Det finns anledning att bli upprörd

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

Explore posts in the same categories: Censur, Dagstidningar, Internet, Lagstiftning, Media, Piratpartiet, Politik, Samhälle, TV

Etiketter: Amelia Andersdotter, Christian Engström, diskriminering, EU, Piratpartiet, SvT

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.