Posted tagged ‘Christian Engström’

Det finns anledning att bli upprörd

14/05, 2014

Arg som fan!

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Piratpartiet förminskat

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

eu_arliament

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

PP vinnare i EU-valet

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Om du inte är tokförbannad har du ingen koll på vad som pågår.

tunn linje

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

Dekorrand

Demonstration på Sergels Torg mot ACTA – bilder!

6/02, 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Det har demonstrerats mot ACTA i flera svenska städer runt om i landet, och den största samlingen skedde på Sergels Torg i Stockholm, där ca 1.000 personer trotsade vinterkylan för att visa sin tydliga ståndpunkt i frågan. Som talare på demonstrationen kom tre EU-parlamentariker – Carl Schlyter från Miljöpartiet, Mikael Gustafsson från Vänsterpartiet och Christian Engström från Piratpartiet. Dessutom talade Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet.

Det mest surrealistiska med denna massiva demonstration var den enorma mängden Guy Fawkes-masker, som har blivit ett signum för Anonymous-rörelsen. Det var verkligen en märklig känsla att blicka ut över denna församling.

Jag tog massor med bilder, och i detta blogginlägg har jag lagt upp en liten selektion med 12 bilder från lördagens demonstration. Jag har även länkat dem till väsentligt mer högupplösta bilder. Klicka på bilderna för att se och ladda ner de högupplösta versionerna. Använd gärna mina bilder i era egna bloggposter. Men ange källa (Foto: Carl Johan Rehbinder), och länka tillbaka hit. För kommersiellt bruk, kontakta mig för köp av bilder.

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

Demonstration mot ACTA på Sergels Torg den 4 februari 2012

tunn linje

Några bloggposter om dagens demonstration:
Anna Troberg (PP), Christian Engström (PP), Carl Schlyters tal, på ACTA-bloggen, Rick Falkvinge, Jacob Hallén, Anne Kekki, Futuriteter, Hanna Fridén

Om demonstrationen i gammelmedia:
Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Nyheter 24

Mer bilder från demonstrationen:
Christian Engströms bilder, Tobias Hellsten, Lite kul, Demotix, Dennis Nilsson

Skriv på en petition mot ACTA på Avaaz!
Nästan två miljoner har redan skrivit på!

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Bloggtorka och skrivkramp

17/06, 2011

Calle i Paris metro

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Många bollar i luften

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Konspirationsteorier – vad är sant, vad är falskt?

6/05, 2011

Kattkonspiration

Jag läser om konspirationsteorier i Johan Norbergs senaste Metrokrönika. Norberg filosoferar lite löst kring själva begreppet konspirationer och konspirationsteorier – inte alls så skarpt som han brukar, måste jag tillstå. Jag är en stor beundrare av Johan Norberg, men denna artikel var lite slapp och oengagerad. Dock är ämnet mycket intressant, och väl värt att vidareutveckla. Jag vill därmed inte låta påskina att det jag skriver skulle vara så mycket skarpare än Norbergs betraktelse, men jag vill gärna försöka gå djupare i problematiken.

Söker man på begreppet ”Conspiracy” på Wikipedia, så får man upp en mängd olika alternativa förklaringar, vilket förstås komplicerar ämnet – idag används begreppen konspiration, konspiratorisk och konspirationsteori väldigt slarvigt och sammanblandat, precis på samma sätt som andra modeuttryck ofta råkar ut för (tänk bara på begreppet ”feminism”).

Varför många tror på konspirationsteorier kan förstås förklaras på flera nivåer. För det första fungerar hjärnan som så att den drar slutsatser och knyter samman olika företeelser till begripliga sammanhang. Detta är en absolut nödvändig funktion för oss människor för att över huvud taget kunna klara av att hantera alla de intryck som vi får genom våra sinnen. Det betyder förstås inte att våra slutsatser alltid är korrekta, men om vi är en flock som har ett konsensus om en förklaringsmodell, så kommer det att stärka vår överlevnadspotential – därför överlever religioner, vidskepelse och andra vanföreställningar även in i vår rationellt vetenskapliga tidsålder. De förklaringsmodeller som har hållit oss vid liv i tusentals år borde väl funka även i vår tid?

En av de stora foliehattarna, David Icke, har som grundtes ”connecting the dots”, vilket är talande. Han gör det klassiska misstaget att låta sig luras av det han ser, och drar fantastiska slutsatser om ödlor, blodlinjer och dolda maktsträvanden – Illuminati, Tempelherreorden och Frimurarorden är perfekta måltavlor, i det att de är hemliga sammanslutningar med – för oss oinvigda – okända mål och syften. Amerikanska regeringen och den judiska konspirationen är andra populära mål för denna mytbildning. Klassiskt för konspirationsteoretiker av mer avancerat slag är att de kan vara oerhört välinformerade, och ta fram en hel mängd korrekt fakta – men de drar som regel fullkomligt felaktiga slutsatser. I Sverige representeras foliehattarna framför allt av hemsidan Vaken.se, ett märkligt mischmasch av fakta, mytologi, vilda fantasier och gamla sanningar.

Konspiration (av latinets conspirare: ‘andas tillsammans’), eller sammansvärjning, syftar på ett hemligt samarbete mellan en grupp individer med dunkelt, olagligt eller illasinnat syfte.”
Svenska Wikipedia

En orsak till att konspirationsteorier kan florera är att det i en kultur blir legio att inte lita på de styrande. Detta förstås alldeles oavsett om detta har faktiska orsaker, eller beror på missförstånd och okunskap. Man kan tycka att regeringen eller andra makthavare visar upp något som man tolkar som ett bedrägligt beteende, och så försöker man förklara detta beteende med allehanda teorier. Det kan alltså handla om något så enkelt som besvikelse och misstro. En ökande klyfta mellan de styrande och folket är förstås redan i sig ett demokratiskt problem, och det kommer ofrånkomligen att generera ett antal dåliga effekter, vari konspirationsteorierna bara är ett av flera symptom.

De som propagerar för allehanda konspirationsteorier är intressant nog ofta personer som inte bryr sig särskilt mycket om kritisk källforskning, personer som av en eller annan anledning känner sig utstötta och alienerade, och söker förklaringar utanför sig själva, och när det går riktigt långt leder detta naturligtvis till paranoida fantasier om att vara jagad av säkerhetspolisen och dylikt. Vissa konspirationsteoretiker är helt enkelt mer eller mindre knäppa i huvudet. Tyvärr leder detta till att många gärna tror att ALLA som presenterar teorier om konspirationer av olika slag är precis lika knäppa, vilket förstås är fel.

En konspirationsteori (av latinets conspirare: ”Andas tillsammans”) syftar på en teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Gemensamt för konspirationsteorier är att berättelsen kretsar kring en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller sällskap, med förgreningar högt upp i maktsfären. Dessa personer har oanade resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet. Typiskt är dock att det finns ett antal personer som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.
Svenska Wikipedia

Problemet är alltså inte att folk tror på konspirationsteorier. Problemet är att många tror på illa underbyggda konspirationsteorier. Och eftersom många illa underbyggda konspirationsteorier florerar, så drar många den felaktiga slutsatsen att konspirationer över huvud taget inte existerar. Detta är förstås mer än lovligt naivt. Självklart har det alltid funnits konspirationer – när politiska ledare mördas har det ibland varit ett verk av enskilda personer, men ofta finns det en konspiration bakom – detta är ett historiskt faktum. Dold lobbyverksamhet och annan form av korruption för ofta med sig olika fomer av konspirationer och intriger. När det finns två fraktioner som konkurrerar med varandra i en organisation, så kommer de sannolikt att konspirera mot varandra.

Människor som gillar makt kommer alltid att konspirera och intrigera – så ser världen ut. Oavsett om det är makten i den lokala föreningen eller över miljontals människor i en nation. Konspirationer och macchiavelliska intriger är vardag i toppolitiska sammanhang, en del av spelet. Den som tror att big business och ministerier drivs av sanningslängtan och öppenhet är dumnaiva bortom allt hopp. Finns det en uppenbar vinst i att intrigera och konspirera, och en lika uppenbar risk för stor förlust i att inte göra det, så är det självklart att de flesta kommer att välja denna väg. Allt annat vore faktiskt rätt korkat.

Conspiracy theories

Paradoxalt nog kan det bästa sättet att dölja en faktisk konspiration vara att sprida ut mer eller mindre bisarra konspirationsteorier som är lätta att avfärda. De som inte är försiktiga kan då bli en del av denna större konspiration, i att göra sig själva till bondeoffer, som ”foliehattar”. Det finns ett gammalt talesätt, att ”det bästa tricket djävulen gjorde, var att inbilla folk att han inte finns”. Nu tror jag förstås inte på djävulen som fenomen (är jag utsatt för djävulens smarta lurendrejeri jag också…?), men talesättet går också att använda på moderna (faktiskt existerande) konspirationer.

Om jag faktiskt skulle komma väldigt nära att avslöja en verklig konspiration, så skulle det förstås gå väldigt bra att avväpna mig genom att kalla mig ”konspirationsteoretiker”, vilket idag har kommit att bli ett skällsord, som något av det löjligaste man kan vara. För att citera en okänd humorist – ”att man är paranoid betyder inte att man inte är förföljd”. Det finns gott om skumraskaffärer som de inblandade inte vill ska komma i ljuset. Men som regel går det också att avslöja detta skumrask med fakta.

Sen måste man förstås ta med i beräkningen att det finns många sammanhang där det teoretiseras vidlyftigt om konspirationer, som t.ex. i världspolitiken och företagsvärlden, när det nog för det mesta egentligen handlar om slumpartade sammanträffanden, lättja, dumhet och opportunism, som utnyttjas av andra. Politiker kan vilja visa sig duktiga i kampen mot terrorism, och så ser ett privat företag en chans att parasitera på denna önskan och skickar skickliga lobbyister till dessa politiker för att sälja in en ”lösning” på problemet. EU-utredningen SAFEE om kameror och mikrofoner i flygstolar för att kunna avslöja terrorister är ett typexempel på dyr och komplicerad teknologi som vi vanliga medborgare får betala för med höjda flygpriser och inskränkt integritet. Jag har dock väldigt svårt att tro att detta skulle bero på en världsomspännande fascistisk konspiration, när det oftast helt enkelt handlar om girighet och dumhet i gott samarbete. Ockhams rakkniv funkar fortfarande.

Detta betyder inte att vi kan luta oss tillbaka och låta korkade politiker fortsätta att införa allehanda paranoida morallagar och övervakningslagar, som datalagringsdirektiv, ACTA, FRA-lagar, SWIFT-avtalet, mer övervakningskameror, mer befogenheter för polisen och mycket annat – de ska bekämpas, och det hårt! Men den här övervakningstrenden behöver faktiskt inte betyda att det finns en världsomspännande konspiration som vill härska över hela världen. Och det är viktigt – för tror vi på den där jättekonspirationen kan det leda till att vi tappar initiativet att ändra på felaktigheter. Det blir lönlöst. Men det ÄR inte lönlöst! Att Piratpartiet lyckades få in en parlamentariker i EU-parlamentet är ett bevis för att demokratiarbete fungerar. Och jag tror verkligen på att alla former av aktivt engagemang i verkliga företeelser är den enda vägen att ändra på saker och ting – genom politik, media, konst, hjälparbete – eller positivt kreativt arbete av helt annan art.

Action speaks louder than words.

Och jag säger som Siegmund Freud, när en bekant till honom skojade om att han sög på en fallos, eftersom han rökte en cigarr – ”ibland, min gode vän, är en cigarr bara en cigarr”. Vi övertolkar ständigt, läser in, drar mer eller mindre felaktiga slutsatser – så funkar våra intellekt. Ibland hamnar vi rätt, men alltför ofta hamnar vi fel. Ibland är en cigarr bara en cigarr, och ibland är ett märkligt sammanträffande just bara ett märkligt sammanträffande, utan att det finns några hemliga baktankar eller diaboliska planer bakom.

Den största faran med konspirationsteorier när de florerar som värst, är inte teorierna själva, De är ett symptom på något värre – en avsaknad av tillit. Om vi helt slutar att lita på människor, av den enda anledningen att de råkar befinna sig i en maktposition, så sågar vi också av grenen vi sitter på. Varför skulle vi ens försöka påverka politiken i vårt land, om den vi röstar på oundvikligen måste förvandlas till en korrumperad, manipulativ maktgalning, bara av det faktum att personen i fråga har hamnat i riksdags- eller regeringsposition? Paradoxen i detta är att konspirationsteoriernas existens också är ett resultat av demokrati och yttrandefrihet. Vi får väl helt enkelt lov att stå ut med att de finns, men vi behöver inte tro på allt som påstås.

Det är dags att ”avtrollifiera” begreppet konspiration, och använda det i de sammanhang där det faktiskt är relevant. Konspirationer existerar, och har alltid existerat. Därför ska vi fortsätta att kämpa för en transparens i regeringar och andra styrande organ, för att motverka intrigerande och konspiration. Det vore förstås önskvärt om vi alla bleve mer källkritiska, att vi kräver mer fakta innan vi drar slutsatser. Utbildning i kritiskt tänkande är alltså en god sak. Och så ska vi samtidigt försöka skapa ett samhälle där vi kan lita mer på varandra, så att vi slipper beskylla varandra för att vara konspiratörer, när det inte är relevant.

Komplicerat? Kanske det – men skam den som ger sig!

tunn linje

Läs även Torbjörn Jerlerups utmärkta artikel om konspirationsteoretiker!

Edit:
Läs gärna också en utmärkt artikel i Scientific American, om hur man skiljer äkta konspirationer från falska.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

The Dream Team – min regering!

3/10, 2010

Min regering

Camilla Lindberg roade sig före valet med att på sin blogg sätta ihop en drömregering med sina favoriter, och valde mer eller mindre fantasifullt ut allehanda personer som ministrar. Min käre son Caspian och jag satte ungefär samtidigt ihop en egen lista, och intressant nog blev vår lista väldigt lik Camillas, trots att vi faktiskt kommit fram till de flesta namnen helt oberoende av varandra – sen blev det ännu mer likt, efter en kväll då jag satt jag i telefon med Camilla och jämförde våra ministerposter. Inte alldeles likt, eftersom vi hade en del olika idéer – men som helhet var vi väldigt överens, kan jag säga…

Några ministrar har vi alltså lånat av varandra, och det är förstås väldigt roligt. Jag är särskilt stolt över vår folkhälsominister och vår biståndsminister, och tycker också att det var kul att Camilla snappade upp våra kandidater till kulturminister och socialminister. Och så måste jag förstås erkänna att jag tycker att det är hedersamt att bli Kärleksminister på Camillas lista, tillsammans med Pye Jacobsson, och jag tackar ödmjukast för den äran.

Caspian och jag har undvikit de mer fantasifulla namnen, som Lara Croft till försvarsminister, eller Joakim von Anka som finansminister – vi ville hellre sätta ihop en regering som åtminstone i teorin skulle vara möjlig. Det gör kanske vår lista snäppet tråkigare, på ett plan, men vi tycker ändå att vår lista blir snäppet intressantare, på ett annat plan. Vi har också valt att stuva om lite i ministerposterna, och lägga till ett par stycken – en IT-minister och en sexualminister, förstås! Och så har jag dessutom lagt till en avvecklingsminister.

Egentligen vill jag avskaffa de allra flesta ministerierna (därför avvecklingsministern) eftersom vi som liberaler tror på en kraftigt förminskad stat, minskad regeringsmakt, och ökad makt för medborgarna. Det skulle egentligen räcka med fem ministrar. Statsminister, justitieminister, finansminister, försvarsminister och utrikesminister. Sen kommer jag inte på någon mer som behövs, egentligen. Men på denna lista har vi ändå sparat en drös helt onödiga ministärer (och t.o.m. lagt till ett par stycken), av den enkla anledningen att det är kul att sätta ihop en sån här lista. Så tills vidare har vi bara skurit bort de allra mest överflödiga.

Jag är också ambitiös nog att lägga till en motivering till mina kandidater. Somliga av namnen är kanske inte allmänt kända, eller så är de det, men man kanske ändå kan undra varför vi har valt just dem. Så då får ni veta det. Caspian har redan tidigare publicerat sin version av ministären, och jag har ändrat lite till på min, så nu finns det tre kompletterande listor. Jämför gärna!

tunn linje

DE VIKTIGASTE MINISTRARNA:

Statsminister: Johan Norberg
Johan har allt. Han är smart, välformulerad, världsberömd, liberal (på riktigt!), en lysande talare, snygg, trevlig – kort sagt en skön snubbe med alla åsikterna på rätt ställe. Sverige skulle må bra av ett nytänkande, och en expansiv ekonomisk vision, väl grundad i klassisk liberalism. Johan är rätt man för jobbet, helt enkelt.

Justitieminister: Mårten Schultz
En jurist med integritet och kritiskt sinne, och ett särskilt öga till politiken. En tvättäkta liberal med riktigt sunda åsikter om det mesta – som t.ex. respekt för individen, och medborgarnas integritet.

Finansminister: Anders Borg
Mannen som lyckas med konststycket att ha hårda nypor utan att det märks alltför mycket. Kanske den bästa finansminister Sverige har haft på flera decennier. Utpräglad ekonom, med liberal pragmatism som grund, och har hållit Sverige flytande under en extremt svajig period internationellt. Och så har han fortfarande hästsvans och ring i örat. Cool kille.

Försvarsminister: Maria Abrahamsson
Jag tänkte först på Maria Abrahamsson som justitieminister, men jag ser också en helt oemotståndlig pansarlady i Maria Abrahamsson, som måste vara helt perfekt just för en försvarsminister. Jag kan helt enkelt inte se hur någon enda människa skulle kunna köra över denna kraftfulla kvinna. Hon är en sån där tuffing man har respekt för, och kanske t.o.m. blir lite rädd för – och det tycker jag verkar vara perfekta egenskaper för en försvarsminister! Hon har dessutom en stark liberal ådra, med stor respekt för individens rättigheter.

Utrikesminister: Carl Bildt
Vi försökte, men vi hittade verkligen ingen bättre. Jag delar inte alla hans åsikter, men jag ser ingen bättre kandidat till posten i dagsläget. Han är en välrenommerad statsman med en välförtjänt internationell respekt, uppskattad av många, nyanserad, skarp, pedagogisk – superkompetent. Jämte Anders Borg den bästa ministern i den nuvarande regeringen, så han får faktiskt också sitta kvar.

tunn linje

MINISTERPOSTER VI EGENTLIGEN KLARAR OSS UTAN:
(men som får vara med ändå, för att det blir roligare så…)

Socialminister: David Eberhard
Mannen som skrev den helt underbara boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Detta är en läkare som har förstått vidden av vilken skada ett överdrivet omhändertagande faktiskt kan åsamka. Framhäver gärna individens frihet och ansvar för sitt eget liv.

Skol- och utbildningsminister: Camilla Lindberg
Camilla måste naturligtvis få en ministerpost, och då får hon den hon helst vill ha. Men det är verkligen inte bara svågerpolitik, bara för att vi gillar varandra. En riksdagsledamot med större patos och ryggrad är svårt att hitta. Hon är därtill en visionär, en skarp debattör och en tvättäkta liberal i själen. Jag är säker på att hon skulle göra ett fantastiskt jobb.

Jordbruksminister: Anders Nordin
En tokig bonde som håller jakar, som var med och tog in Miljöpartiet i riksdagen 1988, och som nyss kandiderade till riksdagen för Piratpartiet, och som har väldigt mycket att säga om EU:s jordbrukspolitik, måste vara en fantastiskt spännande person som jordbruksminister. Dessutom har han ett galet läckert skägg. Slår Anders Borgs hårman med hästlängder.

Kulturminister: Lars Vilks
Om vi ska få lite mer fart på kulturen i Sverige, så behöver vi till att börja med en kulturminister som faktiskt kan något om kultur, och har egen erfarenhet som kulturarbetare. Lars Vilks är omstridd, och det borde varje verklig konstnär vara. Vilks är också en oerhört kunnig konstprofessor, en fantastiskt intressant tänkare med annorlunda idéer. Självskriven som kulturminister.

EU-minister: Christian Engström
Piratpartiets egen EU-parlamentariker, som redan gör ett fantastiskt jobb nere i EU (och som därför egentligen ska vara kvar där, och inte sitta som minister här i Sverige). Ingen skulle på ett mer förtjänstfullt sätt kunna försvara Sveriges och svenskarnas intressen i EU, med ett långsiktigt framtidsorienterat humanistiskt perspektiv i sikte.

Biståndsminister: Hans Rosling
Denne man är ett fenomen. Han har lyckats med konststycket att hålla ett av de allra mest förbluffande, förtrollande och ögonöppnande föredrag jag någonsin har sett – och detta om statistik! Han har givit världen en helt ny insikt om var problemen finns, på riktigt, och har spräckt en hel drös med fördomar om svält och elände, och världens tillstånd. Intressant nog skrev Johan Norberg om denna värlsutveckling redan 2001, men ingen har lyckats visualisera det så häpnadsväckande och hyperpedagogiskt som Rosling.

Migrationsminister: Magnus Betnér
Magnus Betnér har gjort ett fantastiskt ambitiöst arbete i att forska i invandrings- och integrationspolitik, samt de frågor som rör Sd:s program. Utöver detta är Magnus Betnér den mest utpräglade socialliberal jag har stött på, med skarpt liberala åsikter på områden där det verkligen räknas. En empatisk humanist ut i fingerspetsarna, med en intellektuell skärpa som är minst sagt ovanlig. Att möta Magnus i politisk debatt kan bli en riktig utmaning – det har bl.a. virrhjärnan Zaida Catalan fått erfara…

Handels- och arbetsmarknadsminister: Ingvar Kamprad
En man som började med att snickra pinnstolar i sitt garage, och som nu är världens rikaste svensk, navet i ett världsomspännande imperium, med tusentals och åter tusentals anställda, får gärna vara handels- och arbetsmarknadsminister i min drömregering…

Infrastrukturminister: Rick Falkvinge
I den nya världen behövs en infrastrukturminister med insikt om den nya teknologin och dess möjligheter, en entrepenörssjäl med kreativitet och helhetsbild. Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge är ett utmärkt val.

Folkhälsominister: Henrik Alexandersson
Jag vill se vår folkhälsominister glufsa i sig en fet korv, halsa en öl och röka en joint, med ett stort skratt ackompanjerat av en guppande mage. Sen skålar vi i champagne och tar en joint till. I riksdagshuset. Och vi slutar aldrig skratta.

Miljöminister: Maria Wetterstrand
Det är verkligen inte alldeles självklart att Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, även om de heter Miljöpartiet. Och det är verkligen inte alls säkert att Maria Wetterstrand har den bästa kompetensen för jobbet som miljöminister. Men hon har några väldigt goda kvaliteter. Hon ser söt och trevlig ut, och är hyfsat populär. ”Likeability”, som det kallas i Hollywood. Det är underskattade egenskaper i det politiska livet. Hon lyssnar dessutom bra, debatterar schysst och är väldigt trevlig på många sätt och vis. Och hon är mer liberal än Miljöpartiet, vilket gör att jag tror att hennes mer liberala sidor kan få blomma mycket mer i en liberal regering.

Integrationsminister: Maciej Zaremba
Den enda ministern med utpräglad vänsterbakgrund i den här hopen. Men han har skrivit fantastiska artiklar om invandring, om protektionism, om rasism och allehanda problem som vi har i vårt samhälle, med en sådan klarhet och skärpa, att jag tror att han skulle göra stor nytta som just integrationsminister. En sådan humanist, en sådan obeveklig kämpe för den lilla människan i kläm, är en ovärderlig tillgång i vilken regering som helst.

