Arkiv för december 2008

Lite mer diktatur, tack! – Vassego, betala i kassan!

29/12, 2008

diktatorer

När de stora moderna diktaturerna växte fram under 1900-talet, var öppet våld och synligt tvång självklara ingredienser. Att avrätta personer för deras åsikter var vardagsmat i en värld där ytterst få länder var demokratier. Nackskott och massgravar var logiska, och praktiska politiska lösningar. Ideologier som socialism, kommunism, fascism och nazism betraktades som moderna och realistiska, och rönte onekligen en stor internationell framgång. Medborgarna i stora länder som Sovjetunionen och kommunistiska Kina föll offer för det sociala experimentet totalitär ideologi kombinerat med modern teknologi. Många andra, mindre, men internationellt betydelsefulla länder som Tyskland och Italien prövade på den nya tidens styresskick.

I och med andra världskriget insåg många att rå diktatur och totalitär makt kanske inte var den bästa vägen till lycka, och inte ens nödvändigtvis den effektivaste metoden att utöva makt, så makthavare och medborgare arbetade för en gångs skull tillsammans (låt vara med disparata motiv) för att utvidga det demokratiska systemet över hela världen. Ibland brydde man sig inte om att skapa demokrati – man använde ordet bara, för att skyla över det faktum att landet fortfarande styrdes som en rå diktatur – DDR och Nordkorea är bra exempel på detta. Tyska Demokratiska Republiken och Demokratiska folkrepubliken Korea. Den sistnämnda finns fortfarande, och heter alltjämt så. Det räcker naturligtvis om folk tror att de lever i en demokrati.

kommunister

Men de som har makten på riktigt skiter i vilket samhällssystem som för närvarande är populärast. De anpassar sig för att behålla och stärka sin makt. Fungerar det med färggranna arméer, pukor och trumpeter, överdådiga kröningsceremonier, hermelinmantlar och guldspiror för att upprätthålla makten, så är det just de redskapen man kommer att använda. Om det är smarta bomber, grå kostymer och en armé av buffliga livvakter som utmärker den offentlige makthavaren, så kommer makthavaren att använda sig av just det. Och om det är demokratiska val av sympatiska personligheter beväpnade med förnuftiga floskler, så kan du vara så säker på att några sådana marionetter kan skakas fram ur lämplig rockärm.

De verkliga makthavarna ser vi inte alls – de är skuggfolket, de som verkar utan att synas. Skuggfolket vill inte granskas – de kastar dimridåer och anlitar duktiga idioter som marionetter. Ledande politiker som Tony Blair, Fredrik Reinfelt och Carl Bildt är också marionetter, nickedockor som kan korrumperas och användas av makten så länge de uppfyller sina plikter. Några som är särskilt duktiga får bli medlemmar i fina marionettklubbar, som Bilderberggruppen, där alla de sitter som tror att de har verklig makt. Men de verkliga makthavarna är de som styr pengarna i världen. De som äger världens stora banker, och bestämmer över all finansiering och riktningarna för all världens kassaflöden. Centralbankerna kan trycka mer pengar, skapa inflation och depression, finansiera krig – och blockera ditt bankkonto, över hela världen.

reinfelt

Och vi medborgare tror att vi har makt, eftersom vi får rösta var fjärde år. Men vad vi faktiskt gör när vi röstar, är att ge bort makten. I Sverige har vi något som kallas representativ demokrati, en slags frivillig diktatur där vi luras att tro att vi kan påverka samhällets utveckling genom att lägga några små lappar i lådor i närmaste samlingslokal. En gul, en vit, en blå. Och så tror vi att vi har varit med och påverkat – men det är en skendemokrati, ett skuggspel. Vi har under det gångna året blivit kraftigt varse om att det inte spelar någon roll vem som regerar. Det blir i stort sett samma politik ändå. Trots personval och yviga löften, som visade sig vara värda mindre än toapappret du just använde när du var på muggen. Det finns dock undantag från denna regel. Mer om det längre ner i denna artikel.

Under 1900-talet kunde makthavarna fortfarande komma undan med totalitärt maktutövande, kontroll genom våld och utrensningar, och tvångsmetoder. ”Papiere, bitte” var vardagsmat i många länder. Men i vår ”upplysta” tid räcker inte tvångsmedel utifrån. Vi måste bli förförda att själva vilja bli kontrollerade. Vi måste luras att tycka om att bli kontrollerade, manipuleras till att älska Storebror.

1984

Så med piska och morot införs allehanda kontrollsystem. Moroten är att allt blir så mycket enklare, vi blir omhändertagna och ”trygga”, och beskyddade från hemska terrorister och brottslingar. Piskan är den som säger ”den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”, och genomdrives med buzzwords som terrorism, barnporr och organiserad brottslighet. Ingen gillar ju sånt, eller hur? Så om du till äventyrs motsätter dig nya lagar och kontrollsystem som officiellt är till för att stoppa just sådant, så måste du vara en skummis med smutsigt mjöl i påsen – endera terrorist, brottsling eller barnpornografikonsument – eller hur? Så dra ner byxorna för kontroll vid minsta anmaning, eftersom vi alla måste lyda för en god sak. Ordnung mußt sein!

papierenbitte

Förr i tiden kunde man enkelt införa legitimationstvång. Återigen, ”Papiere, bitte.” Nu är det frivilligt, men du kommer å andra sidan inte långt utan ditt ID-kort. Och överallt gör man det svårare att klara sig utan plastkort, nu också med inbyggda, spårningsbara chip. Snart har man ersatt alla myntautomater med kortspringor. Ska du parkera din bil tar de flesta P-automater kort, och allt fler automater tar BARA kort. Inom en överskådlig framtid kan polismakten registrera varenda steg du tar, inklusive besöket på den offentliga toaletten, som givetvis också betalas med kort. Och har vi en japansk modell av toalett, som även registrerar ditt blodtryck och allmäntillstånd, så kan även detta uppdateras i de offentliga registren – som förstås är tillgängliga för ditt försäkringsbolag. Verkar du alltför krasslig höjs din premie.

Det är ju jättepraktiskt om alla papperspengar och mynt ersätts med kort – då slipper vi släpa på dem. Men tänk en gång till – om papperspengar försvinner, och ditt kort av en eller annan anledning inte fungerar; vad gör du då? Tänk om ditt konto spärrats av banken, av en eller annan anledning? Tänk om autogirot dragit för mycket från ditt konto, och så har du plötsligt inget på kortet? Och – tror du inte att en rånare kan ta ditt kort och knäcka koden för att råna hela ditt bankkonto? Nå, du kan ju spärra kontot, förstås – om inte rånaren har snott din telefon också, och slagit ner dig så att du ligger avsvimmad i flera timmar. Säkerheten är illusorisk. Dessutom – då kan ALLA dina pengatransaktioner registreras. Vill du det? Vill du att skattemyndigheten ska ha fri tillgång till hela din privatekonomi?

stasi

Låt oss göra ett tankeexperiment – varför inte drogtest på de offentliga toaletterna? Du har rökt på lite, pissar i porslinstratten, analysapparaturen slår larm till polisen, låser dörren så att du inte kan komma ut, och strax kommer den lokala piketen och plockar in dig för droginnehav. Science fiction? Inte då. All teknik finns redan. Det är bara en fråga om att sälja in idén. Politiker försöker ju redan få föräldrar att gå med på obligatoriska drogtester för skolungdomar – givetvis för att skola in ungdomarna i att vänja sig vid ett samhällssystem där vi ständigt blir kontrollerade. Flygplatskontroller och snatterilarm fungerar på samma sätt – du ska vänja dig vid att bli kontrollerad.

Och när tekniken pajar – för det gör den alltid, förr eller senare – så finns det alltid något att skylla på. Du fastnar på muggen, eftersom den läser av otillåtna droger i ditt urin. Muggen låser in dig, men larmet funkar inte, och bevakningskameran är sönderslagen. Du får ett epileptiskt anfall och dör på toaletten. Men då kan polisen avfärda det hela med att det var ”drogrelaterat”, och då finns plötsligt ingen ansvarig. Du fick skylla dig själv.

sheepherd

I skuggfolkets drömsamhälle går vi alla runt med inopererad fotboja (spårbart datachip), i praktiken ett virtuellt spekulum uppkört i röven för jämnan. De som inte lyder blir utestängda från samhället. I det fullt utblommade kontrollsamhället har alla små datachip inopererade under huden, för det är ju så himla praktiskt. Du kan gå ut utan ID-kort, utan betalkort, utan nycklar, och ändå göra alla dina ärenden. Jättepraktiskt.

Fördelarna med ett inopererat chip kommer att säljas in med glada kampanjer. Skrattande nudistkolonier vinkar glatt och påpekar fördelen med att äntligen kunna få vara helt naken. Leende mammor lovprisar tryggheten i att alltid kunna spåra var deras barn är. Bilägaren blir glad för att han slipper komma ihåg bilnyckeln, och ingen kan stjäla hans bil, eftersom bara hans chip öppnar dörren. Tror han.

Den mest fruktansvärda fascismen du kan föreställa dig kommer att införas med medborgarnas hjälp. Frivilligt. Och du betalar själv. Och den som försöker göra på eget sätt blir totalt utstraffad genom några knapptryckningar. Butiksdörrarna öppnas bara för dem som är kreditvärdiga (varje butik har en scanner utanför dörren som läser av vilka som vill komma in – den som inte har några pengar vill man förstås inte ha in i butiken), och alla andra får stanna ute i kylan. Bokstavligen och bildligen. Och just så skall vi skrämmas till lydnad.

lociloci

Detta är inte science fiction. All teknologi jag har beskrivit finns redan, och betydligt mer avancerad än så. Du kan redan köpa GPS till ditt barn, och du kan redan ha ”koll på dina vänner” med smarta webbtjänster (kan du ha koll på dna vänner finns det väl ingen anledning att hindra staten från att ha det, eller hur?). Exklusivare bilmärken har redan bilnycklar som trådlöst låser och låser upp bilen, beroende på hur långt från den du är. Nya pass förses med ett chip som kan fjärravläsas, så att flygplatskontrollanterna slipper bläddra i varje resenärs pass. Att sådana pass kan missbrukas av en terrorist, spion, eller bara en sofistikerad skurk med rätt scannerutrustning är det naturligtvis ingen som nämner. Att du med utrustning för ett par tusen kan framställa falska fingeravtryck som lurar de mest avancerade fingeravtrycksläsare är det förstås ingen som nämner heller. Falsk trygghet, alltså.

Alla dessa tekniska arrangemang ”för vår trygghets skull” har egentligen inte ett skit med din trygghet att göra. Flygplatskontroller, knivförbud, bevakningskameror och ID-kortskrav hindrar inte riktiga bovar. De som vill begå brott gör det ändå, och hittar på smarta lösningar för att överlista alla skyddsåtgärder. Trygghetsarrangemangen finns egentligen där för att avväpna dig totalt, göra dig 100 % sårbar och hjälplös, van vid kontroller (”klart att dörrvakten trycker upp ett finger i min anal – jag skulle ju faktiskt kunna vara en terrorist!”) och totalt försvarslös. Lätt att kontrollera.

dictator

Denna svarta berättelse, denna gastkramande dystopi, verkar kanske överdrivet cynisk. Det är dock tyvärr en alltför realistisk vision för att lätt avfärda. Och insikten om att detta faktiskt är en fullt möjlig utveckling i vårt samhälle, inte minst eftersom den redan har kommit väldigt långt, får allt fler att vakna, och ställa sig på tvären. Ur detta perspektiv är det logiskt att dra slutsatsen att t.ex. Piratpartiet är ett av många synbara symptom på en underström, en sakta uppvaknande medborgarrättsrörelse, ett aktivt motstånd mot kontroll av medborgarna, mot totalitär makt, mot hjärntvätt och inlärd hjälplöshet – för frihet, för eget ansvar, för varje enskild individs möjlighet och rätt att själv skapa förutsättningarna för sitt liv.

Det är inte politikerna som ska kontrollera oss. Det är vi som ska kontrollera dem. Vi måste fatta att ingen blir lyckligare av inopererade datachip, kontrollkameror och avlyssning överallt, avskaffad yttrandefrihet, meddelarfrihet och andra uttryck för totalitär makt – modern högteknologisk diktatur. Orwell hade suckat igenkännande. Ska vi någonsin lära oss av historien, och förekomma nästa maktattack? Thomas Jefferson, U.S.A.:s tredje president, och huvudsaklig författare av den amerikanska konstitutionen, ansåg att ”det måste vara varje invånares rätt att bära vapen, för att kunna försvara sig mot en korrumperad regering”. Onekligen ett intressant perspektiv, sett ur vårt nutida perspektiv. Jefferson var kanske inte helt fel ute.

Framtiden är inte skriven, inte ristad i sten. Du och jag, vi alla kan vända utvecklingen, tillsammans. Vi måste höja våra blickar, bli mer medvetna, mer olydiga, mer ifrågasättande. Vi måste sätta ner foten och säga nej, när vi blir utsatta för plågsamma och onödiga myndighetsförsök. Vi behöver inte beväpna oss med dödliga vapen, men vi måste granska politiker, media och andra makthavare i sömmarna, och avslöja varje skurk och bedragare som just det – skurk och bedragare. Vi måste sluta vara så godtrogna, och tro att all överhet vill oss väl. Det vill de inte. Särskilt inte om de säger att de vill just det. De skiter i dig. Utgå från att all media och alla politiker ljuger, och att de bara är megafoner för maktens intressen.

pravda

Staten är inte din omtänksamme vän. Staten är en drös med människor som vill ha makt över dig. Vänj dig vid att för närvarande se staten (regeringen och riksdagen) som din fiende, som du kan vänta dig vilka attacker som helst från. Var misstänksam, ifrågasättande och monumentalt bråkig i alla dina mellanhavanden med myndigheter. Om någon vill se ditt ID-kort, eller på annat sätt ha dina personuppgifter – fråga varför. Och kräv jävligt bra motiv. Annars kan du vägra. Om kassörskan i taxfree-butiken vill se ditt boardingpass fast du bara köper choklad och parfym – fråga varför. Får du inte ett bra svar; lämna grejerna och köp ingenting. Våga vara besvärlig. Fråga inte om lov. Lev ditt liv som du vill leva, utan att ängsligt se dig över axeln (får man göra så här?). Ta makten över ditt liv.

Och OM du ska rösta i våra skendemokratiska val – lägg inte din röst på något av de etablerade partierna som redan sitter där. Straffa ut dem. Välj inte heller ett riktigt, riktigt dåligt alternativ som Sverigedemokraterna. Reaktionär kristendom och nynazism i kombination är kanske inte riktigt vad det här landet behöver. Rösta på Piratpartiet, inte nödvändigtvis för att du håller med om allt de förespråkar, men för att de är ett frihetligt parti som t.o.m. kan ha goda chanser att komma in. Det om något vore under alla omständigheter en seger för folket, ett återerövrande av lite makt genom röstsedeln. Vi kan stoppa diktaturen från att växa sig oövervinnerlig. VI kan stoppa skuggfolket från att få ännu mer makt. Det finns en väg ut ur tyranniet. Men du måste göra jobbet – all makt är given.

Vi har de makthavare vi förtjänar. Vi måste själva erövra vår frihet.

fascismposter

Andra bloggare som kommenterat, länkar till mig och/eller skriver om samma ämne:
Joshen, Rick Falkvinge, Fritänk, Christian Engström (pp), Calandrella, projO’s blog, Argast Nu, A die Wundes Weblog, Lûzgannon, Nemokrati, Terra Modulo, Badlands Hyena, UD/RK Samhälls Debatt, Fridholm.net, Jens O., XOR, Rormok’s Weblog

Dekorrand

12 härliga rysare ur skivhyllan…

28/12, 2008

joni_mitchell

En gång i tiden hittade jag på en egen måttenhet för bra musik – rysningar per minut. Om jag lyssnar på en platta för första gången, och får ståpäls flera gånger redan första låten, då vet jag att detta är en skiva jag måste ha. Andra viktiga effektenheter för bedömning av kvaliteten musik är förstås skrattvolym och mängden glädjetårar. Om en låt får mig att rysa, skratta och gråta, då är det en bra låt.

På initiativ av Mymlan, som givit oss tokstollar i bloggosfären den sköna uppgiften att lista tolv låtar enligt principen ”visa mig din musiksmak och jag ska säga dig vem du är”, så har jag nu satt ihop en lista på sköna låtar som fått mig att rysa en hel del genom åren. Jag har förstås även fått inspiration från en mängd andra sköna bloggare som vill ta lite ledigt från all seriös politisk debatt såhär i julhelgen, och ägna ett blogginlägg åt kultur, som t.ex. Blogge, Joshen, Deeped, Schmut, Nostalgiaki, Lärarinnan, Olater, Nemo och många fler.

Somliga har beskrivit detta som en svår uppgift. Mitt musikintresse är dock mycket stort, och jag har en hygglig musiksamling på en bit över 1000 CD och vinylplattor, så för min egen del skulle det inte vara några problem alls att raskt svänga ihop säkert 30-40 låtar till som har påverkat mig starkt genom åren. Konsten blev snarast att koka ner det till ett absolut koncentrat av superlåtar. Nå – här kommer mitt urval:

tunn linje

Night Ride Home – Joni Mitchell
Joni Mitchell är en ikon, ett musikaliskt geni, en av de STORA, en sån där som man inte kan säga att man inte har inspirerats av på något plan. Till och med Prince har nämnt henne som en av sina största inspirationskällor. Joni Mitchell har gjort massor med bra musik, men jag väljer just denna låt för dess eftertänksamma melankoli, avskalat enkla komp med syrsor och gitarr, samt för denna paradoxalt harmoniska asymmetriska melodi, som är så typisk för Joni Mitchell. Hon rör mitt hjärta.

al_jarreau

We Got By – Al Jarreau
Al, en av mina allra största sångarförebilder, och en av hans tidigaste och allra skönaste låtar. Jag ÄLSKAR denna låt, och den finns med mig i min själ. Jag kan inte höra den utan att sjunga med, lyckligt fånleende, med tårar i ögonvrårna. En jazzballad med intensitet och sväng.

steviewonder

You Are The Sunshine Of My Life – Stevie Wonder
Alltså, det finns ju åtminstone 50 låtar av och med Stevie Wonder som skulle platsa på den här listan – Happier Than The Morning Sun, Signed, Sealed & Delivered, I WIsh, Happy Birthday och många, många fler – men just nu känns You Are The Sunshine Of My Life som den av alla hans låtar som kanske gått djupast in i mig – den jag har sjungit mest, och som verkligen gör mig glad, ända in i själen. Stevie är sannerligen en av de allra största, någonsin, alla kategorier. Det är mycket Gud i honom, och han strålar ständigt av glädje och kärlek. Bättre förebild är svårt att hitta.

Brusa Högre Lilla Å – Björn J:son Lindh
Med stor sannolikhet är detta Björn J:son Lindhs största publika framgång – med all rätt. Det är ett lysande musikstycke, förmodligen ett av de mest spelade av svenska kompositörer. Jag har alltid älskat Lindhs musik, särsklit när han började med den här typen av lyrisk kompisition. Och sen gör det ju inte saken sämre att min son Leonard spelade denna alldeles underbart vackert när han var 12 år och tränade piano. Nu har trummorna tagit över, och det är förstås inte fy skam, men just den här melodin, den… ja, jag ryser fortfarande.

Sventurata Navicella – Vivaldi / Cecilia Bartoli
Ja, opera är egenligen inte min favoritmusik, men Vivaldi och barockmusik är det definitivt. Och Cecilia Bartoli är verkligen en alldeles speciell artist. Hon har inte bara en fantastisk röst och en otrolig teknik – hon har en enrom gestaltningsförmåga också, och lever sig in i musiken totalt. Även Cecilia Bartoli har jag sett på Konserthuset för några år sedan, tillsammans med min äldsta son Caspian, som då var 9 år. Denna sång, Sventurata Navicella, var en stor favorit för både honom och mig. Caspian uttryckte sig om Cecilia Bartoli så poetiskt som bara ett barn kan göra – ”det är som att hon har en eld av lycka i sin mage” – och så kan jag känna när jag lyssnar på henne…

So Close – Daryl Hall & John Oates
Oj, oj, oj – detta är en sån där låt som gav mig flera rysningar på rad, redan inom de första två minuternas lyssning, Jag har ALLT med Daryl Hall & John Oates, och det är inte lite. Hall & Oates fångade min uppmärksamhet redan när jag var 15 år, med sin ytterst framgångsrika låt ”Rich Girl”, och sen har jag varit fast, och köpt i praktiken allt de gjort. Så det är verkligen inte lätt att bara välja en – precis som med Stevie Wonder skulle jag kunna göra en topp-12-lista med bara H&O-låtar. Men mitt val av just denna låt, So Close, är för att den på ett förtjänstfullt sätt fångar det som är Hall & Oates essens. Och så rysfaktorn, då förstås.

kristerlinder

I Love You – Krister Linder
Denna låt finns med på Kristers CD ”Songs From The Silent Years” som kom ut 2006. Men jag fick en demo-CD av Krister redan 2001, med fyra låtar, varav två kom med på den slugiltiga skivan. Och just ”I Love You” hörde jag första gången under mycket speciella omständigheter. Jag var nyförälskad, hade just fått CD:n, och åkte hem till min underbara Jennie, som gav mig massage – i hörlurar hörde jag samtidigt ”I Love You”, som bara knockade mig totalt. Krister har Sveriges häftigaste sångröst, och den låten var så total, bara.
En kul kuriosa med just denna låt är att vi fortfarande använder denna demoversion på våra kurser, under övningar med KamaSutra-kyssar – något som gjorde Krister mycket glad när han fick veta det… 🙂

Walking in Memphis – Marc Cohn
Själv älskar jag att se min kära hustru Jennie dansa, fritt och vilt, helst naken, men Jennie blir alldeles lycklig när jag sjunger, och gärna just denna låt. Den ligger väldigt bra i röstläge för mig, och jag gillar det där amerikanska, lite bluesiga och raspigt maskulina. Sentimentalt men aldrig sliskigt. Härlig låt som jag absolut inte bara kan lyssna på. Jag måste sjunga med!

Sailor – Glass of Champagne
Sailor var ett av mina allra första favoritband, och redan som späd 13- eller 14-åring gick jag på min allra första popkonsert 1975 eller 1976, med Sailor på Konserthuset. Jag hade sjömansjacka och vita byxor, köpte en Sailor-T-shirt, men vågade inte smita in bakom scenen efteråt för att hälsa på mina idoler. Det har jag blivit bättre på senare. Just denna låt, Glass of Champagne, är lite av en kultlåt, som är typisk för Sailors stötigt rytmiska, kabaréinfluerade gladpop kombinerat med nån slags rollspelsteater och knasiga texter om sjömän, hav och hamnstäder, horor och alkohol.

Flamenco Soufi – Tomatito & Sheikh Al Tuni
Jag avslutar med lite filmmusik. Tony Gatlif är en fransk zigenare och filmmakare, som därtill har en brinnande passion för musik, vilket i praktiken innebär att alla hans filmer vibrerar av musik, bärs av musik, och ofta helt enkelt handlar om musik. Hans film Latcho Drom är en musikalisk resa, från Indien via Mellanöstern och öststaterna till Spanien. Fantastiskt. Men denna låt är med i början av Tony Gatlifs film Vengo, och när jag såg denna film första gången gick alla mätarna i taket – skrattometern, tårmätaren och rysdetektorn – alla slog de rekord i utslag, och jag låg nästan på golvet i biografen, som en skrattande, gråtande, rysande hög med Jello, Efter filmen kunde jag knappt gå rak. Så starkt omtumlad ocb berörd blev jag.

gladiator

Now We Are Free (Maximus Mix) – Hans Zimmer & Lisa Gerrard
Hans Zimmer och Lisa Gerrard samarbetade med musiken till Ridley Scotts fantastiska film Gladiator, och jag var förstås tvungen att köpa CD:n med filmmusiken. Jag köpte även en CD med ”mer musik från filmen”, vilket innebar att man fick en del spår som inte var med i filmen, däribland denna fantastiskt stämningsfulla och dansanta, glada, starka, rytmiska version av en annars rätt stillsam låt. Det är stört omöjligt att stå eller sitta still när denna musik går igång. Den är som en soluppgång i technobeat, efter en väldigt lång natt. Man blir bara lycklig…

Varaaga Nathi – A. R. Rahman
Mer filmmusik. Det finns låtar som man bara inte kan tröttna på. Jag kan höra denna låt hur ofta som helst, och varje gång blir jag hoppig, dansant, fånleende och allmänt lycklig. A.R. Rahman är en av Indiens bästa kompositörer av filmmusik, och denna underbara låt kommer från en film som heter Sangamam. Jag har en lite samling med sköna Bollywood-filmer, men just denna har jag inte hittat än. Men det kommer nog.

tunn linje

Jag skulle som sagt kunna plocka fram minst 20-30 låtar till som påverkat mig starkt genom åren, men detta är ett helt O.K. urval tycker jag, särskilt med tanke på temat ”visa mig din musiksmak och jag ska säga dig vem du är”. Detta är ett urval som nog är rätt starkt etablerat i mig, såpass att om någon skulle fråga mig samma fråga om ett par-tre år, så skulle i stort sett samma låtar dyka upp, med någon enstaka ändring. Håll till godo!

al_calle

Här är jag med en av mina stora sånghjältar, efter en konsert.

Dekorrand

Kulten i Mammons tempel

27/12, 2008

mammon_middle

Min kära hustru Jennie och jag åkte härom dagen till Forum Nacka, för att inhandla lite nödvändigheter, som till exempel att besöka Jennies optiker, och kanske köpa ett halvkilo kaffe hos den trevlige kaffehandlaren. So far so good. Men – detta köpcenter har under en längre tid undergått en stor förändring, med en enorm tillbyggnad och väsentligt större utrymmen. Vi trädde alltså in i ett alldeles nybyggt tempel till Mammon, konsumismens stora gudom, och tanken var väl att vi skulle tjusas av detta heliga tabernakel och dess innanverk, de tre helt nybyggda våningarna i båtform (som en ark!) fyllda med glittrande butiker, så att vi fritt och hängivet skulle kunna ägna oss åt den nygamla religionen – köp, köp, köp!

Dock infann sig en motsatt känsla. Denna mellandagshysteri, denna virrande folkmängd som till synes planlöst och totalt osamlat, helt utan kontakt med någon annan, ägnade sig åt individuellt blotande till Mammon, pengaguden, förstärkte verkligen intrycket av – ”för mycket”. Att träda in i ett sådant konsumismens mini-Mecka blev för mig lite som att få ett jättelikt påskägg (en meter i diameter!), fyllt med de bästa konfekter. Det blir äckligt, och jag vill inte ha en enda bit. Det blev – för mycket.

Överallt – köp, köp, köp! Det blev bisarrt, överdrivet, krampaktigt, tragiskt. En karikatyr, en tragikomisk illustration till den moderna livshållningen ”Du är vad du köper”. Och det är inte ens den gamla traditionella materialismen, med ”du är vad du äger”, utan dess modernare, reformerade variant konsumismen, som kräver ett ständigt köpande, nytt, nytt, nytt, det senaste, det ballaste, det modernaste. Du definierar din personlighet med hur hippt det senaste inköpet är.

mammon_sale

Du är inte längre en människa med personliga egenskaper, om du är en sann adept inom konsumismen. Du är en anhopning av varumärken, allt sittande utanpå det köpta, som ett tecken på hur framgångsrik du är, hur storslagen du är, hur hipp du är. Ditt värde sitter i prislappen på det du har köpt. Låter detta cyniskt? Besök Forum Nacka, gärna nu under mellandagsrean, så förstår du nog vad jag menar. Jag kan nästan garantera att en och annan kväljningskänsla gör sig påmind. Såvida du nu inte redan är en fullfjädrad lärjunge i konsumismens köpglada evangelium…

Kristendomen genomförde sin imperialism genom att införliva gamla förkristna religioners attribut och symbolik i den nya härskarläran – och under 1900-talet tog Mammonismen steg för steg över den religiösa symboliken, med återupplivade helgon som köpargument, religiösa symboler som lockbeten, och andliga sånger som stämningsskapare för mer shopping. Övergången är nu total, och det som en gång var hela Europas heligaste tidpunkt på året – vintersolståndet – som under falsk flagg annekterades av kyrkan – har nu fullkomligt stulits av försäljarna, Mammonprästerna och bankirerna. Under 1900-talet såg det mer återhållsamt och lutheranskt ut, med handelsboden, och betong-Konsum som ersatte kyrkan som byns mittpunkt. Nu har köpandet blommat ut till en katolsk, svulstigt glittrig högmässa, och vi bäddas in i en fullkomligt gränslöst konsumistisk estetik, allt inriktat på hejdlöst köpande.

Just detta religiösa språk blev väldigt tydligt då jag besökte en butik som säljer exklusiva ljudanläggningar och TV-apparater från det danska företaget Bang & Olufsen. B&O har i decennier ägnat sig åt att tillverka vackra apparater i en distansierad, luftig stil, som ska framhäva ägarens överlägsna smak, rikedom och distans. Hela syftet med att köpa en B&O-anläggning är förstås att visa att man är finare än andra – att man minsann kan hålla avstånd till pöbeln. Intresse för design? – My ass! Det handlar bara om status. ”Jag behöver inte ta i dig, för jag har minsann råd med en vägghängd mp3-spelare för 47.000 pix.”

Den charmante försäljaren i B&O-butiken framhävde för mig en CD-spelares företräden. Den hade haft samma design i 15 år, och var således ”en ikon”. Jag tyckte att det kanske var lite att ta i att kalla en CD-spelare för en ikon*, och kontrade med att jag nog hellre skulle använda begreppet ”klassisk formgivning”. Då svarade försäljaren att denna CD-spelare var ”kult”, och jag påpekade då lite spefullt att han uppenbarligen gillade religiös terminologi, varpå han toppade tårtan med att påstå att jodå, folk som var inne på B&O var lite av en ”sekt”. Allt inom två minuter. Och han verkade faktiskt tro att han var rolig.
Nå – man ser inte brödet när man sitter i degen.

Vad för slags sekt blir detta? B&O-sekten? En sekt för dem som vill känna sig finare och mer framgångsrika än andra, mer distansierade, mer smakfulla. Det utvalda folket. Stackars dem. Och jag sänder en tanke till alla de osäkra tonårsflickor som modebloggar, och definierar sig själva genom vilka skor och linnen de köpt, eller vill ha, och frälsningen kommer genom att vara så söt och attraktiv att en framgångsrik profet – förlåt, jag menar modefotograf – vill föreviga dem på tjusiga modefoton, så att de kan fullkomligt hänge sig åt sin konsumistiska narcissism genom att lägga ut dessa bilder av sig själva (i nya hippa kläder och skor, förstås) på sina bloggar, som självfallet besökes och beundras av andra unga, jagsvaga och identitetssökande flickor på jakt efter förebilder.

mammon_lingerie

Nu kanske du tycker att jag låter som en marxist, en kapitalisthatande rödgardist med Maos lilla röda i ena handen och Das Kapital i den andra. Men så är verkligen inte fallet. Jag har varit nån slags högerliberal hela mitt liv, och inget vore mig mer främmande än en centralstyrd inskränkning av människors rättigheter att utforska sina livs alla valmöjligheter – även om det innebär irrfärder i religionsträsket, eller religionens vanartige syskon konsumismen. Det känns dock djupt tragiskt om även det filosofiska och politiska språket skall annekteras av konsumismen, om begrepp som frihet och liberalism i sin praktiska tillämpning skall reduceras till en ekonomisk doktrin, en frihet att köpa och sälja, och inget annat. Tyvärr verkar många tro det, både motståndare mot, och förespråkare för liberalism.

Att vara liberal innebär att man tycker om frihet. Inte bara frihet att köpa och sälja. Frihet att INTE köpa och sälja ingår i denna tankegång. Frihet att tänka som man vill, tycka som man vill, uttrycka sig som man vill – bo och leva som man vill. Och vad jag ser i konsumismens bakvatten är tyvärr inte frihet. Det är slaveri under penningens tyranni, med bankirerna som orakel och överstepräster, shoppandet som en drog, en snabbfix, den lilla korta kicken som kommer med den nya mobiltelefonen / handväskan / skinnjackan / iPoden / tårtspaden / hudsalvan som ett tomt substitut för verklig tillfredsställelse.

Den frihet jag förespråkar, den slags liberalism jag skulle vilja se mer av, är enskilda individers initiativ att skapa egna vägar, egna liv, att hitta nya former för arbete, boende, värden i livet, uppfostran av barn, utbildning, självförverkligande och andlighet. MIn liberalism är motpol till slaveri, till underkastelse, en påminnelse om att vi inte BARA är flockdjur, men också individer med en egen kreativitet, och potential till lycka och tillfredsställelse, en unik förmåga att uppleva livet inifrån, som en egen individ.

mammon_bodyshop

Jag tycker om att shoppa. Det är kul. Men jag föredrar små butiker, som drivs av enskilda personer med entusiasm och engagemang, där jag kan välja i lugn och ro, diskutera ämnet med butiksinnehavaren (som kanske till och med själv tillverkar en del av sina varor), få goda råd, kanske t.o.m. bli avrådd att köpa en viss pryl, för den passar mig inte, eller det kommer en bättre om några veckor. Bli uppringd – ”nu har jag fått in den där grejen du beställde!” – pruta lite, köpa på krita, skoja och snacka skit, ha en mänsklig relation. Butiker som Afrodites Apotek, BaraDVD, Jallas Livs, Taj Mahal, Tyresö Musik. Det är därför jag älskar basarerna i Orienten. Där kan man sitta ner och dricka te, känna på materialet i tyger och andra hantverk, prata om familjen, vädret och den politiska situationen, medan priset sakta sjunker. Personligt bemötande och engagemang.

Jag tänker bojkotta Forum Nacka. Inte främst av politiska eller ideologiska skäl, även om de är goda nog. Jag kommer att bojkotta Forum Nacka, och i görligaste mån även andra bauta-köpcenter av liknande sort (Heron City, den evigt växande cancersvulsten Gallerian, Kista Centrum m.fl.), för jag mår inte bra av dem. Jag känner mig överfallen, utsugen, alienerad, reducerad till en vandrande plånbok. Det är t.o.m. värre än de aggressiva försäljarna i Jaipur, som mer eller mindre drar in folk i sina butiker – de är fortfarande människor. I Forum Nacka reduceras butikspersonalen till säljrobotar i multinationella butikskedjor, utan utrymme för egna initiativ. Och vi som besöker Mammontemplet förvandlas till lealösa köprobotar, vars enda värde sitter i siffrorna på vårt bankkonto.

Så vill jag inte ha det.

tunn linje

* Ikon: religiös bild, meditationsobjekt med syfte att komma närmare Gud.

Foto: Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Dekorrand

God Jul – den mest hedniska av högtider!

25/12, 2008

julgran

Jag tycker att det är rätt så festligt att det fortfarande finns folk som tror att julen har med Jesus att göra. För det har den ju inte. Det har i själva verket firats jul här i Norden i över 2000 år. Själva ordet JUL har inget med Jesus eller kristendom att göra. I andra länder döpte man om det till Krist-mäss – men det gjorde vi inte här i Skandinavien. Vi har behållit det gamla förkristna, hedniska begreppet för vintersolståndsfirande. Somliga kopplar ”jul” till ”Jolnir”, ett av alla Odins namn – Jolner uppträder just på den mörkaste natten på året – men vanligast är att man kopplar det till årshjulet, att det har att göra med ny början på hjulet – årscykeln.

Vintersolståndet har firats i tusentals år över hela Europa, och har hållits som årets heligaste tidpunkt på många ställen ända sedan stenåldern. Så när kyrkan ville värva medlemmar gjorde man enligt gammal beprövad sed – man tog över seder och bruk från de föregående religionerna. Och den heligaste tidpunkten måste förstås ersättas med något riktigt häftigt – så då högg man till med Jesus födelsedag. Att det sedan var flera månader fel var inte så viktigt.

motljus

Det är faktiskt helt otänkbart att Jesus skulle vara född kring jul (om han nu alls fanns i verkligheten, vilket jag starkt betvivlar), eftersom skattskrivningar på den tiden skedde vid helt andra tidpunkter. Modern forskning visar snarare att Jesus (om han nu fanns) föddes kring påsk, fem år tidigare än man beräknat (vi skulle alltså egentligen vara i år 2013 nu, om man ska gå efter Kristi födelse som fast punkt). Så – att fira Jesu födelse vid juletid är bara en förevändning för att annektera den största högtiden i hela Europa – Vintersolståndet. Ett dåligt kamouflage, helt enkelt.

Ska man vara riktigt noga så är just datumet 25 december något som kyrkan snodde från flera av de populäraste religionerna kring Medelhavet. Perserna firade Mithras födelsedag den 25:e december. Grekerna firade Bacchus. Egyptierna ansåg att det var Osiris födelsedag. Romarna firade också sina saturnalier veckan före den 25:e december. Men makthavarna bakom den kristna kyrkan ville inte ha konkurrens, så därför dräpte man en massa Mithrasdyrkare. och så annekterade man födelsedagen och gjorde den till Jesus födelsedag istället. Praktiskt.

Julen finns inte omnämnd i bibeln, inte i nya testamentet – det ”kristna” julfirandet infördes av kyrkan under 300-talet som ett derivat av hedniska riter. Faktum är att vissa grenar av kristendom helt har bannlyst julfirandet som något okristligt och hedniskt. Det vore alltså mer ärligt av de kristna att erkänna att de varje år deltar i icke-kristna, hedniska riter, snarare än att påstå att det är en kristen högtid – vilket det alltså inte är.

tomten

Och tittar man lite närmare – hur ser ett normalt julfirande ut idag i Sverige? Vi träffas hela familjer, äter och dricker en massa gott, och ger varandra presenter. Vad har det med Jesus att göra? Ingenting. Däremot påminner julfirandet starkt om de seder och bruk som förelåg långt före kristendomens destruktiva intåg i norden. Redan från romartiden finns det nerskrivet hur nordmännen (alltså långt före vikingatid) vid midvinter samlades och festade, och drack jul – som det hette. De åt och skålade och skrålade – ”Jul, jul, jul, jul!”.

I praktiken är alla ursprungliga seder och bruk som är kopplade till julen helt hedniska – julgranen, blomsterkransar på dörren, hängande av mistel i taket, utbytande av gåvor, och mycket annat. Julegrisen är förstås en hyllning till Frejs galt Gyllenborst. Grisar har man offrat till gudamakterna och ätit kring jul i tusentals år. Vi ställer in halmbockar under granen, symboliserande Tors bockar Tanngrissner och Tanngjostnir. Och så ställer vi ut en tallrik gröt till tomtar och småfolk. Hur kristet är det?

lucia

För att inte tala om lussefirandet. Vi äter Lussekatter och solbröd, och vi dansar med Freja (Lussebruden). Lussefirandet är uråldrigt, men man behöver inte gå särskilt långt bakåt i tiden för att hitta helt andra sätt att fira Lusse, än de städade och puttinuttiga luciatåg vi seer nuförtiden. Nog fanns lussetåg, men då var det lussepär eller lussebruden – lucifers brud, som prästerna brukade omnämna Freja – som ledde vilda tåg i bygderna, då deltagarna dansade och skrålade, med sotade ansikten. Den vackraste av kvinnorna i bygden kläddes i enbart långhalm, och dansade med alla de unga männen. Allt för att fira ljusets återkomst.

Det enda man kan säga med stor säkerhet, är att denna gamla hedniska rit med lussefirandet inte har ett smack att göra med något sinnessjukt fruntimmer på en italiensk ö, som enligt sägnen gjorde det bisarra övergreppet mot sig själv genom att sticka ut sina egna ögon – för att någon man tyckte att hon hade förtrollande vackra ögon. Snacka om att överreagera. Och – snacka om dålig efterkonstruktion. Alldeles för långsökt för att någon endaste intelligent människa ska gå på det…

Kyrkan skakade fram detta bortglömda helgon ur dammiga luntor, eftersom hennes namn var det som närmast påminde om ”Lusse”. Vårt nutida, ”traditionella” luciafirande, som det ser ut med vita dräkter, röda skärp och ljus, är för övrigt påhittat av Skansen på slutet av 1800-talet, och slutligen befäst av en luciatävling i Stockholms Dagblad, år 1927. Så ursprungligt var det.

vintersejd

Att man firar lusse just den 13 december beror på att vintersolståndet befann sig på den 13 december medan man fortfarande hade juliansk kalender, och när man bytte till gregoriansk almanacka 1753 flyttades lussefirandet 9 dagar bakåt. Men man fortsatte ändå att fira samma högtid, eftersom den var hävdvunnen. Och så fick vi en ny högtid på det nya datumet för vintersolståndet.

Intressant nog innebär detta faktiskt att vi svenskar firar nyår tre gånger. Vintersolståndet är ju ett verkligt nyår, och det firas på julen – så firar vi dessutom fortfarande det gamla vintersolståndsdatumet på lusse, och så har vi almanacksnyår när vi lämnar december och ånyo går in i januari. Och är man tvättäkta hardcore-hedningar (som vi i vår familj), så firar man förstås även vintersolståndet enligt astronomiska beräkningar (vanligen den 21 december), genom att t.ex. sejda, elda och sjunga runt en eld i skogen, gärna på en helig plats, givetvis åkallande Odin och nornorna, med bud om det åstundande året. En fjärde tidpunkt, alltså. Här firar vi nyår ordentligt!

altare

Så när du firar jul – sänd våra gamla hedniska gudar och gudinnor en tanke!

Hell Odin! God Jul!

tunn linje

Foto:
Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Dekorrand

Och så går vi in på andra året…

25/12, 2008

jubileum

Den 24 december 2007 skrev jag det allra första inlägget på min nya blogg – TantraBlog – passande nog med rubriken ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”. Sedan dess har jag lagt ut 113 blogginlägg, fått 1183 kommentarer, 110.458 besökare – och en jäkla massa skoj. Jag har fått flera nya vänner; andra bloggare, varav jag har träffat flera IRL, och jag har fått en hel del mediauppmärksamhet därtill.

TantraBlog har öppnat många dörrar. Nu är jag rätt van vid att vara med i TV, tidningar och annan media, främst på grund av å ena sidan mitt engagemang för den nordiska seden, genom fornsedorganisationer som Sveriges Asatrosamfund och Idavallen, å andra sidan på grund av mitt arbete med sex och samlevnad – Cirkus Eros och våra kurser – men på grund av mina artiklar här på bloggen har det publika intresset kraftigt ökat.

Bloggande är bra för sökmotoroptimering också – en sökning på mitt namn – ”Carl Johan Rehbinder” – ger i skrivande stund 14.400 träffar på Google. Före bloggen kom jag inte upp i sådana siffror. Ett hett tips för alla som vill ha fler besökare på sina hemsidor… Jag har flera hemsidor med betydligt högre besöksfrekvens än bloggen (bara Cirkus Eros genererar sedan flera år tillbaka stadigt ca 4.000-5.000 besökare per dygn), men interaktiviteten på bloggen är oslagbar – jag får betydligt fler kommentarer på bloggen än jag får brev med kommentarer angående mina andra hemsidor. Interaktivitet är kul.

webdisplay_ar44Dessutom har jag fått en hel del träning. På samma sätt som min fotografiska dagbok År 44 (som jag höll liv i under ett år mellan två födelsedagar, 2005-2006) gav mig ovärderlig disciplin beträffande mitt fotograferande – jag tog massor av riktigt bra bilder som annars aldrig skulle ha blivit gjorda – har bloggen gjort mitt skrivande mycket gott. Jag har fått ett bättre flöde i mitt författande, eftersom jag ju nu har ett alldeles eget forum för det.

Lagom till ettårsjubileet har jag också snofsat till bloggen lite, med en ny rubrik, och en något tydligare profil. Det jag skriver om på bloggen är nästan uteslutande om de ämnen jag nu har i underrubriken – Kärlek, Sex, Kultur & Politik. Brett? Jovars, men allt är ju filtrerat genom min världsbild, vilket förstås ger en klar och tydlig grundprofil för allt som publiceras på denna blogg.

Nudistkollage

Men populärast av alla ämnen är förstås, inte helt otippat, sex (och naket). Av alla 113 inlägg jag skrivit under året så handlar de mest lästa inläggen uteslutande om sex & naket – ”Onani-maraton i Köpenhamn!” med 4.649 läsningar, ”Nakna kroppar är inte farliga!” med 3.666 läsningar, ”Porr är gott och nyttigt!” med 2.746 läsningar, ”Sex & naket – nu igen!” med 2.205 läsningar, ”Paradiset på tyska badhus” med 2.191 läsningar, ”Farliga rumpor…!” med 2.141 läsningar, ”Bara bröst eller bara Bröst?” med 1.716 läsningar, samt bokrecensionen ”Q-kar – nyskapande erotik av (Y)” med 1.303 läsningar.

Och det är väl inte så konstigt. Sex och naket intresserar och fascinerar (och skrämmer) de flesta, men ytterligt få behandlar dessa ämnen med ett seriöst engagemang, vilket jag vågar påstå att jag (och min kära hustru Jennie) gör. Därav populariteten.

minaandrabloggar

Utöver TantraBlog har jag faktiskt ytterligare två bloggar, men dessa har jag inte haft tid eller ork att hålla igång i någon större utsträckning. Först gjorde jag en fotoblogg – RehbinderBildBlogg – och sen en bilblogg – Världens fulaste bilar – Bloggen – baserat på min hemsida med samma namn; Världens fulaste bilar, som är en riktigt cool och populär sida bland bilentusiaster. Kul initiativ med bloggarna, men jag har helt enkelt inte haft tid eller ork eller engagemang nog för dessa två bloggar också.

Det har varit ett inspirerande år, och bloggandet har under alla omständigheter givit mersmak. Inte bara för bloggandet i sig, men framför allt för skrivandet, och för det politiska engagemanget. Så jag lär forsätta blogga ett bra tag till. Så bered dig på många nya inlägg från eder värd här på TantraBlog…

GOTT NYTT ÅR!

Dekorrand

Stora Bloggpriset

23/12, 2008

bloggvinjett_31

storabloggprisetJaha. Så är jag med i en bloggpanel.
Denna bloggpanel ska utse ett antal bloggar som därmed får chansen att vinna det ”Stora bloggpriset”.

Bakom detta jippo står Aftonbladet och Bloggportalen. Tanken är att det ska bli ett återkommande evenemang.

Bloggpanelen nominerar 2008 års bästa bloggare i sju kategorier, varefter det blir en omröstning. Vinnarna presenteras på en galatillställning i Stockholm den 2 februari 2009, på Nalen. Festligt värre!

bloggvinjett_21

Dessa är kategorierna:

  • Nöje & Kultur
  • Mode
  • Sport & Fritid
  • Livsstil
  • Prylar & Teknik
  • Vardag
  • Politik & Samhälle
  • bloggvinjett_11

    Mitt oavlönade och tidsödande jobb som medlem i bloggpanelen är att nominera fem bloggar inom varje kategori. Det blir inte helt enkelt. Politik & Samhälle blir nog lättast, eftersom det är den typen av bloggar jag läser mest. Mode samt Sport & Fritid är svåra ämnen för mig. Hittar jag några riktigt bra modefotobloggar kan det dock bli intressant, eftersom jag ju också är fotograf. Sport & Fritid går nog fetbort, om jag inte får några bra tips om riktigt spännande bloggar om… tja, låt oss säga rally, eller bergsklättring? Räknas resor in som Fritid? Hobbies? Modellbygge?

    Jag funderade en stund på var min egen blogg passar bäst in bland dessa kategorier, och jag inser att Livsstil nog är den bästa beskrivningen. Jag skriver förstås både om Politik & Samhälle och Nöje & Kultur, men eftersom jag konsekvent utgår från en specifik världsbild – den tantriska – som definitivt inte bara är politisk, så är nog livsstil möjligen den bästa kategorin för mig. Beroende på hur man nu ska definiera begreppet livsstil. Enligt tävlingsarrangörerna kanske det omfattar mest skvaller och trams, snarare än djup filosofi. Fast det säger ju i sådana fall mer om deras livsstil…

    Hur som helst – om du som läser detta inlägg är med i juryn, och vill nominera mig (jag får förstås inte nominera mig själv), så får du gärna nominera mig i kategorin Livsstil.

    Men ännu viktigare – om du vill hjälpa mig med tips om riktigt bra bloggar i de olika kategorierna, så är det mycket välkommet!

    Tack på förhand!

    bloggvinjett_4

    Dekorrand

    Jultomtens existens hotad?

    20/12, 2008

    knuttetomte

    Julen står för dörren. Lämpligt nog i dessa tider finns det att läsa på Internet, i kedjebrev, på anslagstavlor och en och annan blogg, en många år gammal, ständigt återkommande artikel med s.k. vetenskapliga förklaringar av varför Jultomten helt enkelt inte kan existera.

    Enligt vetenskapliga beräkningar räknar man med att Jultomten under de ca 31 timmar han har till sitt förfogande (beräknat utifrån tidszoner och jordens rotation) måste betjäna ungefär 91,8 miljoner hem, vilket i runda slängar innebär 822,6 hembesök per sekund. Därefter har man gjort en högst godtycklig bedömning av resans längd, som då skulle vara en total resa på 120,8 miljoner kilometer, vilket då skulle innebära att Jultomtens släde, för att alla dessa hushåll ska hinnas med, måste färdas i en hastighet av 1 045 kilometer i sekunden, 3 000 gånger ljudets hastighet.

    Om man då gör en lika godtycklig bedömning av slädens nyttolast (inte inkluderat Jultomten själv) med en approximativ presentvikt per person på 1,5 kilo, uppnår man en fordonslast som uppgår till 321 000 ton, vilket då innebär att det krävs ett enormt antal renar. Dessa renar skulle tillsammans med släden väga minst fyra gånger så mycket som fartyget Queen Elizabeth. Sen kan man då fundera på luftmotstånd, och energimängden som frigörs i form av friktion, o.s.v., plus det att Jultomten under färden skulle utsättas för centrifugalkrafter motsvarande 17.500 G.

    I den nämnda artikeln finns förstås fler exempel, och mot bakgrund av dessa teser skulle det förstås strida mot allt sunt förnuft att tro på Jultomten.

    julkort_kemitomte

    Men det finns en teologisk sida av Jultomtefenomenet som dessa empiriker inte har räknat med. Som alla med barnatron i behåll förstår, så finns det en mystisk, metafysisk förklaring för hela detta skeende kring jul, som naturligtvis inte kan förklaras med s.k. vetenskapliga metoder. I själva verket blir detta försök jag refererar till härovan ett bevis för vetenskapsteorins ofullkomlighet! Med detta sätt att resonera skulle vi alla bli ateister – och hur kul är det?

    Om vi istället utgår från att Jultomten är ett gudomligt väsen, utan de begränsningar vi mänskliga varelser har, kommer hela frågan i ett nytt ljus. Jultomten måste naturligtvis vara en slags gudsinkarnation, en barnens gåvo-avatar, en rödklädd expansion av den fullkomliga gudomliga energin. Då kan han också utan ansträngning expandera sig själv i en oändlig mängd upplagor, på det att han följaktligen kan vistas på en oändlig mängd ställen samtidigt. Och då försvinner som i ett trollslag alla tråkpraktiska, torrt vetenskapliga invändningar mot att han faktiskt till och med kan sitta ner hos farmor och farfar och hela familjen, dela ut julklappar, läsa rim, äta en chokladpralin och dricka lite glögg.

    Det beskrivs t.ex. i Bhagavat Purana, en gammal indisk urkund, hur Krishna vid sin vistelse i Dvaraka bodde i 16.108 palats samtidigt, och att han var gift med 16.108 kvinnor, var och en boende i varsitt av de många palatsen. Krishna kunde expandera sig till en enorm mängd gestalter, och vara en god make för alla sina hustrur samtidigt. Och kan Krishna, så kan väl Jultomten – eller?

    Ytterst sett kan man fråga sig om vetenskap som gör tillvaron tråkigare är särskilt förnuftig. Om vi människor blir lyckligare av att tro på Jultomten – eller Jesus, Den Stora Anden, Krishna, Odin, vättar och småfolk – så är det väl förnuftigare att följa sin tro snarare än det som kan reproduceras i ett laboratorium?

    Så jag väljer att tro på tomten. Livet blir roligare så. God Jul!

    jultomte_cadillac

    Samtliga julkortsillustrationer av Carl Johan Rehbinder

    Dekorrand


    %d bloggare gillar detta: