Makt, våld & DNA

Vi moderna människor envisas med att bli förvånade när det bryter ut krig här och där, som om fred och frid vore människans normaltillstånd, och krig är överraskningar, anomalier, avvikelser. Men så är det tyvärr inte.

Människan – homo sapiens sapiens – är ett flockdjur. Det innebär att vi har hierarkisk ordning inbyggt i vårt DNA. Tyvärr betyder det också att somliga individer, som prioriterar sig själva framför andra, kan göra vad som helst för att få vara kung, president, hövding, boss, den som har makten. Top Dog.

Denna makt får man som regel med våld, eller med hot om våld. Våld och makt är synonymer (”jag har dig i mitt våld”). Därför är krig och tyranni de facto ett normaltillstånd för homo sapiens sapiens – inte ett undantag. Naturligtvis inte ständigt (vi har andra drifter också), men som regel som en återkommande effekt av just makthunger. Det komplicerade med detta är just att makt är något vi behöver för vår överlevnad – ingen vill vara maktlös. Problemen uppstår när man tar sig makt över andra, på ett sätt som gör omgivningen maktlös. Det är tyvärr en frestelse som alltid finns.

Makt är kort sagt den mest berusande, beroendeframkallande och farliga drogen av alla, och de som drabbas av detta beroende kommer inte att låta sig bevekas av rationella resonemang eller empati. Därav härskare som Djingis Khan, Muhammed, Mao, Hitler, Stalin – och Putin. Och det enda som biter på tyrannerna är just våld – ett större våld än tyrannerna själva kan åstadkomma. Därför behöver varje samhällsenhet ett stabilt militärt försvar.

”Si vis pacem, para bellum”

”Om du vill ha fred, rusta dig för krig.”

Eller som Mao Zedong uttryckte det – och han borde ju veta:

”Varje land har en armé. Sin egen – eller någon annans.”

Det enda som kan stoppa våldet är alltså enligt detta sätt att tänka ett större våld – eller ibland bara ett hot/löfte om större våld, och därmed förlust av makten. Förhandlingar kan fungera ibland, men de måste bygga på en kraftposition. Eller som Al Capone uttryckte det:

”You can get much further with a kind word and a gun than you can with a kind word alone.”

Det finns samhällen som fungerar alldeles utmärkt utan väpnade konflikter, och jag har blivit uppmärksammad på att vissa kulturer inte ens har ett ord för krig. Dock talar vi då som regel om nomadfolk som har stora ytor att röra sig på, och som inte upplever konkurrens från grannfolk. I mer tätbefolkade, bofasta regioner ser det annorlunda ut. Där finns det en hårdare konkurrens, och betydligt mer utrymme för obscen makt och rikedom.

Det är dock inte hopplöst. Vad som har hänt de senaste 200-300 åren är en fantastisk motrörelse, en tid av upplysning, demokratisering, maktdelning, liberalisering, civilisation, mänskliga fri- och rättigheter – en utveckling som ger hopp om en bättre framtid, med mer frihet och självbestämmanderätt för alla.  Det är fantastiskt, och det ger utrymme för optimism. Kanske kan vi också lära oss av de naturfolk som har egna metoder för att bibehålla fred, vem vet.

Det finns förstås alltid krafter som kämpar hårt för att återskapa de gamla hierarkierna, med auktoritära ledare som har oinskränkt makt – därav totalitära ideologier som socialism, kommunism, fascism, nazism, islamism m.fl. Det är den gamla skolan som lever vidare, med redskap som lydnad, underkastelse, slavmentalitet och likriktning. Det finns alltid en möjlighet att dessa drivkrafter får mer spelrum, något vi måste vara uppmärksamma på.

Det är också viktigt att förstå att nästa sorts totalitära rörelser inte kommer att se ut som de tidigare. Framtidens (och i viss mån nutidens) fascister har inte militäruniformer på sig längre, utan vanliga kläder, och de kallar sig antifascister, och antidemokraterna kallar sig demokrater – och de sitter i demokratiska parlament. Vi måste vara på vår vakt.

Allt vi har vunnit måste försvaras. Det räcker inte att vinna ny mark – de friheter och rättigheter vi har erövrat måste också ständigt användas och försvaras, annars kan de tas ifrån oss. Tyrannerna lurar i skuggorna (även inom oss själva), och hittar ständigt nya vägar till att härska över oss. Därför måste vi alltjämt behålla våldsmedlen, i balans med ett seriöst engagemang för fred och frihet, samt självklart även arbeta för ett rättfärdigt, moraliskt högtstående och empatiskt medvetande.

Vi har långt kvar, och mycket att göra innan världen har blivit mer demokratisk än auktoritär. Men vi har kommit en bra bit på väg, och det måste vi erkänna och uppskatta – på väg till nästa seger.