Jämställdhetsminister: Louise Persson
Louise är ytterligare en av mina liberala favoriter. Författare till den ypperliga boken Klassisk feminism – en uppgörelse med och tung sågning av den moderna vänsterfeminismen, samt en redogörelse för feminismens liberala ursprung. En modig kvinna som i sin bok vågar såga feministiskikonen Simone de Beauvoir jäms med fotknölarna. Louise är en frisk fläkt i debatten, en nyttig medicin mot slentrianfeminism. Hon är också alldeles för stark och självständig för att någonsin gå i martyrfällan. Självklar jämställdhetsminister.

tunn linje

VÅRA NYA MINISTRAR:

Sexualminister: Ylva Maria Thompson
En fantastisk människa – extremt intelligent, vansinnigt rolig, totalt fördomsfri, mer fritänkande än de flesta, enormt kreativ, pedagogisk, vältalig, övertygande, generös, charmerande, glamorös utan att någonsin bli ytlig. Kunnig, erfaren, sexuellt extremt fri och lekfull – perfekt som sexualminister.

IT- och integritetsminister: Oscar Swartz
Jag behöver egentligen inte motivera varför just Oscar Swartz ska sitta på denna post. Han är så självklar att jag knappast kan tänka mig någon annan på denna ministär. Grundare av den coolaste webleverantören; Bahnhof, superliberal, tung kritiker av Bodström och övervakningssamhället, fantastisk skribent.

tunn linje

KANSKE DEN VIKTIGASTE MINISTERN AV ALLA:

Avvecklingsminister: Niklas Dougherty
– The blogger, previously known as Blogge Bloggelito. En tvättäkta liberal med globalistiska ideal, en stridbar herre med integritet och skärpa, en ohämmad kritiker av hyckleri och dumhet. Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid kritisk, alltid smärtsamt ärlig. En utpräglad stridis som inte backar för något. Mannen som inte är rädd för att bli ovän med alla, och följaktligen den enda jag verkligen kan lita på kommer att fullfölja sitt uppdrag att avveckla alla onödiga ministrar och departement, skoningslöst och konsekvent, för att slutligen avveckla sig själv. Och – jag vill se och höra honom debattera i kammaren. Det kan bli stor underhållning. En och annan hjärnblödning och hjärtattack i bänkarna får vi nog vänta oss…

tunn linje

TALMAN:

Och så kom jag att tänka på att man kanske borde ha en roligare talman, någon som får fart på debatterna, och som kan göra livet i riksdagen lite mer levande, mer dynamiskt, mer sprakande. och då kom jag omedelbart att tänka på allas vår snabbpratande, intensiva, kombinerade Joker och filosof – Alexander Bard.

Med en sådan regering och riksdag skulle politiken kunna bli mycket intressantare för oss alla.

Jag erkänner glatt att jag gärna hade slängt in mig själv nånstans i högen här – jag menar, vilket gäng att samarbeta med! Men jag kan säkert få ett jobb som passar mig nånstans i den här administrationen. Sakkunnig hos sexualministern, kanske? Självklart med en rejält tilltagen lön, och en välutrustad budoir nånstans i närheten, kanske i Rosenbad…?

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Dekorrand

Våga vägra datalagringsdirektivet!

4/09, 2010

Våga vägra datalagringsdirektivet!

Tillsammans med Camilla Lindberg (Fp) har jag skrivit en artikel om något som alla partier utom Piratpartiet har valt att hålla knäpptyst om – datalagringsdirektivet Vi skickade först artikeln till DN, men de hade ”platsbrist”. Egentligen gillar de inte Piratpartiet. Men SvD tog in artikeln, och nu finns den att läsa på SvD.se.

Camilla är en av synnerligen få politiker i riksdagen med ryggrad (hon var som bekant den enda i hela Alliansen som röstade nej till FRA-lagen). Att inget av de etablerade partierna vill prata om detta fruktansvärt repressiva EU-direktiv är en stor skandal. Det ingrepp i medborgarnas integritet och privatliv som denna teledatalagring innebär är helt ofattbar i sin omfattning, och förvandlar Sverige till en polisstat, med allt mer kontroll över invånarna.

Och här kommer artikeln:

Våga Vägra Datalagringsdirektivet, i SvD

Datalagringsdirektivet är en del av en samhällsutveckling där staten i allt högre grad registrerar och övervaka oss medborgare. Även om intentionen kan vara god, är övervakning och kontroll kontraproduktiv. I ett samhälle där människor kan yttra sig, kommunicera och ta del av information utan att avlyssnas, censureras eller registreras kan de påverka det politiska livet och ta väl underbyggda beslut. Fungerar inte detta urholkas demokratin som system.

