Memento Mori

Denna bloggpost publicerades först på min fotoblogg År 50, men den har en sådan allmängiltighet, att jag bestämde mig för att vidareutveckla texten en smula, och stoppa in den här också, eftersom TantraBlog fortfarande är den av mina bloggar som har flest läsare. Jag passade på att lägga in fler bilder också. Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig på Skogskyrkogården – i år eller 1996.

Jag tycker om Skogskyrkogården. Det är en alldeles unik plats, ett arkitektoniskt mästerverk som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är en stilla plats, skild från omvärlden, där även döden blir vacker. Det är förstås oundvikligt att tänka på livets förgänglighet och ändlighet på en plats som denna. Alla dör, och ändå går livet vidare.

Jag har en personlig koppling till just Skogskyrkogården och döden på fler än ett sätt, eftersom jag har hållit ett par begravningsceremonier där. I egenskap av praktiserande nordisk hedning har jag hållit ett stort antal ceremonier av olika slag – mest bröllop (22 stycken) men också namngivningar, blot, invigningar – och begravningar. Jag har officierat vid fem begravningar, varav tre på Skogskyrkogården. Så jag har haft tid att tänka på döden.

Vissa platser vibrerar särskilt intensivt av både liv, död, kärlek, saknad, smärta och sorg. Det starkaste exemplet på det tycker jag är den del av Skogskyrkogården där ett stort antal mycket små barn är begravda, med små gravar dekorerade med nallar, dockor, leksaksbilar och andra barnrelaterade föremål. Det är både ofattbart sorgligt, och på något märkligt sätt glädjefyllt samtidigt. Skogskyrkogården är med andra ord ett perfekt ställe för en intressant fotosafari.

Det är förstås oerhört spännande rent konstnärligt att använda en dödens plats som fond för starkt livsbejakande motiv. Mitt favoritexempel på det är en serie mycket vackra och stämningsfulla nakenbilder jag tog 1996, som går att finna på min erotiska sida Cirkus Eros. Det kan verka märkligt och t.o.m. en smula bisarrt att skildra erotik på en kyrkogård – men sex, andlighet och död ligger mycket närmare varandra än man kanske anar. Det är inte utan anledning som orgasmen ibland omnämns som la petite mort – den lilla döden.

Det är nödvändigt att emellanåt kontemplera döden. Döden är en del av livet, och det är självklart att det som en gång fötts också en gång kommer att dö. Att minnas att man är dödlig, som den romerske härföraren på triumfvagn, som har en slav som viskar i hans öra – ”memento mori” – är en nödvändighet för att minnas att leva fullt ut så länge man har förmånen att få uppleva just det. Att minnas att allt det här tar slut en dag, att det är viktigt att leva här och nu.

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för smärta, och för en mängd andra saker som kan ge mig intensivt obehag, men efter att ha upplevt ett par nära-döden-upplevelser har jag insett att just döden inte skrämmer mig. Inte för att jag har bråttom att dö – jag vill gärna leva så länge jag får. Men just döden skrämmer mig föga. Ingen vet ju faktiskt vad som händer sen.

Många påstår att de vet, men de ljuger allihop. Ingen vet. Antingen tar allting slut, och man slutar att existera helt och hållet, och då finns det inget att vara rädd för eftersom det inte finns någon kvar som kan uppleva den tomheten. Eller så fortsätter livet efter den fysiska döden – och då är det inte så mycket annat att göra än att hänga med på den resan. Eftersom ingen vet vad som faktiskt händer sedan så finns det ingen möjlighet att förbereda sig – annat än att leva så gott, så rikt, så fullt och totalt man kan i det enda livet vi vet att vi har.

Samtliga religioner är totalt irrelevanta när det gäller just denna fråga, paradoxalt nog, eftersom de flesta religioner bisarrt nog fokuserar väldigt mycket på efterlivet, istället för att fokusera på livet vi lever här och nu. Det skiljer sig förstås en hel del från kultur tll kultur – de animistiska, panteistiska traditionerna har inte transcendens som mål, utan snarare immanens, och är betydligt mer här-och-nu-orienterade. Men – alla mänskliga kulturer har de livsviktiga myterna, legenderna, musiken, de gemensamma riterna och ceremonierna, förklaringsmodellerna för livets alla skeden och aspekter – inklusive hur vi hanterar döden.

Men just dessa råd om vad som händer efter döden är alltså totalt värdelösa för den som dör. De fyller möjligen en funktion för de efterlevande, som en psykologisk buffert – ”mamma är i himlen” – ”nu är din far hos Odin i Valhall” – ”nu är din mormor en vallflicka som dansar med Krishna i Goloka Vrindavan”. Eller så önskar vi att människor som skapat mycket smärta i sitt liv också får uppleva rättvist mycket smärta i en tänkt skärseld.

Men vi vet inte. Vi kan bara tro, hoppas, fantisera, drömma.
Det är allt.

Själv ägnar jag all min energi åt det som händer i det här livet, gör vad jag kan för att inkarnera fullt ut här och nu, så att jag när döden väl kommer kan veta att jag inte har skjutit upp något, inte missat något viktigt bara för att jag väntat, inte sagt det där jag ville säga, inte älskat fullt ut, inte levat min fulla potential. Jag tror inte att jag lever min fulla potential riktigt ännu. Vi har alla mer eller mindre bagage som håller oss tillbaka. Konsten är att veta vad jag har nytta av, och vad som sinkar min färd.

Paradoxen är väl att när vi väl har lärt oss det – då är det dags att dö.

Religion kan göra dig dum i huvudet

Den klassiska bilden av den innersta cirkeln i USA:s regering, under betraktande av förloppet i Pakistan, när Osama Bin Laden slutligen mötte sin nemesis i tungt beväpnade amerikanska specialtrupper, anses alltför oanständig i vissa sammanhang. Redaktionen för den ultraortodoxa, chassidisk-judiska tidningen Di Tzeitung anser att man enligt urgammal judisk sed inte får visa kvinnor på bild, och följaktligen retuscherade man bort USA:s utrikesminister Hillary Clinton, samt en yngre stabsanställd, Audrey Tomason. Man vet aldrig – de stackars chassidiska männen som läser Di Tzeitung kan ju råka bli upphetsade och spilla Gefillte Fisch över sin bagel.

Den hårdaste kritiken mot Di Tzeitung kommer, knappast oväntat, från judiskt håll – det verkar som att den ortodoxa redaktionen har bitit sig i svansen rejält, inte bara i det att de har brutit mot världslig lag (man får inte ändra i bilder så där utan tillstånd), utan även gammal judisk lag om ”g’neivat da’at” (lurendrejeri). Di Tzeitung informerar inte sina läsare om att bilden är manipulerad, och ger därmed en grovt förfalskad bild av verkligheten. Är detta fromhet i sin renaste form?

Att vara ortodoxt religiös, av vilken sort det vara månde, verkar uppenbarligen synnerligen hämmande på mänsklig intelligens. Kan det vara så att graden av spontan självlobotomering ökar med graden av religiositet? Eller är det bara extremt korkade människor som blir ortodoxa? Orsak och verkan, någon…?

Man tar sig för pannan…

EDIT – P.S.

Om man nu ska manipulera en välkänd bild kan man väl ändå göra det med lite fräckhet och stil? Det här tycker jag var en betydligt skönare version än Di Tzeitungs misogyna Sovjet-retusch…

Källa: The Washington Post
Läs även denna spännande tolkning av originalbilden – också i The Washington Post

Läs även Di Tzeitungs förklaring i efterhand gällande den retuscherade bilden.

Liten snabbsummering av den senaste tidens ämnen…

Jag har som vanligt alldeles för många bollar i luften för att hinna blogga om allt intressant som händer, saker som jag verkligen skulle vilja blogga om, men inte hinner. Så jag tänker att jag gör lite som Emma, en kortare summering med kommentarer kring flera olika ämnen.

Thomas ”Stasi” Bodström kommer ut ur den kristna garderoben, mer tydligt än förr. Nu är han politiker i kyrkofullmäktige också, och på sin blogg visar han sina rätta färger som salvelsefull frälsarpredikant, när han talar om kriminella – ”Likt andra advokater vet jag, att det som oftast är enda chansen att rädda en som har kommit riktigt djupt ner i den kriminella avgrunden, är kärlek och kyrkan. Att bli troende är för många som har gjort andra människor riktigt illa den enda räddningen. Det måste vi ta fasta på.” Fantastiskt. Vi får hoppas att Bodströms engagemang i kyrkan kan rädda oss från att ånyo behöva konfronteras med denna fördärvliga mobbare och kristmoralist i maktposition.

Sverigedemokraterna börjar synas i sömmarna, och det är bra. Att Aftonbladet lät Sd:s partiledare Jimmie Åkesson vräka ur sig rasistiska klichéer i bladet var en alldeles utmärkt startpunkt för ett noggrant sönderanalyserande av denna gravt överskattade organisation. På samma sätt som jag sett tydliga samband mellan kristna evangeliska organisationer (EAEC) och nazister (Nationaldemokraterna – jag har sett samma artiklar dyka upp i båda sammanhangen), ser jag hur Sd i praktiken är en illa kamouflerad nazistorganisation med kristdemokratisk fernissa.

Åkesson gör vad han kan för att se ut som Hägglund, men han lyckas inte särskilt bra. Till och med ett bakåtsträvande kristusparti som Kd framstår som ett liberalt, humanistiskt, genomtänkt och attraktivt parti i jämförelse med Sd. Det är verkligen dags att rycka täcket av dessa mentala kalhyggen och visa vilka rasistiska stolpskott de är i verkligheten. Deras kombination av ultrareaktionär kristen moralism med rasism och främlingsfientlighet rimmar väldigt illa med värden som demokrati, frihet, kärlek och medkänsla. Släpp för helvete inte in denna politiska katastrof i Riksdagen!

Förespråkarna för sexköpslagen får mycket stryk nu, med riksdagspolitiker som tar bladet från munnen, debattörer som attackerar från alla håll och kanter, professorer och andra forskare som analyserar sönder förespråkarnas undermåliga icke-argument. Dessutom avslöjas förespråkarna för denna moralistiska idiotlag som inpiskade lögnare och skitsnackare, sensationslystna moralpredikanter och rent ut sagt korkade. Men detta kommer jag förstås att skriva mer om i ett separat inlägg, eftersom det också är en av mina kärnfrågor.

Polisen jagar sexköpare och hemodlare av hampa, istället för att jaga riktiga brottslingar med riktiga brottsoffer, och det kan man ju ha allehanda åsikter om. Sverige har blivit självförsörjande på marihuana, och polisen springer benen av sig för att sätta dit de förhärdade brottslingarna, som inte förvånande visar sig vara hel vanliga Svenssons, akademiker, busschaufförer, banktjänstemän och andra ”vanliga människor”, som uppenbarligen inte bedömer rökning av maja som något allvarligt.

OBS! Jag propagerar inte för drogbruk! Så fort man kommer ut som ”drogliberal” så ställer man sig öppen för att svartmålas som närapå en knarklangare. Men det går jag inte med på. Jag propagerar för en balanserad politik, med skadereduktion som grundprincip, snarare än moralistisk förbudsiver. I flera länder i Europa har man helt avkriminaliserat innehav av alla slags droger, för eget bruk, och det har givit positiva resultat i form av mindre drogmissbruk, och bättre använda polisresurser. Kan det vara dags att anpassa lagstiftningen till medborgarnas praxis?

Diskussionen om religiösa särdrag, som niqab, burkha samt manlig och kvinnlig omskärelse fortsätter alltjämt. Urban Johansson skriver en utmärkt artikel om detta på Newsmill. Det är märkligt och extremt motsägelsefullt att i frihetens namn vilja förbjuda vissa slags plagg, samtidigt som man gladeligen godkänner att sjukhus skär sönder pojkars könsorgan i religionens namn. Att införa lagar mot vissa plagg är helt absurt, och den dagen man förbjuder bärande av burkha kommer nog fan jag att gå ut på stan i burkha. Nån jävla måtta på fascismen bland våra beslutsfattare får det väl ändå vara? Vilka tror de att de är, dessa självgoda besserwissrar som med förbudslagar vill styra över kvinnors klädsel?

Om man vill gå runt och se ut som Spökplumpen, ett vandrande tvåmanstält, så måste det vara varje enskild människas frihet att få göra det. Självfallet får man räkna med att man inte kan ta ut pengar på banken, inte jobba någonstans där man möter andra människor, inte legitimera sig, inte ägna sig åt någon social verksamhet alls, i praktiken. Men det är konsekvenser man själv måste få bedöma om man tycker att det är värt att ta. Sådant ska inte lagstiftas om, lika lite som vi kan lagstifta om toppluva på samtliga medborgare under en viss temperatur. Och – man kan ju även bära sin burkha på fler sätt än ett…

Polsk riksdag – idioti i kubik. I min späda ungdom fick jag lära mig att begreppet ”polsk riksdag” betydde totalt kaos. Alla pratar i munnen på varandra, stolar och papper flyger runt i rummet och smockan hänger i luften. Ingen koll, ingen struktur, ingen riktning. Polsk riksdag har nu även fått en ny betydelse – en drös medeltida idioter. Populistiska dumskallar som vill återinföra icke-funktionella kroppsstraff som hämnd mot vissa kriminella. Man har beslutat att pedofiler skall genomgå kemisk kastrering, något som prövades redan på 1940-talet i Sverige, och det fungerade inte då heller. Men det är väl bättre med stupstock, hämnd och vedergällning än att faktiskt göra något som fungerar. Man tar sig för pannan…

Nya Zeelands befolkning – ännu större idioter? I Nya Zeeland beslutade regeringen 2007 att förbjuda misshandel av barn (aga), men uppenbarligen är Nya Zeeländska föräldrar så rädda för sina barn att de tycker att det är nödvändigt att misshandla dem, så nu ska de folkomrösta om denna lag. Nya Zeeländare tycker alltså att det är rätt att misshandla just de människor som är för små för att försvara sig. 83 procent vill att föräldrar ska kunna slå sina barn ostraffat, enligt en färsk mätning. Något vidrigare har jag inte hört talas om på länge. Nya Zeeland är uppenbarligen inte ett civiliserat land, utan en barbarisk nation som vill fortsätta att utsätta sina mest sårbara och hjälplösa medborgare för systematisk misshandel. Bojkotta Nya Zeeland!

En liten solskenshistoria vill jag förmedla, och det är om den alldeles underbara lilla australiensiska flickan Jazz. 60 Minutes Australia gjorde ett reportage om henne, eftersom hon redan vid väldigt tidig ålder tydligt och klart upplevde sig som en flicka, trots att hon var född i en pojkkropp. Underbara föräldrar, underbara syskon, underbar tjej. Se denna film! Besök också gärna TransKids Purple Rainbow Foundation, en organisation för transsexuella barn.

Blogge Bloggelito har återuppstått från de döda, nu dock reinkarnerad under sitt eget namn, Niklas Dougherty. Naturligtvis måste den sinofile krångelpettern ha ett bloggnamn på kinesiska – 之乎者也. Den återkomne Niklas håller en mer formell stil i sitt skrivande än den vilt skjutande, smått koleriske Blogge. Fortfarande skarp (kanske t.o.m. skarpare), och snabb som attan. Så fort jag har tänkt skriva om något, så kan jag ge mig den på att Niklas/Blogge redan har skrivit om det, bättre, mer faktaspäckat, skarpare och smartare än jag själv ens vågat drömma om. Välkommen tillbaka till bloggosfären, Blogge/Niklas!

För min egen del kan jag också rapportera att min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista nu även rent formellt är registrerad, och att det nu bara är att vänta och se vad medlemmarna i Piratpartiet tycker, fr.o.m. den 9 november (har jag för mig). Självfallet är alla vi som kandiderar fria att göra reklam för oss själva gentemot medlemmarna, eftersom det är den s.k. svärmen som väljer vilka som slutligen skall ingå i riksdagsgruppen. Så om du är medlem i PP, och gillar tanken på mig som riksdagsledamot – rösta gärna på mig då. Jag kommer förstås att lägga ut mer information här på bloggen när det är dags för röstning.

Fantastiskt Goda Nyheter!!!

För första gången på mycket länge slår jag upp DN och finner en synnerligen och gediget glädjande, och faktiskt riktigt oväntad nyhet. Enligt en undersökning som nu görs för tredje gången någonsin – American religious identification survey – så är kristendomen på kraftig tillbakagång i USA. Så det finns alltjämt hopp för det stora landet i väster, och därmed för alla de länder som påverkas av USA:s politik.

Klippt direkt från DN:

Andelen amerikaner som definierar sig själva som kristna har minskat från 86 procent år 1990 till 76 procent år 2008. En än mer påtaglig förändring har skett bland dem som inte tillhör någon religion alls. Hela 15 procent av den vuxna befolkningen ser sig själv som ateist. Det är nästan en fördubbling under en 18-årsperiod och innebär att ateismen är den tredje största trosriktningen i USA i dag. Det är bara katoliker (25 procent av befolkningen) och baptister (knappt 16 procent) som är fler.

Tendensen är inte bara minskad religiositet, med fler uttalade ateister (även om så är fallet!), utan snarare en större spridning och diversifiering, och som sagt, ett bortfall från majoritetsreligionerna inom den kristna sfären. Wicca växer kraftigt. Det enda smolket i bägaren är att de evangeliska väckelsekristna också ökar något i antal, men det kompenseras av ökningarna på andra, icke-kristna områden, och framför allt, förstås, av den kraftiga tillbakagången inom kristenheten som helhet. USA är för närvarande det land i världen som har allra flest registrerade aktiva religioner, vilket faktiskt bekräftar USA som ett mångfaldens förlovade land. Att de uttalade ateisterna ökar i antal tolkar jag på två sätt – det ena är att fler vågar ta öppen ställning mot den kristna åsiktsdiktaturen, men också att rationellt vetenskapligt tänkande får allt större genomslag i samhället. Om majoritetsreligionerna inte kan förklara Gud på ett bättre sätt än de för närvarande gör, så tappar de förstås sympatisörer bland dem som faktiskt använder sina hjärnor.

Ateist är fortfarande ett skällsord i USA, även om de är den tredje största gruppen bland olika trosuppfattningsriktningar. ”Att du inte tror på Gud, det vet jag, men ateist!?” Men detta är uppenbarligen på väg att få en ändring, på samma sätt som andra ”avvikare”, som t.ex. homosexuella, numera kan leva hyggligt normala och välanpassade liv. Det är alltså inte lika komplicerat att komma ut ur garderoben som det än gång var, och detta kan nu även gälla ateister i USA. Hooray!

Själv är jag som bekant INTE ateist, men jag tror på mångfald och total tankefrihet och yttrandefrihet. Och min gudsbild är förstås väldigt annorlunda jämfört med den exoteriska, allmänt accepterade kristna gudsbilden, som är extremt motsägelsefull, ologisk och dum. Och den samhälleliga konsekvensen av att en så inskränkt religion som kristendomen har fått härja fritt i så många sekler är förstås fruktansvärd. Därför är det verkligen, verkligen en alldeles oerhört god nyhet att just kristendomen är på kraftig tillbakagång i just USA.

Undrens tid är inte förbi. Förändringar är möjliga. Det amerikanska folket valde en färgad president, och väljer bort kristendom. Är det en ”Bush-effekt”, eller är det en djupare, mer grundstrukturell, långsiktig förändring, som kanske har fått en spark framåt på grund av den förre presidentens infantila sandlådekristendom? Det kanske vi aldrig får veta. Vi kan bara hoppas att utvecklingen fortsätter åt samma upplysta håll.

Finns Gud?

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Rätt att döda icke-muslimer, enligt koranen

Jag brukar vara rätt hård i min kritik mot kristendom här på min blogg, men det finns andra som förtjänar betydligt hårdare kritik. Militanta muslimer får mer och mer inflytande i Europa, och det ger skrämmande perspektiv. Filmen jag länkar till här, högst upp i denna bloggpost, visar en intervju med en i Storbritannien välkänd muslimsk mulla, Anjum Chaudri, och i den avslöjar han sig som den värsta sortens avskum, en arrogant och hatisk skitsnackare som tycker att det är legitimt att döda västerlänningar. Han slingrar sig som en ål, men sanningen är väldigt påtagligt tydlig. Anjum Chaudri anser att bara muslimer kan betraktas som oskyldiga, och alla icke-muslimer är legitima mål för blodig terrorism. Så enkelt är det. Det läskigaste i sammanhanget är ju att den här filuren inte är ensam. Man kan skaka fram nitton på dussinet som säger ungefär samma saker.

Det fjäskas alldeles för mycket för islam. Över hela Europa hanterar man islam med silkesvantar, och när muslimer blir arga för att de har blivit ”kränkta” av något , må vara en kortfilm eller en skämtteckning i en tidning, så tar vi dem i försvar, idkar självcensur, ber om ursäkt – och så sågar vi av grenen vi sitter på, kastar hela det europeiska kulturarvet överbord, lägger oss ner och dör av självutplåning. Detta är så jävla fegt. Vi har en månghundraårig tradition i Europa av politisk satir, elaka skämtteckningar, frihetstänkande, demokrati, liberalism m.m., och jag förstår verkligen inte hur vi kan glömma bort allt detta, bara för att någon koranviftande skäggtomte påstår sig bli ”kränkt”.

En underbar paradox i sammanhanget är att fundamentalistiska muslimer kan använda våra demokratiska rättigheter, vår yttrandefrihet och vår demonstrationsfrihet för att gå ut i mobb och demonstrera MOT dessa friheter – mot yttrandefrihet, mot religionsfrihet, mot demokrati. Spännande. Jag tycker förvisso att de ska fortsätta att ha dessa friheter, men det framstår ju onekligen som en smula inkonsekvent att demonstrera mot rätten att demonstrera.

I Holland har militanta muslimer redan skrämt skiten ur såväl folk som regering, och nu dras islamkritiker inför rätta (Geert Wilders för sin högst bagatellartade lilla film ”Fitna”, som inte ens var särskilt bra – propagandistisk på ett väldigt förenklat sätt), såvida de inte måste fly landet (Ayaan Hirsi Ali), eller bli brutalt mördade på öppen gata (Pim Fortuyn, Theo van Gogh).

Och det verkar tyvärr bara bli värre. Fega regeringar slickar islamistiska rövar, och böjer sig för galna och överdrivna krav. Helt nyligen nekades Geert Wilders att komma in i Storbritannien, och fick åka hem igen med vändande plan, eftersom han ansågs vara en ”fara för allmän säkerhet”. På grund av att en muslimsk parlamentsledamot skrek i högan sky, och hotade med stora demonstrationer av 10.000-tals arga muslimer på Londons gator.

Men vänta nu lite grann. Har det inte blivit något fel här? Om militanta muslimer hotar alla som uttrycker sig kritiskt mot islam, med våld, blod och ond bråd död, så är det väl inte kritikerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”? De som använder vår västerländska yttrandefrihet och demokratiska rätt att vara kritisk mot olika ideologier borde vi väl ta i försvar? Det är naturligtvis de militanta muslimerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”!

Hade Storbritannien haft den minsta respekt för vår egen politiska tradition så hade man sett till att Geert Wilders hade fått lämpligt beskydd mot totalitära våldsrörelser, i form av t.ex. livvakter, och så hade man sparkat ut eventuella våldsverkare ur landet istället. Nu biter man sig i röven och legitimerar muslimskt våld, och hot om våld. Pinsamt, dumt och fegt, Storbritannien! Pat Condell raljerar förstås ilsket och knivskarpt om denna pinsamma skandal.

Jag behöver inte sympatisera med Geert Wilders åsikter för att försvara hans rätt att utrycka dem. Det lilla jag har hört om honom är han är en rätt så bigott typ, att han vill förbjuda Koranen och kasta ut alla muslimer ur Holland, och det är förstås rätt så överdrivet, motsägelsefullt och rejält populistiskt. Jag försvarar alltså inte Geert Wilders politik. Jag är däremot kraftigt kritisk gentemot den fientliga och förbudsivrande respons han har fått, från såväl muslimer som från det politiska etablissemanget i Holland och övriga Europa.

Jag tycker inte att Koranen skall förbjudas, hur hemsk den än är, eller för den delen islam. Jag tycker inte heller att Maos lilla röda, Lenins skrifter, Hitlers Mein Kampf eller Mormons bok heller ska förbjudas, hur galna och lögnaktiga de än må verka. Däremot måste islam kunna utsättas för precis lika hård kritik som vilken annan ideologi som helst, utan att man för den skull ska behöva utstå hot, våld och mord. En sak som folk verkar ha glömt, är att om vi undviker att kritisera islam, för att vi är fegisar, rädda för våld, så är detta en bekräftelse på kritiken mot islam som en våldsförhärligande ideologi – och då har våldet redan vunnit.

Det är inte automatiskt ett tecken på okunnighet eller fördomsfullhet att kritisera islam, även om många vill få det att verka så. Vi ska vara toleranta och kärleksfulla, och acceptera alla människor som jämlikar, alla deras egenheter, sexuella preferenser, religoner och politiska åsikter – då är vi upplysta och ”goda”. Men vi gör redan undantag från dessa principer. Vem gillar pedofiler? Eller för den delen nazister? Men de är ju förstås skillnad, och de har blivit legitima hatobjekt, eftersom deras aktiviteter skadar andra människor. Men… gör inte militanta muslimer det också? Och alla de som stödjer de militanta muslimerna, med sitt tysta medgivande? Är inte det lika illa, eller ibland t.o.m. värre?

Det mest skrämmande med de militanta muslimerna är nämligen inte framför allt deras terrordåd, utan just det tysta medgivande den muslimska majoriteten visar upp (och nu även västerländska regeringar). Hur många muslimer vågar säga stopp, hur många muslimer vill ens säga stopp, hur många muslimer hurrar tyst i sitt hjärta för att de militanta, offensiva sharia-förespråkarna agerar hårt, aggressivt och effektivt? Har någon brytt sig om att ta reda på vad majoriteten av de i Europa boende muslimerna faktiskt tycker, innerst inne?

Enligt flera engelska undersökningar, strax efter terrordåden i New York och Washington D.C. 2001, var 13 % av den muslimska populationen i Storbritannien positiv till terrordådet, och ca 15 % visste inte riktigt om de var positiva eller negativa. De brittiska muslimernas stöd för terrordåden hemma i Storbritannien några år senare var häpnadsväckande högt – 24 % hade sympati för bombarna, och tyckte alltså att syftet var gott. 36 % tycker att man bör införa sharialag i Storbritannien, och ca 50 % ansåg att de som förolämpar islam (som t.ex. skämttecknare) skall straffas, gärna med fängelse. Och då ska vi komma ihåg att de muslimer som bor i Europa är de mest moderata, moderna, upplysta och demokratiska muslimerna i världen. I muslimska länder skulle vi förstås få helt andra siffror.

Det är väldigt populärt att påpeka att de flesta muslimer faktiskt inte är aggressiva, militanta fanatiker, och det är säkert alldeles sant. Men varför hör vi inte muslimer protestera mot terrordåd? Varför är det endast ett litet modigt fåtal som vågar stå upp mot våldsfixeringen och hatet inom den mest dogmatiska formen av islam? Är det för att de är rädda för repressalier, eller sympatiserar de i själva verket med sharia-dårarna? Vilket är värst – kollektiv feghet eller fanatisk lydnad?

Islam är INTE en fredsälskande religion, och har aldrig varit det. Muhammed var en våldsam erövrare, en imperiebyggare som ville att islam skulle härska över hela världen, och det var helt i linje med Muhammeds krigarambitioner att detta skulle ske med hjälp av våld. Detta är odiskutabla fakta. Enligt islam finns det två tillstånd – islam och krig. Den så kallade fred som islamsympatisörer alltid refererar till är alltså den som inträder när alla är muslimer. Nu är ju detta förstås också rätt orealistiskt, eftersom islam redan strax efter Muhammeds död delades upp i två rivaliserande grupper – sunni och shia – vilket bör leda i bevis att det inte går att skapa verklig fred med våldsamma metoder.

Det är verkligen dags att sluta vara godtrogna och lättlurade. Vi måste se de muslimska fanatikerna för vad de är – våldsälskande, hatiska, blodtörstiga galningar som bara vill förstöra, riva ner och döda allt som inte stämmer med deras inskränkta världsbild. Vi har ännu inte i Sverige behövt möta den vidriga utveckling som framför allt kommit till uttryck i Storbritannien och Holland, och det är för väl. Men vi måste vara mycket, mycket vaksamma. De värderingar som islam representerar har inte mycket gemensamt med vår moderna europeiska, humanistiska, demokratiska värdegrund, med yttrandefrihet, sekularism och mångfald som heliga och icke förhandlingsbara komponenter.

Islam är ett uttryck för en ovanligt primitiv ideologi, en imperialistisk våldskultur som inte klarar att integreras i vår västerländska kultur utan att bli kraftigt reviderad. Det första som måste bort, för att islam ska fungera alls i vår moderna kultur, är den blinda tron att alla svaren finns i Qur’an, och att man ska följa Qur’an till punkt och pricka. Fundamentalister har inget att tillföra vår kultur, oavsett om de är kristna, muslimer eller vilken annan religion som helst. Särskilt inte om de vill tvinga alla andra att följa deras exempel, med våld om så behövs.

Frågan är om islam ens kvalificerar som en riktig religion, med tanke på att det egentligen i grunden, ända sedan stråtrövaren, massmördaren och psykopaten Muhammeds dagar, framför allt är en imperialistisk, politisk rörelse, förvisso med religiösa övertoner, men med ambitionen att erövra hela världen – en monoman kultur, vilket gör den ännu farligare än de ideologier som enbart är politiska. Om man blandar in Gud i den politiska förkunnelsen, och gör de imperialistiska ambitionerna till Guds Sanning, så öppnar man locket till Pandoras ask, och vilken galenskap som helst kan då legitimeras som Gudomlig. Knappast en andlig väg som hyllar livet och kärleken…

Det tjänar ingenting till att relativisera, och påpeka att det även finns kristna fundamentalister, och fanatiska krigshetsare inom alla religioner. Det är möjligen sant, men det finns ingen religion i världen som har så tydliga politiska konsekvenser, det finns ingen religiös konkurrens med muslimska nationer, i vilka det är dödsstraff på att konvertera till en annan religion, dödsstraff på homosexuella handlingar, dödsstraff på äktenskapsbrott, förbud mot att importera religiös litteratur som inte är muslimsk, terror mot icke-muslimer m.m. Detta extrema sätt att styra hela länder finns bara inom den muslimska kulturen. Och det värsta är alltså att många muslimer vill sprida detta oskick vidare över hela världen, inte minst här i Europa.

Vi måste förstås komma ihåg att många av de muslimer som bor i Sverige, bor här för att de har flytt från islamisk extremism. De vill inte ha sharialagstiftning, inblandning av imamer i skilsmässoprocesser eller islamisk terror. Jag har en väldigt trevlig familj från Afghanistan som grannar i huset där jag bor. Kvinnorna i den familjen bär INTE burkha.

Fundamentalistisk islam förtjänar ingen respekt alls, inte mer än andra våldsförhärligande ideologier som nazism (väldigt många arabiska muslimer sympatiserar med nazism, eftersom de likt nazister hatar judar, och väldigt många gamla nazister fick en fristad i arabvärlden efter andra världskriget), och de muslimer som med sitt tysta medgivande uppmuntrar till fler terrordåd och mer fanatism förtjänar inte heller någon respekt. De kräver respekt från oss, men vill inte respektera oss tillbaka. Så kan vi inte ha det.

Den dag vi börjar buga och bocka för islam, och förbjuda kritik mot religion (sådana regler finns redan i flera länder, och propageras starkt för i såväl FN som i Europa) så är vi riktigt illa ute. Den dag höga politiker börjar propagera för att införa blasfemilagar igen här i Sverige, då är det fan dags att häda riktigt ordentligt.

All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.
Edmund Burke

Den mest förutsägbara reaktionen på detta blogginlägg vore att en och annan arg muslim skäller på mig, och kanske till och med hotar med våld, blod och död (vilket då bara bekräftar allt det jag skriver), och så förstås att några politiskt korrekta, pseudo-kolonialistiskt beskyddande svenskar beskyller mig för rasism (vilket också är 100 % absurt, eftersom islam inte är en ras).

Ja, jag vill provocera, det erkänner jag villigt och glatt – men syftet med min provokation är att skaka fram reaktioner mot det jag skriver om, snarare än att bara göra folk arga på mig, eftersom jag skriver kritiskt mot islam. Min förhoppning är att en och annan muslim ska förstå vilka de egentligen borde bli arga på, och faktiskt våga börja protestera öppet mot våldsförhärligande fanatisk ideologi. Då kan det börja hända något positivt i utvecklingen, beträffande islam i Europa.

Faktum är att just det nog är vår enda räddning, det som skulle hindra en framtida frontalkrock mellan europeisk och inflyttad muslimsk kultur, ett europeiskt inbördeskrig – att en majoritet av Europas muslimer tar tydligt avstånd från våld och fanatism, mot fundamentalistisk islam, mot etnisk rensning och mot mullornas judehat och rasism mot vita icke-muslimska européer. Annars finns det nog tyvärr inget hopp om en positiv utveckling i Europa.

Det är dags att göra en nykter analys av islam som politisk ideologi. Nu.

Intressanta sajter med aktuell islamkritik:
FaithFreedom.org, Jihad Watch, Islam Watch, Apostates of Islam, Islam och islamistövervakaren, Prophet of Doom, The Religion of Peace, Jihad i Malmö.
Se även gärna Geert Wilders film FITNA, för att skapa dig en egen uppfattning.
Filmen Obsession är också mycket intressant. Se hela filmen här.

Namas te – Guden i mig ser Gudinnan i dig

Det finns en hälsningsfras i Indien – ja, det finns förstås tusen och åter tusen olika hälsningsfraser i Indien – men det finns en som jag håller som alldeles särskilt vacker. Den är enkel – Namas te. Denna hälsningsfras har sitt ursprung i ett tantriskt tänkande, och betyder ungefär ”det gudomliga i mig ser och vördar det gudomliga i dig”. Själva innebörden i, och meningen med en sådan hälsningsfras, är att alltid bemöta varje individ med fullkomlig respekt och vördnad. Det tycker jag är oerhört vackert.

Naturligtvis får man räkna med en förflackning av språket, även i Indien. Alla som hälsar med frasen Namas Te tänker kanske inte på innebörden, utan ser det bara som ett ”goddag” eller ”tjena mors” som vilket annat som helst. Hur många tänker t.ex. på att den gamla fina hälsningsfrasen ”jag är eder ödmjuke tjänare” har förkortats till bara ”tjenare”, och sen till ”tjena”, och slutligen till ”tja”? Med andra ord, det är inte alldeles säkert att alla som använder sig av hälsningsfrasen ”namas te” faktiskt kontemplerar den djupare meningen i den.

Men om man nu gör det, så öppnar sig helt nya perspektiv.

Rent psykologiskt så kan effekten av att se sina medmänniskor – och sig själv – som gudomliga, bli en ökad vördnad och respekt, en fördjupad uppskattning och lyhördhet för de fina nyanserna, en större kärlek, tolerans och acceptans inför sin omgivning. Och verkligt stora effekter kan man förstås se direkt i intimare relationer, mellan älskande. Där kommer det tantriska in med full kraft.

Tantra erbjuder en ceremoniell syn på sex, på så sätt att vi genom att dyrka varandra som Gud och Gudinna, kommer mycket närmare varandra. I den tantriska kärleksritualen skapar vi en innerlig bubbla vari gränserna mellan oss suddas ut, och vi blir fullkomligt nakna inför varandra, fysiskt, emotionellt, intellektuellt och själsligt.

Tantra handlar om att se att allt hänger samman, i livets väv (som Urdaväven i nordisk mytologi) – att allt är kopplat till allting annat. En väg bortom dualiteter, bortom gott och ont, bortom fel och rätt, bortom dömande. Tantra innehåller också en mängd tekniker och attityder man kan använda sig av för att skapa harmoni mellan kropp och själ, mellan individ och helhet.

Ett centralt mål i tantra är just själarnas sammansmältande, mellan manligt och kvinnligt, Shiva-shakti, Purusa-shakti, både inom varje individ och mellan individen och helheten – särskilt effektivt fungerar detta i kärleksakten. Då blir vi Shiva & Shakti förkroppsligade, Guden & Gudinnan. Viktigt är att inte fastna i hjärnan, i intellektet, i dömandet och analyserandet. Tanken är att vi ska uppleva, fullt ut, med hela kroppen, hela vår ande, hela vårt väsen.

Som nordiska hedningar säger min hustru och jag gärna ”Frej i mig ser Freja i dig”, och ”Freja i mig ser Frej i dig” – det är naturligtvis fullkomligt egalt, och man kan förstås välja de attribut som man själv känner sig bekväm med. Det Gudomliga i mig ser det Gudomliga i dig, Shiva i mig ser Shakti i dig, Kärleken i mig ser Kärleken i dig, det fantastiska i mig ser det fantastiska i dig, sexguden i mig ser sexgudinnan i dig, och så vidare. Det finns inget fel eller rätt här, annat än hjärtats klara budskap.

Du behöver alltså inte ens tro på Gud, oavsett vad du nu har för en gudsbild som du tror på eller inte. Det handlar inte om det. Tantra är inte en religion, på så sätt att man följer dogmer och dyrkar en gudom utanför sig själv. De aspekterna finns för dem som så önskar, men lika väl som man kan dyrka en gud i form av en trägubbe eller en stenfigur på ett altare, kan man naturligtvis dyrka det gudomliga i världen genom sin partner.

”Buddhatvam yosityoni samasritam”
”Upplysningen finns i kvinnans sköte”

Och det gör jag. Jag dyrkar min hustru. Hon är min gudinna. Bokstavligen, inte metaforiskt. Denna dyrkan är inte ett självändamål. Det finns beskrivningar i såväl tibetansk, buddhistisk tantra som indisk, hinduisk tantra, hur mannen och kvinnan kan uppnå fullkomig extas och lycksalighet, och andlig fullkomning, genom att förhålla sig på detta sätt. I tantra beskrivs hur mannen dyrkar kvinnan som gudinna, och särskilt hennes kön, som ursprunget till allt liv, och hur kvinnan dyrkar mannen som en gud, med hans lem som den livgivande gnistan, fröet till livet i hennes sköte.

Hängivenhet är vägen till framgång, vilket område du än riktar in dig på. Så också kärleken. Om du kan ge dig hän till 100 %, så är också framgångspotentialen mycket hög. Om du å andra sidan inte ger dig hän, utan bara ger en del av dig själv, och håller dig själv tillbaka, så är din framgångspotential garanterat 0 %. Ingen extas där. Att vara hängiven är att vara 100 % närvarande, och bejaka varje ögonblick, varje möte, varje känsla. Om du ser det gudomliga i dig själv, så kan du också se ditt eget värde, att du faktiskt är en ovärderlig kärleksgåva. Om du har detta med dig i din självbild, kommer också omgivningen att uppfatta dig just så.

Mannen ser kvinnan som gudinna
Kvinnan ser mannen som gud
I förenandet av diamantstav och lotusblomma
Ger de sig i gåva till varandra
Det finns ingen annan dyrkan än denna

–– Candamaharosana-tantra

Jag kan intyga att det fungerar. Jag har i hela mitt liv varit en andlig sökare, och gått in med hull och hår i mer än en andlig tradition, och även låtit mig inspireras av fler än så, och inget har givit mig så oerhört mycket som den tantriska vägen, tillsammans med min kära hustru Jennie. Att praktisera tantriska andningstekniker, gemensamma chakrameditationer, energiflöden och totalt fokus, har gjort att vår relation är långt bortom allt jag någonsin upplevt i mitt liv, i form av flödande kärlek, extas och glädje. Min översvallande känsla av total samklang med min kvinna, och därigenom med alltet, världen, universum, allt levande, Guden/Gudinnan/den stora anden, är större än någonsin. Jag är kort sagt en mycket lyckligare människa än jag någonsin tidigare varit.

Namas te…!

Om du tycker att tantra låter spännande och intressant, så tycker jag att du till att börja med ska läsa en annan artikel här på bloggen: Tantra – en livsstil. Och skapar det mersmak, så tycker jag förstås att du ska ta en titt på våra kurser. Vi håller regelbundet flera olika kurser, för både singlar och par, för närvarande i Stockholm, Norrköping och Bordeaux.

Jultomtens existens hotad?

Julen står för dörren. Lämpligt nog i dessa tider finns det att läsa på Internet, i kedjebrev, på anslagstavlor och en och annan blogg, en många år gammal, ständigt återkommande artikel med s.k. vetenskapliga förklaringar av varför Jultomten helt enkelt inte kan existera.

Enligt vetenskapliga beräkningar räknar man med att Jultomten under de ca 31 timmar han har till sitt förfogande (beräknat utifrån tidszoner och jordens rotation) måste betjäna ungefär 91,8 miljoner hem, vilket i runda slängar innebär 822,6 hembesök per sekund. Därefter har man gjort en högst godtycklig bedömning av resans längd, som då skulle vara en total resa på 120,8 miljoner kilometer, vilket då skulle innebära att Jultomtens släde, för att alla dessa hushåll ska hinnas med, måste färdas i en hastighet av 1 045 kilometer i sekunden, 3 000 gånger ljudets hastighet.

Om man då gör en lika godtycklig bedömning av slädens nyttolast (inte inkluderat Jultomten själv) med en approximativ presentvikt per person på 1,5 kilo, uppnår man en fordonslast som uppgår till 321 000 ton, vilket då innebär att det krävs ett enormt antal renar. Dessa renar skulle tillsammans med släden väga minst fyra gånger så mycket som fartyget Queen Elizabeth. Sen kan man då fundera på luftmotstånd, och energimängden som frigörs i form av friktion, o.s.v., plus det att Jultomten under färden skulle utsättas för centrifugalkrafter motsvarande 17.500 G.

I den nämnda artikeln finns förstås fler exempel, och mot bakgrund av dessa teser skulle det förstås strida mot allt sunt förnuft att tro på Jultomten.

Men det finns en teologisk sida av Jultomtefenomenet som dessa empiriker inte har räknat med. Som alla med barnatron i behåll förstår, så finns det en mystisk, metafysisk förklaring för hela detta skeende kring jul, som naturligtvis inte kan förklaras med s.k. vetenskapliga metoder. I själva verket blir detta försök jag refererar till härovan ett bevis för vetenskapsteorins ofullkomlighet! Med detta sätt att resonera skulle vi alla bli ateister – och hur kul är det?

Om vi istället utgår från att Jultomten är ett gudomligt väsen, utan de begränsningar vi mänskliga varelser har, kommer hela frågan i ett nytt ljus. Jultomten måste naturligtvis vara en slags gudsinkarnation, en barnens gåvo-avatar, en rödklädd expansion av den fullkomliga gudomliga energin. Då kan han också utan ansträngning expandera sig själv i en oändlig mängd upplagor, på det att han följaktligen kan vistas på en oändlig mängd ställen samtidigt. Och då försvinner som i ett trollslag alla tråkpraktiska, torrt vetenskapliga invändningar mot att han faktiskt till och med kan sitta ner hos farmor och farfar och hela familjen, dela ut julklappar, läsa rim, äta en chokladpralin och dricka lite glögg.

Det beskrivs t.ex. i Bhagavat Purana, en gammal indisk urkund, hur Krishna vid sin vistelse i Dvaraka bodde i 16.108 palats samtidigt, och att han var gift med 16.108 kvinnor, var och en boende i varsitt av de många palatsen. Krishna kunde expandera sig till en enorm mängd gestalter, och vara en god make för alla sina hustrur samtidigt. Och kan Krishna, så kan väl Jultomten – eller?

Ytterst sett kan man fråga sig om vetenskap som gör tillvaron tråkigare är särskilt förnuftig. Om vi människor blir lyckligare av att tro på Jultomten – eller Jesus, Den Stora Anden, Krishna, Odin, vättar och småfolk – så är det väl förnuftigare att följa sin tro snarare än det som kan reproduceras i ett laboratorium?

Så jag väljer att tro på tomten. Livet blir roligare så. God Jul!

Samtliga julkortsillustrationer av Carl Johan Rehbinder

Pat Condell – frispråkig komiker utan gud

Pat Condell är en hängiven ateist – och en frihetskämpe med attityd. Condell är en gammal ståuppkomiker som har gjort sig ett namn på Internet, med sina religionshäcklande pratfilmer, på YouTube och andra filmsajter. Hans enormt framgångsrika filmsnuttar är i all enkelhet han själv som pratar in i kameran, mot en neutral bakgrund. Men det han säger är verkligen hot stuff – kontroversiellt är bara förnamnet, och om det är något som fullkomligt saknas så är det diplomati, behagfullhet och artighet. Pat Condell går med storsläggan, och drämmer till med full kraft. Och mycket humor.

Själv är jag INTE ateist, och har alltså en annan attityd gentemot Gud och andlighet än Pat Condell. Jag skiljer dock skarpt på religion och andlighet, något som många ateister tyvärr missar helt. Religion och andlighet är två helt olika fenomen, även om de tycks höra samman, som koppen och kaffet. Men religionen är blott och bart en kopp, ett ämbar, som i allra högsta grad är utbytbart. umbärligt. En yttre form vars enda funktion, i bästa fall, är att bära andligheten. Ateister har enligt min mening som regel en alltför ovetenskaplig, skrockfull och fundamentalistisk inställning till världen för att jag ska kunna ta dem på fullt allvar, men de kan ju ha en hel del sunda åsikter ändå – som t.ex. Pat Condell.

Tyvärr gäller det även religiösa människor, att de inte förstår skillnaden mellan andlighet och religion. Särskilt inte de mest fanatiska och enkelspåriga, och då framför allt de som praktiserar missionerande och intoleranta ideologier, som kristendom och islam – dessa två är utan tvekan de två värsta farsoterna och andlighetsdödarna i världshistorien. Inga andra religioner, eller för den delen världsåskådningar/ideologier har orsakat så mycket skada, död, lidande och förintelse som just kristendom och islam. Och ingen religion har givit upphov till så många ateister som kristendom. Om man nu inte räknar buddhism, som ju inte har någon Gud.

Jag delar med andra ord inte alla Pat Condells åsikter, men jag instämmer till 100 % med hans religionskritik. Den är helt enkelt högst relevant. Det Pat Condell framför allt kritiserar är religioners krav på lydnad, underkastelse, och att man skall acceptera skrock och vidskepelse som absolut sanning, och mest av allt, vissa religioners ambition att vara den enda sanna vägen, som dessutom ska tvingas på hela världen, med våld om så behövs.

Favoritmåltavlor för Condells sågningar är framför allt kristendom och islam. När han har blivit ifrågasatt för detta, och det har kommit upp undringar om varför Pat inte kritiserar hinduism, buddhism, jainism, shamanism eller någon annan religion, så svarar han att dessa religioner vanligen inte gör anspråk på att ta över världen – vilket såväl kristendom och islam gör, och har alltid gjort.

Somliga kallar Pat Condell islamofob, eller för den delen kristofob, och jag möter emellanåt samma reaktion, eftersom jag är rätt så oresonlig i min hårt kritiska inställning. Jag är dock lika starkt emot fascism, nazism, kommunism och andra totalitära ”-ismer”, just på grund av dessa ideologiers destruktiva effekt på såväl individer som samhällsgrupper. Men jag är varken kristofob eller islamofob. Fobi betyder att man har en sjuklig, oresonlig motvilja eller skräck mot något. Min motvilja mot kristendom och islam (som jag delar med Pat Condell) är inte oresonlig eller sjuklig – den är högst rationell, genomtänkt och verklighetsnära. Att ha en stark motvilja mot något destruktivt betyder alltså inte automatiskt att man har en fobi. Jag gillar som sagt inte fascism, nazism eller kommunism heller. Gör det mig till en fascismofob, nazismofob och kommunismofob?

Pat Condell hatar inte muslimer eller kristna. Han är humanist, och ser alla människors värde. Där är vi också 100 % överens. Det är vad religionerna gör med människorna som vi kritiserar. Jag har vänner som är både kristna och muslimer, och jag vet många ur båda dessa läger som faktiskt uppskattar Condell för hans rättframma kritik, av det som faktiskt är religionernas dåliga sidor, religion när det blir ett maktredskap för att kuva och kväsa folk.

Condells ”filmkarriär” började med att han surfade runt på Internet, och hamnade på en hemsida som heter ”The Blasphemy Challenge”. Där inbjöds (och inbjuds fortfarande) besökare att lägga upp filmer, med det enda villkoret att man någonstans på filmen yttrar frasen ”I deny the Holy Spirit” – en utmaning som Pat Condell tog upp, och förstås utförde med stor förtjusning.

Självklart blir många väldigt arga på Pat Condell – särskilt muslimer och kristna, som ju är favoritmål för hans emellanåt rätt grova sarkasmer och råtung kritik. Och till och med de allra grövsta påhoppen är på något sätt motiverade. När han kallar saudiarabiska män för äckliga grisar så har han full täckning för sitt påstående, mot bakgrund av hur kvinnorna behandlas i detta efterblivna land. Om en viss etnisk folkgrupp i ett land skulle utsättas för samma förtryck som kvinnorna i Saudi-Arabien (som t.ex. de svarta i Sydafrika, för 20 år sedan) så skulle det rendera bojkott och upprörda rop – men eftersom det ”bara” är kvinnor som blir förtryckta, och det ingår i landets kultur, så skiter vi i det. Pat Condell speglar därmed inta bara Saudi-Arabiens brist på respekt för kvinnor, utan även vår kulturs tolerans för denna sjuka obalans, och det kan nog vara rätt så jobbigt för många som vill framhäva just oss som sådär fiiiina och jämställda.

Det finns något oerhört befriande i Pat Condells fullkomligt ohämmade brist på respekt för religioner, särskilt då de religioner som har som mål att inskränka människors frihet. Pat Condells budskap är framför allt Frihet. Han hävdar att hans frihet är mycket viktigare än religionernas krav på omvärldens respekt, och därmed gör han sig på ett mycket skickligt sätt till talesman för alla oss frihetsälskande individer. Det behövs fler modiga, ansvarstagande, genomtänkta och pedagogiska män och kvinnor av Pat Condells kaliber. Om fler vore som han, och gjorde som han, så skulle världen bli en bättre plats – friare, mer levande, mer medveten, mer insiktsfull – och framför allt – roligare!

Pat Condells filmer kan du hitta på hans egen hemsida Godless Comedy, på YouTube, På MySpace, och på många andra sajter.

Man kan också köpa roliga T-shirts, temuggar, tygpåsar, klockor, musmattor och annat praktiskt med roliga tryck av typen ”Thank God for atheism” på webshoppen Cafepress.

Läs en intervju med Pat Condell på The Freethinker

Ja, var går gränsen…?

Kan en imam vara rektor på ett svenskt universitet? Kan en präst från ett svenskt, lutheranskt samfund bli det? Denna högst relevanta fråga slarvas osedvanligt klumpigt bort, och tappas mellan golvspringorna, av journalisten Andreas Ekström, i en artikel i Sydsvenskan den 10 oktober. Artikeln är en i en rad om flera artiklar, som handlar om tillsättningen av en ny rektor vid Lunds Universitet. Andreas Ekström ifrågasätter om Lunds universitet har gjort rätt vid tillsättningen av en rektor, men gör det så klumpigt och okunnigt att man bara kan säga – med sådana vänner behöver man inga fiender.

Det har kort sagt blivit ett jäkla hallå kring denna tillsättning, eftersom Per Eriksson, som blivit universitetes nye rektor, utan omsvep erkänt att han läser Bibeln och är medlem i Evangeliska frikyrkan. Detta är förstås ett problem, eftersom universitetet är en vetenskaplig institution, och starkt religiöst engagemang brukar ofta vittna om en hyggligt ovetenskaplig grundinställning till livsfrågor överlag. Och det gäller i allra högsta grad de exklusivistiska och så ofta arroganta och självförhärligande varianterna av abrahamitisk ökenreligion – kristna och muslimer. Särskild anledning att vara misstänksam där, alltså.

Det är alltså en relevant frågeställning, som INTE handlar om religionsfrihet, utan om vetenskaplig trovärdighet, lojalitet mot uppdragsgivaren och risk för en eventuell jävsituation. Med tanke på hur knasigt det har blivit inom utbildningsväsendet i USA, där de kristna fundamentalisterna gått överstyr i sitt motstånd mot Darwins utvecklingslära (och mycket annat). Det är alltså högst relevant att ställa klara och tydliga frågor till den person som står i begrepp att styra över ett lärosäte, om den trosmässiga bakgrunden eventuellt grumlar den tilltänktes omdöme.

Olika skribenter lägger sig i debatten, och har förstås åsikter åt ena eller andra hållet – Ann Heberlein, doktor i etik, anser att den nye rektorn inte bör ”dömas på förhand”, eftersom hon själv är kristen, och tror på bibeln som guds ord, men själv ”är vare sig homofob eller förespråkare för intelligent design”. Alltså ska man inte ens ställa relevanta frågor till Per Eriksson, trots att han uppenbarligen har sin andliga skolning i Pingströrelsen (vilket redan det är orsak nog att starkt ifrågasätta hans kompetens för något som har med vetenskap att göra).

Riktigt knasigt blir det dock i Andreas Ekströms artikel, när han försöker rädda sitt haltande och uselt underbyggda resonemang med att släpa in en helt opåkallad, antydd islamofobi, genom att påstå att universitetet nog minsann skulle ifrågasätta hårdare om det var en imam som sökte jobbet. Och sen kommer den riktiga idiotsentensen: ”Men var, exakt? Var mellan de stillsamma svensklutheranerna och de mest skogstokiga asagudsfundamentalisterna går denna gräns?”

Skogstokiga asagudsfundamentalister??? Var hittar Andreas Ekström några skogstokiga asagudsfundamentalister – som söker jobb som universitetsrektorer? Var hittar han dem alls? Vad är det för ett bisarrt exempel? Har Andreas Ekström över huvud taget tänkt en sekund på vilka han utser som målgrupp för en sådan korkad och obetänkt formulering?

Just nordisk hedendom, asatro om man vill, är ett synnerligen dåligt exempel på ”skogstokig fundamentalism”, eftersom fundamentalism för det första är en kristen uppfinning, och om det är något som asatron verkligen passar väldigt dåligt för, så är det bokstavstrogen fundamentalism. Vi hedningar har inga heliga skrifter, inga påvar eller biskopar, inga strikta hierarkier, inga dogmer, inga krav, inga regler, inga ”rätt” eller ”fel” sätt att utöva religion. Och detta betraktar vi som en av den nordiska sedens främsta styrkor och tillgångar. Det är helt enkelt stört omöjligt att hitta riktiga hedningar i det här landet som är skogstokiga asagudsfundamentalister. Så varför detta exempel? Varför vill Andreas Ekström i sitt desperata försök att rädda sitt slarviga resonemang kasta skit på just hedningar?

Om det är någon som trots religiöst engagemang skulle kunna sitta som rektor för en vettenskaplig institution, utan att det religiösa engagemanget skulle komma i konflikt med det vetenskapliga, så är det nog just en nordisk hedning, eftersom vi är väldigt jordnära, praktiska, odogmatiska och öppna för resonemang. Redan vikingarna var riktigt high tech (för sin tid), och accepterade lätt och fördomsfritt nya tankegångar. Sedan kom kristendomen och förstörde det mesta.

Vi har redan en religionsprofessor i Uppsala som är öppet asatroende – Mattias Gardell, innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap. Är han månne en skogstokig asagudsfundamentalist, Andreas Ekström?

Backa några steg allihop, och för den här debatten på ett vettigt plan. Det borde vara självklart att varje tillsättning av personer på ansvarsfulla poster även måste redovisa en del av sina personliga åsikter och trosuppfattningar, eftersom det faktiskt inte går att skilja privatpersonen från ämbetet så fullkomligt, att personliga åsikter inte spelar in. Samtidigt tjänas den här debatten inte av vare sig smutskastning eller mörkande. Fram med trollen i ljuset!

Och nästa gång ni tillsätter en rektor – varför inte en asatroende gode eller gydja? Eller en wicca-präst? Eller för den delen en hinduisk brahmin… Lycka till! 🙂

Har också bloggat om samma ämne:
Blogge Bloggelito