Arkiv för mars 2014

Dags för lite gravplundring!

21/03, 2014

Mercedesreklam

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

tunn linje

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

tunn linje

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Dekorrand

Vårt omättliga behov av syndabockar

1/03, 2014

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Spara


%d bloggare gillar detta: