Archive for the ‘Kristendom’ category

Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

24/12, 2012

Calle & Jennie som jultomtar

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

julgran

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

altare

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

Jultomten i en Cadillac från 1953

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Tooookiga tomtar!

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

tunn linje

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Dekorrand

Kristfascisterna visar sitt rätta ansikte och gräver sin egen grav

1/07, 2011

Maria Larsson

Kristdemokraterna är det mest konservativa, fascistoida och frihetsfientliga partiet som finns i Sverige idag. De håller konsekvent emot, så fort det handlar om enskilda människors frihet att välja en livsstil som inte passar kristdemokrater. Det passar bra att bejaka friheter när de stämmer överens med kristdemokraternas världsbild, men inte annars. Och nu visar de återigen upp sina avgrundsmörka sidor, sin inneboende ondska och människohat, i det att de vill fortsätta med statlig tvångssterilisering av transsexuella.

Kristdemokraterna själva tycker att det är oerhört besvärande att de ständigt tvingas stå till svars för sin HBT-politik – eller snarare avsaknad av HBT-politik. De fattar inte att HBT-politiken är ett lackmuspapper på deras människosyn som helhet. De tycker fortfarande att det finns vissa grupper av människor som det är O.K. att tvångssterilisera. Det säger det mesta om Kristfascisternas människokärlek.

Denna reaktionära hatpolitik är tacknämligt nog omdebatterad även inom partiet. Det finns yngre politiker i Kd, t.ex. Caroline Szyber, som anser ”att det inte är värdigt att vi 2011 steriliserar folk”, och det är ju hoppingivande. Men som det så ofta är i politiken så bryr sig de äldre sällan om vad de yngre tycker, och de som har makten behöver inte lyssna på någon alls.

”Om man byter kön är det också rimligt att man väljer bort könsspecifika egenskaper från sitt gamla kön.”

”Jag blir upprörd när man jämför detta med tvångssterilisering. Det handlar om att man på frivillig väg valt att byta kön.”

– Maria Larsson, Barn- och äldreminister

Så fort Maria Larsson öppnar munnen brukar det ramla ut dumheter och strunt, och det kan man väl ha överseende med, om det inte vore så att hennes strunt innebär katastrofer, död och elände för en mängd människor som blir lidande av Kristdemokraternas omänskliga hatpolitik. Den monumentala okunskap som minister Larsson uppvisar är faktiskt upprörande. Man borde kunna förvänta sig att de som har ett sådant beslutandeansvar över andra människors liv faktiskt åtminstone försökte sätta sig in i frågan, och se helheten ur de drabbades synvinkel. Men det är uppenbarligen för mycket begärt.

Maria Larsson med tjänstemannastab har inte brytt sig om att ta reda på vad transsexualism är, att det faktiskt inte handlar om att ”byta kön”, som om det var nån jävla shoppingrunda. Det handlar om en korrigerande kirurgi, av den enkla anledningen att personen i fråga redan identifierar sig som något annat än den identitet som kom med kroppen hon fötts med. Det finns en hel del forskning på området, både om hormonbalans och genetiskt betingade genusupplevelser, men det kanske är för mycket begärt att en kristdemokratisk minister ska ta del av fakta om de personer hon dömer till livslång sterilitet. Det räcker väl att studera bibeln, antar jag.

Enligt svensk lag får en kvinna född i manskropp inte ens spara spermier inför sitt könskorrigerande ingrepp. Det löser man då genom att spara spermier i något annat land, som t.ex. Danmark – men det bisarra ligger förstås i att det är förbjudet över huvud taget. Och att som Maria Larsson påstå att transsexuella ”på frivillig väg valt att byta kön” visar på ett avgrundsdjup av okunskap, intolerans och oförlåtlig dumhet. Om hon hade fått pröva en enda dag av att vara transsexuell, så kanske hon skulle känna annorlunda.

Hell's most wanted

Lagar är till för att skydda människor mot faror, mot våld, stöld, bedrägerier och andra lidanden. Så jag undrar vem Kristfascisterna vill skydda genom att förbjuda transsexuella att skaffa barn? Barnen? På vilket sätt skulle det vara farligt för ett barn att växa upp med en transsexuell förälder? Det måste förklaras och motiveras – innan man lägger massor av kraft och energi på att hindra människor att förverkliga sina drömmar.

Att kristdemokrater vill följa sina egna normer har jag inga problem med. Jag är liberal, så jag hyllar det fria individuella valet – men när de som har makten tvingar sina personliga moraluppfattningar på andra människor, och ödelägger deras liv för att deras val inte passar dem som sitter med makten, då har korruptionen gått alldeles för långt. Alldeles, alldeles för långt.

tunn linje

Fler som skriver om Kd:s upprätthållande av gamla rasbiologiska ideal:
Torbjörn Jerlerup, Gothbarbie, Gothbarbie (igen), Michael Gajditza

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Lars Vilks – en verklig hjälte!

30/12, 2010

Rondellhund av Lars Vilks

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Kränkande bild?

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

Piss ChristEn jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

tunn linje

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

5/08, 2010

Children

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Barn som pussas

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Female masturbation

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Barn matar knullande känguru

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

First Rule of Japanese Porn

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

tunn linje

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Att älska fler än en – och leva med allihop!

11/03, 2010

Polyamorösa relationer

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

Min kära hustru Jennie skrev ett inspirerat blogginlägg om polyamori på sin blogg för en tid sedan, och bara dagarna efter kom en artikel i DN om samma ämne. Och jag har skrivit om förbjudna relationer tidigare här på min blogg. Det är uppenbarligen ett ämne som ligger i tiden.

Jag skrev en artikel redan 1997 om behovet av en ändrad lagstiftning, en artikel som publicerades i ett par tidskrifter i Sverige (Kvinnors Affärer) och Norge (Lek), och som uppenbarligen fick ett visst genomslag, men inte alls tillräckligt. En folkpartistisk politiker propagerade en tid efter min artikel ungefär samma sak, men sen har det varit relativt tyst om ämnet. Förutom att polyamori har seglat upp som en ny stjärna på relationshimlen, och det har skrivits en del om det i tidningar och tidskrifter den senaste tiden, så har det ändå inte hänt så mycket sedan 1997.

Märkligt nog är mononormativiteten alltså mycket hårdare rotad i den allmänna moralen än heteronormativiteten. Idag går det bra för homosexuella att gifta sig, men att gifta sig med fler än en, det är fortfarande strängeligen förbjudet i Sverige. Jag känner flera människor som lever i olika poly-konstellationer, och tycker att det är besynnerligt att gammal kristen, kyrklig moral fortfarande ska styra över de lagar som reglerar äktenskapet. Ingen hindrar polyamorösa från att leva tillsammans, och skapa sina relationer som de vill – men giftermål? Å nä, se det går inte!

Nå, här kommer artikeln från 1997:

tunn linje

Polyamorös relation

Polyamorös relation - ett fritt relationsval, eller omoral som bör vara förbjudet?


Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?

Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.

Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!

Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?

Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn.

Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.

Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig , medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.

Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara s.k. otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero- homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och att de följaktligen en kväll hamnar i samma säng allihop. Som det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.

Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.

Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.

Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.

Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?

Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Legalisera månggifte – NU!

P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.

nyckelpigor

tunn linje

Läs också:
polyamorös eller otrogen? – på YONI, ”Jag vill inte vara den enda (DN), ”Svartsjuka liknar tvångssyndrom” (DN), Polybloggen, Klumpesnusk, Polyamory.org.uk, Metro.co.uk

tunn linje

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

TantraBlog Bloggradio

Dekorrand

Sex, porr och naket, med Calle i radio och TV!

2/03, 2010

Calle hos Aschberg på TV 8

Det har blivit en lavin av mediaframträdanden för mig på bara några dagar. Jag vet inte vad som händer just nu, men ett TV-framträdande på TV4 förra veckan, ett radioinslag i P1 från SR Uppsala på måndag förmiddag, och så ett TV-inslag till samma kväll, då med Robban Aschberg på TV8. Under samma dagar har jag också blivit kontaktad av en stadsdelstidning i Stockholm (liten lokalblaska, och det är kul!) som vill skriva om våra kurser.

Jennie dras också med i lavinen. Nästa vecka ska även hon vara med i Förkväll på TV4, och i helgen ger Jennie tips på ett bättre kärleksliv i Expressen söndag. Och vi vet att det är mer på gång. Det är dock en intensitet som jag måste erkänna att jag inte är riktigt van vid. Men det är kul, förstås!

Calle i radio

Mitt kroppsmålande i TV4 i torsdags har jag redan skrivit om tidigare här på bloggen, men sedan dess har jag varit på SR i Uppsala för att prata i radio – om porr på nätet. Programmet heter kort och gott ”På nätet”, och handlar om sociala medier på Internet. I studion fanns programledaren Johan Thorstenson, psykologen Madeleine Gauffin och jag – och på länk från Göteborg även sexbloggaren Hanna Jörgensen (driver bloggen Sexdrömmen).

Debatten drogs tyvärr ner i ett äckelträsk nästan direkt av denna s.k. psykolog, något som tydligt visade sig i kommentarfältet på SR:s hemsida.

”Begåvade deltagare och bra programledare med ett undantag, Madeleine Gauffin” – ”förvåning över Madeleine Gauffins enormt märkliga människosyn” – ”Ett bra ämne som förstördes av psykologen som kom med de vanliga klyschorna kring porr” – ”Varenda gång hon uttalade sig framstod hon som en trist, sipp typ som uttrycker sig fördomsfullt och klyschigt” – ”Jörgensen och Rehbinder representerade däremot på ett befriande sätt den öppenhet man önskar mer av i världen”.

En fördel med att ha sådana motståndare som Madeleine Gauffin i en debatt är förstås att man själv framstår i bättre dager (med sådana fiender behöver man inga vänner…), men det är ju synd att ett så intressant och angeläget ämne ska slarvas bort på strunt, när programtiden är så kort.

Calle hos Aschberg i TV 8

Senare samma dag blev jag uppringd av Strix Television, som undrade om jag möjligen kunde tänka mig att delta i Aschberg på TV8, i en debatt om unga människors sexvanor, eftersom en arg kristen tant hade skrivit en upprörd artikel i den fundamentalistiska Livets Ord-tidskriften Världen Idag, om det nya vaccinet mot livmoderhalscancer, och i sin artikel propagerade hon förstås för avhållsamhet. En sådan trerätters lyxmiddag (kristna fundamentalister på tallriken!) kan jag naturligtvis inte tacka nej till, så självklart gick jag med på det.

Calle hos Aschberg i TV 8

Med i studion var, förutom jag själv och den kristmoralistiska artikelförfattaren Gitten B Öholm, Ebba Busch, 1:e vice ordförande i KDU, samt journalisten och bloggaren Hanna Fridén. Jag och Hanna mot Jesusmaffian, alltså. Festligt. Mitt i smeten satt (märkligt nog) även Sveriges mest kände dörrvakt, Fadde Darwich, eftersom han blivit intervjuad i ett tidigare inslag i programmet.

Min första intention var att slakta, krossa, mala – låta Mjölner dansa över de moralfascistiska, enfaldiga kristofilernas förvirrade huvuden, och avslöja dem som arroganta, människofientliga, dömande rövhål. Men väl på plats insåg jag att de gjorde ett rätt hyfsat jobb med det själva, ungefär som Madeleine Gauffin i förmiddagens radioprogram. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva…
(Om jag ser alldeles särskilt skeptisk ut på bilden här nedanför, så förstår ni varför…)

Calle hos Aschberg i TV 8

De gick båda ut hårt i sin kritik mot RFSU, eftersom de ansåg att RFSU hade monopol på sexualundervisning, och för att RFSU (enligt Jesusmaffian) spred hemsk, sexualpositiv propaganda, uppmuntrande unga människor att bli promiskuösa (hemska tanke!). De fick många frågor de aldrig svarade på (eftersom de förstås inte har några svar). Hanna frågade flera gånger vad RFSU hade gjort för något hemskt, som gjorde att de förtjänade att sparkas ut från våra skolor. RFSU, som är den enda organisation som verkligen har gjort något för att förbättra sexualundervisningen i Sverige. Inget svar, förstås.

Det som var allra mest skrämmande med Gitten B Öholm (det var mycket som var skrämmande, men det MEST skrämmande) var dock att Gitten skilde på ”vanliga” vaccinationer för ”vanliga” sjukdomar och livmoderhalscancer, på så sätt att det senare är en ”livsstilsrelaterad” sjukdom. Ja, läs den raden en gång till. Livsstilsrelaterad sjukdom.

Hanna Fridén hos Aschberg på TV 8

Samma dömande attityd som just kristna har haft gentemot de som drabbats av exempelvis AIDS. Den här sortens kristna vill gärna framstå som goda och kärleksfulla, men de är den värsta sortens människohatare. Enligt denna goda, kristna fru Öholm så får kvinnor alltså skylla sig själva om de får livmoderhalscancer, eftersom de förmodligen har fått den för att de har knullat. Med flera olika personer, och gärna vid unga år. Och så kan vi ju INTE ha det. Gå och dö i cancer, ni promiskuösa, lösaktiga kvinnor! Må ni brinna i den eviga elden!

Och som det inte var nog, så började fru Öholm mot slutet av programmet i det närmaste tala i tungor, gå upp i en fladdrig falsett och hylla sex kombinerat med kä-ä-ä-ä-ärleeeek, på ett sätt som bra nära fick mig att svara med att lovprisa det råa, knapplösa knullet. Mitt främsta problem med såna här galenpannor är ju att jag och Jennie ju faktiskt (på riktigt) lär ut sex och kärlek i kombination. Fru Öholm menar dock med sex förstås bara den slags sex som sker i ett stängt rum med släckta lampor, involverande ett gift heterosexuellt par, i missionärsställning, i syfte att avla barn. Detta är förstås den enda godkända sexualiteten – allt annat är synd, sodomi och otukt, och skall straffas med hemska sjukdomar, pest, kolera, gräshoppor och syndaflod. Och AIDS. Och livmoderhalscancer.

Jag blir så trött.

Calle hos Aschberg på TV 8

Det finns alltså en hel del att göra i framtiden, om vi vill se ett mer humanistiskt, empatiskt, kärleksfullt samhälle, ett mänskligt samhälle med respekt för individen och dennes eget fria val av livsstil.

Mer kärlek! På riktigt!

tunn linje

Fajaf har skrivit lite om mina mediaframträdanden denna dag.
Hanna Friden skriver också om vår debatt i Aschbergs program.

Edit:
Nu har även Ebba Busch skrivit om programmet. Betydligt mer nyanserat än hon kom fram i Aschbergs hönsgård, så det är läsvärt. Jag håller fortfarande inte med henne alls om att RFSU ska ut från klassrummen, och inte hennes grundåsikter i frågan, men på sin blogg argumenterar hon i alla fall sammanhängande och begripligt, så det går att bemöta. Gör gärna det. För det är fortfarande extremt dumt och destruktivt, och det blir inte bättre av att det är välformulerat.
Hanna Fridén sågar därefter Ebba Busch i ett uppföljande blogginlägg, med den äran.
Cissy har också skrivit om vår debatt hos Aschberg.

Edit II:
Elza Dunkels skriver i SvD om unga som lägger ut nakenbilder på sig själva på nätet.
Jennie kommenterar på YONI.

Dekorrand

Skillnaderna mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna

28/01, 2010

Det finns de som påstår att Piratpartiet och Sverigedemokraterna vänder sig till samma väljare. Och nog kan det vara så att det finns en och annan som av ren frustration över de etablerade riksdagspartiernas uselhet väljer att rösta på något parti, vilket som helst, som INTE är ett av riksdagspartierna. Och i den lilla gruppen, som inte tänker över vad de faktiskt röstar för, snarare än mot, kan det eventuellt finnas en och annan som lika gärna kan rösta på PP som på Sd. Men de är nog rätt så få.

För om man granskar partierna lite närmare så ser man att PP och Sd är varandras diametrala motsatser i nästan allt. VI har nog nästan ingenting gemensamt alls, i våra politiska ståndpunkter. Där Piratpartiet är utvecklingspositivt, är Sverigedemokraterna bakåtsträvande. Där PP är progressivt, är Sd repressivt. Där PP är framtiden, är Sd det förflutna. Där PP är innovativt är Sd konformistiskt. Det finns nog faktiskt inga likheter alls.

Jag gjorde en grafisk tabell som en demonstration av hur stora skillnaderna faktiskt är. Om jag har missat något viktigt, skriv gärna och påminn mig, så ska jag lägga in det i min tabell. Den är inte ristad i sten (snarare i Photoshop), och kan förstås revideras.

Det går bra att använda den här tabellen på andra bloggar och sajter också, om du vill låna/kopiera den. Inga problem. Länka dock gärna tillbaka till mig om du gör det.

En som skriver alldeles lysande om detta är Sammy Nordström, som på sin blogg svarar på ett brev från två skolelever, Anton och Ludvig, om just skillnaderna mellan Piratpartiet och Sverigedemokraterna. Den här bloggposten har varit på gång länge, men är förstås inspirerad av Sammy. Tack, Sammy!

tunn linje

Andra som skriver om Piratpartiet, Sd och mångfald:
Emma Opassande, Sammy Nordström, Rickard Olsson, Anna Troberg, Johnny Olsson, Victoria Westberg, Marie Axelsson Göran Widham

Edit: Om du tycker att detta är en hård uppgörelse med Sd, så kommer du tappa andan om du läser Caspian Rehbinders bloggpost ”Det rena folkhemmet” – en svidande brutalsågning av Sverigedemokraterna som fenomen. Mycket läsvärt!

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: