Makt, våld & DNA

Vi moderna människor envisas med att bli förvånade när det bryter ut krig här och där, som om fred och frid vore människans normaltillstånd, och krig är överraskningar, anomalier, avvikelser. Men så är det tyvärr inte.

Människan – homo sapiens sapiens – är ett flockdjur. Det innebär att vi har hierarkisk ordning inbyggt i vårt DNA. Tyvärr betyder det också att somliga individer, som prioriterar sig själva framför andra, kan göra vad som helst för att få vara kung, president, hövding, boss, den som har makten. Top Dog.

Denna makt får man som regel med våld, eller med hot om våld. Våld och makt är synonymer (”jag har dig i mitt våld”). Därför är krig och tyranni de facto ett normaltillstånd för homo sapiens sapiens – inte ett undantag. Naturligtvis inte ständigt (vi har andra drifter också), men som regel som en återkommande effekt av just makthunger. Det komplicerade med detta är just att makt är något vi behöver för vår överlevnad – ingen vill vara maktlös. Problemen uppstår när man tar sig makt över andra, på ett sätt som gör omgivningen maktlös. Det är tyvärr en frestelse som alltid finns.

Makt är kort sagt den mest berusande, beroendeframkallande och farliga drogen av alla, och de som drabbas av detta beroende kommer inte att låta sig bevekas av rationella resonemang eller empati. Därav härskare som Djingis Khan, Muhammed, Mao, Hitler, Stalin – och Putin. Och det enda som biter på tyrannerna är just våld – ett större våld än tyrannerna själva kan åstadkomma. Därför behöver varje samhällsenhet ett stabilt militärt försvar.

”Si vis pacem, para bellum”

”Om du vill ha fred, rusta dig för krig.”

Eller som Mao Zedong uttryckte det – och han borde ju veta:

”Varje land har en armé. Sin egen – eller någon annans.”

Det enda som kan stoppa våldet är alltså enligt detta sätt att tänka ett större våld – eller ibland bara ett hot/löfte om större våld, och därmed förlust av makten. Förhandlingar kan fungera ibland, men de måste bygga på en kraftposition. Eller som Al Capone uttryckte det:

”You can get much further with a kind word and a gun than you can with a kind word alone.”

Det finns samhällen som fungerar alldeles utmärkt utan väpnade konflikter, och jag har blivit uppmärksammad på att vissa kulturer inte ens har ett ord för krig. Dock talar vi då som regel om nomadfolk som har stora ytor att röra sig på, och som inte upplever konkurrens från grannfolk. I mer tätbefolkade, bofasta regioner ser det annorlunda ut. Där finns det en hårdare konkurrens, och betydligt mer utrymme för obscen makt och rikedom.

Det är dock inte hopplöst. Vad som har hänt de senaste 200-300 åren är en fantastisk motrörelse, en tid av upplysning, demokratisering, maktdelning, liberalisering, civilisation, mänskliga fri- och rättigheter – en utveckling som ger hopp om en bättre framtid, med mer frihet och självbestämmanderätt för alla.  Det är fantastiskt, och det ger utrymme för optimism. Kanske kan vi också lära oss av de naturfolk som har egna metoder för att bibehålla fred, vem vet.

Det finns förstås alltid krafter som kämpar hårt för att återskapa de gamla hierarkierna, med auktoritära ledare som har oinskränkt makt – därav totalitära ideologier som socialism, kommunism, fascism, nazism, islamism m.fl. Det är den gamla skolan som lever vidare, med redskap som lydnad, underkastelse, slavmentalitet och likriktning. Det finns alltid en möjlighet att dessa drivkrafter får mer spelrum, något vi måste vara uppmärksamma på.

Det är också viktigt att förstå att nästa sorts totalitära rörelser inte kommer att se ut som de tidigare. Framtidens (och i viss mån nutidens) fascister har inte militäruniformer på sig längre, utan vanliga kläder, och de kallar sig antifascister, och antidemokraterna kallar sig demokrater – och de sitter i demokratiska parlament. Vi måste vara på vår vakt.

Allt vi har vunnit måste försvaras. Det räcker inte att vinna ny mark – de friheter och rättigheter vi har erövrat måste också ständigt användas och försvaras, annars kan de tas ifrån oss. Tyrannerna lurar i skuggorna (även inom oss själva), och hittar ständigt nya vägar till att härska över oss. Därför måste vi alltjämt behålla våldsmedlen, i balans med ett seriöst engagemang för fred och frihet, samt självklart även arbeta för ett rättfärdigt, moraliskt högtstående och empatiskt medvetande.

Vi har långt kvar, och mycket att göra innan världen har blivit mer demokratisk än auktoritär. Men vi har kommit en bra bit på väg, och det måste vi erkänna och uppskatta – på väg till nästa seger.

Riktiga martyrer dör

Till alla er som utmålar er själva som offer för andras godtycke, ni som gärna blir betraktade som heliga martyrer, ni som ser er som underordnade omständigheter bortom kontroll, tvingade av förtryckande strukturer och illasinnade personer, självuppoffrande hjältar som ingen ser, till alla er som det är så förskräckligt synd om.

Alla ni som skaffar er makt och inflytande över andra genom att projicera skuld och skam på omgivningen, alla ni som manipulerar andra att ge er det ni vill ha genom att utmåla er själva som offer, ni som kannibaliserar på andras känsloliv. Alla ni som dramatiserar er utsatthet i syfte att få andras uppmärksamhet.

Till er vill jag bara säga en sak:

Riktiga martyrer dör.

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Vem tjänar på sexualfientligheten?

Idag tänkte jag roa mig med att redogöra för en konspirationsteori. (Låååångt inlägg!) Tankegången om att vi människor konspirerar till höger, vänster och mitten för att uppnå privata, mer eller mindre dolda mål, är inte ett utslag av paranoia – det är naturens ordning. Alla vill ha något, och ser vi vägar att uppnå detta önskvärda, så kommer vi naturligtvis att ta till alla medel för att uppnå det.

I människosamhället finns därför reglerande funktioner som lagar och moral, som i sin ursprungliga, friskaste form syftar till att bevara och skydda varje enskild individs frihet att leva i fred med sin omgivning, utan att bli exploaterad, lurad, bestulen, misshandlad eller på andra sätt kränkt. Lagar och moral är något som finns i alla grupperingar av människor, och är inget att i sig vara kritisk mot.

Dock kan det bli väldigt, väldigt fel när de lagar och den moral som egentligen finns för att skydda från förtryck och exploatering vändes åt andra hållet, och tvärtom blir redskap för förtryck och exploatering. Gammalt klassiskt ohederligt maktmissbruk, med andra ord. Och jag hävdar med bestämdhet att institutionaliserade former av sexualfientlighet, som t.ex. det organiserade motståndet mot prostitution, är ett utslag av detta maktmissbruk.

Så till min konspirationsteori: Jag ser två trender i den västerländska kulturen, som klart och tydligt leder mot minskad individuell frihet och ökad kontroll, expanderad statsmakt på medborgarnas bekostnad. Fascism, om du vill. Det pågår ett moraliskt tvåfrontskrig mot den individuella friheten, som jag påstår är medvetet framskapat av maktgiriga personer utan samvete.

Den ena trenden är det ökade kontrollsamhället, den explosivt expanderande möjligheten för myndigheter och regeringar att övervaka och kontrollera medborgarna, genom register, scanning, avlyssning, hårdare lagar, mer och mer inskränkt yttrande- och informationsfrihet, kraschad meddelarfrihet, krav på ID-kort i tid och otid, FRA-lagar och andra liknande lagar som syftar till att bryta individens rätt till privatliv och förtroliga samtal. Detta är något vi ganska tydligt kan se, men eftersom regleringarna införs successivt, och relativt osynligt, märker vi inte alltid utvecklingen förrän regleringarna redan har införts.

”Desto mer förbud det finns, desto fattigare kommer folket vara.”
– Lao Tzu

FRA-motståndet är på sätt och vis en symbolfråga, ett slags nutida ”Rädda almarna i Kungsträdgården” – det var inte specifikt just bara almarna som demonstranterna ville rädda, men folk var trötta på att politikerna raserade halva Stockholm, och så nådde man en gräns där folk sa stopp. På samma sätt har folk tröttnat på trenden mot allt mer avlyssning, registrering och kontroll, och vid FRA-lagen tyckte många att det hade gått för långt, och sade stopp.

Men vi måste fortsätta att vara vaksamma på den typen av utveckling. Annars fortsätter maktmissbruket i lönndom, och då kommer det i alla fall snart att bli så att vi om vi vill prata fritt och ohämmat om något, vad som helst, så måste vi lämna våra telefoner hemma (kan vara pejlade och avlyssnade, t.o.m. när de är avstängda) och gå ut i skogen (om det finns någon i närheten) för att vara hyggligt säkra på att vi inte blir registrerade eller avlyssnade av någon vi inte känner, ansiktslösa kontrollanter med befogenheter givna av maktfullkomliga myndighetspersoner, inte av oss medborgare.

Detta låter kanske som en dystopisk science-fiction-fantasi, men ta en titt på samhället hur det ser ut idag, med övervakningskameror, avlyssning och register, och jämför hur det såg ut för bara 20 år sedan. Då inser man lätt att det inte bara är en löjlig fantasi – vi är i hög grad redan där. I Tyskland, där man har kommit längre i denna tragiska utveckling, har man redan märkt en klar trend att folk inte vågar tala förtroligt i telefon längre. De vågar inte tala med präster, psykologer, kuratorer m.m., för ”man vet ju aldrig vem som lyssnar”. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Den andra trenden är en renässans för arvssynd och kollektiv skam, bl.a. i form av klassisk sexualskräck. I tusentals år har människor kuvats under oket av oundviklig skam. Födda i synd, begivna på köttets lustar, ledande till helvetets alla kval, kan vi bara sätta vårt hopp till kyrkans frälsning. Skrämselpropaganda förstås, en rent politisk skapelse av maktgiriga påvar, biskopar, kungar och andra prelater, som kunnat åberopa skam och synd som grund för människors underkastelse. Maktmissbruk i dess mest flagranta form. Men det är just denna moraliska kil som de maktgiriga än en gång valt att slå in i våra medvetanden för att vi ska gå med på att bli kontrollerade.

Idag är det inte Guds lagar vi bryter mot längre, när vi ”syndar”. Inte heller primärt samhällets lagar. Nej, det är smartare utformat än så. Idag bryter vi mot vår egen förväntade normalitet, vår egen ”friskhet”, så fort vi ger uttryck för något ”perverst”, vilket förstås alltid drabbar samhället, och gärna ba-a-a-a-aarnen (de allestädes närvarande, klassiska slagträn som alltid kommer upp så fort man vill utrota en grupp misshagliga människor – judar, kättare, häxor, bögar eller pedofiler – välj själv vilka du helst vi bli av med). Hur kom det sig att bli så?

Under 1800-talet hittade man på en fantastisk uppfinning – man patologiserade, sjukdomsstämplade alla avvikelser, det som allmänt etablerats som ”perverst” (gammalt kristet begrepp för allt som leder bort från kyrkans normer), och därmed internaliserades all ”synd” inom individen, och formulerades om till att kallas ”onaturligt” vilket gjorde att det inte ens spelade någon roll om folk var religiösa eller ej. Vi blev personligen individuellt ansvariga för all den ”synd” som på ett eller annat sätt kom till uttryck, och måste därmed rehabiliteras. Och eftersom vi medborgare, med hjälp av denna fantastiska uppfinning, under det senaste seklet har blivit indoktrinerade till att tro att vi alla är potentiella brottslingar, går vi med på att underkasta oss idiotiska lagar och integritetskränkande kontroll.

Förr i tiden var repressiv sexualmoral främst en högerkonservativ, kristen angelägenhet, men de senaste 30 åren har frågan övertagits av marxistiskt orienterade die-hard-feminister, som har valt att ha en ofta starkt sexualfientlig agenda överlag, med färdiga mallar för vad som är mansförtryck, över- och underordning. Prostitutionen tolkas av vänsterfeministerna främst som en social patriarkalisk konstruktion, ett sätt att hålla kvinnor kvar i underordning. Detta har lett till en nutida skvader, en ohelig allians mellan högerkonservativa kristna, och radikalfeministiska vänsterideologer, vilket gör hela ämnet mer än lovligt rörigt och svårforcerat.

Idag förväntas vi därför känna djup skam i vårt innersta, för att vi vill titta på pornografiska alster, köpa en sexuell tjänst, eller ha frivilligt sex på vilket sätt som helst, som inte behagar moralens väktare. Sado-Masochism, gruppsex, intergenerationell sex, sex med publik, eller att vara publik när andra har sex (i verkligheten eller virtuellt, på bild och film) och sex mot betalning – allt detta är utanför normen, och är något man bör känna djup skam för.

Idag finns det ännu fler orsaker till skam. Det duger till exempel alldeles utmärkt att skämmas för att man inte sopsorterar allt och komposterar, för att man kör bil, eller på annat sätt ”bidrar till den globala nedsmutsningen”. Eller för den delen om man cyklar utan hjälm, röker, dricker alkohol, tar en joint eller spelar dataspel. Funkar nästan lika bra – men allra bäst i kombination med de föregående försyndelserna, förstås! Det viktiga är att du känner skam. Människor som känner djup skam blir svaga och lättstyrda, och ju mer skam, desto bättre för dem som styr.

”Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor.”
– Heinrich Heine

Det mest effektiva för maktutövande är alltså om man kan få en absolut majoritet av befolkningen att känna skam – för något. Gärna fler saker. Ju mer skam desto bättre. Självfallet måste man därtill se till att det finns så många och komplexa lagar att det i praktiken är helt omöjligt att aldrig bryta mot någon lag. Alla förvandlas då successivt till brottslingar. Om vi sedan kombinerar det med hård övervakning, så kommer vi att skapa en skrämd befolkning, som ständigt går och ser sig över axeln, och hoppas att ingen ser hur usel man är. Och vet ni – det här är ingen dystopisk framtidsvision. Vi är redan där.

Och vi blir lurade. Hela tiden. Staten vill få oss att tro att de stora farorna är terrorister och pedofiler, och kan införa nya lagar och kontroller för att stävja dessa ”faror”. Sanningen är förstås att rädslan för både terrorister och pedofiler är helt irrationell och grundlös, en mega-ballong uppblåst av lösnummersäljande kvällstidningar som glada, svansviftande, rövslickande lakejer till makten.

”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna. Gör den inte det beror det på att den har gödslats med för mycket skit från ovan.”
– Tage Danielsson

Vi som är födda på 1960- och 1970-talet, och uppvuxna med ett tredje världskrig ständigt hängande över axlarna som ett högst konkret hot, låter oss förstås inte skrämmas av något så löjligt som ett fiktivt terroristhot. Det är en oerhört mycket större risk att dö i en flygkrasch än att dö av en terroristattack – och det är större risk att dö av en åsnespark än i en flygkrasch. En och en halv miljon barn dör varje år av diarré. Vi kanske skulle lägga pengarna på rent vatten i tredje världen, snarare än att upprätta dyra och meningslösa skydd mot terrorism?

Men sex är tacksamt som regleringsobjekt, eftersom det är ett område som väldigt lätt sätter fart på våra inbyggda rädslor, eftersom vi alltjämt är indoktrinerade med vanföreställningen att sex i sig självt är något farligt och riskabelt som man måste skydda sig mot och omge med hårda restriktioner. För vad skulle hända annars…? Hu!

Att en liten grupp sexualpositiva, politiskt engagerade människor inom de nästan alla politiska läger, höger, vänster och mitten (inte Kd, förstås), engagerar sig mot denna trend (Petra Östergren m.fl.), är förstås ett friskhetstecken, men vi räcker fortfarande inte till för att vända den här trenden.

Fler måste förstå vilket superstyrt samhälle vi kommer att få, om vi inte börjar ta ansvar. Nu.

Så hur yttrar sig den institutionaliserade sexualneurosen specifikt i vardagen, i det dagliga livet? Låt mig ge några exempel:

Expressen publicerade tre artiklar på samma dag, fredagen den 24 oktober, som alla tre klart syftade till att skandalisera de inblandade, beskrivande olika handlingar som på ett eller annat sätt är kopplade till sex. Vi fick vi veta att någon har porrsurfat på finansdepartementet. Jaha. Samma dag fick vi veta att en svensk officer har blivit hemskickad från sitt utlandsuppdrag, eftersom han misstänks ha umgåtts med prostituerade. Ojojoj. Så kan vi inte ha det. Och ovanpå alltihop så protesterar Charlotte Cederschiöld mot sina kollegors sexköp, och vill ”stoppa snusket” i EU-parlamentet.

När sånt blir toppnyheter vet man att ingenting har hänt i lilla bananmonarkin Sverige – när man letar upp något som hände för ett år sedan, och det dessutom råkar vara ett så oerhört ”svårt brott” som att en tjänsteman på finansdepartementet vid ett isolerat tillfälle kommit in på något som påstås vara en porrsajt. Och det slår mig förstås att det precis lika gärna kunde ha varit någon av mina sajter som tjänstemannen i fråga besökt – Cirkus Eros (min erotiska hemsida), Naken (min poetiska naturistsajt), Photo Gallery (mitt fotogalleri – innehåller också en del sensuella nakenbilder) – eller för den delen denna blogg, TantraBlog.

Det intressanta med alla dessa anklagelser är att ingen egentligen verkar ha brutit mot någon lag. Ingen har skadats, ingen har blivit utsatt för något brott, ingen har blivit lidande. Utom möjligtvis moralens väktare, förstås. De kokar i sin egen indignation – och så kan vi ju inte ha det. Ingen rök utan eld, sägs det ju – så vi måste nog ”omplacera” (straffa och stigmatisera) de här personerna, även om de egentligen inte har begått något brott, för man vet nog vad de är för ena perversa skummisar. Och så blir skammen den reglerande principen. Och min teori är att det är just det som är syftet med dessa artiklar. Att inducera skam, mer skam och ytterligare mer skam i alla som läser artiklarna.

På detta sätt bidrar dessutom Expressen, med sin snuttifierade och tendentiösa rapportering, samt med sina kommentarsfält, där gemene man kan spy sin galla över dessa ”läskiga brottslingar”, till ett effektivt spridande av denna ogenomtänkta lyncharmentalitet, skapandet av en enfaldig och uppskrämd mobb, som följer den ”enda sanningen” tätt i hälarna. Många hävdar gärna att man inte ska tro på det som står i tidningarna, men i nästa andetag kan samma personer åberopa dessa tidningar som sanningsvittnen. Det är då det blir en kliché, ett ingenting.

Men det är inte olagligt att porrsurfa. Och i de allra flesta EU-länder är det inte heller olagligt att köpa sexuella tjänster. Som t.ex. Belgien, där EU-parlamentet ligger. Det är bara moraliskt efterblivna, katolska lilla Irland och den nymoralistiska lilla kälkborgarmonarkin Sverige som har förbud mot köp av sexuella tjänster. Så den lilla äckliga moraltanten Cederschiöld (vems marionett är hon?) borde egentligen hålla sin käft. Hon har inte befogenhet att kritisera sina kollegors fritidsssysselsättningar, i den mån det är lagligt och inte inkräktar på deras arbete. Intressant nog påstår hon att hon ”har sett det med egna ögon och det är helt oacceptabelt”, vilket förstås är högeligen pikant. Är Cederschiöldskan voyeur? Har hon fått hänga med upp på rummet för att titta på?

Var den här officeren som blev hemskickad tjänstgjorde nämns icke i artikeln, men jag måste säga att det verkar synnerligen magstarkt att skicka hem någon bara på grund av en ”misstanke om umgänge med prostituerade”. För det första – vari ligger egentligen det farliga i att umgås med prostituerade? Hallå! Vi snackar om unga, tungt beväpnade män som riskerar livet varje dag för andra människors säkerhet. Vem fan kan klandra en sån för att han vill ”lätta på trycket” och ha lite sex? Och vore det inte egentligen mer omoraliskt om han lyckades ragga till sig sex utan att betala för sig, särskilt om han tjänstgör i ett fattigt land?
”Det går inte att tjänstgöra i utlandsstyrkan om man misstänks för ett brott”, säger Philip Simon, vakthavande informationschef på försvarsmakten. Nähä. Men på vilket sätt är det ett brott? För vem? Var finns brottsoffret?

Riktigt intressant är det som sägs i slutet av artikeln. Där antyds att detta kan ha varit en falsk beskyllning, för att bli av med officeren, som var en observatör. Men det blir det förstås ingen rubrik av. Man hade förvisso precis lika gärna kunnat vända på resonemanget, och göra rubriker av typen ”Obekväm officer beskylldes för sexköp”. Men det kanske inte säljer tillräckligt med lösnummer? Eller så är journalisten en fanatisk moralist, som vinklar vad som helst efter eget huvud – eller värre: en beställd agenda ovanifrån. Ja, min konspirationsteori, ni vet.

Och denna envisa fixering vid ”porrsurfande”, som alltid är ämnat att väcka avsmak och indignation hos oss läsare, finns naturligtvis där för att alla vi som porrsurfar ska känna lite skuld, lite skam, en benägenhet till att be om ursäkt och göra avbön – ”förlåt, jag ska aldrig göra så igen, jag vet ju att det är moraliskt fel…” Läs gärna ett av mina äldre blogginlägg – ”Porr är gott och nyttigt” – för att få lite perspektiv på det här med porren.

Expressen har tydligen bestämt sig för att köra det moralistiska spåret ett tag. Men å andra sidan behöver vi nog inte oroa oss särskilt. Med tanke på att de även skriver om så oerhört seriösa ämnen som nyttiga fisar och hemska bajsbakterier (”En enkel handtvätt skulle kunna rädda livet på en miljon barn i fattiga länder, enligt experter” – men herregud – vem har SÅ skitiga händer???), vilken kändis som går och shoppar utan ansiktsmask, och vilken kändis som har synligt öronvax – samtidigt som de skrivar att man ska bli vän med sitt öronvax (kan ni bestämma er nån gång?) – så är Expressens trovärdighet kanske inte så hög.

Men tjatet finns där, om moral och skam. Och tjat fungerar, tyvärr, och det letar sig in – också i din hjärna.

EU-parlamentet - maffians högkvarter?

Vad man verkligen måste fråga sig är vem som faktiskt tjänar på detta befästande av gammaldags skräckladdad sexualmoral? Vilka korrupta organisationers existens är beroende av ett upprätthållande av denna destruktiva och inskränkta världsbild? Vilka enskilda individer vinner på denna agenda, i form av makt, inflytande och ekonomi? Vem har vinster att göra på förbud mot prostitution?

Det är ju alldeles uppenbart att de som propagerar för hårdare lagar mot prostitution INTE har de prostituerades välmående och hälsa som mål. Alla regleringar som görs (som t.ex. vår svenska sexköpslag) skadar tvärtom de prostituerade, gör livet svårare och hårdare, och lidandet blir mycket större. Skulle man faktiskt ha skadereduktion som verkligt mål, eller t.o.m. om det bara handlade om moraliska värderingar, så skulle man omedelbart avkriminalisera prostitutionen, och arbeta socialt på annat sätt istället. Men nu vill man alltså bara straffa, skambelägga och stöta ut. Vilken slags vinning finns i detta, för lagstiftarna?

”Ett stort problem med ledarskap är vem man ska ge jobbet åt. De som är mest intresserade av att styra över andra varelser är, just därför, de som är minst lämpliga att göra det. För att sammanfatta: Ingen som lyckas bli vald till president bör på några som helst villkor få ta jobbet. För att sammanfatta sammanfattningen: Det blir fel med folk”
– Douglas Adams

Kan det finnas EU-politiker som har nära förbindelser med kriminella organisationer, som har allt att vinna på att såväl droger som prostitution är olagliga? Allt som är olagligt innebär stora potentiella vinster för kriminella, och därför kan det även finnas vinster för dem som fattar besluten (se bara hur det är i Bulgarien). Det är med andra ord inte alls säkert att de främsta förkämparna för förbud är emot det de vill förbjuda. De kanske är korrumperade av kriminella organisationer som finansierar deras förbudskampanjer?

Jag påstår inte att det är på det viset. Jag tror inte ens på det själv. Den dolda agendan är sannolikt betydligt mer intrikat och komplex än så. Jag antyder det bara för att påminna om att vi alla borde vara mer skeptiska, sunt kritiska till slipade EU-politiker, som mycket väl kan agera för egen vinning, snarare än för dem de säger sig representera. Att det finns giriga, egocentriska psykopater i EU-parlamentet är väl inget att förvånas över, men med tanke på att EU tyvärr är en djupt odemokratisk organisation, så är det inte konstigt om även en och annan idealist med tiden blir cynisk och bitter, och ägnar sin återstående mandatperiod åt att berika sig själva, snarare än att slåss för höga ideal. Något som förstås passar som handen i handsken för de som sitter högre upp i näringskedjan. Giriga och själviska människor är mycket lättare att styra/korrumpera än självständiga idealister.

Så vi måste få veta sanningen – vem tjänar på förbud, moralism, kontroll, skamprojektion och nyfascism? Detta måste vi få veta – snart, innan det är försent. Detta vore en riktigt het potatis för grävande journalister att utröna. Varför inte en wallraffande EU-delegat?

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.
Lord Acton, 1834-1902

Andra som bloggar om dessa icke-nyheter:
PJ Anders Linder, Daniel Brahneborg, Mina Moderata Karameller