Den shamanska trumresan

Publicerat 8/02, 2016 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Politik

shamansaker

För ungeför 25 år sedan upplevde jag för första gången en shamansk trumresa,  i en kurslokal någonstans i Stockholm. Det var en stark och omtumlande inre resa, som jag nog kan säga ändrade mitt liv, i alla fall i stora delar. Jag skaffade snart en egen trumma, och upptäckte snart att jag kunde resa samtidigt som jag trummade, vilket förstås gjorde att jag kunde resa ofta, när jag ville.

Efter bara några få år blev jag tillfrågad om jag ville leda trumresor tillsammans med en god vän, och det ledde till att jag fortsatte med det i många år. För knappt 10 år sedan slutade jag med de regelbundna öppna trumresorna, eftersom jag hade annan kursverksamhet på helger, och trumresorna tog för mycket tid och engagemang från annat. Jag har fortsatt att hålla enstaka trumresor då och då, med privata grupper, samt integrerat i andra kurser, men inte lika ofta som tidigare.

Jag blir dock tillfrågad emellanåt, om jag inte ska hålla trumresa igen någon gång, och nu blir det faktiskt av! Jag har bokat ett par torsdagkvällar i en väldigt mysig lokal i Gamla Stan – en i mars, och en i maj. Om du tycker att det verkar spännande, så är du välkommen. Du kan läsa mer om fenomenet i artikeln här nedanför. Texten är en redigerad och uppdaterad version av en artikel jag skrev för 20 år sedan.

Om du vill vara med på en trumresa, besök gärna eventet på Facebook för att se fler detaljer och aktuell information!

tunn linje

Finn ditt inre till trummans rytm

trumresa_nomind

Schamanen

Schaman har blivit ett modeord. Men vem är egentligen schaman? Ordet schaman härstammar från det sibiriska Tungusfolkets språk, och betyder ungefär ”Den som vet”. Schamanen är en visman eller viskvinna), medicinman, häxa, magiker, eller vad helst man vill kalla det, som genom sin egen fria vilja inträder i ett förändrat medvetandetillstånd, för att i detta tillstånd kontakta och utnyttja en vanligen dold verklighet för att förvärva kunskap, kraft och förmåga att hjälpa andra människor. I detta förändrade medvetandetillstånd reser schamanen mellan världarna, och med hjälp av sina kraftdjur och andra hjälpare, kan han råda bot på sjukdomar, sia om framtiden och även påverka den. En mängd olika tekniker används av dessa schamaner, och många ser förvånansvärt lika ut över hela världen. Ett av många sätt sätt att träda in i ett förändrat medvetandetillstånd är genom droger.

Sinnesvidgande droger

Droger har alltid brukats på ett eller annat sätt i människors kulturer. Det finns inte ett enda samhälle i mänsklighetens historia där ingen har använt någon form av drog. Det existerar helt enkelt inte. Ofta har droger använts (och används än idag) i samband med medvetandevidgande tekniker och riter (ayahuasca, peyote, psilocybinsvamp m.m), och fyller i många sammanhang en viktig funktion. I de kulturer där man ätit eller rökt olika örter eller svampar för att ändra sitt medvetande-tillstånd, har den som distribuerat drogen som regel varit en erfaren medicinman, som vet hur mycket en människa tål, och som inte olagligen säljer preparat för egen vinning. Följaktligen är risken för överdos eller beroendeutveckling minimal.

Av politiska och ekonomiska skäl har vi med hjälp av lögnaktig propaganda numera skapat en global juridisk situation med mer eller mindre drakonisk lagstiftning mot ”knark”, d.v.s. en mängd helt olika droger som av en eller annan godtycklig anledning har förbjudits – inte sällan av rent rasistiska skäl. Detta har i sin tur drivit fram en kriminell handel som bygger på att skrupelfria personer vill sälja så mycket som möjligt, för så stor ekonomisk vinst som möjligt, och med total avsaknad av ansvarstagande för de som nyttjar drogen i fråga. Denna situation lär vi tyvärr få dras med ett tag till, även om vi börjar se ett slut på detta tragiska ”krig mot droger”.

Att experimentera på egen hand kan alltså vara rätt så riskabelt, eftersom det å ena sidan är olagligt (vilket också gör att vi inte kan kontrollera kvaliteten på drogen), å andra sidan är det också därför oerhört svårt att hitta en person som på ett ansvarsfullt sätt, och med stor kunskap, kan lotsa oss genom en droginducerad tranceupplevelse. Därför är det kanske lämpligast att helt enkelt låta bli, i alla fall tills vidare. Jag ser att klimatet håller på att förändras, det pågår forskning på ett helt nytt sätt, och förr eller senare kommer detta med droginducerade upplevelser att återigen vara normalt – men som sagt, till dess får man vara försiktig.

Mystiska upplevelser

Så hur når vi då den mystiska upplevelsen utan droger? Det finns i själva verket en mängd olika metoder att nå starka medvetandeförändringar, och var och en måste komma fram till den metod som passar bäst. Det kan krävas en hel del tålamod och övning, men det kan alltså vara värt besväret. Schamanens väg är genom helig extas, och den kan vi uppnå genom dans och sång, utmattning, trummor, skallror, galdrar, hymner och olika ritualer.

I denna artikel tänker jag emellertid koncentrera mig på en av de enklaste och mest lättillgängliga vägarna – trumresan.

andebat

Själva resan – en färdbeskrivning

Du sitter eller ligger i ett mörkt rum, med slutna ögon. En trumma börjar ljuda, en monoton rytm med ungefär 4-6 slag i sekunden. För din inre blick ser du ett landskap, en skog, en strand, eller kanske en stadsbild. Du letar dig fram till en öppning i marken och träder ner däri.

Nu börjar en färd neråt, i vindlande tunnlar och grottor. Denna färd kan ta flera minuter, och den kan ta ett fåtal sekunder, men den resulterar i att du slutligen hamnar i ett nytt landskap, förmodligen en omgivning med prunkande grönska, kanske djungelliknande, men kanske också en öppen hed eller stäpp. Du tar dig fram, och möter kanske olika djur, människor eller andra väsen på din väg. Plötsligt är där ett djur som inte lämnar dig, men som istället visar sig för dig i flera olika vinklar, och kanske det talar till dig, kanske telepatiskt. Kanske djuret rör vid dig, biter dig, kanske får du rida på det, simma med det, eller på annat sätt aktivt möta detta djuret. Du har just mött ditt kraftdjur.

Plötsligt ändras trumrytmen, och det är dags att komma tillbaka. Resan har pågått i ungefär tjugo minuter; du tar farväl av djuret du träffat, och återvänder till den fysiska verkligheten i den här dimensionen.

Kraftdjur, eller totemdjur, eller fylgjor, som det kallas i nordisk tradition, är varelser som dyker upp i vårt inre, och ibland även i vårt yttre, som har något viktigt att lära oss. Det första du gör när du börjar din schamanska resa är att träffa ditt, eller dina kraftdjur. De blir dina följeslagare på livets väg, men det är inte säkert att de stannar för all framtid. Kraftdjur måste underhållas. Du måste träffa dem med jämna mellanrum, kanske ha en bild på väggen av ett sådant djur, kanske göra någon liten ritual då och då för att påminna dig själv om kraftdjurets närvaro i ditt liv. Du kanske har en liten amulett föreställande ditt djur. Vid en viss tidpunkt kan det också vara så att ett kraftdjur lämnar dig för att ge plats för ett annat – din personliga utveckling kräver en ny energi, en ny kraft.

Med tiden kommer du att upptäcka att du kan resa åt olika håll, både uppåt och neråt, och att du kan träffa dina egne hjälpare, skyddsandar och vismän på dina resor, starka personligheter som kan ge dig råd i svåra situationer, och stöd i dina beslut. Du kan också lära dig att trumma och resa samtidigt, vilket gör dig oberoende av att någon annan måste trumma för dig. Till att börja med kan du trumma för en vän som reser, och sen byter ni, så att du reser medan den andre trummar.

En stor fördel med trumresan framför andra tekniker är just att den är så enkel, men ändå mycket effektiv. En annan uppenbar fördel är att den till skillnad från droginducerade transupplevelser är helt ofarlig. En resa tar som regel ungefär tjugo minuter, men du kan sluta när du vill, och du kan göra flera resor i följd utan att det blir risk för överdos.

trumresa

Trumman

Den utrustning man behöver för att göra en trumresa är synnerligen enkel. Det viktigaste är naturligtvis själva trumman, men många använder sig också av inspelade ljudfiler och hörlurar. Den största fördelen med detta är att du själv kan bestämma ljudvolymen utan att behöva oroa dig för vad grannarna ska säga. Min egen erfarenhet är dock att en levande trumma fungerar bäst. Det klassiska är en flat, rund eller oval trumma med naturskinn. Plastskinn har den fördelen att det alltid håller tonen, även om det skulle vara kallt och fuktigt, men naturskinn innehåller fler över- och undertoner, och har vanligen en mer organisk och mjuk klang. Ett knep med plasttrumma kan vara att stämma den ojämnt, för att på så sätt få fram fler över- och undertoner. Det förutsätter förstås att du har en trumma med stämskruvar. En bra trumma kan du hitta för 500:- – 1.000:- i t.ex. en välsorterad musikaffär, men många tillverkar sin egen trumma.

Du behöver en klubba att slå med. Den kan vara en hård filtklubba, eller kanske en läderskodd träklubba. Anslaget bör bli varken för hårt eller för mjukt. Hur hårt du slår är dock en fråga om tycke och smak, och kanske i viss mån hur lyhört det är där du bor, och hur toleranta dina grannar är. Du behöver något mjukt att sitta eller ligga på, och kanske något att täcka för ögonen med. Det är allt. Sen kan du hitta på själv vad du vill ha omkring dig. Du kanske vill ha en runa, eller någon amulett som följeslagare på din resa. Du kanske vill ha rökelse, ett tänt ljus, eller något annat atmosfärskapande att stödja dig i din resa.

En attitydförändring

Den kanske viktigaste insikten du behöver tillägna dig för att trumresan ska ge bästa möjliga resultat, är att alla upplevelser på någon nivå är alldeles sanna. Dina drömmar är sanna, inte i fysisk bemärkelse, men i det att de på ett symboliskt sätt berättar för dig vad du behöver för att gå vidare i ditt liv. Dina dagdrömmar och fantasier likaså.

Jag har mött personer som försökt göra trumresor, men blockerat sig själva, eftersom de upplevelser de hade ”ändå bara varit deras egna fantasier”. Men det är okej med viljestyrda fantasier. De har otroligt mycket att berätta om oss själva. Jag kanske bestämmer mig för att ”jag minsann vill träffa en tiger” i min resa, och då gör jag det. Men det behöver inte vara fel. Det är i själva verket mycket kreativt. Det kanske är så att jag behöver just tigerns kraft just då, och att jag på något sätt vet det, och därför bestämmer mig för att träffa en sådan på min resa. Och – varför valde du just den där tigern? Medvetna val kan också ha en stark undermedveten förklaring.

Till och med när en förnimmelse eller upplevelse är påtagligt ”fel” ur en synvinkel, så kan den vara ”rätt” ur en annan. Jag kanske ser ett rep på marken, och misstar det för en orm. Rent objektivt såg jag ”fel”, men ur en djupare synvinkel är det mycket intressant att jag ”såg” en orm.

Inga upplevelser kan alltså vara felaktiga i en trumresa, och om de du möter inte är vita bufflar, vargar och örnar, Tor, Oden eller Freja, Vishnu, eller en indianhövding, eller något annat spännande, utan kanske ditt lokala kommunalråd, en aborre, eller en liten grå mus, så är det förmodligen just dem du behöver möta. Lyssna på dem. Vad har de att berätta för dig?

Trevlig resa!

tunn linje

Mer om trumresan:

Om du vill vara med på en trumresa kommer jag att hålla sådana ett par torsdagkvällar i vår, en 3 mars och en 5 maj 2016. Om du är nyfiken, besök gärna eventet på Facebook!

Finn dig själv med en trumma
En artikel i Aftonbladet 2001-06-26, med en intervju med mig, samt en skildring av en av mina öppna trumresor. Ja, det är 15 år sedan, men informationen är alltjämt aktuell.:-)

ab_halsa_artikel

Dekorrand

Insikter i totalt mörker

Publicerat 6/02, 2016 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Kärlek & sex, Livsåskådning, Sexkurser

Tags: ,

Mörker

För ett par dagar sedan deltog jag i en kvällsworkshop på temat mörker. Ett par goda vänner till mig driver en opretentiös och lekfull verksamhet en kväll varannan vecka, som de kallar ”Play-kvällar”. De utforskar diverse teman som alla på ett eller annat sätt handlar om att utmana det okända – framför allt inom sig, ofta med yttre aktiviteter som katalysator för detta inre utforskande. Varje gång inleds med lättare övningar för att komma i rätt stämning.

Det var redan rätt mörkt när jag kom till lokalen, men det fanns enstaka värmeljus utplacerade, så att vi åtminstone hade ledljus. Men det kunde vara svårt att se vilka som faktiskt var där, de som satt på madrasserna i det trånga källarrummet. Det hela inleddes med en cirkel, där alla presenterade sig, och nämnde med ett ord eller två vilka förväntningar de hade inför kvällen, eller vilken association man fick – som i detta fall till begreppet mörker.

Sen delade vi in oss i par, och gjorde några övningar i att säga nej med kroppen. Det kunde vara att spänna sig och bli stel, skaka en kroppsdel, eller föra bort den andres hand. Mycket bra och enkla övningar som alla borde lära sig att använda mer medvetet, i vardagen.

På mina egna kurser brukar jag lägga rätt starkt fokus på just gränsdragning, särskilt i början – hur man säger nej, när man faktiskt inte vill, och hur man säger ja, när man faktiskt vill. Ska man röra sig runt bland en mängd människor i absolut mörker, är det bra att kunna signalera tydligt med kroppen och att känna av andras signaler, givetvis.

Så – vad händer när 20-25 personer kravlar runt i absolut kolmörker, på ett madrasserat golv i ett källarvalv i Gamla Stan? Helt olika saker för varje person, förstås. För mig blev processen intressant ur flera perspektiv. Det första som slog mig var hur extremt begränsad jag kände mig i mötet med andra människor. Eller kroppar, som det ju faktiskt blev. De enda sinnen jag hade att använda var känsel och doft. Förutom att synintrycken försvann, så hade jag ju inte mycket nytta av hörseln heller, och smak – ja, den kom ju inte heller till användning heller.

Ytterligare ett sinne, (ett sjätte sinne?), eller vad man nu ska kalla det för, är ju när jag samlar ihop alla sinnesintryck till en hel bild. Jag älskar att möta människor, göra deras bekantskap, lära känna – och när jag blev hänvisad till en så oerhört begränsad mängd kanaler för intryck, som just bara känsel och doft, så blev det till slut faktiskt ganska frustrerande. Det var inte bara jag som blev reducerad till dessa sinnen – alla jag mötte reducerades också till att bara var kroppar med doft. Vid ett tillfälle var det som att jag fick en kraftig överdos av dofter, och kände mig väldigt mätt. Jag kände att jag behövde resa mig upp, för att koma bort lite från alla dessa dofter. Det var inte nödvändigtvis obehagliga dofter – det var alla dessa dofter i kör, och det blev väldigt intensivt. Jag har ett väldigt känsligt doftsinne, och fick helt enkelt för mycket på en gång.

En annan viktig insikt – eller kanske snarare bekräftelse – under denna kväll, var hur påtaglig min preferens är för kvinnor, gällande attraktion sexuellt, sensuellt och intimt. Jag har haft homosexuella vänner sedan slutet av 1970-talet, och har verkligen haft möjlighet att pröva vad som attraherar mig eller ej, och jag har funnit att jag sexuellt i praktiken är 100 % orienterad mot kvinnor. Och just för att jag totalt saknar homofobi, så har jag ingen spänning gentemot män, fysiskt, heller. Jag har inga problem alls med att vara intim med män – kramas, brottas, beröra. Jag har masserat kukar, slingrat runt i varm olja med män – inga problem. Det kan vara jättemysigt. Men det säger inte klick. Inte shazam, inte pling, inte bzzzt.

Detta gjorde att mina möten med män i ett kolmörkt rum blev så oladdade, att de i praktiken blev rätt tråkiga. Det händer ingenting. Ingen vibb, ingen laddning, ingen intensiv lust att komma nära, att utforska. Det blir ungefär lika sexigt som att klia en hund. Och just denna kväll bestod gruppen i det närmaste av 70-75 % män. Jag konstaterade att det sannolikt hade blivit mer spännande om jag hade varit en smula homofobisk – det hade lett till mer laddning och spänning. Med andra ord bekräftade jag än en gång att jag helt enkelt är hårdkodad till att bli attraherad av kvinnor. Ingen överraskning, men ändå ytterligare en bekräftelse. Det finns folk som påstår att alla egentligen är bisexuella. Bullshit. Stämmer inte.

Nu låter det kanske som att jag hade en jättetråkig kväll. Så var det verkligen inte. Det var mycket givande – annars skulle jag ju inte ha så här mycket att skriva om. Det var i själva verket väldigt intressant och givande, och även det som upplevdes som tråkigt, eller obehagligt, gav mig viktiga insikter. Jag är en extremt visuell person, så för mig är synintrycken viktiga. Jag är också en sapiosexuell – tänder på intelligens – och det försvinner ju också när man bara har känsel och doft att tillgå. Så det var många preferenser och föreställningar jag fick bekräftade, och jag fick även till mig en hel del nya upptäckter och insikter.

Så kan det gå, i ett källarvalv en onsdagskväll i Gamla Stan.

tunn linje

Läs mer pm Play-kvällarna på sidan We Are Play

Dekorrand

Har du hittat ditt Ikigai?

Publicerat 3/01, 2016 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Hälsa, Kärlek & sex, Livsåskådning, Personligt, Sexkurser

Tags: , , , , , , , , , , , ,

ikigai_header

ikigai

Ikigai – varför man går upp på morgonen…

Det finns ett japanskt begrepp – IKIGAI – 生き甲斐 – som i all enkelhet betyder ungefär ”en orsak att existera”. Livets mening alltså, eller en god anledning att gå upp ur sängen på morgonen.

Tanken är att om du har hittat följande, så har du nått ditt ikigai:

1. något du älskar att göra.
2. något du är bra på.
3. något världen behöver.
4. något du kan tjäna pengar på.

En vän skickade denna bild här ovan till mig, och det slog mig att jag faktiskt har nått detta ikigai – flera gånger i mitt liv. Och jag har det även i skrivande stund.

Under en lång period av mitt liv har jag arbetat konstnärligt och kreativt, med allt från måleri, illustration, grafisk form och foto, till teater, film och skrivande. Det är något jag älskar att göra, som jag är bra på, som många behöver – och som jag under en lång tid förtjänade mitt levebröd från. Med andra ord – samtliga fyra komponenter i det som kallas Ikigai. Jag kommer då och då tillbaka till det, så det är inte helt bakom mig. Men det är för närvarande inte min primära verksamhet.

För 11 år sedan började jag och Jennie att hålla våra kärlekskurser (som du kan läsa mer om på vår erotiska hemsida Cirkus Eros). När man börjar ett helt nytt projekt, utan att veta om det kommer att bära sig. är det bra att tänka ”keep your day job” – och det gjorde vi förstås. Men efter bara några få år blev kursverksamheten faktiskt vår huvudsakliga inkomstkälla, och så är det fortfarande – mer och mer för varje år som går. Återigen något vi verkligen älskar att göra, ihop med att det sannerligen är något som behövs här i världen – något som enligt bilden här ovan beskrivs som vår mission.

Ja, vi ser vårt arbete som en mission. Pretentiöst? Absolut. Världsfrälsarkomplex? Högst sannolikt. Men vad gör väl det, så länge vi har roligt och känner mening och syfte med livet, och därtill kan inspirera andra att höja sin livskvalitet? När kärleken kombineras med kunnande, skicklighet, så blir det vår passion. När kunnandet kombineras med inkomstmöjlighet blir det en yrkesverksamhet. Och när behovet kombineras med förmågan att tjäna pengar, blir det ett kall. Allt detta tillsammans blir Ikigai.

Parkurser

Enligt legenden har alla sin Ikigai – konsten ligger i att finna den, vilket kräver att man söker inåt först och främst. Sanningen ligger nämligen att hitta den livsstil som är alldeles särskilt tillfredsställande, och det har mer med din grundinställning till livet att göra, än vad du faktiskt gör. Att nå sitt Ikigai kräver personlig mognad, god självkännedom och självkänsla, inre trygghet och balans.

Jag har många vänner som har hittat sin Ikigai – de har alla världens bästa jobb, och världens bästa liv – och alla gör de helt olika saker, har olika karriärer, olika intressen och olika mål. Men alla har de hittat just det som ligger hjärtat närmast för dem. Det kan vara att vara biljournalist, keramiker, politiker, konstnär, musiker, butiksägare – eller vad som helst, som kan fylla en människas själ med glädje, mening, syfte och längtan, och som dessutom ses som så pass värdefullt för andra att de är beredda att betala för det.

Mitt personliga tillägg till detta begrepp, som den renässansmänniska jag är, är att ditt Ikigai förstås kan ändras med åren. Man kan ha ett kall, som också är passion, mission och yrke – för att mitt i alltihop byta bana helt och hållet, och hitta ett helt nytt Ikigai. Det är fullt möjligt. Jag har själv gjort det. Men man behöver aldrig börja helt från början – alla tidigare erfarenheter och kunskaper följer ju med in i nästa Ikigai.

Så nu ställer jag en kanske utmanande fråga –
Har du hittat ditt Ikigai?

stenar_i_vatten

Läs mer om Ikigai på Wikipedia!

tunn linje

Läs om alla våra kärlekskurser på Cirkus Eros! >>

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

Publicerat 26/07, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Censur, Erotik & Pornografi, Kärlek & sex, Kultur, Nudism, naturism, Sexualpolitik, Yttrandefrihet

Artikel i Expressen Debatt 150716

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

tunn linje

Artikel i Expressen Debatt 150716

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

tunn linje

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Dekorrand

Till alla Centerstudenter – en rekommendation:

Publicerat 19/02, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: demokrati, Frihet, Integritet, Liberalism, Politik, Rehbinder, Samhälle

Tags: , , , ,

Caspian kandiderar

Den här bloggposten är en hyllning till min förstfödde, min son Caspian Rehbinder – och då passar det ju bra att jag lägger upp den på hans födelsedag, eftersom han just idag fyller 23 år. I 23 år har jag alltså varit pappa, något jag tycker är det finaste man kan vara – ja, näst efter att vara mamma, då. Jag vill helt enkelt ta tillfället i akt att härmed uppmärksamma vårt gemensamma intresse för liberal politik, eftersom Caspian kandiderar till att bli ordförande i Centerstudenter, något jag tycker vore ytterligt lämpligt.

Ja, jag är jävig. Caspian är som sagt min son. Men jag har å andra sidan just därför kunnat följa hans politiska engagemang genom åren, och har ständigt imponerats av hans öppenhet för nya idéer, hans skarpa intellekt, hans enorma förmåga att förstå och greppa större sammanhang, och dessutom kunna förklara dem i ord. Från Piratpartiet, via Ung Liberal (som han var med och grundade, och där lillasyster Indra nu är ordförande) till Centern. Caspian har ärvt min liberala, frihetliga ådra, även om jag kanske personligen är snäppet mer anarkistisk än han. Kunde jag nån gång i mitt liv släppa det där med politiskt engagemang, så finns det få jag hellre skulle släppa över stafettpinnen till.

Det finns dock en alldeles särskild anledning för mig att framhålla Caspians kompetens som potentiell ordförande för Centerstudenter, mer än hans starkt frihetliga ådra och hans skarpa intellekt – och det är hans empati. Caspians engagemang är som allra djupast och starkast när det handlar om de människor som är mest utsatta, de som saknar en röst, de som lever under ständigt hot. Det kan vara flyktingar, det kan vara tiggare, det kan vara narkomaner, utförsäkrade, fattiga. Det är ingen slump att han arbetar som projektledare på Migro – en tankesmedja med fokus på just migrationsfrågor.

Det är just Caspians empatiska förmåga och stora hjärta i kombination med intelligens som gör att jag alldeles särskilt gärna ser honom som fortsatt aktiv i politiken. Jag är egentligen generellt mot politik som fenomen, men om vi nu måste ha politik alls i samhället, så bör den bedrivas av människor som inte är korrupta och arroganta maktfrossare, politiker som förstår att de tjänar folket – inte tvärtom. Och som sagt – gärna med både hjärta och hjärna. Empati och intelligens.

Så – om du råkar vara Centerstudent – rösta på Caspian till ordförande. Han kan lyfta Centerstudenter till högre höjder. Och han kommer dessutom att göra det både snyggt och elegant. Det är jag personligen övertygad om. :-)

Besök gärna Caspians kampanjsida – den är väl värd en genomläsning.

Dekorrand

Jag vill ha sex med dig, för att…

Publicerat 19/02, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: Bloggar, Frihet, Hälsa, Kärlek, Kärlek & sex, Sexkurser, Tantra

Tags: , , , , , , ,

Tantrabonad på väggen - foto Charlotte Rudenstam

Min vän och kollega Charlotte Rudenstam deltog på min lekfulla tantrakurs TantraLila under den gångna helgen (23-25 januari 2015), och på sin blogg skrev hon vackra och tänkvärda reflektioner utifrån de upplevelser och insikter hon fått från kursen. Med hennes benägna tillstånd publicerar jag hennes bloggpost även här, som ett gästblogginlägg:

tunn linje

Gästbloggare Charlotte Rudenstam:

Jag vill ha sex med dig, för att…

Jag går runt i rummet och möter människor som jag har umgåtts med hela helgen. När jag stannar till och möter någons blick ser jag kärleken i dem. Jag möter djupet i dem. Jag möter dem i sina kroppar och ibland något som är på en djupare än den fysiska uppenbarelsen. Så säger jag meningen:

– Jag vill ha sex med dig för att du är… och fortsätter med det som faller mig in i speglingen av just dessa ögon.

Jag gillar att möta världen på nya sätt, att lagom utmana mig, att tänja gränser utan att spräcka mig själv. På en Tantra Lila-kurs med Calle Rehbinder får jag många tillfällen att göra det… utmana mig på ett lekfullt sätt.

Att göra saker på ett nytt sätt kan vara hisnande. Jag har varit på många kurser i mitt liv, där det ofta ingår att ge något slags feedback till någon annan. Men det var faktiskt första gången jag blev uppmanad att börja feedbacken med just dessa ord … och att ta emot feedback från andra på samma sätt.

Att liksom höra ”jag vill ha sex med dig för…” och samtidigt ”jag uppskattar dig för…”. Alltså det finns en kittling i att säga de där orden om sex, för att de blir verkliga och overkliga på en och samma gång.
När de sägs finns varken tid eller möjlighet för att agera på dem… om det nu vore så att jag verkligen skulle vilja ha sex med någon av dem jag möter.
Å ena sidan kan det vara ett sätt att säga: ”Jag ser dig, jag ser skönheten i dig”.
Å andra sidan kan det vara att våga säga ”jag attraheras av dig”… och mottagaren behöver inte ens veta var på skalan jag befinner mig.

Det är att utmana mig själv, att vara i det okända landet en liten stund, och ge och ta emot budskapen på den nivå som är rätt för mig… och som jag vågar ta emot.

Jag tror de allra flesta skulle behöva leka och reflektera över leken en helg. Att gå på en Tantra Lila-kurs kan vara ett utmanande sätt att göra det, eftersom leken här innefattar kroppen, beröring och – för den som så önskar – en sexuell vibb.

Så jag har lekt med dessa ingredienser.

Jag har lekt med energin i mig, jag har hållit ett ridspö i handen,
jag har känt plastfolie mot min kropp,
jag har burit ögonbindel,
jag har följt och har fått leda,
jag har fått beröra och blivit berörd,
jag har fått säga ja till mig själv och känna in mina gränser,
jag har fått se glittret i andra människors ögon,
jag har fått se insikter som kommer parade med skratt och tårar.

Jag har sett livet, genom lekens ögon och fått inse ett av helgens mantran:
”Barnen tar lek på djupaste allvar.”

Så vad händer när vuxna, när jag, ger mig in i leken?
Jo, jag kan gå djupt… om jag vill… eller bara leka glatt och ytligt om jag vill.

Valet är mitt och jag gillar’t.

Charlotte Rudenstam, 2015

tunn linje

Missa inte Charlottes egen blogg – 100% CHARLOTTE – hon skriver ofta mycket klokt och tänkvärt om sex, kärlek, relationer och personlig utveckling.

tunn linje

Läs mer om mina tantrakurser på hemsidan för TantraLila! >>

TANTRALILA

tunn linje

Nästa TantraLila blir den 10-12 april, i Köpenhamn (se den engelskspråkiga infosidan om TantraLila), och jag kommer att hålla kursen på engelska!
Tipsa dina engelskspråkiga vänner, med andra ord!

tunn linje

Läs mer om alla våra andra kurser på Cirkus Eros! >>

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

De sämsta argumenten mot cannabislegalisering

Publicerat 17/02, 2015 av Carl Johan Rehbinder
Kategorier: drogpolitik, Frihet, Lagstiftning, Politik, Samhälle

Tags: , , , , , , ,

Cannabis

I drygt 40 år har Sverige haft en starkt repressiv drogpolitik. Redan misstanken att du kan ha en drog i blodet ger polisen rätt att tvinga dig att kissa i en mugg – med vittnen – eller blodprov. Negativt resultat, och du har ”bara” fått en hemsk erfarenhet. Positivt resultat, och du får dryga böter, samt ett svårt socialt stigma. Du förlorar ditt jobb, får prickar i register, blir relegerad från dina skola. Ditt liv krossas. Detta är priset för en repressiv politik.

Blir samhället bättre av hård lagstiftning? Har vi färre missbrukare än länder med liberalare lagstiftning? Nej. Det finns minst lika mycket droger i Sverige som i övriga EU, och därtill har vi en betydligt högre dödlighet av missbruk än genomsnittet. Ändå tror många fortfarande att lagarna är bra, och att de bör upprätthållas.

weed

Låt oss gå genom några av de mest klassiska argumenten:

”Det behövs inte en ny drog!”
Cannabis är inte en ny drog. Den har använts av människor i tiotusentals år. Men om den vore ny, så vore det väl fantastiskt bra med en bättre drog, som ersätter de nu populära, men betydligt farligare och dödligare drogerna? Alkohol och tobak dödar, skadar och skapar enormt mycket elände. Ingen har någonsin dött av cannabis. Förbudet driver dock fram betydligt farligare alternativ, som Spice.

”Kan man inte ha kul utan droger har man problem”
Sant. Men frågan är om det ska vara tillåtet att ha kul med droger – också. Människor har i alla tider använt droger, och kommer alltid att göra det. Det är lika naturligt och självklart för människor att använda droger som att ha sex. Så länge det finns ett behov, så finns det en marknad, alldeles oavsett lagstiftning. Och om det faktiskt är så att man inte kan ha kul utan droger, så behöver man hjälp. Inte straff.

”Om tillgängligheten ökar blir det fler missbrukare”
Nej. Internationella studier visar att andelen medborgare i varje land som är missbrukare är tämligen konstant, oavsett lagstiftning. Och det gäller inte bara droger, utan allt man eventuellt kan utveckla ett beroende av. Det är alltså inte drogen i sig som skapar problem. Det är också viktigt att skilja på bruk och missbruk. Minst 90 % av alla de som använder droger (legala eller illegala) blir inte beroende, och har följaktligen inga drogproblem.

”Missbrukarna kostar samhället enorma pengar”
Nej – polis, rättsväsende och fängelser kostar samhället enormt mycket mer pengar än missbrukarna någonsin skulle kunna komma upp i på egen hand. Om man istället legaliserade, reglerade och beskattade handeln med cannabis (och andra droger), så skulle den kunna finansiera vården av den lilla andel brukare som blir missbrukare, och mer därtill.

”Att lätta på lagarna skickar fel signaler”
Det beror förstås på vilka signaler vi vill skicka ut. Ska vi signalera att samtliga drogbrukare är kriminella syndabockar som ska straffas, eller vill signalera att empati är bra, och att vi bör hjälpa missbrukare?

”Man blir dum i huvudet utav att röka hasch – det sänker ditt IQ”
Nej, cannabis sänker inte IQ. Detta är ett påstående som kommer från en studie som har fått mycket hård kritik i vetenskapliga kretsar. Om man nyttjar cannabis väldigt ofta under en lång tid kan man förvisso bli rätt ”såsig i huvudet”, men det går över så fort man slutar, eller minskar sin konsumtion.

”Cannabis är inkörsport till tyngre droger”
Nej. Den s.k. Gateway-teorin har blivit överbevisad flera gånger om. Det enda sättet på vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport är för att samma personer som säljer cannabis ibland också säljer andra droger. En legalisering skulle alltså bryta även den koppplingen.

”Man kan få en haschpsykos, eller schizofreni.”
Nej. Om man har en latent psykos så finns det en liten ökad risk för att cannabis sätter igång psykosen – men det kan även hända av alkohol, stress och en mängd andra triggers. Haschpsykos som eget fenomen existerar alltså inte. Det är även vetenskapligt bevisat att schizofreni inte har någon som helst koppling till cannabisbruk.

”Cannabis är faktiskt inte ofarligt!”
Det är det ingen som har påstått heller. Men om man ska jämföra olika drogers farlighet, så är det extremt absurt att cannabis kan vara förbjudet, samtidigt som alkohol och tobak är tillåtna.

”Det finns faktiskt en anledning till att cannabis är förbjudet!”
Ja, självklart. Men det har absolut inte med omsorg om medborgarnas hälsa att göra. När cannabis förbjöds i USA 1937 hade det politiska och ekonomiska orsaker. Läkare ville stoppa förbudet, och all forskning visade att cannabis var så pass ofarligt att ett förbud absolut inte var motiverat. Däremot fanns det stora företag som såg hampa som en svår konkurrent till sina egna produkter, och därför bedrev man hård lobbyverksamhet i Washington DC för att förbjuda. När president Nixon på 1970-talet startade ”kriget mot droger” så var det för att få stopp på fredsrörelsen som protesterade mot Vietnamkriget – de rökte ju cannabis allihop, så då var det ju praktiskt att förvandla politiska motståndare till tungt kriminella. Och på den vägen är det.

”Cannabis hör inte till vår kultur!”
Detta måste vara ett av de allra sämsta argumenten någonsin. Pizza, någon? Kebab? Thai-wok? Hiphop-musik? Jazz? Yoga? Man har funnit cannabisfrön i vikingagravar – och i modern tid har svenskar brukat cannabis i minst 50 år, sannolikt mer. Hur länge ska något finnas i ett land för att räknas till dess kultur?

weed

Det finns många fler dåliga argument som florerar i debatten, men det här var ett axplock. Vad man skulle kunna önska är överlag en mer seriös och faktabaserad debatt utan propaganda och moralistiska brösttoner.

Cannabis har påtagligt positiva effekter, flera medicinska – det motverkar MS, depression, smärta, epilepsi och mycket mer, och för många är cannabis vägen till ett normalt liv. Det kan dessutom vara mysigt och njutbart att nyttja. Om man väger de dåliga sidorna mot de goda så är resultatet överväldigande positivt.

En global legalisering av cannabis är på sikt oundviklig. Det är i praktiken bara en tidsfråga – det finns helt enkelt inga goda argument för att upprätthålla förbudet. Frågan är bara hur länge vi ska dra ut på det. Det börjar verkligen bli dags för vetenskap, fakta och förnuft att råda – även i lagstiftande församling – snarare än lögner och skräckpropaganda.

LEGALIZE IT!

tunn linje

Fler som skriver om cannabis:
Magnus Linton – Nu rasar grunden för svensk drogpolitik
Magnus Callmyr – Sverige behöver en helt ny narkotikapolitik för att minska dödstalen
Joackim Ohlsson – Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt
Axel Hallberg (Grön Ungdom) – Alla partierna måste börja öppet debattera cannabislegalisering
Christian Engström (Piratpartiet) – Stoppa spice genom att avkriminalisera cannabis

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 588 andra följare

%d bloggare gillar detta: