Posted tagged ‘avkriminalisering’

De sämsta argumenten mot cannabislegalisering

17/02, 2015

Cannabis

I drygt 40 år har Sverige haft en starkt repressiv drogpolitik. Redan misstanken att du kan ha en drog i blodet ger polisen rätt att tvinga dig att kissa i en mugg – med vittnen – eller blodprov. Negativt resultat, och du har ”bara” fått en hemsk erfarenhet. Positivt resultat, och du får dryga böter, samt ett svårt socialt stigma. Du förlorar ditt jobb, får prickar i register, blir relegerad från dina skola. Ditt liv krossas. Detta är priset för en repressiv politik.

Blir samhället bättre av hård lagstiftning? Har vi färre missbrukare än länder med liberalare lagstiftning? Nej. Det finns minst lika mycket droger i Sverige som i övriga EU, och därtill har vi en betydligt högre dödlighet av missbruk än genomsnittet. Ändå tror många fortfarande att lagarna är bra, och att de bör upprätthållas.

weed

Låt oss gå genom några av de mest klassiska argumenten:

”Det behövs inte en ny drog!”
Cannabis är inte en ny drog. Den har använts av människor i tiotusentals år. Men om den vore ny, så vore det väl fantastiskt bra med en bättre drog, som ersätter de nu populära, men betydligt farligare och dödligare drogerna? Alkohol och tobak dödar, skadar och skapar enormt mycket elände. Ingen har någonsin dött av cannabis. Förbudet driver dock fram betydligt farligare alternativ, som Spice.

”Kan man inte ha kul utan droger har man problem”
Sant. Men frågan är om det ska vara tillåtet att ha kul med droger – också. Människor har i alla tider använt droger, och kommer alltid att göra det. Det är lika naturligt och självklart för människor att använda droger som att ha sex. Så länge det finns ett behov, så finns det en marknad, alldeles oavsett lagstiftning. Och om det faktiskt är så att man inte kan ha kul utan droger, så behöver man hjälp. Inte straff.

”Om tillgängligheten ökar blir det fler missbrukare”
Nej. Internationella studier visar att andelen medborgare i varje land som är missbrukare är tämligen konstant, oavsett lagstiftning. Och det gäller inte bara droger, utan allt man eventuellt kan utveckla ett beroende av. Det är alltså inte drogen i sig som skapar problem. Det är också viktigt att skilja på bruk och missbruk. Minst 90 % av alla de som använder droger (legala eller illegala) blir inte beroende, och har följaktligen inga drogproblem.

”Missbrukarna kostar samhället enorma pengar”
Nej – polis, rättsväsende och fängelser kostar samhället enormt mycket mer pengar än missbrukarna någonsin skulle kunna komma upp i på egen hand. Om man istället legaliserade, reglerade och beskattade handeln med cannabis (och andra droger), så skulle den kunna finansiera vården av den lilla andel brukare som blir missbrukare, och mer därtill.

”Att lätta på lagarna skickar fel signaler”
Det beror förstås på vilka signaler vi vill skicka ut. Ska vi signalera att samtliga drogbrukare är kriminella syndabockar som ska straffas, eller vill signalera att empati är bra, och att vi bör hjälpa missbrukare?

”Man blir dum i huvudet utav att röka hasch – det sänker ditt IQ”
Nej, cannabis sänker inte IQ. Detta är ett påstående som kommer från en studie som har fått mycket hård kritik i vetenskapliga kretsar. Om man nyttjar cannabis väldigt ofta under en lång tid kan man förvisso bli rätt ”såsig i huvudet”, men det går över så fort man slutar, eller minskar sin konsumtion.

”Cannabis är inkörsport till tyngre droger”
Nej. Den s.k. Gateway-teorin har blivit överbevisad flera gånger om. Det enda sättet på vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport är för att samma personer som säljer cannabis ibland också säljer andra droger. En legalisering skulle alltså bryta även den koppplingen.

”Man kan få en haschpsykos, eller schizofreni.”
Nej. Om man har en latent psykos så finns det en liten ökad risk för att cannabis sätter igång psykosen – men det kan även hända av alkohol, stress och en mängd andra triggers. Haschpsykos som eget fenomen existerar alltså inte. Det är även vetenskapligt bevisat att schizofreni inte har någon som helst koppling till cannabisbruk.

”Cannabis är faktiskt inte ofarligt!”
Det är det ingen som har påstått heller. Men om man ska jämföra olika drogers farlighet, så är det extremt absurt att cannabis kan vara förbjudet, samtidigt som alkohol och tobak är tillåtna.

”Det finns faktiskt en anledning till att cannabis är förbjudet!”
Ja, självklart. Men det har absolut inte med omsorg om medborgarnas hälsa att göra. När cannabis förbjöds i USA 1937 hade det politiska och ekonomiska orsaker. Läkare ville stoppa förbudet, och all forskning visade att cannabis var så pass ofarligt att ett förbud absolut inte var motiverat. Däremot fanns det stora företag som såg hampa som en svår konkurrent till sina egna produkter, och därför bedrev man hård lobbyverksamhet i Washington DC för att förbjuda. När president Nixon på 1970-talet startade ”kriget mot droger” så var det för att få stopp på fredsrörelsen som protesterade mot Vietnamkriget – de rökte ju cannabis allihop, så då var det ju praktiskt att förvandla politiska motståndare till tungt kriminella. Och på den vägen är det.

”Cannabis hör inte till vår kultur!”
Detta måste vara ett av de allra sämsta argumenten någonsin. Pizza, någon? Kebab? Thai-wok? Hiphop-musik? Jazz? Yoga? Man har funnit cannabisfrön i vikingagravar – och i modern tid har svenskar brukat cannabis i minst 50 år, sannolikt mer. Hur länge ska något finnas i ett land för att räknas till dess kultur?

weed

Det finns många fler dåliga argument som florerar i debatten, men det här var ett axplock. Vad man skulle kunna önska är överlag en mer seriös och faktabaserad debatt utan propaganda och moralistiska brösttoner.

Cannabis har påtagligt positiva effekter, flera medicinska – det motverkar MS, depression, smärta, epilepsi och mycket mer, och för många är cannabis vägen till ett normalt liv. Det kan dessutom vara mysigt och njutbart att nyttja. Om man väger de dåliga sidorna mot de goda så är resultatet överväldigande positivt.

En global legalisering av cannabis är på sikt oundviklig. Det är i praktiken bara en tidsfråga – det finns helt enkelt inga goda argument för att upprätthålla förbudet. Frågan är bara hur länge vi ska dra ut på det. Det börjar verkligen bli dags för vetenskap, fakta och förnuft att råda – även i lagstiftande församling – snarare än lögner och skräckpropaganda.

LEGALIZE IT!

tunn linje

Fler som skriver om cannabis:
Magnus Linton – Nu rasar grunden för svensk drogpolitik
Magnus Callmyr – Sverige behöver en helt ny narkotikapolitik för att minska dödstalen
Joackim Ohlsson – Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt
Axel Hallberg (Grön Ungdom) – Alla partierna måste börja öppet debattera cannabislegalisering
Christian Engström (Piratpartiet) – Stoppa spice genom att avkriminalisera cannabis

Dekorrand

Vårt omättliga behov av syndabockar

1/03, 2014

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Spara

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

10/04, 2012

Polisutryckning

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:

Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
William Petzäll på Politikerbloggen
Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Liberaldemokraterna

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: