Mina favoriter – Världens bästa filmer

Jag är en hängiven cineast. Jag har alltid älskat film. Filmen som konstform är så fantastisk, eftersom den omfattar alla andra konstformer i ett enda media. Film kan vara väldigt lättillgänglig. Alla kan förstå den – man behöver inte kunna läsa, man behöver inga förkunskaper. Man kan bara se, höra och uppleva allt som händer framför ens ögon och öron.

Världens bästa historier finns berättade på film. Från Odysséen, Mahabharata och Moseböcker till Shakespeares dramer och kinesiska legender, från Nationens födelse till Pippi Långstrump på de sju haven. Riktigt bra böcker blir förr eller senare film – en hel del dåliga böcker likaså.

”Film är som sex – när det är bra är det fantastiskt, och när det är dåligt är det också fantastiskt.”
– Ernst Lubitsch

Något som är helt fantastiskt för oss cineaster, är hur nutida DVD-teknik, parat med modern distribution via Internet, plötsligt har gjort gamla filmer tillgängliga på ett sätt som inte har varit möjligt förrän de senaste åren. Det är nu inom räckhåll att samla på gamla favoriter, även mer udda och obskyra sådan – det finns alltid någon annan med samma smak, som bestämmer sig för att producera en DVD-utgåva. Och det är sannerligen en lycka för mig, som älskar film. Nu kan jag samla på de filmer som har berört mig djupast genom åren, och det är verkligen roligt.

Här följer en lista som inte är komplett – det dyker ständigt upp gamla favoriter som jag har glömt, eller nya favoriter som tar mig med storm. Bland mina bästa favoriter är Vengo och Devdas nya stjärnor på filmhimlen, medan somliga funnits med sedan barndomen, som Mon Oncle, Dagen gryr och SIngin’ in the rain. Förhoppningsvis blir denna härliga lista bara längre och längre och längre…

Moliére
Teaterregissören Ariane Mnouchkine gjorde i slutet av 70-talet tillsammans med sin grupp Theatre de Soleil en makalös skildring av dramatikern, skådespelaren och regissören Moliéres liv. Vi får följa den store dramatikern, regissören och skådespelaren från tidig barndom till död. Det är en poetisk och färgstark film som jag alltjämt anser vara den absolut bästa film jag sett i hela mitt liv. Det är definitivt en av de filmer som berört mig allra starkast, någonsin. Jag gråter hela första akten, bara för att den är så smärtsamt underbart vacker. Det är en lång, lång film – 4 timmar med paus – ett riktigt epos! Dödsscenen är nog den mäktigaste jag någonsin sett i en film, en ändlös, skakig språngmarsch uppför en trappa, med suggestiv sång komponerad av Purcell.
Första gången jag såg den var i början av 1980-talet, på Cinemateket, och jag såg den ytterligare ett par gånger på samma filmklubb. Sen har jag jagat efter videoversioner av den i åratal, utan resultat, tills för ett par år sedan, då en cineastisk vän till mig, Nicolas Debot (grundare och ägare av SubDVD), hittade en ny DVD-utgåva från Frankrike. Så nu har jag den! Jippiee!

Mon Oncle
Jaques Tati var ett filmiskt geni, Chaplins sanne arvtagare, och den självklare inspiratören för många andra komiker och filmare, som t.ex. Rowan Atkinson. Man kan se reminiscenser av hans fascination för konstiga ljud i Polanskis filmer, och hans sinne för komiska detaljer är oslagbart.
Det kan vara svårt att välja en film av Tatis flera mästerverk – ”Fest i byn” och ”Semestersabotören” är helt underbara, och ”Trafic” en orgie i teknofili. Men min favorit måste ändå bli ”Mon Oncle”, ”Min Onkel”, som enligt min mening är höjdpunkten i Tatis karriär. För den fick han också en Academy Award for Best Foreign Language Film, samt Special Jury Prize i Cannes.
Mon Oncle, eller Min Onkel, som den fick heta på svenska, skildrar mötet mellan det hypermoderna, sterila och mekaniserat opersonliga ytliga i samhället, och det mer personliga, charmiga och bohemiska i Monsieur Hulots värld. Tati spelar som vanligt Hulot, och är som morbror ibland barnvakt till den lille Gerard, som bor med sina föräldrar i ett superteknologiskt modernt hus. Kulturkrockarna mellan det gamla och det nya, det emotionella och det rationella, är den bärande idén i denna film, och det är ofta enormt komiskt, med en vemodig ton.

Ivans barndom
Även här har jag lite svårt att välja, eftersom Andrej Tarkovskij i min mening har gjort två riktigt fantastiska filmer – ”Ivans barndom” (som också är hans debutfilm), och den några år nyare ”Andrej Rubljov – Yttersta Domen”. ”Andrej Rubljov” är också en av Ingmar Bergmans favoritfilmer, och vill man vara lite elak så kan man antyda att det kanske beror på att den är så tydligt inspirerad av Ingmar Bergmans kanske bästa film; ”Det sjunde inseglet”.
Men jag väljer ändå ”Ivans barndom” eftersom den för det första är en otroligt stark debutfilm, och för att den är så utpräglat Tarkovskij – den är en helt egen skapelse, med såväl poetiska övertoner som nattsvart ångest. Och den är vacker. ”Ivans barndom” innehåller scener som alltjämt kan få mig att börja gråta, redan bara om jag berättar dem för någon. Fantastiskt. Det är också en djupt tragisk film, i det att den skildrar en värld i krig. Men man får inte se starka krigsscener, med våld, kanoner, explosioner och allt det där som självklart skulle finnas med i en amerikansk film på samma tema. Den unge Ivan är föräldralös, på grund av kriget, och ger sitt liv mening genom att agera spion. Han samlar kottar, barr och andra små ting ur naturen, som skall representera tanks, befästningar och andra militära mål.
Ivans relation till den äldre officeren som är hans kontakt är förstås en far-son-relation som inte är utan konflikter. Officeren vill inte att Ivan ska utsätta sig för risker, men Ivan vill bevisa sitt värde genom sitt arbete.
Denna film går att beställa från SubDVD.

Vi som älskade varandra så mycket
Ettore Scola är en av mina favoritregissörer, och just denna film är en av mina mest älskade favoriter. Denna historia om tre mycket olika personer som under andra världskriget kämpat i motståndsrörelsen, och som skiljs åt genom sina livsöden, men ändå möts genom kärleken till en och samma kvinna, är en dröm för varje sentimental romantiker (som t.ex. jag). Den är otroligt vacker, och har massor av referenser till teater och film – som t.ex. Vittorio de Sica som dyker upp på flera sätt i filmen, samt Federico Fellini, som jämte Marcello Mastroianni spelar sig själva vid inspelningen av den berömda fontänscenen i La Dolce Vita, vid Fontana di Trevi i Rom. Första halvan av filmen är filmad i svartvitt, men i en helt makalöst vacker scen i mitten övergår filmen i färg. Jag vet inte hur många gånger jag har sett denna film, men bara på bio har jag sett den säkert tio gånger – så har jag den numera på DVD också. Jag älskar denna film!
Denna film går att beställa från SubDVD.

Vengo
Tony Gatlif är en fransk zigenare som har gjort en lång rad fantastiska filmer. Gatlif är också musikant, och en hängiven musikälskare, vilket syns och hörs mycket tydligt i hans filmer. Hans genombrott kom med Latcho Drom (Lycklig resa, på romani), som är en musikalisk resa från Rajasthan i Indien, via Mellanöstern, Rumänien och Bulgarien till Spanien. Allt kretsar kring musiken.
Vengo utspelar sig i Spanien, bland spanska zigenare, och är en klassisk tragedi, med en huvudperson som går mot sin undergång. Hans bror har rymt till Marocko efter att ha dödat en man i en annan familj – som förstås vill hämnas, genom att döda huvudpersonens CP-skadade brorson. Men berättelsen är i själva verket bara ett tunt ramverk för att bära det som Gatlif egentligen vill visa – kärleken mellan människor, och till musiken. Det finns knappt en enda scen i filmen där det inte vävs in musik, på ett eller annat sätt. Det sjungs till ett träd, dansas flamenco på gatan, spelas kassetter i bilar, och det ordnas fester – med många av de verkligt stora flamencoartisterna i fokus. Detta är en film för både filmälskare och musikälskare. Själv sitter jag och ryser, gråter och skrattar mig genom filmen – varje gång!

Casablanca
Ingen lista över världens bästa filmer är trovärdig utan Casablanca. Denna dystra historia, regisserad av Michael Curtiz, med halvlyckligt slut är fullsmockad med fantastiska skådespelare, starka karaktärer och miljöer, med en hel drös repliker som har blivit klassiska – t.o.m. en replik som INTE egentligen finns med i filmen, som ”Play it again, Sam”. Aldrig har Humphrey Bogart varit så cool som barägaren Rick Blaine, aldrig har Ingrid Bergman varit så vacker, aldrig har en slutscen fått så många filmiska pastischer – flygplan i nattligt regn inifrån hangaren. Och Claude Reins är lysande som den cyniske poliskommissarien. Detta är klassikernas klassiker. Har du inte sett den – gör det.

Moderna Tider
Charlie Chaplin är filmhistoriens största ikon, och världens mest kända filmstjärna. Någonsin. Och detta är inte utan anledning. Chaplin var ett geni i många avseenden, på ett sätt som passade oerhört bra för den tidiga filmens utveckling. Han var en lysande aktör, en gudabenådad manusförfattare, och därtill en utmärkt kompositör. Moderna Tider är den sista filmen med den lille luffaren, och så anakronistisk att den gjordes som en stumfilm även om ljudfilmen hade slagit genom – med undantag för en scen där vi får höra Chaplin sjunga en knasig visa på låtsasspråk. Ändå blev den en publikframgång, och den är lika bra fortfarande. Detta måste vara en av världens roligaste filmer någonsin (funkar på barnkalas!), samtidigt som den innehåller en klockren social dimension, och en skarp samhällskritik.

Blues Brothers
Detta måste vara en av världens bästa musikfilmer, någonsin. Dessutom en av världens mest skruvade och roliga komedier. Kombinationen av fantastisk musik, med artister som Ray Charles, Cab Calloway, Aretha Franklin, John Lee Hooker, James Brown m.fl., och den vidlyftigt bisarra historien om bröderna Jake och Elwood Blues som har fått ett uppdrag av Gud – och den galnaste biljakten i filmhistorien – gör att denna film nästan omgående kultförklarades, med all rätt. Blues Brothers innehåller mängder av klassiska scener, som caféscenen med Aretha Franklin, ”jag vill köpa din dotter” – bröderna trakasserar gästerna på en fin restaurang, den töntiga musiken i den långsamma hissen på väg upp till skattekontoret, countryhaket vid världens ände – ”What music do you play here?” – ”Oh, we have both kinds – Country AND Western!” Obetalbart.

Sunset Boulevard
Billy Wilder var en av Hollywoods allra främsta berättare, och just denna film är kanske en av världens bästa filmer, någonsin. Definitivt är den en av de verkligt stora filmklassikerna. Sunset Boulevard är en cynisk uppgörelse med Hollywoodmyten, och innehåller därmed fantastiska filmhistoriska referenser. Gloria Swanson spelar en åldrad och bortglömd filmstjärna, en stumfilmsskådespelerska från den gamla goda tiden – något hon ju också var i verkligheten. Hon drömmer om en återkomst till vita duken, och engagerar en ung manusförfattare (William Holden) för att skriva en stjärnroll åt henne. Erich von Stroheim, den gamle demonregissören, spelar hennes chaufför, tillika en av hennes gamla regissörer. I en scen i filmen får vi se ett avsnitt av en gammal film (Queen Kelly) med henne själv i huvudrollen – en finess med detta är att just denna film faktiskt regisserades av Erich von Stroheim en gång i tiden. Snacka om typecasting.
Denna sammanblandning av fakta och fantasi fortsätter genom hela filmen – regissören Cecil B. DeMille och kolumnisten Hedda Hopper spelar sig själva, och flera andra skådespelare, som t.ex. Buster Keaton, gör cameoroller – vilket paradoxalt nog förstärker både känslan av verklighet och overklighet i filmen. Måste ses!

Citizen Kane
Denna film som envisas med att ständigt bli vald till världens bästa film av en internationell kritikerkår, gjord av den kanske störste filmmakaren någonsin – Orson Welles. Och just på grund av denna film om mediamagnaten Howard Hughes krossades hans karriär – av just Howard Hughes.
Vad retade då upp herr Hughes så till den grad att han lovade att sätta stopp för Orson Welles?
I filmen figurerar ett namn – ”Rosebud” – det sista huvudpersonen säger innan han dör. Ingen vet dock vad Rosebud står för – utom i slutet av filmen då magnatens kälke från barndomen slängs i elden, med namnet ”Rosebud” påmålat.
Det som upprörde Howard Hughes var att detta namn fanns i verkligheten – men som smeknamn på hans älskarinnas klitoris (pikant!). Marion Davies, som Hughes förgäves försökte göra till en stor filmstjärna genom att sponsra ett antal filmproduktioner med henne i huvudrollen, hade uppenbarligen i ett svagt ögonblick avslöjat detta för någon, som sedan fört det vidare. Welles kunde inte motstå att använda detta i sin film, och detta innebar att Hughes därefter gjorde allt vad han kunde för att stoppa hans karriär.
Tyvärr lyckades han alltför väl – men det hindrade inte Welles från att ändå göra ett och annat mästerverk. Dock alldeles för få, med tanke på hans genialitet.

Gudfadern 1 & 2
Vad kan man säga? Ett mästerverk – eller två. Detta av Francis Ford Coppola filmade epos om familjen Corleone, av Mario Puzo, har gått till filmhistorien som gangsterfilmernas gangsterfilm. Allt annat blir bleka kopior. Marlon Brando, Robert DeNiro, Al Pacino, James Caan, Robert Duvall m.fl, m.fl. – redan uppbådet av mästerliga skådespelare är oslagbart. Redan bara att iaktta Robert Duvall som den diskrete consiglieren Tom Hagen är en upplevelse av STORT skådespeleri.
3:an är svagare än 1:an och 2:an, men det är å andra sidan de flesta andra filmer som någonsin gjorts också. Al Pacino är dock fullkomligt lysande i den sista av de tre också – hans tysta skrik när dottern blir skjuten är isande. Spelet i kulisserna i Vatikanen är också fascinerande. Dock måste jag tyvärr instämma i kritiken mot Coppolas val av sin egen dotter i en av de bärande rollerna. Hon är inte på nivå med övriga skådisar, som verkligen är i världsklass, och tyvärr drabbas filmen därför av en irriterande svacka varje gång hon dyker upp, en svacka som förstärks varje gång jag ser filmen.
Men de två första filmerna i trilogin är som sagt fulländade båda två, mästerverk och absoluta klassiker på toppnivå. Intressant nog var fiilmbolaget mycket tveksamma till såväl Coppola som regissör, och Al Pacino i rollen som Michael Corleone. Det var kort sagt mycket nära att denna film inte blev gjord alls. Men tack vare Coppolas envishet kan vi nu än idag njuta av denna våldsamma familjekrönika.

Chinatown
Jag gillar över huvud taget Roman Polanski, men denna film från 1974 är på något sätt den mest fulländade av hans filmer. Jack Nicholson är perfekt (rollen var skriven för Nicholson) som den coole privatdetektiven Jake Gittes i det sena 30-talets U.S.A., den nervöst distansierade Faye Dunaway och den livsfarligt charmerande John Huston är båda märkligt undanglidande i sina roller som far och dotter, och Roman Polanski själv dyker upp som en oförglömlig sadistisk gangster med kniv i Jack Nicholsons näsa, vilket resulterar att Nicholsons rollfigur har näsan i bandage under större delen av filmen. Det outsagda är ofta viktigare än det sagda, det som inte händer får större inflytande än det som händer. Gåtorna blir egentligen inte lösta, frågorna blir inte besvarade. Hela filmen är en tragedi i nerförsbacke, en olycka på väg att hända, ett svajigt helvete i jävligt snygga kostymer.

Singin’ in the rain
Världens bästa musikalfim genom tiderna. Den gamle musikalmästaren Stanley Donen regisserade tillsammans med Gene Kelly, som också gjorde koreografin – och han är som vanligt helt fantastisk. I denna film överträffar han sig själv. Flera klassiska sång- och dansnummer finns med i denna film, från det underbara titelnumret när Gene Kelly hoppar runt i vattenpölar till det hejdlöst roliga ”Make’ em laugh”, utfört av Donald O’Connor – för att inte tala om det långa-långa supersexiga dansnumret med Gene Kelly och Cyd Charisse. Debbie Reynolds är lysande, men ännu bättre är Jean Hagen som den vackra filmstjärnan med den hemska rösten – en lysande komedienn som genialt skildrar den för många skådespelare så svåra övergången från stumfilm till talfilm.

Gladiator
Denna film startade en helt ny trend inom film- och TV-världen. Romarriket var stendött som tema, och så kom Ridley Scott och gjorde detta mäktiga epos, denna saga om makt och korruption, rättrådighet och sanning, och framför allt – om hur man vinner makt genom att vinna folkets sympati. Otroligt välgjort i minsta detalj, med fantastiska stridsscener, både i fält och på arenan, överjordiskt vackert foto, välskrivet manus, suveräna skådespelarinsatser och underbara kostymer. Och musiken. Tillsammans har Hans Zimmer och Lisa Gerrard komponerat något av det bästa i filmmusik jag någonsin har hört.

Devdas
Denna film öppnade mina ögon för Bollywoodfilm. Aishwarya Rai, Shahrukh Khan, Madhuri Dixit – några av de största stjärnorna i indisk film enrollerades för denna mastodontfilm, regisserad av Sanjay Leela Bhansali, en film som när den kom 2002 var den dyraste och mest påkostade film som någonsin gjorts i Indien. Sedan dess har det kommit dyrare filmer, men jag vågar påstå att Devdas måste vara den bästa, eller åtminstone en av de bästa Bollywoodfilmer som någonson gjorts. Den är gripande, överdådig, vacker, tragisk och ett mästerverk i många avseenden. Miljöerna, kläderna, musiken, dansnumren – allt är fullkomligt obegripligt enormt, bara, och slår allt liknande som någonsin gjorts i västerländsk film. Bollywoodfilmerna bygger från början på rena Hollywoodpastischer, de där riktiga musikalerna från 1930- och 1940-talet, men i Indien gör man numera allt sådant ännu mer överdådigt. Om du bara ska se en enda indisk film i ditt liv, så måste du se Devdas. Lova mig det! 🙂

Picnic at Hanging Rock
Peter Weir är en fantastisk filmare. Efter att ha sett kanske fem av hans filmer utan att reflektera över regissören, men varje gång bli tagen av berättelsen, insåg jag att jag verkligen uppskattar hans sätt att göra film. Gallipoli, Vittne till mord, Moskitkusten, Brännpunkt Djakarta, The Truman Show m.fl. är alla fantastiska filmer. Men den första jag såg ur hans produktion är nog ändå den som hårdast satt sig fast i hjärnbarken. Picnic at Hanging Rock är en mystisk historia om ett antal skolflickor som helt enkelt försvinner vid denna märkliga plats. Hela filmen andas magi och mystik på ett märkligt jordnära vis, och det är lätt att känna en viss alienation gentemot den uråldriga miljö som dramat utspelar sig i. Rekommenderas varmt.

Döda Poeters Sällskap
Peter Weir – igen… Kanske är detta Robin Williams bästa roll någonsin – som den egensinnige poesiläraren på en konservativ internatskola för gossar i femtiotalets U.S.A. Hur han beordrar sina elever att riva ur ett förord i en lärobok i poesi, hur han frigör elevernas fantasi, hur han inspirerar deras kreativitet med sitt högst okonventionella sätt att undervisa – rent dramaturgiskt vet vi att det måste leda till en konfrontation av katastrofal art. Och det gör det. Slutscenen är magnifik, med hans elever som ställer sig på bänkarna i en sista hyllning till honom när han lämnar skolan. Mästerligt.

Kvarteret Korpen
Bo Widerberg var en bråkig jäkel. Först skirver han en filmkritikbok, och har mage att såga det mesta av svensk film jäms med fotknölarna – inklusive ikonen Bergman. Mest för att han då gjorde filmmakare förbannade fick han pengar för att själv göra en film – ungefär ”gör’et bättre själv då, gaphals!” – vilket han gjorde. Hans första film var ”Barnvagnen”, 1963, som var riktigt hyfsad för att vara en debutfilm. Sen gjorde han Kvarteret Korpen. Knäckande. En socialrealistisk film med ett briljant manus, och Keve Hjelm och Thommy Berggren i huvudrollerna, är redan i sig lovande. Och bra blev det. Den blev t.o.m. nominerad till en Oscar för bästa utländska film (något som också hände med Widerbergs film Lust och fägring stor 1995). Tyvärr lyckades han aldrig någonsin riktigt överträffa denna sin andra film, trots att han gjorde en hel del riktigt bra filmer, som till exempel Sveriges bästa polisfilm genom tiderna – Mannen på taket – och det är inte fy skam det heller…

URGA
Denna fantastiska historia av Nikita Michalkov, om en mongolisk familj och dess levnadsöde, grep mig ända in i hjärteroten, och kommer alltid att sitta där som en av de mest vackra och gripande filmer jag någonsin sett. Musiken är fantastisk, landskapet, fotot, de färgstarka personerna som figurerar – inte minst den illustre ryske lastbilschauffören med noterna till en rysk sång tatuerade på ryggen. Enormt. Flera scener i denna film är magiska i sin närhet till motivet. Dottern i familjen som spelar dragspel efter noterna på ryssens rygg; faderns tafatta försök att köpa kondomer; moderns plötsliga transformation till bedövande vacker, beriden mongoldrottning i en drömscen; fadern som slaktar ett får på klassiskt mongolvis (genom att sticka in armen i fårets mage och stoppa hjärtat med handen) för att laga festmat till den gästande lastbilschauffören. Måste ses!

En iskall i Alexandria
Det finns en magnifik filmmakartradition i England som skulle kunna representeras av en mängd olika filmer – så varför just denna? Kanske för att den är så lågmäld i sin obevkliga dramatik. Kanske för att detta skulle ha kunnat bli ett pompöst bombardemangäventyr i amerikanska filmmakares händer, med självklara bovar och hjältar. Här får boven istället bli hjälte.
Och titeln. Bara denna ljuvliga titel. Den kommer av att om huvudpersonerna lyckas ta sig till Alexandria genom öknen och brinnande krig, så ska de ta varsin iskall öl där. Magnifikt.
J. Lee Thompson (som senare i sin karriär skulle göra Kanonerna på Navarone, Cape Fear och ett par av filmerna i Apornas Planet-serien, gör här sitt bästa, och skildrar en komplicerad situation där även fiender måste hålla ihop för att överleva, och i detta möts de som vänner.

Dagen Gryr
Fransk ”noir”-film när den är som bäst. Marcel Carné regisserar Jean Gabin i rollen som den pressade arbetaren som barrikaderat sig på sitt rum, efter att ha skjutit sin elegante rival om den han älskar. En klassisk tragedi som slutar med att Jean Gabins rollfigur begår självmord – mer som ett desperat uppror mot en förtryckande verklighet än som ett tragiskt slut på en kärlekshistoria.

De sju samurajerna
Akira Kurosawas mästerverk från 1954; den film som skaffade honom internationell ryktbarhet. Att den filmats som en vilda västern-film är faktiskt fullkomligt logiskt, eftersom Kurosawa var starrkt influerad av John Ford när han gjorde denna film. Egentligen skulle jag vilja lista nästan alla Akira Kurosawas filmer, eftersom det är så många som är fantastiska. Blodets Tron (Kurosawas version av Macbeth), Dodes’kaden, Kagemusha – spökgeneralen, Ran (Kurosawas version av Shakespeares Kung Lear), samt den fantastiska och fantasieggande Drömmar. Men De sju samurajerna är ändå kanske hans bästa film – med den magnetiske Toshiro Mifune i huvudrollen, och ett helt enormt foto. Mäktigt.

En galakväll på operan
Sist, men absolut inte minst, vill jag hylla mina absoluta komedifavoriter – Bröderna Marx. Roligare än så här blir det inte. Även här var det svårt att välja film. En galakväll på operan (A Night at the Opera), En dag på kapplöpningsbanan (A Day at the Races) eller en av de äldre, mer kaotiska och teatraliska filmerna där brodern Zeppo också är med, som den hysteriskt crazy Fyra Fula Fiskar (Duck Soup)?
De allra första filmerna från 1930 och framåt var i stort sett filmade Broadway-shower, med allehanda gags mellan bröderna, och det utvecklades förstås till mer filmiska format genom åren, men de roligaste numren är alltsomoftast rena vaudeville-akter, scener som vanligen inte har ett skvatt med handlingen att göra – från typiska Commedia dell’arte-lazzi som katalogförsäljaren med glassvagn eller handtvättande låtsasläkare till sångnummer som ”Who that man” i En dag på kapplöpningsbanan, för att inte tala om det ständigt återkommande piano- och harpospelandet av Harpo och Chico. Vill man skratta, så är Bröderna Marx en universalmedicin.

BUBBLARE:

All världens morgnar, Shortbus, Cykeltjuven, Rom öppen stad, Cabaret, Linje Lusta, De misstänkta, Den andalusiska hunden, Reservoir Dogs, Aguirre – Guds vrede, I’m no angel, Taxi Driver, 2001 – A Space Odyssey, Apocalypse Now, The Deer Hunter, Det sjunde inseglet – och många fler som jag inte minns just nu…

12 härliga rysare ur skivhyllan…

En gång i tiden hittade jag på en egen måttenhet för bra musik – rysningar per minut. Om jag lyssnar på en platta för första gången, och får ståpäls flera gånger redan första låten, då vet jag att detta är en skiva jag måste ha. Andra viktiga effektenheter för bedömning av kvaliteten musik är förstås skrattvolym och mängden glädjetårar. Om en låt får mig att rysa, skratta och gråta, då är det en bra låt.

På initiativ av Mymlan, som givit oss tokstollar i bloggosfären den sköna uppgiften att lista tolv låtar enligt principen ”visa mig din musiksmak och jag ska säga dig vem du är”, så har jag nu satt ihop en lista på sköna låtar som fått mig att rysa en hel del genom åren. Jag har förstås även fått inspiration från en mängd andra sköna bloggare som vill ta lite ledigt från all seriös politisk debatt såhär i julhelgen, och ägna ett blogginlägg åt kultur, som t.ex. Blogge, Joshen, Deeped, Schmut, Nostalgiaki, Lärarinnan, Olater, Nemo och många fler.

Somliga har beskrivit detta som en svår uppgift. Mitt musikintresse är dock mycket stort, och jag har en hygglig musiksamling på en bit över 1000 CD och vinylplattor, så för min egen del skulle det inte vara några problem alls att raskt svänga ihop säkert 30-40 låtar till som har påverkat mig starkt genom åren. Konsten blev snarast att koka ner det till ett absolut koncentrat av superlåtar. Nå – här kommer mitt urval:

Night Ride Home – Joni Mitchell
Joni Mitchell är en ikon, ett musikaliskt geni, en av de STORA, en sån där som man inte kan säga att man inte har inspirerats av på något plan. Till och med Prince har nämnt henne som en av sina största inspirationskällor. Joni Mitchell har gjort massor med bra musik, men jag väljer just denna låt för dess eftertänksamma melankoli, avskalat enkla komp med syrsor och gitarr, samt för denna paradoxalt harmoniska asymmetriska melodi, som är så typisk för Joni Mitchell. Hon rör mitt hjärta.

We Got By – Al Jarreau
Al, en av mina allra största sångarförebilder, och en av hans tidigaste och allra skönaste låtar. Jag ÄLSKAR denna låt, och den finns med mig i min själ. Jag kan inte höra den utan att sjunga med, lyckligt fånleende, med tårar i ögonvrårna. En jazzballad med intensitet och sväng.

You Are The Sunshine Of My Life – Stevie Wonder
Alltså, det finns ju åtminstone 50 låtar av och med Stevie Wonder som skulle platsa på den här listan – Happier Than The Morning Sun, Signed, Sealed & Delivered, I WIsh, Happy Birthday och många, många fler – men just nu känns You Are The Sunshine Of My Life som den av alla hans låtar som kanske gått djupast in i mig – den jag har sjungit mest, och som verkligen gör mig glad, ända in i själen. Stevie är sannerligen en av de allra största, någonsin, alla kategorier. Det är mycket Gud i honom, och han strålar ständigt av glädje och kärlek. Bättre förebild är svårt att hitta.

Brusa Högre Lilla Å – Björn J:son Lindh
Med stor sannolikhet är detta Björn J:son Lindhs största publika framgång – med all rätt. Det är ett lysande musikstycke, förmodligen ett av de mest spelade av svenska kompositörer. Jag har alltid älskat Lindhs musik, särsklit när han började med den här typen av lyrisk kompisition. Och sen gör det ju inte saken sämre att min son Leonard spelade denna alldeles underbart vackert när han var 12 år och tränade piano. Nu har trummorna tagit över, och det är förstås inte fy skam, men just den här melodin, den… ja, jag ryser fortfarande.

Sventurata Navicella – Vivaldi / Cecilia Bartoli
Ja, opera är egenligen inte min favoritmusik, men Vivaldi och barockmusik är det definitivt. Och Cecilia Bartoli är verkligen en alldeles speciell artist. Hon har inte bara en fantastisk röst och en otrolig teknik – hon har en enrom gestaltningsförmåga också, och lever sig in i musiken totalt. Även Cecilia Bartoli har jag sett på Konserthuset för några år sedan, tillsammans med min äldsta son Caspian, som då var 9 år. Denna sång, Sventurata Navicella, var en stor favorit för både honom och mig. Caspian uttryckte sig om Cecilia Bartoli så poetiskt som bara ett barn kan göra – ”det är som att hon har en eld av lycka i sin mage” – och så kan jag känna när jag lyssnar på henne…

So Close – Daryl Hall & John Oates
Oj, oj, oj – detta är en sån där låt som gav mig flera rysningar på rad, redan inom de första två minuternas lyssning, Jag har ALLT med Daryl Hall & John Oates, och det är inte lite. Hall & Oates fångade min uppmärksamhet redan när jag var 15 år, med sin ytterst framgångsrika låt ”Rich Girl”, och sen har jag varit fast, och köpt i praktiken allt de gjort. Så det är verkligen inte lätt att bara välja en – precis som med Stevie Wonder skulle jag kunna göra en topp-12-lista med bara H&O-låtar. Men mitt val av just denna låt, So Close, är för att den på ett förtjänstfullt sätt fångar det som är Hall & Oates essens. Och så rysfaktorn, då förstås.

I Love You – Krister Linder
Denna låt finns med på Kristers CD ”Songs From The Silent Years” som kom ut 2006. Men jag fick en demo-CD av Krister redan 2001, med fyra låtar, varav två kom med på den slugiltiga skivan. Och just ”I Love You” hörde jag första gången under mycket speciella omständigheter. Jag var nyförälskad, hade just fått CD:n, och åkte hem till min underbara Jennie, som gav mig massage – i hörlurar hörde jag samtidigt ”I Love You”, som bara knockade mig totalt. Krister har Sveriges häftigaste sångröst, och den låten var så total, bara.
En kul kuriosa med just denna låt är att vi fortfarande använder denna demoversion på våra kurser, under övningar med KamaSutra-kyssar – något som gjorde Krister mycket glad när han fick veta det… 🙂

Walking in Memphis – Marc Cohn
Själv älskar jag att se min kära hustru Jennie dansa, fritt och vilt, helst naken, men Jennie blir alldeles lycklig när jag sjunger, och gärna just denna låt. Den ligger väldigt bra i röstläge för mig, och jag gillar det där amerikanska, lite bluesiga och raspigt maskulina. Sentimentalt men aldrig sliskigt. Härlig låt som jag absolut inte bara kan lyssna på. Jag måste sjunga med!

Sailor – Glass of Champagne
Sailor var ett av mina allra första favoritband, och redan som späd 13- eller 14-åring gick jag på min allra första popkonsert 1975 eller 1976, med Sailor på Konserthuset. Jag hade sjömansjacka och vita byxor, köpte en Sailor-T-shirt, men vågade inte smita in bakom scenen efteråt för att hälsa på mina idoler. Det har jag blivit bättre på senare. Just denna låt, Glass of Champagne, är lite av en kultlåt, som är typisk för Sailors stötigt rytmiska, kabaréinfluerade gladpop kombinerat med nån slags rollspelsteater och knasiga texter om sjömän, hav och hamnstäder, horor och alkohol.

Flamenco Soufi – Tomatito & Sheikh Al Tuni
Jag avslutar med lite filmmusik. Tony Gatlif är en fransk zigenare och filmmakare, som därtill har en brinnande passion för musik, vilket i praktiken innebär att alla hans filmer vibrerar av musik, bärs av musik, och ofta helt enkelt handlar om musik. Hans film Latcho Drom är en musikalisk resa, från Indien via Mellanöstern och öststaterna till Spanien. Fantastiskt. Men denna låt är med i början av Tony Gatlifs film Vengo, och när jag såg denna film första gången gick alla mätarna i taket – skrattometern, tårmätaren och rysdetektorn – alla slog de rekord i utslag, och jag låg nästan på golvet i biografen, som en skrattande, gråtande, rysande hög med Jello, Efter filmen kunde jag knappt gå rak. Så starkt omtumlad ocb berörd blev jag.

Now We Are Free (Maximus Mix) – Hans Zimmer & Lisa Gerrard
Hans Zimmer och Lisa Gerrard samarbetade med musiken till Ridley Scotts fantastiska film Gladiator, och jag var förstås tvungen att köpa CD:n med filmmusiken. Jag köpte även en CD med ”mer musik från filmen”, vilket innebar att man fick en del spår som inte var med i filmen, däribland denna fantastiskt stämningsfulla och dansanta, glada, starka, rytmiska version av en annars rätt stillsam låt. Det är stört omöjligt att stå eller sitta still när denna musik går igång. Den är som en soluppgång i technobeat, efter en väldigt lång natt. Man blir bara lycklig…

Varaaga Nathi – A. R. Rahman
Mer filmmusik. Det finns låtar som man bara inte kan tröttna på. Jag kan höra denna låt hur ofta som helst, och varje gång blir jag hoppig, dansant, fånleende och allmänt lycklig. A.R. Rahman är en av Indiens bästa kompositörer av filmmusik, och denna underbara låt kommer från en film som heter Sangamam. Jag har en lite samling med sköna Bollywood-filmer, men just denna har jag inte hittat än. Men det kommer nog.

Jag skulle som sagt kunna plocka fram minst 20-30 låtar till som påverkat mig starkt genom åren, men detta är ett helt O.K. urval tycker jag, särskilt med tanke på temat ”visa mig din musiksmak och jag ska säga dig vem du är”. Detta är ett urval som nog är rätt starkt etablerat i mig, såpass att om någon skulle fråga mig samma fråga om ett par-tre år, så skulle i stort sett samma låtar dyka upp, med någon enstaka ändring. Håll till godo!

Här är jag med en av mina stora sånghjältar, efter en konsert.

Stora Bloggpriset

Jaha. Så är jag med i en bloggpanel.
Denna bloggpanel ska utse ett antal bloggar som därmed får chansen att vinna det ”Stora bloggpriset”.

Bakom detta jippo står Aftonbladet och Bloggportalen. Tanken är att det ska bli ett återkommande evenemang.

Bloggpanelen nominerar 2008 års bästa bloggare i sju kategorier, varefter det blir en omröstning. Vinnarna presenteras på en galatillställning i Stockholm den 2 februari 2009, på Nalen. Festligt värre!

Dessa är kategorierna:

Nöje & Kultur

Mode

Sport & Fritid

Livsstil

Prylar & Teknik

Vardag

Politik & Samhälle

Mitt oavlönade och tidsödande jobb som medlem i bloggpanelen är att nominera fem bloggar inom varje kategori. Det blir inte helt enkelt. Politik & Samhälle blir nog lättast, eftersom det är den typen av bloggar jag läser mest. Mode samt Sport & Fritid är svåra ämnen för mig. Hittar jag några riktigt bra modefotobloggar kan det dock bli intressant, eftersom jag ju också är fotograf. Sport & Fritid går nog fetbort, om jag inte får några bra tips om riktigt spännande bloggar om… tja, låt oss säga rally, eller bergsklättring? Räknas resor in som Fritid? Hobbies? Modellbygge?

Jag funderade en stund på var min egen blogg passar bäst in bland dessa kategorier, och jag inser att Livsstil nog är den bästa beskrivningen. Jag skriver förstås både om Politik & Samhälle och Nöje & Kultur, men eftersom jag konsekvent utgår från en specifik världsbild – den tantriska – som definitivt inte bara är politisk, så är nog livsstil möjligen den bästa kategorin för mig. Beroende på hur man nu ska definiera begreppet livsstil. Enligt tävlingsarrangörerna kanske det omfattar mest skvaller och trams, snarare än djup filosofi. Fast det säger ju i sådana fall mer om deras livsstil…

Hur som helst – om du som läser detta inlägg är med i juryn, och vill nominera mig (jag får förstås inte nominera mig själv), så får du gärna nominera mig i kategorin Livsstil.

Men ännu viktigare – om du vill hjälpa mig med tips om riktigt bra bloggar i de olika kategorierna, så är det mycket välkommet!

Tack på förhand!

Mina favoriter – Världens Vackraste Bilar

När jag var barn, långt upp i tonåren, var mitt absoluta drömyrke att bli bildesigner. Jag ritade bilar, läste om bilar, drömde om bilar, samlade på leksaksbilar och byggde bilmodeller. Bilar, bilar, bilar. Mina idoler var Pininfarina, Giugiaro, Bertone, m.fl. – jag var inte särskilt intresserad av motorer och mekanik, men formgivning och bilhistoria kunde jag studera hur länge som helst. Jag har sedan tonåren gjort mig av med säkert hälften av mina bilböcker, men har ändå kvar närmare ett par hyllmeter billitteratur.

Jag blev inte bildesigner. Dock har jag länge arbetat som illustratör och bildkonstnär, och har vid hundratals tillfällen på uppdrag utfört målningar, illustrationer och foton med bilmotiv. En hel del kan man se på mina hemsidor Rehbinder MultiArt Productions och Photo Gallery.

Idag har intresset falnat, i alla fall om jag jämför med min barn- och ungdom. Men mitt intresse för formgivning finns fortfarande aktivt – min favorittidskrift är den italiensk-engelska publikationen Auto & Design, mitt favorit-TV-program är Top Gear, jag har själv en hemsida som heter Världens fulaste bilar (som paradoxalt nog handlar om riktigt dålig bildesign), och jag njuter alltjämt av god formgivning närhelst jag har möjlighet, inte minst just gällande bilar.

En märklig konsekvens av mitt tidiga bilintresse, med katalogplöjande och tecknande, är att jag än idag, även på långt håll, kan känna igen i stort sett vilken bilmodell som helst. Min kära hustru tycker att det är lite underhållande när vi tittar på film, jag ser en takstolpe och en halv instrumentbräda inifrån, alternativt ett tredjedels baklyse, och kan omedelbart säga vad det är för märke, modell och år. Jag har sett mötande billysen en regnig natt, på över 200 meters håll, tänkt ”en Citroën”, för att sen tänka vidare mer rationellt, att nä, det går ju faktiskt inte att se på så långt håll – men visst var det en Citroën. Jag är helt enkelt skadad.

Vi lever tyvärr i en designmässigt djupt tragisk samtid, där gamla bilfabrikanter, tidigare kända för skönhet och god form, släpper ut det ena monstruösa missfostret efter det andra – Peugeot 308 SW (som måste vara världens fulaste bil just nu!), Mercedes GLK (& R, SLR, m.fl.), Audi Q7, som några exempel på riktigt obehagliga förbrytelser mot ett estetiskt sinne.

När koreaner och kineser frambringar sådan ”design”, så är det dem förlåtet, eftersom de fullkomligt saknar en sådan tradition, och bara kopierar, utan att begripa vad det är de kopierar. I allra bästa fall anlitar de europeiska formgivare. Med andra ord – från européer med en mer än sekellång tradition av framstående bilformgivning ska man kunna vänta sig betydligt bättre. Fy!

I denna infekterade atmosfär, fylld av estetisk nedsmutsning, behövs alltså motvikter, oaser i skräpdesigndjungeln, alternativa inspirationskällor till ny design, och påminnelser om att bilar faktiskt inte måste vara fula.

Så här följer min personliga lista med ett urval av världens vackraste bilar genom tiderna. De första fem bilarna kan nog sägas vara mina absoluta Top 5, men sedan är den inbördes ordningen mest en slump.
Allt detta är naturligtvis extremt subjektivt – men det är liksom det som är poängen…

Delage D8 1938

Gud hade hål i fickan just 1938, och tappade en överdrivet stor dos av skönhetssinne på formgivarna av (och karossmakarna till) det franska bilmärket Delage, och så råkade de skapa världens genom tiderna vackraste bilar. Detta är den absoluta höjdpunkten av all bildesign. Det blir bara inte vackrare än så här. Intressant nog gäller detta nästan vilken karossmakare som än satte tänderna i Delage just detta år.
Proportionerna är fulländade, detaljerna är magnifika, helheten är perfekt.
Det sägs att ”Du kör en Ferrari, blir körd i en Rolls Royce – men till din älskarinna ger du en Delage.”
Jag säger – skippa älskarinnan och behåll Delagen…!
(kvinnor finns det gott om, men en Delage är sällsynt!) 🙂

Lamborghini Miura

Gandinis absoluta mästerverk. De moderna superbilarnas anfader, med sin tvärställda mittmotor-V-12. Slank, vacker, brutal. Oslagbar form. Lamborghinis oöverträffade genombrottsmodell. Det är svårt att tänka sig att Ferruccio Lamborghini framför allt var traktortillverkare, med en dröm om att skapa den absoluta suberbilen, en värdig konkurrent till Ferrari. Intressant nog lyckades han. Och Miuran var den första Lambon som faktiskt överträffade allt, inklusive Ferraris samtida modeller, i såväl formgivning som prestanda.

Bugatti 35, 1924-1927

Ettore Bugatti var inte främst ingenjör. Han var en konstnär, en skulptör av Guds nåde, ett geni på många fält, utom möjligen ekonomi. När Bugatti började härja på racerbanorna var trenden större, tyngre, starkare, och brutalast av alla på 1920-talet var de stora, gröna, kompressorförsedda Bentley-monstren. Bugatti gjorde tvärtom – lätt, elegant och snabbt med mindre kraft. En Bugatti kunde vara svulstig och iband t.o.m. bisarr, men aldrig vulgär – alltid klass, elegans, snabbhet, lätthet, perfekt balans, eleganta linjer. No bullshit.

Maserati 3500 GT

Ståpäls och rysningar, lustfyllda gnyenden och djupa suckar – det är vad en sådan fulländad, 100 % perfekt italiensk skönhet kan framkalla hos mig. Jag kan falla i trance, tårögd, andäktig, i djup beundran och dyrkan av den absoluta skönheten hos ett fordon som detta. Över huvud taget lyckades italienarna fantastiskt bra på 1950- och 1960-talet att skapa mästerverk likt denna.
Det är som att kompisarna från förr, Leonardo Da Vinci, Michelangelo, Botticelli och David, fick för sig att återfödas igen, fast nu som karosserimakare i norra Italien. Maserati 3500 GT är helt enkelt en bilarnas David, en formgivningens Mona Lisa – jag bara andas, djupt och innerligt…

Jaguar E-Type

Ständigt framröstad som världens vackraste bil i allehanda biltidningar över hela världen. Alla älskar Jaguar E-Type. Till och med folk som inte är ett dugg intresserade av bilar faller för denna gränslöst eleganta, undersköna bil. Det går inte att bli arg på en Jaguar. Folk kan irritera sig på en Porsche eller en Mercedes, men Jaguar E-Type är helt enkelt för vacker – skönheten förlåter allt. Definitivt en av världens vackraste bilar, helt klart.
Det finns en kupé också, som är ovanligt vacker för att vara en ”kombi-kupé”, men roadstern är allra finast. Och det måste förstås vara Series 1. Mot slutet av sin tid, efter allehanda designförändringar (försämringar) blev E-Typen tyvärr bara oformlig och klumpig.

BMW 507, 1956-1959

Stil på tyska. perfekta linjer, elegans och styrka i total balans. Den androgyna bilen med perfekt samspel mellan maskulint och feminint. Denna design lyckas kombinera diskretion och ödmjukhet med mästerskap och oövervinnerlighet. Tysk precision med dansant elegans. Fantastiskt.

Jaguar XK 120, 1949-1954

Tydligt inspirerad av såväl Bugatti Atalante som BMW 328, men ändå ett mästerverk av helt egen klass. Eller som Keith Richards skulle säga – ”It’s not what you steal, it’s how you do it”. Jaguar är ett av det där lilla fåtalet bilmärken som lyckas producera klassiker efter klassiker, och detta är verkligen en designikon, en klockren klassiker i ordets striktaste betydelse. Denna böljande, svepande kaross med sina runda, vågformade linjer tappar aldrig sin stringens eller strikthet. Allting är där det ska vara. En självklar medlem på en sån här lista.

Mercedes 300 SL coupe, 1952-1957

Måsvinge-Mercedesen. Kultbil. Legend. Föregångaren till vår tids superbilar. De så kallade måsvingedörrarna var inte bara en designgimmick, utan en teknisk innovation i syfte att kunna ha så höga trösklar som möjligt, för ökad vridstyvhet i karossen.

Trots sina relativt runda linjer är 300 SL betydligt mer (tyskt) maskulin än många andra superbilar, som t.ex. Lamborghini Miura. Den är ”strictly business” på ett sätt som bara tyska Mercedes kan åstadkomma. Perfekt in i minsta detalj. Gamla anrika Daimler-Benz kunde verkligen formge bilar med stil – och därför är det så oerhört tragiskt att Mercedes numera pumpar ut den ena groteskt fula bilen efter den andra. Ibland var det verkligen bättre förr.

Från 1957 till 1963 byggdes 300 SL som en roadster, och den var förvisso också rätt snygg, men den kan aldrig komma i närheten av den riktiga måsvinge-300 SL i konsekvent stil och kultstatus. Och när jag sågar den nutida Mercedes SLR som en av världens i särklass fulaste bilar, och ger den namnet ”Pigs in Space”, så är det just för att jag jämför den med 300 SL, som utan tvekan är en av världens vackraste superbilar, någonsin. Skärpning, Mercedes!

Alfa Romeo 8C 2900 B Touring Spyder, 1935

Det är svårt att välja en, eller ens bara två, av alla vackra Alfor genom åren. Det finns så otroligt många. Precis som med Jaguar – men denna är ändå i särklass. En gammal 30-talare med svepande, eleganta och samtidigt kraftfulla linjer, utan att någonsin bli ”för mycket”. Allt med denna bil andas stil, elegans, klass – Italien när det är som bäst.

Buick Riviera, 1963-65

Denna bil skulle egentligen vara en Cadillac, men så tackade Cadillac nej till denna fantastiska bil (som då skulle ha hetat LaSalle II), och så fick övriga bilmärken inom GM chansen – Buick behövde verkligen en ny, spännande bil i sitt program, och gjorde allt vad de kunde för att få ta över denna modell. Bilen fick heta Riviera, anspelande på europeisk kultur, eftersom bilen också inspirerats av så vitt skilda bilar som Rolls Royce (taklinjen) och Ferrari (grillmönstret).

Buick Riviera blev en klassiker redan som ny, och lovordades av såväl Pininfarina och anda framstående designers som en alldeles särskilt vacker bil. 1965 fick Rivieran det strålkastararrangemang som var tänkt från början, men som man inte hade löst tekniskt 1963-1964 – dolda i ytterflyglarna. Därför är det 1965 års modell jag visar bilder på här.

Aston Martin DB5

James Bond visste vad som var det absolut bästa i alla lägen – om det så är champagne, kvinnor eller bilar. I filmerna Goldfinger och I Hennes Majestäts hemliga tjänst på 1960-talet var Aston Martin DB 5 det självklara valet. De senaste åren har Aston Martin fått en renässans i Bond-filmerna, först med en Aston Martin V8 Vantage Volante, i Iskallt Uppdrag, 1987, med Timothy Dalton som Bond, och i Die Another Day kör Bond i Pierce Brosnans skepnad en Aston Martin V12 Vanquish.

I den senaste fimen, Casino Royale, kör Mr. Bond spännande nog både en ny DBS V12 (som för övrigt skall dyka upp igen i nästa film, Quantum of Solace) och en gammal klassisk DB 5, som han vunnit på kortspel – som en liten flirt med Bonds ursprung.

Chevrolet Corvette 1963-1967

De första Corvetterna var riktiga skitbilar, och dessutom var de hemskt fula. Men nånting hände 1962, då man introducerade en helt ny bil som höll hygglig kvalitet, riktiga sportbilsprestanda, och dessutom hade den intressantaste design som Chevrolet någonsin har frambringat på en seriebil. Formgivaren Larry Shinoda skapade en harmonisk, helt unik form som i praktiken blivit en stilikon. Den första modellen hade en delad bakruta (Split window) som försvann följande årgångar, vilket förstås har gjort 1963:an till den mest eftertraktade av alla Corvetter.

BMW 3.0 CS/CSi/CSL, 1971-1975

Det går inte att komma ifrån att denna bil bidragit starkt till att positionera BMW som en av de mest avancerade bilproducenterna i världen – i såväl design som teknisk perfektion. Tyvärr rostade de något alldeles oerhört (liksom i och för sig det mesta på 1970-talet) – men rent utseendemässigt är BMW 3.0 CS avgjort den vackraste bil som BMW någonsin frambringat, vilket inte vill säga lite. Att det också byggdes en del riktigt brutala banracers (som egentligen inte är så vackra, men definitivt strictly business på det där typiskt tyska viset) på denna bil minskar ju inte glamouren – snarare tvärtom…

Alfa Romeo Giulietta Spider, 1955-1965

Ytterligare en klassisk italienare. Alfa Romeos lätta roadstervariant av basmodellen Giulietta är en av Pininfarinas mest lyckade skapelser, och har en harmonisk linjeföring rakt igenom. Allt sitter på sina rätta ställen, och sällan passar den klassiska Alfa-grillen så perfekt som på denna härliga bil.
Jag vill ha! 🙂

Lotus Elite, 1957-1963

Lotus Elite följer samma recept som Bugatti 35, i det att den är lätt, lätt, lätt. Den har en plastkaross, vars form ovanligt nog faktiskt är ritad av en bokhållare med designambitioner. Bokhållaren ifråga passade även på att finansiera projektet, och så var ordningen återställd. En mer harmonisk linjeföring är svår att hitta. Alla linjer sitter precis där de ska, i ödmjuk perfektion. Den har för övrigt en sak gemensamt med Jaguar E-Type (förutom att den är engelsk), och det är att det bara inte går att bli arg på en Lotus Elite – den är för vacker. Och en kvinna skulle ofelbart säga att den är söt. Raggfaktorn är hög, med andra ord…

Ferrari 250 GT, & GTL Lusso

Ferrari. Vilken ska man välja? Ska man välja 288 GTO, eller Dino, eller en gammal 212 roadster? Ska man välja en California Spyder från 1961, eller en Superfast från 1966? Kanske en 330 GTC 2+2 coupe? Vilken är vackrast? Det får bli… Ferrari 250 GT, och framför allt GTL Lusso! Av alla Ferrari jag kan tänka mig, så är denna den absolut vackraste. Den har både elegansen och brutaliteten i ett, stil och kraft, komposition och muskler. Allt finns där, i perfekt harmoni. Och det är en klassisk Ferrari, en riktig Grand Touring, med stor motor fram och 2+2-kaross. Precis som det ska vara. Perfekt.

BUBBLARE:

Några bilar som också hade kunnat platsa på denna lista, men som får nöja sig med att bli omnämnda som alldeles särskilt vackra bilar, klassiker och stilbildare: Lamborgini Gallardo, AC Cobra, Ford Thunderbird 1955-57, Peugeot 403, Peugeot 406, Duesenberg SJ, Packard Caribbean 1956, Jaguar Mark X, Ferrari 288 GTO, Iso Grifo, Simca Etoile/Aronde, Facel Vega HK 500, Jaguar XJ 6, Mercedes 540 K, Bugatti 57S Atlantique, Bentley Continental S, Talbot Lago T150 C, Lancia Aurelia spider, Porsche 911, Aston Martin Vantage 2007, Citroën DS/ID, Mercedes 280 SL ”Pagoda”, Alfa Romeo Giulia Sprint, och några fler jag inte kommer ihåg på rak arm…

Mina favoriter – kvinnliga skådespelare

Alla älskar listor. Jag också. Så jag tänkte införa en ny kategori på min blogg – mina favoriter. På sikt tänker jag lista mina favoriter inom en mängd olika fält – artister, kompositörer, konstnärer, författare, fotografer, skådespelare, regissörer – allt möjligt, företrädesvis inom det konstnärliga området. Men det kan även bli arkitekter, maträtter, bilmodeller eller vad helst som dyker upp i mitt huvud.

Mina favoriter blir inte listade i nån slags numrerad rangordning, typ från 10 till 1 – det kan ju skifta från dag till dag i bland – men nån slags 10 bästa-variant blir det säkert, inte nödvändigtvis rankade i den ordningen de är uppräknade. Fast det kan ju också ändras.

Hur som helst tänkte jag börja med en radda favoriter i en kategori som i sig är en favorit – kvinnliga skådepelare. Och det blev 12 den här gången.

Mitt främsta kriterium på en bra skådespelare är att hon/han ska beröra mig på djupet, med äkthet, närvaro, trovärdighet, teknisk skicklighet och allt som man kan tänkas förvänta sig av en skådespelare. Sen är det ju inte fel om hon är vacker också – men det är i allra högsta grad en sekundär egenskap, och jag föredrar alla gånger den slags skönhet som kommer inifrån. Om en skådespelare av egen kraft kan få mig att se en film eller pjäs, så platsar hon på denna lista.

Eftersom jag själv har flera års skådespelarutbildning, med en del yrkeserfarenhet som såväl skådis som dramalärare och även regissör, så har jag väldigt höga och specifika krav. Men jag kommer också att motivera varje val ordentligt.

Välkommen till min lekstuga!

Cate Blanchett
Cate är definitivt en av mina absoluta favoriter. Hon överraskar ständigt med att spela helt olika karaktärer i varje film – från drottningar av olika slag till arbetarklass-underdogs, mördare och narkomaner, från sydstatsdialekter till överklassengelska, vackra, fula, nervösa, överjordiskt stillsamma. Ingen roll verkar främmande för henne. Hon utstrålar intelligens, integritet, naken sårbarhet, uppriktighet och sökande, nerv – hon gör aldrig ett dåligt jobb. Paradoxalt nog fick hon en Oscar för den roll jag nog egentligen var minst imponerad av, i hennes serie av fascinerande rolltolkningar. Men intressant är hon alltid. I ”Coffee and Cigarrettes” spelar hon två roller, mot sig själv, och bevisar än en gång sin bredd.

Mae West
Mae West var definitivt en av 1900-talets roligaste människor, med ett bett i repliken som är få förunnat. I citatsamlingar dyker tre personer ständigt upp som de stora humoristerna – Oscar Wilde, Groucho Marx och Mae West. Och man kan se hennes 30-talsfilmer än idag, och de är fortfarande roliga, med vara och varannan replik som en av de där klassiska replikerna vi alla känner till. Hon skrev alltid sitt eget material, och författade flera teaterpjäser som hon satte upp på Broadway. Så hon var en stjärna i alla avseenden. Hon var rolig, fräck och provokativ utanför scen och biosalong också – en klassiker är när hon står inför rätta (förmodligen för att ha sårat sedligheten på ett eller annat sätt), och får hela rättssalen att skaka av skratt – domaren hamrar hårt med sin klubba, och följande replikskifte uppstår:
”Miss West, are you trying to show contempt for the court?”
”No, dear, I’m doing my best to hide it…!”
Kommentarer överflödiga.

Jessica Lange
Debuterade i 1970-tals-remaken av King Kong (vilket får sägas vara dåliga odds), men lyckades t.o.m. att göra den rollen intressant (hon vann en Golden Globe för bästa debuterande filmskådespelerska). Sedan dess har hon gjort nästan 40 filmroller, blivit Oscarnominerad 6 gånger, vunnit 2 gånger, och därtill en mängd andra priser – Emmy, Golden Globe m.m.
Hennes oerhört känsliga och sårbara spelstil är ofta på gränsen till någon slags lätt skruvat utanförskap, vilket passade alldeles särskilt bra i t.ex. ”Frances”, om skådespelerskan Frances Farmer, som hamnade på sinnessjukhus och blev slutligen lobotomerad. Lange verkar ständigt leva lite på gränsen, hur behärskade hennes rollfigurer än är, och vad hon än gör, så berör hon med sin alldeles speciella karaktär och personlighet.

Helen Mirren
Den som inte har sett Helen Mirren i en TV-film om den bittert bitchiga polisinspektören Jane Tennison har något fantastiskt att se fram emot. Tlll och med som en sur, lätt alkoholiserad, ensam och bitter medelålders kvinna lyckas Helen Mirren att vara helt oemotståndlig. Det är omöjligt att inte fatta tycke för denna starka karaktär. Och som Drottning Elisabeth i The Queen, vann hon äntligen en synnerligen välförtjänt Oscar, efter tre nomineringar genom åren. Och coolare än Helen Mirren blir man bara inte, när hon efter detta konstnärliga stordåd (och efter att ha blivit adlad!) blir bjuden på te hos drottningen – och hon tackar nej. Hon hade inte tid. Cooooool…

Laura Linney
Det finns skådespelare som verkligen tar sitt jobb på allvar, som verkar som att de aldrig kan göra ett dåligt jobb, som alltid imponerar – och som dessutom lyfter en redan intressant och spännande rolltolkning till något oväntat, överraskande bra. Laura Linney gör det oupphörligen. Som överspänt leende skådespelerska i ”The Truman Show”, till Sean Penns urstarka hustru Annabeth i Clint Eastwoods ”Mystic River”. Laura har en självklar integritet och en stark personlighet, som dock aldrig tar över, utan snarare bär hennes rolltolkningar till oanade höjder.

Judi Dench
Här snackar vi klassisk, brittisk teaterskådespelerska, med hur många Shakespeare-roller som helst, hur många utmärkelser som helst (vet ej hur många Laurence Olivier Theatre Award hon har vunnit, men det är många!), och hur mycket erfarenhet som helst. Hon fyller varje roll med tyngd och dignitet, om det så är drottning Elisabeth I, sötsugen dam i Chocolat, eller M i James Bond. Alltid ett stort nöje att se!

Katherine Hepburn
Drottningen bland skådespelerskor – legendarisk rekordhållare i Oscarsammanhang, med fyra gubbar av tolv nomineringar. Hennes långa, långa karriär (över 70 år i branschen!) med allt från komedi med Cary Grant till ”Afrikas Drottning” med Humphrey Bogart. Och i ”Guess Who’s Coming to Dinner” fick hon återigen spela mot sn hemliga kärlek Spencer Tracy, i en oförglömlig roll som gav henne ytterligare en Oscar. Katherine Hepburn var egentligen helt osannolik som Hollywoodstjärna, med sin frispråkighet och oglamorösa personliga stil – men ändå vann hon i längden. Mer än någon annan.

Holly Hunter
Holly Hunter gjorde tidigt i sin karriär en liten, liten roll som en av Goldie Hawns kompisar (Jeannie) i en film som utspelar sig under andra världskriget. Kompisarna arbetar på en stridsflygplansfabrik, som så många kvinnor under kriget, och vid ett tillfälle kommer en ung soldat för att meddela Jeannie att hennes man har dött i strid. Hennes reaktion är så hjärtskärande äkta, och skitjobbig, att jag är övertygad om att just denna scen öppnade dörren för större roller. Hennes breda sydstatsdialekt och intensiva energi passade utmärkt för komedier som ”Arizona Junior” och ”Broadcast News”, men den film som hon nog är mest känd för är Jane Campions ”Pianot”, som också gav henne en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes enorma närvaro och fokus gör henne alltid intressant att se, och hon behärskar både komedi och drama. En av de roligaste rollerna i senare produktioner är som George Clooneys ovilliga hustru i bröderna Coens ”O Brother, Where Art Thou?”. Det finns liksom i Jessica Langes skådespeleri en krydda av något lite skruvat, lätt surrealistiskt, och det blir alltid spännande, ofta roligt.

Rachel Weisz
Vann en Oscar för bästa biroll i filmen ”The constant gardener”, i vilken hon spelade mot Ralph Fiennes. Rachel Weisz har en kvalitet som är svår att fånga, men som gör henne oändligt fascinerande. Hon är så oerhört mänsklig, så sårbar och samtidigt obändigt stark och övertygande. Hennes känslosamma, engagerade, temperamentsfulla rollfigur i ”The constant gardener” erbjuder en fantastisk motpol till Ralph Fiennes behärskade, lugna, diplomatiska portfölj- och slipsnisse. Men båda är innerliga och passionerade, på sitt sätt. Darren Aronofskys film The Fountain är egentligen bara konstig, och känns inte alls färdig, men just Rachel Weisz gör att jag ändå ser hela filmen, och fascineras. Av henne. Och i Jean-Jacques Annauds WWII-drama ”Enemy at the Gates” har Weisz ett legendariskt, magiskt kärleksmöte med Jude Law. Kort sagt – allt Weisz tar i blir innerligt, vibrerande och fängslande.

Isabelle Adjani
Nu har jag en viss svaghet för skådespelerskor med alla nerver utanpå huden, och i just detta måste nog Isabelle Adjani sägas vara i särklass. Hennes fanatiska förälskelse i en ovillig soldat i L’Histoire d’Adèle H. är smärtsam att skåda, och hennes gestaltning av titelrollen i ”Camille Claudel” är lika hängiven, lika dödsföraktande. Hon är den begåvade skulptrisen som blir den store Rodins elev, modell och älskarinna (Rodin spelas lysande av Gerard Depardieu, men det är ändå Isabelle Adjani som äger denna film), och hon fortsätter alltjämt att fascinera – som i ”La Reine Margot” från 1994. Hon är den enda skådespelerskan i Frankrike någonsin som har vunnit hela fyra César (fransmännens Oscar), och därtill två Oscarnomineringar.

Julia Ormond
Det finns somliga skådespelare som kan gestalta smärta så att det gör ont i betraktaren, sorg så att betraktaren gråter, och lycka så att betraktaren blir alldeles euforisk. Julia Ormond är en sådan sällsam skådespelerska. Till och med i de mest osannolika roller som i Peter Greenaways blodiga meta-surrealistiska ”The Baby of Mâcon”, bibringar hon betraktaren någon slags känsla av realism. I ”Höstlegender” skildrar hon övergivenhet och smärta på ett sätt som stannar kvar länge efter filmens slut, och till och med i en sådan patetisk kalkonfilm som ”First Knight”, med en trött Sean Connery som Kung Arthur, och en förvirrad Richard Gere som Lancelot, så gestaltar Julia Ormond den unga Guinevere på ett alldeles vibrerande, levande, totalt närvarande sätt. Förtrollande!

Hanna Schygulla
Drottningen av tysk film, Rainer Werner Fassbinders favoritskådespelerska (hon var med i 19 av hans filmer, bland andra ”Maria Brauns äktenskap” och ”Lili Marleen”). Hanna Schygulla är en fantastiskt skicklig aktör, och hon har en närvaro och en utstrålning som få kan matcha. En film jag gärna rekommenderar för den som vill ta del av hennes säregna, hypnotiska skönhet och intensiva närvaro,och trovärdighet i rollen – se henne som drottningens kammarjungfru i ”Natten i Varennes”.

BUBBLARE:

Kate Winslet, Nathalie Baye, Julie Delpy, Iben Hjejle, Madhuri Dixit, Julia Roberts, Meryl Streep, Sophie Marceau, Jennifer Connelly, Catherine Deneuve, Charlotte Rampling, och några till jag inte kommer ihåg namnen på just nu…