Har du hittat ditt Ikigai?

Ikigai – varför man går upp på morgonen…

Det finns ett japanskt begrepp – IKIGAI – 生き甲斐 – som i all enkelhet betyder ungefär ”en orsak att existera”. Livets mening alltså, eller en god anledning att gå upp ur sängen på morgonen.

Tanken är att om du har hittat följande, så har du nått ditt ikigai:

1. något du älskar att göra.
2. något du är bra på.
3. något världen behöver.
4. något du kan tjäna pengar på.

En vän skickade denna bild här ovan till mig, och det slog mig att jag faktiskt har nått detta ikigai – flera gånger i mitt liv. Och jag har det även i skrivande stund.

Under en lång period av mitt liv har jag arbetat konstnärligt och kreativt, med allt från måleri, illustration, grafisk form och foto, till teater, film och skrivande. Det är något jag älskar att göra, som jag är bra på, som många behöver – och som jag under en lång tid förtjänade mitt levebröd från. Med andra ord – samtliga fyra komponenter i det som kallas Ikigai. Jag kommer då och då tillbaka till det, så det är inte helt bakom mig. Men det är för närvarande inte min primära verksamhet.

För 11 år sedan började jag och Jennie att hålla våra kärlekskurser (som du kan läsa mer om på vår erotiska hemsida Cirkus Eros). När man börjar ett helt nytt projekt, utan att veta om det kommer att bära sig. är det bra att tänka ”keep your day job” – och det gjorde vi förstås. Men efter bara några få år blev kursverksamheten faktiskt vår huvudsakliga inkomstkälla, och så är det fortfarande – mer och mer för varje år som går. Återigen något vi verkligen älskar att göra, ihop med att det sannerligen är något som behövs här i världen – något som enligt bilden här ovan beskrivs som vår mission.

Ja, vi ser vårt arbete som en mission. Pretentiöst? Absolut. Världsfrälsarkomplex? Högst sannolikt. Men vad gör väl det, så länge vi har roligt och känner mening och syfte med livet, och därtill kan inspirera andra att höja sin livskvalitet? När kärleken kombineras med kunnande, skicklighet, så blir det vår passion. När kunnandet kombineras med inkomstmöjlighet blir det en yrkesverksamhet. Och när behovet kombineras med förmågan att tjäna pengar, blir det ett kall. Allt detta tillsammans blir Ikigai.

Enligt legenden har alla sin Ikigai – konsten ligger i att finna den, vilket kräver att man söker inåt först och främst. Sanningen ligger nämligen att hitta den livsstil som är alldeles särskilt tillfredsställande, och det har mer med din grundinställning till livet att göra, än vad du faktiskt gör. Att nå sitt Ikigai kräver personlig mognad, god självkännedom och självkänsla, inre trygghet och balans.

Jag har många vänner som har hittat sin Ikigai – de har alla världens bästa jobb, och världens bästa liv – och alla gör de helt olika saker, har olika karriärer, olika intressen och olika mål. Men alla har de hittat just det som ligger hjärtat närmast för dem. Det kan vara att vara biljournalist, keramiker, politiker, konstnär, musiker, butiksägare – eller vad som helst, som kan fylla en människas själ med glädje, mening, syfte och längtan, och som dessutom ses som så pass värdefullt för andra att de är beredda att betala för det.

Mitt personliga tillägg till detta begrepp, som den renässansmänniska jag är, är att ditt Ikigai förstås kan ändras med åren. Man kan ha ett kall, som också är passion, mission och yrke – för att mitt i alltihop byta bana helt och hållet, och hitta ett helt nytt Ikigai. Det är fullt möjligt. Jag har själv gjort det. Men man behöver aldrig börja helt från början – alla tidigare erfarenheter och kunskaper följer ju med in i nästa Ikigai.

Så nu ställer jag en kanske utmanande fråga –
Har du hittat ditt Ikigai?

Läs mer om Ikigai på Wikipedia!

Läs om alla våra kärlekskurser på Cirkus Eros! >>

Bokslut över ett händelserikt år…

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

Familjen

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

Kurser och festivaler

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Teater!

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

Politik

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

Bröllop

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

Jättemånga läsare…

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Världens bästa bok!

