Posted tagged ‘polisen’

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

10/04, 2012

Polisutryckning

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:

Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
William Petzäll på Politikerbloggen
Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

5/08, 2010

Children

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Barn som pussas

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Female masturbation

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Barn matar knullande känguru

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

First Rule of Japanese Porn

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

tunn linje

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Passa dig jävligt noga…

22/01, 2010
Akta dig för poliiiiiiisen!

Akta dig för poliiiiiiisen!

Det börjar bli riktigt svårt att inte falla för frestelsen att bli konspirationsteoretisk, med tanke på den fenomenala lavin av integritetskränkande lagar, kontrollfunktioner, styrmedel och polistillslag som sköljt över oss den senaste tiden. Men jag hävdar fortfarande, med en dåres envishet, att det faktiskt inte behövs några globala konspirationer för att förklara händelseutvecklingen i västvärlden – det räcker med enskilda individers makthunger och pengagirighet, samt andras lättja, godtrogenhet, dumhet och oföretagsamhet.

Alla de nya kontrollsystem som införs av en eller annan anledning är naturligtvis inte skapade i syfte att skapa ett fascistiskt 1984-samhälle. Men på grund av såväl uppfinnarnas som användarnas godtrogenhet så fattar vi inte att dessa system kan komma att användas på detta sätt, senare. Av andra, som inte är lika välvilliga. Eller ännu värre – de ÄR välvilliga, i grunden, men skapar omedvetet en fruktansvärd situation för ett helt samhälle. Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner. Och en sak vet vi. Allt missbrukas. Förr eller senare.

Här tänkte jag först göra en lång uppräkning med exempel på den här typen av integritetskränkande åtgärder som införts den senaste tiden, men listan blir så jävla lång att jag varken orkar eller har tid. Många fler än jag skriver om detta, och jag har nämnt ett antal av dessa åtgärder tidigare här på bloggen, så det får räcka. Dock måste jag nämna ett högaktuellt fall som drabbat oss i Piratpartiet, nu i dagarna.

En ny parodi på STASI-samhället har framkallats av Umeå Kommuns IT-avdelning och Polisen. Mikael Nordfeldth, tidigare EU-kandidat, nu riksdagskandidat på norrlistan, aktiv pirat i Umeå, fick besök av polisen, som beslagtog hans laptop och flera av hans datorer. Han var inte misstänkt för något brott, men i efterhand har polisen och kommunen försökt rädda sitt ansikte genom att anklaga honom för dataintrång, vlket förstås bara är en dålig bortförklaring för att dölja att de har gjort bort sig.

Att utan brottsmisstanke beslagta någons datorer är så skandalöst, så obegripligt oproportionerligt och överdrivet, att jag nästan saknar ord. När ska folk fatta att datorer och Internet är en extremt stor del av vår nya infrastruktur? När ska folk fatta att förlusten av en dator kan innebära förlusten av hela ens kontaktnät, skivsamling, bokhyllor, familjefotoalbum, korrespondens, arbetsplats, kundregister, bokföring – allt.

Att bli fråntagen sin dator kan idag vara lika drastiskt som att få hela sitt hem totalt utbränt, eller skövlat av ett inbrott. Eller ens arbetplats. Eller både och. Det kan vara som att få strömmen avstängd, telefonen stulen, bankkontot blockerat – och mer därtill. Det borde med andra ord vara strängeligen förbjudet för polisen att beslagta personliga datorer, med mindre än att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket minimistraffet två års fängelse kan följa.

Detta är ett oerhört allvarligt scenario, betydligt allvarligare än man kan tro vid första anblicken. För att citera en annan bloggare: ”om de kan ta datorer tillhörande en politiker medan han utför ideellt arbete, helt utan brottsmisstanke – finns det någonting de inte kan göra? När kommer de efter dig?”

Vårt samhälle är på väg i en väldigt farlig riktning, och det är som jag antyder i rubriken till denna bloggpost, ett samhälle där folk i allt högre grad hukar sig, blir alltmer försiktiga och lydiga, väger sina ord, vaktar sin tunga, ser sig över axeln. Med andra ord:

Passa dig jävligt noga, för i morgon kan det vara dig de gör en razzia mot.

Man börjar alltid med de mest udda, de mest extrema, de som ingen försvarar. Det är därför det är viktigt att ha perfekta syndabockar, som pedofiler och ”terrorister”. Ingen försvarar dem, oavsett om beskyllningarna är sanna eller falska. Sen går man vidare, och så kan man alltid hitta på allehanda brottsrubriceringar. För om någon är ”kriminell”, så finns det ingen som försvarar en heller. Man är ju ”kriminell”. Som i Nordkorea, där du blir totalt rättslös så fort du stämplas som kriminell (gäller för övrigt USA också). Sen kan man gå vidare lite till, och till slut finns det inga kvar.

En piratpartist och datanörd, som bevisligen är enormt duktig på att hantera datorer och webben, måste ju by default vara en misstänkt person – det vet vi ju att alla pirater är tjuvar och bedragare – eller? Var går gränsen nästa gång? När kommer polisen hem till dig och gör en razzia, tar husets datorer och hårddiskar, röjer i dina bokhyllor och möbler? Detta är inte längre en dystopisk fantasi i konspirationsteoretikers science-fiction-hjärnor. Det är verklighet. Nu. Vad tänker du göra åt detta? Accepterar du det?

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

– Pastor Martin Niemöller

tunn linje

Andra som har skrivit om polistillslaget mot Mikael Nordfeldth:
Mikael Nordfeldth själv, Leif & Emma Ershag, Rickard Olsson, Anna Troberg, SOSO, SOSO igen, Caspian Rehbinder, Skivad lime, Sagor från livbåten, Full Mental Straightjacket, Meldanya, Mattias Swing, HumbleBee.net, Björn Felten

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Förbjudet att fotografera poliser!

1/06, 2009

police_violence

Storbritannien går i bräschen för att förverkliga det Orwellianska 1984-samhället, och det med stormsteg. Via Fotosidan hittade jag en artikel i British Journal, där det berättas om en ny lag, som förbjuder fotografering av poliser. Artikeln är från januari, och lagen (Counter-Terrorism Act 2008), började gälla den 16 februari 2009. Det är alltså ingen paranoid skräckvision om framtiden – den är redan här. Specifikt säger lagen (som är en tillämpningslag) att det ska vara förbjudet att ta ”bilder som kan användas av personer som planerar eller utför terroristaktioner” – ”likely to be useful to a person committing or preparing an act of terrorism” – som de kallar det. Den som bryter mot denna lag kan få fängelsestraff i upp till 10 år. Jag frågar mig nyfiket – hur ställer sig brittiska lagstiftare till Google Earth? Man tar sig för pannan…

Detta är naturligtvis en skenmanöver. Att ha med en sådan formulering är att göra lagen till en gummiparagraf, en regel som kan användas lite hur som helst. Även om du själv inte planerar terrordåd, så kanske dina bilder kan användas för att planera ett. Först säger man att det naturligtvis inte gäller turister och hobbyfotografer, men i nästa andetag påpekar man att polisen naturligtvis kan kräva att se dina bilder, samt att du måste legitimera dig och förklara vad du ska använda bilderna till. Och polisen kan helt godtyckligt ta din kamera och spara dina bilder som potentiellt bevismaterial, samt att du hamnar i ett register för misstänkta konspiratörer. Klassiskt orwellianskt ”dubbeltänk” alltså.

Vem som helst med fler än två hjärnceller fattar att en sån här lag inte har ett skit med skydd mot terrorism att göra. Riktiga terrorister (om de över huvud taget finns) kommer naturligtvis att ha den mest oskyldiga uppsynen, de bästa bortförklaringarna och de mest perfekta ID-kortsförfalskningar marknaden kan uppbringa. De går inte att stoppa med drakoniska lagar. Men den här typen av lag är inte till för att stoppa terrorism. Den är till för att ÖKA terrorn – statens terror mot medborgarna. Du ska helt enkelt inte kunna lyfta en kamera utan att riskera att bli haffad av polisen, utfrågad och plundrad på dina bilder. Om du råkar ha privata bilder på samma minneskort – sorry, bara genom att ha en kamera med dig så har du frånsagt dig alla dina mänskliga rättigheter. Givetvis måste man då ha ett krav på ID-kort, att du är skyldig att identifiera dig. Och vägrar du, eller saknar ID-handlingar, kan polisen ta dig till stationen, och låta dig sitta där tills någon kommer för att identifiera dig. Alltså är det enklare att inte ha kameran med sig, att helt enkelt undvika att ta bilder i offentliga miljöer helt och hållet. Självcensur kallas det.

d200

Eftersom en kamera numera uppenbarligen kan klassas som ett viktigt redskap för terrorister i deras planering, borde vi kanske ha samma regler för kameror som för knivar. Kan kameror i praktiken användas som mordvapen, så borde vi kanske helt enkelt förbjuda kameror i offentliga miljöer? Att eventuella terrorister då kommer att använda dolda kameror, eller kameror med starka teleobjektiv, från långt håll, är förstås helt irrelevant, eftersom dessa s.k. anti-terroristlagar egentligen inte alls handlar om att förhindra terrorism. Men det kommer förstås våra folkvalda att slå ifrån sig som ”konspirationsteorier”. Allt är förstås alltid precis vad det synes vara, eller vad våra politiker påstår att det är – och allt som står i kvällspressen är alltid sant, till punkt och pricka.

Knivlagen är för övrigt en osedvanligt korkad lag, eftersom den bara följs av dem som aldrig skulle kunna tänka sig att använda sitt praktiska redskap som ett mordvapen – medan de som faktiskt har kniv som ett redskap för våld och mord naturligtvis inte bryr sig ett skit om en löjlig knivlag. Ännu dummare blir det när man betänker att den absoluta majoriteten av knivmord sker hemma hos folk, mellan anhöriga, som regel med stora mängder alkohol i kroppen. Ska vi förbjuda köksknivar också? Jag är 46 år, har aldrig varit inblandad i något slagsmål (utom möjligen ett par kraftfulla knuffar), har aldrig hotat någon med blankvapen, och är en i grunden enormt fredlig person som hellre snackar mig ur jobbiga situationer, eller undviker dem helt. Jag är i övrigt rätt stor och kraftig, och som gammal skådis vet jag precis hur jag ska se jävligt bister och elak ut, så jag blir helt enkelt aldrig utsatt för våld, eller ens hot om våld. Men jag bär kniv.

Jag har alltid minst en kniv med mig. Vi lever i emballagens tidsålder, med plast och snören kring allt vi köper, och ibland vill man skära en bit bröd, en bit ost, eller pilla en sticka ur foten, eller skruva i en skruv, eller skära av en gren. Kniven är människosläktets äldsta och mest självklara redskap, och om jag går ut uan kniv kan jag ofta känna mig en smula handikappad. I många år hade jag alltid en vacker liten slidkniv i bältet, som ett praktiskt och nödvändigt redskap i alla möjliga situationer. Slidkniven väckte dock med tiden allt mer och mer negativa reaktioner (irrationell rädsla hos laglydiga mesar), så jag gick över till att ha en fällkniv i fickan istället.

rostapagostaI en tidningsartikel från 1979 fanns Gösta Bohman, partiledare för moderaterna 1970-1981, med på bild, i rutig skjorta och slidkniv i bältet. Han blev förvisso hårt kritiserad för detta (löjligt nog), trots att det var på hans landställe, men gjorde det därefter till en gimmick att ständigt bära kniv i bältet, något han även gjorde i officiella sammanhang. Idag skulle han kanske bli arresterad, som en potentiell fara för samhället, och absolut inte insläppt i Riksdagen, eftersom han plötsligt skulle utgöra ett dödligt hot. Dock finns han tydligen avbildad som staty, med kniv och allt, på Möja. Men en staty kan förstås knappast utgöra en fara för allmänheten. Bohman är alltjämt en förebild i detta avseende, ett lysande exempel på civil olydnad på mycket hög nivå.

Var och när gick det så fel? När började oro och skräck bli den främsta politiska drivkraften? När försvann hoppet och visionerna, och ersattes med protektionism. skräckpropaganda och ”trygghetslagar”? Vem skulle Gösta Bohman ha stuckit kniven i – Palme? Knappast. Vi har de senaste decennierna fått lära oss att bli rädda för knivar – ska vi nu bli rädda för kameror också?

Man måste lita på folk. Vi måste lita på varandra. Vi måste utgå från att 99 % av alla medborgare faktiskt är rättskaffens människor, som aldrig skulle komma på tanken att utföra dylika brott. Att förbjuda bärande av kniv, eller för den delen att fotografera i offentliga miljöer, även om det råkar vara poliser med på bild, är en absolut oacceptabel kränkning av personlig integritet, och i förlängningen ett misstänkliggörande av en hel befolkning – vi är alla potentiella brottslingar, och därför ska vi inte ha tillgång till något som kan bli behjälpligt vid brott. Och så måste vi förstås kontrollera och avlyssna hela folket. Hur skulle det gå annars?

Jag måste vara en terrorist – för jag har alltid med mig både kniv och kamera. Och för övrigt – vem har inte med sig kamera i dessa tider, med tanke på alla kameramobiler…? Nästan alla svenska medborgare är alltså potentiella terrorister! Risken med den här typen av idiotiska och godtyckliga tillämpningslagar är att om någon VILL komma åt just mig, så går det naturligtvis väldigt lätt. Jag är fullkomligt skyddslös om en polis skulle få för sig att sätta dit mig. En annan stor fara med denna typ av lagar är att vi medborgare är alldeles för godtrogna. Vi tror att om vi bara sköter oss och är hyggligt laglydiga, har ”rent mjöl i påsen”, så kan inget hända oss. Och så borde det egentligen vara. Men snaran dras åt allt fortare och fortare, och vem som helst, och jag menar verkligen vem som helst, kan drabbas. Du också. Visa mig en enda människa som aldrig någonsin har begått ett endaste litet brott, eller något som kan tolkas som ett brott. Du kommer inte att lyckas.

Det finns inget terroristhot mot Sverige. Det är det första vi måste komma ihåg i den här diskussionen. I Sverige har vi inte haft några terrordåd med dödlig utgång sedan sprängningen av skeppet Amalthea 1908, då 23 skadades och en dog. Men det är alltså mer än 100 år sedan! Sen kan man ju alltid räkna med sprängningen av tyska ambassaden på 1970-talet, men ska man vara jävligt petig så var det på västtyskt territorium, ett dåd riktat mot Västtyskland, inte Sverige. Alltså är det helt absurt att motivera hårdare kontroll av medborgarna för att ”skydda oss mot terrorism”. Kom igen – en hel generation, som jag själv är en del av, har vuxit upp med hotet av det globala kärnvapenkriget, som var högst reellt. Inte blir väl vi skrämda av några muppar med dynamit runt magen? Tagga ner, för fan.

naknapolisen

Den nya brittiska lagen innebär förvisso INTE ett totalförbud mot fotografering av poliser. Och det behövs säkerligen en koppling till brott eller brottsförberedelse för att faktiskt resultera i ett fängelsestraff – men det innebär i sin fulla konsekvens att varje polisman har rätt att jävlas med dig, om polisen i fråga anser att du beter dig misstänkt. Med andra ord lämnar den här typen av gummiparagrafer vidöppet för lagliga trakasserier. De flesta poliser kan se skillnad på en fotoentusiast och en skum typ, men det finns alltid rötägg och dumskallar (även inom poliskåren) som gladeligen missbrukar paragrafer och regler för att bekräfta sin egen känsla av maktfullkomlighet. Dessutom får man faktiskt fotografera i offentlig miljö även om man är en skum typ.

En hemsk konsekvens av den här typen av lagstiftning är att makten inte längre går att granskas, att medborgarna görs transparenta, medan makten är totalt skyddad från insyn. Att polisen kan missbruka sin makt, t.ex. misshandla demonstranter eller andra påstått brottsmisstänkta, och sedan fängsla eventuella fotografer som dokumenterat deras övervåld. Och ännu värre än så – den leder till paranoia, självcensur och ännu mer korruption, eftersom de som är korrumperade inte behöver låta sig granskas.

Elaka polisen

Elaka polisen

I England är det redan verklighet. En frilansfotograf, Jess Hurd, som fotograferade ett bröllop blev plockad av polisen, och förhördes under ca 45 minuter, eftersom polisen ifråga tyckte att fotografen uppträdde mystiskt. En annan brittisk fotograf, Justin Tallis, blev trakasserad av en polisman som bevakade en demonstration. Polismannen försökte beslagta fotografens kamera, och var mycket aggressiv. Men eftersom hela incidenten dokumenterades av en annan fotograf, Marc Vallee, så gav polismannen upp. En amatörfotograf i Cleveland fotograferade båtar, och blev stoppad av polis, som tog hans personuppgifter, frågade om han hade terroristkontakter (”ja, visst har jag det”, skulle han förstås svara om han faktiskt hade det, eller hur?) och varnade honom för att fotografera mer.

Och det sprider sig. Det är inte bara Storbritannien som drabbats av galna polis-sjukan. På Island blev en hel grupp fotografer pepparsprejade av poliser, när de bevakade en demonstration utanför parlamentsbyggnaden i Reykyavik. Att poliser i muslimska diktaturer som Marocko tar din kamera om du fotograferar dem, det förvånar mig inte – men i Europa! Vi borde verkligen, med vår historia av upplysning, yttrandefrihet, fri press och media, samt med erfarenhet av skamfläckar som fascism och nazism, gå starkt till försvar för friheten att skildra verkligheten, och friheten att förmedla denna skildring vidare.

poliser

Min förhoppning är att fotograferingsförbud av poliser inte är ännu en av alla dessa idiotiska lagar som också kommer att importeras till Sverige. Thomas ”Stasi” Bodström gillar säkert denna lag, eftersom den är perfekt i linje med all hans politik, så vi ska väl göra vad vi kan för att han aldrig mer blir justitieminister, men vi måste också förvissa oss om att ingen regering någonsin här i Sverige får för sig att ens diskutera ett införande av en sådan bisarr lag – eller för den delen liknande lagar.

tunn linje

Piratpartiet är idag det enda politiska partiet som på allvar arbetar mot denna typ av bindgalna lagar, som alla syftar till att göra oss medborgare till lydiga och totalt kontrollerade undersåtar. Eftersom en stor mängd av dessa lagar skapas och stiftas i EU-parlamentet, vill Piratpartiet arbeta som en medveten motkraft i EU, stoppa orwelliseringen och uppmuntra lagar som skapar förutsättningar för frihet, personlig integritet och eget ansvar.

tunn linje

rostaeu1

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: