Varför bloggen dog – eller föll i koma

Någon gång för ett par år sedan blev denna blogg blockerad av Facebook. Det går inte att länka hit från Fejan. Jag undrade förstås varför, men drog slutsatsen att det måste ha varit rubrikbilden som spökade. Den innehöll ett älskande par – förvisso stiliserat och halvgenomskinligt, men det räckte. Det går bra att publicera bilder av mord och avhuggna huvuden på Facebook, men inte att länka till sidor som eventuellt skulle kunna visa bilder av älskande par. Kvinnliga bröstvårtor är absolut tabu – såvida de inte är genomborrade av gevärskulor och täckta av blod. Manliga bröstvårtor går dock bra. Moralen är som den är. Bisarr.

Tyvärr gjorde detta att bloggen i praktiken blev obrukbar. Facebook är utan konkurrens mitt främsta forum för kommunikation med omvärlden (med visst undantag för min hemsida Cirkus Eros, som alltjämt har 4.000-6.000 sidvisningar per dygn), och om jag vill skriva aktuella reflektioner kring aktuella händelser har det blivit enklare att göra det direkt på Facebook. Problemet är dock att det inte finns någon kontinuitet längre, ingen källa att referera till, såvida jag inte har skrivit någon artikel på annan plats, som fortfarande går att länka till på Facebook. Alltså blev bloggen obrukbar, meningslös.

Denna blogg är inte den enda av mina sidor som är blockade på Facebook. Kurshemsidorna för Gudomlig Njutning, Kärleksretreat och Jennies Yoniblog, är alla blockade från att länkas till på Facebook. Irriterande, javisst, men jag kan fortfarande skapa evenemang på Facebook för dessa kurser, och så lägger jag in en fingerad länk, där jag byter ut punkter mot understreck, och uppmanar läsaren att kopiera länken och ändra tillbaka. Det funkar hyfsat i just dessa sammanhang – men inte till en bloggpost som man vill att flera ska dela.

Twitter är inte lika dårmoralistiskt, så där kan jag fortfarande länka hit. Men i ärlighetens namn så är Twitter en liten exklusiv klubb för politiska tyckare, en dvärg jämfört med Facebook. Kul och trevligt att vara där, men inte av samma vikt. Ytterst få skriver och läser på Twitter.

Intressant nog är den mest erotiska av mina sidor – Cirkus Eros – inte blockad från att länka till på Facebook. Inte än i alla fall. Men den sida som är mest irriterande att den inte går att direktlänka till är just TantraBlog – för att den är till för dagsaktuella betraktelser och reflektioner. Om någon annan vill länka hit så går ju inte det heller. Frustrerande, helt klart. Under många år (sedan 2007) var TantraBlog min främsta kanal för aktuella texter, men det dog alltså i samma stund som Facebooks algoritmer sade stopp. Och det är tämligen meningslöst att protestera. Har man blivit blockad är det i praktiken lögn i helvete att få det åtgärdat.

Att Facebooks ledning är paranoid bortom allt sans och vett är ingen nyhet för någon som använder Facebook till något mer än kattbilder, matbilder, gulliga bebisar (påklädda!), födelsedagsgratulationer och löjliga spel. Så fort något kan tolkas som det minsta kontroversiellt så kan man få sin text eller bild censurerad, och man kan bli blockerad. Till att börja med bara något dygn, sen mer och mer till dess att man kommer upp i 30 dagar. Ett år blev jag blockad 30 dagar fyra (4!) gånger. Varje gång var mer bisarr än den föregående. Det var alldeles uppenbart att jag hamnat på Fb:s shitlist.

Min plan är därför att flytta hela denna bloggens innehåll till en ny webbplats, där jag förutom bloggen också planerar att lägga in ett stort urval av allt mitt skrivna material genom åren. Artiklar, noveller, poesi och annat skoj. Den ska heta kort och gott Ord. och ha webbadressen carljohanrehbinder.se. Detta har tyvärr också stött på patrull, eftersom jag har haft trassel med att lägga in WordPress på den domän där jag vill lägga in mina skrivna alster. Jag kan fortfarande inte lägga in bilder, inte ändra design, inte… well, det är krångligt. Ibland är det bara för många hinder på en gång, och då blir vissa projekt helt enkelt liggande.

Det finns helt enkelt ingenting här i världen som är bara bra, eller bara dåligt. Allting har en prislapp, allting har en framsida och en baksida, och det är väl bara att acceptera, spela spelet, och så får man åka slalom mellan hindren, istället för att stånga pannan blodig mot en stängd dörr. Alla fajter är inte värda att ta.

Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
– Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Att lura Facebook

Facebook har rätt så hårda publiceringsregler för foton, och det gäller framför allt naken hud. Kön, rumpor och (kvinnors) bröstvårtor är uppenbarligen farliga ting, och därför får man inte visa sådant på Facebook. Till och med mammor som ammar sina barn och visar det på bild har fått sina konton nedstängda av den anledningen. Ett mycket märkligt fenomen. Man kan förstå att det finns vissa regler, eftersom Facebook trots allt ska vara familjevänligt och därtill internationellt gångbart. Och det är skönt att det på så sätt finns ett skydd mot att någon olovandes publicerar nakenbilder av just dig. Men ofta går det till överdrift, som när ammande mammor eller Zorntavlor blir censurerade, och konton nedstängda.

Jag har själv fått mitt konto helt avstängt vid två tillfällen, och blockerat tillfälligt ett par tillfällen till – allt på grund av lite för mycket hudtoner. Men så tog jag en bild i somras som jag tycker är väldigt sexig, men som faktiskt följer Facebooks regler rent formellt. Jag lade upp den på Facebook, och har nog aldrig fått så mycket positiva kommentarer på en bild. Den är så härligt sexig och erotisk, men ändå “Fb-proof”, vilket jag tycker är väldigt kul. Nästan 150 Gilla-klick, 21 delningar och många, många kommentarer.

Historien bakom just denna bild är att jag och Jennie än en gång hade kurs på Chateau Garreau i södra Frankrike, och jag fick för mig att ha lite fotolek vid poolen. Jag har haft idén att plåta just detta motiv ganska länge, så jag hade med mig en påse M&M:s som jag köpt specifikt för detta ändamål. Och så blev det så vackert ljus, en perfekt modell (gissa vem…?) fanns tillhanda, och då var det förstås perfekt läge att äntligen förverkliga bilden! Och den får vara kvar på Facebook, så jag har uppenbarligen lyckats i mitt uppsåt att lura Facebook.

Det är något oerhört livsförnekande i anden som ligger till grund för Facebooks censurregler, men det är en stor miss att skylla detta på Facebook. Facebook följer bara samhällets normer, så gott det nu går, när man har medlemmar runt hela jorden. För att ändra på Facebook räcker det inte att ändra på Facebook. Vi måste ändra attityderna i det samhälle vi lever i. Och det är det jag och Jennie försöker göra, ständigt. Med kurser, föredrag, artiklar, denna blogg, min hemsida Cirkus Eros – och mycket annat som jag gör i sexpositivismens tecken.

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Avstängd från Failbook/Fuckbook – igen!

I januari för knappt ett år sedan stängde Failbook ner både mitt och Jennies konton, helt utan förvarning, helt utan förklaring. Efter att vi själva skrivit om det på våra bloggar och en hel drös pirater och andra bloggkollegor skrivit om det, och flera Facebook-vänner bråkat om det på Facebook, fick vi till slut våra konton återställda.

Idioterna på Fuckbook/Fearbook/Fecalbook/Fartbook/Failbook insåg uppenbarligen att de hade gjort en blunder (kors i taket?) och fixade sitt misstag med att släppa fram våra konton igen. Givetvis utan förklaring, både före och efter. Sådana är de, arroganterna från det amerikanska bolaget.

Men nu har det hänt igen! Fearbook har än en gång stängt mitt konto. Utan förvarning, utan förklaring! Carl Johan Rehbinder finns plötsligt inte på Facebook längre. Nästan 1.600 vänner i nätverket, grupper, allt. Ingen förvarning, inga frågor, inga meddelanden. Det enda jag möter är en sida som säger att kontot är avaktiverat.

Samtidigt som mitt konto blev avaktiverat fick jag ett varningsmail som säger att Facebook har tagit bort en bild som bryter mot deras bestämmelser. Jag har verkligen ingen aning om vad för en slags bild det kan vara. Vis av skadan har jag varit oerhört noggrann med att inte ha för mycket hudtoner i mina bildgallerier på Facebook, så vad kan det vara? Mina nyhetsbrev för kurser? Länkar till Tantrablog och Cirkus Eros?

Att jag har blivit nedstängd KAN denna gång eventuellt ha politiska orsaker. Någon kan eventuellt ha blivit sur för något jag har skrivit, och därför gjort en anmälan. Sånt händer tydligen alltför ofta.

Situationen frammanar intressanta frågor – är det verkligen O.K. att ett företag som etablerar sig med vad man i praktiken kan rubricera som ett monopol, kan bete sig så arrogant och nonchalant gentemot sina användare? Det skulle framstå som otroligt bisarrt om ett telefonföretag stängde av kunder för att de har ägnat sig åt telefonsex. Men leverantörer av nätburna tjänster får bete sig hur som helst.

Det verkligt skandalösa är dock att Failbook kan stänga ner en användares konto utan förvarning, utan en fråga, utan en uppmaning. Det är fruktansvärt uselt, och fullkomligt oacceptabelt av ett företag som har som affärsidé att bedriva socialt nätverkande. Facebook har betett sig oerhört respektlöst, ansvarslöst och ohyfsat mot mig och hela min vänkrets, och jag nöjer mig inte med mindre än en mycket bra förklaring. Helst en offentlig ursäkt. Allt annat är skandal.

Andra som skriver om min avstängning från Facebook:
Torbjörn Jerlerup (L), Torbjörn Jerlerup (igen), Kulturbloggen, Michael Gadjitza (L), Emma Opassande (Pp), Amanda Brihed (L), Malin Westberg (L), Scaber Nestor

Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Journalistförbundet, skriver i Aftonbladet om ett besläktat ämne – Apples dikterande av vad som får publiceras i deras iPads.

Raderad från Facebook

Det har hänt något mycket märkligt, och jag vet fortfarande inte varför. Hela mitt konto har blivit raderat av Facebook. Carl Johan Rehbinder finns plötsligt inte på Facebook längre. Över 900 vänner i nätverket, grupper, allt. Ingen förvarning, inga frågor, inga meddelanden. Det enda jag möter är en sida som säger att kontot är avaktiverat.

Min kära Jennies konto är också raderat. Och ett par grupper vi har startat – bl.a. intressegruppen Cirkus Eros.
Jag måste naturligtvis ta reda på varför innan jag tar till med storsläggan mot Facebook (det kan ju vara en hackerattack, eller ett misstag), men att det över huvud taget kan ske är naturligtvis helt vansinnigt.

Om du vet något om hur detta kan ha hänt, kommentera gärna här på bloggen.

Man skulle kunna kalla detta för ett lyxproblem. jag kan leva utan Facebook. Och det är inte en mänsklig rättighet att vara medlem på Facebook. Nej, det är sant. Men i och med att Facebook har byggt upp en verksamhet på att miljoner människor bygger upp en stor del av sitt sociala nätverk genom Facebook, så är det förstås alldeles oerhört att de kan stänga av någon från sitt nätverk utan förvarning, utan förklaring, utan någon anledning.

Det kan vara som att få sin väska stulen, innehållande adressbok, mobiltelefon, jobbkontakter, privata kontakter, samlad korrespondens, diskussioner – allt. Borta. Men då är det ett brott som är begånget, en stöld. Någon har stulit mina tillhörigheter. Vän av ordning kan då argumentera att det vet man när man går med på Facebook, att de i praktiken äger allt du gör där. Ja, det är också sant. Men det är mycket märkligt att Facebook kan stänga av konton utan ens den minsta lilla förvarning. Det är faktiskt inte acceptabelt.

Om jag är stamkund på ett företag, och plötsligt möts av beskedet att jag inte får komma in, att mitt konto är avslutat, så anser jag att det är självklart att jag har rätt till en förklaring. Särskilt om det inte har föregåtts av ens den minsta lilla antydan att något olämpligt har skett i min kontakt med företaget i fråga.

Det hela skulle kunna utvecklas till ett sluttande plan, där jag plötsligt blir avstängd från min blogg (jag litar fortfarande på WordPress, dock), och sen blir jag avstängd från Internet helt och hållet. Utan förklaring, utan förvarning. Sen kanske jag blir utestängd från alla slags bankkonton. Det skulle ju kunna vara så att jag har nån gammal betalningsanmärkning som ligger och skräpar (tänk bara på alla SMS-lån och obetalda P-böter), men jag får ingen förklaring från bankerna annat än att de har gjort en kreditupplysning, och baserat på detta ger de mig avslag.

Eller så förklarar de inte alls. Bankerna är ju privata företag, och får förstås välja själva vilka de vill ha som kunder. Och vad det innebär för en normal människa idag, att inte ha ett konto, inga kort, inga transfereringsmöjligheter – det kan vem som helst räkna ut. Plötsligt är jag inte längre en fullvärdig medborgare. Allt på grund av godtyckliga bedömningar av privata intressen. Detta är en fullt möjlig utveckling, och det är en diskussion som bör tas innan det är för sent.

Det är i sammanhanget intressant att diskutera vad som är offentligt rum, egentligen. Om ett torg hör till det offentliga rummet, men en del av torget ägs av ett privat företag – får det privata företaget utan anledning eller förklaring hindra vissa personer att vara på den delen av torget, träffa andra och umgås? Är det O.K.? Hur mycket av samhället är vårt gemensamma rum, och hur mycket är privat egendom, och därmed utsatt för enskilda personers godtycke?

I ett samhälle där vem som helst kan kräva ut en kreditupplysning (det är inte omöjligt att det snart gäller all möjlig annan upplysning också, som t.ex. utdrag ur brottsregister), kan vem som helst också mobbas ut, stötas ut, bli en persona non grata – på nolltid. Utan förklaring.

Denna till synes bagatellartade händelse måste alltså sättas i stt större sammanhang – och då blir den inte så bagatellartad längre. Vi måste ha en diskussion i det offentliga rummet – om det offentliga rummet, och vilka rättigheter och skyldigheter vi tycker att vi ska ha, som kollektiv. är Internet en del av det offentliga rummet? Vilka regler ska egentligen gälla där?

Jag vill inte dra alltför stora växlar på en enskild händelse som detta. Men en sak är alldeles klar. Facebook har betett sig oerhört respektlöst, ansvarslöst och ohyfsat mot miig, min hustru och hela min vänkrets, och jag nöjer mig inte med mindre än en mycket bra förklaring, och en offentlig ursäkt. Allt annat är skandal.

Piratpartiet är ett självklart bevis för att vi kan ändra på samhället, fortare än vi tror, med engagemang, hängivenhet, beslutsamhet, organisation och intelligens. Bli medlem, rösta i riksdagsvalet – och bidra till en förändring i det politiska klimatet! Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är det allra viktigaste nu, för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, medborgarrätt och personlig integritet.

Facebook fungerar!

Jag har varit på väg att avsluta mitt facebook-konto flera gånger, eftersom jag tyckte att det var mest trams, ovidkommande meddelanden och tidsödande babbel. Men jag har sakta lärt mig hur man ska hantera ett facebook-konto. För det första struntar jag fullkomligt i alla ”presenter” och nallebjörnar, Poke me, länktips,inbjudningar till allehanda obskyra, mer eller mindre bisarra grupper, YouTube-filmer och knasiga tester (nja, några knasiga tester har jag inte kunnat motstå), och så fokuserar jag bara på rent personliga kontakter.

Nu har jag dock förstått vitsen med Facebook. Man behöver komma upp i en viss kritisk massa av vänner innan det börjar funka på riktigt. De som är mina vänner på facebook kan vara mina vänner på riktigt även IRL, men det är faktiskt irrelevant. De som jag blir vän med på facebook kan vara någon på andra sidan jordklotet, som jag aldrig kommer att träffa, och som jag egentligen inte har något gemensamt med alls, utom möjligen att en ytlig bekant råkar ha samma person som vän på facebook. Och det kan vara alldeles perfekt.

