Vårt omättliga behov av syndabockar

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Spara

Liten snabbsummering av den senaste tidens ämnen…

Jag har som vanligt alldeles för många bollar i luften för att hinna blogga om allt intressant som händer, saker som jag verkligen skulle vilja blogga om, men inte hinner. Så jag tänker att jag gör lite som Emma, en kortare summering med kommentarer kring flera olika ämnen.

Thomas ”Stasi” Bodström kommer ut ur den kristna garderoben, mer tydligt än förr. Nu är han politiker i kyrkofullmäktige också, och på sin blogg visar han sina rätta färger som salvelsefull frälsarpredikant, när han talar om kriminella – ”Likt andra advokater vet jag, att det som oftast är enda chansen att rädda en som har kommit riktigt djupt ner i den kriminella avgrunden, är kärlek och kyrkan. Att bli troende är för många som har gjort andra människor riktigt illa den enda räddningen. Det måste vi ta fasta på.” Fantastiskt. Vi får hoppas att Bodströms engagemang i kyrkan kan rädda oss från att ånyo behöva konfronteras med denna fördärvliga mobbare och kristmoralist i maktposition.

Sverigedemokraterna börjar synas i sömmarna, och det är bra. Att Aftonbladet lät Sd:s partiledare Jimmie Åkesson vräka ur sig rasistiska klichéer i bladet var en alldeles utmärkt startpunkt för ett noggrant sönderanalyserande av denna gravt överskattade organisation. På samma sätt som jag sett tydliga samband mellan kristna evangeliska organisationer (EAEC) och nazister (Nationaldemokraterna – jag har sett samma artiklar dyka upp i båda sammanhangen), ser jag hur Sd i praktiken är en illa kamouflerad nazistorganisation med kristdemokratisk fernissa.

Åkesson gör vad han kan för att se ut som Hägglund, men han lyckas inte särskilt bra. Till och med ett bakåtsträvande kristusparti som Kd framstår som ett liberalt, humanistiskt, genomtänkt och attraktivt parti i jämförelse med Sd. Det är verkligen dags att rycka täcket av dessa mentala kalhyggen och visa vilka rasistiska stolpskott de är i verkligheten. Deras kombination av ultrareaktionär kristen moralism med rasism och främlingsfientlighet rimmar väldigt illa med värden som demokrati, frihet, kärlek och medkänsla. Släpp för helvete inte in denna politiska katastrof i Riksdagen!

Förespråkarna för sexköpslagen får mycket stryk nu, med riksdagspolitiker som tar bladet från munnen, debattörer som attackerar från alla håll och kanter, professorer och andra forskare som analyserar sönder förespråkarnas undermåliga icke-argument. Dessutom avslöjas förespråkarna för denna moralistiska idiotlag som inpiskade lögnare och skitsnackare, sensationslystna moralpredikanter och rent ut sagt korkade. Men detta kommer jag förstås att skriva mer om i ett separat inlägg, eftersom det också är en av mina kärnfrågor.

Polisen jagar sexköpare och hemodlare av hampa, istället för att jaga riktiga brottslingar med riktiga brottsoffer, och det kan man ju ha allehanda åsikter om. Sverige har blivit självförsörjande på marihuana, och polisen springer benen av sig för att sätta dit de förhärdade brottslingarna, som inte förvånande visar sig vara hel vanliga Svenssons, akademiker, busschaufförer, banktjänstemän och andra ”vanliga människor”, som uppenbarligen inte bedömer rökning av maja som något allvarligt.

OBS! Jag propagerar inte för drogbruk! Så fort man kommer ut som ”drogliberal” så ställer man sig öppen för att svartmålas som närapå en knarklangare. Men det går jag inte med på. Jag propagerar för en balanserad politik, med skadereduktion som grundprincip, snarare än moralistisk förbudsiver. I flera länder i Europa har man helt avkriminaliserat innehav av alla slags droger, för eget bruk, och det har givit positiva resultat i form av mindre drogmissbruk, och bättre använda polisresurser. Kan det vara dags att anpassa lagstiftningen till medborgarnas praxis?

Diskussionen om religiösa särdrag, som niqab, burkha samt manlig och kvinnlig omskärelse fortsätter alltjämt. Urban Johansson skriver en utmärkt artikel om detta på Newsmill. Det är märkligt och extremt motsägelsefullt att i frihetens namn vilja förbjuda vissa slags plagg, samtidigt som man gladeligen godkänner att sjukhus skär sönder pojkars könsorgan i religionens namn. Att införa lagar mot vissa plagg är helt absurt, och den dagen man förbjuder bärande av burkha kommer nog fan jag att gå ut på stan i burkha. Nån jävla måtta på fascismen bland våra beslutsfattare får det väl ändå vara? Vilka tror de att de är, dessa självgoda besserwissrar som med förbudslagar vill styra över kvinnors klädsel?

Om man vill gå runt och se ut som Spökplumpen, ett vandrande tvåmanstält, så måste det vara varje enskild människas frihet att få göra det. Självfallet får man räkna med att man inte kan ta ut pengar på banken, inte jobba någonstans där man möter andra människor, inte legitimera sig, inte ägna sig åt någon social verksamhet alls, i praktiken. Men det är konsekvenser man själv måste få bedöma om man tycker att det är värt att ta. Sådant ska inte lagstiftas om, lika lite som vi kan lagstifta om toppluva på samtliga medborgare under en viss temperatur. Och – man kan ju även bära sin burkha på fler sätt än ett…

Polsk riksdag – idioti i kubik. I min späda ungdom fick jag lära mig att begreppet ”polsk riksdag” betydde totalt kaos. Alla pratar i munnen på varandra, stolar och papper flyger runt i rummet och smockan hänger i luften. Ingen koll, ingen struktur, ingen riktning. Polsk riksdag har nu även fått en ny betydelse – en drös medeltida idioter. Populistiska dumskallar som vill återinföra icke-funktionella kroppsstraff som hämnd mot vissa kriminella. Man har beslutat att pedofiler skall genomgå kemisk kastrering, något som prövades redan på 1940-talet i Sverige, och det fungerade inte då heller. Men det är väl bättre med stupstock, hämnd och vedergällning än att faktiskt göra något som fungerar. Man tar sig för pannan…

Nya Zeelands befolkning – ännu större idioter? I Nya Zeeland beslutade regeringen 2007 att förbjuda misshandel av barn (aga), men uppenbarligen är Nya Zeeländska föräldrar så rädda för sina barn att de tycker att det är nödvändigt att misshandla dem, så nu ska de folkomrösta om denna lag. Nya Zeeländare tycker alltså att det är rätt att misshandla just de människor som är för små för att försvara sig. 83 procent vill att föräldrar ska kunna slå sina barn ostraffat, enligt en färsk mätning. Något vidrigare har jag inte hört talas om på länge. Nya Zeeland är uppenbarligen inte ett civiliserat land, utan en barbarisk nation som vill fortsätta att utsätta sina mest sårbara och hjälplösa medborgare för systematisk misshandel. Bojkotta Nya Zeeland!

En liten solskenshistoria vill jag förmedla, och det är om den alldeles underbara lilla australiensiska flickan Jazz. 60 Minutes Australia gjorde ett reportage om henne, eftersom hon redan vid väldigt tidig ålder tydligt och klart upplevde sig som en flicka, trots att hon var född i en pojkkropp. Underbara föräldrar, underbara syskon, underbar tjej. Se denna film! Besök också gärna TransKids Purple Rainbow Foundation, en organisation för transsexuella barn.

Blogge Bloggelito har återuppstått från de döda, nu dock reinkarnerad under sitt eget namn, Niklas Dougherty. Naturligtvis måste den sinofile krångelpettern ha ett bloggnamn på kinesiska – 之乎者也. Den återkomne Niklas håller en mer formell stil i sitt skrivande än den vilt skjutande, smått koleriske Blogge. Fortfarande skarp (kanske t.o.m. skarpare), och snabb som attan. Så fort jag har tänkt skriva om något, så kan jag ge mig den på att Niklas/Blogge redan har skrivit om det, bättre, mer faktaspäckat, skarpare och smartare än jag själv ens vågat drömma om. Välkommen tillbaka till bloggosfären, Blogge/Niklas!

För min egen del kan jag också rapportera att min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista nu även rent formellt är registrerad, och att det nu bara är att vänta och se vad medlemmarna i Piratpartiet tycker, fr.o.m. den 9 november (har jag för mig). Självfallet är alla vi som kandiderar fria att göra reklam för oss själva gentemot medlemmarna, eftersom det är den s.k. svärmen som väljer vilka som slutligen skall ingå i riksdagsgruppen. Så om du är medlem i PP, och gillar tanken på mig som riksdagsledamot – rösta gärna på mig då. Jag kommer förstås att lägga ut mer information här på bloggen när det är dags för röstning.