Piratpartiet – en garant för demokrati och yttrandefrihet

Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill, och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Vassego å läs!

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen. Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått.

Varför talar Piratpartiet så mycket om internet?

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla.

Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket. En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka. För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas.

Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker. Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t.ex Iran, Saudiarabien och Kina. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket – igen.

Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas. Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Detta skulle få den myllrande basaren som är internet att tystna.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets.
En frihamn för demokrati och yttrandefrihet – pionjärer in i en ny tid.

Piratpartiet är internets politiska gren.

Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat för Piratpartiet
Hugo Heden, medlem i Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Diskussionstekniker på nätet

Något som fascinerar mig är hur usla många är på att diskutera på nätet. Många är dåliga på att diskutera över huvud taget, även i den fysiska verkligheten, men det blir ofta särskilt tydligt på Internetfora, där något ämne skall ältas och vändas. Många som deltar i diskussioner verkar egentligen inte alls vilja diskutera. De vill hamra in sin åsikt, tala om att alla andra är dumma, och därmed hävda sina egon.

Det finns några typiska beteenden som ofta återkommer, särskilt hos de rena webbtrollen förstås, men också hos vanliga människor, som kanske vill diskutera, men som helt enkelt saknar fundamentala talanger för att kunna föra en vettig diskussion, vilket resulterar i att de snart ramlar över gränsen till att bli troll.

Eftersom jag älskar att diskutera, så hamnar jag förstås ständigt i olika webfora – där jag gladeligen diskuterar olika ämnen som intresserar och engagerar mig. Jag har då tyvärr märkt att de här diskussionsdilettanterna är många fler än man skulle hoppas på. De dyker upp titt som tätt, tar upp fokus, tid och utrymme, och kan haverera nästan vilken diskussion som helst, med en eller flera av sina särskilda metoder.

Här redovisar jag ett antal av de metoder som de här trollen använder sig av. Jag garanterar att du som läser detta (om du är en hyfsat van Internet-debattör) kommer att känna igen (nästan) allihop. Och – känner du igen dem i dig själv, så kan det vara dags att ta en funderare på vad det är du vill uppnå med ditt diskuterande.

1. Att undvika ämnet och inte svara på frågor. Det här är en stor favorit. Någon påstår något – nästa kommer in och ifrågasätter, ställer relevanta frågor och kräver svar. Den första svarar inte, utan går vidare och kritiserar något annat istället. Frågan återkommer, men den förste blir svaret skyldig, och hoppar vilt och desperat runt bland perifera kvasiargument och tramsiga förolämpningar. Hopplöst.

”Den här reformen ni vill införa, hur hade ni tänkt finansiera den? Och hur rimmar den med integritetsskyddet?”
”Aha! Du är en sån där liberal! Det hade man ju kunnat begripa.”
”Vill du svara på min fråga?”
”Typiskt er liberaler att alltid hacka på oss vänsterfolk!”
”Det här är inte en fråga om liberalism, det är en fråga om pengar. Och du har fortfarande inte svarat på min fråga.”
”Du försöker bara slingra dig nu – erkänn att du är liberal!”

2. Du är dum och du har fel! Att svara på en åsikt med att påstå att den som har åsikten har fel och är dum i huvudet / en idiot / fascist eller vadhelst annan förolämpning man kan hitta på för tillfället, måste vara den mest korkade formen av ”diskussion”. Först att påstå att någon har fel, utan att faktiskt påpeka rent faktamässigt vad som är fel (mycket populärt hos Sd-anhängare, när man påpekar konsekvenser av Sd:s idiotiska program). En klassiker. Kan man sen lägga till ett ”idiot”, ”jävla blatte-älskare” eller något annat spännande invektiv, så är bilden komplett.

Att du var en idiot, det visste jag förut, men nu har jag fått det bekräftat. Du har ju fel på alla punkter, och har uppenbarligen inte läst vårt partiprogram.
Anonym Sd:anhängare

3. Du du borde inte få yttra dig – du är ju drogliberal! Eller pedofil, fascist, nazist, kommunist, bög, terrorist, horliberal eller vad som helst som kan göra att man slipper diskutera saker med personen i fråga. Smutskasta allt vad du kan, bara. Gärna utan att ha täckning får påståendet. Och naturligtvis utifrån idén att de åsikter som personen ifråga står för egentligen borde vara förbjudna, eller att de kanske faktiskt är det! Yttrandefrihet gäller förstås bara dem som har rätt åsikt.

– Att du får säga såna där saker, yttra såna åsikter, tycker jag är hemskt!
– Vi har fortfarande yttrandefrihet i Sverige, och man får faktiskt ha vilka åsikter man vill.
– Ja, och det tycker jag är fruktansvärt! Din blogg borde stängas ner! Jag ska polisanmäla dig!

4. Du kan ju inte ta kritik! En ofta förekommande taktik från personer som tror att deras subjektiva åsikter är lika med absolut sanning. Vid de tillfällen jag själv får kritik som är felaktig, oinsatt och som utgår från felaktiga grundpremisser, så talar jag förstås om det för den som kommer med kritiken. Då får jag gärna responsen ”jaha, du har uppenbarligen svårt att ta kritik”, fast det var just det jag gjorde. Jag tog kritiken, fast för vad den var.

Fenomenet är väldigt likt det där när folk har en massa synpunkter på något jag tycker/gör, och så håller jag inte med, och struntar i deras synpunkter – och då kommer ofta, som ett brev på posten, kommentaren ”du lyssnar ju inte”. Varpå jag förstås måste svara ”Jo, jag lyssnade, men jag skiter i det”. Ni som själva känner igen er i detta beteende – lyssna betyder INTE lyda. Dina synpunkter är kanske inte relevanta. Du kanske har fel.

5. Har vi inte yttrandefrihet i det här landet, kanske? Om någon säger något dumt, och man påpekar det med viss skärpa, så kommer ofta responsen ”jaha, så jag får inte säga min mening?”, vilket förstås är ren rappakalja, goddag yxskaft. Ingen har påstått att du inte får uttrycka din mening, pucko.

Du får tycka vad du vill – och det får jag också. Yttrandefrihet betyder inte att man får säga vad man vill och förvänta sig att alla ska acceptera det som sanning, oemotsagt. Yttrandefrihet betyder att ALLA får ha vilken åsikt de vill, och även ge uttryck för det. Capisce?

6. Klart att du säger så, som är man! Eller piratpartist, eller stockholmare, eller vegetarian, eller liberal, eller författare, eller gift vit heterosexuell familjefar, eller vadhelst. Faller också in under kategorin att byta samtalsämne och inte svara på frågan. Ytliga människor som diskuterar tror gärna att utsidan är allt, och det är bara det som bestämmer vad man tycker. Alla medelålders vita män med skägg tycker alltid likadant, och är alltid mansgrisar. Och det är ett argument som inte går att kontra – ja, jag är man. Och? Ska jag byta kön för att min åsikt ska räknas, eller?

Klassiskt felslut – en variant av detta är att dra felaktiga slutsatser om orsak och verkan. Om jag t.ex. propagerar för mindre köttätande, så är det förstås just för att jag är vegetarian, för att jag identifierar mig med en viss yttre form, och vill sprida den till alla. Fast det egentligen är omvänd orsak och verkan. Dumskallarna kan inte skilja på detta, och fattar inte att det är ställningstagandet som är orsak, och (exempelvis) den vegetariska livsstilen en effekt av detta ställningstagande – inte tvärtom.

7. Jag tycker att du borde ha en mer ödmjuk attityd! Och hur ödmjukt är det att påstå att någon annan borde vara mer ödmjuk? Att vilja ändra på sina meningsmotståndares sätt att debattera hamnar förstås under kategorin att byta ämne och inte svara på frågor.

Jag vet inte hur många gånger det har hänt mig att någon kommer in och kommenterar debattörernas diskussionsstil på ett diskussionsforum, med påståenden av typen ”det blir så dålig stämning när ni uttrycker er på det där aggressiva sättet”. Och uppenbarligen är de som påstår detta helt omedvetna om att det som mest av allt skapar dålig stämning är just denna typ av kommentarer.

Det finns förstås många fler varianter, och du som läser detta får gärna tipsa mig om fler, så att jag kan komplettera den här listan. Det skulle kunna bli en väldigt rolig artikel. Jag utgår fran att alla ni som läser denna artikel, som emellanåt skriver på debattfora på nätet, har varit med om de flesta av dessa varianter vid något tillfälle.

Om du får en stark lust att gå i svaromål, och dissa mig hårt för det här inlägget, bör du ta dig en rejäl funderare på om det kanske är så att du själv faktiskt är ett av dessa narcissistiska troll, som bara sår irritation, split och förvirring, om du kanske är en av de som tär och stjäl av människors fokus och energi, snarare än att tillföra något konstruktivt.

Värt att tänka på?

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Passa dig jävligt noga…

Akta dig för poliiiiiiisen!

Det börjar bli riktigt svårt att inte falla för frestelsen att bli konspirationsteoretisk, med tanke på den fenomenala lavin av integritetskränkande lagar, kontrollfunktioner, styrmedel och polistillslag som sköljt över oss den senaste tiden. Men jag hävdar fortfarande, med en dåres envishet, att det faktiskt inte behövs några globala konspirationer för att förklara händelseutvecklingen i västvärlden – det räcker med enskilda individers makthunger och pengagirighet, samt andras lättja, godtrogenhet, dumhet och oföretagsamhet.

Alla de nya kontrollsystem som införs av en eller annan anledning är naturligtvis inte skapade i syfte att skapa ett fascistiskt 1984-samhälle. Men på grund av såväl uppfinnarnas som användarnas godtrogenhet så fattar vi inte att dessa system kan komma att användas på detta sätt, senare. Av andra, som inte är lika välvilliga. Eller ännu värre – de ÄR välvilliga, i grunden, men skapar omedvetet en fruktansvärd situation för ett helt samhälle. Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner. Och en sak vet vi. Allt missbrukas. Förr eller senare.

Här tänkte jag först göra en lång uppräkning med exempel på den här typen av integritetskränkande åtgärder som införts den senaste tiden, men listan blir så jävla lång att jag varken orkar eller har tid. Många fler än jag skriver om detta, och jag har nämnt ett antal av dessa åtgärder tidigare här på bloggen, så det får räcka. Dock måste jag nämna ett högaktuellt fall som drabbat oss i Piratpartiet, nu i dagarna.

En ny parodi på STASI-samhället har framkallats av Umeå Kommuns IT-avdelning och Polisen. Mikael Nordfeldth, tidigare EU-kandidat, nu riksdagskandidat på norrlistan, aktiv pirat i Umeå, fick besök av polisen, som beslagtog hans laptop och flera av hans datorer. Han var inte misstänkt för något brott, men i efterhand har polisen och kommunen försökt rädda sitt ansikte genom att anklaga honom för dataintrång, vlket förstås bara är en dålig bortförklaring för att dölja att de har gjort bort sig.

Att utan brottsmisstanke beslagta någons datorer är så skandalöst, så obegripligt oproportionerligt och överdrivet, att jag nästan saknar ord. När ska folk fatta att datorer och Internet är en extremt stor del av vår nya infrastruktur? När ska folk fatta att förlusten av en dator kan innebära förlusten av hela ens kontaktnät, skivsamling, bokhyllor, familjefotoalbum, korrespondens, arbetsplats, kundregister, bokföring – allt.

Att bli fråntagen sin dator kan idag vara lika drastiskt som att få hela sitt hem totalt utbränt, eller skövlat av ett inbrott. Eller ens arbetplats. Eller både och. Det kan vara som att få strömmen avstängd, telefonen stulen, bankkontot blockerat – och mer därtill. Det borde med andra ord vara strängeligen förbjudet för polisen att beslagta personliga datorer, med mindre än att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket minimistraffet två års fängelse kan följa.

Detta är ett oerhört allvarligt scenario, betydligt allvarligare än man kan tro vid första anblicken. För att citera en annan bloggare: ”om de kan ta datorer tillhörande en politiker medan han utför ideellt arbete, helt utan brottsmisstanke – finns det någonting de inte kan göra? När kommer de efter dig?”

Vårt samhälle är på väg i en väldigt farlig riktning, och det är som jag antyder i rubriken till denna bloggpost, ett samhälle där folk i allt högre grad hukar sig, blir alltmer försiktiga och lydiga, väger sina ord, vaktar sin tunga, ser sig över axeln. Med andra ord:

Passa dig jävligt noga, för i morgon kan det vara dig de gör en razzia mot.

Man börjar alltid med de mest udda, de mest extrema, de som ingen försvarar. Det är därför det är viktigt att ha perfekta syndabockar, som pedofiler och ”terrorister”. Ingen försvarar dem, oavsett om beskyllningarna är sanna eller falska. Sen går man vidare, och så kan man alltid hitta på allehanda brottsrubriceringar. För om någon är ”kriminell”, så finns det ingen som försvarar en heller. Man är ju ”kriminell”. Som i Nordkorea, där du blir totalt rättslös så fort du stämplas som kriminell (gäller för övrigt USA också). Sen kan man gå vidare lite till, och till slut finns det inga kvar.

En piratpartist och datanörd, som bevisligen är enormt duktig på att hantera datorer och webben, måste ju by default vara en misstänkt person – det vet vi ju att alla pirater är tjuvar och bedragare – eller? Var går gränsen nästa gång? När kommer polisen hem till dig och gör en razzia, tar husets datorer och hårddiskar, röjer i dina bokhyllor och möbler? Detta är inte längre en dystopisk fantasi i konspirationsteoretikers science-fiction-hjärnor. Det är verklighet. Nu. Vad tänker du göra åt detta? Accepterar du det?

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

– Pastor Martin Niemöller

Andra som har skrivit om polistillslaget mot Mikael Nordfeldth:
Mikael Nordfeldth själv, Leif & Emma Ershag, Rickard Olsson, Anna Troberg, SOSO, SOSO igen, Caspian Rehbinder, Skivad lime, Sagor från livbåten, Full Mental Straightjacket, Meldanya, Mattias Swing, HumbleBee.net, Björn Felten

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Mina barn får gärna ha nätsex

Många äldre oroar sig för de yngre, eftersom det har uppstått ett nytt sätt att utforska sin sexualitet – på nätet. De äldre som har fastnat på 1900-talet, och inte förstår möjligheterna och tryggheten i att skaffa information och kontakter via Internet, tror att allt nytt är farligt, och eftersom Internet är väldigt nytt, och väldigt okänt (för dem som inte har utforskat det, och därmed saknar tillräckliga kunskaper), så måste naturligtvis Internet vara alldeles särskilt farligt.

Barn är också sexuella varelser, och söker naturligtvis information på nätet om det som intresserar dem. Den stora fördelen med Internet är att det är supersäkert. Du kan blocka folk, logga ur när du vill, du behöver inte möta folk i den fysiska verkligheten om du inte vill, och du kan välja själv i varje ögonblick hur du vill hantera en nätrelation, helt på egna villkor.

Nätsex är verkligen det säkraste sex man kan ha. Inget utbyte av kroppsvätskor, ingen maktobalans, inget våld, inget tvång, inga övergrepp, inga könssjukdomar, inga oönskade graviditeter. Så fort nån blir otrevlig så kan man blockera den personen, logga ur, klicka sig vidare. Enkelt. Du som förälder behöver inte oroa dig för fenomen som ”grooming”, eftersom det faktiskt inte är ett reellt problem. Det är en mediaanka, och ett politikerpropagandastunt. Don’t worry!

Det bästa sättet att skydda sina barn mot att bli utnyttjade av ”nätpedofiler” (hjälp, vilken idiotisk kvällstidningsrubrik!) eller andra som vill ha något av dina barn, oavsett om det är sexuellt eller något annat (SMS-lån?), är inte reglementen och nätfilter. Det bästa sättet att skydda ditt barn mot faror är att bygga upp ett gott självförtroende genom att ge barnet mycket erkännande och uppskattning, respektera barnets integritet, och massor av kärlek. Om du gör detta kommer ditt barn att känna sig trygg i förvissningen om att hon/han är älskad, respekterad, sedd, viktig.

Det kommer alltid att finnas faror som lurar överallt, oavsett nätet. Jag fick en del konstiga förslag (mestadels av allehanda herrar) när jag var en liten späd, blond och söt tonåring. Men jag sade alltid nej. Jag hade ju ingen lust. Och hur hade jag så lätt att säga nej? Jag hade en god integritet, en stabil självkänsla och en stark jagkänsla. Så enkelt var det. Jag hade inte världens roligaste uppväxt, men jag lärde mig några väldigt viktiga och bra saker av mina bullriga och självupptagna föräldrar. En av de viktigaste var – ”ta inte skit”. Ta dina egna behov på allvar, ge dig själv det du vill ha, och låt absolut inte folk köra med dig.

Om ditt barn har en webkamera, så finns alltid möjligheten att fåna sig framför webbkameran. Och har din unge ett gott självförtroende och en stark integritet så kommer denna unge inte att sexa sig framför kameran i syfte att få bekräftelse, utifrån nån slags svält på detta. Om din unge sexar sig framför en webkamera utifrån en dålig självkänsla, utifrån ett behov av något som han/hon lider brist på, så är det förmodligen destruktivt, rent psykologiskt. Men om din unge har ett gott självförtroende och en stark integritet, så kommer han/hon, i de fall då det eventuellt kan komma att uppstå nätsex (typ ömsesidig onani på varsin sida av nätet) att vara utifrån lust, lek och skoj – inte utifrån en desperat längtan av att bli sedd av någon.

Astrid Lindgren visste mycket om barn. Hon sade många väldigt kloka saker, men en mening har särskilt etsat sig fast i min hjärna:
”Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”
Detta är så oerhört sant. Vi måste komma ihåg att vara goda föräldrar, och det innebär framför allt två saker – att se till att barnen är mätta och välnärda på mat, och mätta och välnärda på kärlek. Det ska aldrig finnas brist på mat, och aldrig brist på kärlek.

Det är inte omvärlden som är farlig. Det är människors inre, deras allmäntillstånd som kan vara det, om där finns allvarliga brister. Det bästa man kan göra för att skydda sina barn mot faror är att se till att de mår bra, att de vet att de är älskade, behövda, respekterade och perfekta som de är. Att de inte behöver söka bekräftelse någon annanstans, att de inte behöver prestera för att få kärlek, att de inte behöver förnedra sig för att få uppmärksamhet.

Kan du förmedla det, så klarar sig barnen alldeles utmärkt på nätet – och i livet i övrigt.

Andra som skriver om samma ämne:
Hanna Fridén i Nöjesguiden, Hanna Fridén i Expressen, Oscar Swartz, Oscar Swartz, Opassande

Ska vi verkligen övervaka barnens internetsurfande?

Svenskar är sämst på att nätkolla barnen, påstås det i en artikel i Allt om Barn. Vi svenskar har inte samma kontroll över barnens Internetsurfande som föräldrar i många andra länder. Detta har framkommit i något som beskrivs som en internationell studie, gjord av det privatägda, vinstdrivande programvaruföretaget Symantec, som bygger hela sin verksamhet på att överdriva risker, faror och oro, i syfte att sälja programvaror som ska skydda mot alla dessa faror (virus, intrång, bedrägerier etc.). Symantec är alltså experter på att skrämma datoranvändare till att köpa deras produkter.

Per Hellqvist är säkerhetsexpert på nämnda programvaruföretag Symantec, och samtidigt är han föräldraombudsman på riksförbundet Hem och Skola. Per Hellqvist anser att ”det är lite förvånande att det är så få i Sverige, med tanke på att man kallar oss för en it-nation”, vilket förstås ska få oss läsare att bli lite oroliga – ”oj, tänk om vi inte bryr oss om våra barn tillräckligt”, och så köper man en (dyr) programvara från Symantec, så att man kan ha mer koll på sina barn. Och när vi ändå håller på kan vi ju köpa en GPS-sändare att sätta på barnen så att vi kan spåra dem om de går vilse. Eller varför inte ett chip under huden, när vi ändå håller på?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är så att just svenskar, för att vi är en IT-nation, med mycket god erfarenhet av Internet, är mer tillåtande gentemot barnens surfande, eftersom vi vet att det inte är särskilt farligt. Ju mer vana vi blir vid denna nya, gränslösa form av kommunikation, ju mer vi ser fördelarna och utvecklingsmöjligheterna, desto mer försvinner nackdelarna och riskerna i bakgrunden. Vi kanske inte alls är ”sämst” på att nätkolla barnen, utan faktiskt bäst på att inte överbeskydda dem.

Det handlar också om tillit. Tillit till barnens förmåga att själva avgöra vilken information de vill utforska, samt respekt för barnens integritet. Scannar du av exakt vilka böcker och tidningar ditt barn läser? Vet du vad ditt barn skriver i sin dagbok? Vet du exakt vilka människor ditt barn träffar på väg hem från skolan? Vet du exakt vilka ditt barn pratar med i telefon, och vad de pratar om? Om du inte vet det, gör det dig orolig? Inte? Då behöver du inte oroa dig för barnets nätvanor heller. Jag menar – vad skulle vi vara rädda för? Vad är det som är så farligt på Internet, som inte är kanske t.o.m. betydligt farligare någon annanstans? Vilken information vill vi skydda våra barn från, som de inte själva fattar att de kan välja bort?

Vi ska inte lita på Per Hellqvist från Symantec, eller andra representanter för företag som gör vinster på vanliga människors rädslor och oro. Vi ska lita på våra barn. Om våra barn bemöts med misstänksamhet och kontrollbehov så kommer de garanterat att hålla saker hemliga, och hitta sätt att dölja sina aktiviteter för oss föräldrar. Men om vi litar på barnen, och samtalar med dem om viktiga ting, med tillit till deras goda omdöme, så kommer vi att uppmuntra öppenhet, ärlighet – och gott omdöme.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Låt barnen surfa i fred, utan ”nätkoll” av nyfikna föräldrar. De klarar sig nog alldeles utmärkt utan din hjälp.

Sätt hela Sverige i fängelse när ni ändå håller på…

Politiken i vårt kära fosterland tycks gå ut på att kriminalisera varenda människa, utom möjligen de allra mest välartade och lydiga medborgarna. Dem kan man å andra sidan skuldsätta, och då har man dem under kontroll också. Att öka kontrollen av medborgarna, samtidigt som man omger dem med ett ogenomträngligt virrvarr av paragrafer, gör att ingen kan leva ett normalt liv utan att någon gång bryta mot någon lag.

Och när man blir ertappad med ett lagbrott (vilket många förr eller senare blir, fullkomligt godtyckligt), har man två val – antingen står man på sig, bråkar, överklagar, eller ger fan i det, låter det inte påverka en. Eller så står man ödmjukt med mössan i hand, skrapar med foten och ber om ursäkt, ivrigt och underdånigt intygande att man aldrig kommer att göra så igen. Och eftersom vi inte har likhet inför lagen i denna vår åsiktsdiktatur, så kommer den ångerfulle undan med en liten smäll på fingrarna, medan den upproriske straffas hårt.

De som öppet kritiserar ordningen kan granskas, och då hittar man snart något att slå ner på, vilket förvandlar kritikern till en kriminell. De som uppriktigt ångrar sig och ber om ursäkt är effektivt förslavade, och de som kör en vals, spelar ångerfull, förvandlas till lögnare. Till slut har vi skapat en nation bestående av slavar, lögnare och kriminella.

Lydnad är överordnat allt annat. Ordnung mußt sein. Därför är det nog bäst att sätta fotboja med GPS på varenda människa som bor i Sverige (nu finns det ju såna där fina chip som man kan operera in under huden!), ta DNA-prover på alla och spara dem i hemliga register (som är tillgängliga för alla myndigheter och privata bolag), och så kan vi öka på kameraövervakningen, övervakningen av Internet, teletrafik och e-post, och dessutom kan vi ersätta alla kontanter med plastkort med spårbara chip, så att varenda inköp registreras i en databas.

Inget av detta är science fiction. All teknik finns redan för att göra detta i stor skala. Och det har redan börjat. På ofattbart kort tid har regeringen och riksdagen släppt genom vansinneslagar, så tokiga att om man berättar för folk vad de innebär i praktiken, så är det få som tror att det är sant. FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet, ACTA och mycket annat. Men politikerna som skapat dessa lagar följer förstås Goebbels fina princip – ska man ändå slå i folk en lögn, så ska man göra det storslaget, och ge dem en jättestor lögn när man ändå håller på.

Århundradets värsta aprilskämt är nu IPRED, som gick igång just idag. Väldigt få verkar ha fattat vad denna nya lag faktiskt innebär i praktiken, för vanliga, hyggliga människor. I debatten kring IPRED har det pratats mycket om omoraliska fildelare som bara vill konsumera kultur gratis, när debatten egentligen borde handla om de vittgående konsekvenserna för samhället i stort, rättssäkerheten och privata företags rätt att bedriva privat polisverksamhet. Privata bolag får större befogenheter än polisen i sin jakt på fildelare, den enskilde individens integritet och rättsäkerheten urholkas ännu mer.

Gratis är gott, säger fildelningskritikerna raljerande, och tycker att det är omoraliskt att vilja ha kultur gratis. Men vi kan alla ta del av enorma mängder kultur alldeles gratis varje dag – via TV, radio, tidningar (t.o.m. gratis tidningar, som Metro, QX, Nöjesguiden m.fl.), Internet, bibliotek, utomhuskonserter, väggmålningar, offentlig konst, arkitektur, vissa muséer och mycket annat. Det är i själva verket en högst begränsad del av den kultur som produceras som faktiskt kostar pengar, och så har det alltid varit. Och dessa gränser är flytande. Att dela ut gratisprover har alltid varit världens bästa reklam. Därför är det inte konstigt att många anser att det är en mänsklig rättighet att få ta del av den kultur vi lever i – annars är vi inte en del av den. Två miljoner svenskar fildelar redan, eftersom den nya tekniken gör det enkelt att göra just det. Och den samlade kommersiella kulturkonsumtionen har inte minskat de senaste åren – tvärtom. Så huvudargumentet mot fildelning håller inte för närmare granskning.

Upphovsrättsmaffian tjatar om att fildelning är stöld, fast det ju inte är det. Rent juridiskt är illegal fildelning definitionsmässigt ett upphovsrättsbrott, men inte stöld. I början av DVD-filmer tvingas man se en lögnaktig filmsnutt där fildelning jämförs med bilstöld och väskryckning, något som förstås är fullkomligt felaktigt. De stora mediabolagen ylar om att de förlorar pengar på olaglig fildelning, och precis som Facit, som gick i konkurs eftersom man inte ville anpassa sig till ny teknik, så kan de mediabolag som inte vill anpassa sig till teknikens utveckling också gå i konkurs. Och det kommer de att göra. Det är i längden ingen bra affärsidé för ett mediabolag att tjäna pengar på rättsprocesser mot just dem som konsumerar media.

Men även detta är irrelevant. Detta handlar till syvende och sidst inte om fildelning. Du kan vara en stark försvarare av upphovsrätt och lika stark motståndare till (illegal) fildelning, och ändå är IPRED en dum och farlig lag. Du kan hamna i kläm ändå. Rättssäkerheten är kraftigt hotad. I andra länder (som t.ex. FInland och Danmark), där liknande lagstiftning införts, har människor råkat ut för fruktansvärd utpressning, oskyldiga blir dömda, folk begår självmord, hela deras ekonomi krossas – fullkomligt felaktigt och oproportionerligt.

Ett scenario: Någon laddar ner ett antal filmer på ditt öppna nätverk, utan att du vet det. Det kan vara en granne, eller någon som sitter i en bil utanför ditt hus, som lånar ditt nätverk. Om du inte vet om du har lösenordsskyddat eller öppet nätverk, så ligger du illa till. Du kan bli föremål för en utredning, som du inte känner till, och plötsligt en dag kliver kronofogden in i ditt hem, tar alla dina datorer och hårddiskar, belägger ditt hus med kvarstad och lämnar en stämning. Eftersom detta är ett civilrättsligt mål har du inte rätt till advokathjälp, och du måste bevisa din oskuld, eller betala hundratusentals kronor i skadestånd. Detta kan hända vem som helst, godtyckligt, och det är inte en skräckvision. Vi har redan sett det hända, i Finland och Danmark.

IPRED-lagen har som konsekvens att misstänkta fildelare lämnas ut till företag som som anser sig fått sin upphovsrätt kränkt genom fildelning. Den misstänkte hålles ovetande om detta under en månads tid. Under denna tidsperiod kan upphovsrättsinnehavaren spärra den misstänktes bankkonto och förbereda en privat husrannsakan mot honom eller henne – även om personen är oskyldig. Ditt bankkonto kan alltså spärras utan din vetskap, bara på basis av en misstanke att du har fildelat. Du kan då inte betala dIna räkningar, som t.ex. hyra eller amorteringar, och kan följaktligen bli vräkt från din bostad – fortfarande på basis av en misstanke. Du behöver alltså inte vara fälld för något brott. Är detta rättssäkerhet? Jag bara undrar.

Det är alltså inte sant att ”den som har rent mjöl i påsen har intet att frukta”. Den som är oskyldig har i själva verket allt att frukta, eftersom den som anklagas måste bevisa sin oskuld, en process som kan kosta hundratusentals kronor bara det. Denna lag verkar i själva verket specialdesignad för att oskyldiga ska drabbas, och den enda orsaken jag kan tänka mig till detta är att det är avsikten. Folk ska skrämmas till tystnad och passivitet. Makthavarna ser att Internet är farligt för deras maktmonopol, och därför vill man begränsa Internet, kontrollera Internet, och helst av allt utplåna Internet helt och hållet.

Att denna lag godkändes måste bero på en av några få saker:

1. Politikerna är okunniga idioter, som röstar enligt partipiskan, utan att fundera på konsekvenserna
2. Politikerna är komplett galna
3. Politikerna är del i en konspiration som syftar till att förvandla Sverige till en fascistisk diktatur.

Välj själv vilket som verkar värst… Kanske är det en kombination av alltihop, vem vet.

Det är verkligen dags att sätta stopp för denna klåfingrighet. Det är inte medborgarna som ska granskas, det är makthavarna. Sätt de dolda kamerorna, internetbevakningen, brevspionaget och hårdgranskningen på våra politiker istället, så får de se hur kul det är.

Andra som skriver om samma sak:
Emma Opassande i Aftonbladet, Henrik Alexandersson på Second Opinion och i Expressen, Christian Engström (här också, och här), CUF-ordföranden på politikerbloggen, Anna Troberg på Newsmill, SvD, Blogge Bloggelito, Harald Åberg, Soundness in a soundless world, MinaModerataKarameller

En av 100!

Min fina lilla TantraBlog har hamnat på WordPress lista som en av Sveriges 100 populäraste WordPress-bloggar. Det var överraskande, med tanke på att jag har haft min blogg i bara två månader, drygt, än så länge.

O.K. Jag kommer bara på 96:e plats, så jag har lite kvar att jobba på.
Och jag vet inte hur många WordPressbloggar det faktiskt finns, så hur fantastiskt det verkligen är vet jag inte heller. Men det är förstås roligt.
Det är dessutom ett tecken på att jag är rätt bra på det här med webben. Hur man sökmotoroptimerar, korslänkar, har intressant content, bra rubriker, spännande bilder m.m. Att blogga är för mig väldigt mycket ett experiment med mediet bloggen, och hittills har ju experimentet alltså verkat fungera hyfsat.

Det enda jag inte är nöjd med är mängden kommentarer – uppenbarligen har jag inte hittat den rätta formeln för att få över 150 kommentarer på ett inlägg. Jag får väl studera Blogge Bloggelito, eller lära mig av Joshens Manifest mot dansbandsmusik.

Och så ska man väl skriva oftare, uppdatera med högre frekvens. Men det är ju en fråga om hur mycket tid man har. Och så har jag ett självvalt krav på mig att presentera innehållsrikt och välskrivet material, och det är inget man snyter ur näsan direkt (om man nu inte råkar kalla sig Blogge Bloggelito – jag jag tjatar lite om Blogge, men han är i särklass).

En annan variant verkar vara att vifta med sin adliga titel, något som uppenbarligen funkar för den s.k. Friherrinnan Linnéa Transchiöld. Som ingifta adelstanter utan annan talang än att knulla sig till giftermål med degenererad Östermalmsadel plägar göra – vifta med titlar, alltså. Sidan är dock ganska dålig, en halvrisig satir över jag vet inte riktigt vad, och redan namnet är felstavat – det heter inte Friherrinnan’s Weblog på svenska. Friherrinnans heter det, utan apostrof. Detta är en slarvig anglicism, som en bildad människa aldrig skulle använda sig av. Dessutom finns det ingen Transchiöld registrerad på Riddarhuset, så det hela är förstås en bluff. Och om en sådan ganska dålig blogg med trist innehåll kan komma så högt upp i rankningen så kanske det är titeln, vad vet jag.

Själv är jag ju en alldeles äkta friherre (jorå, finns med i blå boken) – kanske skulle jag använda mig av ett epitet jag fick av en god vän – Erotikbaronen? Carl Bildt kommer ju etta på listan, och han är ju adlig. Han kommer för övrigt på 75:e plats i världen bland WordPressbloggar, som ende svensk, såvitt jag kunde se vid en snabb granskning.

Nej, jag skämtar bara. Jag kommer inte att förfalla till oskicket att vifta med titlar. Innehåll smäller alltid högre i längden än glittrig yta. TantraBlog kommer att fortsätta finnas i Bloggosfären ett bra tag till, och jag kommer att försöka fördjupa mig mer i de ämnen som jag redan har berört, och förhoppningsvis skriva ännu intressantare, ännu mer engagerande. Med tiden blir bloggen säkert mer och mer läst, och mer kommenterad – ett verkligt forum för frågor kring sex, andlighet, politik, tantra, kultur och andra ämnen som berör mig personligen.