1985 gick jag på Skara Skolscen, en förberedande, då ettårig teaterutbildning med mycket gott renommé. Samma år kom också Keith Johnstones legendariska bok IMPRO ut i svensk översättning. Som jag minns det fick vi den allihop, alla vi 16 elever på den lilla skolan i det gamla tingshuset i Skara. Min utgåva av IMPRO är numera sliten, trasig, med lösa sidor, anteckningar och överstrykningar överallt. En älskad bok. Jag läste den intensivt, med ännu större intresse och hängivenhet än Konstantin Stanislavskijs bok En skådespelares arbete med sig själv, den bok som dittills varit min teaterbibel, men som då fick andraplatsen efter IMPRO.

Jag har insett med åren att IMPRO kanske är den viktigaste bok jag någonsin har läst. I alla fall för mig. Ingen bok har format mina tankar kring teater så mycket som denna. Men inte bara teater. IMPRO är så oerhört mycket mer än en lärobok i improvisationsteater. Det är en fantastisk manual för pedagoger, en fenomenal guide till att bli mer ohämmat kreativ, en insiktsfull introduktion till masker och trance – shamanism, om man vill. Den handlar också om relationer – eftersom teater ytterst sett enbart handlar om relationer.

IMPRO har inspirerat mig på så många olika fält i mitt liv, att jag numera plötsligt ibland kan undra vilka tankar som är mina, och vilka som är Keith Johnstones. Så mycket av det han har skrivit har fastnat i min hjärna, min världsbild. När jag började på allvar att utforska shamanism var det på inspiration av min shamanlärare Jana LaLanne – men det hade aldrig hänt om jag inte först redan (omedvetet) hade implementerat en mängd shamanistiska tekniker i mitt arbete med teater.

När jag och min kära hustru Jennie började hålla parkurser 2004, använde jag en hel del dramaövningar på kurserna, eftersom de passade alldeles fantastiskt bra just för att skapa bättre kommunikation i relationer. Och det inslaget har snarare ökat än minskat. Så cirkeln sluts, eftersom jag nu när jag kommer tillbaka till arbetet med teater också har med mig ovärderliga erfarenheter från andra områden, som nu kan återbefrukta mitt arbete med teater.

Nu läser jag Impro for Storytellers, Keith Johnstones andra bok om teaterimpro, samt en biografi om Keith Johnstone, och jag har beställt en av hans pjäser, samt IMPRO på originalspråket engelska. Och om allt går som det ska kommer jag även att åka till England i september, för att gå en kurs med Keith Johnstone själv. Det blir första gången jag träffar honom personligen, och det kanske inte blir så många fler chanser, med tanke på att han nu är gammal (80 bast).

Jag tar igen förlorad tid. Här ska improviseras, och här ska spelas teater!

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs går av stapeln 23-25 maj. Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

Keith Johnstones hemsida >>

Och nu blir det TEA-A-A-A-ATER!!!

Ibland går det inte att stå emot. Har man en oemotståndlig längtan efter att göra en viss sak, alldeles oavsett om det verkar helt irrationellt eller dumt, dålig timing eller vad helst för invändning man kan tänkas ha, så måste man förr eller senare ställa sig frågan – ”kommer jag att ångra mig djupt och bittert om jag inte gör det här?”. Och när jag ställer frågan till mig själv på det sättet, så måste jag efter en stunds självrannsakan inse att det nog faktiskt är så.

Sedan tidiga barnaår har jag sysslat med teater, eller annan estradkonst, på ett eller annat vis. Det började med nalleteater i sängen, med min mor som publik, och sen Vår Teater, där jag självklart propsade på huvudroller (och fick dem). Drama som ämne i skolan var självklart, men det räckte inte, och jag satte som 13-åring upp min första revy i aulan tillsammans med några klasskamrater, och året efter fick jag regissera en större ensemble i en skolpjäs med bibliskt tema, på uppdrag av en lärare. Och på den vägen är det. Det blev teaterskolor, fria grupper, filmroller, studentspex, dubbning av film och många andra tokerier.

Tyvärr har jag ofta varit otrogen min kärlek, långa delar av mitt liv då jag fokuserat på andra uttryck, som skrivande, måleri, illustration, foto och grafisk form, eftersom jag har haft det som inkomstkällor. Jag kommer dock alltid tillbaka till teatern, och har periodvis lyckats försörja mig som skådespelare, regissör och dramapedagog. Och har det inte varit teater, så är det muntliga berättandet också en härlig estradkonst, som jag har ägnat en del tid åt. Men det känns ändå som att teatern och scenen har fått alldeles för lite plats och tid i mitt liv, och det vill jag ändra på.

SÅ VAD FAN HAR JAG PÅ GÅNG NU DÅ???

Något av det roligaste jag har gjort inom teatern genom åren har varit mina vilda improvisationskurser. Jag hade börjat leda träningen i Teater Krokodil, en teatergrupp jag och några vänner skapade 1991. 1992 blev jag tillfrågad att hålla improkurser på Spegelteatern, och jag kalla de dessa kurser Krokodilgruppen. Jag fortsatte sen att hålla kurserna helt i egen regi i olika lokaler under flera år framöver.

Krokodilgruppen var alltså en kurs i teaterimprovisation, som jag höll ett antal gånger under 1990-talet, och under dessa kurser fokuserade jag starkt på icke-verbal kommunikation, att hitta gemensamt språk och gruppflöde, jag använde masker, tunga trummor, musik, trance, gibberish och konstiga ljud, grimaser och allehanda lekar för att frigöra kreativitet och närvaro i kommunikation. Utan att från början veta att det var det jag gjorde (det gjorde en shamankvinna mig uppmärksam på senare), så använde jag mig av flera shamanistiska tekniker – eftersom det var framför allt dessa övningar som lockade mig mest i Keith Johnstones bok Impro. Det var samtidigt väldigt lekfullt, och därmed otroligt effektivt i sökandet efter djup och autenticitet.

NU ÄR DET DAGS IGEN…

Tranceformation Impro är mitt första nya teaterprojekt under rubriken Det Magiska Rummet, och jag har tänkt det som en slags reinkarnation av Krokodilgruppen, men med nya, djupare perspektiv i grunden – och med en oerhört mycket större erfarenhet av att leda grupper i processer än jag hade för 20 år sedan. Tanken är dock fortfarande att deltagarna ska bli mycket friare i att gestalta improviserat, ge uttryck för känslor, tankar, skeenden i scenisk form, direkt och spontant.

Många av de lekar jag skapade för en massa år sedan, under Krokodiltiden, finns kvar, och kommer att användas igen. Mycket av det har jag även använt under våra relationskurser – vilket är fullkomligt logiskt, eftersom övningarna handlar om just relationer, kommunikation, närvaro och flow. Det unika med teaterimprovisationen är att man tillför elementet ”publik”, vilket gör att det vi kallar Teaterns Magi uppstår. Vad händer när du skapar ett helt nytt skeende, inför en uppmärksam och närvarande publik? Vad händer i dig, när du är publik och ser något alldeles nytt skapas inför dina ögon?

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig. Nästa kurs är redan om knappt två veckor, 24-26 januari, och det har fyllt på med deltagare, men det finns fortfarande plats för några till. Kanske du är en av dem?

Från oss alla, till er alla…

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

3 X Strindberg

August, den gamle bråkstaken, hänger med än idag, och engagerar alltjämt en internationell publik långt efter sin död. Själv har jag alltid haft en särskild kärlek till den gamle multikonstnären Strindberg, och det har hållit i sig genom åren. Under hösten har jag sett två föreställningar på Dramaten – Dödsdansen och Ett Drömspel – och dessutom har det alldeles i dagarna visats en film i två delar på SvT. Så nu tänkte jag ta tilfället i akt att tycka lite.

Jag blir alltid lite extra skeptisk när jag ska se en föreställning på Dramaten. Dramaten är för mig ofta torrt, stelt, teatraliskt och dött. Några av de allra sämsta och tråkigaste föreställningarna jag har sett i mitt liv har jag sett på Dramaten. Men jag har också sett fantastiska uppsättningar på Dramaten, så jag vill alltid ge det gamla Huset en chans till. Och i år var det verkligen värt varenda biljettkrona.

Dödsdansen började först lite stelt och teatraliskt, men så fort Örjan Ramberg är på scen så lyfter hela pjäsen. Lyckligtvis är Örjan Ramberg med nästan hela tiden, vilket gör denna föreställning till en storslagen upplevelse. Till och med Stina Ekblad hamnar i skuggan när Örjan rockar loss. Det finns vissa skådespelare som har det där extra, som kan locka fram ojämförbar magi ur en rollfigur, som gör att vi älskar personen – även om han är en kvalificerad skitstövel. Jag vill påstå att i detta avseende är Örjan Ramberg faktiskt Al Pacinos jämlike. Den enda som lyckas engagera närapå lika starkt är Sofia Pekkari i rollen som Edgars dotter Judit. Med en oerhörd intensitet och livfullhet stormar Judit in och ut på scenen, och river med sig alla i fartvinden. Varje gång. De övriga skådespelarna blir betydligt blekare i jämförelse. Björn Granath spelar till exempel vännen Kurt på halvfart, och blir aldrig begriplig som person. Tee-e-a-a-terrrr! Men som helhet var denna uppsättning, regisserad av engelsmannen John Caird, en verkligt upplyftande teaterupplevelse.

Ett Drömspel, fantasifullt regisserad av Mats Ek, var också en storslagen upplevelse. Drömspelet i sig är en pjäs som inbjuder till lekfullt experimenterande, och det är en märkligt modern pjäs vi får se på Dramatens Stora Scen. Texten är moderniserad, och flera partier är iscensatta som mimiska danser, med kraftfull och spännande koreografi. Gestaltningen är överraskande kreativ, och ger många tillfällen till skratt. Rebecka Hemse är lysande som Indras dotter, och Hans Klinga gestaltar kaptenen med en lust och en förväntansfull glädje som förstärker den sorg och svärta som finns i botten. Drömspelet är en fantastisk saga, men också en svart satir över en hård samtid, dubbelmoral, dömande, girighet, förtryck och elakhet. Det är fortfarande synd om människorna. Johan Holmberg gör en stark rolltolkning av Advokaten, med sin småsinthet och uppgivenhet å ena sidan, och samtidigt en romantisk hoppfullhet i de kärleksfulla möten han har med Agnes. Mats Eks Drömspel är en vågad syntes av olika scenkonster, olika spelstilar och uttryck, och det fungerar. Magnifikt!

August – kortserien i två avsnitt på SvT var en betydligt mer kluven upplevelse. Peter Birros manus är mycket bra, roligt, skarpt, och karakteriseras av ett effektivt berättande. Kanske lite väl mycket 70-talistisk plakatteater här och där, men aldrig tråkigt, aldrig ett ord i onödan. Scenografin är vacker men stadsscenerna är närapå bisarrt folktomma. Skådespelarna gör överlag så goda insatser som är möjligt efter omständigheterna. Men, men, men… regin är usel. Regissören Stig Larsson är mest frånvarande, och skådespelarna stå handfallna med repliker utan riktning. När en film är dåligt regisserad märks det tydligt vilka skådespelare som är vad jag brukar kalla ”självgående” – de gör alltid ett bra jobb, trots dålig eller frånvarande regi. Örjan Ramberg och Dan Ekborg är kanske de bästa exemplen på detta, men även Börje Ahlstedt och Jakob Eklund gör hyggligt ifrån sig. Jonas Karlsson är dock en besvikelse. Han är helt underbar när han får spela Jonas Karlsson, men som Strindberg blir han förvånansvärt platt. Nästan lika platt som hans blodlösa Gustav den III. Mesig, och helt i avsaknad av den eld, den koleriska stridsvilja som den verklige Strindberg hyste. Det var kul att se denna tvådelade film, men den är alldeles för tunn, alldeles för vilsen för att kunna ge en rättvisande bild av Strindberg och hans liv, hans samtid. Peter Birro gjorde verkligen bort sig när han protesterade mot valet av Richard Hobert som regissör för detta drama. Hade Hobert fått göra jobbet hade det kanske kunnat bli riktigt intressant. Nu blir det mest rätt ljummet, lite småputtrigt, men aldrig särskilt engagerande.