Archive for the ‘Musik’ category

Andra snackar, Piratpartiet agerar

19/05, 2010

Vi tar parti för dig – PIRATPARTIET

Piratpartiet står för medborgarrätt, integritet, rättsäkerhet, fri kultur och kunskap. Och vi agerar när andra bara snackar och tillsätter utredningar. När politiker står i talarstolar och pratar om vikten av att arbeta för demokrati i diktaturer, sätter Piratpartiet upp servrar och krypterade tunnlar, så att politiska dissidenter kan kommunicera med omvärlden. När politiker babblar om hur viktigt det är att inte kriminalisera en hel generation av svenskar, och att försvara yttrandefriheten – då agerar Piratpartiet.

Sedan en domstol i Tyskland tvingat internetleverantören Cyberbunker att sluta leverera bandbredd till Pirate Bay (efter påtryckningar från de internationella filmbolagen, förstås), har Piratpartiet tagit över denna uppgift, och levererar nu bandbredd till Pirate Bay, som nu alltså finns uppe på nätet igen.

Piratpartiet håller sina vallöften – redan före valet. Med denna åtgärd vill vi visa att vi inte bara snackar. Det blir verkstad också.

”Pirate Bay behövde ett nytt hem på internet sedan de råkat ut för en domstol som inte förstod nätfrågor. För oss är det ett gyllene tillfälle att visa att vi inte är politiker som tillsätter utredningar och försöker hålla oss undan från ansvar. Vi agerar personligen med egna resurser och satsar på det vi tror på.”
– Rick Falkvinge, till TT

tunn linje

Läs mer:
Metro, Sydsvenskan, Piratpartiet Nyheter, Anna Troberg, Emma Opassande, Ulf Bjereld, Prylbloggen, HAX, Christian Engström

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Några ord om IFPI

31/01, 2010

En av de tunga aktörerna i vår tids hårda strider kring upphovsrätt, och hur vinstdrivande verksamhet gällande musik skall bedrivas är organisationen IFPI. Jag googlade lite på IFPI, och hittade några intressanta klipp på Wikipedia.

The IFPI was formed as the phonographic industry, invited by ”Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”, held their first international congress in Rome, 10–14 November 1933 and registered its head office in Zurich, Switzerland. They would represent ”the interests of the recording industry worldwide in all fora” by promoting legislation and copyrights ”to protect the largely British-based recording industry” by promoting a global performance right in gramophone sound recordings.

Nu ska man väl inte dra alltför stora växlar på detta, och gå för långt i ”guilt by association-tänk”, men det är ändå en fascinerande koppling som jag inte kan låta bli att påtala. Det ser i alla fall inte bra ut för IFPI.

Det påstås ofta i debatten att upphovsrättslobbyn slåss för artisternas och kompositörernas skull, men detta är naturligtvis bara ljug. Alla som har haft det minsta med musikbranschen att göra vet att väldigt få skivbolagsdirektörer bryr sig ett skit om artisterna. Pengarna kommer i första rummet. Mer om IFPI:

The IFPI heavily lobbied at the Rome Convention for the Protection of Performers, Producers of Phonograms and Broadcasting Organisations of 1961, which established an international standard for the protection of sound recordings, live performances & broadcasts. This Convention was opposed by trade groups representing authors and composers, who were concerned that establishing such ”neighbouring rights” would undermine their own control over how their works were used and would result in prohibitively expensive licensing.

Författare och kompositörer motsatte sig alltså IFPIS monopolanspråk. Intressant…

tunn linje

Läs gärna en artikel i SvD, om att IFPI vill stänga av fildelare från Internet.

Edit: Copyriot har skrivit en mycket utförlig artikel om IFPI:s historia.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Snuskiga dagböcker – feministisk porr?

2/10, 2009

dirtydiaries_collage

Jag var på premiärvisningen av Mia Engbergs nya filmprojekt, Dirty Diaries, för några veckor sedan. Den lilla kultbiografen Kvartersbion vid Hornstulls Strand har bytt skepnad, moderniserats och blivit lilla kultbiografen RIO. På premiärkvällen var det fullt med folk i foajén och utanför – filmfolk, hippa sexradikaler, feminister och porrskådisar om vartannat, och alla skulle vi se porrfilm i biosalong. En rätt skön samling, med andra ord. Förmodligen minst 80 % kvinnor, vilket väl får sägas vara extremt ovanligt när det ska premiärvisas en porrfilm…

Ja, jag vet att jag är sent ute med min recension, långt efter alla andra, men jag har ingen pressläggningstid, är inte professionell journalist, har inga deadlines att hålla – och dessutom tycker jag att detta är ett så intressant ämne att det förtjänar uppmärksamhet bra mycket mer än de berömda 15 minuterna, under vilka Andy Warhol en gång i tiden förutspådde att alla skulle få vara kändisar. Det finns alltså anledning att påminna om denna film. Dessutom har jag gjort en mycket noggrann genomlysning av filmen, och går genom del för del mycket noggrant, vilket är mer än vad andra recensenter har gjort.

selmasofiedvd Mia Engberg är en pionjär, en visionär med många års erfarenhet av att göra dokumentärflm, och nu även en upptäcktsresande i den filmade erotikens värld, något hon började med på allvar med sin erotiskt laddade kärleksfilm Selma och Sofie för några år sedan (2001), och nu alltså med filmen Dirty Diaries. Selma och Sofie var såvitt jag vet Mia Engbergs första försök att utforska pornografins värld. Dock blev Selma och Sofie mycket mer än en porrfilm – det blev en väldigt charmig och kärleksfull berättelse om en ung kvinna som blir kär i sin simlärare. Ett par riktigt heta sexscener fanns med i den filmen, men porr är nog fel beskrivning av denna först och främst rätt så gulliga och romantiska novellfilm.

Selma och Sofie väckte mycket uppståndelse på sin tid, framför allt inom de feministiska/lesbiska leden, där det fanns de som var starkt kritiska till att det i en sexscen användes en färgglad dubbeldildo i filmen – typ ”penetration är lika med maskulin dominans” och liknande synpunkter. Och det ställdes naturligvis relevanta frågor kring själva fenomenet – går det verkligen att göra feministisk porr? Är inte feminism och porr varandras antiteser? Är inte vår nutida kultur så skadad av mansinriktad porr och könsstympad sexualitet att det blir omöjligt att göra porr utan att fortsätta bidra till en objektifiering av kvinnor? Allt detta är intressanta frågor, som Mia Engberg utforskar och försöker hitta svaren på, med hjälp av sitt redskap för självutveckling och kunskapsinhämtning – att göra film.

dd-title

Dirty Diaries är en helt annan slags film än Selma & Sofie, och låter sig inte gärna dömas/bedömas på det sättet. Den är för det första gjord med extremt enkla medel – hela filmen är gjord med mobilkamera, vilket förstås påverkar den tekniska kvaliteten rätt så rejält. Dogma-film goes hardcore, på fler sätt än ett. Och den är gjord av flera personer, vilket gör den till ett en kollektiv handling, ett filmiskt kollage med flera perspektiv inblandade.

Det är uppenbarligen riktigt kontroversiellt att vilja göra en porrfilm, eller över huvud taget att vilja skildra sex på riktigt i film, vad man än kallar det. Så fort kön gestaltas, och särskilt då upphetsade kön i möte med varandra, så höjs kritiska röster med nervösa tonfall. Det är då ”spekulativt” eller ”snaskigt”, och man verkar automatiskt utgå från att sex alltid är ett lockbete, en medveten provokation för att få uppmärksamhet och rubriker – och så förstås för att tjäna pengar. Som om sex och sexualitet inte skulle kunna vara ett fascinerande ämne i sig självt, väl värt att skildra och utforska.

Mia Engberg är inte unik, som varande en kvinna som vill utforska porrens domänder – i U.S.A. finns flera, som Candida Royalle, Tristan Taormino, Maria Beatty m.fl., och i Storbritannien finns Anna Span. I Spanien finns svenska Erika Lust, som framgångsrikt har gjort flera intressanta erotiska skildringar. Det som särskiljer Mia Engberg från de övriga är att hon har valt att problematisera porren ur ett alldeles speciellt svenskt feministiskt perspektiv, på gott och ont.

miaengberg

Mia Engberg vill erövra begreppet porrfilm och göra det till sitt eget. Fortsätter hon med sin resa i sexualitetens domäner kan hon faktiskt lyckas. Lika svårt som det kan vara för en pornograf att gå över till seriöst berättande, lika svårt kan det vara för en seriös dokumentärfilmare och konstnärlig berättare som Mia Engberg att faktiskt erövra en helt ny genre. I produktionen av denna film har hon fått hjälp. Istället för att själv stå bakom kameran, har hon främst verkat som producent, och till skapandet av Dirty Diaries har hon samlat 12 olika filmare, och låtit dem göra varsin kortfilm, alla med erotiken som tema. Resultatet är ojämnt, men definitivt oerhört intressant, och filmhistoriskt unikt.

Linje

Så till själva filmen – eller filmerna:

dd-skin_1

Den första filmen, SKIN, i regi av Elin Magnusson, och foto av Ester Martin Bergsmark, är en av de allra bästa i hela Dirty Diareis-projektet, enligt min smak. En fantasifull och originell skildring av ett par som sakta klär av varandra – från att vara fullkomligt klädda, från topp till tå (ansikte, händer – allt!), i något slags heltäckande kroppsstrumpor i hudfärgat stretchtyg. Effekten är surrealistisk, och det blir förstås en stark vändpunkt när en sax introduceras i handlingen. Musiken (som verkar fokusera på konstiga, elektriska ljud) tilltalar mig inte i sammanhanget, men det är ju en smaksak.

dd-skin_3

Sexet är innerligt och passionerat, mellan två riktiga människor, och det känns verkligen att aktörerna är attraherade av varandra på riktigt – inga koreograferade, blonderade, solariebruna silikonmonster som simulerar orgasmer, alltså. En sak som imponerar på mig med denna film är att den innehåller många riktigt intima närbilder, av kön i kön, kön i mun, utan att det någonsin känns ”porrigt” på ett spekulativt och överdrivet sätt, utan verkligen sexigt på ett naturligt sätt – detta tror jag främst har med kontexten att göra, men naturligtvis också ljussättning, ljud och musik. Vackert!

tunn linje

dd-fruitcake

Den andra filmen, FRUITCAKE, av Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark, känns mer manierad, mer krystat ”konstnärlig”. Det är skakigt, pixligt och oskarpt, kroppsdelar, sexleksaker och frukt om vartannat. Irriterande musik och dåligt ljud. Det konstnärliga känns som en tafflig reminiscens av videokonst från tidigt 1980-tal, och känns mest som ett tröttsamt effektsökeri. Att idén kan vara spännande, och att det dyker upp enstaka vackra bilder hindrar inte det faktum att denna film inte håller måttet. Tröttsamt och irriterande – inget man blir kåt av. Inte porr, med andra ord.

tunn linje

dd-nighttime_2

Den tredje filmen, NIGHT TIME, av Nelli och Andreas, är verkligen sex, sex och åter sex, och är rätt porrig, på samma sätt som en amatörhemmavideo kan vara det. Det är fler klipp och kameravinklar än de flesta hemmavideos, dock. Bildkvaliteten är väldigt pixlig och skakig, vilket förstås har som orsak att den är filmad med en mobilkamera, i dåligt ljus. Ljudet är förmodligen registrerat med samma mobilkamera, och det känns väldigt mycket ”dogma” över det hela, socialrealistisk dokumentärfilm med låg budget. Sexigt? Hmmmm… Sådär.

tunn linje

dd-dildoman

Den fjärde filmen, DILDOMAN, av Åsa Sandzén, är en animerad film som utspelar sig på nån slags sexklubb, och är väl mer komisk än sexig. Den är onekligen rolig och fantasifull, med en dråplig avslutning (utlösning?). Jag tycker dock att det är svårt att rubricera denna film som porr. Animerad erotisk humor, javisst – porr, nej.

tunn linje

dd-bodycontact

Den femte filmen, BODY CONTACT, av Pella Kågerman, är en rätt lustig historia om en tjej som raggar upp en kille via en kontaktsajt på nätet, för att knulla. Han kommer hem till henne, och blir först väldigt förvirrad och störd av att ytterligare en tjej är där och filmar hela förloppet. Men sexdriften tar över, och de knullar för fullt. Man blir onekligen nyfiken på om detta är autentiskt, om killen faktiskt är på riktigt, eller spelar sin förvåning. Hur det än är, är det vågat, busigt och fräckt. Filmiskt sett lämnar kvaliteten rätt mycket att önska, och sådär särskilt sexiga är inte de filmade sexscenerna, men det är ändå en frisk liten karamell vi får smaka på. Fantasieggande, tankeväckande – ”skulle jag våga göra så?”

tunn linje

dd-redlikecherry

Den sjätte filmen, RED LIKE CHERRY, av Tora Mårtens, är riktigt konstig. Den känns som en skum, virrig och manisk drömscen i någon avant-gardefilm från 1970-talet. Man ser i stort sett ingenting – det är lite närbilder på hud, sand och fladdriga färger. En sexscen ser ungefär ut som att någon av de medverkande har glömt kameran på, liggande på en kudde i sängen, halvt gömd under ett plagg. Man ser i praktiken ingenting, bara färgfladder och sudd. Det hela känns lite som ett examensarbete på en folkhögskola med estetisk inriktning, av någon som vill vara lite vågad. Erotiskt? Inte en sekund. Porr? Knappast.

tunn linje

dd-onyourbackwoman

Den sjunde filmen, ON YOUR BACK WOMAN, av Wolfe Madam, är en rätt kul film med flera olika tjejpar som brottas i sina sängar. Lekfullt våld kan vara väldigt sexigt, och denna mer vildsinta form av intimitet kan vara väldigt inspirerande. Sexigt, men knappast porrigt. Och alldeles för mycket tjejer, om det är heterokvinnor som ska se på den här filmen. Inga män alls.

Denna påtagliga kvinnodominans får mig att ställa den (för mig) ofrånkomliga frågan – är denna ojämlikhet egentligen ett sätt att undvika en konfrontation med manlig sexualitet, och vad som händer med såväl manlig som kvinnlig sexualitet när de möts? Är det en billig form av fuskfeminism, som fungerar bara så länge man exkluderar männen? Sitter manshatet så djupt i en del feminister att de helt enkelt inte klarar av att se män som sexobjekt, i positiv mening? Eller övertolkar jag nu? Riktar sig denna film helt enkelt bara till lesbiska kvinnor?

tunn linje

dd-phonefuck

Den åttonde filmen, PHONE FUCK, av Ingrid Ryberg, handlar i all enkelhet om telefonsex, och skildrar detta lite halvtaffligt, men innerligt och gulligt. Naket, och rätt sexigt. Det är fint att telefonsexet blandas med parallella tänkta bilder, eller minnesbilder, av ett tillfälle när huvudpersonerna har sex med varandra på riktigt, och inte bara via telefonen.

Den här filmen hade tjänat på bättre teknik – HD-kamera och bra ljud. Taffligheten kommer främst av brister i den tekniska kvaliteten, den ligger inte hos skådespelarna eller manuset. Helt klart en värdig episod i en serie erotiska filmer. Det enda jag har klar kritik mot är att det än en gång är ett lesbiskt par som skildras. Det blir lite för mycket Queer-PK över hela produktionen, med tanke på att lesbiska kvinnor trots allt är i kraftig minoritet generellt. Även bland de kvinnor som vill se feministisk film är nog andelen heterosexuella klart större än homsexuella.

tunn linje

dd_browncock

Den nionde filmen, BROWN COCK, av Universal Pussy, är i all korthet en orgie i penetration. Det enda vi får se är i praktiken en kvinnas underliv som penetreras, först av en brun löskuk (därav titeln), och sedan en annan kvinnas hand, som större delen av filmen är helt inne i den första kvinnans fitta – ett riktigt handknull. Det här är definitivt rätt porrigt, och extremt könsfixerat. Går du igång på fittor och fisting är det här en film för dig.

tunn linje

dd-flashergirl-metro

Den tionde filmen, FLASHER GIRL ON TOUR, av Joanna Rytel, är en rätt knasig film, mer en dokumentär konceptfilm än en porrfilm. Joanna presenterar sig själv som en kvinnlig blottare, och åker till Paris för att blotta sig i fontäner, i hotellrumsfönstret och i Paris Metro – tunnelbanan. Det är onekligen fantasieggande, och kanske lite skrämmande. Hur vågar hon? Annorlunda film.

tunn linje

dd-authority_1

Den elfte filmen, AUTHORITY, av Marit Östberg, är definitivt den som mest påminner om traditionell porr, i positiv mening. Det här är riktigt sexigt. Det är en lesbisk historia (ja, de har t.o.m. hittat på en klassisk porr-storyline!) om en kvinna som provocerar en kvinnlig polis, vilket leder till ett fantastiskt knull i en risig lagerlokal.

dd-authority_3

Det runkas, knullas med batong i analen, med handbojor, utövas fisting och hela hardcore-baletten – och hela tiden känns det ändå väldigt äkta, naket, innerligt och kärleksfullt mellan de unga kvinnorna. Till och med romantiskt, trots den rätt hårda kontexten. Här funkar den skitiga, primitiva mobilkameratekniken, i all sin nakna dokumentärstil. Bra film!

tunn linje

dd-liberationofmen

Den tolfte filmen, FOR THE LIBERATION OF MEN, av Jennifer Rainsford, tycker jag mest är extremt konstig. Anonyma onanerande unga män i damunderkläder, med peruker som täcker hela huvudet, ihopklippt med korta sekvenser av en gammal kvinna. Visst, om man tänder på de här onanerande männen, men även deras runkande känns rätt desperat och manieriskt, koreograferat, poserande. Inte sexigt alls, och vad filmen i övrigt har för budskap fattar jag inte. Skumt – och absolut inte porr.

tunn linje

dd_cometogether

Som en bonusfilm medföljer även COME TOGETHER, en liten kortis av Mia Engberg, inspirerad av Beautiful Agony och liknande projekt. Den visar i all korthet kvinnor som onanerar – men man ser inte deras kön eller händer. Man ser deras ansikten. Come Together var i själva verket inspirationskällan till Dirty Diaries, utifrån tankegången att fler borde se den här typen av film. Den är tydligt en skiss, men det sänker inte kvaliteten på något sätt. Den har en äkthet och en nerv som är svår att fånga. Kärleksfullt, naket och självutlämnande.

Linje

Så. Det var alla filmerna i Dirty Diaries. Hur sexigt det var, eller feministiskt, får du som tittare avgöra. Den feministiska aspekten av filmen verkar främst komma till uttryck i att det är fler kvinnor inblandade i handlingen, och att de alltid är pådrivande. En viktig aspekt av detta, som förstås kompliceras av att det är film (voyeuristiskt så det förslår), är hur kvinnor alltjämt främst ses som objekt för andra att njuta av, snarare än subjekt.

Detta är faktiskt den centrala frågeställningen i hela detta filmprojekt, och det är onekligen en mer komplex fråga än man kan tro – går det att göra feminstisk porr? Eller är det så att hur man än gör, så kommer våra blickar att vara präglade av vår tids könssyn? Att hur man än gestaltar sexuella kvinnor, så kommer de främst att vara objekt, och männen subjekt? Är det så? Kan vi ändra på det? Och i sådana fall hur?

Min kära hustru tycker dock att det är alldeles för få män med i filmen. Som heterokvinna vill hon se sexiga män ha sex (gärna med andra sexiga män), och det tyckte hon var en bristvara i Dirty Diaries. Det är väldigt mycket tjej-tjej-sex, och det är en lite märklig konsekvens av den feministiska ambitionen. Antingen lesbiskt, eller solo, eller sex med en man som är underordnad. Jämlikt sex mellan man och kvinna är det ont om i Dirty Diaries. Men det finns, och det är för väl.

dd-skin_2

Det är dock onekligen fascinerande att Mia Engberg har fått Filminstitutet att finansiera projektet – än är inte undrens tid förbi. Visserligen med bara 500.000 (vilket är att betrakta som kaffepengar när man gör något så kostsamt som att göra film), men det har givetvis hjälpt till, inte minst med tanke på att detta trots allt är en extrem lågbudgetfilm.

Att Dirty Diaries har en konstnärlig inriktning, får också det spännande resultatet att man kan köpa DVD:n på Buylando och andra liknande videobutiker, något som absolut inte kunde ha skett om det vore en fullfjädrad porrfilm av mer ”normal” karaktär. Dirty Diaries är helt enkelt en suverän dörröppnare för sexualiteten in i den etablerade filmkulturen.

Jag ser Dirty Diaries som en milstolpe rent kulturellt sett, bitvis mycket underhållande men rätt ojämn rent konstnärligt sett, och tyvärr rätt svag rent pornografiskt sett (det är inte mycket jag faktiskt tänder på) – men en viktig film är det, och jag hoppas att många köper den. Den borde finnas i DVD-hyllan hos varje cineast, och hos alla som är intresserade av konstnärliga skildringar av sex.

Jag önskar verkligen Mia Engberg lycka till med kommande filmprojekt. Hon är en seriös och hängiven filmare med känsla för vad som berör. I framtiden hoppas jag att hon tar kommandot bakom kameran igen, och skriver sina egna stories. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

tunn linje

Besök hemsidan för Dirty Diaries! för att få veta mer om filmen.
Besök gärna Mia Engbergs egen hemsida för att få veta mer om Mia och hennes filmande.
Besök även gärna NjutaFilms, distributören av DVD:n.
För att inte tala om SubDVD, Sveriges coolaste videobutik, både iRL och på nätet.

Dekorrand

Jag har biljetter till porriga Rammstein!

2/10, 2009

rammsteinkollage

För några dagar sedan släpptes biljetterna till Rammsteins konsert i Stockholm i februari nästa år. Vi hängde på telefonväxeln, och fick faktiskt biljetter – riktigt kul, med tanke på att de måste ha tagit slut på mindre än en timme. Och nu har jag fått än mer entusiasm inför deras konsert…

Till sin tokroliga låt ”Pussy” har Rammstein gjort en musikvideo som med all sannolikhet är den porrigaste som någonsin gjorts i musikbranschen. Det leks med stereotyper, och medlemmarna i bandet deltar i en extremt kort, men intensiv porr-orgie, med storbystade porrvalkyrior i klichémiljöer, och det sparas inte på krutet – det är kukar och fittor och knull och sprut, och man anar att censurivrare världen över får hjärnblödning vid bara tanken.

Refrängen är föredömligt enkel och rakt på sak”You have a pussy, I have a dick, so what’s the problem, let’s do it quick!” Inga spetsfundigheter, inga metaforer, inga poetiska omskrivningar. Bara SEX. Det känns rätt befriande med denna rakt-på-sak, no-bullshit-attityd, och jag applåderar Rammstein för denna känga i röven på nypuritanismens och lagommoralismens förkämpar.

”Schönes Fräulein, Lust auf mehr?
Blitzkrieg mit dem Fleischgewehr!
Schnapps im Kopf, du holde Brau, Steck Bratwurst in dein Sauerkraut!”

Det är så himla kul att Rammstein på detta sätt än en gång lyckas säga ett stort, fett ”FUCK YOU” till alla PK-fjollor och moralnissar. Jag gillar verkligen den här videon! Och det känns nu extra roligt att jag ska gå och se Rammstein i februari – tillsammans med alla mina tre tonåringar, som alla älskar Rammstein. Riktigt skoj!

tunn linje

Jag lyckas inte med konststycket att lägga in en video från RockTube här i WordPress, så vill ni se videon får ni klicka er hit.

tunn linje

Läs även gärna en bra artikel i danska Politiken om Rammsteins porrvideo!

Dekorrand

Magnum Coltrane Price – en fantastisk artist – men…

21/05, 2009

magnum_1

Jag har träffat Magnum ett flertal gånger, och tycker att han är en riktigt schysst snubbe med hjärtat på rätta stället. Och jag är enormt imponerad av hans artisteri. Han spelar bas och sjunger med den äran, både tillsammans med trombonlegenden Nils Landgren i hans fantastiska band Funk Unit (och en mängd andra band), men också med egen grupp, som soloartist. Magnum är verkligen en gedigen musikant, en skicklig, själfull, kreativ, cool artist med känsla ut i fingerspetsarna.

Magnum är dessutom en person som är lätt att tycka om, av flera anledningar – inte bara hans musik. Han utstrålar den där kramvänliga nallebjörnenergin, som gör att trots alla tuffa tatueringar och hip-hopattityd, så kan man slappna av i hans närhet. Han verkar lugn, helt enkelt.

Därför blir jag en smula bestört när jag läser Magnums artikel på Politikerbloggen. I den går Magnum hårt åt fildelning och kopiering, på ett extremt känslomässigt, och tyvärr även oerhört osakligt, felaktigt, onyanserat och aggressivt sätt. Och det känns trist, för jag vill verkligen sympatisera med Magnum, som jag gillar personligen, men som nu alldeles uppenbart är ute och cyklar så det sjunger om det. Det känns mest som att Magnum (som så många andra begåvade artister) vill skylla sina karriärproblem på fildelare och piratkopiering.

magnum_2

Hans retorik är yxig och svepande, och han blandar ihop upphovsrätt med mönsterskydd, patent och varumärkesskydd, på ett sätt som gör att man anar att han egentigen inte riktigt vet vad han argumenterar om. Och han kastar beskyllningar och personliga påhopp omkring sig som ett argt barn i sandlådan (hans högst ofördelaktiga beskrivning av Christian Engström kan jag inte tolka som annat än starkt känslomässigt färgad). Magnum påstår vidare att Piratpartiet sprider desinformation, dock utan att någonstans precisera vilken slags desinformation, eller om vad. Det är känslosamt, och jag kan känna sympati med hans känslor, men nästan alla hans argument är fullkomligt onyanserade, felaktiga och missvisande, och ibland rent ut sagt bisarra.

”Att kunna sprida verk som är upphovsrättsskyddade till över 25 miljoner användare (varje användare lär ha kopierat mer än 1 enda fil skulle jag tro) är ekonomisk brottslighet på en sådan stor skala att det inte ens längre känns brottsligt, jag förstår att det känns rätt tryggt bakom miljoner av gelikar, liksom när nazisterna mördade miljontals judar så kände man nog inte att man gjorde fel när “alla gjorde det”.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Det här är pinsamt, Magnum. Att jämföra fildelning med nazismens massmord på miljoner judar är så osmakligt och dumt (du har aldrig hört talas om Godwins lag, va?), att jag verkligen inte trodde dig om något sådant. Jag förstår om du känner dig drabbad och frustrerad, men det här är en överreaktion som är fullkomligt vansinnig.

”Att piratkopiera musik har länge sedan varit olagligt, sampling, att spela in covers, kassettband, CD, DVD-kopiering för annat än privat bruk har iallafall under hela mitt verksamma liv varit olagligt.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Detta är desinformation, Magnum. Det stämmer inte alls. Sampling är tillåtet, upp till fyra takter har jag för mig (vet inte helt säkert, men du borde veta detta, Magnum, som hip-hop-artist, med tanke på att hip-hop-musiken till stor del bygger på sampling), att spela in covers är naturligtvis också tillåtet (en mycket stor andel av all musik som spelas in och säljs är just covers), även för kommersiellt bruk, att kopiera LP-skivor till kassetter, liksom att kopiera CD-skivor, för privat bruk, är också tillåtet. DVD-kopiering påstås ofta vara förbjudet även för privat bruk, så ofta att jag inte längre vet om det är lögn eller sanning. Olaglig piratkopiering är det när du t.ex. kopierar någons musik-CD eller DVD-film och säljer vidare för egen vinning. Detta skall naturligtvis fortsätta vara olagligt, något som även Piratpartiet hävdar.

magnum_4

Piratpartiet vill inte ta bort all upphovsrätt. Piratpartiet vill reformera upphovsrätten, avkriminalisera nedladdning och fildelning för eget bruk, men behålla ideell och kommersiell upphovsrätt. Även dessa regler behöver självfallet reformeras. Reglerna bygger på teknisk utveckling från början, och med ny teknik måste teknikberoende regler med all nödvändighet också förnyas.

”Att säga att musiker och artister får månadslön i miljonklassen är lögn.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Det tror jag inte att någon har påstått heller – absolut inte i Piratpartiet i alla fall. Piratpartiet vill inte pungslå konstnärer och artister. Däremot tycker PP att det är rätt att de stora mediebolagen tar stryk om de inte vill anpassa sig till modern teknologi, och istället försöker utöva utpressning och hot mot sina artisters fans. De som arbetar med media och kultur måste också hänga med i utvecklingen, om de vill vara en del av det moderna samhället.

”Ni vet när man köper en “svart” biljett utanför konserten för de vanliga biljetterna är slut? När de kostar 4000kr så får artisten inte ett enda öre av den biljetten, bara snubben som du köpte den av.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Fel igen, Magnum. Om biljetten ursprungligen kostade låt oss säga 500 spänn, så kommer förstås dessa 500 spänn artisten till godo, oavsett om biljetten sedan säljs vidare för hur mycket som helst. Vi har en fri marknad, och om jag köper bananer för 10:- kilot i en butik, och sen säljer dem vidare för 30:- kilot, och mina kunder faktiskt vill betala det, så kan knappast den ursprungliga butiken klaga på det. De fick vad de ville ha för bananerna, och jag får förhoppningsvis vad jag vill ha. Vad man skulle kunna säga om de där 4.000:- som någon säljer en biljett för, svart, är att den ursprungliga prissättningen förmodligen är felaktig. Om en artist är så jämrans populär, så vissa kan tänka sig att köpa en biljett för 4.000:-, så borde artisten/produktionsbolaget ha erbjudit de bästa platserna för högre priser än 500:-. Bästa platserna 2.000:-, till exempel? Då försvinner en del av den svarta marknaden, och artisten får mer i vinst. Så om du är en artist som folk är villiga att betala extrema biljettpriser för, svart eller vitt, höj dina biljettpriser istället för att gnälla på dem som säljer biljetter svart.

”Nej, man får inte kopiera en ritning på ett Myresjö-hus och bygga ett exakt likadant själv.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Jo, det får man faktiskt – så länge man inte gör det kommersiellt. Låt oss säga att jag går till Svenskt Tenn, och ser en vacker stol som kostar 22.000, och då inser jag förstås att det har jag inte råd med. Men låt oss också anta att jag är en skicklig möbelsnickare, så jag gör en exakt kopia av den stolen. Det kan ingen hindra mig från att göra. Dock är det olagligt att göra business genom att framställa flera likadana stolar, och sälja dem i min butik. Det kallas mönsterskydd, och är ett mellanting av patent och upphovsrätt. Det kan dock vara aktuellt att även se över dessa lagar, eftersom de utan tvekan är en inskränkning i människors frihet att uttrycka sig i färg och form.

”Internet var en HELT REKLAMFRI ZON för bara 7-10 år sedan”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Öööhh… Vilket Internet har du surfat på? Jag kopplade upp mig för första gången 1997, och det första jag märkte var denna enorma mängd blinkande reklambanners man såg överallt. Plus att en mängd hemsidor naturligtvis är ren reklam – för företag och deras produkter, för artister, för ideologier, för allehanda intressen som enskilda personer och grupper nu kan marknadsföra mer eller mindre gratis över hela världen. Vad som har skett sedan dess är att Internet har blivit en självklar kanal för all möjlig förmedling av information, som handel, ekonomiska transaktioner och mycket annat. Internet har blivit en integrerad del av samhället, och då finns naturligtvis reklam där, lika mycket som i andra mediala sammanhang.

”Låtskrivaren får bara betalt OM nån gillar det han/hon har gjort”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Precis som vilken annan egen företagare som helst. Tar du ett eget initiativ och marknadsför något på eget bevåg, oavsett om det är musik, bananer, försäkringar eller småhus, så måste du betala dina underleverantörer alldeles oavsett om du själv får betalt, och löner till eventuella anställda. Sen får företagaren/producenten/artisten betalt – OM nån gillar det han/hon har gjort, och betalar för det (om priset är rätt).

”När snickaren löser ett problem (t ex imma på ett bastufönster) ska han kunna få patent på sin lösning för det berikar och uppmuntrar uppfinningsrikedom, originalitet och skaparglädje.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Det stämmer inte heller. Snickaren som löser ett problem gör det med största sannolikhet inte med motivationen att få ett patent som han/hon kan tjäna pengar på, utan för att snickaren är en kreativ och uppfinningsrik person, helt enkelt. Och att patent skulle ”berika och uppmuntra uppfinningsrikedom, originalitet och skaparglädje”, det tror jag inte ett smack på. Snarare är det precis tvärtom. Om det är något som verkligen har stoppat upp, och stoppar upp, teknologisk utveckling, så är det just patentlagarna. Så många uppfinningar som har blivit blockerade och stoppade på grund av patent, eller som inte har nått marknaden för att stora bolag har köpt upp patenten och dödat produkten, går knappast att räkna sig till.

Kopiering är det sätt på vilket vi människor lär oss av varandra, och utvecklingen går framåt. Om en keramiker i en by för 3.000 år sedan hittade på ett sätt att tillverka vattentäta kannor som går att hälla ur utan att det dräller och droppar, så kopierar naturligtvis de andra keramikerna denna uppfinning. Annars dör uppfinningen med keramikern, och utvecklingen går inte framåt.

Om patentlagstiftningen hade funnits på stenåldern så skulle vi fortfarande vara kvar på stenåldern.

magnum_3

Det måste uppenbarligen sägas många gånger, men all tillgänglig statistik visar att de som fildelar och kopierar mest, är också de som köper mest. Det finns inga siffror som tyder på att fildelning har skadat försäljningen av musik eller annan kultur. Vad fildelningen har gjort är att ersätta äldre former av medier, äldre former av kulturdistribution. CD och DVD är format som snart kommer att vara lika otidsenliga som vinylplattor. För trettio år sedan fanns inte videobutiker, och om tio år finns inte heller videobutiker. Med ny teknik kommer nya distributionsformer. När Skivfönstret stängde så ställde de de en skylt i fönstret – ”stängt p.g.a. fildelning” – men det var förstås inte alls sant. Snett över gatan ligger No. 1 Video, och där säljs DVD-filmer på löpande band. Vi kulturkonsumenter köper mycket mer film än någonsin, och vi har inte obegränsad ekonomi. Så när det säljs mer film, säljs det färre musik-CD. Enkel ekvation.

”Vill ni stödja kultur? Enkelt, köp den så att konstnärerna kan fortsätta att skapa fritt.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Ja, och jag har verkligen velat köpa Magnums musik. Men det är väldigt, väldigt svårt att hitta den. Den första skivan jag inkorporerade i min ”Magnum-samling” är den fullkomligt supersköna, tunggungit souliga Bound To Be Black. Det är en riktigt, riktigt bra platta, som jag fortfarande kan lägga i CD-spelaren emellanåt. Jag hittade den på biblioteket, lånade och kopierade. Detta är 100 % lagligt, eftersom det är kopiering för privat bruk. Men hans mer hip-hoppiga platta Poängen köpte jag av honom personligen, i samband med skivsläppet. Men sen har jag inte fler. De går nämligen inte att få tag på.

Jag skulle gärna samla på Magnums musik. Hade han släppt 10 plattor hade jag nog köpt allihop. MEN – det har han inte, och de skivor han HAR släppt hittar jag inte att köpa. Och enligt honom själv så har han en enorm mängd egenkomponerad musik i sina hårddiskar, som fortfarande inte finns någon annanstans. Så hur har du tänkt, Magnum? Jag skulle gladeligen pröjsa några kronor per låt för att få ladda ner dem i hög CD-kvalitet på nätet. Men jag vet inte hur man gör, eller om det ens är möjligt.

Musikbranschen har länge varit riktigt usla på att bygga nya distributionskanaler. Det finns olika kanaler för musikförsäljning, men bolagen är fortfarande fast i gamla modeller, med centralstyrda och dyra produktioner, reklamkampanjer, gammaldags marketing, samt butiksförsäljning av dyra CD-skivor. Som om vi fortfarande levde på 1900-talet. Men det ser ju inte ut så längre. Många som laddar ner från gratissajter som The Pirate Bay gör det för att det inte går att få tag på det man vill ha någon annanstans – för att mediabolagen tjyvhåller på materialet, och skiter i att distribuera, om det inte finns tillräckligt med vinstpotential i det.

Nutida konstnärer måste hitta nya distributionskanaler för sin konst, om de vill leva på den kommersiellt. En enormt viktig del i detta är att utveckla en relation med sina fans, att kommunicera med de som faktiskt köper det man skapar. Stamkunder är det bästa som finns (lättast att underhålla), och de ska förstås i möjligaste mån få ”The V.I.P. treatment”. Om du själv sköter din distribution, kan du ha e-postlistor över dina fans, och skicka en bonuslåt till dina trognaste kunder. Du kan ha en Fan Club, med nyhetsbrev till alla medlemmar. Det finns så många spännande och nya sätt att nå sin publik, så det är egentligen helt otroligt att du inte har en större krets av fans, som gärna köper din musik.

”Jag tror inte PP alls “gillar kultur”, dom skulle förmodligen inte veta vad kultur var ens om dom fick den gratis.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Jag känner massor av musiker och andra konstnärer – författare, kompositörer, dramatiker, skådespelare, gycklare, målare, poeter, berättare, fotografer och mer därtill, och jag har själv levt på konstnärligt arbete hela mitt liv – som grafisk formgivare, fotograf, illustratör, skådespelare m.m., och nästan allt jag gör berörs på ett eller annat sätt av upphovsrättslagen. Och – det måste sägas – många, många av mina konstnärliga vänner tänker rösta på Piratpartiet, och flera av dem har t.o.m. blivit medlemmar. Så nog gillar vi piratpartister kultur, och somliga av oss är alldeles äkta kulturarbetare.

magnum_5

Ofiltrerad media är obarmhärtig, och ofta hade man önskat att det hade funnits en redaktör i vägen, som hade sagt ”men snälla du, det här kan vi inte publicera – det innehåller så många sakfel och påhopp, att det kan göra dig till åtlöje, och i värsta fall väldigt impopulär”. Förvisso håller Politikerbloggen ungefär samma seriositetsnivå som Se & Hör, men det är extremt ansvarslöst, och riktigt, riktigt taskigt mot Magnum att släppa in en sån har artikel, helt oredigerad, helt utan korrekturläsning, helt utan genomläsning av en duktig redaktör.

Det är verkligen min uttryckliga förhoppning att detta sammelsurium inte ska skada Magnums musikkarriär. Magnum Coltrane Price är enligt min mening en av Sveriges intressantaste artister, och jag uppmanar verkligen dig som läser detta att lyssna på hans musik – och – köp hans musik! Om ni hittar den, vill säga…

Jag tänker inte bojkotta Magnum för att han har korkade åsikter om fildelning. Och det hoppas jag att ingen annan gör heller. Om man skulle bojkotta alla artister som har konstiga åsikter om än det ena, än det andra, så skulle man snart ha en väldigt tom skivhylla. Jag tror helt enkelt att Magnum har väldigt dåliga rådgivare, och att han har lyssnat lite för mycket på sina skivbolagskontakter. Skivbolagen har nämligen mer att förlora på fildelningen än vad artisterna har. Den nya tekniken kan göra enskilda artisters musik mer tillgänglig för många fler, och det i sin tur ökar marknaden för artisterna – som t.ex. Magnum Coltrane Price.

tunn linje

Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig, på en konsert i Kungsträdgården 2007.
Ja, mina bilder är också skyddade av upphovsrätten, men jag tillåter gärna Magnum själv att använda dem som han vill (kontakta mig om du vill ha dem högupplösta, Magnum!).
Ni som vill skriva något positivt och uppskattande om Magnums musik får också gärna använda bilderna.
Ni som vill dissa Magnum för hans politiska villfarelser (eller något annat) får dock absolut INTE använda mina bilder. Den som gör det ändå kommer att få ett rätt jobbigt brev av min advokat.
Skall bilderna publiceras offentligt måste givetvis upphovsman uppges.

Kolla gärna in Magnum på MySpace, och lyssna på hans coola musik.
Du kan även hitta Magnum på Devious Recordings.

tunn linje

Mer om fildelning:
Johan Wigmo

Dekorrand

IPRED – hej då rättssäkerhet – välkommen terror!

6/04, 2009

execution

Nyligen antogs Privatpolislagen IPRED i riksdagen. Det kan vara nyttigt att få lära sig vad denna nya lag faktiskt innebär. När man skärskådar lagen är det väldigt lätt att man kommer till slutsatsen ”Detta kan inte vara sant!” – men det är det. Tyvärr.

Den text jag publicerar här nedan är i alla väsentliga delar skriven av Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge – inte för att jag är lat (*fniss*), utan för att jag instämmer till 100 % i allt Rick skriver, och få är så insatta i IPRED-lagstiftningen och dess konsekvenser som just Rick.

Därför är det i denna specifika fråga bättre att jag öppet citerar Rick, snarare än att jag försöker vara originell och skriva på mitt eget sätt. Texten är något förkortad, rent språkligt lätt redigerad, och en och annan kommentar och komplettering har jag skrivit till, men jag anser inte att det är särskilt viktigt vem som har gjort vad här – det viktiga är budskapet. Och Rick har givit sitt uttryckliga medgivande till att jag använder hans text.

tunn linje

Till att börja med innebär denna nya lag, IPRED, att upphovsrättsmaffian får göra privata brottsutredningar. Privata brottsutredningar har varit totalt förbjudna tidigare, men nu skrivs det uttryckligen in i lagen att upphovsrättsmaffian får göra just det. Just de är nu undantagna från personuppgiftslagen som säger att privata intressen inte får göra sådant.

De får också tvinga en internetleverantör att lämna ut personuppgifter för de personer som ligger bakom IP-numret de spanat på, och som de anser fildelar. Detta har inte ens polisen befogenheter till. Upphovsrättsmaffian får alltså betydligt större befogenheter än den svenska polisen. Läs den meningen igen: Upphovsrättsmaffian, en privat industri, får betydligt större befogenheter att kränka vanliga medborgares privatliv än den svenska polisen. Det är bland annat därför som det här har kallats för privatpolislagen.

Dessutom får upphovsrättsmaffian frysa bankkontot och beslagta huset för en person som de misstänker för fildelning. I klartext, så är det den som står för abonnemanget bakom ett IP-nummer. Ja alltså, du och din familj får bo kvar där, men huset är belagt med så kallat ”kvarstad”, vilket innebär att det i allt väsentligt är taget i beslag. Notera nu att det inte ens gäller personen som är misstänkt för fildelning, utan istället den som innehar det abonnemang som har använts.

Sedan kommer Kronofogden på besök, och gör husrannsakan. Det är först då du får reda på att dina bankkonton är frysta. Formellt heter det inte husrannsakan, utan intrångsundersökning, men det är precis samma sak med ett annat namn. Då går de igenom alla datorer, alla backuphårddiskar, alla MP3-spelare, allt. Har du nakenbilder på datorn? Varsågod att titta, kära upphovsrättsmaffian, säger riksdagen. Har du privata dagböcker? Varsågod, upphovsrättsmaffian. Privat surfhistorik? Politiska åsikter? Sexuella preferenser? Kom, kom, ta för er bara, upphovsrättsmaffian. Inte bara på dina datorer, utan för alla i hela hushållet. Riksdagen är generös, den som inte har något att frukta kan inte ha något att dölja.

Därnäst kommer ett utpressningsbrev. Då kräver de dig, eller den barnfamilj som de gjort husrannsakan hos, på tiotusentals eller ibland hundratusentals kronor. Skadeståndet de kräver behöver inte vara pengar de förlorat. Lagen går bort från en grundprincip i svensk civilrätt om att man bara kan kräva igen faktiska förluster. Lagen tillåter Lobbyn att sätta skadeståndsnivån utifrån ”industrins intresse att det inte upprepas” – i klartext, så högt att det skrämmer folk. I allt väsentligt privata straffböter, alltså. Men på hundratusentals kronor i stället för, som är brukligt, hundralappar.

Av ren ”vänlighet”, så erbjuder de sig att inte gå till domstol om du betalar halva beloppet inom tio dagar. Om det går till domstol, så hotar de med att du dessutom måste betala deras rättegångskostnader. I Danmark, där det här systemet har funnits ett par år, så blir de flesta så rädda att de betalar för att bli av med problemet, oavsett om de har gjort något fel eller inte.

Ändå har lagen floppat i Danmark. Den fungerar inte som avsett. I en artikel i DN beskrivs det hur det har blivit extremt svårt att få fällande dom mot misstänkta fildelare, med mindre än att de faktiskt erkänner. Så om detta kommer att ske i Sverige också är risken mycket stor att man snart skärper lagen, inför än mer drakoniska åtgärder, tar bort ännu mer lagskydd för enskild individ, och därtill gör straffen ännu hårdare. Det kan alltså bli värre.

En intressant uppgift i sammanhanget är att trots att nära 3000 privatpersoner har blivit stämda, kommer inte ett öre av skadestånden från stämningarna till de verkliga upphovsmännen. Detta är alltså INTE en lag som skyddar kreatörernas inkomster – den gäller bara advokater och räknenissar.

Konceptet ”rättssäkerhet” existerar inte längre. Lobbyn är inte ett dugg intresserad av att personen som faktiskt fildelat betalar, de är intresserade av att någon får agera syndabock. Om det är rätt person är inte så viktigt. Det kan alltså vara en granne som surfat in på ditt trådlösa nätverk, eller någon som sitter i en bil utanför ditt hus, eller någon som har hackat sig in på ditt konto. Du kan alltså vara helt oskyldig, men det spelar ingen roll för upphovsrättsmaffian.

Du kan förstås gå till domstol om du trots allt kräver någon form av rättvisa och inte vill betala. Men då måste du bevisa din oskuld. Lyssna noga nu – bevisa din oskuld. Det är inte längre en straffrättslig rättegång, utan en civilrättslig. ”Oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel” gäller inte. Men — aha! — Lobbyn har ju frusit ditt bankkonto. Så det finns inga pengar till försvarare. De pengar som finns kommer du inte åt.

Slutligen, efter att ha dömt dig till ett enormt skadestånd (eftersom du inte har råd med försvarare), så kan du och din familj tvingas att själv betala en tidningsannons för att berätta att ni blivit dömda. Det här är också något helt nytt, en återinförsel av skampålen, som den dömde dessutom tvingas att betala för.

Det behövs inga överdrifter, inte någon speciell retorik, för att detta ska bli en fullkomligt vansinnig skräckhistoria. Det räcker att berätta rakt upp och ner vad den här lagen innebär. Problemet är snarare att över huvud taget bli trodd.

Privatpolislagen är inte en anti-fildelningslag.
Det är en anti-rättssäkerhetslag.

Prata om det här med dina vänner och bekanta. Tag reda på mer om Piratpartiet, och berätta gärna vidare om det som idag är det enda parti som försvarar dina rättigheter till ett privatliv. Och framför allt:

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

tunn linje

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Dekorrand

Jag tittar inte på Melodifestivalen, men…

17/03, 2009

…i år övertalade min äldsta son mig att lyssna på ett bidrag i hans iPod – La Voix. Och jag gillade det. Skarpt. Jag har alltid varit förtjust i cross-overvarianter när det gäller musik, och kombinationen av opera och schlager funkade i det här fallet riktigt bra. Ingen har vågat sig på detta på många, många år, av förklarliga skäl, sedan Loa Falkmans ytterligt pinsamma ”Symfoni” (också i Melodifestivalen, 1990). Men La Voix var riktigt kul. Malena Ernman har egentligen aldrig varit en av mina favoriter, eftersom jag tycker att hon är lite för kall och vass för min smak – jag föredrar de mer varma, lyriska och dramatiska rösterna, som Cecilia Bartoli. Men i Melodifestivalen visade sig Malena passa alldeles förträffligt bra, och jag är vederbörligt imponerad (jag har svårt att sluta nynna på låten…).

Nu anklagas upphovsmannen bakom La Voix för plagiat, eftersom La Voix faktiskt lånar väldigt mycket från en gammal operaklassiker – Nessun Dorma, i operan Turandot, av Puccini. Fredrik Kempe som skrev låten La Voix gjorde också en låt 2002, som heter Vincero (vilket är slutordet i sången Nessun Dorma). Helt uppenbart är att Vincero är ett direkt plagiat av Nessun Dorma, fast i discoversion, och lyssnar man sen också på originalversionen av Nessun Dorma hör man tydligt likheterna även med La Voix. Man kan kalla det för en hyllning om man vill, men en hel del av låten är också kopierad rakt ur Puccinis partitur till operan Turandot. Detta är helt odiskutabelt.

Själv tycker jag inte att det gör något alls, jag är absolut för att låna/stjäla och göra till sitt eget. Men det förklarar också varför melodin omedelbart fastnade i huvudet på mig. Jag har lyssnat på Luciano Pavarottis version av Nessun Dorma många, många gånger, och älskar den melodin. Bättre än så blir det bara inte.

Det intressanta i sammanhanget är att direkt när jag hörde La Voix visste jag nånstans innerst inne att jag kände igen melodin, men jag kunde inte placera den. Så det är på så sätt mycket, mycket skickligt paketerat! Sen kan man diskutera moral och etik (borde inte Fredrik Kempe åtminstone nämna Puccini som en av upphovsmännen till låten?), och så vidare. Men stölden är så fräck, och så skickligt trixad med, att jag inte kopplade direkt varifrån melodin kom.

Helt klart är att Fredrik Kempe är en disco-schlager-snubbe som också älskar opera, och det är ju lite kul. Dock blir han direkt pinsam när han försöker undvika anklagelserna om plagiat –
”Nej, men det är lite samma stil. Jag är mycket influerad av 1910-talsmusik, så kallad verismomusik. Men annars tycker jag inte att melodierna är lika.”
Allvarligt talat, Fredrik Kempe – melodierna är inte bara lika. Det är exakt samma melodi, med lite omstuvade delar, bara. Så sorry, den gubben gick inte. Jag skulle känna mer respekt för dig om du gick ut öppet med att du plankat Puccini. När du påstår att det är din egen låt blir det faktiskt bara patetiskt.

Som exempel på vad Kempe själv kan prestera (utan hjälp av riktiga kompositörer), så kan jag nämna att han var med i Melodifestivalen 2004 med en egen låt (Finally), som var så ofattbart tråkig och ointressant att jag förstår varför Kempe måste låna av andra kompositörer för att få till det. Lägg därtill att han är något svajig och osäker som sångare, och komplett okarismatisk (inte så bra för en frontfigur/sångare).

Men Kempe är uppenbarligen en skicklig tjuv, och det kan vara nog så underhållande bara det! Så, Fredrik – stå hellre för att du är en Arséne Lupin, en elegant gentlemannatjuv, snarare än en unik kompositör! Då kan du få mer positivt erkännande för ditt arbete. En av hemligheterna bakom framgång är att inse både sina tillgångar och sina begränsningar, och satsa på det man är bäst på. Skip the rest.

tunn linje

En liten kul detalj i sammanhanget är den här filuren Paul Potts, som vann den engelska talangtävlingen “Britain’s got Talent” med just Nessun Dorma. Hans prestation är förstås oerhört imponerande i det specifika talangtävlingssammanhanget – men om man vill vara lite elak (fast rättvis) så ser man först på videon med Potts, och så tittar man sen direkt på klippet med Pavarotti, och då fattar man att Potts har långt, långt, långt kvar att nå till toppen, om han över huvud taget har den potentialen – vilket jag inte tror. Pavarotti har mer opera i sitt lillfinger än Potts i hela sin kropp. Men han är förstås oerhört modig, charmig, uppriktig och härlig som person, och visst sjunger han väldigt, väldigt fint. Men vill man höra opera på riktigt ska man lyssna på riktiga operasångare.

tunn linje

Av ren nyfikenhet surfade jag runt och lyssnade på lite olika versioner av Nessun Dorma, och hittad en hel del riktigt intressanta versioner. En grymt otippad, och samtidigt rätt konstig version med (hör och häpna!) Michael Bolton! Skumt, men bättre än väntat. Grymt otippat. En riktigt bisarr version av Nessun Dorma hittade jag med Aretha Franklin – crossover i alla ära, men detta var lite för mycket ostron med vaniljsås för min smak – Aretha ska nog hålla sig till soul, blues och jazz, tycker jag. Det funkar lite bättre i Lejonkungen, men det är fortfarande rätt konstigt. I genren av inte-operasångare hittar vi även italienaren Albano Carrisi, som gör en mycket annorlunda och stark version av Nessun Dorma.

Bland de ”riktiga” operasångarna hittar vi förstås Placido Domingo, som är en av de där klassiska tenorerna. Han är lite tutig, och berör mig inte alls, som Pavarotti gör. Men vackert och tekniskt fulländat är det förvisso. Då är Jose Carreras mjukare, mer lyrisk, mer gungande, mer emotionell, och det är härligt att lyssna på. Mario Del Monaco är en av de klassiska, starka tenorerna, med enorm bärighet och styrka, men det är mer styrka än känslighet, och han är snäppet för mycket mistlur för mig. Jag föredrar mer känslighet och innerlighet, och det får jag i stor dos, kombinerat med styrka och passion, av Franco Corelli. Svårslaget.

Vår egen Jussi Björling var inte dum på det där att sjunga. Han har volym över hela registret, vilket inte alla tenorer kan skryta med. Och vilken klang! Jussi drar ut på takterna som ingen annan, och i sluttonerna av denna radioinspelning från 1944 ryser jag över hela kroppen. Mästerligt! Och som kontrast till Jussis klara, rena, nordiska klang kan man få kraftfullt, glödande och italienskt passionerat med Mario Lanza, från den gamla Hollywoodfilmen Serenade (1956).

Men Pavarotti är ändå bäst. Lyssna bara på denna version av Nessun Dorma, Pavarottis absolut sista framträdande, vid invigningen av Vinter OS i Turin 2006. Det känns som att gamle Luciano vet om att det blir hans sista framträdande, och att han därför ger allt, en sista svanesång, värdig en verkligt stor stjärna, en ojämförlig operadiva. Fullkomligt oemotståndligt.

tunn linje

Hur som helst är det förstås väldigt roligt att se att operan som konstform ploppar upp här och där på de mest oväntade ställen, t.o.m. i talangtävlingar och schlagerfestivaler…

Dekorrand

Pirate Bay – onda kriminella eller framtidens melodi?

3/03, 2009

the_pirate_bay_logo1

Jag har ingenting med Pirate Bay att göra. Jag har aldrig laddat ner filer genom Pirate Bay, och jag har ingen åsikt specifikt om just Pirate Bay. Däremot har jag följt rättegången mot TPB med intresse, eftersom den rör betydligt större frågor än ett litet IT-företags göranden och låtanden på Internet.

Åklagarsidan har stött på ett fantastiskt motstånd, i det att det på grund av denna rättegång kommer fram en massa obekväma fakta, som att piratkopiering enligt mycken forskning INTE leder till lägre vinster för film- eller musikbranschen. Snarare tvärtom. Vissa enskilda aktörer har definitivt blivit lidande, men som helhet har filmbranschen aldrig tjänat så mycket pengar som nu. Men faktum är att vilka som vinner eller förlorar rent ekonomisk på denna strid är helt irrelevant. Det är helt enkelt inte ett argument.

”Det håller inte. Där har vi förstått tekniken så att man kopplar upp till en redan pågående spridning. Dessa har överförts till allmänheten redan innan. Man kan inte begå medhjälp till redan pågående brott, alltså faller det”
–– Citat från rättegången

Vi vet ännu inte om Pirate Bay bedriver en olaglig verksamhet, eftersom rätten inte har gjort sitt utslag ännu. Det kan mycket väl bli så att de blir friade. Och blir de fällda så kommer det inte att ändra särskilt mycket. Har man skapat en ny teknologi så brukar det inte gå att förbjuda bort den. Och det är själva kärnan i denna situation.

web-rotary-printing-press

När en viss teknologi utvecklas, och blir efterfrågad, så kommer det alltid att finnas enskilda individer och företag som tjänar pengar på att tillhandahålla denna teknologi. När skriftspråket uppfanns växte det fram ett skrå av skrivare, när stålet uppfanns växte det fram ett skrå av smeder, när tryckerikonsten uppfanns växte det också fram en hel bransch med tryckare, förläggare, illustratörer, författare etc. som alla var mer eller mindre beroende av tekniken.

Av samma anledning försvinner hela yrkeskategorier och branscher. Det slaktades miljontals med hästar i början av 1900-talet, eftersom motordrivna fordon blev allt populärare. När datorerna kom försvann skrivmaskinerna ur butikerna, och tillverkarna fick övergå till annan produktion eller gå i konkurs.

Upphovsrättslagstiftningen som den ser ut idag bygger på en teknologi från 1800- och 1900-talet, med industriell exemplarframställning, en teknik som idag har blivit mer och mer otidsenlig. Allt som kan digitaliseras blir digitaliserat. Det är alltså en bransch som har vuxit fram med en teknologi som en gång i tiden var ny, och som nu har blivit gammal. Branschen måste helt enkelt förnya sig eller dö. Det är oundvikligt, hur många arméer av advokater man än sänder ut för att försvara sina rättigheter. Och lagstiftningen måste ändras för att motsvara vår tids teknologi.

På 1800-talet, när biblioteken infördes, protesterade förlagsbranschen. De skulle förlora massor av pengar, och författarna skulle bli utan inkomster, enligt principen att varje utlånad bok är en förlorad inkomst. Fortfarande är det bara ett fåtal svenska författare som faktiskt får någon ersättning från biblioteken, och den är förstås mycket mindre än vad de skulel få om det var en såld bok. Utländska författare får inte ett öre. Däremot tjänar bibliotekarierna pengar på att låna ut böckerna, förstås. De får ju lön. Så som författare skulle jag ju kunna bli förbannad på att en bibliotekarie tjänar pengar på att låna ut min bok, utan att jag får något för det.

När bandspelarna nådde marknaden, för att inte tala om kassettbandspelarna, så skulle det leda till katastrof för musikbranschen. Och filmlobbyn drog SONY inför rätta när de började sälja videobandspelare, för de skulle ju leda till filmbranschens död – vilket det inte gjorde. Efter några år tjänade filmbolagen mycket mer på sålda videofilmer än på biobiljetter.

1958_grundig_taperecorder

Man kan ju också expandera frågan till andra konstnärliga områden. Arkitekter, t.ex. Varför ska de bara få betalt en gång? Faktum är att i början av 1900-talet diskuterade man möjligheten att förbjuda fotografering av hus, om man inte har arkitektens tillstånd. Absurt, kan vi tycka idag. Men fullkomligt logiskt, om man ska använda samma argument som upphovsrättslobbyn.

Det vore ytterligt naivt av mig som upphovsman till konstnärligt material att försöka kämpa emot den tekniska utvecklingen, vifta med paragrafer och hålla emot, än att försöka hitta nya sätt att leva på mitt arbete. Det handlar om att acceptera att det kommer ny teknik, och anpassa sig till den. Annars kan man bli som Facit.

När jag fortfarande var i mina spädaste tonår, på 1970-talet, då Aftonbladet fortfarande låg i Klarakvarteren, gjorde vi ett studiebesök med min skolklass, och i källaren satt en hel arme med sättare vid sina blysättmaskiner. En gammal yrkeskategori som alltså helt försvann och ersattes med en annan – som också har försvunnit, på bara ett par decennier.

Jag jobbade en tid i reklambranschen, och i början av 1990-talet anlitade jag emellanåt stora sättfirmor – företag som satte text med stora datorer med dyra fonter, och layout, och så montagebyråer som hade stora trumscannrar för miljoner, ljusbord stora som pingisbord, och gjorde trycksakslayout på jättestora plastfilmark. Dessa branscher är nu helt borta, eftersom det som de gjorde kan göras bättre av vem som helst med en hemdator och ett layoutprogram.

wordtype

Men det är ju olagligt att piratkopiera! – Ja, så tänker många idag, och det är förstås vad musik och filmbranschen vill få oss att tro. För det första är det faktiskt också irrelevant, eftersom inga lagar är ristade i sten. Det är i själva verket en av de viktigaste anledningarna till att man engagerar sig politiskt – för att ändra dålig lagstiftning.

Jag kopierar en hel del musik, och det har jag gjort sedan 1970-talet. På den gamla goda tiden gjorde jag blandkassetter, för det mesta med musik som jag hade på LP-skivor, så att jag skulle kunna lyssna på dem i min Sony Walkman. Stenålder? Nja, det är faktiskt inte så himla länge sedan. Med nyare teknik kan man nu kopiera exakt, vilket är mycket trevligt. Jag och kompisar lånar CD-skivor av varandra och kopierar dem. Och det är faktiskt inte olagligt – här i Sverige är det alldeles tillåtet. Man kan ju t.o.m. låna CD-skivor på många bibliotek, och kopiera hemma i sin CD-brännare. Men så är det inte överallt. I vissa stater i USA är det t.o.m. förbjudet att sälja begagnade CD, eftersom det minskar skivbolagens vinster. I alla fall tror och påstår skivbolagen det. Snacka om långsökt!

cdrecords

Lagar är olika, och högst relativa till sin omgivning. Det finns inga absoluta lagar, ingen gudomlig och absolut moral om rätt och fel. Ett exempel – i USA kan man sätta upp stängsel runt sina ägor, med skyltar på vilka det står ”Trespassers will be shot” – det skulle inte gå i Sverige, för vi har allemansrätten. Här kan vi alltså gå ut i skog och mark och plocka bär och svamp för eget bruk, men i USA skulle detta betraktas som både intrång på privat mark och stöld.

Det finns alltså inga självklara regler och gränser för vad som är rätt och fel när det gäller privat ägande. Det måste hela tiden balanseras mot det allmännas intressen, vilket är något som ständigt avhandlas i juridiska och lagstiftande instanser. Det handlar om att stifta lagar utifrån gemensamma överenskommelser. Och sådant förändras – hela tiden. Varje lag är en kompromiss. Det är med andra ord fåfängt att skrika ”stöld!”, eller ”lagbrott!”, eftersom dessa begrepp är relativa och föränderliga. Stöld idag är normalt förfarande i morgon.

Därför är rättegången mot Pirate Bay viktig. Den rör grundläggande frågeställningar om vad vi ska ha för lagstiftning i framtiden. Hur ska upphovsrättslagstiftningen se ut egentligen? Vad är bäst för konstnärerna, och vad är bäst för allmänheten? Vilka lagar ska vi ha?

tunn linje

Andra som bloggar om samma ämne:
Rick Falkvinge/, Piratpartiet Presscenter, Christan Engström, Allt inom IT, UNT.se Ledarloggen, projO, MinaModerataKarameller

Dekorrand

Äckligt självgod och nedlåtande moralism

4/02, 2009

kleerup

Det snackas mycket om Kleerup nu, sedan polisingripandena på Grammisgalan. Och de allra vanligaste omdömena om honom tycks vara att:

1. det är synd om honom
2. han är dum i huvudet
3. knark är faktiskt olagligt
4. han borde förstå sin roll som förebild för de unga.

Allvarligt talat, men allt detta är komplett skitsnack och snömos. Vi som inte är personliga vänner till Andreas Kleerup har för det första ingen rätt att lägga oss i hans livsstil, och vi har inte rätt att vara gulligt nedlåtande med vår klappa-på-huvudet-attityd (stackars lilla knarkande Kleerup), och det är jävligt arrogant att sitta och döma honom som dum i huvudet för att han har ett annorlunda sätt att uttrycka sig, som många helt enkelt inte begriper, eftersom han är en poet, en konstnär som använder språket på ett mer visionärt sätt än genomsnittet (det är därför han kan leva på det, och inte du, pucko!).

Huruvida Kleerup är dum i huvudet är förstås också 100 % irrelevant. Vi har fortfarande yttrandefrihet i det här landet, utan krav på lägsta IQ-nivå för att få yttra sig offentligt. Det är väldigt lätt (och rätt korkat) att avfärda någon med avvikande åsikter som korkad, för då slipper man presentera riktiga argument. Och skulle det mot förmodan förhålla sig så att Kleerup faktiskt vore korkad (vilket jag betvivlar), så vore det också extremt elakt och arrogant att dissa honom för det. Han skadar ingen, och bör därför lämnas i fred.

Huruvida Kleerup bryter mot lagen är faktiskt också helt irrelevant, eftersom det är en korkad lag han bryter mot, en ganska ny lag som nästan halva riksdagen var emot när den infördes, tvärs emot både juristers och polisers rekommendationer. Jag har sett folk skriva om detta och jämföra med trafikregler, vilket förstås är ultrakorkat, huvudlöst och komplett idiotiskt, eftersom hans snortande inte drabbar någon annan, vilket ett trafikbrott kan göra. Jag ser många som skriver om detta, som tar till brösttoner och STORA BOKSTÄVER i sitt fördömande av hans ”lagbrott”, i nån slags självgod ”jag följer minsann alla lagar, då ska fan han också göra det!”

Och det där med förebilder – det är ännu mer korkat. Egentligen tror jag att det argumentet kommer från människor som är rädda och inskränkta, och som pratar utifrån avundsjuka mot andra människors större frihet. Om ungdomar skulle ta efter alla sina idoler i allt, så skulle det var betydligt högre nivåer av supande, knarkande och självmord bland ungdomar och det skulle dessutom spelas mycket mer musik.

Det är fortfarande inte olagligt att vara drogliberal eller sexliberal, och det är fortfarande tillåtet i vår ”demokrati” att ha kritiska åsikter om gällande lagstiftning – även om många verkar ha missat det.

Kleerup påstås propagera för droger (har jag inte sett nånstans – men även om det skulle vara sant så är det inte heller olagligt, faktiskt!), och han påstås ha sagt att konsnärer ”behöver droger för att vara kreativa”, vilket jag inte heller har sett någon påstå, någonsin. Vad som är ett faktum är att många konstnärer (absolut inte alla) använder sig av vissa sinnesvidgande stimuli för att få inspiration, för att lösa upp synapserna i hjärnan och associera friare, för att få nya idéer. Detta är ett ovedersägligt faktum, liksom det att mycket av den musik som komponerats de senaste 300-400 åren aldrig skulle ha nått våra öron, om inte kompositörerna hade nyttjat någon form av stimuli.

Sen finns förstås alla dessa självgoda tangentbordsriddare som moraliserar, och yttrar plattityder om att ”ingen behöver droger” och annat kvalificerat struntprat, men det är faktiskt också irrelevant. Om du tycker att du mår bäst utan droger – fine. Men döm inte andra för vilka behov de anser sig ha. Den som är utan skuld kan ju alltid kasta första stenen. Eller nåt.

Många hänvisar till ekonomiska aspekter, att folk som kör bil utan bilbälte, äter sig feta, knarkar, super etc. skulle kosta samhället mer. Det är för det första ett orimligt argument, eftersom man med då måste förbjuda allt som är farligt och skadligt, som kostar skattepengar – som tobak, alkohol, korpfotboll, biltrafik och mycket annat. Dessutom stämmer argumentet inte, eftersom de som räknar på kostnaderna aldrig tar med både debet och kredit i sina beräkningar. Om folk super/knarkar/jobbar/äter ihjäl sig tidigt så kostar de inte pensionspengar. Om jag krockar på motorvägen i 120 km/tim med bilbälte så kommer jag sannolikt att kosta många sköna skattemiljoner i vårdkostnader, men om jag krockar i samma hastighet utan bilbälte så dör jag nästan garanterat – och det blir förstås mycket billigare för samhället. Så ekonomi är helt enkelt inte en relevant faktor i denna diskussion.

Jag känner inte Andreas Kleerup, har inte hört någon av hans musik, och jag använder inga illegala droger. Jag skulle möjligen tycka att det vore trevligt att puffa lite marihuana då och då, om det vore lagligt, vilket det är i många andra europeiska länder, eftersom det är mycket trevligare än alkoholrus, och saknar alkoholens skadeeffekter. Men jag har alltså ingen personlig agenda bakom denna artikel. Jag har inga specifika sympatier eller antipatier för Kleerup, eller för den delen drogbruk. Jag vill dock diskutera principiella och praktiska frågor i ämnet, eftersom det uppenbarligen behövs.

Vad som verkligen borde diskuteras är inte om popmusiker behöver droger eller ej. Vad som borde diskuteras är om vi medborgare kan tillerkännas rätten att som vuxna människor få bestämma över våra egna kroppar. Det är inte rätt och riktigt att staten kan tillåtas ha högsta bestämmanderätt över vad jag får göra med min egen kropp. Vad jag äter, dricker, hur jag tränar eller inte tränar, om jag har bilbälte eller inte, om jag hoppar från hustak eller broar, klättrar i berg, röker marihuana, svälter mig eller göder mig, ska inte staten ha rätt att yttra sig om, än mindre styra över.

Den återkommande frågan är alltså – vem äger dig? Vem har den högsta rätten att bestämma över ditt liv? Du själv eller någon annan? Vill du ge bort den rätten, och i praktiken bli en slav, en lakej utan suverän självbestämmanderätt över ditt liv? Detta bör diskuteras.

legalizeit

P.S. Marihuana är synnerligen hälsosamt, och innehåller verksamma botemedel mot en mängd sjukdomar och symptom. Och det finns inga registrerade skadeverkningar. Alls.

tunn linje

Carl-Michael Edenborg skriver utmärkt i ämnet, på NEWSMILL.
Max Doherty presenterar (också på NEWSMILL) en helt annan, mycket relevant anledning till att vi borde ifrågasätta just bruket av kokain. Läs den!

Dekorrand

Mina favoriter – Världens bästa filmer

4/02, 2009

filmstrip

Jag är en hängiven cineast. Jag har alltid älskat film. Filmen som konstform är så fantastisk, eftersom den omfattar alla andra konstformer i ett enda media. Film kan vara väldigt lättillgänglig. Alla kan förstå den – man behöver inte kunna läsa, man behöver inga förkunskaper. Man kan bara se, höra och uppleva allt som händer framför ens ögon och öron.

Världens bästa historier finns berättade på film. Från Odysséen, Mahabharata och Moseböcker till Shakespeares dramer och kinesiska legender, från Nationens födelse till Pippi Långstrump på de sju haven. Riktigt bra böcker blir förr eller senare film – en hel del dåliga böcker likaså.

”Film är som sex – när det är bra är det fantastiskt, och när det är dåligt är det också fantastiskt.”
– Ernst Lubitsch

Något som är helt fantastiskt för oss cineaster, är hur nutida DVD-teknik, parat med modern distribution via Internet, plötsligt har gjort gamla filmer tillgängliga på ett sätt som inte har varit möjligt förrän de senaste åren. Det är nu inom räckhåll att samla på gamla favoriter, även mer udda och obskyra sådan – det finns alltid någon annan med samma smak, som bestämmer sig för att producera en DVD-utgåva. Och det är sannerligen en lycka för mig, som älskar film. Nu kan jag samla på de filmer som har berört mig djupast genom åren, och det är verkligen roligt.

Här följer en lista som inte är komplett – det dyker ständigt upp gamla favoriter som jag har glömt, eller nya favoriter som tar mig med storm. Bland mina bästa favoriter är Vengo och Devdas nya stjärnor på filmhimlen, medan somliga funnits med sedan barndomen, som Mon Oncle, Dagen gryr och SIngin’ in the rain. Förhoppningsvis blir denna härliga lista bara längre och längre och längre…

Linje

moliere Moliére
Teaterregissören Ariane Mnouchkine gjorde i slutet av 70-talet tillsammans med sin grupp Theatre de Soleil en makalös skildring av dramatikern, skådespelaren och regissören Moliéres liv. Vi får följa den store dramatikern, regissören och skådespelaren från tidig barndom till död. Det är en poetisk och färgstark film som jag alltjämt anser vara den absolut bästa film jag sett i hela mitt liv. Det är definitivt en av de filmer som berört mig allra starkast, någonsin. Jag gråter hela första akten, bara för att den är så smärtsamt underbart vacker. Det är en lång, lång film – 4 timmar med paus – ett riktigt epos! Dödsscenen är nog den mäktigaste jag någonsin sett i en film, en ändlös, skakig språngmarsch uppför en trappa, med suggestiv sång komponerad av Purcell.
Första gången jag såg den var i början av 1980-talet, på Cinemateket, och jag såg den ytterligare ett par gånger på samma filmklubb. Sen har jag jagat efter videoversioner av den i åratal, utan resultat, tills för ett par år sedan, då en cineastisk vän till mig, Nicolas Debot (grundare och ägare av SubDVD), hittade en ny DVD-utgåva från Frankrike. Så nu har jag den! Jippiee!

tunn linje

mononcle_poster Mon Oncle
Jaques Tati var ett filmiskt geni, Chaplins sanne arvtagare, och den självklare inspiratören för många andra komiker och filmare, som t.ex. Rowan Atkinson. Man kan se reminiscenser av hans fascination för konstiga ljud i Polanskis filmer, och hans sinne för komiska detaljer är oslagbart.
Det kan vara svårt att välja en film av Tatis flera mästerverk – ”Fest i byn” och ”Semestersabotören” är helt underbara, och ”Trafic” en orgie i teknofili. Men min favorit måste ändå bli ”Mon Oncle”, ”Min Onkel”, som enligt min mening är höjdpunkten i Tatis karriär. För den fick han också en Academy Award for Best Foreign Language Film, samt Special Jury Prize i Cannes.
Mon Oncle, eller Min Onkel, som den fick heta på svenska, skildrar mötet mellan det hypermoderna, sterila och mekaniserat opersonliga ytliga i samhället, och det mer personliga, charmiga och bohemiska i Monsieur Hulots värld. Tati spelar som vanligt Hulot, och är som morbror ibland barnvakt till den lille Gerard, som bor med sina föräldrar i ett superteknologiskt modernt hus. Kulturkrockarna mellan det gamla och det nya, det emotionella och det rationella, är den bärande idén i denna film, och det är ofta enormt komiskt, med en vemodig ton.

tunn linje

ivansbarndom Ivans barndom
Även här har jag lite svårt att välja, eftersom Andrej Tarkovskij i min mening har gjort två riktigt fantastiska filmer – ”Ivans barndom” (som också är hans debutfilm), och den några år nyare ”Andrej Rubljov – Yttersta Domen”. ”Andrej Rubljov” är också en av Ingmar Bergmans favoritfilmer, och vill man vara lite elak så kan man antyda att det kanske beror på att den är så tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans kanske bästa film; ”Det sjunde inseglet”.
Men jag väljer ändå ”Ivans barndom” eftersom den för det första är en otroligt stark debutfilm, och för att den är så utpräglat Tarkovskij – den är en helt egen skapelse, med såväl poetiska övertoner som nattsvart ångest. Och den är vacker. ”Ivans barndom” innehåller scener som alltjämt kan få mig att börja gråta, redan bara om jag berättar dem för någon. Fantastiskt. Det är också en djupt tragisk film, i det att den skildrar en värld i krig. Men man får inte se starka krigsscener, med våld, kanoner, explosioner och allt det där som självklart skulle finnas med i en amerikansk film på samma tema. Den unge Ivan är föräldralös, på grund av kriget, och ger sitt liv mening genom att agera spion. Han samlar kottar, barr och andra små ting ur naturen, som skall representera tanks, befästningar och andra militära mål.
Ivans relation till den äldre officeren som är hans kontakt är förstås en far-son-relation som inte är utan konflikter. Officeren vill inte att Ivan ska utsätta sig för risker, men Ivan vill bevisa sitt värde genom sitt arbete.
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

visomalskadevarann Vi som älskade varandra så mycket
Ettore Scola är en av mina favoritregissörer, och just denna film är en av mina mest älskade favoriter. Denna historia om tre mycket olika personer som under andra världskriget kämpat i motståndsrörelsen, och som skiljs åt genom sina livsöden, men ändå möts genom kärleken till en och samma kvinna, är en dröm för varje sentimental romantiker (som t.ex. jag). Den är otroligt vacker, och har massor av referenser till teater och film – som t.ex. Vittorio de Sica som dyker upp på flera sätt i filmen, samt Federico Fellini, som jämte Marcello Mastroianni spelar sig själva vid inspelningen av den berömda fontänscenen i La Dolce Vita, vid Fontana di Trevi i Rom. Första halvan av filmen är filmad i svartvitt, men i en helt makalöst vacker scen i mitten övergår filmen i färg. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna film, men bara på bio har jag sett den säkert tio gånger – så har jag den numera på DVD också. Jag älskar denna film!
Denna film går att beställa från SubDVD.

tunn linje

vengo Vengo
Tony Gatlif är en fransk zigenare som har gjort en lång rad fantastiska filmer. Gatlif är också musikant, och en hängiven musikälskare, vilket syns och hörs mycket tydligt i hans filmer. Hans genombrott kom med Latcho Drom (Lycklig resa, på romani), som är en musikalisk resa från Rajasthan i Indien, via Mellanöstern, Rumänien och Bulgarien till Spanien. Allt kretsar kring musiken.
Vengo utspelar sig i Spanien, bland spanska zigenare, och är en klassisk tragedi, med en huvudperson som går mot sin undergång. Hans bror har rymt till Marocko efter att ha dödat en man i en annan familj – som förstås vill hämnas, genom att döda huvudpersonens CP-skadade brorson. Men berättelsen är i själva verket bara ett tunt ramverk för att bära det som Gatlif egentligen vill visa – kärleken mellan människor, och till musiken. Det finns knappt en enda scen i filmen där det inte vävs in musik, på ett eller annat sätt. Det sjungs till ett träd, dansas flamenco på gatan, spelas kassetter i bilar, och det ordnas fester – med många av de verkligt stora flamencoartisterna i fokus. Detta är en film för både filmälskare och musikälskare. Själv sitter jag och ryser, gråter och skrattar mig genom filmen – varje gång!

tunn linje

casablancaCasablanca
Ingen lista över världens bästa filmer är trovärdig utan Casablanca. Denna dystra historia, regisserad av Michael Curtiz, med halvlyckligt slut är fullsmockad med fantastiska skådespelare, starka karaktärer och miljöer, med en hel drös repliker som har blivit klassiska – t.o.m. en replik som INTE egentligen finns med i filmen, som ”Play it again, Sam”. Aldrig har Humphrey Bogart varit så cool som barägaren Rick Blaine, aldrig har Ingrid Bergman varit så vacker, aldrig har en slutscen fått så många filmiska pastischer – flygplan i nattligt regn inifrån hangaren. Och Claude Reins är lysande som den cyniske poliskommissarien. Detta är klassikernas klassiker. Har du inte sett den – gör det.

tunn linje

moderntimesModerna Tider
Charlie Chaplin är filmhistoriens största ikon, och världens mest kända filmstjärna. Någonsin. Och detta är inte utan anledning. Chaplin var ett geni i många avseenden, på ett sätt som passade oerhört bra för den tidiga filmens utveckling. Han var en lysande aktör, en gudabenådad manusförfattare, och därtill en utmärkt kompositör. Moderna Tider är den sista filmen med den lille luffaren, och så anakronistisk att den gjordes som en stumfilm även om ljudfilmen hade slagit genom – med undantag för en scen där vi får höra Chaplin sjunga en knasig visa på låtsasspråk. Ändå blev den en publikframgång, och den är lika bra fortfarande. Detta måste vara en av världens roligaste filmer någonsin (funkar på barnkalas!), samtidigt som den innehåller en klockren social dimension, och en skarp samhällskritik.

tunn linje

bluesbrothersBlues Brothers
Detta måste vara en av världens bästa musikfilmer, någonsin. Dessutom en av världens mest skruvade och roliga komedier. Kombinationen av fantastisk musik, med artister som Ray Charles, Cab Calloway, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown m.fl., och den vidlyftigt bisarra historien om bröderna Jake och Elwood Blues som har fått ett uppdrag av Gud – och den galnaste biljakten i filmhistorien – gör att denna film nästan omgående kultförklarades, med all rätt. Blues Brothers innehåller mängder av klassiska scener, som caféscenen med Aretha Franklin, ”jag vill köpa din dotter” – bröderna trakasserar gästerna på en fin restaurang, den töntiga musiken i den långsamma hissen på väg upp till skattekontoret, countryhaket vid världens ände – ”What music do you play here?” – ”Oh, we have both kinds – Country AND Western!” Obetalbart.

tunn linje

sunsetboulevardSunset Boulevard
Billy Wilder var en av Hollywoods allra främsta berättare, och just denna film är kanske en av världens bästa filmer, någonsin. Definitivt är den en av de verkligt stora filmklassikerna. Sunset Boulevard är en cynisk uppgörelse med Hollywoodmyten, och innehåller därmed fantastiska filmhistoriska referenser. Gloria Swanson spelar en åldrad och bortglömd filmstjärna, en stumfilmsskådespelerska från den gamla goda tiden – något hon ju också var i verkligheten. Hon drömmer om en återkomst till vita duken, och engagerar en ung manusförfattare (William Holden) för att skriva en stjärnroll åt henne. Erich von Stroheim, den gamle demonregissören, spelar hennes chaufför, tillika en av hennes gamla regissörer. I en scen i filmen får vi se ett avsnitt av en gammal film (Queen Kelly) med henne själv i huvudrollen – en finess med detta är att just denna film faktiskt regisserades av Erich von Stroheim en gång i tiden. Snacka om typecasting.
Denna sammanblandning av fakta och fantasi fortsätter genom hela filmen – regissören Cecil B. DeMille och kolumnisten Hedda Hopper spelar sig själva, och flera andra skådespelare, som t.ex. Buster Keaton, gör cameoroller – vilket paradoxalt nog förstärker både känslan av verklighet och overklighet i filmen. Måste ses!

tunn linje

citizenkaneCitizen Kane
Denna film som envisas med att ständigt bli vald till världens bästa film av en internationell kritikerkår, gjord av den kanske störste filmmakaren någonsin – Orson Welles. Och just på grund av denna film om mediamagnaten Howard Hughes krossades hans karriär – av just Howard Hughes.
Vad retade då upp herr Hughes så till den grad att han lovade att sätta stopp för Orson Welles?
I filmen figurerar ett namn – ”Rosebud” – det sista huvudpersonen säger innan han dör. Ingen vet dock vad Rosebud står för – utom i slutet av filmen då magnatens kälke från barndomen slängs i elden, med namnet ”Rosebud” påmålat.
Det som upprörde Howard Hughes var att detta namn fanns i verkligheten – men som smeknamn på hans älskarinnas klitoris (pikant!). Marion Davies, som Hughes förgäves försökte göra till en stor filmstjärna genom att sponsra ett antal filmproduktioner med henne i huvudrollen, hade uppenbarligen i ett svagt ögonblick avslöjat detta för någon, som sedan fört det vidare. Welles kunde inte motstå att använda detta i sin film, och detta innebar att Hughes därefter gjorde allt vad han kunde för att stoppa hans karriär.
Tyvärr lyckades han alltför väl – men det hindrade inte Welles från att ändå göra ett och annat mästerverk. Dock alldeles för få, med tanke på hans genialitet.

tunn linje

gudfadernGudfadern 1 & 2
Vad kan man säga? Ett mästerverk – eller två. Detta av Francis Ford Coppola filmade epos om familjen Corleone, av Mario Puzo, har gått till filmhistorien som gangsterfilmernas gangsterfilm. Allt annat blir bleka kopior. Marlon Brando, Robert DeNiro, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall m.fl, m.fl. – redan uppbådet av mästerliga skådespelare är oslagbart. Redan bara att iaktta Robert Duvall som den diskrete consiglieren Tom Hagen är en upplevelse av STORT skådespeleri.
3:an är svagare än 1:an och 2:an, men det är å andra sidan de flesta andra filmer som någonsin gjorts också. Al Pacino är dock fullkomligt lysande i den sista av de tre också – hans tysta skrik när dottern blir skjuten är isande. Spelet i kulisserna i Vatikanen är också fascinerande. Dock måste jag tyvärr instämma i kritiken mot Coppolas val av sin egen dotter i en av de bärande rollerna. Hon är inte på nivå med övriga skådisar, som verkligen är i världsklass, och tyvärr drabbas filmen därför av en irriterande svacka varje gång hon dyker upp, en svacka som förstärks varje gång jag ser filmen.
Men de två första filmerna i trilogin är som sagt fulländade båda två, mästerverk och absoluta klassiker på toppnivå. Intressant nog var fiilmbolaget mycket tveksamma till såväl Coppola som regissör, och Al Pacino i rollen som Michael Corleone. Det var kort sagt mycket nära att denna film inte blev gjord alls. Men tack vare Coppolas envishet kan vi nu än idag njuta av denna våldsamma familjekrönika.

tunn linje

chinatownChinatown
Jag gillar över huvud taget Roman Polanski, men denna film från 1974 är på något sätt den mest fulländade av hans filmer. Jack Nicholson är perfekt (rollen var skriven för Nicholson) som den coole privatdetektiven Jake Gittes i det sena 30-talets U.S.A., den nervöst distansierade Faye Dunaway och den livsfarligt charmerande John Huston är båda märkligt undanglidande i sina roller som far och dotter, och Roman Polanski själv dyker upp som en oförglömlig sadistisk gangster med kniv i Jack Nicholsons näsa, vilket resulterar att Nicholsons rollfigur har näsan i bandage under större delen av filmen. Det outsagda är ofta viktigare än det sagda, det som inte händer får större inflytande än det som händer. Gåtorna blir egentligen inte lösta, frågorna blir inte besvarade. Hela filmen är en tragedi i nerförsbacke, en olycka på väg att hända, ett svajigt helvete i jävligt snygga kostymer.

tunn linje

singinintherainSingin’ in the rain
Världens bästa musikalfim genom tiderna. Den gamle musikalmästaren Stanley Donen regisserade tillsammans med Gene Kelly, som också gjorde koreografin – och han är som vanligt helt fantastisk. I denna film överträffar han sig själv. Flera klassiska sång- och dansnummer finns med i denna film, från det underbara titelnumret när Gene Kelly hoppar runt i vattenpölar till det hejdlöst roliga ”Make’ em laugh”, utfört av Donald O’Connor – för att inte tala om det långa-långa supersexiga dansnumret med Gene Kelly och Cyd Charisse. Debbie Reynolds är lysande, men ännu bättre är Jean Hagen som den vackra filmstjärnan med den hemska rösten – en lysande komedienn som genialt skildrar den för många skådespelare så svåra övergången från stumfilm till talfilm.

tunn linje

gladiatorGladiator
Denna film startade en helt ny trend inom film- och TV-världen. Romarriket var stendött som tema, och så kom Ridley Scott och gjorde detta mäktiga epos, denna saga om makt och korruption, rättrådighet och sanning, och framför allt – om hur man vinner makt genom att vinna folkets sympati. Otroligt välgjort i minsta detalj, med fantastiska stridsscener, både i fält och på arenan, överjordiskt vackert foto, välskrivet manus, suveräna skådespelarinsatser och underbara kostymer. Och musiken. Tillsammans har Hans Zimmer och Lisa Gerrard komponerat något av det bästa i filmmusik jag någonsin har hört.

tunn linje

devdasDevdas
Denna film öppnade mina ögon för Bollywoodfilm. Aishwarya Rai, Shahrukh Khan, Madhuri Dixit – några av de största stjärnorna i indisk film enrollerades för denna mastodontfilm, en film som när den kom 2002 var den dyraste och mest påkostade film som någonsin gjorts i Indien. Sedan dess har det kommit dyrare filmer, men jag vågar påstå att Devdas måste vara den bästa, eller åtminstone en av de bästa Bollywoodfilmer som någonson gjorts. Den är gripande, överdådig, vacker, tragisk och ett mästerverk i många avseenden. Miljöerna, kläderna, musiken, dansnumren – allt är fullkomligt obegripligt enormt, bara, och slår allt liknande som någonsin gjorts i västerländsk film. Bollywoodfilmerna bygger från början på rena Hollywoodpastischer, de där riktiga musikalerna från 1930- och 1940-talet, men i Indien gör man numera allt sådant ännu mer överdådigt. Om du bara ska se en enda indisk film i ditt liv, så måste du se Devdas. Lova mig det! 🙂

tunn linje

picnicPicnic at Hanging Rock
Peter Weir är en fantastisk filmare. Efter att ha sett kanske fem av hans filmer utan att reflektera över regissören, men varje gång bli tagen av berättelsen, insåg jag att jag verkligen uppskattar hans sätt att göra film. Gallipoli, Vittne till mord, Moskitkusten, Brännpunkt Djakarta, The Truman Show m.fl. är alla fantastiska filmer. Men den första jag såg ur hans produktion är nog ändå den som hårdast satt sig fast i hjärnbarken. Picnic at Hanging Rock är en mystisk historia om ett antal skolflickor som helt enkelt försvinner vid denna märkliga plats. Hela filmen andas magi och mystik på ett märkligt jordnära vis, och det är lätt att känna en viss alienation gentemot den uråldriga miljö som dramat utspelar sig i. Rekommenderas varmt.

tunn linje

deadpoetssocietyDöda Poeters Sällskap
Peter Weir – igen… Kanske är detta Robin Williams bästa roll någonsin – som den egensinnige poesiläraren på en konservativ internatskola för gossar i femtiotalets U.S.A. Hur han beordrar sina elever att riva ur ett förord i en lärobok i poesi, hur han frigör elevernas fantasi, hur han inspirerar deras kreativitet med sitt högst okonventionella sätt att undervisa – rent dramaturgiskt vet vi att det måste leda till en konfrontation av katastrofal art. Och det gör det. Slutscenen är magnifik, med hans elever som ställer sig på bänkarna i en sista hyllning till honom när han lämnar skolan. Mästerligt.

tunn linje

kvarteretkorpenKvarteret Korpen
Bo Widerberg var en bråkig jäkel. Först skirver han en filmkritikbok, och har mage att såga det mesta av svensk film jäms med fotknölarna – inklusive ikonen Bergman. Mest för att han då gjorde filmmakare förbannade fick han pengar för att själv göra en film – ungefär ”gör’et bättre själv då, gaphals!” – vilket han gjorde. Hans första film var ”Barnvagnen”, 1963, som var riktigt hyfsad för att vara en debutfilm. Sen gjorde han Kvarteret Korpen. Knäckande. En socialrealistisk film med ett briljant manus, och Keve Hjelm och Thommy Berggren i huvudrollerna, är redan i sig lovande. Och bra blev det. Den blev t.o.m. nominerad till en Oscar för bästa utländska film (något som också hände med Widerbergs film Lust och fägring stor 1995). Tyvärr lyckades han aldrig någonsin riktigt överträffa denna sin andra film, trots att han gjorde en hel del riktigt bra filmer, som till exempel Sveriges bästa polisfilm genom tiderna – Mannen på taket – och det är inte fy skam det heller…

tunn linje

urgaURGA
Denna fantastiska historia av Nikita Michalkov, om en mongolisk familj och dess levnadsöde, grep mig ända in i hjärteroten, och kommer alltid att sitta där som en av de mest vackra och gripande filmer jag någonsin sett. Musiken är fantastisk, landskapet, fotot, de färgstarka personerna som figurerar – inte minst den illustre ryske lastbilschauffören med noterna till en rysk sång tatuerade på ryggen. Enormt. Flera scener i denna film är magiska i sin närhet till motivet. Dottern i familjen som spelar dragspel efter noterna på ryssens rygg; faderns tafatta försök att köpa kondomer; moderns plötsliga transformation till bedövande vacker, beriden mongoldrottning i en drömscen; fadern som slaktar ett får på klassiskt mongolvis (genom att sticka in armen i fårets mage och stoppa hjärtat med handen) för att laga festmat till den gästande lastbilschauffören. Måste ses!

tunn linje

icecoldinalex En iskall i Alexandria
Det finns en magnifik filmmakartradition i England som skulle kunna representeras av en mängd olika filmer – så varför just denna? Kanske för att den är så lågmäld i sin obevkliga dramatik. Kanske för att detta skulle ha kunnat bli ett pompöst bombardemangäventyr i amerikanska filmmakares händer, med självklara bovar och hjältar. Här får boven istället bli hjälte.
Och titeln. Bara denna ljuvliga titel. Den kommer av att om huvudpersonerna lyckas ta sig till Alexandria genom öknen och brinnande krig, så ska de ta varsin iskall öl där. Magnifikt.
J. Lee Thompson (som senare i sin karriär skulle göra Kanonerna på Navarone, Cape Fear och ett par av filmerna i Apornas Planet-serien, gör här sitt bästa, och skildrar en komplicerad situation där även fiender måste hålla ihop för att överleva, och i detta möts de som vänner.

tunn linje

jourseleveDagen Gryr
Fransk ”noir”-film när den är som bäst. Marcel Carné regisserar Jean Gabin i rollen som den pressade arbetaren som barrikaderat sig på sitt rum, efter att ha skjutit sin elegante rival om den han älskar. En klassisk tragedi som slutar med att Jean Gabins rollfigur begår självmord – mer som ett desperat uppror mot en förtryckande verklighet än som ett tragiskt slut på en kärlekshistoria.

tunn linje

desjusamurajernaDe sju samurajerna
Akira Kurosawas mästerverk från 1954; den film som skaffade honom internationell ryktbarhet. Att den filmats som en vilda västern-film är faktiskt fullkomligt logiskt, eftersom Kurosawa var starrkt influerad av John Ford när han gjorde denna film. Egentligen skulle jag vilja lista nästan alla Akira Kurosawas filmer, eftersom det är så många som är fantastiska. Blodets Tron (Kurosawas version av Macbeth), Dodes’kaden, Kagemusha – spökgeneralen, Ran (Kurosawas version av Shakespeares Kung Lear), samt den fantastiska och fantasieggande Drömmar. Men De sju samurajerna är ändå kanske hans bästa film – med den magnetiske Toshiro Mifune i huvudrollen, och ett helt enormt foto. Mäktigt.

tunn linje

marxbrosEn galakväll på operan
Sist, men absolut inte minst, vill jag hylla mina absoluta komedifavoriter – Bröderna Marx. Roligare än så här blir det inte. Även här var det svårt att välja film. En galakväll på operan (A Night at the Opera), En dag på kapplöpningsbanan (A Day at the Races) eller en av de äldre, mer kaotiska och teatraliska filmerna där brodern Zeppo också är med, som den hysteriskt crazy Fyra Fula Fiskar (Duck Soup)?
De allra första filmerna från 1930 och framåt var i stort sett filmade Broadway-shower, med allehanda gags mellan bröderna, och det utvecklades förstås till mer filmiska format genom åren, men de roligaste numren är alltsomoftast rena vaudeville-akter, scener som vanligen inte har ett skvatt med handlingen att göra – från typiska Commedia dell’arte-lazzi som katalogförsäljaren med glassvagn eller handtvättande låtsasläkare till sångnummer som ”Who that man” i En dag på kapplöpningsbanan, för att inte tala om det ständigt återkommande piano- och harpospelandet av Harpo och Chico. Vill man skratta, så är Bröderna Marx en universalmedicin.

tunn linje

BUBBLARE:

All världens morgnar, Shortbus, Cykeltjuven, Rom öppen stad, Cabaret, Linje Lusta, De misstänkta, Den andalusiska hunden, Reservoir Dogs, Aguirre – Guds vrede, I’m no angel, Taxi Driver, 2001 – A Space Odyssey, Apocalypse Now, The Deer Hunter, Det sjunde inseglet – och många fler som jag inte minns just nu…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: