Till alla Centerstudenter – en rekommendation:

Publicerat 19/02, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: demokrati, Frihet, Integritet, Liberalism, Politik, Rehbinder, Samhälle

Tags: , , , ,

Caspian kandiderar

Den här bloggposten är en hyllning till min förstfödde, min son Caspian Rehbinder – och då passar det ju bra att jag lägger upp den på hans födelsedag, eftersom han just idag fyller 23 år. I 23 år har jag alltså varit pappa, något jag tycker är det finaste man kan vara – ja, näst efter att vara mamma, då. Jag vill helt enkelt ta tillfället i akt att härmed uppmärksamma vårt gemensamma intresse för liberal politik, eftersom Caspian kandiderar till att bli ordförande i Centerstudenter, något jag tycker vore ytterligt lämpligt.

Ja, jag är jävig. Caspian är som sagt min son. Men jag har å andra sidan just därför kunnat följa hans politiska engagemang genom åren, och har ständigt imponerats av hans öppenhet för nya idéer, hans skarpa intellekt, hans enorma förmåga att förstå och greppa större sammanhang, och dessutom kunna förklara dem i ord. Från Piratpartiet, via Ung Liberal (som han var med och grundade, och där lillasyster Indra nu är ordförande) till Centern. Caspian har ärvt min liberala, frihetliga ådra, även om jag kanske personligen är snäppet mer anarkistisk än han. Kunde jag nån gång i mitt liv släppa det där med politiskt engagemang, så finns det få jag hellre skulle släppa över stafettpinnen till.

Det finns dock en alldeles särskild anledning för mig att framhålla Caspians kompetens som potentiell ordförande för Centerstudenter, mer än hans starkt frihetliga ådra och hans skarpa intellekt – och det är hans empati. Caspians engagemang är som allra djupast och starkast när det handlar om de människor som är mest utsatta, de som saknar en röst, de som lever under ständigt hot. Det kan vara flyktingar, det kan vara tiggare, det kan vara narkomaner, utförsäkrade, fattiga. Det är ingen slump att han arbetar som projektledare på Migro – en tankesmedja med fokus på just migrationsfrågor.

Det är just Caspians empatiska förmåga och stora hjärta i kombination med intelligens som gör att jag alldeles särskilt gärna ser honom som fortsatt aktiv i politiken. Jag är egentligen generellt mot politik som fenomen, men om vi nu måste ha politik alls i samhället, så bör den bedrivas av människor som inte är korrupta och arroganta maktfrossare, politiker som förstår att de tjänar folket – inte tvärtom. Och som sagt – gärna med både hjärta och hjärna. Empati och intelligens.

Så – om du råkar vara Centerstudent – rösta på Caspian till ordförande. Han kan lyfta Centerstudenter till högre höjder. Och han kommer dessutom att göra det både snyggt och elegant. Det är jag personligen övertygad om. :-)

Besök gärna Caspians kampanjsida – den är väl värd en genomläsning.

Dekorrand

Jag vill ha sex med dig, för att…

Publicerat 19/02, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Bloggar, Frihet, Hälsa, Kärlek, Kärlek & sex, Sexkurser, Tantra

Tags: , , , , , , ,

Tantrabonad på väggen - foto Charlotte Rudenstam

Min vän och kollega Charlotte Rudenstam deltog på min lekfulla tantrakurs TantraLila under den gångna helgen (23-25 januari 2015), och på sin blogg skrev hon vackra och tänkvärda reflektioner utifrån de upplevelser och insikter hon fått från kursen. Med hennes benägna tillstånd publicerar jag hennes bloggpost även här, som ett gästblogginlägg:

tunn linje

Gästbloggare Charlotte Rudenstam:

Jag vill ha sex med dig, för att…

Jag går runt i rummet och möter människor som jag har umgåtts med hela helgen. När jag stannar till och möter någons blick ser jag kärleken i dem. Jag möter djupet i dem. Jag möter dem i sina kroppar och ibland något som är på en djupare än den fysiska uppenbarelsen. Så säger jag meningen:

– Jag vill ha sex med dig för att du är… och fortsätter med det som faller mig in i speglingen av just dessa ögon.

Jag gillar att möta världen på nya sätt, att lagom utmana mig, att tänja gränser utan att spräcka mig själv. På en Tantra Lila-kurs med Calle Rehbinder får jag många tillfällen att göra det… utmana mig på ett lekfullt sätt.

Att göra saker på ett nytt sätt kan vara hisnande. Jag har varit på många kurser i mitt liv, där det ofta ingår att ge något slags feedback till någon annan. Men det var faktiskt första gången jag blev uppmanad att börja feedbacken med just dessa ord … och att ta emot feedback från andra på samma sätt.

Att liksom höra ”jag vill ha sex med dig för…” och samtidigt ”jag uppskattar dig för…”. Alltså det finns en kittling i att säga de där orden om sex, för att de blir verkliga och overkliga på en och samma gång.
När de sägs finns varken tid eller möjlighet för att agera på dem… om det nu vore så att jag verkligen skulle vilja ha sex med någon av dem jag möter.
Å ena sidan kan det vara ett sätt att säga: ”Jag ser dig, jag ser skönheten i dig”.
Å andra sidan kan det vara att våga säga ”jag attraheras av dig”… och mottagaren behöver inte ens veta var på skalan jag befinner mig.

Det är att utmana mig själv, att vara i det okända landet en liten stund, och ge och ta emot budskapen på den nivå som är rätt för mig… och som jag vågar ta emot.

Jag tror de allra flesta skulle behöva leka och reflektera över leken en helg. Att gå på en Tantra Lila-kurs kan vara ett utmanande sätt att göra det, eftersom leken här innefattar kroppen, beröring och – för den som så önskar – en sexuell vibb.

Så jag har lekt med dessa ingredienser.

Jag har lekt med energin i mig, jag har hållit ett ridspö i handen,
jag har känt plastfolie mot min kropp,
jag har burit ögonbindel,
jag har följt och har fått leda,
jag har fått beröra och blivit berörd,
jag har fått säga ja till mig själv och känna in mina gränser,
jag har fått se glittret i andra människors ögon,
jag har fått se insikter som kommer parade med skratt och tårar.

Jag har sett livet, genom lekens ögon och fått inse ett av helgens mantran:
”Barnen tar lek på djupaste allvar.”

Så vad händer när vuxna, när jag, ger mig in i leken?
Jo, jag kan gå djupt… om jag vill… eller bara leka glatt och ytligt om jag vill.

Valet är mitt och jag gillar’t.

Charlotte Rudenstam, 2015

tunn linje

Missa inte Charlottes egen blogg – 100% CHARLOTTE – hon skriver ofta mycket klokt och tänkvärt om sex, kärlek, relationer och personlig utveckling.

tunn linje

Läs mer om mina tantrakurser på hemsidan för TantraLila! >>

TANTRALILA

tunn linje

Nästa TantraLila blir den 10-12 april, i Köpenhamn (se den engelskspråkiga infosidan om TantraLila), och jag kommer att hålla kursen på engelska!
Tipsa dina engelskspråkiga vänner, med andra ord!

tunn linje

Läs mer om alla våra andra kurser på Cirkus Eros! >>

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

De sämsta argumenten mot cannabislegalisering

Publicerat 17/02, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: drogpolitik, Frihet, Lagstiftning, Politik, Samhälle

Tags: , , , , , , ,

Cannabis

I drygt 40 år har Sverige haft en starkt repressiv drogpolitik. Redan misstanken att du kan ha en drog i blodet ger polisen rätt att tvinga dig att kissa i en mugg – med vittnen – eller blodprov. Negativt resultat, och du har ”bara” fått en hemsk erfarenhet. Positivt resultat, och du får dryga böter, samt ett svårt socialt stigma. Du förlorar ditt jobb, får prickar i register, blir relegerad från dina skola. Ditt liv krossas. Detta är priset för en repressiv politik.

Blir samhället bättre av hård lagstiftning? Har vi färre missbrukare än länder med liberalare lagstiftning? Nej. Det finns minst lika mycket droger i Sverige som i övriga EU, och därtill har vi en betydligt högre dödlighet av missbruk än genomsnittet. Ändå tror många fortfarande att lagarna är bra, och att de bör upprätthållas.

weed

Låt oss gå genom några av de mest klassiska argumenten:

”Det behövs inte en ny drog!”
Cannabis är inte en ny drog. Den har använts av människor i tiotusentals år. Men om den vore ny, så vore det väl fantastiskt bra med en bättre drog, som ersätter de nu populära, men betydligt farligare och dödligare drogerna? Alkohol och tobak dödar, skadar och skapar enormt mycket elände. Ingen har någonsin dött av cannabis. Förbudet driver dock fram betydligt farligare alternativ, som Spice.

”Kan man inte ha kul utan droger har man problem”
Sant. Men frågan är om det ska vara tillåtet att ha kul med droger – också. Människor har i alla tider använt droger, och kommer alltid att göra det. Det är lika naturligt och självklart för människor att använda droger som att ha sex. Så länge det finns ett behov, så finns det en marknad, alldeles oavsett lagstiftning. Och om det faktiskt är så att man inte kan ha kul utan droger, så behöver man hjälp. Inte straff.

”Om tillgängligheten ökar blir det fler missbrukare”
Nej. Internationella studier visar att andelen medborgare i varje land som är missbrukare är tämligen konstant, oavsett lagstiftning. Och det gäller inte bara droger, utan allt man eventuellt kan utveckla ett beroende av. Det är alltså inte drogen i sig som skapar problem. Det är också viktigt att skilja på bruk och missbruk. Minst 90 % av alla de som använder droger (legala eller illegala) blir inte beroende, och har följaktligen inga drogproblem.

”Missbrukarna kostar samhället enorma pengar”
Nej – polis, rättsväsende och fängelser kostar samhället enormt mycket mer pengar än missbrukarna någonsin skulle kunna komma upp i på egen hand. Om man istället legaliserade, reglerade och beskattade handeln med cannabis (och andra droger), så skulle den kunna finansiera vården av den lilla andel brukare som blir missbrukare, och mer därtill.

”Att lätta på lagarna skickar fel signaler”
Det beror förstås på vilka signaler vi vill skicka ut. Ska vi signalera att samtliga drogbrukare är kriminella syndabockar som ska straffas, eller vill signalera att empati är bra, och att vi bör hjälpa missbrukare?

”Man blir dum i huvudet utav att röka hasch – det sänker ditt IQ”
Nej, cannabis sänker inte IQ. Detta är ett påstående som kommer från en studie som har fått mycket hård kritik i vetenskapliga kretsar. Om man nyttjar cannabis väldigt ofta under en lång tid kan man förvisso bli rätt ”såsig i huvudet”, men det går över så fort man slutar, eller minskar sin konsumtion.

”Cannabis är inkörsport till tyngre droger”
Nej. Den s.k. Gateway-teorin har blivit överbevisad flera gånger om. Det enda sättet på vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport är för att samma personer som säljer cannabis ibland också säljer andra droger. En legalisering skulle alltså bryta även den koppplingen.

”Man kan få en haschpsykos, eller schizofreni.”
Nej. Om man har en latent psykos så finns det en liten ökad risk för att cannabis sätter igång psykosen – men det kan även hända av alkohol, stress och en mängd andra triggers. Haschpsykos som eget fenomen existerar alltså inte. Det är även vetenskapligt bevisat att schizofreni inte har någon som helst koppling till cannabisbruk.

”Cannabis är faktiskt inte ofarligt!”
Det är det ingen som har påstått heller. Men om man ska jämföra olika drogers farlighet, så är det extremt absurt att cannabis kan vara förbjudet, samtidigt som alkohol och tobak är tillåtna.

”Det finns faktiskt en anledning till att cannabis är förbjudet!”
Ja, självklart. Men det har absolut inte med omsorg om medborgarnas hälsa att göra. När cannabis förbjöds i USA 1937 hade det politiska och ekonomiska orsaker. Läkare ville stoppa förbudet, och all forskning visade att cannabis var så pass ofarligt att ett förbud absolut inte var motiverat. Däremot fanns det stora företag som såg hampa som en svår konkurrent till sina egna produkter, och därför bedrev man hård lobbyverksamhet i Washington DC för att förbjuda. När president Nixon på 1970-talet startade ”kriget mot droger” så var det för att få stopp på fredsrörelsen som protesterade mot Vietnamkriget – de rökte ju cannabis allihop, så då var det ju praktiskt att förvandla politiska motståndare till tungt kriminella. Och på den vägen är det.

”Cannabis hör inte till vår kultur!”
Detta måste vara ett av de allra sämsta argumenten någonsin. Pizza, någon? Kebab? Thai-wok? Hiphop-musik? Jazz? Yoga? Man har funnit cannabisfrön i vikingagravar – och i modern tid har svenskar brukat cannabis i minst 50 år, sannolikt mer. Hur länge ska något finnas i ett land för att räknas till dess kultur?

weed

Det finns många fler dåliga argument som florerar i debatten, men det här var ett axplock. Vad man skulle kunna önska är överlag en mer seriös och faktabaserad debatt utan propaganda och moralistiska brösttoner.

Cannabis har påtagligt positiva effekter, flera medicinska – det motverkar MS, depression, smärta, epilepsi och mycket mer, och för många är cannabis vägen till ett normalt liv. Det kan dessutom vara mysigt och njutbart att nyttja. Om man väger de dåliga sidorna mot de goda så är resultatet överväldigande positivt.

En global legalisering av cannabis är på sikt oundviklig. Det är i praktiken bara en tidsfråga – det finns helt enkelt inga goda argument för att upprätthålla förbudet. Frågan är bara hur länge vi ska dra ut på det. Det börjar verkligen bli dags för vetenskap, fakta och förnuft att råda – även i lagstiftande församling – snarare än lögner och skräckpropaganda.

LEGALIZE IT!

tunn linje

Fler som skriver om cannabis:
Magnus Linton – Nu rasar grunden för svensk drogpolitik
Magnus Callmyr – Sverige behöver en helt ny narkotikapolitik för att minska dödstalen
Joackim Ohlsson – Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt
Axel Hallberg (Grön Ungdom) – Alla partierna måste börja öppet debattera cannabislegalisering
Christian Engström (Piratpartiet) – Stoppa spice genom att avkriminalisera cannabis

Dekorrand

Bokslut över ett händelserikt år…

Publicerat 31/12, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: barn, BDSM, Bilar, Ceremonier, drogpolitik, Familjen, Kärlek, Kärlek & sex, Kultur, Livsåskådning, Media, Personligt, Piratpartiet, Politik, Samhälle, sexarbete, Sexkurser, Tantra, Teater, TV

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

TantraBlog 7 år!

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

tunn linje

Familjen

Familjen Rehbinder

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

Disa & C:o

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

tunn linje

Kurser och festivaler

Parkurser

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

tunn linje

Teater!

Tranceformation Impro

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

Improkurs med Keith Johnstone

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

tunn linje

Politik

Calle på SvT Debatt 1304518

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

tunn linje

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

Mina tyskar

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

tunn linje

Hippiesemester på Gotland

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

Hippiesemester på Gotland

tunn linje

San Francisco

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Jammin' On Haight – in San Francisco

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

tunn linje

Bröllop

Sommarbröllop i en skogsbacke

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

tunn linje

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

Clownnäseselfies

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

tunn linje

Jättemånga läsare…

Blog Stats 1,000,003 hits

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

tunn linje

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Dekorrand

På kurs med Keith Johnstone

Publicerat 30/09, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Frihet, Kultur, Teater

Tags: , , , , ,

Calle & Keith Johnstone med clownnäsor

I snart 30 år har jag influerats och valt livsvägar med inspiration av Keith Johnstones geniala instruktioner i boken IMPRO. Jag har tränat på teaterimprovisation som teaterelev på Skara Skolscen och Commediantlinjen, hållit många egna improkurser, använt Keiths tekniker och övningar med grupper jag regisserat, och även applicerat Keiths idéer på helt andra områden än teater – allt från praktiskt tillämpad shamanism till kurser i kärlek och relationer. Ytterst sett handlar alltihop om samma sak – relationer, och att vara medveten och närvarande i nuet, samt lyhörd i sin kommunikation. Bra att ha i hela livet, inte bara på en teaterscen.

Under hösten förra året bestämde jag mig för att det var dags att komma igång med mina improkurser igen, vilket verkligen var helt rätt. Jag har saknat teaterarbetet, ibland intensivt. Min första Tranceformation Impro i vintras gav mig en sådan enorm kick att min älskade hustru Jennie blev alldeles fascinerad av min glädje – jag kom hem på kvällarna som rena tomteblosset. Med den inspirationen i kroppen fick jag i våras en impuls att kolla upp om det alltjämt fanns någon möjlighet att gå kurs med Keith – och det gjorde det! Internet är fantastiskt.

”Don’t come on stage to be funny, come on stage to establish relationships.”

Det fanns en kurs med Keith i Canada mitt i sommaren, men det var lite för långt att åka, tyckte jag. Betydligt närmare höll Keith också en kurs i Danmark i augusti, men det var samtidigt som jag och min hustru skulle hålla kurs i Frankrike, så det gick bort det också. Men så fanns det två kurser i England i september. Den första var fullbokad, men på den andra fanns det fortfarande plats. Sex dagar med Keith! Så jag bokade in mig på den så fort jag kunde. Det här ville jag inte missa! Äntligen en chans att gå på kurs med den som sannolikt är den viktigaste läraren i hela mitt liv. Och – med tanke på att Keith fyller 81 år i höst tyckte jag att det nog är bäst att passa på. Man vet aldrig hur länge till han orkar hålla sina kurser.

Kursrummet - på Bloomsbury Baptist Church

I en hyrd samlingssal i en baptistkyrka mitt i centrala London samlades ett brokigt gäng med deltagare från minst tre världsdelar. USA, Japan, Italien, Tyskland, England, Holland och ytterligare några länder – samt tre deltagare från Sverige. Internationellt värre. Några var professionella skådespelare, men långt ifrån alla, förmodligen inte ens majoriteten. Alla var dock spända av förväntan och osäkerhet, lust och entusiasm. Keith lufsade in utan att göra något väsen av sig, och så stod vi där allihop och fikade tillsammans. Sen var det dags. Keith slog sig ner i soffan mitt på scenen, och berättade lite om vad vi ska göra de kommande dagarna. Och så skulle det se ut varje morgon de närmaste sex dagarna.

”There are people in the offices next door. They are praying for us to be silent. Their prayers will not be heard”

Jag hade extremt höga förväntningar. Men jag blev inte besviken. Tvärtom. Jag hade en fantastisk vecka med en härlig grupp, och framför allt med Keith, som utan tvekan är en alldeles underbar lärare – lekfull, prestigelös, tålmodig, inspirerande, rolig, samt förstås extremt kunnig och erfaren. One of the elders, truly. Han har hållit på med detta väldigt, väldigt länge. Så pass länge att när Keith började experimentera med improvisation på teater, så var det faktiskt förbjudet på brittiska teaterscener.

Teaterimprovisation förbjudet? Japp, all teater som visades på brittiska teatrar var underkastad hård granskning och censur. Inte bara texterna, utan även föreställningarna. Statstjänstemän från en särskild myndighet granskade även föreställningar, och gjordes något otillåtet kunde en skådespelare bötfällas, och en teater kunde stängas ner helt och hållet. Improvisation var alltså alldeles otänkbart. Ända in på slutet av 1960-talet var det så, och detta var alltså klimatet i vilket Keith och hans vänner utforskade ämnet. Och Keith var en av dem som bidrog starkt till att knäcka censuren.

Keith ger instruktioner

Vi hann med en hel del på dessa sex dagar. Många ämnen dryftades och prövades, och Keith visade sig ha samma filosofi kring teater som den gamle Berthold Brecht – ”det som inte kan prövas på scen ska inte heller diskuteras”. Så vi prövade mycket på scen. Keith levererade kontinuerligt nya lekar och övningar åt oss, och vi fick ständigt klok, inspirerande och rolig respons. Ibland tog Keith över soffan, och så berättade han något ur sitt liv för att illustrera något av kursens moment.

”If you know how to improvise, please don’t. Why am I still doing this? Because I’m still not very good at it. I don’t know how to do it.”

Keith gör det mesta precis tvärtom. För att få fram riktigt intressanta improvisationer uppmuntrar han oss att INTE försöka vara originella, INTE vara duktiga, INTE prestera, INTE göra vårt bästa. Det är inte bara O.K., utan önskvärt att misslyckas, om och om igen. Som Keiths gamle vän Samuel Beckett formulerade det – ”No matter – Fail again. Fail Better.” Och när man misslyckas, så ska man göra det med gott humör. Det älskar publiken. En vanlig strategi är annars att se lidande ut när man gör fel, för att vinna sympati. Det slår fel. Snubbla och var glad.

Att sträcka ut tungan i smyg

Att försöka vara originell är som att stå på Nordpolen och försöka gå norrut, brukar jag själv säga. Vi är så vana vid oss själva att vi tror att vi är tråkiga om vi är oss själva, och så försöker vi istället vara kvicka och kreativa, duktiga och speciella, men paradoxalt nog blir vi då tråkigare. Keiths ord ringer alltjämt i öronen – ”Be obvious!” – ”Think inside the box!” – varje gång vi försöker vara originella, så lämnar vi publiken och våra medspelare i sticket. Men varje gång vi väljer det självklara, så blir alla glada.

”Drama is a person being altered by another. If a character doesn’t get changed, nothing happened. The audience want change. We laugh of pleasure, because we anticipate change.”

Ingenting händer om ingen förändras på scenen. Publiken vill se förändring hos skådespelarna. En relation måste först etableras, och sen ska någon impuls från en av skådespelarna förändra den andre. Först då händer något. Först då blir vi fångade, intresserade, berörda. Allt det förstår vi så länge vi sitter i publiken. Men av någon outgrundlig anledning glömmer vi allt det där så fort vi kommer upp på scenen. Då blir förändring och ovisshet plötsligt oacceptabelt och skrämmande, och så drar vi ut på scener i all oändlighet utan att något händer, vi blockerar andras förslag, och fastnar i scenisk limbo. Det blir tråkigt. Konsten är alltså att bryta detta limbo.

The audience - and Keith, blowing up balloons

”The truth is in the audience”

Ibland behöver man hjälp att komma vidare när en scen har fastnat. Keith har därför hittat på ett stort antal övningar (och hittar ständigt på nya) som gör att skådespelarna/improvisatörerna omedelbart ska bli varse när de inte kommer vidare. Två skådespelare på scenen kan båda ha möjlighet att knäppa i fingrarna när de inte blir engagerade, och då får den andre gå av scenen, och lämna plats för nästa. Eller så är det en som har detta privilegium, och alla de andra får möjlighet att göra något som engagerar den förste så pass att denne inte knäpper i fingrarna. Det kan bli hur galet och roligt som helst. I en sådan övning på kursen var det först väldigt få som lyckades få stanna på scen längre än 15 sekunder, men sakta ökade tiden, och till slut fick flera stanna längre än en minut. Vi lärde oss helt enkelt hur man engagerar medspelaren, hur man ser till att medspelaren har roligt.

”You guys are so lucky – not only do we have a sofa, we have improvisors wearing hats!”

Vissa improvisationsgrupper sätter en ära i scenisk minimalism, att inte ha rekvisita, inte möbler, inte kostymer. Keith tänker även här helt tvärtom, och vill gärna att skådespelarna ska ha möjlighet att ha massor med rekvisita. Gärna stolar och bord, gärna en soffa – och varför inte en säng? Mycket kul kan hända i en säng. Inte bara sex – folk dör i sängen, pratar, grälar, äter, röker, brottas. Sover. Keith har även formgivit en ”Keith-soffa”, som har en osynlig öppning i ryggen, bakom kuddarna. I en sådan soffa kan improvisatörerna glida ut genom soffan, eller sticka fram en arm eller ett huvud. Det kan bli oerhört roligt. Det är också bra att ha vardagsrekvisita som glas och flaskor, telefoner m.m. Så det hade vi.

Family drama in bed

Att använda masker, grimaser, konstiga ljud, påhittade handikapp och andra märkliga ingredienser kan också tillföra enormt mycket till en scen. Att stöna eller sucka när man sätter sig, att grymta av välbehag av en matbit, att tjoa till av förtjusning, eller göra erotiska ljud när man känner på något eller någon, gör också stor skillnad. Det handlar om att använda hela sitt register. Och – att göra ljud gör även att spänningar i kroppen släpper, vilket gör att agerandet också upplevs som mer naturligt och flödande. Eller som Keith beskrev det: ”Det ser ut som bättre skådespeleri – det kanske till och med ÄR bättre skådespeleri.”

”It’s so much easier to improvise when you’re growling…”

Ett exempel på tillämpning av dessa principer var under arbete med en improviserad scen med mor, far, dotter och son, i vilken ett av barnen kommer hem senare än avtalat. Först gjorde vi scenen ”som vanligt”, och sen fick vi göra samma scen, fast ständigt grymtande och morrande. Det förändrade hela scenen totalt. Allt blev verkligen mer improviserat, mer direkt, mer naturligt. Ingen tänkte efter, utan agerade i ögonblicket. Det blev förstås också vansinnigt mycket roligare att titta på, mycket mer levande.

”Status is what you do to another person in order to create the balance you want. Everyone are trying to be a little bit more important or a little bit less important than the other.”

Status och statustransaktioner är sannolikt det ämne som Keith utforskat djupast, och som kanske är hans mest värdefulla gåva – inte bara till teatern, utan allt som har med psykologi och beteende att göra. Status handlar inte om social status, den rang eller etikett som klistrats på dig utifrån. Status handlar om ditt beteende, det du gör mot en annan människa för att skapa den balans du vill ha. Alla ägnar sig åt detta ständigt.

Vi är flockdjur, och följaktligen bygger allt som är viktigt i våra liv på de relationer vi har med andra individer. Och vi manifesterar detta i kroppsspråk, attityder och hur vi talar. Just statustransaktioner är en av de komponenter jag själv har använt mest genom åren i mina egna kurser och regiproduktioner, så allt detta var välbekant – men just därför också så otroligt inspirerande, och jag lärde mig förstås väldigt mycket nytt även på detta område.

”You are responsible for the energy you bring into the room.”

Kroppsspråk är inte bara att ge ut ett budskap med kroppen. Vi skapar också relationer med våra kroppar – hur vi förhåller oss till andra, i den kinetiska dansen av att skapa samklang, och hur vi kan skapa intimitet eller distans med kroppshållning. Följaktligen har det en stor betydelse för publiken om två skådespelare står nära varandra eller har distans, eller om de sitter ner och korsar benen bort från medspelaren eller åt andra hållet, mot medspelaren.

Keith visar hur man kan använda en ballong

Det vore inte en kurs med Keith utan hattar, ballonger, fula grimaser, konstiga ljud och bisarra scener som innehöll råtta med maskingevär, groda med bibel, kleptomaner, höga herrar med olydiga tjänare, servitörer med talfel, erotiska fantasier och dansande elefanter. Så det fick vi med också.

Vi fick också pröva en mängd kreativa tekniker för att hålla kontakt med publiken, samtidigt som vi håller relationerna till våra medspelare dynamiska och levande. Som en pausaktivitet tittade vi på lite film – inledningsscenen i en Chaplinflm, samt en oerhört stark scen ur en gammal japansk film. En annan dag såg vi en filmad maskworkshop med Keith. Det var helt enkelt en fenomenalt fullspäckad workshop.

”In a normal school, you have to do what the teacher says. Here, the teacher must see to that the improvisers are happy. If the improviser isn’t happy, the teacher has to have another idea. That makes it more interesting for the teacher.”

Gruppfoto - alla kursdeltagarna

Vi lärde oss förstås mycket, mycket mer än så. På sex hela dagar med Keith Johnstone hinner man få extremt mycket kunskap och erfarenheter. Det går inte att få in allt i en bloggpost. Jag spar en del till de kurser jag själv håller.

Med andra ord – vill du veta mer, lära dig mer, bli en mer spontan, kreativ och effektiv improvisatör – kom på en av mina kurser.
Nästa Tranceformation Impro blir den 21-23 november. Välkommen!

EDIT:
Tranceformation Impro byter datum, och blir den 30 januari – 1 februari 2015.

Läs mer om Tranceformation Impro här!

Keith och Calle

”We improvise to make miraculous things happen”

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig.
Nästa kurs går av stapeln 30 januari – 1 februari 2015.
Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?


Tranceformation Impro

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

tunn linje

Keith Johnstones hemsida >>

Det Magiska Rummet

Dekorrand

Ett hål i hjärtat

Publicerat 28/09, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Döden, Kärlek

Petra 1982 - foto Carl Johan Rehbinder

Precis i början av 1980-talet, i slutet av mina tonår, upplevde jag min första riktigt, riktigt stora förälskelse. Petra var sån där osannolikt, sagolikt vacker flicka, så vacker att hon fick alla andra att se ut som grå sorkar, och folk vände sig efter henne där hon gick. Hon liksom svävade fram, och skimrade som en prinsessa i en saga av John Bauer. Men som så mycket annat tog den sagan snart slut, och livet gick vidare.

Åren gick – det blev studier, arbete, flickvänner och äktenskap, små barn och allt sånt där som livet serverar på vägen, och Petra var närapå bortglömd ur mitt liv. Vi blev av en slump grannar i samma kvarter 1992, och brukade heja på varandra på gatan emellanåt. Mer än så var det inte.

Så kom den där kalla septembernatten, för precis tjugo år sedan. Estonia sjönk, och 852 människor följde med ner i det kalla djupet. 137 överlevde. Det var en så ofattbart stor katastrof, att de flesta i Sverige förmodligen kände någon som hade dött i olyckan. Och jag kände på mig att det gällde även mig. Någon jag kände fanns inte mer. Jag bara kände det.

När tidningarna publicerade listorna över de döda sprang jag till affären för att köpa tidningen. Mycket riktigt – där stod hennes namn och hennes ålder. Petra hade ett väldigt vanligt efternamn, så jag var inte helt säker. Jag behövde bekräfta om det verkligen var hon, så jag letade upp telefonnumret till hennes föräldrar – och i samma sekund de tog upp luren kände jag den svarta sorgen och uppgivenheten genom luren. Det glömmer jag nog aldrig.

Det märkligaste var dock att redan när vi lärde känna varandra för över 30 år sedan, när hon fortfarande var en späd tonåring på 16-17 vårar, så brukade hon säga att hon skulle dö ung. Hon skulle inte fylla 30, och hon skulle inte få några barn. Det visste hon. Och så blev det. Hon fick inga barn. Hon hann förvisso precis fylla 30. Men inte mer. Det blev inga fler födelsedagar för henne.

Jag sänder härmed en tanke till alla som hade anhöriga som följde med i djupet. Livet går vidare, även om det gör väldigt ont ibland.

tunn linje

Foto: Carl Johan Rehbinder 1982

Dekorrand

Fullt hus på Chateau Garreau!

Publicerat 6/09, 2014 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Kärlek, Kultur, Livsåskådning, Matlagning, Sexkurser

Tags: , , , , , ,
Chateau Garreau - platsen för våra lyxigaste livsnjutarkurser för par

Chateau Garreau – platsen för våra lyxigaste livsnjutarkurser för par

För trettonde gången på sju år höll vi återigen vår lyxigaste livsnjutarkurs, Livets Goda – en av våra fortsättningskurser för par som gått vår grundkurs Gudomlig Njutning. Som vanligt höll vi kursen på det gamla vinslottet Chateau Garreau i den lilla byn Cadillac, tre mil söder om Bordeaux. Vi hade återigen fullt hus – glada, nyfikna, njutande, lekfulla och tillfredsställda deltagare, samt förstås två entusiastiska kursledare – jag och Jennie!

Varje kurs blir unik, även om konceptet är detsamma sedan starten 2007. Först och främst eftersom det blir en helt ny sammansättning av deltagare varje år, men vi ändrar också alltid lite i programmet. Vädret kan ge överraskningar, och även annat förändras. Det blir aldrig tråkigt. Många av våra kursdeltagare har varit med på Garreau både två och tre gånger – så även denna gång, då två par var återkommande från tidigare år, och vi räknar med att några av årets deltagare kommer igen i framtiden.
Livets Goda på Chateau Garreau är kort sagt beroendeframkallande.

Salle de jeu - kurslokalen på Chateau Garreau

Salle de jeu – kurslokalen på Chateau Garreau

Förra årets kurs var lite extra annorlunda eftersom Jennie för en gångs skull inte var med som kursledare – hon var i slutet av sin graviditet, och hade en väldigt stor mage, så pass att inga försäkringar längre täcker eventuella sjukhusbesök eller annat oväntat. Så jag fick i stället hjälp av min vän Amara, som agerade assistent, och var en fantastisk tillgång under kursen på flera sätt.

I år var Jennie med igen, och ordningen blev återställd. Faktum är att årets kurs nog var den lugnaste, mysigaste och mest behagliga av alla vi har haft på Chateau Garreau. Vi kom hem till Sverige från kursen och var inte alls så trötta som vi brukar. Vi var välorganiserade och rutinerade (nothing beats experience…), och trots en hel del logistik fick vi ihop det mesta utan större besvär.

Lunchbuffé på altanen. Läckerheter utan gräns...

Lunchbuffé på altanen. Läckerheter utan gräns…

Vissa saker ändrar vi inte på. Att vi släpar ner Claes och Titti Claesson från Värmland varje år för att laga all maten på vår kurs på Chateau Garreau, det har vi inte ändrat på sedan 2011, och det lär vi inte göra heller, om vi slipper. Även i år var maten en av de absoluta höjdpunkterna varje dag, och det skapar förstås en underbar balans mellan kurs, fysisk näring och vila.

Mina vackra döttrar – Disa & Indra

Mina vackra döttrar – Disa & Indra

Den största skillnaden från tidigare år var att i år hade vi med oss lilla Disa, 10 månader, och dessutom min äldsta dotter Indra, som agerade kompetent och underbar storasyster/barnflicka åt Disa, när Jennie och jag var upptagna med att hålla kurs. Indra har varit på Garreau tidigare, sommaren 2007, då vi åkte ner med bil hela familjen för att bara ha det skönt på Chateau Garreau – utan att jobba. Så för henne blev det ett kärt återseende. För Disa är allting nytt, men som vanligt tycker hon ju att allt är spännande och roligt.

Mysig middag på Lac de Laromet

Mysig middag på Lac de Laromet

En annan skillnad från tidigare år var att vi ökade mängden kurspass, och minskade lite på utflykterna – vi hoppade i år över vår återkommande dagsutflykt till havet. Den främsta anledningen till just det var att sista veckan i augusti fortfarande är semestertid för fransoserna, och då blir det extrema köer ut till Cap Ferret, och körningen blir helt enkelt för lång och trög.

I år var också vädret lite osäkert, med regn och åska i luften, så därför lade vi istället tid på ytterligare ett kurspass, och så erbjöd vi en kortare eftermiddagsutflykt till Bordeaux för de hågade. Men vinprovningar på lokala vingårdar, eller vår middag med chèvre chaud och fantastiska musslor på Lac de Laromet – dessa utflykter skippar vi inte.

Dimman lättar – utsikt från altanen en tidig morgon på Chateau Garreau

Dimman lättar – utsikt från altanen en tidig morgon på Chateau Garreau

Vi har redan bokat Chateau Garreau till nästa år. Då blir det första veckan i september – tisdag till söndag 1-6 september. Vi kanske ses där?

tunn linje

Läs mer på hemsidan för Livets Goda! >>

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 412 andra följare

%d bloggare gillar detta: