Posted tagged ‘bordell’

Vårt omättliga behov av syndabockar

1/03, 2014

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Spara

Förbjudna relationer

10/07, 2009

sunny_rolf

Jag var bröllopsvittne för en tid sedan. Det var i sig inget jätteudda eller superdramatiskt (förutom att vi först åkte till fel ställe, och det var på håret att vigseln alls blev av den dagen), om än väldigt gulligt och vackert – men historien bakom är desto mer intressant. Paret som gifte sig, Sunny och Rolf, träffades redan för 47 år sedan, i Norge, och gifte sig för första gången för 45 år sedan. Visserligen var det inte enkelt i början, för i Norge fick man minsann inte bo ihop, eller ens ta in på hotell, om man var ogifta. Kyrkans hand vilade tungt över Norge, och sådana synder fick man inte uppmuntra. De fick dock två barn, och levde tillsammans i högsta välmåga, och lever alltjämt tillsammans, sedan 47 år tillbaka.

Nu till den mer komplicerade aspekten av denna relation. Under många år arbetade Sunny som strippa och erotisk massös. Sunny hade många klienter, och kunde välja själv vilka hon ville ha som kunder. Inget offer alltså, inte underkastad männens makt över kvinnor. Men i samhällets ögon var hon förstås en moralisk katastrof, en fläck på folkhemssamvetet, och därför kunde hon förstås inte vara öppen med sitt jobb. Så hon skaffade sig en falsk identitet, som hon hade parallellt med sin egentliga identitet. Det var mycket krångel, men Sunny lyckades mot alla odds bedriva sin verksamhet i flera decennier.

Eftersom Sunny behövde skydda sin identitet bestämde hon sig för ungefär 30 år sedan, av rent praktiska och administrativa skäl, för att ingå ett skenäktenskap med en annan man, så att hon kunde få ett legitimt efternamn. Men det bar sig inte bättre (eller sämre?) än att de båda blev störtförälskade i varandra, i vigselkapellet, under bröllopsceremonin. Med den förste maken som bröllopsvittne. Ödets vägar äro outgrundliga. Så bröllopet blev oväntat nog alldeles på riktigt. Fortfarande trettio år senare håller de ihop, alla tre, boendes i kollektiv i en söderförort i Stockholm. En alldeles äkta ménage à trois, alltså.

Men i Sverige är det fortfarande olagligt att gifta sig med fler än en person, av någon outgrundlig anledning. De kristna normerna sitter som berget, och månggifte är för många helt oacceptabelt och fullkomligt otänkbart. Därför räknas inte heller samboende med fler än en person som samborelation. Och eftersom Sunny, Rolf och Roland har levt tillsammans som ogifta större delen av deras liv, så räknas Sunny inte som släkt med Rolf, trots att hon har levt med honom i 47 år, och har både barn och barnbarn med samme man. Tre personer kan alltså inte leva under ”äktenskapsliknande förhållande”, som det heter. Bara två.

Sådana är normerna alltjämt i vårt goda samhälle, trots att det mer och mer uppmärksammas att polyamori och månggifte faktiskt är fullkomligt naturliga samlevnadsformer för oss människor. Det finns nog inte särskilt många som vill etablera polyamori som ny norm, eller ens hävda att det är det mest naturliga för människor att ha många kärlekspartners. Men för många är det så. Själv är jag primärt monogam (om än polysexuell), men jag har flera polygama/polyamorösa vänner, och ser att det uppenbarligen fungerar för många av dem, trots samhällets motstånd. I alla fall inte sämre än vanliga tvåsamma relationer.

Nå – åter till Sunny, Rolf och Roland. Eftersom Rolf börjar bli väldigt gammal, och dessutom har haft flera slaganfall, och de vill se till att alla tre kan sitta i orubbat bo, så ställdes återigen till med bröllop. Sunny och Rolf gifte sig igen, efter 45 år sedan första gången. Det optimala hade naturligtvis varit att alla tre hade fått gifta sig med varandra. Men det får de alltså inte, trots att de har levt tillsammans i så många år. Något är riktigt snett med det här. Eller för att citera Sunny själv: ”varför i helvete ska det vara så svårt för lagen att acceptera att man kan behöva ett ömsesidigt testamente för 3 personer eller flera?”

För att kompensera en otillräcklig lagstiftning har alltså vår trio behövt göra diverse mer eller mindre komplicerade arrangemang, med kontrakt hit och dit, juridiska finter och trassel med myndigheter. Det borde verkligen inte behöva vara så krångligt. Men det blir ännu krångligare om man har små barn i relationen, och vårdnadsfrågor kommer på bordet. En tre-relation med barn i boet kan bli en katastrof, om t.ex. modern till ett av barnen förolyckas, och vårdnaden inte självklart stannar i familjen. Vår nuvarande lagstiftning är alltså otidsenlig, otillräcklig, och inte i harmoni med hur människor faktiskt lever.

nyckelpigor

Det är dags att tillåta månggifte. Omedelbart. Låt folk få bestämma själva hur de ska leva sina liv, och hur de ska konfigurera sina relationer. Skriv om lagen, rejält, och ta större hänsyn till känslomässiga band, snarare än blodsband, än man gör nu. Fler än två personer måste kunna få leva i samboförhållande även rent juridiskt, och även ha vårdnaden om barn. Gammal kristen moralism skall inte prägla modern lagstiftning.

[Detta vore kanske en fin liten nöt för frihetliga Piratpartiet att bita i – vad säger du, Rick Falkvinge? Du som är öppet polyamorös?]

Avskaffa monogamikravet – NU!

tunn linje

Läs gärna Sunnys egen artikel om bröllopet!

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: