Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Samhällets våldtäkt på individen

Jag läste en mycket intressant text om våldtäkt hos en annan bloggare, den rabiata orakade flat-feministen Fanny (ja, hon kallar sig faktiskt så!). Rubriken är intressant bara den: ”Våldtäkt skulle inte vara så jävla fruktansvärt om folk inte gjorde det till det.” Fanny problematiserar det enorma trauma som våldtäktsoffer i praktiken förväntas gå och bära på, resten av livet, och hävdar med bestämdhet att det finns värre grejer man kan råka ut för. Och det gör det ju.

Att bli brutalt misshandlad, kanske så att man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade – allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt. Den som påstår något annat behöver nog en psykundersökning. Och jag hävdar att denna specifika stämpel på just den sexuella våldtäkten, att just den kränkningen betraktas som alldeles särskilt hemsk är för att det handlar om sex. Å ena sidan för att kvinnans renhet har skändats, hennes dygd har kränkts (alternativt mannen, som då har utsatts för ”den mest förnedrande av alla kränkningar”) – å andra sidan för att sexualiteten i sig är så stigmatiserad, så kringskuren och skamstämplad.

Det finns förstås situationer där en våldtäkt kan vara värre än döden – om man lever i en alldeles särskilt repressiv kultur, (som miljontals människor gör) där en våldtäkt av en kvinna kan leda till att hon själv blir åtalad för äktenskapsbrott, och därmed blir dömd till döden genom stening – detta är förstås värre än att bara bli dödad, eftersom man blir utsatt för ett dubbelt trauma, skam, och samhällets våldsamma utstötning, med en plågsam död som avslutning. Men då är det ju fortfarande inte själva våldtäkten i sig som är den värsta kränkningen, utan snarare samhällets dom efteråt.

En helt annan, extremt intressant aspekt av det här med våldtäkt är ju också det djupt kontroversiella faktum att det är en av de allra vanligaste sexuella fantasierna. Framför allt för kvinnor, men även för ca 10-20 % av alla män, enligt flera olika studier. Det betyder inte att alla de (eller ens någon) som fantiserar faktiskt VILL bli våldtagna på riktigt, men det finns i alla fall som en fantasi. Många ägnar även denna våldtäktsfantasi en breddning, som slavar i en underkastelsesituation, BDSM och rollspel m.m. Tvång och rädsla kan uppenbarligen för många fungera som starkt erotiskt upphetsande.

Jag vill tydligt påpeka att detta blogginlägg inte främst handlar om den fysiska kränkningen av typen sexuell våldtäkt, utförd av en människa mot en annan människa. Jag vill expandera begreppet, och tillåter mig att använda denna handling som en metafor för att betrakta ett större scenario, nämligen hela människosamhället.

Denna diskussionen ledde mig nämligen vidare in i ett för mig helt nytt perspektiv på det här med våldtäkt. Det är onekligen en väldigt komplicerad fråga, inte minst eftersom det till att börja med handlar om tvång – avsaknad av samtycke. I det samhälle vi lever i växer vi upp med en massa tvång och måsten hela tiden, inte minst de som staten står för. När jag var ung var det ett tvång för i stort sett alla unga män att göra värnplikten, vilket för somliga säkert kändes som en utdragen våldtäkt, i kraft av att det faktiskt var ett tvång.

Och det är förstås inte det enda. Vi tvingas gå i skolan, vi tvingas göra lumpen, vi tvingas betala skatt, vi tvingas till en hel drös grejer vi kanske inte gillar. Vi tvingas följa miljoner regler som vi själva inte har bestämt. Så när är vi någonsin INTE underkastade tvång? Detta är en väldigt intressant filosofisk frågeställning.

Vi lever under olika slags tvång hela tiden, och det enda sättet på vilket vi kan känna oss ”godkänt” fria är att anpassa oss, justera våra önskningar så disciplinerat att de aldrig bryter mot lagen, eller den allmänna meningen, om vad som är godtagbart eller ej. Med detta perspektiv i åtanke kanske det inte är så konstigt att gränserna mellan tvång och samtycke blir lite suddiga, och att vanligt folk ibland tvingar varandra till allehanda aktiviteter, utan samtycke. Gränserna är helt enkelt inte alls så klara som vi gärna vill göra gällande.

Vi människor är flockdjur, och samtidigt individer med egna önskningar och behov, och jag tror att detta på många sätt spelar in och komplicerar vår tillvaro, ständigt. Det ständiga mänskliga dilemmat – ska jag följa flocken, eller min egen vilja? Detta är inget problem så länge min vilja och flockens vilja är en och densamma. Men så fort jag känner att jag vill något annat än flockens konsensus, så uppstår en strid – först en inre strid, och sen ofta en yttre. Det är helt enkelt inte alltid O.K. att ha en egen vilja, i flocken.

Det finns en längtan hos många, kanske t.o.m. de flesta, att på något sätt underkasta sig en starkare. Det finns paradoxalt nog en känsla av trygghet i detta. Tryggheten ligger i att det som händer är något jag inte behöver ta ansvar för – det bara händer mig. Hur som helst – det finns säkert tusen andra komponenter inbyggda i den här frågan, men riktigt intressant blir det faktiskt när man expanderar våldtäktsbegreppet till att omfatta även icke-sexuellt tvång. Tvång är ju som sagt en rätt vanlig grej i samhället.

Samtidigt finns en frihetslängan i många, som går bortom de där ramarna som samhället har satt upp, men som vi kanske inte vågar leva ut själva, på grund av rädsla för samhällets/flockens dom. Vi kanske blir utstötta, dömda som ”varg i veum”, bötfällda, fängslade, förnedrade. Så då projicerar vi denna längtan på andra, på rebellerna, storskurkarna, upprorsmakarna, libertinerna. I alla tider har vi omväxlingsvis fördömt och idoliserat de värsta bovarna. Billy the Kid blev romanhjälte, Juha Valjakkala fick drösvis med friarbrev. Tyranniska härskare blir beundrade. Och de mest underhållande rollfigurerna i berättelser, filmer, är alltid bovarna.

Alltid när vi håller våra kärlekskurser, brukar jag påpeka att just samtycke är en av mina heligaste principer – inte bara i sexlivet, utan i hela livet. Sen brukar jag skämta lite om det, och påpeka att det är synd att Skatteverket inte delar denna min värdering. Skratt, javisst, men jag brukar ofta få motargument, som att ”vi i demokratisk mening faktiskt solidariskt har kommit överens om att det är bra att betala skatt”.

Visst kan även jag hålla med om att det är konstruktivt med en obligatorisk skatt av något slag i ett komplext samhälle. Men – det är inte det som är min poäng. Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.

Att problematisera samtycket är i sig inte särskilt radikalt – den slags radikalfeminister som kämpar hårt mot prostitution och porr har gjort denna problematisering till sitt huvudnummer, och ifrågasätter hur frivilligt de prostituerade faktiskt agerar. Vill de verkligen prostituera sig, eller lurar de sig själva att de vill? Och jag hävdar att denna fråga kan ställas i alla situationer i livet, så fort det finns en anpassning till ett socialt sammanhang.

Vi kan alltså acceptera att vi inte har 100 % frihet att agera efter egen vilja, som en anpassning till kollektivet, av solidaritet med flocken. Så vad politiken ofta handlar om är hur långt detta tvång ska få lov att gå. Hur mycket får våra representanter i lagstiftande församling bestämma över oss, egentligen? Hur mycket vill vi lämna ifrån oss vår egenmakt, hur mycket låter jag andra människor som jag inte ens känner sätta mina gränser för vad jag ska göra eller inte göra?

Eller för att tala klarspråk – hur mycket låter jag mig bli rövknullad av övermakten? De allra flesta väljer helt enkelt att köpa mycket glidmedel, och vänjer sig vid situationen, t.o.m. försvarar den. Somliga kanske t.o.m. njuter av det. Eller som Mona Sahlin uttryckte det – ”det är häftigt att betala skatt!” Och med tanke på vad beskattning faktiskt ger i form av gemensamma resurser till den expanderade flocken, så är nog de flesta eniga om att själva idén med skatt är bra. Procentsatser och användningsområden är dock något helt annat, och föremål för ständiga diskussioner.

Men den mest akuta politiska diskussionen just nu är den som Piratpartiet har fört upp på agendan, den om övervakning, kontroll, avlyssning och registrering av enskild individ. Våra regeringar avlöser varandra, men de tycks ha en sak gemensamt – och det är att de vill ha allt större befogenheter i övervakandet av enskilda individer, utan brottsmisstanke, utan särsklda skäl, annat än att den samlade informationen är ”bra att ha”, typ. Även på detta område blir våldtäktsmetaforen relevant. Hur mycket vill du bli knullad av staten? Hur mycket går du med på att bli kontrollerad? Hur stora intrång i din personliga integritet tycker du är befogat, och av vilken anledning?

Om man kommer fram till att avlyssning och kameraövervakning är totalt verkningslöst mot brott (vilket man kommit fram till i Storbritannien!), tycker du fortfarande att det är en bra idé med kameror överallt? Vill du bli bevakad när du sitter på muggen? Vill du bli filmad i sovrummet, utan att du vet om det? Är du medveten om att polisen redan har befogenhet att proppa din lägenhet full med dolda kameror och mikrofoner, om du så bara råkar vara kompis med en brottsmisstänkt?

Hur långt får staten gå? Hur mycket kan du acceptera att bli rövknullad? När blir det en våldtäkt?

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Tantra – en livsstil

Jag får ofta frågor om tantra, och någon skrev nyligen en kommentar här, till ett tidigare inlägg, med funderingar kring varför jag kallar min blogg TantraBlog, när det nu är ”så lite om tantra på bloggen”. Detta är förstås en högst relevant frågeställning, så jag tänkte utveckla tankegångarna lite kring tantra.

För det första kan man definiera tantra på många olika sätt. Det finns rent kulturellt och historiskt sett en mängd olika sorters tantra. Den mest tydliga uppdelningen hittar man mellan den Tibetanska, buddhistiska tantran, och den indiska, hinduiska tantran. De har en hel del gemensamt, och har förstås ett gemensamt historiskt förflutet, men det finns också stora skillnader – lika stora skillnader som det finns mellan buddhism och hinduism.

Sen finns också vit tantra, röd tantra och svart tantra, eller som det också ibland delas upp – högerhandstantra och vänsterhandstantra. Det finns extremt asketiska grenar av tantra, och det finns mer revolutionära, anarkistiska varianter av tantra. Det finns grenar av tantra som är inriktade på celibat, vilket knappast är vad de flesta skulle associera med tantra.

Som det gör inom de flesta ideologier kommer det alltid att finnas enskilda individer som med stark övertygelse påstår att just deras version av tantra är ”den rätta tantran”, och att alla andra har fel uppfattning. Det kan röra sig om modern s.k. ”neo-tantra”, som förstås är kommersialiserad, och inte alls ”äkta”. Och visst finns det urvattnade och kommersialiserade varianter av tantra, liksom det finns av allt möjligt annat. Det finns kommersialiserad och urvattnad musik också (typ dansband och och schlager), men det hindrar ju inte dem som vill hålla på med sin egen sorts musik från att göra just det.

Om något har en verklig substans och inneboende kraft, så behöver man inte oroa sig för några hot. Dessutom blir det lite fånigt med den sortens invändningar när det å ena sidan finns så många olika varianter av tantra sedan lång tid tillbaka i historien, å andra sidan så finns det också med som en viktig komponent i tantran att just bryta mot regler och förutfattade meningar, i syfte att frigöra medvetandet från låsande programmeringar.

Tantra är anarkistiskt. Ett mål i Tantra, för att uppnå denna totala enhet med det Gudomliga, med Alltet, är att bli en fri, stark, självständig individ med makt över sitt liv, och ett sätt att uppnå detta kan vara att bryta ner mentala programmeringar i hjärnan, genom att göra ”tvärtom”, att bryta mot invanda gränser och normer.

Tantra som andlig rörelse är enormt gammal, liksom yoga – och de är intimt förknippade med varandra. De äldsta bevarade nedtecknade skrifterna om tantra kommer från ca 200 vt i Indien. Men ingen vet egentligen hur gammal tantran är. Somliga religionshistoriker hävdar att tantran har animistiska, shamanistiska rötter, och med egen erfarenhet av den shamanistiska världsbilden och shamanistiska tekniker kan jag bara instämma i denna teori. Det finns väldigt många gemensamma nämnare mellan tantran och shamanismen.

Och ändå är tantra extremt modernt. Tantra handlar om att se att allt hänger samman, i livets väv, vilket å ena sidan liknar vår fornnordiska bild av Urdaväven, men å andra sidan också modern kvantfysik. Eller som den gamle fysikern och Nobelpristagaren Niels Bohr hävdade – inte en atom kan röra sig i vår del av universum utan att en annan atom i en annan del av universum berörs av det – varje atom påverkar varje annan atom. Detta är vad somliga skulle kalla holistiskt tänkande – att se allt som en odelbar helhet, där allting påverkar allting annat.

Tantra är också en uppsättning tekniker för att skapa harmoni mellan kropp och själ, mellan individ och helhet. Att inse att allt är kopplat till allting annat. En väg bortom dualiteter, bortom gott och ont. Och en del av det tantriska inbegriper meditation, en annan det sexuella. Sexualiteten är en såpass stark kraft i världen, att den förstås kan användas medvetet i det andliga arbetet.
Ett centralt mål i tantra är just själarnas sammansmältande, mellan manligt och kvinnligt, och att dessutom se det gudomliga i såväl mannen som kvinnan.

En central attityd inom tantra är att vi alla är gudomliga. Jag kan möta varje kvinna som en Gudinna, och varje man som en Gud. Och man behöver inte ens tro på ”gud”. Det handlar inte om det. Det handlar om attityd. Det finns en vanlig hälsningsfras i Indien, som lyder ”namas te” – vilket i praktiken betyder ”Det gudomliga i mig ser det gudomliga i dig” – eller som man kan tolka det i mötet mellan en älskande man och kvinna – ”Guden i mig ser Gudinnan i dig – Gudinnan i mig ser Guden i dig”.

Ett sätt att definiera andlighet är den egna, personliga upplevelsen av total närvaro i nuet, att känna sig gränslös och flödande, att uppleva total enhet med alltet, att känna extas. Sex kan vara en oerhört effektiv väg till upplevelsen av enhet med Alltet, med det Gudomliga.

Vi ”moderna människor” är tyvärr starkt präglade av ett synsätt som sätter sex och andlighet som varandras motsatser, men det är viktigt att se att det inte finns någon absolut sanning i detta. Historiskt sett har det alltid funnits livsåskådningar och kulturer som hyllat och använt sig av sexualiteten som självklara delar av såväl vardagslivet som det kultiska, religiösa livet – och finns fortfarande.

Tantra introducerar även en ceremoniell syn på sex – vilket förutsätter 100 % vördnad, dyrkan, respekt och hedrande av partnern – 100 % extas förutsätter 100 % samtycke. Och det räcker inte att ”göra ritualen”, att låtsas – din partner blir Guden, eller Gudinnan, och du måste se honom/henne som detta – annars fungerar det inte. Du måste bli fullkomligt hängiven. Och denna hängivenhet är hemligheten bakom varje framgång. Även inom tantra.

Vad jag personligen har tagit upp från tantran, och omsatt i min egen vardag, är (bland många andra ting) den ifrågasättande aspekten av tantra – att spräcka gamla idéer och föreställningar, att expandera sinnet. Just detta med att expandera hågen och själen är väldigt centralt inom tantra, och finns t.o.m. inbakat i namnet Tantra – en av översättningarna/tolkningarna av detta urgamla sanskritord är just “expanderande väv”, och bygger på insikten att vi alla är ett, och att vi alla tar del i samma universella mönster – Urds väv om du vill, eller The Matrix om det känns roligare. Men också det ceremoniella. Ceremonierna påverkar oss mentalt och känslomässigt, och erbjuder ett synnerligen kraftfullt sätt att fokusera tanke, känsla och vilja.

Tantra är alltså mycket, mycket mer än sex och andlighet (och visst finns det som en komponent i flera varianter av tantra – dock inte alla), och mycket av det du kan läsa här på TantraBlog bygger alltså på en tantrisk världsbild, och är därmed tantriskt, även om det kanske inte är så många som självklart associerar teaterrecensioner till tantra.

Men teater, konst, matrecept, massagetekniker, meditationsformer, yoga, sextekniker och t.o.m. vissa aspekter av ren politisk diskurs kan alltså helt klart inlemmas i ett tantriskt levnadssätt, en tantrisk attityd.
Och detta är faktiskt en av mina ambitioner med att kalla denna blogg för just TantraBlog – att lite diskret få dem som intresserar sig för tantra att förstå bredden i tantra.
Så det är nog mer tantra här än man kan tro…

Om man vill lära sig mer om tantra så finns det förstås en hel del bra litteratur i ämnet.
Men ännu bättre kan vara att gå en kurs.
Allra bäst är då förstås en kombination – läsa många böcker, och gå flera olika kurser – och så naturligtvis att praktisera, öva, lära genom eget prövande.

Jag och min kära hustru Jennie håller kärlekskurser för både par och singlar, och dessa kurser kan vara mycket goda introduktioner till den tantriska livsstilen. Läs gärna mer om våra kurser på vår erotiska hemsida Cirkus Eros.

Vi kallar inte våra kurser ”tantrakurser”, även om vi rent tekniskt skulle kunna göra det, eftersom nästan allt vi lär ut är tantriskt, på ett eller annat sätt. Men vi vill hellre fokusera på målet än medlet, hellre innehållet än det yttre skalet, och om man säger att man erbjuder en ”Tantrakurs”, så kommer många att ha förutfattade meningar om vad tantra är, och förvänta sig något som de kanske inte får. Därför kallar vi inte våra kurser för tantrakurser, utan kärlekskurser.

I själva verket handlar våra kurser framför allt om konsten att leva, njuta, älska och vara hängiven, kärleksfull och närvarande i nuet.
Och det är definitivt tantriskt.

Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!

Nu är det då äntligen dags för mig att blogga.



Jag har haft det här på gång väldigt länge, men har helt enkelt inte kunnat bestämma mig för vilken typ av blogg jag skulle ha, om jag skulle ha egen teknik på egen server, eller om jag skulle anlita någon av alla de bloggleverantörer som finns på marknaden.

Så jag har velat och velat – men nu bestämde jag mig för att göra det enkelt för mig, och anlita WordPress. Vi får se om det kommer att fungera bra. 

Jag kallar min blog Tantrablog eftersom Tantra är ett begrepp som säger väldigt mycket om mig och min världsbild. Många tror kanske att Tantra bara handlar om någon slags andlig sexualitet, men det är bara en liten del av den tantriska världen. Tantra representerar en mängd olika filosofiska och andliga ståndpunkter, attityder och uppfattningar som i grunden syftar mot inre och yttre harmoni, kärlek och enhet med världen – och det klingar vackert i mig, som person.

Tantra handlar om att söka enhet med alltet, se sin egen och andras gudomlighet, och söka denna gudomlighet.

Tantra handlar om att expandera sin håg, sitt sinne, genom att överskrida sina egna begränsningar, bryta egna fördomar och förminskande idéer, samt genom att utmana sina egna rädslor.

Tantra handlar om att söka den fulländat gudomliga upplevelsen i allt, genom sina sinnen, snarare än genom avsägelse och abstinens.

Tantra presenterar en extatisk, ceremoniell syn på sexualiteten, i vilken varje individ kan nå total andlig extas och gudakontakt.

Det kan verka motsägelsefullt att jag som nordisk hedning så starkt fokuserar på det urindiskt tantriska, men det finns ingen motsägelse. Den urnordiska andliga traditionen kommer ur en indo-europeisk stam, och har mycket mer gemensamt med indisk religion än med förvirrade vidskepelser i primitiva ökenreligioner från mellanöstern.

Den magiska föreningen mellan Odin och Freja är nära besläktad med den tantriska Shiva-Shakti, och den extatiska kärlekskopplingen mellan Frej och Gerd är nära besläktad med den lika tantriska kopplingen mellan Radha och Krishna. Och många fler paralleller går att dra.

Men det viktigaste av allt är inte mytologi och gudavärldar, även om myternas betydelse för oss människor är kraftigt underskattad i vår ”moderna” tid. Det viktigaste är hur vi lever här och nu, hur vi tänker, hur vi känner, vilka kortsiktiga och långsiktiga mål vi har, och vilka handlingar vi utför för att uppnå våra mål. Därför kommer denna blogg att vara starkt politiskt och filosofiskt inriktad.

På denna blogg kommer jag att skriva inlägg som handlar om allt möjligt – från filosofiska spörsmål till politisk kamp, från teaterkritik till reseskildringar. Sexualpolitik, liberalism och andlighet är återkommande teman i min värld, liksom yttrandefrihet, åsiktsfrihet och handlingsfrihet.

Det centrala kommer alltid att vara den tantriska attityden – det totala, innerliga, sinnliga upplevandet, att se det gudomliga i allt omkring oss, kraften i kärleken och sexualiteten, samt upproret mot allt som är falskt och lögnaktigt.

Att gå sanningens väg är inte alltid att smeka medhårs. Att gå kärlekens väg är inte alltid populärt. Otaliga är de som bränts, korsfästs, fängslats, hånats, straffats för detta. Tack vare sanningsälskande, frihetssträvande enskilda individer och grupper i tider före oss har vi idag stor frihet att uttrycka våra åsikter, och i viss mån även möjlighet att leva våra drömmar.

Korsfästelsernas tid är dock inte över. Det kommer alltid att finnas korrupta själar med förvridna egon, maktgiriga sociopater som vill styra och ställa över andra, och förminska den frihet som andra har erövrat. Därför måste motståndet fortsätta. Vi måste alltid vara på vår vakt. Frihet är en skör blomma, som måste vårdas med omsorg. Ibland måste man rycka upp ogräs – men framför allt måste man älska denna frihet.

Verklig frihet är kärlek. Kärlek är inte bara romantik och erotik. Kärlek är att ta ansvar för alla sina relationer – i familjen, på jobbet, i vardagen. Kärleken är politisk. Kärleken är nyckeln till sanningen och livet. Kärleken är det högsta, det mest omtumlande, det mest politiskt inkorrekta, och det mest välgörande vi har. Utan kärlek kan vi inte andas, inte skapa, inte leva. Utan kärlek försmäktar vi i denna värld.

Älska Mer – Kriga Mindre!