gjort något värre än att fotografera sig själva och varandra med mobilkamera, för att sen skicka bilderna till pojk- och flickvänner.

Intressant nog vill Thomas ”Stasi” Bodström införa liknande lagar i Sverige. Bodström och den kristmoralistiska organisationen ECPAT lobbar för att innehav av erotiska bilder med ”barn” under 18 skall räknas som innehav av barnpornografi. Så om Pelle & Lisa, 17 och 16, tar sexiga bilder på varandra, så får de inneha bilderna själva (men absolut inte dela med sig till andra). I samma ögonblick som Pelle fyller 18, måste han dock radera alla bilder (inklusive bilderna med honom själv!), annars kan han alltså bli åtalad och fälld för innehav av barnpornografi. Skulle man dessutom få till det med ett ”tittförbud” (som en del tokskallar vill ha), så får alltså Lisa titta på bilderna (av sig själv och Pelle), men det får alltså inte Pelle. Låter det lite krångligt? Tänk då när Lisa fyller 18. Då måste hon också radera alla bilder, för att inte själv riskera åtal. Och om hon inte får titta på dem, hur ska hon då veta vilka hon måste radera? Något är riktigt, riktigt konstigt här…

Tonårstjej som testar gränser och leker med sin sexualitet - eller distributör av barnpornografi?

För att inte tala om de två barn som blev åtalade för våldtäkt i Utah – på varandra. Flickan, 13, hade sex med sin pojkvän, 12 (båda hade sex av egen fri vilja) och följaktligen betraktades båda som offer för sexövergrepp mot minderårigt barn, och båda betraktades samtidigt som förövare och våldtäktsmän. Knepig situation rent juridiskt. Helt absurt i praktiken. Det enda jämförbara rent juridiskt skulle väl vara duellanter, som kan vara både förövare och offer samtidigt. Men det är ju inte riktigt samma sak att skjuta på varandra som att få sig ett skjut…

Här hänger vi otäcka homosexuella - de bryter ju mot Guds lagar!

I många länder över hela världen är homosexuella handlingar förbjudna – särskilt i muslimska länder, t.o.m. i en jämförelsevis högt utvecklad kulturnation som Iran, där man bisarrt nog avrättar bögar medelst hängsnara i lyftkran. Utomäktenskapligt sex bestraffas med stening, men däremot är muslimska kvinnor enligt Koranen tvungna att alltid låta sin man komma till om han har lust. Legaliserad våldtäkt, alltså. Så det är inte bara komiska och lustiga lagar som reglerar sexlivet här i världen. Religion kan åstadkomma extremt mycket skada, även i civiliserade länder.

Sverige är inte undantaget från listan med länder försedda med absurda lagar som hör hemma i ett annat århundrade. Det är å ena sidan tillåtet med striptease, dansföreställningar i vilka dansörerna/dansöserna klär av sig på ett sexigt och eggande sätt – men de får inte klä av sig underkläderna och visa könet. Det är strängeligen förbjudet att ta av sig den sista lilla stringtrosan. Det går dock alldeles utmärkt att dansa helt naken (och visa könet) om det är på Dansens Hus och kallas ”kultur”, Då är det O.K. Eller att posera naken för konstnärer. Då kallas det croquis, och modellmåleri, och det är godkänt. Det är ju också kultur. Ser jag ett klassperspektiv här?

Är detta konst, eller spekulativ porr? Får man göra så här?

Du får inte ha sex på scen, enligt svensk lag. Det som avses är då s.k. Live Show, något som var populärt på sexklubbar på 1970-talet, där man kunde se uppträdanden med par (eller flera) som knullade på scen, som underhållning. Detta förbjöds med tiden, och är fortfarande förbjudet. Men det är alltså tillåtet att göra exakt samma sak framför en filmkamera och visa upp den, eller sälja den i massupplaga. Frågan är om det skulle vara åtalbart om det ingick ett alldeles äkta, högst synligt samlag i en teaterföreställning, eller i samband med en konstnärlig happening på ett galleri. Det vore onekligen intressant om någon vågade sig på att pröva denna gräns.

Sex på scen - brott mot lagen eller kul underhållning? Vad tycker du?

En vidareutveckling av denna fråga – låt oss anta att ett par tantralärare håller en kurs för par. Låt oss vidare anta att det som ett av många moment i kursen ingår undervisning om hur olika samlagsställningar kan påverka sexlivet. Frågan är då – får kursledarna, alternativt ett par assistenter, visa samlagsställningar (förekommer på en del tantrakurser) för kursdeltagarna då? Liksom… live? Är det ett lagbrott? Räknas det som olaga sexuell aktivitet?

Eller går gränsen vid penetration? Om pedagogerna, alternativt pedagogernas assistenter fejkar, och skippar penetrationen, är det juridiskt sett O.K.? Å andra sidan – är det pedagogiskt lämpligt? Och, allvarligt talat, om det nu skulle vara just där gränsen går – varför i helvete då? Var går gränserna egentligen? Vem sätter dessa gränser, och varför? Är inte lagar till för att skydda medborgarna mot sådant som är skadligt och/eller farligt? Och på vilket sätt skulle något av de exempel jag nämner här vara farligt för någon enda människa?

Pedagogik eller porr? God sexualupplysning eller skadliga aktiviteter?

Det är inte tillåtet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Eller, ja, det är förstås också en gränsfråga. Om jag betalar en ung kvinna eller man för att suga av mig, så är det ett brott mot sexköpslagen. Men om jag ställer upp en filmkamera och filmar hela förloppet, och säljer filmen som en DVD, så är det plötsligt tillåtet, eftersom det då skyddas av yttrandfrihetslagstiftningen. Porrfilmsinspelning är alltså tillåtet. Och jag måste då ställa frågan – på vilket sätt gör en filmkamera i rummet att ett ”hemskt och läskigt brott som förnedrar kvinnor” plötsligt förändras till att inte vara ett brott alls? Dubbelmoral, någon?

Det finns ju en och annan som arbetar som sexterapeut, eller som en del kallar sig; ”sex-surrogat”. Det är ju en terapeutisk tjänst, som inte alls handlar om att bara sälja sex, men som förstås innehåller sex som en viktig komponent, fast ur ett mer pedagogiskt/terapeutiskt perspektiv, i syfte att hjälpa klienten att bygga upp ett självförtroende och en per positiv självbild. Det kan vid en första anblick verka märkligt att en sådan person inte vill kalla sig prostituerad, men det finns faktiskt en klar logik i detta. Det skulle tyvärr ändå, rent juridiskt, högst sannolikt bli åtalbart i Sverige, som ett brott mot sexköpslagen, att anlita en sådan sexterapeuts tjänster.

Massage är ju ett intressant gränsfall. Om en helt vanlig, klassisk massage vid ett tillfälle råkar göra mig otroligt upphetsad, är det då plötsligt att betrakta som en sexuell tjänst? Om en massör ger mig genital massage, ej i syfte att ge sexuell tillfredsställelse, men för att lösa upp muskelspänningar i bäckenbottenmuskulaturen, är det att betrakta som en sexuell tjänst? Eller går gränsen vid att jag får en orgasm, och kanske en utlösning?

Erotisk, tantrisk massage – legitim terapi eller illegal prostitution?

Och varför skulle det plötsligt vara så hemskt att en massör ger sin klient en orgasm? För det första är det bevisligen hälsosamt med orgasmer. Så varför sätter man en juridisk gräns just vid utlösning? Och för att göra det hela mer komplicerat – orgasm och utlösning är ju två helt olika reflexer i kroppen, så om man får det ena, men inte det andra, vilket räknas då? När blir det olagligt? Om jag ger tantrisk massage (mot betalning), och stimulerar sexuell energi i hela kroppen, utan att min klient får orgasm, är det O.K.? Men… vore det inte väldigt bra för jämställdheten om både kvinnor och män får uppleva en underbar massage, med en ”happy ending”?

Om det är beröring av könet som är olagligt, så blir det väldigt jobbigt för urologer, androloger, gynekologer, läkare, sjuksjöterskor, personliga assistenter, tatuerare m.fl. att göra sitt jobb. Om det är sexuell upphetsning, i samband med en terapeutisk behandling, som är olagligt så är det ju något som varken terapeut eller klient kan styra över. Låt oss anta att jag är extremt lättstimulerad, och får en spontan utlösning hos andrologen – blir andrologens yrkesutövning ett brott då?

Eller låt oss anta att jag ligger i en sjuksäng med brutna armar och ben. Jag kan ju fortfarande bli lika kåt som vanligt, men jag kan inte göra något åt det. Så kommer en snäll sjuksköterska, som ska tvätta mig med svamp över hela kroppen, eftersom jag inte kan tvätta mig själv. Och där ligger jag, sexuellt frustrerad, blottad inför henne, och med en enorm erektion. Om sjuksköterskan då är en verkligt god och snäll sjuksköterska som känner medkänsla, och förbarmar sig över mig, och runkar av mig lite fint efter tvätten – är hon en förhärdad brottsling då? Eller är det jag som blir åtalad, eftersom jag har utnyttjat henne sexuellt? Eller kan sjukhuset, som betalar hennes lön, åtalas för koppleri?

Gruppsex – härligt, lekfullt och lärorikt, eller moraliskt förkastligt?

Vad jag vill påvisa med alla dessa exempel är att de allra flesta sexlagar i praktiken bygger på otroligt otydliga och flytande gränser, som dessutom är moralistiskt motiverade, och att man därför helt enkelt borde skippa de gränser som ändå inte går att dra. Att försöka pressa in onyanserade, fyrkantiga och moralistiska sexlagar i ett samhälle som är alldeles för komplext för att denna lag ska kunna tillämpas på ett vettigt sätt är helt enkelt inte konstruktivt. Sex är i sig inte farligt. Alltså finns det ingen anledning att förbjuda sex, oavsett om det är gratis eller mot betalning.

Den enda vettiga gränsdragning som jag över huvud taget kan tänka mig är helt enkelt samtycke. Allt som vuxna människor (vad gäller sex så räknas man ju som vuxen vid 15 års ålder i Sverige) gör med varandra, som inte innehåller något tvång, som bygger på fullt samtycke mellan alla inblandade parter, är faktiskt helt vansinnigt att förbjuda. Det är inte realistiskt, inte respektfullt, inte ansvarsfullt. Bara dumt.

Jag längtar efter den dag då vi kan diskutera sex (och ägna oss åt sex) på ett lika oneurotiskt och självklart sätt som vi diskuterar (och ägnar oss åt) andra ämnen, som mat, resor, relationer, bilar, sport, hobbies, arbete – livet över huvud taget. Jag längtar efter den dag då vem som helst som vill ska kunna bada och sola naken var som helst, utan att upprörda människor kommer fram och skriker ”tänk på barnen”. Jag längtar efter den dag då vi vuxna kan förmedla en avslappnad, ansvarsfull och realistisk syn på sexualitet och kroppen till våra barn, att vi lever som vi lär och förbereder de unga på ett lyckligt liv.

SEX ÄR INTE FARLIGT!!! KAN NI ÄNTLIGEN FATTA DET??

Erotisk konst, gestaltande lust och glädje, eller förnedrande porr?

Andra som skriver om samma ämne:
Laura Augustin, Isabella Lund, Petra Östergren, Är sex arbete? – en vetenskaplig lunta av Susanne Dodillet, och många, många fler…

Exhibitionistiskt kärlekspar sökes!

Jag har fått i uppdrag att göra en film, och behöver tre skådisar/aktörer. Ett någorlunda ungt par (ca 20-30), samt en medelålders person som ska spela läkare (man eller kvinna). Det är i all enkelhet en pedagogisk instruktionsfilm i hur man använder ett visst sexhjälpmedel för män, i syfte att motverka prematur ejakulation (för tidig utlösning). Produkten som ska säljas är en kombination av detta hjälpmedel och en instruktions-DVD.

Som gammal teaterräv står jag för manus, regi och produktion, och så jobbar jag ihop med ett par professionella dokumentärfilmare, så ambitionen är självfallet att det ska bli hög seriös nivå på filmen i fråga. Det ingår naturligtvis i budgeten att alla som medverkar ska få ett gage. Detta är ingen flamsig amatörproduktion – vi vill att nivån på slutresultatet ska vara hög. Därför premierar vi hyfsade skådespelartalanger framför allt.

Det finns ett färdigt grundmanus, och snart finns en budget. Vi bör snart arrangera någon slags provfilmning. Så hör av er redan nu, om ni är intresserade. Vi behöver alltså ett par som naturligtvis inte måste vara ett kärlekspar i verkligheten, men som kan agera som ett kärlekspar. Det betyder att även du som är singel kan söka en roll – dock inebär det förstås att du måste kunna agera intimt med en partner, som om ni faktiskt vore ett kärlekspar. Det kommer att bli vissa intima och erotiska scener, och du som vill vara med bör inte vara rädd för att vara naken framför en kamera.

Detta är alltså INTE en porrfilm. Det är en instruktionsfilm (ska i praktiken gå att sälja på Apoteket). Dock vill vi göra filmen så snygg, rolig, sexig och inspirerande som möjligt, samtidigt som den är pedagogisk och informativ. Alltså är det inte kukstorlek eller graden av exhibitionism som är avgörande meriter för medverkan, utan att du har en karaktär som passar för din roll, och att du funkar som skådis.

Skicka mig ett e-brev om du är intresserad:
calle@rehbinder.se
Skriv gärna någon rad om varför du tror att just du skulle vilja vara med i vår film, samt om du har någon merit, någon erfarenhet av medverkan i film.