Datalagring innebär att information om alla dina telefonsamtal, sms, e-brev och internettrafik lagras i minst två år framåt. Det kommer att gå att ta reda på exakt var du befann dig vid varje ögonblick de senaste två åren, eftersom all information sparas.

Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel åtta, anges att ”var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Datalagringsdirektivet innebär ett kraftigt avsteg från denna princip, och tvingar fram fullkomligt orimliga kränkningar av varje enskild medborgares integritet och privatliv, inte minst med tanke på vad som kan hända när sådan information missbrukas. Vi får ett samhälle där mänskliga relationer och grundläggande demokratiska värderingar som yttrandefrihet och meddelarfrihet äventyras. Medierna måste kunna bedriva grävande och granskande journalistik utan att begränsas av digital övervakning.

I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

I Sverige har vi dröjt med beslutet, men nu skall datalagringsdirektivet införas – eftersom det är ett EU-direktiv. Det är dock inte nödvändigt. Den så kallade artikel 29-gruppen, som består av alla nationella datatillsynsmyndigheter i EU-medlemsstaterna, menar att trafikdatalagringen strider mot Europakonventionen. Det tyska parlamentets utredningstjänst och den europeiska datatillsynsmannen har kommit fram till samma slutsats. Flera tunga instanser kritiserar alltså detta direktiv.

Sverige ska inte låta sig skrämmas till lydnad av EU-kommissionen. Vi är inte ensamma om att fördröja detta ovanligt dyra och dåliga verktyg för att motverka brott, och det finns goda skäl till det.

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa verktyg för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Detta måste vi ta vara på. Sverige skulle åter kunna bli ett föregångsland, en blomstrande åker för företagande, inte minst inom IT-sektorn. Med Islands helt nya informationspolitik som spjutspets, och ett starkt nej till datalagringsdirektivet, skulle de skandinaviska länderna kunna bli en frihamn för yttrandefrihet, pionjärer in i en ny tid.

Socialdemokraterna drev igenom datalagringsdirektivet i EU, med Bodström som en av arkitekterna. Alliansens politiker har inte vågat sätta ner foten, utan har bara sopat problemet under mattan. Men det finns fortfarande modiga och visionära ledamöter i alliansen, som gärna samarbetar med Piratpartiet i riksdagen, för att stoppa datalagringsdirektivet och skapa en reell frihamn för yttrandefrihet.

Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat (PP)

tunn linje

Camilla Lindberg är riksdagsledamot för Folkpartiet, och var den enda i Alliansen som röstade nej till FRA-lagen. Camilla anser att datalagringsdirektivet är ett minst lika grovt övergrepp mot den personliga integriteten som FRA.

Carl Johan Rehbinder är riksdagskandidat för Piratpartiet, som har delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet som främsta frågor. Piratpartiet fick ett uppsving i och med protesterna mot FRA, och ser datalagringsdirektivet som en minst lika viktig fråga. Att få kommunicera fritt och okontrollerat måste vara en grundpelare i en demokrati.

tunn linje

Kommentarer till denna artikel, på andra bloggar:
Nej till datalagring.se, Henrik Alexandersson, Anders S. Lindbäck, Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Liberati, Beelzebjörn, Calandrella, Free and thinking, Jesper, Markus ”Lake” Berglund, Satmaran

tunn linje

Mer om Datalagringsdirektivet:
SvD, Christian Engström (typ allt han har skrivit om datalagringsdirektivet), Floodis – Free The Mind, Aftonbladet, Aftonbladet, Olof Bjarnasson, Stopp datalagringsdirektivet (Norge)

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Piratpartiet - rösta pirat den 19 september!

Dekorrand

Ytterligare ett par reklamfilmer från Piratpartiet…

23/07, 2010

Kampanjfilm för Piratpartiet

I en tidigare bloggpost visade jag en liten kampanjfilm från Piratpartiet. Nu finns det ett par till filmer i samma stil, om flera ämnen. Medverkande är återigen Rick Falkvinge, Anna Troberg, Christian Engström, Stefan Flod och jag. Check them out!

Om Internet som demokrativerktyg:

Medborgarrätt? Behövs den?:

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: