Bokslut över ett händelserikt år…

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

Familjen

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

Kurser och festivaler

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Teater!

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

Politik

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

Bröllop

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

Jättemånga läsare…

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Från oss alla, till er alla…

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

Sexigt julpynt

På en hemsida som heter Pornaments kan man nog förvänta sig porriga dekorationer, och det är precis vad man får. Här bjuder jag på lite bilder av deras julgranspynt. Det är lite sent påtänkt för årens jufirande, antar jag, men det kan ju vara kuk – förlåt, kul – att ha något sådant med i bakhuvudet inför nästa års julfirande!

St. Nichol-ass

Out for the holidays

Naughty or naughtier

Hot Lips

Holiday Ride

Ho Ho Hung

Heavenly Body

Ginger style

Full Frontal

Eat Me

Dominant Dame

Devilicious

Cool Licks

Chillin' Chums

Bondage Boobs

Do Not Open Until Xmas!

Alla dessa dekorationer kommer från Pornaments!

Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?”

Den 19 oktober 2013 blev jag fyrabarnsfar, efter att ha varit trebarnsfar i snart 18 år. Det är en ganska radikal utveckling, inte minst med tanke på att många av mina vänner i min egen ålder, vissa även yngre, redan har fått barnbarn. Det är dock ett synnerligen önskat och efterlängtat barn, och det allra första för min hustru Jennie, så det är en rakt igenom lycklig tilldragelse som skänker hela familjen mycket glädje. Vår lilla bebis har dessutom tre entusiastiska storasyskon som alla älskar sitt nyaste lilla syskon.

Det kan dock komma lite som en chock att upptäcka hur desperat många håller fast vid mossiga och föråldrade könsstereotyper, och allra mest i sammanhang där de är alldeles särskilt irrelevanta, som när man ska få en bebis. Det händer alltsomoftast att vi får anledning att tappa hakan över de ofattbart reaktionära och fördomsfulla reaktioner och frågor man ofta får som blivande förälder. Det är som att det just då blir som allra viktigast att bli dum i huvudet.

”Du kan väl ändå inte sätta rosa kläder på en pojke?” Jodå, jag har fått sådana kommentarer, lustigt nog samtidigt som jag själv har burit en rosa skjorta. Och jag är ju ändå en rätt stor och skäggig karl. Men det går tydligen bra. Inkonsekvensen är surrealistisk. Det är som att det är alldeles särskilt viktigt att impregnera just små barn med könsstereotyper. Stor karl + rosa skjorta = O.K. Liten pojke + rosa sparkdräkt = helt oacceptabelt, eller i alla fall rebelliskt och kontroversiellt. Jag får inte ihop det.

Vår skarpa skepsis mot genusklichéer har fått andra rätt lustiga konsekvenser också. Av vänner och släktingar fick vi inga blå kläder alls, och inga rosa heller, sannolikt i någon slags kombination av respekt för vår genusneutrala grundattityd, men förmodligen också för att slippa förväntade sura kommentarer. Gröna, lila, gula, mönstrade och bruna kläder. Men för säkerhets skull inga rosa. Eller blå. Detta är förstås också rätt larvigt, eftersom vi aldrig någonsin har haft synpunkter på färgerna blått och/eller rosa i sig. Självklart kan både flickor och pojkar ha såväl rosa som blå kläder.

Ett område där genusklichéerna står som spön i backen är leksaksaffärer, och i än högre grad klädbutiker. Även för mycket små barn har man delat upp det i kläder för pojkar och kläder för flickor, vilket känns alldeles osedvanligt mossigt och stereotypt. Före puberteten är pojkar och flickor inte så pass olika i sina kroppstyper att det motiverar en åtskillnad. Och riktigt illa blir det när flickor förväntas ha på sig söta men opraktiska och synnerligen lekovänliga kläder, medan man till pojkar serverar tuffa och stryktåliga plagg. Tröttsamt är bara förnamnet. Men butikspersonalen är inte alltid värst. Föräldrar kan vara riktiga genusmonster…

”Vilket papper ska vi välja till Linus present, tycker du, lilla gubben?”
”Det röda!”
”Nääää, Linus är ju en pojke, han vill säkert inte ha det röda! Ta det där roliga med pistoler och dödskallar på istället!”

Den ständigt återkommande första frågan när man aviserar en graviditet är förstås ”vet ni vad det ska bli?”, som vore just könet det viktigaste av allt, och det är irriterande nog. När det var som värst med allt tjat om huruvida bebisen hade kommit än, och vilken sort det var (väldigt nära födseln) publicerade jag denna Facebookstatus – alla förstod inte skämtet:

Till alla som undrar: enligt det senaste ultraljudet så visade sig bebin vara en elefant, så det tar nog tre månader till. Hen får heta Ganesha.

Jag kan verkligen ärligt säga att det spelade absolut ingen roll alls för mig om jag skulle få en pojke eller flicka, eller för den delen någon med obestämt kön, så det brydde vi oss inte om att ta reda på innan. Vafan, det ser man väl när ungen kommer ut, eller hur? (vi noterade att sjukhuspersonalen blev en smula konfunderade över att vi inte brydde oss om att omedelbart kolla om det var en med snippa eller snopp – underliga människor…)

Som vanligt när något är enerverande och ständigt återkommande så hittade jag på en skön strategi för att sätta frågarna rejält på pottkanten. Och så föddes Genusterroristen. Genusterroristen kommer sannolikt att dyka upp fler gånger här på TantraBlog. Om du uppfattar det som ett hot eller som ett löfte är helt upp till dig. Here we go:

”Vet ni vad det ska bli?”
”Nja, men vi hoppas förstås att det ska bli ett litet barn.”
”Ja, det förstås, men vilken sort?”
”Sannolikheten är hyfsat hög att det blir en homo sapiens sapiens.”
”Meh! – jag menar förstås om det blir en tjej eller kille!”
”Det kan man ju i ärlighetens namn inte veta förrän om ett par-tre år när barnet självt talar om det. Könsidentiteten är ju genetiskt hårdkodad, och då är det ju dumt att projicera ett genus på barnet innan man vet säkert.”
”Åh, vad jobbig du är! Jag menar förstås vilket kön!”
”Kön? Menar du om barnet har en snopp eller snippa?”
”JA!”
”Men… varför är det så viktigt? Det känns som att du har ett överdrivet intresse för min bebis könsorgan. Är det en fetisch du har, eller? Små bebisgenitalier?”
”Ghaaaaa!!!”

Där tappar frågaren lusten att fortsätta fråga, tro mig. Själv gapskrattar jag sadistiskt inombords, men hoppas förstås också att mina elaka (men högst relevanta) motfrågor inspirerar till ifrågasättande av idiotiska normer.

Utvecklingen är dock positiv. Fler och fler begriper den här problematiken, och fastnar inte i gamla klichéer. BB Stockholm är HBT-certifierat, och det märks. Där fick vi inga korkade frågor om kön, och inga fördomsfulla antydningar om barnets eventuellt ”manliga” eller ”kvinnliga” egenskaper. På Danderyds sjukhus fick vi följaktligen ett mycket bra bemötande. Inga rosa eller blå tekoppar beroende på utseendet på det nyfödda barnets könsorgan – jodå, sånt finns fortfarande. På ett sjukhus serveras te i könsmatchande koppar till föräldrarna efter födseln. I rosa servis om de har fått en dotter, och blå servis om de fått en son. Japp, du läste rätt. De delar ut tekoppar med olika färg beroende på huruvida ungen har snopp eller snippa. På riktigt. Inte aprilskämt.

Men inte på BB Stockholm, alltså. Inte ens enbart blå eller röda nålar på anslagstavlan där nyfödda barn aviseras – där fanns en uppsjö med nålar i alla möjliga färger. Vårt barn fick en gul nål. Det finns hopp.

Mer om genus:
Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor.
Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna Ord”.

Politikmissbruk

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

Liten julhälsning från TantraBlog!

Detta är nog det konstigaste julkortet jag gjort, någonsin. Jag har gjort väldigt många julkort genom åren, både på eget bevåg och på beställning, både foton och illustrationer – knasiga, sexiga, vackra, romantiska, stämningsfulla och skojiga. Men det här är nog det tokigaste av dem alla. Och jag skrattar varje gång jag ser det. Så det bjuder jag på! Vassego!

God Jul & Gott Nytt År!

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Senkommet reportage från Almedalen…

För första gången i mitt liv upplever jag detta galna vuxendagis, politikerkarnevalen Almedalsveckan, i Visby. Jag måste erkänna att jag har haft det vansinnigt roligt. Har man det minsta intresse för politik är detta paradiset. Jag har varit på en stor mängd olika seminarier, träffat mängder med intressanta människor, nätverkat, blivit intervjuad, ätit gotländska jordgubbar och gotländsk saffranspannkaka. Och var man än går eller står, så hittar man intressanta människor att prata politik med. På djupet, och påläst. Spännande!

Jag hade planerat att jag skulle blogga varje dag. Så bidde det inte. Den mångfacetterade politikfestivalen svepte mig med på en våg av möten, seminarier, politiska diskussioner, jippon och fester – så jag hann helt enkelt inte skriva ett endaste blogginlägg. Jag var alldeles för uppslukad av hela grejen. Jag brukar säga att det roligaste man kan göra med kläderna på är att regissera teater. Nu har jag funnit något som är minst lika kul.

Utbudet av aktiviteter var helt obegripligt stort. Varje dag fanns det över 200 aktiviteter att välja bland – i det officiella programmet. Det blev till att lusläsa, kan jag lova. Riktigt knepigt att välja blev det när tre-fyra jätteintressanta seminarier krockade med varandra – och det hände ständigt, varje dag…!

Jag och alla andra pirater på plats (ett fyrtiotal) fick dessutom snygga och personliga lila skjortor med tryck – Piratloggan, namn och titel – och det bidrog förstås till att sätta färg på tillvaron. Ordentligt. Vi syntes överallt! Strategin var att fara runt i Visby, på egen hand såväl som i grupp, och så försökte vi att sprida ut oss på så många intressanta evenemang som möjligt. Ibland var vi många pirater på samma plats, och det gav ju en spännande masseffekt. Förmodligen framstod det som att vi var många fler än vi faktiskt var…

Många intressanta seminarier blev det under veckan – bl.a. en paneldiskussion med medlemmar i Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och F! – Alexander Bard, Amanda Brihed, Mattias Bjärnemalm m.fl., samt även journalisten Isobel Hadley-Kamptz. Tanken var att samla olika frihetsinriktade organisationer för att skapa ett större frihetligt nätverk.

Fi avslöjade sig förstås genom sin representant som det repressivt marxistiska, dogmatiskt frihetsnegativa parti de är, och passade följaktligen inte så bra in i det frihetliga klustret, men det var ju förutsägbart. Mötet blev väldigt inspirerande ändå. Många nya kontakter knöts, och en del gamla bekräftades och stärktes, vilket ger hopp för framtiden. Samarbete med likasinnade och kompatibla grupper kan onekligen ge en enorm politisk tyngd.

Flera debatter om upphovsrätt och integritet på Internet anordnades av Netopia, Forum för digitala samhällsfrågor, på Borgen, en biograf i Visby. Jag bevistade ett par av dessa debatter. De var uppenbarligen av skiftande kvalitet, men just de jag besökte var onekligen intressanta, om än en av panelerna var väldigt partisk i sin sammansättning. Men det fanns förstås alltid pirater närvarande som kunde ställa knepiga frågor.

Roligast och mest inspirerande var nog ändå en morgondebatt mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand – temat var ”hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det hela utmynnade i ett fantastiskt stimulerande och roligt samtal mellan dessa båda skickliga debattörer – levande, genomtänkt, personligt, trevligt. Så skulle alla debatter se ut. Läs mer om debatten i Lisa Magnussons artikel i Aftonbladet – eller se hela debatten på Bambuser!

Ett annat högintressant seminarium handlade om sociala medier och vilka som faktiskt är bäst på det just nu, och varför. Det skedde i det stora tältet på H12 (Hästgatan 12), som för övrigt var det enda stället i hela Visby (förutom Pirathuset, förstås) som hade bra nätuppkoppling. Kända bloggare och andra aktiva opinionsbildare debatterade, modererade av Alexander Bard (igen!).

Tyvärr fanns det alltför många ”Halleluja-möten” i Almedalen, seminarier med förbestämda svar på alla frågor och en trogen publik. Om man hade motsatt åsikt på ett sådant möte var man inte välkommen. Eller så blev man utbuad och mobbad. T.o.m. om man satt i panelen (sånt hände). Camilla Lindberg (fp) blev t.ex. ordentligt åtgången i just ett seminarium kring sexköpslagen. Men jag lyckades som sagt undvika alla sådana enfaldiga seminarier.

Jag undvek dessutom konsekvent alla seminarier med tema sexköpslagen eller droglagstiftningen, eftersom jag nu var i Almedalen som representant för Piratpartiet (i lila skjorta med vitt tryck), och än så länge är dessa ämnen inte piratpolitik. Inte för att jag generellt undviker dessa ämnen annars, men i just Almedalen hade jag garanterat bara gjort folk sura och arga (eftersom de seminarier jag hittade verkade vara typiska halleluja-möten). Det finns bättre fora för dessa diskussioner – min egen blogg, till exempel…

Vi ordnade förstås några egna aktiviteter – bland annat höll Anna Troberg och jag en kulturpolitisk diskussion på torsdagkvällen, med Emma Opassande och författaren Unni Drougge som deltagare i panelen. Temat var just kulturarbetarnas ökade möjligheter att nå en publik, med den nya tekniken.

Större delen av publiken var pirater, eller sympatisörer, vilket jag personligen tycker är lite enahanda, eftersom det lätt blir just ett sådant ”halleluja-möte” som jag inte gillar. Det hade blivit mer fart om vi hade haft fler genomtänkta upphovsrättskramare i publiken. Men det blev i alla fall väldigt trevligt, och vi fick ytterligare ett tillfälle att markera vår närvaro i den politiska sfären.

Nere vid hamnen fanns pirattältet, ett infotält bland en massa andra tält, där besökare kunde köpa en riktigt läskig, lila Slush (eller vad det nu heter), få en lila heliumballong och annat kampanjmaterial. Tyvärr såg tältet snarast ut som en stökig studentlya, bebodd av datanördar, vilket väl kanske var passande på sätt och vis, men inte särskilt estetiskt tilltalande. Det har gjorts snyggare förr, och det hade definitivt sett finare ut om man bara hade lagt lila dukar över borden, och därmed åtminstone dolt alla risiga lådor och påsar som stod i tältet. Men det får vi väl styra upp till nästa gång, antar jag.

Som ett litet avbrott i all politik gick Jennie och jag med på en guidad tur runt i Visby. Men det var ingen vanlig turistrunda. Dick Wase, en annan pirat, tillika Gotlandshistoriker, håller hela somrarna olika slags historiska stadsvandringar i Visby, och den vi valde att gå med på fokuserade på sexualhistoria – temat var ”Sexualiteten i den medeltida staden”, något som vi tyckte passade oss.

Jag trodde att jag hade koll på sexualhistoria, ända till dess att jag läste Dick Wases bok ”Samlag eller Salighet” (min recension) för knappt ett par år sedan. Att gå med Dick runt i Visby är verkligen fascinerande – en sådan ocean av vetande är sällsynt, och synnerligen inspirerande att ta del av. Vad jag än frågade (och det kunde vara hyfsat insatta och svåra frågor), så hade han en hel historia att berätta, med fakta, datum, personer och mycket annat. Fantastiskt.

Och så har jag cyklat. Att ta med cykeln var nog ett av mina allra smartaste beslut inför Almedalsveckan. Det gjorde vi för övrigt båda två, Jennie och jag. Alla avstånd i Visby med omnejd förkortas i praktiken till ett ingenting med cykel. Visby är såpass litet, att man cyklar rakt igenom hela stan på ett par minuter. Har man dessutom en klase lila ballonger med Piratmärke på, så blir cykeln en effektiv rullande reklampelare också. 🙂

Piratpartiet anordnade också ett mingel, efter ett boksläpp, på Kapitelhusgården, en alldeles underbar liten medeltida gård mitt i Visby, som brukar vara synnerligen välbesökt under medeltidsveckan, men som liksom har medeltidsvecka hela sommaren. Vin och snacks och prat om veckans aktiviteter. Trevligt värre!

Vi avslutade vår kampanjvecka med att bjuda in folk till en grillfest på fredag kväll, och den festen blev väldigt välbesökt. Det var inte bara pirater där – det kom sympatisörer från andra partier. Dessutom hade vi ett gäng Miljöpartistiska studenter boende på övervåningen i det stora huset där vi bodde, så det kom en hel del gröningar också. Det blev ett jäkla drag på festen, men aldrig för vilt – förutom möjligen för den där trädgårdssoffan som drog sin sista suck med ett brak…

Min älskade Jennie hängde med till Gotland, men ägnade sig inte ett dugg åt politik. Vi bodde inte ens på samma ställe under veckan. Jennie bodde i ett hyrt rum på en gullig gård på södra Gotland och hade semester medan jag bodde i logement och kampanjade med alla dessa störtsköna pirater – och så träffades vi så mycket som vi hann, för att äta tillsammans och göra lite annat kul mellan varven, som att cykla runt i Visby, gå på museum och annat skoj. Perfekt kombination av politiskt arbete och semester, alltså.

På lördagen lämnade vi pirathuset, och efter en del städning, packning och sopsortering kunde Jennie och jag fara iväg för att göra en sista dags utflykt på Gotland, en dag som visade sig ha överraskande mycket att erbjuda.

Vi hamnade vid en sångsten och några skeppssättningar, vi besökte det välskötta, pittoreska och vackra Bungemuseet (våra kameror gick varma), vi gästade ett helt fantastiskt bröllop (med pirat-tema – och kamerorna gick varma, igen!), och så njöt vi av picknick, bad, älskog och solnedgång på Fårö (mer fotografering, förstås), och mitt i natten åkte vi hem med färjan mot Nynäshamn. Händelserikt värre! Men jag kanske berättar mer om allt det där vid ett annat tillfälle, om jag hinner…

P.S.
En kväll när Joshen och jag tog en pizza på stan, blev vi helt plötsligt och improviserat intervjuade av ett par journalister från DN. Check it out!

Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder

Andra pirater som reflekterar över Almedalsveckan:
Anna Troberg, Borgmi, Hanna Dönsberg, Mattias Bjärnemalm, Dexion, Dexion igen, Joshen, Joshen, Joshen och återigen Joshen…

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Hej Pirat! Visa vem du är och vad du står för!

Piratpartiet har en egen butik – Piratshoppen – som erbjuder en fantastisk mängd roliga, snygga och billiga grejer som man kan förgylla vardagen med, och framför allt göra Piratpartiet mer synligt med. Allt från flaggor, vimplar, handdukar, slipsar och muggar till t-shirts, pennor, nyckelband, väskor och ballonger. Fina grejer av hög kvalitet som du kan använda varenda dag.

Det handlar om varumärkesetablering. Vi måste göra Piratpartiet mer synligt för gemene man, överallt. Folk ska fan inte kunna sticka ut näsan genom dörren utan att de får se en lila munkjacka med PP-tryck på, en PP-flyer i handen och lila flaggor på torget. Eller som Rick Falkvinge beskrev det i ett av sina funktionärsbrev – nu ska vi ut och måla Sverige lila!

Piratpartiet har inte en stor reklambudget, som de etablerade partierna har. Vi har dock något som är det allra värdefullaste för ett politiskt parti. Vi har aktivister. Aktiva medlemmar, fans, supporters, sympatisörer. Och vi kan göra ett fantastiskt arbete tillsammans för att sätta Piratpartiet på kartan ordentligt.

En effektiv metod att synliggöra Piratpartiet är just att alla vi som stödjer partiet på ett eller annat sätt markerar det. Kanske diskret, med en liten pin, eller en penna med loggan. Eller stort och synligt på långt håll – bilreklam, lila t-shirts med tryck, flaggor och banderoller. Alla sätt är bra. Så länge vi hjälps åt att göra Piratpartiet så synligt som det bara går under de här månaderna vi har kvar till riksdagsvalet.

En pirat utan dator är ingen äkta pirat. Och helst ska det förstås vara en laptop, så att man aldrig behöver vara AFK. Men då måste man förstås ha den fina datorväskan! Den är av ovanligt hög kvalitet, med massor av fack och fickor, och piratsymbolen broderad på framsidan. Snyggt!

Och gillar du inte t-shirts, så finns det skjortor, slipsar, munkjackor – eller andra accessoarer som kan göra partiet mer synligt i vardagen. Själv brukar jag numera alltid ha med mig en sån där snygg tygkasse med stort PIRATPARTIET-tryck på när jag går och handlar. Om vi alla gör likadant – tänk dig tiotusentals pirater som bär runt på sådana kassar – så gör vi partiet ännu mer synligt!

Självklart är det också alldeles underbart om vi pirater som anordnar politiska möten, informationsbord, demonstrationer, debatter m.m., faktiskt har med oss lite trevliga saker som vi kan sälja eller ge bort – foldrar, pennor, ballonger, dekaler, tygmärken, t-shirts, nyckelringar, rockslagsmärken, pins och annat skoj. Ju mer desto bättre!

Så, Pirater! Ut och måla Sverige lila!

Besök genast Piratshoppen och beställ massor av snygga grejer!

Samtliga foton av Jennie Rehbinder

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Frukostfotoprojekt

Inspirerat av en bild jag trixade ihop av mig själv för några år sedan, med mig i upplaga om tre i en soffa, ville Leonard göra en motsvarande bild, fast vid frukostbordet. Så i morse ställde vi i ordning köket för fem gånger Leonard. Och så plåtade vi. Tyvärr planerade vi inte riktigt perfekt, för en av Leonard-upplagorna hamnade precis bakom en annan, så det fick bli fyra x Leonard. Men det blev väldigt kul det också.

Photoshop är världens bästa datorprogram, alla kategorier. Jag älskar Photoshop. Första gången jag kom i kontakt med Photoshop var 1993 – då hette det Photoshop 3.0, hade inga lagerfunktioner, ingen historik (man kunde bara ändra ett steg bakåt), och jag jobbade på en gråskaleskärm. Så tekniken har onekligen gått framåt.

Sedan 1993 har jag lärt mig Photoshop hyfsat bra, och har jobbat på Nackademin och BEDA Utveckling som lärare i bl.a. Photoshop (för snart tio år sedan), och använder mig av Photoshop dagligen – men glädjen i att leka med bilder har absolut inte falnat. Det är fortfarande lika kul! Eller ännu roligare!

Ytterligare ett kul sätt att använda lagerfunktionerna i Photoshop är att göra gruppbilder av folk som är plåtade vid helt olika tillfällen på helt olika platser. Det behövdes en gruppbild av Riksdagsgruppen till Piratpartiet, och då har jag satt ihop bilder av hela gänget till en enda stor bild. Nu har gruppen vuxit till 25 personer, och jag måste göra om den här bilden, när jag väl har bilder av allihop. Nu saknar jag fortfarande två personer för att göra kompositionen färdig, men det kommer jag att ha snart.

Detta är den första bilden jag gjorde på detta sätt, och den brukar väcka mycket munterhet hos betraktarna. Kanske också en känsla av tacksamhet att denna bild bara är en fantasi, och inte verklighet. En Calle kan vara alldeles tillräckligt stark tobak för de flesta – men tre? Hilfe!

Jag har naturligtvis en hel drös roliga idéer som jag vill genomföra på liknande sätt – ett älskande par i ett rum med många möjligheter, t.ex. Det kan bli väldigt roligt. En person som går på en väg, som man fotograferar med mycket korta intervall. En trasseur som gör en häftig parkour-konst, som kanske hoppar över något, och så får man följa hoppet steg för steg. Sådant finns redan, med skidåkare, motorcykelåkare, skejtare och liknande, men det är ju roligt att pröva och se om man kan göra lika bra bilder på temat.

Se gärna mer av mitt fotograferande här på bloggen.
Eller besök min fotografiska hemsida Photo Gallery.