Posted tagged ‘hedendom’

Att försvara vårt kulturarv

24/10, 2017

Torshammare med Tyrruna på regnbågsflagga

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

NMR fanborg i Almedalen 2017

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

tunn linje

SvD september 2017 om Tyrrunan

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

tunn linje

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Dekorrand

Endast i Skandinavien firar vi jul

24/12, 2009

Det fornnordiska ordet ”jul”, att härledas från gudarnas ”Jolnar”, och särskilt Odin, som även hade binamnet ”Jolnir”, har stannat kvar i våra nordiska språk, danska, norska och svenska, och har inte blivit ersatt med det nyare ”Krist-mäss”. Så just här i Norden har vi kvar det gamla förkristna namnet på vårt midvinterfirande, och även en hel del av formerna. Ränderna går aldrig ur helt.

altare

Att samlas kring hemmets härd, dricka jul och äta mat, sjunga sånger och utbyta gåvor, är uråldriga seder, som levt kvar i årtusenden. Kyrkan kunde byta namn på de heliga Frejakällorna till Mariakällor, hugga ner de heliga offerlundarna och bygga kyrkor på de heliga hovens marker – men midsommar kunde de aldrig vinna alls, och julen bara delvis.

Vi nordiska hedningar går gärna ut i naturen på vintersolståndet, för att fira ut det gamla året, och in det nya. Den mörkaste natten på året samlas vi runt eldar, dricker jul och välkomnar det återvändande ljuset, och sätter nya mål för framtiden.

vintersejd

Om du vill läsa mer om julen, så rekommenderar jag dig att läsa förra årets bloggpost i ämnet – ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Läs gärna också min mer skämtsamma betraktelse kring jultomten – Jultomtens existens hotad?

God Jul, och Hell Odin på dig!

Dekorrand

Hednisk andakt i Pride Park

3/08, 2009

callepride09_01

Jag missade egentligen Pridefestivalen i år. Vi var bortresta under flera dagar, eftersom jag höll ett bröllop i Skåne i torsdags, och vi passade på att hälsa på vänner i södra Sverige istället för att åka hem direkt. Så vi missade även paraden, som jag ju var med i förra året, tillsammans med mina kompisar i Bilröst, HBT-nätverket inom Sveriges Asatrosamfund. Men jag fick en möjlighet att råda bot på denna miss, i att jag blev inbjuden att hålla en hednisk andakt i religiösa/andliga tältet, anordnat av studieförbundet Studieförbundet Sensus.

callepride09_02

Vi nordiska hedningar har en spännande kulturell bakgrund att luta oss mot, i vår nordiska mytologi. Odin, allfader, den ständigt gränsöverskridande, sejdaren, utövare av kvinnlig magi, som han lärt sig av Freja, den stora modergudinnan, fruktbarhetsgudinnan, kärleksgudinnan, krigsgudinnan, dödsgudinnan, sexgudinnan. Frej, den storkukade, som sprider sin säd fritt, och skapar fred, frid och välstånd.

Loke, queerguden framför alla, som byter kön, byter skepnad, och föder barn av alla möjliga slag – inte minst Odins häst Sleipner, som han bar efter ett hett älskogsmöte med en riktig jättehingst. Heimdall, som har nio mödrar – och som dessutom vaktar Bifrost, bron till Asgård, som av många tolkas som regnbågen…

callepride09_05

Till och med Tor, den manligaste och starkaste av gudar, machomannen, beskyddaren, måste klä sig i kvinnokläder, bejaka sina kvinnliga sidor, för att återvinna sin stulna hammare Mjölner, sin mandom, från jätten Trym, genom att låtsas vara Freja, som Trym vill gifta sig med.
Snacka om gudomlig crossdressing…

Myterna berättar om både Gudar och Gudinnor, om jättar, dvärgar och andra naturväsen, om män och kvinnor, växter och djur. Allt i balans och harmoni, om än befruktat med äventyrliga kaoskrafter. Och vi kan spegla oss i dem alla, finna sanningar om oss själva.

callepride09_03

Vi som praktiserar nordisk hedendom har inga dogmer, inga biskopar, inga heliga skrifter, inga måsten och inga förbud. Vi tror på människans förnuft och känsla, vi tror på naturens makter och gudars och gudinnors medverkan. Vi tror på balans mellan människa och natur, mellan manligt och kvinnligt, mellan sol och måne, natt och dag. Vi tror på gåva och gengåva, och kärlekens förlösande kraft.

Ungefär så berättade jag på festivalen – och mycket mer än så, med avstamp i just myterna och deras oerhörda betydelse för varje kulturs blomstrande och utveckling, och hur vi kan relatera till och använda myterna i vardagen, i våra liv.

callepride09_04

Vi avslutade andakten med ett litet Lag Om, då alla närvarande fick möjlighet att dricka mjöd ur horn, ceremoniellt, och dricka skål för något viktigt och hjärtenära. Det blev mycket vackert, stämningsfullt och uppskattat. Det blev också en liten frågestund efteråt, förstås, då många tog tillfället i akt att ta reda på mer om nutida tillämpad nordisk sed. Fint blev det!

tunn linje

Alla bilder i detta inlägg är tagna av en vänlig åhörare som jag satte min lilla kamera i handen på – sen plåtade han på, bara, och det blev ju bra. Tack för det, vem du än är!

Jag vill rikta ett särskilt tack till Studieförbundet Sensus, som tog initiativet till denna verksamhet på Stockholm Pride.

Läs gärna mer om nordisk sed på dessa sidor:
Sveriges Asatrosamfund
Grimners Runor

Dekorrand

Bröllop vid Ale Stenar – och andakt i Pride Park

2/08, 2009

micke&anna_dsc9333

1997 höll jag för första gången ett nordiskt-hedniskt bröllop, och sedan dess har det blivit 18 bröllop, 5-6 begravningar, ett par namngivningar av bebisar samt ett oräkneligt antal blot och andra ceremonier. Och fler blir det. Jag har hållit två bröllop hittills i sommar, och ska hålla ytterligare ett om ett par veckor, på den oerhört kraftfulla och vackra gamla kultplatsen Rösaring, i Upplands-Bro. Jag har en viss förkärlek för gamla heliga platser, men är samtidigt helt öppen för att skapa nya. Vissa gamla platser är dock så kraftfulla att de överträffar allt annat. Ale Stenar är en sådan plats.

alestenar_2

I torsdags höll jag ett ståtligt bröllop vid Ale stenar, utan tvekan en av världens vackraste fornlämningar. Micke och Anna ville gifta sig där, mitt i den enorma skeppssättningen, och hade ordnat tillstånd från både markägare och Riksantikvarieämbetet, såpass att de även hade satt upp medeltida paviljonger för att hålla själva festen direkt i anslutning till ceremoniplatsen.

micke&anna_dsc9286

Tjusigt klädda, och stormande lyckliga, vandrade brudparet upp genom blåsten (ja, det blåser fan alltid vid Ale stenar…) till ceremoniplatsen.

micke&anna_dsc9307

Bröllopsgästerna samlas i cirkel runt mig och brudparet, mitt i den storslagna skeppssättningen.

micke&anna_dsc9254

Musik måste man ha på ett bröllop, och denna högtid ackompanjerades stämningsfullt och vackert av min gamle vän Stefan Kayat med sin säckpipa.

micke&anna_dsc9347

Och självklart skall det kyssas på ett bröllop – ordentligt!

micke&anna_dsc9335

Min fascination för ceremonier kom redan på början av 1980-talet, då främst av rent estetiska skäl, tjusningen i det dramatiska och vackra i en ceremoni. Med tiden har min dragning till det ceremoniella mer och mer fokuserat på det interpersonella, det känslomässiga, det som händer inom och mellan människor under en ceremoni. Detta förminskar naturligtvis inte betydelsen av estetiken, eftersom den yttre formen har oerhört stor betydelse för den inre upplevelsen. Å ena sidan rent estetiska detaljer, miljö, kläder, ceremoniella föremål etc., men å andra sidan det rent dramaturgiska inslaget – i vilken ordning olika moment utföres, vad som sägs och hur.

Vi människor är ceremoniella djur. Sedan urminnes tider har vi hållit ceremonier för sådant vi vill högtidlighålla, och allehanda ritualer för att skapa fokus kring livets väsentligheter. Det är alltså en central mänsklig aktivitet. Och jag vill noga framhålla att ceremonier inte är ett rsultat av religion – snarare tvärtom. Religioner kan växa fram ur ett ceremoniellt konsensus. Men ceremonierna är för alla, oavsett om man tror på gudar eller ej. Ceremonier är för vår personliga självreflektion, och för de större sammanhangen. Ceremonier fyller framför allt ett psykologiskt och emotionellt behov av bekräftelse – inom och utom oss själva.

Mina hedniska bröllop svarar på ett behov från många människor att ha ett vackert och stämningsfullt bröllop som inte har kristna förtecken, som inte sker i en kyrka, utan snarare ute i naturen. Hittills har alla mina vigselceremonier varit ute i naturen – i en skogsbacke, i Hagaparken, på gamla kultplatser, på en sommaräng – varhelst brudparet har velat ställa till bröllop. Inspirationen till utformningen kommer från många olika håll. Det finns inga bevarade vittnesmål från gamla nordiska, förkristna bröllop, så jag har fått hitta på det mesta själv, med inspiration från såväl shamanistiska traditioner som hinduiska bröllop, allt inbakat i en nordisk dräkt. Man måste alltså inte vara en ”bekännande hedning” för att få ett sådant bröllop. Det kan räcka med att man som sagt vill ha en vacker ceremoni, i nordisk ton, på en vacker plats, med kärleken i fokus.

tunn linje

regnbagsflagga

Som en liten kuriosainformation för dagen, i samband med detta med ceremonier, myter och kultur, vill jag gärna nämna att jag i egenskap av representant för Sveriges Asatrosamfund ska hålla en hednisk andakt i Pride park i Stockholm idag söndag, den sista dagen på Pride-festivalen. Det kommer att ske i ett tält som är avsett för detta ändamål, kl. 16.00 söndag den 2 augusti. Om du ändå är i Stockholm, har en dog tag, eller är så intresserad att du kan tänka dig att betala inträde för att få vara med på ett och annat skoj, inklusive min andakt, så är du förstås varmt välkommen att delta, och lyssna på vad jag har att berätta.

Välkommen!

tunn linje

Läs mer om mina ceremonier på min nordisk-hedniska hemsida Grimners Runor!

Dekorrand

Namas te – Guden i mig ser Gudinnan i dig

8/02, 2009

jennie_gudinna1

Det finns en hälsningsfras i Indien – ja, det finns förstås tusen och åter tusen olika hälsningsfraser i Indien – men det finns en som jag håller som alldeles särskilt vacker. Den är enkel – Namas te. Denna hälsningsfras har sitt ursprung i ett tantriskt tänkande, och betyder ungefär ”det gudomliga i mig ser och vördar det gudomliga i dig”. Själva innebörden i, och meningen med en sådan hälsningsfras, är att alltid bemöta varje individ med fullkomlig respekt och vördnad. Det tycker jag är oerhört vackert.

Naturligtvis får man räkna med en förflackning av språket, även i Indien. Alla som hälsar med frasen Namas Te tänker kanske inte på innebörden, utan ser det bara som ett ”goddag” eller ”tjena mors” som vilket annat som helst. Hur många tänker t.ex. på att den gamla fina hälsningsfrasen ”jag är eder ödmjuke tjänare” har förkortats till bara ”tjenare”, och sen till ”tjena”, och slutligen till ”tja”? Med andra ord, det är inte alldeles säkert att alla som använder sig av hälsningsfrasen ”namas te” faktiskt kontemplerar den djupare meningen i den.

Men om man nu gör det, så öppnar sig helt nya perspektiv.

lotusflower

Rent psykologiskt så kan effekten av att se sina medmänniskor – och sig själv – som gudomliga, bli en ökad vördnad och respekt, en fördjupad uppskattning och lyhördhet för de fina nyanserna, en större kärlek, tolerans och acceptans inför sin omgivning. Och verkligt stora effekter kan man förstås se direkt i intimare relationer, mellan älskande. Där kommer det tantriska in med full kraft.

Tantra erbjuder en ceremoniell syn på sex, på så sätt att vi genom att dyrka varandra som Gud och Gudinna, kommer mycket närmare varandra. I den tantriska kärleksritualen skapar vi en innerlig bubbla vari gränserna mellan oss suddas ut, och vi blir fullkomligt nakna inför varandra, fysiskt, emotionellt, intellektuellt och själsligt.

Tantra handlar om att se att allt hänger samman, i livets väv (som Urdaväven i nordisk mytologi) – att allt är kopplat till allting annat. En väg bortom dualiteter, bortom gott och ont, bortom fel och rätt, bortom dömande. Tantra innehåller också en mängd tekniker och attityder man kan använda sig av för att skapa harmoni mellan kropp och själ, mellan individ och helhet.

Ett centralt mål i tantra är just själarnas sammansmältande, mellan manligt och kvinnligt, Shiva-shakti, Purusa-shakti, både inom varje individ och mellan individen och helheten – särskilt effektivt fungerar detta i kärleksakten. Då blir vi Shiva & Shakti förkroppsligade, Guden & Gudinnan. Viktigt är att inte fastna i hjärnan, i intellektet, i dömandet och analyserandet. Tanken är att vi ska uppleva, fullt ut, med hela kroppen, hela vår ande, hela vårt väsen.

tantra_i_skogen

Som nordiska hedningar säger min hustru och jag gärna ”Frej i mig ser Freja i dig”, och ”Freja i mig ser Frej i dig” – det är naturligtvis fullkomligt egalt, och man kan förstås välja de attribut som man själv känner sig bekväm med. Det Gudomliga i mig ser det Gudomliga i dig, Shiva i mig ser Shakti i dig, Kärleken i mig ser Kärleken i dig, det fantastiska i mig ser det fantastiska i dig, sexguden i mig ser sexgudinnan i dig, och så vidare. Det finns inget fel eller rätt här, annat än hjärtats klara budskap.

Du behöver alltså inte ens tro på Gud, oavsett vad du nu har för en gudsbild som du tror på eller inte. Det handlar inte om det. Tantra är inte en religion, på så sätt att man följer dogmer och dyrkar en gudom utanför sig själv. De aspekterna finns för dem som så önskar, men lika väl som man kan dyrka en gud i form av en trägubbe eller en stenfigur på ett altare, kan man naturligtvis dyrka det gudomliga i världen genom sin partner.

”Buddhatvam yosityoni samasritam”
”Upplysningen finns i kvinnans sköte”

Och det gör jag. Jag dyrkar min hustru. Hon är min gudinna. Bokstavligen, inte metaforiskt. Denna dyrkan är inte ett självändamål. Det finns beskrivningar i såväl tibetansk, buddhistisk tantra som indisk, hinduisk tantra, hur mannen och kvinnan kan uppnå fullkomig extas och lycksalighet, och andlig fullkomning, genom att förhålla sig på detta sätt. I tantra beskrivs hur mannen dyrkar kvinnan som gudinna, och särskilt hennes kön, som ursprunget till allt liv, och hur kvinnan dyrkar mannen som en gud, med hans lem som den livgivande gnistan, fröet till livet i hennes sköte.

Yab yum

Hängivenhet är vägen till framgång, vilket område du än riktar in dig på. Så också kärleken. Om du kan ge dig hän till 100 %, så är också framgångspotentialen mycket hög. Om du å andra sidan inte ger dig hän, utan bara ger en del av dig själv, och håller dig själv tillbaka, så är din framgångspotential garanterat 0 %. Ingen extas där. Att vara hängiven är att vara 100 % närvarande, och bejaka varje ögonblick, varje möte, varje känsla. Om du ser det gudomliga i dig själv, så kan du också se ditt eget värde, att du faktiskt är en ovärderlig kärleksgåva. Om du har detta med dig i din självbild, kommer också omgivningen att uppfatta dig just så.

Mannen ser kvinnan som gudinna
Kvinnan ser mannen som gud
I förenandet av diamantstav och lotusblomma
Ger de sig i gåva till varandra
Det finns ingen annan dyrkan än denna

–– Candamaharosana-tantra

Jag kan intyga att det fungerar. Jag har i hela mitt liv varit en andlig sökare, och gått in med hull och hår i mer än en andlig tradition, och även låtit mig inspireras av fler än så, och inget har givit mig så oerhört mycket som den tantriska vägen, tillsammans med min kära hustru Jennie. Att praktisera tantriska andningstekniker, gemensamma chakrameditationer, energiflöden och totalt fokus, har gjort att vår relation är långt bortom allt jag någonsin upplevt i mitt liv, i form av flödande kärlek, extas och glädje. Min översvallande känsla av total samklang med min kvinna, och därigenom med alltet, världen, universum, allt levande, Guden/Gudinnan/den stora anden, är större än någonsin. Jag är kort sagt en mycket lyckligare människa än jag någonsin tidigare varit.

Namas te…!

Om du tycker att tantra låter spännande och intressant, så tycker jag att du till att börja med ska läsa en annan artikel här på bloggen: Tantra – en livsstil. Och skapar det mersmak, så tycker jag förstås att du ska ta en titt på våra kurser. Vi håller regelbundet flera olika kurser, för både singlar och par, för närvarande i Stockholm, Norrköping och Bordeaux.

Dekorrand

God Jul – den mest hedniska av högtider!

25/12, 2008

julgran

Jag tycker att det är rätt så festligt att det fortfarande finns folk som tror att julen har med Jesus att göra. För det har den ju inte. Det har i själva verket firats jul här i Norden i över 2000 år. Själva ordet JUL har inget med Jesus eller kristendom att göra. I andra länder döpte man om det till Krist-mäss – men det gjorde vi inte här i Skandinavien. Vi har behållit det gamla förkristna, hedniska begreppet för vintersolståndsfirande. Somliga kopplar ”jul” till ”Jolnir”, ett av alla Odins namn – Jolner uppträder just på den mörkaste natten på året – men vanligast är att man kopplar det till årshjulet, att det har att göra med ny början på hjulet – årscykeln.

Vintersolståndet har firats i tusentals år över hela Europa, och har hållits som årets heligaste tidpunkt på många ställen ända sedan stenåldern. Så när kyrkan ville värva medlemmar gjorde man enligt gammal beprövad sed – man tog över seder och bruk från de föregående religionerna. Och den heligaste tidpunkten måste förstås ersättas med något riktigt häftigt – så då högg man till med Jesus födelsedag. Att det sedan var flera månader fel var inte så viktigt.

motljus

Det är faktiskt helt otänkbart att Jesus skulle vara född kring jul (om han nu alls fanns i verkligheten, vilket jag starkt betvivlar), eftersom skattskrivningar på den tiden skedde vid helt andra tidpunkter. Modern forskning visar snarare att Jesus (om han nu fanns) föddes kring påsk, fem år tidigare än man beräknat (vi skulle alltså egentligen vara i år 2013 nu, om man ska gå efter Kristi födelse som fast punkt). Så – att fira Jesu födelse vid juletid är bara en förevändning för att annektera den största högtiden i hela Europa – Vintersolståndet. Ett dåligt kamouflage, helt enkelt.

Ska man vara riktigt noga så är just datumet 25 december något som kyrkan snodde från flera av de populäraste religionerna kring Medelhavet. Perserna firade Mithras födelsedag den 25:e december. Grekerna firade Bacchus. Egyptierna ansåg att det var Osiris födelsedag. Romarna firade också sina saturnalier veckan före den 25:e december. Men makthavarna bakom den kristna kyrkan ville inte ha konkurrens, så därför dräpte man en massa Mithrasdyrkare. och så annekterade man födelsedagen och gjorde den till Jesus födelsedag istället. Praktiskt.

Julen finns inte omnämnd i bibeln, inte i nya testamentet – det ”kristna” julfirandet infördes av kyrkan under 300-talet som ett derivat av hedniska riter. Faktum är att vissa grenar av kristendom helt har bannlyst julfirandet som något okristligt och hedniskt. Det vore alltså mer ärligt av de kristna att erkänna att de varje år deltar i icke-kristna, hedniska riter, snarare än att påstå att det är en kristen högtid – vilket det alltså inte är.

tomten

Och tittar man lite närmare – hur ser ett normalt julfirande ut idag i Sverige? Vi träffas hela familjer, äter och dricker en massa gott, och ger varandra presenter. Vad har det med Jesus att göra? Ingenting. Däremot påminner julfirandet starkt om de seder och bruk som förelåg långt före kristendomens destruktiva intåg i norden. Redan från romartiden finns det nerskrivet hur nordmännen (alltså långt före vikingatid) vid midvinter samlades och festade, och drack jul – som det hette. De åt och skålade och skrålade – ”Jul, jul, jul, jul!”.

I praktiken är alla ursprungliga seder och bruk som är kopplade till julen helt hedniska – julgranen, blomsterkransar på dörren, hängande av mistel i taket, utbytande av gåvor, och mycket annat. Julegrisen är förstås en hyllning till Frejs galt Gyllenborst. Grisar har man offrat till gudamakterna och ätit kring jul i tusentals år. Vi ställer in halmbockar under granen, symboliserande Tors bockar Tanngrissner och Tanngjostnir. Och så ställer vi ut en tallrik gröt till tomtar och småfolk. Hur kristet är det?

lucia

För att inte tala om lussefirandet. Vi äter Lussekatter och solbröd, och vi dansar med Freja (Lussebruden). Lussefirandet är uråldrigt, men man behöver inte gå särskilt långt bakåt i tiden för att hitta helt andra sätt att fira Lusse, än de städade och puttinuttiga luciatåg vi seer nuförtiden. Nog fanns lussetåg, men då var det lussepär eller lussebruden – lucifers brud, som prästerna brukade omnämna Freja – som ledde vilda tåg i bygderna, då deltagarna dansade och skrålade, med sotade ansikten. Den vackraste av kvinnorna i bygden kläddes i enbart långhalm, och dansade med alla de unga männen. Allt för att fira ljusets återkomst.

Det enda man kan säga med stor säkerhet, är att denna gamla hedniska rit med lussefirandet inte har ett smack att göra med något sinnessjukt fruntimmer på en italiensk ö, som enligt sägnen gjorde det bisarra övergreppet mot sig själv genom att sticka ut sina egna ögon – för att någon man tyckte att hon hade förtrollande vackra ögon. Snacka om att överreagera. Och – snacka om dålig efterkonstruktion. Alldeles för långsökt för att någon endaste intelligent människa ska gå på det…

Kyrkan skakade fram detta bortglömda helgon ur dammiga luntor, eftersom hennes namn var det som närmast påminde om ”Lusse”. Vårt nutida, ”traditionella” luciafirande, som det ser ut med vita dräkter, röda skärp och ljus, är för övrigt påhittat av Skansen på slutet av 1800-talet, och slutligen befäst av en luciatävling i Stockholms Dagblad, år 1927. Så ursprungligt var det.

vintersejd

Att man firar lusse just den 13 december beror på att vintersolståndet befann sig på den 13 december medan man fortfarande hade juliansk kalender, och när man bytte till gregoriansk almanacka 1753 flyttades lussefirandet 9 dagar bakåt. Men man fortsatte ändå att fira samma högtid, eftersom den var hävdvunnen. Och så fick vi en ny högtid på det nya datumet för vintersolståndet.

Intressant nog innebär detta faktiskt att vi svenskar firar nyår tre gånger. Vintersolståndet är ju ett verkligt nyår, och det firas på julen – så firar vi dessutom fortfarande det gamla vintersolståndsdatumet på lusse, och så har vi almanacksnyår när vi lämnar december och ånyo går in i januari. Och är man tvättäkta hardcore-hedningar (som vi i vår familj), så firar man förstås även vintersolståndet enligt astronomiska beräkningar (vanligen den 21 december), genom att t.ex. sejda, elda och sjunga runt en eld i skogen, gärna på en helig plats, givetvis åkallande Odin och nornorna, med bud om det åstundande året. En fjärde tidpunkt, alltså. Här firar vi nyår ordentligt!

altare

Så när du firar jul – sänd våra gamla hedniska gudar och gudinnor en tanke!

Hell Odin! God Jul!

tunn linje

Foto:
Samtliga bilder av Carl Johan Rehbinder

Dekorrand

Gud bevare mig för änglar!

14/12, 2008

angels

Det julpyntas – i hemmen och i skyltfönstren – och då kommer de alltid fram. Ni vet, de där eteriska, genomskinliga, tjänstvilliga, könlösa, genomgoda, ständigt leende, tröttsamt slisksentimentala flygande väsen som man kallar änglar. Vi formligen översvämmas av dessa vingförsedda väsen, givetvis endast i syfte att vi ska köpa mer dyrt skräp att lägga under granen.

angelanimatedIbland slår sentimentaliteten över ordentligt, ni vet, den där typiskt kristna, gråtmilda kvasigulligheten, som man vanligen hittar i julkrubbor, ikoner och bilder med gråtande barn. Änglar, änglar, änglar. Hjälp! Och så förstås i juletid, företrädesvis i julskyltningen. Numera har dock det kyska i änglaidentiteten tänjts ut lite, så även en skyltdocka i utmanande raffset kan få vara ängel – bara hon har vingar.

New Age-svängen verkar helt besatt av änglar, och erbjuder änglakort, änglahealing, änglamassage, änglakanalisering och gud vet vad skit folk hittar på. Allt detta som någon form av steriliserad kristendom och ljusdyrkan, vanligen baserad på skräck för det jordiska, det mörka, det kroppsliga.

victoriassecret_angel1Själv använder jag oerhört sällan begreppet ängel. Det är lite för kristet för min smak (ja, den ger sig inte helt, min kristofobi), och dessutom tycker jag att det finns intressantare ord, som t.ex. diser, devor, gudinnor – bara som smakprov.
Får jag en dotter till kanske hon får heta Disa – Gudinna på fornskandinaviska. Freja (Vanadisen) är den främsta bland diser, och har ett antal diser i sitt följe.
Deva, eller devi, har samma betydelse på sanskrit. På det senare språket skulle väl apsara (himmelsk danserska) eller devidasi (tjänarinna till gudinnor) komma närmast det vi anser vara änglar, antar jag. Fast jag föredrar förstås en himmelskt dansande apsara framför en fladdrig och skör ängel…

Men mitt främsta motstånd mot begreppet ängel är att det finns inbyggt en rangordning, där änglarna alltid är underordnade ett högre, gudomligt väsen. Det känns väldigt statiskt i min begreppsvärld. De ska vara söta och snälla, och göra goda gärningar, och alla blir tårögda och tacksamma. Och deras främsta uppgift är att sjunga Herrens lov i kör. Urk.

Att ge sin dotter namnet Engla tycker jag är patetiskt och tröttsamt. Hur fan ska man leva upp – eller ner – till det? Man får för det första inte bli boss, inte högsta hönset. Det är helt uteslutet. Man ska städa undan och servera kaffe och göra så fint så fint. Och som belöning får man tanternas förtjusta små utrop – ”åh, du är en ängel…!” Dubbel-urk.

three_goddesses

Min tolvåriga dotter heter Indra Matilda Freja Fredrika. Det kallar jag namn. Två gudanamn, från olika Pantheon, och så Matilda som betyder segerrik, och Fredrika, som betyder fredsfurstinna. Det du! Hon kan bli vad som helst. Ingen jävla ängel som fladdrar runt lite gulligt med transparenta, vitskimrande vingar. Sånt passar för små puttitnuttiga sex- till åttaåriga flickor – inte för vuxna kvinnor med hjärna, muskler, fitta, vilja och ambition.

Vad vi behöver mer av i världen är inte änglar – vi behöver Gudar och Gudinnor, kraftfulla, starka, strålande personligheter med gränslös skaparkraft, integritet, generositet och strålglans. Vi behöver verklig power, devashakti, gudakraft och gudinnekraft, initiativ och jävlaranamma. Inte behagfullt, tjänstvilligt, eftergivligt fladdrande. Vi behöver Män och Kvinnor som verkligen är Människor, starka i sin egen identitet och natur. Detta är det största miraklet av dem alla. Att vara sig själv, i all sin kraft och makt.

Vågar du vara en sådan människa?

two_goddesses

”Never mind the angels – give me a real woman – a true Goddess”

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: