Paradiset på tyska badhus

Apropå Bara Bröst-kampanjen under hösten och vintern, som jag ju själv har skrivit en hel del om, så blev jag av en av våra kursdeltagare tipsad om ett fint exempel på hur man driver badhus nere på kontinenten. I Tyskland har man inte samma neurotiska inställning till nakenhet som vi har här i Sverige, och där är det också självklart med blandade bastuavdelningar, där alla är nakna tillsammans. Därför skulle den här diskussionen om bara bröst på badhus aldrig ha någon grogrund i Tyskland.

På KANTO Beach i Stuttgart har man ett antal olika bassänger med varierande teman – ett isländskt Geysir-bad, en karibisk lagun, BuddhaBad, flera olika bastuvarianter, ett japanskt vilorum, en morisk vinterträdgård, ett tunisiskt tehus, barer och en sydostasiatiskt inspirerad lounge utomhus, på taket, afrikanskt inspirerade vilorum med vattensängar, samt massage av olika slag. Varierat värre, med andra ord.

Om de kommunala badhusen i Sverige i högre grad drevs privat, skulle vi kanske se mer av den här varan. Visst, den kritiska massan för att kunna bedriva kommersiell verksamhet på badhus är förstås betydligt knepigare att nå i glesbebodda Sverige, och de kommunala baden tjänar verkligen en viktig funktion. Men varför inte en kombination av kommunala och privata initiativ? Det skulle kunna vara en garant för såväl stabilitet som kreativitet.

Egentligen borde man kunna ha det här i Sverige också. Delade bastuavdelningar för alla, och varför inte samma omklädningsrum till alla, med små bås med förhänge för de allra blygaste? Detta skulle också lösa de ofrånkomliga problemen som gärna uppstår när familjer, par och andra relationer av olika kön måste separeras. Det är mycket enklare om vännerna och/eller familjen kan byta om tillsammans.

En gång i tiden tog jag med mig min son på babysim, i ett pyttelitet badhus i Aspudden – där finns det bara ett omklädningsrum, som det uppenbarligen inte var några problem för de anhopade mammorna och papporna att dela. Så jag kan inte se vad som skulle vara ett problem med detta. I alla fall inte i längden. Det skulle tvärtom bidra till att ta bort mycket av onödig spänning, skam och frustration kring den egna kroppen, samt försås människor av det andra könet.

Den logiska fortsättningen på Bara Bröst-kampanjen är förstås på sikt att även tillåta nakenbad på våra badhus. Först jämlikhet (får män vara barbröstade skall självklart kvinnor få vara det), men i längden även valfrihet beträffande klädsel (eller icke-klädsel). Det handlar förstås inte om tvång – klädseln bör vara frivillig. Möjligen skulle man kunna ha en dag i veckan som är helt naken, med Dresscode O.

En kul detalj med KANTO Beach är att det en dag i månaden är obligatoriskt att ha badkläder, som en eftergift för de blyga avvikare som lider av gymnofobi – den sjukliga skräcken för nakenhet. Så skulle man förstås kunna göra här i Sverige också – ha vissa dagar på badhusen då det är obligatoriskt med baddräkt. Fast det normala skulle då vara valfrihet, naket eller påklätt, vad man nu föredrar.

Viktigt är dock att man i görligaste mån ska tillgodose så många människors behov som möjligt, med statliga och kommunala instanser. Och det saknas verkligen mer estetiskt lekfulla miljöer för badande, och det saknas bad för dem som gärna badar nakna.
Vi har en del att lära oss av våra tyska grannar…

Bara bröst eller bara Bröst?

Nu börjar det kanske bli lite tjatigt, det här med bara bröst, men uppenbarligen är denna fråga större än man kan tro vid en första anblick. Det skrivs artiklar, det görs TV-reportage, det anordnas debatter – och vågorna går högre än man kanske väntat sig. Men jag vet varför. Sex och naket engagerar förstås alltid, eftersom det fortfarande är så tabubelagt och skräckstämplat, men framför allt visar denna symbolfråga på djupare strukturella problem – hur jämställda är vi egentligen, och hur står det till med objektifieringen av kvinnors kroppar?

RFSU inledde i tisdags kväll en samtalsserie, som de kallar ”Sex med RFSU”, på Kägelbanan på Södra teatern, Mosebacke torg i Stockholm, och där avhandlades just Bara Bröst-kampanjen. Jag var där förstås, tillsammans med min kära hustru Jennie. Klassiskt var att det egentligen fanns väldigt lite tid för samtal, men att det var ett litet fåtal utvalda nyckelpersoner som fick sitta i en panel i varsin fåtölj på ett podium, medan vi andra skulle sitta och lyssna. Ungefär som på TV. Det är ett lite tröttsamt format, som lämnar mycket tid till snömos från panelen, och alltför lite tid till intressanta kommentarer från auditoriet, vari jag såg många som förmodligen skulle ha minst lika intressanta saker att tillföra som personerna på scenen. Inte minst jag själv.

I samtalet deltog Ragnhild Karlsson från aktionsgruppen ”Bara bröst”, Andreas Ahlén, jurist från JämO, samt Beatrice Fredriksson från Muf, som tillsammans med Malin Petré startat bloggen ”antifeministiskt initiativ” och som menar att jämställdheten kan lösas på annat sätt än genom feminism. Moderator för hela kvällens samtal var Ulf B. Andersson från RFSU Stockholm. Med skulle egentligen även ha varit Nour El-Refai, som blottade sina bröst i humorprogrammet ”Raj-Raj” och blev fälld för ofredande, men hon fick förhinder i sista stund.

Det var dock bra att ha representanter för Bara Bröst och JämO på plats, för att på så sätt kunna få klarhet i vad som faktiskt har hänt i beslutsgången, när JämO avslog Bara Brösts anmälan av Fyrishovsbadet för könsdiskriminering. JämO avstod från rättsprocessen mot badet, eftersom de gjorde bedömningen att det inte skulle gå att vinna den striden. Det finns nämligen ett undantag i reglerna om könsdiskriminering, gällande ”privatliv och anständighet”. Vad denna anständighet består i är svårt att definiera, men det måste antagligen vara ”prydast sätter ribban” som gäller.

På flera badhus är det nu fritt fram för barbröstat badande för både män och kvinnor, ”så länge ingen tar anstöt”, och det låter ju bra – men hur stor seger är det egentligen? Det betyder ju i alla fall att räddhararna och moraltanterna bestämmer var skåpet ska stå. Ingen riktig seger för oss som kämpar mot objektifiering, och för verklig jämställdhet mellan könen.

Mitt motförslag är att anmäla dem som tar anstöt. Om någon öppet klagar på att någon har nakna bröst, med motivet att det är äckligt, omoraliskt, oanständigt, fult eller vilken motivering som helst, så tycker jag att det är högst motiverat att anmäla den personen för sexuella trakasserier eller ofredande. Det skulle kunna bli intressant att se vad som blev av det…

Många argument kom upp i samtalet, många synvinklar skärskådades, och den jag tycker uttryckte sig klokast var definitivt Ragnhild från Bara Bröst. Väldigt ung, sådär, men ändå väl genomtänkt, uppriktig och ärlig, med alla argumenten på plats. Advokaten från JämO var korrekt, avmätt och… tja, en advokat, helt enkelt. Beatrice med antifeministbloggen, stackarn, pladdrade på och kunde knappt svara på en enda fråga, eftersom de alla var ”så svåra”. Hon hade passat bättre i ett annat, lite mindre forum. Hon utgick från ett ultraliberalt, superindividualistiskt perspektiv, utan gruppidentitet, utan diskrimineringslagar, men med en naiv utopisk idé om personligt ansvar. Att tala om marknaden, att ägarna av badhusen måste få välja sina egna regler, och att man får välja mellan olika badhus om man inte gillar ett av dem, känns rätt unket, och framför allt hopplöst naivt. De allra flesta orter med badhus har bara ett badhus, inte fler att välja mellan.

Det gamla trötta argumentet att man måste också ha valfriheten att inte behöva se nakna bröst kom förstås upp (måste man inte då också ha valfriheten att slippa se tjocka magar, negrer, springande barn, eller vadhelst man nu kan välja att ta anstöt av?), och riktigt tröttsamt blir det med föräldrar som vill skydda sina barn från att se nakna bröst på badhuset. Ragnhild svarade mycket bra på detta, och påpekade att föräldrar kanske borde ta sitt ansvar i att berätta för barnen att folk är olika. Där är en mörkhyad, där är en handikappad, där är en lång, där är en gammal, där är en ung – och där är en kvinna, och där är en man. Det kan vara bra att lära barnen att det inte är fel med variationer.

Ett annat riktigt sunkigt argument är att man borde ta hänsyn till personer med olika religioner. Men med denna logik så blir det ju till slut burkha för alla. Intressant nog är det ju aldrig strikta kristna, hinduer eller muslimer som för fram denna önskan, utan bara välmenande svenssons, i sedvanlig kvasikolonialistisk arrogans. ”Stackars muslimer som ska stå ut med att se svenska flickors bröstvårtor!”

Självklart kommer även frågan om nakenhet upp, om det inte borde vara tillåtet att vara naken på badhusen. Men det är ju inte det diskussionen handlar om, hur god tanken än är. Diskussionen handlar om olika behandling av män och kvinnor. När vi har den jämlikheten kan vi ta diskussionen ett steg till, och diskutera en liberalare syn på kroppen över huvud taget. Självklart tycker jag som gammal nudist att det vore underbart om det var helt fritt att bada naken även på badhusen, precis som utomhus på somrarna. Men det får väl bli nästa strid, när kvinnorna åtminstone får välja själva om de vill täcka brösten eller ej.

Men värst av alla verkar vara badhuspersonalen. I utslag av spontan onaniskräck och ett fruktansvärt mansförakt, kan tanterna (för det handlar vanligen om tanter) bräka nedlåtande om ”gubbarna” som inte kan hantera nakna bröst, för då går de iväg och runkar, och tänker på de stackars tjejerna. Jaha. Och varifrån kommer den här idén att alla kvinnor är totalt osexiga (och därmed anständiga) i bikini eller baddräkt, men blir sexbomber som får männen att tappa kontrollen totalt så fort BH:n åker av? Vad finns det egentligen för en magisk kraft i kvinnors bröstvårtor, som får oss män att fullkomligt tappa koncepterna? Det skulle jag gärna vilja ha svar på.

Vad jag upplever som mest positivt med kvällens samtal var att det över huvud taget förs sådana samtal. Att det finns folk som bryr sig, som vill delta i det politiska livet, som vill påverka. Dock kan jag tycka att Ulf B. Andersson och RFSU-gänget verkar lite rädda för verkliga samtal, där alla deltagare kan vara med. Med RFSU Stockholms kafëkvällar i gott minne, ser jag just denna tendens som genomgående. Det ska bjudas in nyckelpersoner, men det blir väldigt lite tid över till att släppa samtalet mer fritt. Det vill jag gärna uppmuntra RFSU Stockholm att våga lite mer, i framtida samtalsarrangemang. Vi som kommer och lyssnar är ofta engagerade och pålästa, och har också intressanta saker att säga.

Bara Bröst i Insider

I torsdags var jag med i TV – igen. Då gällde det debatten om Bara Bröst-kampanjen, och i Robert Aschbergs program Insider vek man 6 minuter åt den debatten. Fyra debattörer och en programledare, på sex minuter, det blir inte någon särskilt djuplodande debatt, men en del viktiga saker blev i alla fall sagda. Mina meddebattörer var allihop proffspolitiker – Maria Ferm, språkrör för Grön Ungdom, Magnus Andersson, Förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund, samt Désirée Pethrus Engström, ordförande i Kristdemokratiska Kvinnoförbundet.

Anledningen till att jag fick vara med i debattpanelen, som en frilansande katt bland dessa politiska hermeliner, var bl.a. att jag redan i början av januari skrev ett blogginlägg om det här med bara bröst, i vilket jag då förstås försvarar kvinnors rätt att själva välja om de vill bada barbröstade på kommunala badhus. Som jag nämnde i den bloggposten är detta inte en isolerad företeelse. Denna rörelse kommer från U.S.A., där feminister har kämpat i många år för kvinnors rätt att vara barbröstade på samma ställen där det är tillåtet för män. Ända in på 1930-talet var det i U.S.A. förbjudet även för män att vara bar på överkroppen i offentliga sammanhang, men 1934 blev det tillåtet.

Det handlar naturligtvis om könsdiskriminering. Vem som än säger något annat är ute och cyklar. Att tillåta män att vara barbröstade, men inte kvinnor, bygger i själva verket på exakt samma grundtänkande som de regler som finns i andra kulturer, med slöjtvång för kvinnor – eller burkha. Eller för den delen skild behandling av olika personer beroende på hudfärg eller religion. ”Du som är ljushyad får vara barbröstad, men du som är mörkhyad måste ha t-shirt”. Whites only. Eller som i vissa europeiska länder där man vill tillåta månggifte – men bara för muslimer.

Somliga vill gärna förminska denna fråga, och presentera den som en bagatell, alldeles för liten för att egentligen bry sig om (tyvärr verkade Magnus Andersson företräda denna ståndpunkt), vilket förstås tyder å ena sidan på en arrogans och brist på förståelse för enskilda personers förmåga att själva avgöra vad som är viktigt för dem, å andra sidan en bristande insikt om den symboliska betydelsen av denna fråga. Det faktum att mångas känslor verkar uppröras kring frågan tyder på att den trots allt ÄR viktig. Och det som är viktigt är förstås inte de små tygtrianglarnas vara eller icke vara i badhusen, utan den idégrund på vilket hela problematiken vilar. Och denna idégrund är i vilken grad kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar, i vilken grad kvinnor ska göras ansvariga för männens sexualitet, i vilken grad kvinnornas kroppar faktiskt är deras egna, som subjekt, och inte andras egendom, som objekt för suktande män – och slutligen, hur okontrollerade är vi män i vår sexualitet egentligen?

Skräcken för nakenhet och sexualitet genomsyrar alltjämt vårt samhälle, och denna badhussituation sätter strålkastarljuset på den oerhört viktiga frågeställningen, som förstås är enormt mycket större än ett par (kvinnliga) bröstvårtor i en badbassäng. Man skulle kunna säga att kvinnobrösten blir små, små toppar på väldigt stora isberg. Men det är topparna vi ser, och det är därför denna fråga fått denna exponering.

Och jag ställer frågan igen – Hur känns det för kvinnorna att beraktas som så farliga och otäcka att de måste täcka över sina behag? Hur känns det för männen att alltid bli betraktade som okontrollerade sexgalningar, som inte kan behärska sig vid åsynen av blottade bröst?

Hela denna debatt bygger på ett människoförakt som jag har svårt att förstå, en rädsla för våra egna kroppar, en totalt irrationell och neurotisk skräck för blottad hud. Vad vi borde fråga oss är varför en sådan här debatt över huvud taget kan uppstå. Hur kommer det sig att några kvadratcentimeter hud kan betyda så mycket, bli en så upprörande fråga? Vad har gått snett?

Det skulle jag vilja veta.

P.S. – Här hittade jag en kul kommentar till TV-debatten.