Är religion roten till allt ont?

Det finns många som påstår att religion är roten till allt ont. Särskilt hör man detta från religiöst fanatiska nyateister, som är lika benhårt övertygade om att Gud inte finns, som religiösa är att Gud finns. Dessa båda är i själva verket förbluffande lika varandra i sina starka övertygelser.

Själv anser jag att den enda intellektuellt ärliga ståndpunkten, med en anständig grad av ödmjukhet, är agnostikerns – att vi faktiskt inte med 100% säkerhet kan veta. Denna attityd håller också dörrarna öppna åt flera håll. Den nyfikne, vetgirige, ödmjuke agnostikern är den som kommer att komma djupast in i mysterierna, in i visdomen, vad det än innebär.

Ondska i sig är en idé, en förklaringsmodell för allt som bringar oss smärta och lidande genom illvilja, girighet eller nonchalans, och den finns bara i människors föreställningsvärldar. Inte utanför oss, i religioner och ideologier, utan inom oss. Lika lite som en kniv är ond, för att man kan skada andra med den, lika lite är religion ond. Alltså inte alls. Det är intentionen som kan vara god eller ond.

Ska vi hitta ett ursprung till allt ondska, så är det människors psyken, de idéer vi har, och de mer destruktiva val vi gör. Och de värsta idéerna, de vi faktiskt kan kalla onda, är när vi försöker tvinga andra med våld, tvång och girighet, ignorerande vad dessa andra egentligen vill.

Många anser som sagt att religion är ondska, och just för närvarande har islam blivit måltavlan, syndabocken, den store Satan, som många riktar sin rädsla och sitt hat mot, ofta på ett oerhört onyanserat sätt, där man också blandar ihop sak och person, och tror att alla muslimer är av en särskild sorts människotyp. Så är det naturligtvis inte.

Ja, jag är själv kritisk mot islam på fler sätt än ett, samt även andra religioner och ideologier som jag anser är skadliga, men det är oerhört viktigt att kunna vara nyanserad, och faktiskt se skillnad på nedbrytande, neutrala och uppbyggliga fenomen, samt att kunna skilja på sak och person.

Om en religion är grogrund för hat och förtryck tyder det sällan på själva religionen, utan snarare på att hela den kulturen som människorna lever i är en grogrund för hat och förtryck. Det är de som är medlemmar i ett sådant samfund som har valt att leva ett hatiskt och småaktigt liv, och så använder de en religion för att rättfärdiga sin negativa livshållning. Självklart kan vissa ideologier eller religioner vara mer lämpliga för att tjäna ondskan, men det går faktiskt inte att skylla på religionen – det är utövarna som väljer om det ska bli gott eller ont, genom sina ord och handlingar.

Den religion de utövar är förstås också skapad av människor, med mänskliga psyken. Alltså kan man inte komma åt destruktiva kulturer genom att försöka stoppa exempelvis allehanda religioner. Det blir som att försöka bota förkylning genom att skära av näsan. Man måste börja där kärnan finns.

Så länge det finns destruktivt tänkande människor kommer de att välja eller skapa andra slags ideologier som återigen bekräftar deras hat. Exempelvis religion – eller ateism – eller politik. Och i samma grad som det finns konstruktivt tänkande människor kommer de att använda samma verktyg för att skapa skönhet, harmoni och öppna hjärtan.

Man kan inte utrota hat i det yttre utan att först utrota hatet i människors hjärtan. Och det kan man bara göra med kärlek, öppenhet och förståelse.

Rädslans tyranni

Jag tänker på koranbränningar, Muhammedkarikatyrer och politiska debatter, och alla de kontroverser detta har skapat. Jag tänker på Jyllandsposten, Salman Rushdie och Charlie Hebdo. Jag tänker på Lars Vilks, med sorg i hjärtat.

Det är bara att konstatera att vi har kapitulerat som nation. Islamisterna har redan vunnit första striden, genom att göra oss alla försiktiga och undergivna. Vi får inte kritisera islam, för då kan vi bli stämplade som ”islamofober” (detta förrädiska ord, accepterat av undergivna dumskallar, lanserat av Muslimska Brödraskapet som ett sätt att stigmatisera och tysta all kritik mot islam), och i värsta fall bli utsatta för trakasserier, våld, eller hot om våld.

När det brändes en och annan bok här i Sverige, kastade arga vandaler sten på polisen, och bilar brändes. Därtill brändes den svenska ambassaden i Bagdad av hundratals arga demonstranter. Det är ett oerhört angrepp på Sverige som nation. Men ändå skyllde många allt på koranbrännarna. Komplett vansinne. Den gamla vanliga skuldprofilen – flickan var skyldig till våldtäkten på henne själv, eftersom hennes kjol var kort.

Journalisten Inas Hamdan skrev en artikel i vilken hon avslöjade att Palestinademonstranter skanderade om vapenvila på svenska – men om mer krig och våld på arabiska. Då samlades ett drygt femtiotal av demonstranterna utanför hennes hem. ”Vi vet var du bor” är budskapet. Skrämseltaktik – igen.

Undfallenheten mot islamisterna är tyvärr ständigt alltför påtaglig. Jag måste erkänna att jag själv, i egenskap av illustratör, har nogsamt undvikit att teckna Muhammedkarikatyrer (även om jag har velat göra det), just för att jag inte vill bli utsatt för våld, eller ännu värre – att min familj skulle drabbas. Jag var med i ett SvT Debatt 2015, i vilket jag försvarade Charlie Hebdo och yttrandefriheten, och har även försvarat Lars Vilks i flera olika fora, men längre än så har jag inte vågat gå.

Jag skulle alltså vilja vara modigare, men vågar inte. Jag är för feg. Jag vet ju att om jag skulle göra som Lars Vilks, eller för den delen tecknarna på Charlie Hebdo, och gyckla lite med islam, så skulle jag inte bara bli attackerad av muslimer, men i minst lika hög grad av det fega svenska etablissemanget (om än ej med våld). Man får inget stöd som islamkritiker.

Den allra största lögnen i den situation vi befinner oss i nu, är att tystnaden och avsaknaden av kritik mot islam skulle bero på medkänsla, tolerans, respekt och öppenhet, gentemot ”minoriteten” muslimer. Det gör det INTE. Det beror bara på detta: rädsla och feghet. Inget annat.

Det går alldeles utmärkt att kritisera och skoja med kristendomen, eller vilken annan religion som helst (bara inte islam), och det går också alldeles utmärkt att kritisera eller driva gäck med allehanda politiska ideologier, som fascism, nazism, kommunism, socialism, nazism – men även mindre extrema idéer, som konservatism, liberalism m.fl. Bara inte islam.

Till och med AI-program är förinställda, så att om man vill att AI:n ska skriva skämt om kristendom, judendom, hinduism eller någon annan religion, så levererar den – men inte om du ber samma AI om ett skämt med islam. Då får man ett svar som förklarar att AI:n är förhindrad att skoja med islam, eftersom det kan uppfattas som kränkande eller respektlöst. De som har konstruerat denna AI är helt enkelt rädda för repressalier. Återigen har de facto muslimerna makten över våra tankar. De har skrämt oss till lydnad.

När vi äntligen inser detta, tar sanningen till oss, hur smärtsamt det än är, måste vi för att kunna göra något åt detta problem till att börja med erövra lite mer självinsikt, kliva ur bubblan och erkänna öppet att vi undviker att häckla islam, just för att vi är rädda, ryggradslösa små fegisar – som sagt inte för att vi är storsinta, respektfulla och empatiska. Jag måste inkludera mig själv där, och det smärtar mig. Men jag måste vara ärlig – åtminstone mot mig själv. Annars finns det ingen väg till bättring.

För att inte vara helt pessimistisk, så har politik och lagstiftning i Sverige ändå skyddat de här koranbrännarna, och det borde vi alla vara oerhört tacksamma för, oavsett vad vi tycker om själva tilltaget. Yttrandefriheten har ett hyfsat skydd i Sverige. Men det finns också en politisk rörelse i Sverige som vill inskränka yttrandefriheten ytterligare, och i praktiken återinföra blasfemilagstiftning. Det är väldigt riskabelt. Islam betyder ordagrant ”underkastelse”, och en blasfemilagstiftning skulle vara just det. Underkastelse. Det ska vi inte acceptera i en modern, liberal, sekulär demokrati.

Vi svenskar, och i förlängningen vi européer, måste bestämma oss nu för vilken sorts samhälle vi vill ha. Om vi i vår pluralistiska ambition ger fritt spelrum för dem som vill inskränka våra friheter, kan resultatet bli väldigt paradoxalt. Vi måste helt enkelt bli mer intoleranta mot intolerans.

Jag har alltid varit skarpt kritisk mot ALLA totalitära ideologier, som ser det som moraliskt försvarbart att omvända och styra folk med våld, eller hot om våld. Sen spelar det ingen roll om det är vänster, höger, mitten, religiöst eller någon annan ideologisk riktning. Det enda som egentligen har betydelse för mig rent politiskt och filosofiskt är hur mycket frihet du har i det samhälle du lever i, att välja hur du vill skapa ditt liv, och hur mycket frihet du har att ostraffat uttrycka dina tankar, idéer och känslor. Allt annat är sekundärt.

Jag är i grunden klassiskt liberal, och tycker att det är bra med öppna gränser – MEN man ska inte försörja alla som kommer hit med skattepengar. De ska få arbeta för sitt uppehälle. Kanske att man har vad jag kallar ”migrantlån”, lite som studielån, med lång återbetalningstid och förmånliga villkor. Och tag bort den här idiotin med ”arbetstillstånd”. Vill man jobba ska man få jobba. Punkt.

Att vi har sponsrat invandring i den snabba takt vi har, just från utomeuropeiska kulturer, har lett till stora svårigheter med integration och anpassning. Det måste vi nu hantera, på bästa möjliga sätt. Där har vi inget val. Att ens påpeka detta har länge renderat beskyllningar för rasism – ett sätt att täppa till truten på folk, bara, och inte till nytta för de som kommer hit från andra länder heller. Många som håller med mig är själva invandrare.

Ett annat problem med den situation som vi befinner oss i just nu är att vi är hemmablinda. Vi tror att alla tänker, tycker och resonerar som vi. Det gör de INTE. Många säger att man inte ska kritisera muslimer, utan islam. Men det är tyvärr missvisande. Islam är på sätt och vis bara bokstäver i en bok – för att det ska hända något krävs en mängd människor som på sitt sätt försöker leva efter denna religion.

Olika undersökningar visar att en mycket hög andel av muslimer i flera europeiska länder vill ha sharialagstiftning. Det innebär i praktiken dödsstraff för utomäktenskapligt sex, homosexualitet och apostasi (att lämna islam), samt att man hugger händer av tjuvar och lite annat spännande. Sådant går förvisso inte att införa om inte väldigt många faktiskt vill ha det. Jag har ännu inte sett någon undersökning som visar hur stor andel av muslimer i Sverige som tycker så, men det skulle vara intressant att få veta.

Att framhålla dessa faktorer kan också stämplas som rasism (och det händer, ständigt) – men det är det inte. Det är ett försök att vara konstruktiv. Ett försök att undvika att politiker än en gång måste gå ut med budskap som ”vi har varit naiva”, och ”vi såg det inte komma” – när många de facto har sett det komma, men de har tystats.

Självklart vill inte alla muslimer ha sharia och täckande kläder på alla kvinnor – sannolikt inte ens en majoritet – men tillräckligt många för att kvinnor ska känna ett socialt tryck, av rädsla för våld och utstötning. Det behövs inte en majoritet för att driva genom omänskliga, grymma regler. Det räcker med en högljudd och våldsam minoritet som skrämmer oss andra till lydnad – vilket jag hävdar är precis vad som har hänt.

Vi måste ta av oss våra rosenskimrande glasögon och se verkligheten som den är. Men vi ska inte heller byta ut de rosenskimrande filtren mot rasistiska hatglasögon. Vi måste hålla oss konkreta. Och jag tror på att utgå från att folk är resonabla – ända till dess att de bevisar att de inte är det.

Vi måste dock våga vara kritiska, och vi måste ifrågasätta – mer — med kunskap, medkänsla, integritet, självrespekt och principfasthet. Annars kommer vi att se en hemsk utveckling i Sverige. Och det är bråttom. Det har redan börjat.

Bröllop på amerikanska

Det stora samtalsämnet verkar just nu inte vara krig, utan huruvida Svenska Kyrkan ska tillåta en amerikansk sed att fadern överlämnar bruden vid bröllop. Härligt med lite lyxproblem ändå.

Många verkar bli upprörda över att bröllopspar som gifter sig i Svenska Kyrkan inte får praktisera den från anglosaxisk kultur importerade seden att brudens far överlämnar bruden till brudgummen.

Så, då tar vi det från början. Detta är INTE en svensk tradition. Till och med kyrkobröllop är en tämligen ny företeelse i svensk kultur. I Sverige har brudparet i hundratals år gått fram tillsammans, som jämlikar, i ett val som de båda gjort.

Att kräva att få praktisera denna anglosaxiska sed i en svensk kyrka är lite som att gå med i en svensk fotbollsklubb och kräva att man ska få springa över fotbollsplanen med bollen i famnen – för det gör man ju i amerikansk fotboll.

Självklart får man hålla sina bröllop precis som man vill – jag har själv blivit anlitad ett 30-tal gånger för att hålla hedniska bröllop (vilket självklart inte skulle gå i en kristen kyrka), och då blir ju liturgin ett samarbete mellan mig och brudparet. Dock – jag skulle inte heller acceptera en sådan komponent som att brudens far överlämnar bruden till brudgummen, i en vigselceremoni jag håller. Enda undantaget skulle väl vara om brudgummens mor samtidigt överlämnar honom till bruden. Haha.

Vad många verkar ha glömt är att Svenska Kyrkan till att börja med inte är en statskyrka längre (det slutade den att vara för snart 25 år sedan), utan en fristående religiös organisation (nåja), som förstås har regler och bestämda liturgier för olika sammanhang som dop, bröllop och begravningar. Gillar man inte dessa former kan man anlita någon annan (det finns borgerliga vigselförrättare, på samma sätt som det finns frifräsande begravningsofficianter – jag har själv anlitats för att hålla ett antal begravningar).

Svenska Kyrkan är inte en serviceinrättning där man kan beställa precis vad man vill ha. Man får anpassa sig till kyrkans regler. Alternativt anlita någon annan.

I diskussionerna ser jag alla möjliga konstiga ”argument”, som att Svenska Kyrkan är ”woke”, att de omfamnar islam, är antisemitiska och vänster, och en drös andra totalt irrelevanta påståenden. Min självklara fråga är då – varför vill ni gifta er där? Varför väljer ni inte en annan kyrka då?

Så – själva orsaken till att Svenska Kyrkan vill reglera detta är faktiskt för att försvara svensk kyrklig tradition. Just detta har många svårt att acceptera, men så är det faktiskt – alldeles oavsett hur fnattigt kyrkan må förhålla sig till andra frågor.

Sen kan man förstås ifrågasätta hela spektaklet att kyrkan styrs av representanter för olika politiska partier, vilket förstås är en konsekvens av att Svenska Kyrkan fram till millennieskiftet var statskyrka, och för att få kontroll över kyrkan politiserades den lite till – av politiker. Och nu vill Socialdemokraterna upprätthålla denna politikerstyrning genom att stadfästa en regel om hur vuxna människor ska tillåtas att gå fram till prästen när de ska gifta sig.

Jag har inget personligt intresse av att försvara Svenska Kyrkan – jag gick ur för snart 40 år sedan, redan på 1980-talet, eftersom jag på intet sätt är kristen. Men diskussionen nu är så bisarr, så jag kände att jag ville kommentera. Det är allt.

För 15 år sedan skrev jag en Handlingsplan för Svenska Kyrkan, här på TantraBlog. Jag tycker nog att det fortfarande är en rätt bra vision. Läs och begrunda.

Weimar moment

Den 7 oktober 2023 blev 1200 israeliska judar brutalt slaktade, våldtagna, lemlästade, brända, och fler än 200 blev kidnappade, varav ett hundratal fortfarande hålles som gisslan, snart ett år senare. Den största massakern av judar sedan andra världskriget och nazisternas utrotningsförsök. Samma dag, eller dagen efter, firades detta som en seger – på gator och torg i hela Europa (inklusive Malmö), och på andra platser därtill. Fler firade massakern än protesterade mot den. Och ingen har anmält dem för hets mot folkgrupp. Det var ju bara judar som råkade illa ut, och de får skylla sig själva, det vet vi ju.

Nu har det gått nästan ett år sedan massakern. Flera kidnappade är fortfarande gisslan i tunnlarna i Gaza, några har kommit därifrån, men flera har återfunnits döda. Israel ses ändå som bovarna i dramat när de försvarar sig. Kriget har pågått i snart ett år, och många skyller på Israel, trots att Hamas kan få slut på kriget när de vill – genom att lägga ner vapnen och återbörda gisslan. Men det vill de inte.

Och det slutar inte där. Trakasserierna mot judar fortsätter. När man i Stockholms synagoga tidigare i år högtidlighöll dagen för förintelsens offer, stördes ceremonin av pro-palestinska demonstranter, som filmade besökare, ropade ”Från floden till havet” och ”barnamördare”.

Studenter vid Duke University hade sin examensceremoni, och Jerry Seinfeld kom för att hålla tal. Vad hände då? 200 studenter lämnade arenan i protest. Han är ju en sån där jude som gillar Israel, och så kan vi ju inte ha det. Hu.

När anhöriga till de döda och kidnappade efter massakern i södra Israel satte upp bilder med efterlysningar kom andra efter och rev ner bilderna. Föraktet och hatet är gränslöst.

Det dök upp en filmsnutt där den finske artisten på Schlagerfestivalen dansar glatt med Eden Golan från Israel. Vad händer då? Jo, det ryggradslösa orponet ber om ursäkt i media! Han hade gjort det förkastliga att dansa med en 20-årig flicka från Israel. Hu. För övrigt behövdes det alltså både israelisk och svensk säkerhetspersonal för att en judinna skulle kunna uppträda i Malmö. Vad säger det om Malmö, och vad säger det om Sverige?

I tåget på Stockholm Pride gick ett stort gäng som demonstrerade för Palestina, skrek hatiska slagord mot Israel, och ägnade sig åt helt andra aktiviteter än vad Pride ska stå för. Ingen stoppade det. Helt obegripligt.

Lyckligtvis gick en mindre grupp i samma Pride-parad och representerade Judiska Församlingen i Stockholm. Jag gick med dem, med motivet att vara moraliskt stöd och skydd, ifall församlingen skulle utsättas för trakasserier. Men överraskande nog blev det inte så. Vi fick tvärtom applåder och uppskattning hela vägen. Stödet var massivt. Så mycket kärlek. Så det är inte totalt mörker. Men de som hörs mest, syns mest och är mest aggressiva är ständigt de judehatande terroristfansen.

Och det är bara ett fåtal händelser, i ett ständigt flöde av antisemitiska spektakel, det ena värre än det andra. Det händer mycket mer av liknande sort, ständigt återkommande överallt, jag tog bara några få exempel.

Jag har i flera år anat att vi skulle vara på väg mot ett ”Weimar moment”, och det är fan här nu. Paradoxalt nog hör vi inte längre någon säga ”det är ju precis som på 1930-talet!” – när vi aldrig har varit så nära.

Visst har det funnits anledning att referera till Nazi-Tyskland emellanåt. När SD för ett antal år sedan hade en kampanj för att stoppa tiggeriet, genom att helt enkelt förvisa alla tiggare från gator och torg, så var det en skrämmande parallell till Tyskland, just på 1930-talet, eftersom en av de allra första åtgärderna från NSDAP var just att fängsla alla tiggare och sätta dem i arbetsläger. Då fanns det faktiskt anledning att referera till 1930-talet.

Men nu ser vi judehatet öppet överallt. Demonstrationer, vandalism, attacker mot judar. Men plötsligt säger ingen ”det är ju precis som på 1930-talet!”. Varför inte? När det nu faktiskt är just det, mer än på mycket länge – som… sen 1930-talet? Ska vi behöva uppleva krossade fönster på judiska butiker igen? Vandaliserade synagogor? Misshandel och våldtäkt av judar – för att de är judar?

Åh, det har redan hänt. Där ser man.

Nästa fråga är var alla judar ska bo egentligen. Överallt i Europa och Nordamerika protesterar folk mot judar, stänger ute judar från allehanda skolor, universitet och andra sammanhang, och judarna flyttar. Malmö håller på att avfolkas helt från judar. Lite som i arabländerna i hela Nordafrika och Mellanöstern, länder varifrån hundratusentals judar har drivits ut. Etnisk rensning i praktiken. Men så ropar man ”From the river to the sea”, och vill uppenbarligen utplåna judarnas hem i Israel också. Det land där nära hälften av alla judar i världen bor. Så var ska de bo? Eller ska vi bara göra klart det som Herr Hitler började, och utplåna resten av judenheten?

Frågor som behöver besvaras.

Om du vill veta mer om massakern den 7 oktober 2023 kan jag varmt rekommendera denna dokumentär på SvT Play:

Massakern på musikfestivalen »

Socialism = intellektuellt funktionshinder?

Jag har tidigare påpekat att det finns betydligt viktigare skalor än den uttjatade vänster-högerskalan. Men det finns också tillfällen då just den skalan är relevant – när man diskuterar hur vi förvaltar samhällets resurser. Är vi kollektivister, som anser att samhällets resurser är just primärt något som skall fördelas kollektivt, under överinseende av maktfullkomliga statstjänstemän – eller är vi individualister, som anser oss kunna avgöra själva hur vi vill leva och skapa, samt ha rätt att förvalta vår egendom efter eget godtycke?

Ibland stöter jag på vänsterpersoner som har väldigt starka åsikter om kapitalism och företagande, och de vill förstås gärna predika sitt evangelium. Det blir dock som regel väldigt pinsamt, och deras okunskap blir väldigt påtaglig.

Men ett visst underhållningsvärde kan deras resonemang onekligen ha, och så kan jag använda deras förvrängda perspektiv som ett pedagogiskt redskap.

Jag ska försöka återge hur en sådan diskussion kan se ut, denna gång om entrepenörsskap och företagande, i en tråd på Facebook, något editerad för tydlighet:

Socialisten:
Varför ska den som kommer på en affärsidé belönas tusenfalt mer än de som förverkligar iden, alltså arbetar i fabriken som tillverkar produkten? En skillnad som dessutom hela tiden ökar, de superrikas skara växer snabbare i Sverige än i omvärlden.

Mitt svar:
För att entrepenören tar alla risker. Till att börja med kan man aldrig vara säker på att en produkt faktiskt lyckas kommersiellt. Om jag har en idé, och satsar mitt sparkapital på den, betalar andra för deras insatser, och produkten inte slår, så är det jag som får stå för hela förlusten. Det behöver inte en anställd göra. Men om produkten blir kommersiellt gångbar, så finns det ändå möjlighet för många att dra nytta av det, vinna på det, genom att arbeta i företaget. Ju mer populär en produkt blir, desto fler behöver jag sannolikt anställa. Vinst för alla.

Därtill har anställda som regel en helt annan trygghet än entrepenören. Det kan sällan bli värre än att man förlorar jobbet, medan entrepenören tvingas stå för eventuella förluster i företaget. Därför är det inte mer än rätt att entrepenören också kan få ut en rejäl vinst, särskilt om företaget faktiskt producerar varor/tjänster som skänker livskvalitet, och därför blir populära.

Socialisten:
Men syftet är ju att leva på de anställdas arbete, och leva gott. Annars skulle väl ingen starta ett eget företag?

Mitt svar:
Du har uppenbarligen aldrig haft ett företag. De flesta egna företagare tjänar inga stora pengar. Och nej, syftet är för de allra flesta inte att leva på de anställdas arbete. Man anställer folk för att kunna producera och leverera mer, vilket man behöver göra om man får ökad efterfrågan.

Och – grundmotivet för de flesta företagare är att man får bestämma över sitt eget arbete, att inte ha någon chef, att förverkliga egna idéer snarare än andras, och den friheten det innebär. Så är det för mig, och i praktiken alla andra egna företagare jag känner.

Socialisten:
Många företagare har övertagit en befintlig verksamhet, antingen från föräldrar eller kompanjoner. De har inte själva byggt upp verksamheten, utan förvaltar den bara. Så varför ska de tjäna en massa pengar, när de anställda tjänar mycket mindre? De som håvar in vinsterna – aktieägare, direktörer, är ju inte de som står för utvecklingen eller innovationerna.

Mitt svar:
Att driva ett framgångsrikt företag handlar väldigt lite om att bara ”komma på en affärsidé”. Det kräver som regel väldigt mycket mer än 40 timmars arbetsvecka, och det innebär att leda arbetet med produktutveckling, tillverkning, marknadsföring, försäljning, administration – och långt mer därtill.

Att ta över ett existerande bolag är inte heller en ”promenad i parken”. Det kräver minst lika mycket organisation, kreativitet, innovation, utveckling och hårt arbete som ett nytt företag. Annars klarar man inte konkurrensen med andra företag. Och visst finns det enstaka personer i vissa företag som bara investerar i aktier, och i bästa fall får utdelning på sina satsningar. Men utan dessa finansiärer skulle väldigt mycket utveckling inte kunna ske. Och de tar också en risk. De kan lika gärna förlora sina pengar.

Socialisten:
I industrialismens begynnelse kunde nya maskiner och konstruktioner framställa produkter som efterfrågades av konsumenterna. Kreatörer och uppfinnare vann välförtjänt rikedom på detta som var till gagn för hela samhället. De som är superrika idag däremot har antingen ärvt sina förmögenheter eller blivit rika på kapitalinkomster.

Mitt svar:
Du är historiskt okunnig också. Vad sägs om Bill Gates (Microsoft), Steve Jobs (Apple), Elon Musk (Tesla m.m.), Mark Zuckerberg (Facebook), Jeff Bezos (Amazon), Larry Ellison (Oracle), Michael Dell (Dell), Zhang Yiming (TikTok), Phil Knight (Nike) och många, många fler. De rikaste är som regel just kreatörer, inte Joakim von Anka som badar i pengar.

Detta var alltså axplock ur en autentisk diskussion på Facebook. Döm själv vem som har tänkt på djupet, baserat på fakta, och vem som har gissat friskt utifrån ideologiska dogmer.

Att Sverige är ett så framgångsrikt land idag bygger på att man liberaliserade arbetsmarknaden och företagande på slutet av 1800-talet (plötsligt fick vem som helst starta ett företag), och att industrialiseringen förvandlade Sverige från att ha varit ett mycket fattigt land till ett rikt. All välfärd i ett land bygger på att det finns driftiga och kreativa entrepenörer, fungerande industri och en dynamisk och levande marknad. Utan detta finns ingen välfärd.

Någon skrev någonstans något om ondskefulla marxister, och jag kommenterade givetvis att jag tycker att det är en tautologi. Men i ärlighetens namn är nog de flesta marxister inte onda, utan bara korkade och obildade, och har bara fastnat i en nedbrytande och intelligensbefriad ideologi.

En sak jag faktiskt brukar ge Socialdemokraterna heder för (och det är inte mycket) är att sossarna redan på 1930-talet förstod att det som hade lyft Sverige ur djup fattigdom och misär på bara några få decennier, var en kombination av liberalism och framgångsrik industri, och det ville man inte förlora. Så därför stödde man kapitalisterna, eftersom de förstod att utan dem blir det ingen välfärd i lilla Sverige. Och som en del av den insikten höll S kommunisterna borta från makten – och det gör man fortfarande. Bra där.

Tyvärr har processen för mer frihet och bättre ekonomi ibland avstannat, som t.ex. under Olof Palme, som ville ha just mer socialism, men så fort han försvann från politiken blev allt bättre i Sverige. Synd och skam bara att någon behövde skjuta ihjäl honom för att få bort honom från politiken.

Min åsikt är att vi behöver allt mindre socialism (eller ingen socialism alls, helst), och långt mer fri marknad, fri etablering, kroppslig autonomi, färre regler och färre handelshinder. Vi får väl se hur det går framöver.

Gästinlägg: Klantraditioner & föräldraansvar

Det har knappast undgått någon att vi har fått en ny typ av kriminalitet i Sverige, en klanstyrd maffiaverksamhet som förutom att skapa mer kriminalitet i vårt samhälle, också har normaliserat en högre grad av våld, hot, vandalism och terror. Skjutningar, sprängningar, bilbränder m.m. Även i fridfulla Bagarmossen, där jag bor, har vi fått mer av den varan de senaste åren.

På X (f.d. Twitter) hittade jag en intressant tråd, av en skribent som kallar sig ”Erik the Horrible”, och jag fick hans välsignelse att publicera vidare hans tråd, lätt redigerad eftersom hans text var uppdelad på flera inlägg (man får ju endast skriva korta inlägg på X), samt att texten kommenterades mitt i, något jag vävt in, i egenskap av redaktör. Men eftersom jag anser att det är en så viktig text, så ville jag sammanställa den mer koncentrerat och lättillgängligt, alltså som ett gästinlägg i min blogg.

Jag är inte säker på om jag håller med i varje detalj av Eriks resonemang, men jag anser att det är så pass genomtänkt och relevant att det är tankegångar som behöver diskuteras, vändas och vridas, och kanske appliceras på vårt land.

Jag skulle förstås gärna utvidga resonemanget till en frågeställning om även svenska föräldrar borde omfattas av ett absolut föräldraansvar, och det tycker jag att det borde kunna genomdrivas. Det skulle förhindra särbehandling, och det skulle förstås även ställa högre krav på mer ansvarslösa svenska föräldrar med kriminella barn.

Eriks text:

Jag vet inte hur pass insatt du är i klantraditioner. Själv har jag en hyfsad insikt efter mer än 30 års utlandsarbete och boende f.f.a. i regioner med klantraditioner (hardcore som soft).

Ska Sverige få någon ordning på ”den nya kriminaliteten” så måste lagstiftningen anpassas så att den har effekt även på ”klanrelaterad” brottslighet. Våra rättstraditioner, det individuella ansvaret, borgar för att Sverige inte kommer att lyckas med att bekämpa ”grupperingarna”.

I länder med starka klantraditioner så gäller kollektiva bestraffningar. Om en individ ställer till det så kan personens familjemedlemmar få stå till svars. Individer är försiktiga för att inte skapa situationer som resulterar i vedergällningar. I Sverige är det istället fritt fram.

Kommer du ihåg styvfarsan till flickan som utsattes för sexuellt ofredande av ett gäng invandrarungdomar i ett badhus? Pappan sa ifrån och ena ungens mamma ringde på hjälp för att ”rädda hedern”, vilket resulterade i att värsta ungens storebror med kompis anlände och misshandlade styvpappan grovt.

Hade grabbarna antastat en ung flicka i sitt hemland, då hade badhuset fyllts med flickans släktingar och ungarna hade slagits sönder och samman, kanske även grabbarnas pappor och bröder. Nu är det Sverige, männen som misshandlade styvpappan fick fängelse och kommer sedan ut som familjens hjältar. Viktigaste av allt, släkten/familjen blev inte lidande. Och där har du ”svagheten” när svensk lag ska hantera klanrelaterad brottslighet.

För klanrelaterad brottslighet så är Sverige ett uppdukat smörgåsbord. Om vi istället införde ett absolut föräldraansvar, då skulle skitungarnas föräldrar tvingas att ta ansvar för skitungarnas brottslighet. Viktigast av allt är att familjen/släkten blir lidande när klanmedlemmen begår brott.

Ta skitungen som terroriserar i skolan. Tänk dig att ungens föräldrar kallas till polisen och erhåller en allvarlig varning. Får ni inte ordning på ungen, om ungen inte sköter sig, då kommer ni föräldrar att erhålla sanktioner eller även straffas. Sanktioner kunde vara indragna bidrag, uppsägning från allmännyttan, åtal och om åtal även utvisning för hela familjen.

Med ett absolut föräldraansvar så blir det i familjens/släktens intresse att hålla ungarna borta från gängen. En unge på 14 år som mot betalning mördar, i deras ögon så är straffet mer eller mindre gratis. Ungen kommer sedan ut från Sis-hemmet som en hjälte. Den ungen kommer att skryta om mordet. Narkotikabrott eller olaga vapeninnehav, vad har en tonårig brottsling att frukta?

Det finns ytterligare strategier för att få stopp på eländet. När en unge begår ett grovt brott, men fokus på våld och allmän farlighet, då borde Sverige klassa barnet som farlig för andra och i behov av sluten psykiatrisk vård. Det är faktiskt svårt att argumentera mot psykiatrisk vård för en 14-årig mördare eller bombman. Ungen tas helt enkelt, med tvång, till en sluten psykiatrisk vårdinrättning och blir där sittande tills Sverige är övertygad om att ungen inte kommer att utföra en fara för andra.

Detta skulle inte bara bistå ungen, utan det skulle få mycket allvarliga konsekvenser för ungens familj/klan. När klantraditioner råder så är det nära nog omöjligt för barn att ingå i arrangerande giftermål om psykisk ohälsa förekommer i familjen.

Ta invandrarungen som våldtog och misshandlade lilla Luna som exempel. Trots alla varningar från sociala och skolan så vägrade grabbens mamma att låta sonen få genomgå en psykiatrisk utvärdering. Mamman visste att det skulle innebära en stor skam och många problem om sonen bedömdes som psykisk sjuk.

Detta skulle få invandrarfamiljer med klantraditioner på tå. Se vilket jäkla liv det är då sociala tvingas omhänderta barn. Det handlar om en enorm skam för familjen/klanen. Om en kriminell unge erhåller sluten psykiatrisk vård, då riskerar syskonen att förbli ogifta.

Det finns förstås invändningar mot detta resonemang, som att det enligt västerländsk rättsuppfattning är enbart gärningsmannen som skall straffas. Men jag tror att ett absolut föräldraansvar går att införa utan att våldföra sig på våra rättstraditioner. Redan idag kan föräldrar göras ansvariga, men inte fullt ut.

Det gäller att se till att familjen/klanen blir lidande när familje- eller klanmedlemmen begår brott. Det borde gå att göra föräldrar straffrättsligt ansvariga för brott deras barn begår. Om inte dagens lagstiftare tar modet till sig att rejält ta ut svängarna, så kommer folket, förr eller senare, att rösta fram en polisstat. Då föredrar jag att tumma på rättstraditionerna.

Följ Erik the Horrible på X »

Det handlar inte om vänster eller höger

Den viktigaste skillnaden i politiken går inte mellan ”höger” och ”vänster”, och har egentligen aldrig gjort det. Alla ni som bråkar om ”vänsterblivna” och ”högerextrema” är alltså ute och cyklar, bortkollrade av politiska demagoger.

Den ursprungliga indelningen i höger och vänster kom från den franska nationalförsamlingen, efter revolutionen 1789, där de de konservativa satt på höger sida, och liberalerna på vänster sida – därav den politiska indelningen höger och vänster. Socialisterna kom långt senare, på 1800-talet, men hade vissa gemensamma nämnare med liberalerna, och kallade sig därför också vänster. Jämlikhet, avskaffande av medfödda privilegier, allmän rösträtt m.m.

I början av 1900-talet blev det alltmer skillnad på socialisterna och liberalerna, och socialisterna tog över begreppet vänster helt (förutom liberala partier i Danmark och Norge, som fortfarande heter Venstre). Sedermera har begreppen höger och vänster blivit allt rörigare och rörigare.

Den verkligt intressanta skiljelinjen går mellan de som å ena sidan vill öppna upp för mer individuell frihet, enskilt ansvarstagande – å andra sidan de som vill centralisera makten till myndigheter och makthavare, och reglera medborgarna alltmer. Frihetlig eller auktoritär, alltså. Då spelar indelningar som höger eller vänster mindre roll. Man kan vara maktgirig diktaturkramare som både vänster, höger och mitten, och man kan vara rejält frihetlig som både vänster och höger.

Jag refererar förstås till Political Compass, som rör sig i två dimensioner snarare än bara en, från vänster till höger (som ju strikt sett enbart handlar om hur man anser att samhällets resurser ska hanteras). Där finns också den skala som jag tycker är mycket, mycket viktigare – från auktoritär till frihetlig.

Mitt politiska ideal är frihet – maximal makt för individen över sig själv, men minimal makt över andra. Jag har varit politiskt aktiv till och från sedan tonåren, men har ALDRIG arbetat för att få mer makt på andras bekostnad, eller för den delen myndigheters reglerande makt över medborgarna, utan ALLTID för mer frihet, mer individuell makt över det egna livet. Individuell frihet och samtycke som ledande moraliska principer, helt enkelt.

Somliga skulle kanske påstå att min position är mer höger än vänster, och visst, ur ett ekonomiskt perspektiv kan man väl dra den slutsatsen, eftersom de flesta på vänstersidan vill begränsa eget företagande och ägande. När jag växte upp representerade vänsterpolitik som regel också extremt auktoritär, diktatorisk, likriktande och frihetsfientlig, så för mig fanns det frihetliga i högern, på 1970-talet i form av Moderaterna, med sin slogan ”Framtid i frihet”. Ytterst sett är dock återigen höger-vänsterskalan underordnad det jag tycker är den viktigaste frågan – frihet eller underkastelse.

Så min fråga är – vad vill du ha? Frihet under ansvar och egenmakt – eller hård reglering, förmynderi och underkastelse? Det är vad vi alla borde fråga oss själva, och de politiker vi kan välja bland.

10 år med Blixten

1 maj är dagen då vi hämtar vår kära hippiebuss från vinterparkeringen i en lada i Roslagen. Den är verkligen en riktig hippiebuss, en Opel Blitz årgång 1968, med supermysig campinginredning – Hippie Heaven. Utan tvekan bästa vårtecknet.

Blixten har nu varit i vår ägo i 10 år (vi köpte den på påsken 2014), och den har tjänat oss väl på våra resor, och kommer förhoppningsvis att orka med några år till. Den är trots allt 56 år gammal. De flesta bilar blir inte ens så gamla, och de som blir det har som regel krämpor och känsligheter så det räcker och blir över.

Den här bilden är tagen på Fårö en mycket tidig morgon, sommaren 2017, då jag min vana trogen måste gå ut och kissa lite – och så möter jag soluppgången, med diset över vattnet, och allt är så där överjordiskt vackert.

Det finns paradis här på jorden – man måste bara passa på när de korta stunder dyker upp, och fånga dem i flykten. Vi har hittat flera paradisiska platser, inte minst just på Gotland, där vi har haft många sköna semesterveckor genom åren – jag, min älskade Jennie och vår lilla Disa.

Om du vill veta mer om våra resor med Blixten finns det en hel blogg med bilder och berättelser om det. Du kan besöka den när du vill – du hittar den här:

Blixten – vår fina hippiebuss »

Makt, våld & DNA

Vi moderna människor envisas med att bli förvånade när det bryter ut krig här och där, som om fred och frid vore människans normaltillstånd, och krig är överraskningar, anomalier, avvikelser. Men så är det tyvärr inte.

Människan – homo sapiens sapiens – är ett flockdjur. Det innebär att vi har hierarkisk ordning inbyggt i vårt DNA. Tyvärr betyder det också att somliga individer, som prioriterar sig själva framför andra, kan göra vad som helst för att få vara kung, president, hövding, boss, den som har makten. Top Dog.

Denna makt får man som regel med våld, eller med hot om våld. Våld och makt är synonymer (”jag har dig i mitt våld”). Därför är krig och tyranni de facto ett normaltillstånd för homo sapiens sapiens – inte ett undantag. Naturligtvis inte ständigt (vi har andra drifter också), men som regel som en återkommande effekt av just makthunger. Det komplicerade med detta är just att makt är något vi behöver för vår överlevnad – ingen vill vara maktlös. Problemen uppstår när man tar sig makt över andra, på ett sätt som gör omgivningen maktlös. Det är tyvärr en frestelse som alltid finns.

Makt är kort sagt den mest berusande, beroendeframkallande och farliga drogen av alla, och de som drabbas av detta beroende kommer inte att låta sig bevekas av rationella resonemang eller empati. Därav härskare som Djingis Khan, Muhammed, Mao, Hitler, Stalin – och Putin. Och det enda som biter på tyrannerna är just våld – ett större våld än tyrannerna själva kan åstadkomma. Därför behöver varje samhällsenhet ett stabilt militärt försvar.

”Si vis pacem, para bellum”

”Om du vill ha fred, rusta dig för krig.”

Eller som Mao Zedong uttryckte det – och han borde ju veta:

”Varje land har en armé. Sin egen – eller någon annans.”

Det enda som kan stoppa våldet är alltså enligt detta sätt att tänka ett större våld – eller ibland bara ett hot/löfte om större våld, och därmed förlust av makten. Förhandlingar kan fungera ibland, men de måste bygga på en kraftposition. Eller som Al Capone uttryckte det:

”You can get much further with a kind word and a gun than you can with a kind word alone.”

Det finns samhällen som fungerar alldeles utmärkt utan väpnade konflikter, och jag har blivit uppmärksammad på att vissa kulturer inte ens har ett ord för krig. Dock talar vi då som regel om nomadfolk som har stora ytor att röra sig på, och som inte upplever konkurrens från grannfolk. I mer tätbefolkade, bofasta regioner ser det annorlunda ut. Där finns det en hårdare konkurrens, och betydligt mer utrymme för obscen makt och rikedom.

Det är dock inte hopplöst. Vad som har hänt de senaste 200-300 åren är en fantastisk motrörelse, en tid av upplysning, demokratisering, maktdelning, liberalisering, civilisation, mänskliga fri- och rättigheter – en utveckling som ger hopp om en bättre framtid, med mer frihet och självbestämmanderätt för alla.  Det är fantastiskt, och det ger utrymme för optimism. Kanske kan vi också lära oss av de naturfolk som har egna metoder för att bibehålla fred, vem vet.

Det finns förstås alltid krafter som kämpar hårt för att återskapa de gamla hierarkierna, med auktoritära ledare som har oinskränkt makt – därav totalitära ideologier som socialism, kommunism, fascism, nazism, islamism m.fl. Det är den gamla skolan som lever vidare, med redskap som lydnad, underkastelse, slavmentalitet och likriktning. Det finns alltid en möjlighet att dessa drivkrafter får mer spelrum, något vi måste vara uppmärksamma på.

Det är också viktigt att förstå att nästa sorts totalitära rörelser inte kommer att se ut som de tidigare. Framtidens (och i viss mån nutidens) fascister har inte militäruniformer på sig längre, utan vanliga kläder, och de kallar sig antifascister, och antidemokraterna kallar sig demokrater – och de sitter i demokratiska parlament. Vi måste vara på vår vakt.

Allt vi har vunnit måste försvaras. Det räcker inte att vinna ny mark – de friheter och rättigheter vi har erövrat måste också ständigt användas och försvaras, annars kan de tas ifrån oss. Tyrannerna lurar i skuggorna (även inom oss själva), och hittar ständigt nya vägar till att härska över oss. Därför måste vi alltjämt behålla våldsmedlen, i balans med ett seriöst engagemang för fred och frihet, samt självklart även arbeta för ett rättfärdigt, moraliskt högtstående och empatiskt medvetande.

Vi har långt kvar, och mycket att göra innan världen har blivit mer demokratisk än auktoritär. Men vi har kommit en bra bit på väg, och det måste vi erkänna och uppskatta – på väg till nästa seger.

Tågolyckan ”Arga Magda”

Magdalena Andersson blev partiledare för Socialdemokraterna den 4 november 2021, och då även statsminister, eftersom hon efterträdde Stefan Löfven. Hon har alltså aldrig blivit demokratiskt vald som statsminister, och det återstår att se om hon någonsin kommer att bli det. Hon förlorade sitt första val som partiledare, och jag har svårt att tro att hon kommer att lyckas med det kommande val.

Magdalena Andersson verkade förvisso till en början hyfsad som partiledare och statsminister, utstrålade en säkerhet, auktoritet och trygghet i rollen, vilket tilltalade även mig – jag gillar starka, mogna kvinnor som vet var skåpet ska stå. Men det försvann snart.

På våren 2022 blev Morgan Johansson utsatt för hård kritik, och därtill hotades han av ett välmotiverat misstroendevotum. Istället för att vara strategiskt smart, spela följsam och stuva undan Morgan Johansson ur rampljuset en tid, och sen plocka fram honom efter valet, valde istället Magdalena Andersson att spela drama queen, riva upp himmel och jord, yla om regeringskris, och ta Morgan i försvar – som en bortskämd unge som alltid måste få sin vilja fram. Det var illa nog. Redan då började somliga tala om henne som arg.

Man hade ju kunnat låta detta passera som ett olycksfall i arbetet, orsakat av bristande erfarenhet i rollen som både partiledare och statsminister, men tyvärr har det tvärtom eskalerat. Socialdemokraterna verkar bli allt mer desperata, och Magdalena Anderssons övertramp blir allt fler – och värre.

Socialdemokraterna förlorade valet 2022, och det blev dags för en ny sorts borgerlig koalition, eftersom Centern glidit över till vänstersidan, nu med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i regeringsställning, med stöd av Sverigedemokraterna. Det var en smula motsägelsefullt att Magdalena Andersson hade kritiska synpunkter på hur lång tid det tog för Kristersson att bilda en regering. Förra valet tog det över fyra månader (129 dagar) att bilda en socialdemokratisk koalitionsregering. Kasta sten i glashus, någon? Dubbelmoral? Eller bara bitter eftersmak?

Så för att hitta nya politiska strategier, åkte Magdalena Andersson till Washington D.C. i maj förra året för att träffa experter som kunde lära henne hur man kan vinna mark i en oppositionsställning, och kom hem med nya lärospån – som att vara ännu mer drama queen än hon varit tidigare, och därtill bli direkt aggressiv och otrevlig. Från folkilsk gnällkärring till fullt utvecklad mobbare inom några dagar.

Officiellt har hon sökt hjälp av dessa amerikanska strateger för att lära sig att hantera ”regeringspartiernas lögner”. Att hon själv ofta ljuger räknas inte – hon är ju ledare för Socialdemokraterna, det enda legitima regeringspartiet (enligt socialdemokrater), helt i enlighet med principen ”It’s O.K. when we do it”. Efter denna studieresa har därför Magdalena blivit ”Arga Magda” med folket, något som ironiskt nog har gjort Socialdemokraterna väldigt arga.

Arga Magda gick snabbt från att vara en drama queen och impulsiv och ogenomtänkt gnällkärring till att bli en extremt osympatisk bitch, som i direktsändning under en partiledardebatt kunde skälla ut en annan partiledare med det aggressiva ”Har du inget bättre att säga, så tycker jag du ska vara tyst”. Därtill teater i plenisalen, med hulkande och falsk låtsasgråt i rösten då hon försvarade sin vän och kollega Jamal El-Haj (som hon av misstag kallade Jamal Hamas).

Magdalena Andersson har visat sig vara en manipulativ gråterska, en hycklare som ivrigt nyttjar hårda härskartekniker, föraktfull attityd och giftiga förolämpningar som politiska påverkansmedel, i syfte att flytta fokus från all skit som S har skapat, och hälla skiten på regeringen. Helt obegripligt. Det är polariserande, respektlöst och fruktansvärt otrevligt, och hon försämrar hela det politiska samtalet drastiskt med sitt fullkomligt oacceptabla beteende. Hon var till slut ändå tvungen att slänga Jamal El-Haj under bussen, vilket i sin tur ledde till att han valde att bli en politisk vilde.

Hennes politiska gärning har därtill präglats av fullkomligt hjärndöda uppmaningar av typen ”sluta partyknarka” – så ofattbart idiotiskt att jag tar mig för pannan med båda händerna. Det är så skamligt, så förödmjukande dumt att jag undrar hur hon tänkte. Förmodligen inte alls. Legalisera skiten istället, så förlorar de kriminella nätverken sina inkomstkälllor. Eller ta åtminstone ansvar för den politik ni driver. Men sånt fattar inte Arga Magda, för hon är en okunnig dogmatiker med tomma slagord och förolämpningar som enda påverkansmetoder.

Allra mest obegripligt är att det svenska folket fortfarande reagerar med att se henne som den partiledaren som har störst förtroende (har förhoppningsvis ändrats nu). Vi talar om en ledare som skyddar personer som Annika Strandhäll och Morgan Johansson, och redan bara det visar tydligt hennes inkompetens. Helt otroligt. Jag hoppas verkligen att det beror på partilojalitet, snarare än att folk faktiskt litar på henne på riktigt.

Sen radar skandalerna upp sig, tätare och tätare. Som till exempel misstänkliggörandet av den framgångsrike högerdebattören Henrik Jönsson, som hon beskyllde för att vara finansierad av mörka krafter, till att insinuera att han är en ryssvänlig Putin-lakej, som uppmuntrar högerextremister till hat och hot – vilket är extremt motsägelsefullt, och rentutsagt lögnaktigt, med tanke på hur artigt och väluppfostrat Jönsson beter sig i sin YouTube-kanal, och det går inte ett avsnitt utan att han uppmanar till just artighet, och att man avhåller sig från hat och hot i hans kanaler. Jag trodde redan innan detta att hon inte kunde sjunka mer i min aktning, men det här var verkligen ett bottennapp av värsta sort. Och det blev värre.

I Magdalena Anderssons artikel i den tyska tidningen Vorwärts radar lögnerna upp sig som ett pärlband. Hon gör i praktiken precis det som hennes företrädare Löfven har lovat att brännmärka – hon pratar skit om Sverige, och påstår att demokratin är i fara – och det för att just hennes parti inte sitter i den koalition som nu är i regeringsställning. Och när hon blir ifrågasatt, så fortsätter hon att ljuga och skylla ifrån sig – ”felöversättning”. Jisses.

Nu har det gått så långt att även vänsterskribenter skriver rejält kritiskt mot Magdalena Andersson, och då är det illa. Vi pratar om en praktkatastrof, fritt fall, en olycka på väg att hända. Frågan är nu – vad kommer härnäst? Vem blir nästa måltavla för hennes etterkaskader? Hur länge ska hon få hålla på innan partiet tröttnar och sparkar ut henne? Är det bara Magdalena Andersson som rasar som ett korthus, eller är det hela det socialdemokratiska partiet som håller på att rasa samman?

Allt detta kommer vi att få veta – i nästa avsnitt av realitysåpan Socialdemokraterna.