Samlag eller Salighet – ny bok av Dick Wase

Den mest utmanande bok du någonsin öppnat, skrev Gotlands Tidningar den 3 oktober, om Gotlandshistorikern Dick Wases nya bok Samlag eller Salighet – Sexualitet och moral från forntid till nutid, utgiven på förlaget T-Rum AB. Och det är förmodligen alldeles sant, hur överdrivet det än må låta. Att läsa denna bok kan verkligen vara starkt omtumlande och chockerande.

Vad är det då som är så oerhört utmanande med denna bok? Samlag eller Salighet är en historiebok – men inte vilken historiebok som helst. Det är en resa genom sexualitetens historia, hur människor i olika tider förhållit sig till detta eviga naturfenomen, vår livskälla och drivkraft. Det som utmanar mest är nog faktiskt inte själva boken och dess faktainnehåll, utan den oerhörda insikt man får när man läser boken, om hur lurade vi är, hur etnocentriska, kronocentriska vi är, och därtill indoktrinerade med en specifik sexualsyn som vi tror är universell och evig, när vi i själva verket lever i en kultur som har en historiskt sett rätt så extrem syn på sexualiteten – och på allt annat, för den delen också.

Det är en konstig kultur vi lever i, i vilken brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning – medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt. Detta påtalas med all önskvärd tydlighet av Dick Wase, framför allt genom att faktiskt redovisa den oerhörda variation i synsätt som vi människor kan omfatta.

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka”
– Albert Einstein

Denna bok är allt annat än politiskt korrekt, och erbjuder en magnifik frontalattack på vår nutida moral, på feministrörelsen, på kyrkan, på den etablerade medelklassens inskränkta normalitetskonformism, och mer därtill. Wase kritiserar det faktum att ”fel forskning”, d.v.s. all forskning som kommer fram till omstörtande slutsatser, effektivt tigs ihjäl. Men denna bok kommer förhoppningsvis inte att gå att avfärda så lätt. Den är så fullspäckad med obestridliga fakta, att det ska till ett ofattbart trolleritrick för att få den att försvinna. Alltså, lyssna: bara källhänvisningarna är nästan 30 sidor! Tätskrivna! Wase har forskat. Hängivet.

Dock vill Dick Wase inte presentera något alternativ, en ”ny moral” – han vill framför allt öppna läsarens ögon, inspirera till eget tänkande och ifrågasättande, i syfte att läsaren ska kunna fatta självständiga och medvetna val. Det handlar alltså inte om att förespråka en normlös sexualsyn, eller alternativa normer. Bara vetenskaplig medvetenhet, och det är förstås beundransvärt, med tanke på hur frestande och lättköpt det kan vara att komma med ”nya idéer om hur samhället borde vara egentligen”. Vi får istället dra våra egna slutsatser, och utmana våra egna idéer.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga, att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer”
– Pietro Aretino

Dick Wase är vår kanske främste expert på Gotländsk medeltid, men har de senaste fem åren gjort en djupdykning i hur framför allt det västerländska samhället förhållit sig till den mänskliga sexualiteten, individuellt, kollektivt, moraliskt, filosofiskt, politiskt och känslomässigt. Det började som ett perifert intresse, men som den nyfikne forskarnatur Dick Wase är, kunde han inte väja undan för den enorma skatt som fanns i materialet. Fast utan tvekan blev hans letande ett öppnande av Pandoras ask – så mycket av det vi tror oss veta är nämligen helt uppåt väggarna fel.

Från början skulle det bli en mindre bok, som skulle ta upp en del spännande och underhållande kuriosa från vår forntid, och den skulle sluta någonstans på 1400-talet. Men när han väl hade börjat nysta, så gick det inte att sluta. Så det blev en riktig tjockis, i A4-storlek (ca 1,5 kg!). Ju mer Dick grävde, ju mer fanns det att upptäcka. Och ju mer han upptäckte, desto mer fann han att vårt nutida perspektiv verkligen är just – nutida. Och det växlar ständigt. Den sexualsyn vi har idag bygger i långt högre grad på moral och idéer än förnuft och vetenskap, och detta skapar förutsättningar för oerhört mycket trassel och onödigt lidande.

Boken börjar i arla urtid, bland jägar- och samlarkulturer, fortsätter in i jordbrukssamhället, Mesopotamien, Egypten, antikens Rom och Grekland, Byzans, och i vår förkristna nordiska kultur. Han avhandlar islam, man går betydligt djupare in i de fruktansvärda konsekvenser som det kristna religiösa livet har fört med sig, i form av sexualnegativitet, maktmissbruk, häxjakter och inkvisition, fenomen som vi kanske tror hör till forna tider, men som faktiskt finns mitt ibland oss än idag, utan att vi är medvetna om det. Och det är just denna omedvetenhet som skrämmer mest, och som denna bok framför allt verkar syfta till att motverka.

Metodiskt går Wase genom ämnen som pornografi, prostitution, onani, homosexualitet, tidelag, incest, S/M, gruppsex, vad som betraktas som ”privat” eller ej, skamligt eller ej, barns sexualitet, intergenerationell sex, pedofili och andra s.k. ”perversiteter” och ”parafilier” – allt med ett grundligt historiskt perspektiv, något som kan förskräcka eftersom de allra flesta har väldigt starka åsikter om ”rätt” och ”fel” när det handlar om sex. Dessa ”rätt” och ”fel” blir grundligt relativiserade i Wases bok, eller snarare, de blir avslöjade som precis så relativa och subjektiva som de är.

”Vilken idioti det är, sättet som människor hålls i okunnighet om sexuella ämnen, också när de tror att de vet allting”
– Bertrand Russel

Jag fick läsa utkast av denna bok innan den fann sitt förlag, och det har varit omskakande läsning, även för mig, som å ena sidan betraktar mig som starkt sexualliberal, å andra sidan trodde att jag visste mer än de flesta om sexualitetens historia. De historier Wase berättar i sin bok är emellanåt verkligen upprörande. Framför allt blir jag upprörd över alla de fantastiska metoder som makthavare använt sig av för att förnedra, straffa, plåga och döda människor – bara på basis av deras sexliv. Folk har blivit brända, stenade, piskade, hängda, slagna, torterade och lemlästade – för att de har haft utomäktenskapligt sex, homosexuella relationer, t.o.m. gifta par har blivit brända för att de har haft oral- eller analsex – och tusen andra varianter.

Och särskilt upprörande är det förstås att häxprocesser och lynchning inte bara hör till historien, utan är något som i allra högsta grad praktiseras än i dag, i varierande former. Ett exempel är häxjakterna på misstänkta pedofiler i USA och England, som har lett till otaliga arresteringar, falska beskyllningar, krossade liv och självmord. Allt utan någon som helst grund i verkligheten. Exakt som under 1600- och 1700-talet, då barn gick runt och pekade ut häxor, som sedan blev brända. Skillnaden är att då var det pöbeln som stod för masspsykosen, nu är det myndigheterna.

Samtidigt är boken enormt underhållande och intelligent skriven. En av mina största farhågor var just att Dicks skarpa iakttagelser och emellanåt svart humoristiska, direkt raljanta kommentarer skulle sänka innehållets trovärdighet i den akademiska världen. Uppenbarligen kom min oro på skam, för boken har redan köpts in som kurslitteratur vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Som egen sammanfattning vill jag citera en helt annan bok där en av huvudpersonerna säger – ”A lot of the bad stuff in the world wasn’t really that bad until someone tried to change it” (Shantaram, Gregory David Roberts).
Det finns en världsförbättrariver hos varje missionär, varje profet, och varje ”wanna-be-good-person-who-saves-the-world”. Det finns en oerhörd kraft i lusten att förbättra, fixa till, ändra det som är dåligt – samhällsexperiment och socialt ingenjörsskap, ledord för personer som Alva Myrdal, Fidel Castro, Hitler och Mussolini. Att bringa ordning, städa undan smutsen, styra upp. Och för det mesta blir allting bara sämre – det kanske ser snyggare ut på ytan, men om man skrapar bort lite av färgen ser man att det är ruttet under.

Livet skulle vara lättare för oss alla, om vi inte ständigt bar på den arroganta vanföreställningen att vi behöver ändra på andras sätt att leva, så att det passar oss själva bättre.

Om du på allvar vill delta i en konstruktiv debatt kring sexualitet, könsroller, sexuella beteenden, sexualpolitik och lagstiftning, så rekommenderar jag dig starkt att läsa Samlag eller Salighet av Dick Wase. Om du bara är allmänt nyfiken på varför vi har den moralistiska och allmänt förskrämda sexualsyn som vi har idag, rekommenderar jag dig också att läsa denna bok. En liten varning på vägen – din syn på sexualmoral kommer med stor sannolikhet att förändras i grunden. Bara så att du vet det.

Läs mer om Dick Wase och hans övriga böcker på hans egen hemsida, OEISSPEIS

Pat Condell – frispråkig komiker utan gud

Pat Condell är en hängiven ateist – och en frihetskämpe med attityd. Condell är en gammal ståuppkomiker som har gjort sig ett namn på Internet, med sina religionshäcklande pratfilmer, på YouTube och andra filmsajter. Hans enormt framgångsrika filmsnuttar är i all enkelhet han själv som pratar in i kameran, mot en neutral bakgrund. Men det han säger är verkligen hot stuff – kontroversiellt är bara förnamnet, och om det är något som fullkomligt saknas så är det diplomati, behagfullhet och artighet. Pat Condell går med storsläggan, och drämmer till med full kraft. Och mycket humor.

Själv är jag INTE ateist, och har alltså en annan attityd gentemot Gud och andlighet än Pat Condell. Jag skiljer dock skarpt på religion och andlighet, något som många ateister tyvärr missar helt. Religion och andlighet är två helt olika fenomen, även om de tycks höra samman, som koppen och kaffet. Men religionen är blott och bart en kopp, ett ämbar, som i allra högsta grad är utbytbart. umbärligt. En yttre form vars enda funktion, i bästa fall, är att bära andligheten. Ateister har enligt min mening som regel en alltför ovetenskaplig, skrockfull och fundamentalistisk inställning till världen för att jag ska kunna ta dem på fullt allvar, men de kan ju ha en hel del sunda åsikter ändå – som t.ex. Pat Condell.

Tyvärr gäller det även religiösa människor, att de inte förstår skillnaden mellan andlighet och religion. Särskilt inte de mest fanatiska och enkelspåriga, och då framför allt de som praktiserar missionerande och intoleranta ideologier, som kristendom och islam – dessa två är utan tvekan de två värsta farsoterna och andlighetsdödarna i världshistorien. Inga andra religioner, eller för den delen världsåskådningar/ideologier har orsakat så mycket skada, död, lidande och förintelse som just kristendom och islam. Och ingen religion har givit upphov till så många ateister som kristendom. Om man nu inte räknar buddhism, som ju inte har någon Gud.

Jag delar med andra ord inte alla Pat Condells åsikter, men jag instämmer till 100 % med hans religionskritik. Den är helt enkelt högst relevant. Det Pat Condell framför allt kritiserar är religioners krav på lydnad, underkastelse, och att man skall acceptera skrock och vidskepelse som absolut sanning, och mest av allt, vissa religioners ambition att vara den enda sanna vägen, som dessutom ska tvingas på hela världen, med våld om så behövs.

Favoritmåltavlor för Condells sågningar är framför allt kristendom och islam. När han har blivit ifrågasatt för detta, och det har kommit upp undringar om varför Pat inte kritiserar hinduism, buddhism, jainism, shamanism eller någon annan religion, så svarar han att dessa religioner vanligen inte gör anspråk på att ta över världen – vilket såväl kristendom och islam gör, och har alltid gjort.

Somliga kallar Pat Condell islamofob, eller för den delen kristofob, och jag möter emellanåt samma reaktion, eftersom jag är rätt så oresonlig i min hårt kritiska inställning. Jag är dock lika starkt emot fascism, nazism, kommunism och andra totalitära ”-ismer”, just på grund av dessa ideologiers destruktiva effekt på såväl individer som samhällsgrupper. Men jag är varken kristofob eller islamofob. Fobi betyder att man har en sjuklig, oresonlig motvilja eller skräck mot något. Min motvilja mot kristendom och islam (som jag delar med Pat Condell) är inte oresonlig eller sjuklig – den är högst rationell, genomtänkt och verklighetsnära. Att ha en stark motvilja mot något destruktivt betyder alltså inte automatiskt att man har en fobi. Jag gillar som sagt inte fascism, nazism eller kommunism heller. Gör det mig till en fascismofob, nazismofob och kommunismofob?

Pat Condell hatar inte muslimer eller kristna. Han är humanist, och ser alla människors värde. Där är vi också 100 % överens. Det är vad religionerna gör med människorna som vi kritiserar. Jag har vänner som är både kristna och muslimer, och jag vet många ur båda dessa läger som faktiskt uppskattar Condell för hans rättframma kritik, av det som faktiskt är religionernas dåliga sidor, religion när det blir ett maktredskap för att kuva och kväsa folk.

Condells ”filmkarriär” började med att han surfade runt på Internet, och hamnade på en hemsida som heter ”The Blasphemy Challenge”. Där inbjöds (och inbjuds fortfarande) besökare att lägga upp filmer, med det enda villkoret att man någonstans på filmen yttrar frasen ”I deny the Holy Spirit” – en utmaning som Pat Condell tog upp, och förstås utförde med stor förtjusning.

Självklart blir många väldigt arga på Pat Condell – särskilt muslimer och kristna, som ju är favoritmål för hans emellanåt rätt grova sarkasmer och råtung kritik. Och till och med de allra grövsta påhoppen är på något sätt motiverade. När han kallar saudiarabiska män för äckliga grisar så har han full täckning för sitt påstående, mot bakgrund av hur kvinnorna behandlas i detta efterblivna land. Om en viss etnisk folkgrupp i ett land skulle utsättas för samma förtryck som kvinnorna i Saudi-Arabien (som t.ex. de svarta i Sydafrika, för 20 år sedan) så skulle det rendera bojkott och upprörda rop – men eftersom det ”bara” är kvinnor som blir förtryckta, och det ingår i landets kultur, så skiter vi i det. Pat Condell speglar därmed inta bara Saudi-Arabiens brist på respekt för kvinnor, utan även vår kulturs tolerans för denna sjuka obalans, och det kan nog vara rätt så jobbigt för många som vill framhäva just oss som sådär fiiiina och jämställda.

Det finns något oerhört befriande i Pat Condells fullkomligt ohämmade brist på respekt för religioner, särskilt då de religioner som har som mål att inskränka människors frihet. Pat Condells budskap är framför allt Frihet. Han hävdar att hans frihet är mycket viktigare än religionernas krav på omvärldens respekt, och därmed gör han sig på ett mycket skickligt sätt till talesman för alla oss frihetsälskande individer. Det behövs fler modiga, ansvarstagande, genomtänkta och pedagogiska män och kvinnor av Pat Condells kaliber. Om fler vore som han, och gjorde som han, så skulle världen bli en bättre plats – friare, mer levande, mer medveten, mer insiktsfull – och framför allt – roligare!

Pat Condells filmer kan du hitta på hans egen hemsida Godless Comedy, på YouTube, På MySpace, och på många andra sajter.

Man kan också köpa roliga T-shirts, temuggar, tygpåsar, klockor, musmattor och annat praktiskt med roliga tryck av typen ”Thank God for atheism” på webshoppen Cafepress.

Läs en intervju med Pat Condell på The Freethinker

Makthavarnas lögnaktiga dubbelmoral

En av Christian Gergils hundar. Foto: Carl Johan Rehbinder

Att politiker ljuger är ingen nyhet, och att kvällstidningar ljuger och skarvar för att sälja lösnummer är inte heller något nytt. Att en organisation för en yrkeskår ljuger är mer uppseendeväckande, och att en myndighet, som dessutom avslöjar lögnerna som just lögner, ändå hänger med i propagerandet för införandet av en ny lag, vars motiv ligger just i dessa framfabulerade lögner, är mer än uppseendeväckande – det är en skandal.

Uppenbarligen är det dags för nya manövrer i syfte att distrahera folk från riktiga problem. Att en ofrånkomlig effekt av denna distraktion är att vår tillit till rättssamhället sjunker ytterligare anses uppenbarligen ovidkommande. Folk börjar tröttna på den kraftigt överdrivna pedofilhysterin – masspsykosen håller på att klinga av. Så nu behövs nya syndabockar.

I en lång rad artiklar i Expressen beskrivs en verksamhet som de allra flesta torde anse vara motbjudande och äcklig – sex med djur. I Expressen beskrivs ett nätverk för zoofiler, med tydliga beskrivningar av olika medlemmars beteenden med djur. Ah! Zoofiler! De är så vidriga, så dem kan vi mobba – på så sätt slipper vi ta itu med våra egna mörka sidor! Om vi bara förbjuder sex med djur, så blir allting bra, och hela världen blir mycket vackrare.

Expressen skildrar det hela dramatiskt och sensationslystet – ”Här erbjuds Expressens reporter att ha sex med en hund”, ”De leder djursex-nätverk”, och ”Nätverkets huvudman: Jag månar om djuren”, för att fortsätta med en artikel om lagstiftning – ”14 lagar mot djursex har stoppats de senaste åren”. Och det bara fortsätter, med fler och fler artiklar, den ena mer slaskig och snaskig än den andra.

Jag har skrivit om det här förr – i ett blogginlägg från januari i år; Idioti och dubbelmoral – om tidelag, samt en kommentar till jordbruksministerns inlägg i debatten i somras – Dagens hjälte – jordbruksministern! – och jag tycker verkligen att det är helt otroligt att politiker och media lägger så mycket energi på denna kvasifråga.

Till Expressens försvar vill jag hänvisa till den debattartikel som publicerats i samma vända – ”Djursexförbud är rent hyckleri”, av Don Kulick, professor i antropologi. Han ställer den självklara motfrågan – ”Kan någon vara snäll och förklara på vilket sätt ett djur kan tänkas lida mer av sex än av slakt?” Dock får nämnde professor tyvärr vara rätt så ensam om denna ståndpunkt i media, vilket sätter hans intelligenta resonemang i klar minoritet. Men han är ju bara en sån där konstig professor, så det är väl klart att han måste ha en avvikande och konstig åsikt. Eller?

Hela detta mediespektakel bygger till att börja med på lögn och förbannad dikt. Det finns inte en siffra rätt i den statistik som åberopas. Dessutom jämför man djuren med barn – ”det är fel att ha sex med djur, för de kan inte ge sitt medgivande”. Jaha. Men när gav djuren sitt medgivande till att bli behandlade som produkter – slagna, kasterade, sönderavlade, slaktade, uppätna, utnyttjade? Och, allvarligt talat, är inte jämförelsen med barn rätt bisarr – var slaktas miljontals barn och hamnar på tallriken? Detta handlar om en extrem form av dubbelmoral.

Informationschefen på Sveriges Veterinärförbund , Johan Beck-Friis, har vid upprepade tillfällen påstått att mellan 300 och 400 husdjur skadas av sexuella övergrepp varje år. Han anser att ”det var en skrämmande hög siffra, att så många djur utsattes för sex av människor”. Det har dock visat sig att denna siffra var totalt framfabulerad av samme Beck-Friis. Det finns alltså inga bevis för att denna siffra stämmer, och den saknar alltså vetenskapligt värde. När Johan Beck-Friis har pressats angående denna siffra har han också erkänt att det är grova gissningar, och att de ”kan vara helt fel, eller kanske ungefär rätt”.

Johan Beck-Friis gissar dock vidare, och tror (tvärsemot all expertis på området sexualitet) att den ”stora ökningen av djursex” (som alltså också är ett fantasifoster) beror på förbudet mot barnporr. Pedofilerna skulle alltså ha konverterat till zoofiler.
Virrigt? Det blir värre. Tidningar över hela landet suger upp Johan Beck-Friis okunniga gissningar, och lanserar dem okontrollerat som fakta. Och dessa ”fakta” valsar vidare, till andra länder som U.S.A. och Storbritannien, eller t.ex. Norge, där man antar att ”om djursex ökar i Sverige, så finns det ingen anledning att tro att det inte också ökar i Norge”.

Siffrorna har fått ett eget liv.
I Sveriges Riksdag har centerpolitikern Kerstin Lundgren orerat om att 200-300 sällskapsdjur per år får så svåra skador av sexuella övergrepp att de har behövt avlivas. Hon har förstås inga fakta bakom dessa påståenden, men det behövs väl inte?
Så nu dör djuren också, av våldtäkter utförda av människor.
Fria fantasier alltihop, förstås, mitt i lagstiftande församling.
Miljöpartiets Ulf Holm har också refererat till Johan Beck-Friis vilda gissningar, i tron att de är fakta, och så är stenen i rullning.

Rabaldret ledde till att Djurskyddsmyndigheten inledde en undersökning. 1.600 enkäter sändes ut, i hopp om att avslöja sanningen om djurväldtäkterna. Resultatet presenterades i slutet av april 2007. Man hade kommit fram till 209 fall. Men inte per år. Undersökningen hade nämligen gått tillbaka till 1970-talet, i syfte att få en så bred bild av denna frågeställning som möjligt. 209 fall på över 30 år – ca 6 per år i genomsnitt. Inte riktigt som Johan Beck-Friis gissade, alltså.

Vidare har Djurskyddsmyndigheten kommit fram till att minst hälften av dessa rapporterade fall handlar om ren misshandel och djurplågeri, i form av hästar som har blivit skurna med skarpa tillhyggen mot könsorganen. Just för att angreppen skett mot könet, så räknas även detta som sexuella övergrepp. Men det handlar alltså INTE om att någon har har haft regelrätt sex med hästarna i fråga, utan om rent djurplågeri, som i sig redan är förbjudet. Det behövs alltså ingen extra lag. Det finns redan ett förbud mot djurplågeri.

Djurskyddsmyndigheten kom fram till att det på över 30 år har uppdagats ca 10 fall av sexuellt utnyttjande av djur som inte täcks av nuvarande lagstiftning. 10 fall på 30 år. Ett var tredje år. Inga 300-400 per år, alltså. Trots detta anser även Djurskyddsmyndigheten att det behövs en ny lag. Varför? För att man anser att djur alltid lider av sexuell aktivitet med människor. Framför allt psykiskt. Detta har Djurskyddsmyndigheten förstås inga bevis för alls, men man antar att det måste vara så. Ett av dessa 10 fall rör en häst som har blivit klappad på rumpan. Det räknades som sexuellt ofredande av djur.

Djurskyddsmyndigheten har dock fullständigt utelämnat en annan företeelse, som i allra högsta grad måste anses som sexuellt utnyttjande för människors höga njutnings skull, och det är sexuell stimulans av handjur, i avelssyfte. Man runkar alltså av djuren för att inseminera kor, hästar, grisar m.m. för att få fram fler slaktdjur. Varje dag tvingas tusentals kor att bli havande med kalvar, som de inte får behålla efter födseln. Men dessa djur lider uppenbarligen inte psykiskt, enligt Djurskyddsmyndigheten. Det är bara när en människa njuter sexuellt av övergreppet som djuret lider psykiskt. Hur djuret för det första ska kunna se skillnaden är för mig en gåta, för att inte tala om varför djuret skulle lida av en viss behandling, just bara när en människa njuter sexuellt av det. Som tur var lades Djurskyddsmyndigheten ner den 1 juli 2007, eftersom den inte fyllde någon vettig funktion.

Varför inseminerar man hästar sedan lång tid tillbaka? Jo, det är nämligen så att om hästarna får kopulera fritt, kan de ston som inte vill bli påsatta säga nej. De sparkar helt enkelt till hingsten. Det händer att ston sparkar ihjäl alltför påstridiga hingstar – något som borde tillfredsställa en och annan feminist. Men så kan vi ju inte ha det, så vi tvingar hästarna att bli gravida, genom att inseminera dem. Om inte det är sexuellt ofredande, så vet inte jag vad sexuellt ofredande är…

Och så har vi ju de där ca 4.000 griskultingarna som kastreras varje dag, utan bedövning. Djur som vi sedan äter, inte för att vi måste det för vår överlevnad, utan bara för vår höga njutnings skull.

Det är alltså O.K. att utsätta djur för sexuellt ofredande, och t.o.m. mörda dem, så länge den njutning vi kan utvinna ur detta är kulinarisk – men det är alltså inte O.K. att njuta av djuren sexuellt – inte ens om djuren inte tar någon skada. Var finns logiken i detta? Varför räknas inte insemination och kastration in bland sexuella övergrepp mot djur? Åh, just det ja – det glömde jag. Det handlar då plötsligt om lönsamhet.

Veterinärförbundet ljuger. Djurskyddsmyndigheten ljuger. Media ljuger. Politkerna ljuger. Varför, kan man undra. Att baron Johan Beck-Friis och centerpolitikern Kerstin Lundgren är imbecilla idioter är en slutsas som är lätt att komma fram till – men varför får dessa idioter härja fritt? Varför sätter ingen stopp för denna galna och lögnaktiga propaganda? T.o.m. jordbruksministern har vänt – han vill förstås inte framstå som en djursexförsvarare. Politisk populism och lögn får segra, och sanningen hamnar i skamvrån. Igen.

Man kan undra om de politiker i Riksdagen som skriker högst om detta, bara är ointelligenta vindflöjlar, eller om de har någon dold agenda bakom sitt engagemang. Kanske det är så enkelt att man med jämna mellanrum behöver den här typen av idiotfrågor just för att avleda uppmärksamheten från de verkliga frågorna vi egentligen borde engagera oss i. Hur mycket ska vi låta oss kontrolleras av staten (FRA, IPRED1)? Hur värderar vi slaktindustrins väldokumenterade övergrepp mot miljontals djur, med dess tillika väldokumenterade destruktiva påverkan av naturen? Varför ställer vi inte dessa frågor istället?

Det kostar för mycket. Så enkelt är svaret. Om majoriteten av svenska folket skulle ta till sig dessa fakta, så skulle vi kollektivt behöva ändra på väldigt mycket i våra liv, och det är för jobbigt. Bättre då att utse en liten marginaliserad grupp som syndabockar, som vi alla kan komma överens om att hata, och dessutom förbjuda. Då behöver vi inte ta något ansvar. Om vi bara skriker tillräckligt indignerat, skriver några arga och felstavade rader på ett Expressen-forum, och kanske t.o.m. går med i en FaceBook-grupp mot djursex, så kan vi slå oss för bröstet i självgod förvissning om att vi har gjort en god gärning – och sen tar vi en Big Mac på närmaste McDonalds. Med pommes frites och en stor milkshake.

Till dig som skriker om förbud mot tidelag, vill jag bara ställa frågan – ”Är du vegan, och är din garderob helt fri från läder- och pälsverk?” Om inte – knip käft. Om du inte ens är vegetarian, så har du fan inte rätt att ha en åsikt i frågan. Det blir liksom bara patetiskt.

OBS! Jag propagerar INTE för djursex! Och jag är inte heller särskilt intresserad av att försvara människor som har sex med djur. Jag är dock starkt kritisk mot det snedvridna perspektiv som många verkar ha, som kan acceptera ett grovt utnyttjande av djur i alla möjliga sammanhang – men inte just sexuella sådana. Att vända upp och ner på himmel och jord över ett så extremt marginaliserat beteende är helt enkelt komplett proportionslöst, och tyder till att börja med på extrem moralpanik, men ännu mer på krampaktig projektion. Att begränsa den industriella köttproduktionen torde vara ett enormt mycket mer relevant projekt, om man faktiskt på riktigt vill göra något för djurens rätt, något för naturen och miljön, och även vår egen hälsa.

Dubbelmoralen är så övertydlig, så bisarrt extrem, och lögnerna så uppenbara, att jag inte begriper hur allt det här kan passera så lätt, utan kritik. Att över huvud taget lyfta fram djursex som en så viktig fråga tyder på en total brist på sinne för proportioner. Det är så övertydligt och uppenbart att denna fråga inte har ett smack med djurens eventuella lidande att göra. I bästa fall rör det sig om människors moraliserande över andra människors beteende, men tyvärr är nog orsakerna betydligt smutsigare. Det handlar om en manipulation av opinionen, ett vilseledande, en skenmanöver för att ta bort uppmärksamheten från riktiga problem. Makten framför allt.

Hur lurad är du, egentligen? Hur lättledd och manipulerad av politker och massmedia är du? Hur långt är ditt koppel? Vem äger dig? Vem styr dig? Vilka av de åsikter du har är egentligen dina? Hur mycket makt har du över ditt eget liv, och hur mycket makt har du lagt i händerna på andra? Fråga dig detta, gärna ofta.

För dig som är särskilt hårdhudad, kan du här se bilder som visar hur man kastrerar en häst.

Andra som bloggar om djursexfrågan:
ProjO har skrivit ett oerhört utförligt blogginlägg – Läs!
Blogge har skrivit roligt, och som vanligt provokativt.
Slave of Karma skrev om detta på engelska redan för ett år sedan.

Litet jubileum – 100:e inlägget på TantraBlog!

På mindre än ett år har jag lyckats skrapa ihop 100 inlägg på min blogg. Jag skrev mitt första blogginlägg på TantraBlog på julafton förra året, vilket innebär att jag har skrivit i snitt ett inlägg var tredje dag. Detta tycker jag är ganska raskt marscherat, inte minst med tanke på hur långa och genomarbetade blogginlägg jag skriver emellanåt.

Jag har dessutom fått över 90.000 besök, och över 1.000 kommentarer till mina blogginlägg. Visserligen är en hel del av dessa kommentarer mina egna, som svar på andras kommentarer, men aktivitetsnivån är ändå hyggligt hög. Många läser mina blogginlägg, och det tycker jag är roligt.

När jag startade denna blogg för snart ett år sedan, skrev jag ett första inlägg som fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och i det inlägget förmedlade jag en slags programförklaring för TantraBlog. Jag skrev bland annat som följer:

På denna blogg kommer jag att skriva inlägg som handlar om allt möjligt – från filosofiska spörsmål till politisk kamp, från teaterkritik till reseskildringar. Sexualpolitik, liberalism och andlighet är återkommande teman i min värld, liksom yttrandefrihet, åsiktsfrihet och handlingsfrihet.
Det centrala kommer alltid att vara den tantriska attityden – det totala, innerliga, sinnliga upplevandet, att se det gudomliga i allt omkring oss, kraften i kärleken och sexualiteten, samt upproret mot allt som är falskt och lögnaktigt.

Jag tycker att jag har lyckats att hålla mig på spåret rätt så hyggligt. Jag har några huvudkategorier som ständigt återkommer, och de har hängt med från början. Kärlek, sex & naket är den mest representerade kategorin på TantraBlog, med 36 inlägg, vilket också var tanken från början. Kultur är en kategori som här omfattar 24 inlägg, och givetvis är mycket av det kulturella också kopplat till Kärlek, sex & naket. Här hittar man bland annat recensioner av film, TV, musik och litteratur. En annan kategori som omfattar 29 av mina bloggposter är Religion, filosofi, politik. Det är mycket samhälle, ideologi, politik m.m. som rör sig här på TantraBlog. Sexualpolitik är en kategori, men jag skriver om alla former av frihetlig politik, motstånd mot fascism, maktmissbruk och det alltför snabbt framväxande kontrollsamhället. FRA-lagen har naturligtvis blivit en het potatis detta år, och har blivit omskriven i 13 av mina bloggposter.

De mest lästa bloggposterna handlar förstås om sex & naket allihop, på ett eller annat sätt, eftersom sex och naket generellt är betydligt mer intressant och lockande än politik och filosofi. I topp ligger Onani-maraton i Köpenhamn! med 3.954 besökare/läsare (i skrivande stund – när du läser detta kan det ha ökat), Nakna kroppar är inte farliga! med 3.188 besökare, samt Porr är gott och nyttigt! (min favoritrubrik), med 2.232 besökare. 11 inlägg har fått över 1.000 läsare.

Och visst handlar min blogg rätt ofta om sex. Men inte bara som en isolerad företeelse. Jag ser sexualiteten som en intgrerad del av varje människa, en naturkraft, en enorm kraftkälla att ösa ur, och jag ser vår tids sexualneuros och kroppsfientlighet som något hämmande och destruktivt, något som hindrar oss från att bli lyckliga, harmoniska och kreativa människor.

Men störst av allt är kärleken. Och då menar jag kärleken i ett vidare perspektiv – kärleken till livet, till barnen, till vännerna, till konsten och skönheten, till människorna och allt som rör sig. Kärleken är den mest gudomliga av alla bärande krafter i universum. Vi kan alla ständigt välja om vi vill agera i kärlek, med hjärtat som ledstjärna, eller om vi vill agera med andra motiv. Och kan jag med mina skriverier inspirera ett fåtal människor att leva mer medvetet och kärleksfullt, så är denna blogg en stor framgång för mig.

ÄLSKA MER – KRIGA MINDRE!

Tell Me You Love Me – som fler TV-serier borde vara…

HBO är kända för sina högkvalitativa TV-serier, som t.ex. ROME, The Sopranos, Sex and the City, Extras, Deadwood, Six Feet Under, Oz, Big Love och många, många fler. Jag tittar nuförtiden i praktiken aldrig på TV, men jag köper mycket film på DVD, och emellanåt köper jag också hela TV-serier i DVD-upplaga. Då slipper jag passa tider framför TV:n, och jag slipper vänta en vecka på nästa avsnitt. Man kan då klämma en hel säsong på ett par dagar om man har lust. Just så gjorde jag med HBO-serien Tell Me You Love Me, och nu har jag sett alla 10 avsnitten i DVD-boxen.

Tell Me You Love Me är en serie om mänskliga relationer. Det som har gjort denna serie särskilt omtalad är att när huvudpersonerna ska ha sex, så klipps det inte bort. Kameran panorerar inte plötsligt iväg ut genom fönstret – den stannar kvar. Vi får se sexet också. Och det är väldigt ärligt filmat. Det känns inte porrigt på något sätt – snarare väldigt verkligt. Naket, sårbart, lite taffligt, ibland bättre sex, ibland sämre sex, ibland avbrutet sex. Ibland t.o.m. riktigt dåligt sex. Men under alla omständigheter – sex. Regissören Cynthia Mort har helt enkelt velat skildra relationer på ett så ärligt sätt som möjligt, och det inbegriper förstås även sex. Intrycket är närapå dokumentärt, med blekt, naturligt ljus, och nästan enbart handkamera, vilket ökar känslan av äkthet. Lite dogma-feeling, om man så vill.

Vi får följa fyra par i deras relationer, i deras kriser, men också i deras utveckling. Ett par i 20-nånting-åldern, som står i begrepp att gifta sig, ett par i 30-nånting-åldern, som kämpar för att bli med barn, ett par i 40-nånting-åldern, som kämpar med familjelivet och ett stendött sexliv, och så ett par i 60-nånting-åldern, som är det paret som verkar ha kommit längst i sin utveckling av relationen, och som också har det bästa sexlivet.

Den sammanbindande länken mellan de olika paren är kvinnan i det äldsta paret, som också är äktenskapsrådgivare och samtalsterapeut. De övriga paren besöker henne (ovetande om varandra), och går i terapi för att komma tillrätta med problem i sina respektive relationer. I enstaka scener stöter någon av personerna i ett par på någon av personerna i ett annat par, men de har i övrigt ingen relation sinsemellan. Man förstår att de bor i samma område, men att de i övrigt inte har något gemensamt, förutom just terapeuten.

Allting är väldigt medelklassigt, tillrättalagt, avskalat och välordnat. Alla har vanliga jobb – kock, arkitekt, lärare, säljare, advokat, grafisk formgivare etc. Ingen har några finansiella problem, ingen har drogproblem, ingen har viktproblem, inget våld, scenerna på deras arbetsplatser relaterar alltid på någo sätt till deras relationer. Det är så påtagligt att det uppenbart är ett medvetet val – ALLT fokus ligger på huvudpersonernas relationer. Inget ska få störa detta.

De mest dramatiska ögonblicken är alltid uttryck för rollfigurernas inre liv. Det finns inga biljakter, inga explosioner, inte en enda tappad tallrik. Snarare drivs rollfigurerna av en massa ”inte” – inte visa känslor nu, inte säga det som egentligen vill sägas, inte göra det som vill göras, inte våga kliva ur den neurotiska buren. Några gräl sticker ut, den stackars sexfrustrerade pappan får ett utbrott hos terapeuten som verkligen känns på djupet, och några av sexscenerna är känslomässigt mycket starka. Men det mest dramatiska sker i det osynliga, bakom bortvända blickar, täppta trutar, halvkvävda ord. Alla är SÅ behärskade, så hämmade, så rädda.

Manuset är spännande, på så sätt att det inte är ”snyggt”, med coola one-liners och perfekt formulerade meningar – det är precis så stammande, tvekande, ofokuserat som vi ofta är när vi talar om känsliga ting. Man verkligen känner hur rollgestalterna letar efter orden, hur de söker i sitt ofta förvirrade inre efter verbala uttryck för sina frustrerade känslor och viljor. Skådespelarna gör också ett i mitt tycke bra jobb. Inga Emmy-statyer, kanske, men trovärdigt, respektfullt, nära. Ingen av skådespelarna ”spelar en roll” de känns helt enkelt väldigt äkta i sina roller.

Min främsta kritik mot Tell Me You Love Me är att huvudpersonerna verkar ha det rätt så tråkigt nästan jämt. Alla är så allvarliga och neurotiska att det ibland känns lite frustrerande. Denna serie inbjuder inte till skratt. Det finns faktiskt nästan ingen humor alls i Tell Me You Love Me. Ett och annat igenkännande leende, kanske, men verkligen inga flatskratt. Det tycker jag är seriens största brist, för intima relationer kan verkligen vara gränslöst komiska, och skratt kan vara enormt befriande, riktiga hjärteöppnare. Vi som tittare skulle kunna komma huvudpersonerna mycket närmare om vi också fick delta i det som är roligt. Även miljöerna är ofta extremt avskalade, så att vi som tittar inte ska få minsta möjlighet att distraheras av något bortom relationerna. Men det gränsar ibland till att bli lite pretto, snäppet för allvarligt. Jag tror att hela serien skulle ha kunnat lyftas till långt högre nivåer, om vi bara hade fått skratta med rollfigurerna emellanåt.

När serien hade premiär jämfördes den med relationsdramer av Woody Allen, John Cassavetes och Ingmar Bergman, och särskilt hans Scener ur ett äktenskap, vilket förstås är oerhört smickrande, men samtidigt en orättvis jämförelse – Tell Me You Love Me är klart mer lättviktig och trivial än något av dessa giganters verk, men har stora tillgångar på andra grunder. Och vad gäller jämförelsen med Woody Allen så blir avsaknaden av humor förstås den största skillnaden.

Denna series största tillgång är just ärligheten, och de intima sexscenerna som ett resultat av denna uppriktiga sanningssträvan. Sexscenerna är dock ofta väldigt korta, och gärna lite stereotypa i sin form, med enstaka undantag. Det ska ofta penetreras nästan direkt, och det känns inte helt trovärdigt. Jag blir ändå imponerad av den allmänna autenticitetsnivån, att det t.ex. faktiskt runkas och ejakuleras på riktigt, att det förekommer trovärdigt oralsex, och även knullas rätt så friskt. Och ingenstans känns det spekulativt. Är det sex, så är det för att det tillför något till handlingen, till vår förståelse av rollfigurernas inre resor.

Det är egentligen mycket märkligt att just explicita sexscener ska väcka så mycket uppmärksamhet och kontrovers. Jag upphör aldrig att förundras över hur våld, blod, smärta och död kan betraktas som fullkomligt legitim och normal underhållning, medan sex, erotik och kärlek ses som något mycket farligare, något man måste skydda tittarna från, med varningstexter, 18-årsgränser m.m. Vi tycker att det är O.K. att en 15-åring ser skräckfilmer med tortyr och plågsamma dödsscener, men om det är lekfull sex och nakenhet i filmen, då måste man vara 18 år. Det är O.K. att sparka en man på kuken, i syfte att orsaka skada och smärta, men det är INTE O.K. att kyssa och smeka en kuk, i syfte att ge njutning. Man får visa litervis med blod, spyor, tårar, spott och avföring i vilken film som helst, men sperma är alltid långt över gränsen – särskilt om den faktiskt levereras på riktigt. Helt obegripligt. Men just därför känns det väldigt befriande att i filmer som Shortbus och serier som Tell Me You Love Me faktiskt få se ”the real thing”.

De flesta relationer i vår västerländska kultursfär bygger trots allt på sexuell attraktion, och sexlivet ses (inom samma kultursfär) med stor sannolikhet som en väldigt viktig ingrediens i varje kärleksrelation. Ur den synvinkeln är det logiskt att även sexlivet skildras i en berättelse om kärleksrelationer.

Jag upplever det som väldigt befriande att få se ett relationsdrama som inte reflexmässigt undviker det centrala i väldigt många relationer – sexlivet. Jag blir inte direkt kåt av att se sexscenerna – de är liksom inte gjorda så – dock kan jag känna mig lite emotionellt upphetsad av att få komma så nära, få vara med hela vägen, få kika in i det allra hemligaste. Och det är förstås lite kittlande att ana att sexet är på riktigt, hela vägen – i alla fall så riktigt det kan bli i en TV-serie.

Att ständigt gå miste om sexet i berättelser om lust, kärlek och relationer är enligt min mening lite som att ständigt undvika en av tårtbitarna i kostcirkeln. Vi försöker äta näringsrikt och allsidigt, men en sak undviker vi jämt. Vi kanske rationellt sett klarar oss utan just den delen av kostcirkeln, men det kommer ändå i längden att bli väldigt frustrerande, och någon slags näringsbrist tvingas vi utstå.

Att konsumera porr som kompensation för denna näringsbrist känns för mig lite som att slänga in de saknade kryddorna i munnen efter måltiden. Eller som att äta bara skräpmat, och kompensera det med allehanda vitaminpiller. Det blir helknasigt. Jag vill ha balanserade måltider. Och det betyder inte att man måste ha med hela kostcirkeln i varje måltid. Ibland går det bra med en sallad, och ibland räcker det alldeles utmärkt med risgrynsgröt. Jag behöver inte se sexscener i varenda film, lika lite som jag behöver actionsekvenser och biljakter i varenda film. Men om jag aldrig någonsin får se äkta sex, passion och lust, men pumpas full med slagsmål, blodpölar, däcksskrik, explosioner och kulsprutesalvor, så blir mitt inre otillfredsställt. Så enkelt är det. För mig.

Så jag rekommenderar gärna Tell Me You Love Me, för dig som vill se en serie som till 100 % fokuserar på relationer, och som inte backar för väldigt intima sexscener. Det behövs mycket mer av den här varan.

Jag har en dröm – och det är att själv göra erotiska novellfilmer. Jag har genom åren undervisat i drama, regisserat teater, skrivit teatermanus, översatt filmmanus, fotograferat erotiskt, skådespelat i film, och har även skrivit en drös erotiska noveller, som ju även blivit publicerade som bok. Alla som någon gång har besökt min erotiska hemsida Cirkus Eros känner till min konstnärliga ambition på erotikens domäner. Jag har också haft en del kontakt med flera filmare som har kontaktat mig, just på grund av hemsidan Cirkus Eros, men än så länge har drömprojektet inte blivit realiserat.
Så – om du som läser detta känner ”Åh, vad häftigt det vore att få delta i ett sådant projekt”, så kan du gärna höra av dig till mig. Särskilt om du är skådis och vill vara med som sådan. Man vet aldrig vad en sådan kontakt kan leda till…

Andra som bloggar om Tell Me You Love Me:
Under våra rosa täcken, MriJ, Helgas dagbok, Jogus, Stackars dumma Harold, Good Morning Terrorism, Mia Mäkila, bilingual blogging @ www.digitalverklighet.com, Ah die Wundes Weblog

Ja, hur ska du stå ut med porren…?

Nu börjas det igen – i Aftonbladet beklagar sig en kvinna över att hennes partner tittar på porr. Hon känner sig utestängd. Hon har fått honom att lova att inte titta på porr, men han håller inte sitt löfte. Dessutom är hon upprörd för att han fantiserar om andra kvinnor i vänskapskretsen. Hon är alltså ett offer för sin hemska man, som inte kan kontrollera sin sexualitet, och han ger henne inte ett absolut monopol på sina sexuella tankar. Hu.

Och som om det inte var illa nog, så håller ”relationsexperten” Eva Rusz med henne, och börjar babbla om ”porrmissbruk”, och så refererar hon till charlatanerna på dysberoendekliniken. Det hela framstår bara som en obehaglig parodi, ett sexualfientligt, mononormativt, normalneurotiskt skam- och skuldpaket av värsta sort. Hon skriver klichémässigt ”Att män tittar på porr är ganska vanligt, det kan till och med sätta krydda på ett slentrianmässigt sexliv”, och nämner över huvud taget inte att också många kvinnor uppskattar porr. Det är liksom självklart i Aftonbladets ”relationsexpert” Eva Rusz värld, att kvinnorna alltjämt är offer för de lustfyllda männen som inte kan kontrollera sin hemska sexualitet. Barbarer är vi allihop, vi män, och alla kvinnor är änglar.

Hon svarar den stackars kvinnan – ”Sexfantasier kan krydda förhållandet – så länge partnern finns med i fantasierna. Om han byter ut henne mot vännerna och enbart tillfredställer sig på egen hand har de problem – som hon inte ska acceptera.” Jaha. Så vi ska ha Orwellskt krimtänk nu också?
”Du får inte fantisera om någon annan än din partner, för då har ni problem, och kanske du måste besöka en klinik, för du är psykiskt sjuk om du attraheras av fel person”.
Eller? Kan problemet finnas på en annan nivå? Kan det vara läge att ifrågasätta orsak och verkan? Kanske det inte är porren och onanin som är problemet, utan ett symptom på något annat?

Slutklämmen är fantastisk. ”– Hon ska inte behöva oroa sig över att han onanerar efter en parmiddag, säger Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz.” Vad fan menar hon med det? För det första – varför ska en människa över huvud taget oroa sig för att en annan människa onanerar? Det är väl ingen annan som har med det att göra? Om jag vill runka, så är det min ensak, och ingen annan (min partner inkluderad) har med det att göra, om jag inte vill, och vem jag eventuellt fantiserar om har ingen annan med att göra heller. Och om det skulle vara så att jag och min partner har dåligt sex, så blir det väl knappast bättre av att skuldbelägga porrtittande och onani?

Det värsta i sammanhanget är att kvinnan som frågar anser att hennes relation i övrigt är väldigt bra, och hon undrar om hon helt enkelt ska acceptera hans porrbehov. En riktig relationsexpert (en som är intelligent och medveten om människors verkliga behov) skulle förstås i det läget säga ”ja, vafan, om er relation är bra i övrigt så är det kanske inte så mycket att hänga upp sig på – låt honom titta på sin porr). Men så mycket begriper inte Eva Rusz, nej, hon ska trycka ner mannen i gyttjan, påtala hur hemsk (och förmodligen sjuk) han är, och med detta idiotiska påstående kan hon alltså bidra till att göra relationen SÄMRE. Om frågeställaren skulle följa Eva Rusz råd skulle med stor sannolikhet de delar av relationen som fungerar bra också krascha. Riktigt, riktigt dåligt, Eva Rusz.

Jag blir så jävla trött på den här skiten. Varför kan folk inte bara acceptera att alla har en egen sexualitet, män blir kåta, kvinnor blir kåta, vi blir alla kåta av att titta på människor omkring oss som vi upplever som sexiga. Att fantisera om andra än sin partner är inte särskilt konstigt, inte särskilt ovanligt, och inget att hänga upp sig på. Porr är gott och nyttigt, och inget att bli upprörd över. Djurarten homo sapiens är inte konstruerad som monogam varelse. Rent socialt kan vi fästa oss vid enskilda personer och grupper, eftersom vi är flockdjur, men sexuellt monopol är definitivt inte instinktivt beteende för människor.

Bevare mig för skuldframkallande moralismer av relationsexperter från helvetet, stofiler som inte har förstått att vi har gått in i ett nytt årtusende. Och allra värst är det när man oupphörligen moraliserar över ungdomars beteende, och gärna glömmer sina egna erfarenheter från ungdomen. Under andra halvan av 1900-talet inleddes en sexuell revolution, som fortfarande pågår, och det är utan tvekan så att denna revolution har haft synnerligen god effekt på det allmänna hälsotillståndet, såväl fysiskt som psykiskt.

Sex är inte farligt. Sex är häsosamt och nyttigt. Man kommer närmare andra människor, man sätter fart på hela systemet i kroppen, man får skratta och njuta. Det skulle vara en god gärning att kasta ut de viktorianska relationsexperterna från tidningsredaktionerna och ta in lite folk som har koll istället, som inte reflexmässigt tycker att en människa självklart kan ägas av en annan människa. Slaveriet är avskaffat.

En hälsosam, skön och rolig aktivitet - och trevlig att titta på!

Andra som bloggar samma ämne:
Blogge , El Rubio, projO, Bitchslap Barbie, Metrobloggen – jj.n, Blottad Miss FitBitch, Aquitas Veritas