Facebook handlar inte om att bara samla de man känner redan. Facebook funkar som bäst när man släpper in fler okända personer i sitt nätverk. Numera tackar jag regelmässigt ja till alla som vill vara mina kompisar på facebook – man vet aldrig vad det kan leda till! Men allra bäst funkar Facebook när man har nått en viss kritisk massa av vänner i sitt nätverk. Då kan man verkligne dra nytta av sitt nätverk.

Nu har jag nästan 700 vänner på Facebook, och jag vågar faktiskt påstå att de allra flesta är folk jag har träffat i den fysiska verkligheten. Men det finns alltså inget självändamål i detta. Jag har träffat folk som har över 2.000 vänner på Facebook, bl.a. en fransk tjej som brukar använda Facebook som kontaktväg när hon ska resa någonstans. ”Jag ska till Belgrad/Berlin/Amsterdam (välj sjäv) nästa vecka och behöver nånstans att sova. Har du en soffa jag kan få krascha på?” Och det funkar alltså.

Jag har bjudit folk på fest genom Facebook, dejtat, fått hembesök, hittat saker jag har efterlyst, fått tips av allehanda slag, sköna möten och inspirerande information. I vintras beklagade jag mig över min hemska influensa, och önskade mig att någon skulle komma och mata mig med glass. Samma kväll kom en kompis över, handlade, kokade te, och – bjöd mig på glass. Jag har sökt modeller till kroppsmålning till ett konstprojekt, jag har sökt korpfjädrar till ceremoniredskap och malört till bäsk – och allt jag har önskat mig har jag fått.

Ett bra exempel på hur Facebook fungerar:

Min bäsk håller på att ta slut, och eftersom jag vet att det är skördetid för malört, slängde jag ut en efterlysning –
”Carl Johan Rehbinder söker efter någon vänlig och generös själ som har malört i sin trädgård. Bäsken är snart slut, och jag vill göra mer.”
Två dagar senare kunde jag lägga ut följande meddelande:
”Carl Johan Rehbinder konstaterar att Facebook fungerar. Jag fick den efterlysta malörten! Nu har jag satt en flaska sprit med massor av malört i (bäsk!), och så har jag fryst in tre små paket med malört för framtida användning. Underbart!”
En rolig detalj var att en annan god vän såg min efterlysning, OCH svaret, och hängde med när jag skulle träffa min malörtsleverantör, eftersom han också ville ha malört. Hur man gör två flugor på smällen…

All skepsis jag haft gentemot Facebook är borta. Jag är frälst. Och det krävdes bara lite korpfjädrar och malört för att jag skulle fatta själva grejen. Nu vet jag att om jag behöver något, önskar mig något, söker en kontakt, något gott råd, en kompis att chatta med. så kan jag finna det på Facebook.

Så nu har jag en flaska med brännvin, välfylld med blommor och blad från ett par kvistar malört. Det kommer att bli en fantastisk bäsk. Jag ska låta den ligga i ett par-tre månader, och sen kan jag sila av malörten och blanda ut extraktet med mer sprit, kanske två-tre flaskor till. Det brukar bli lagom. En sockerbit i botten för att fila av lite av det spetsiga i malörten, och sen är det bara att dricka. Gutår, bröder och systrar! Och ju längre man lagrar bäsken, ju finare blir den i smaken.

Dock är det kanske inte tillrådligt att efterlysa hembränt på Facebook. Jag skulle vilja få tag på bra sprit för att göra mer kryddat brännvin, men det är oanständigt dyrt på Systemet, och jag blåser gärna staten på en och annan skattekrona. Men det finns väl en gräns för hur offentlig man kan vara med sin respektlöshet mot lagen. Så det får jag göra via andra kanaler (hmmm… det här är kanske inte heller så diskret…).

P.S. Just idag fyller jag 47 år, och det märks nog mest på – ja, du gissade rätt – Facebook. Så många gratulationer som jag har fått där (från mer än 50 pers…) har jag nog aldrig fått samtidigt i den fysiska verkligheten (förutom vid vårt bröllop 2003, förstås). Det känns bra.

Du hittar mig här på Facebook:
http://www.facebook.com/carljohanrehbinder