Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?”

Nyfödd Disa

Den 19 oktober 2013 blev jag fyrabarnsfar, efter att ha varit trebarnsfar i snart 18 år. Det är en ganska radikal utveckling, inte minst med tanke på att många av mina vänner i min egen ålder, vissa även yngre, redan har fått barnbarn. Det är dock ett synnerligen önskat och efterlängtat barn, och det allra första för min hustru Jennie, så det är en rakt igenom lycklig tilldragelse som skänker hela familjen mycket glädje. Vår lilla bebis har dessutom tre entusiastiska storasyskon som alla älskar sitt nyaste lilla syskon.

Alla mina fyra barn

Det kan dock komma lite som en chock att upptäcka hur desperat många håller fast vid mossiga och föråldrade könsstereotyper, och allra mest i sammanhang där de är alldeles särskilt irrelevanta, som när man ska få en bebis. Det händer alltsomoftast att vi får anledning att tappa hakan över de ofattbart reaktionära och fördomsfulla reaktioner och frågor man ofta får som blivande förälder. Det är som att det just då blir som allra viktigast att bli dum i huvudet.

”Du kan väl ändå inte sätta rosa kläder på en pojke?” Jodå, jag har fått sådana kommentarer, lustigt nog samtidigt som jag själv har burit en rosa skjorta. Och jag är ju ändå en rätt stor och skäggig karl. Men det går tydligen bra. Inkonsekvensen är surrealistisk. Det är som att det är alldeles särskilt viktigt att impregnera just små barn med könsstereotyper. Stor karl + rosa skjorta = O.K. Liten pojke + rosa sparkdräkt = helt oacceptabelt, eller i alla fall rebelliskt och kontroversiellt. Jag får inte ihop det.

Disa i blå kläder

Vår skarpa skepsis mot genusklichéer har fått andra rätt lustiga konsekvenser också. Av vänner och släktingar fick vi inga blå kläder alls, och inga rosa heller, sannolikt i någon slags kombination av respekt för vår genusneutrala grundattityd, men förmodligen också för att slippa förväntade sura kommentarer. Gröna, lila, gula, mönstrade och bruna kläder. Men för säkerhets skull inga rosa. Eller blå. Detta är förstås också rätt larvigt, eftersom vi aldrig någonsin har haft synpunkter på färgerna blått och/eller rosa i sig. Självklart kan både flickor och pojkar ha såväl rosa som blå kläder.

Ett område där genusklichéerna står som spön i backen är leksaksaffärer, och i än högre grad klädbutiker. Även för mycket små barn har man delat upp det i kläder för pojkar och kläder för flickor, vilket känns alldeles osedvanligt mossigt och stereotypt. Före puberteten är pojkar och flickor inte så pass olika i sina kroppstyper att det motiverar en åtskillnad. Och riktigt illa blir det när flickor förväntas ha på sig söta men opraktiska och synnerligen lekovänliga kläder, medan man till pojkar serverar tuffa och stryktåliga plagg. Tröttsamt är bara förnamnet. Men butikspersonalen är inte alltid värst. Föräldrar kan vara riktiga genusmonster…

”Vilket papper ska vi välja till Linus present, tycker du, lilla gubben?”
”Det röda!”
”Nääää, Linus är ju en pojke, han vill säkert inte ha det röda! Ta det där roliga med pistoler och dödskallar på istället!”

Den ständigt återkommande första frågan när man aviserar en graviditet är förstås ”vet ni vad det ska bli?”, som vore just könet det viktigaste av allt, och det är irriterande nog. När det var som värst med allt tjat om huruvida bebisen hade kommit än, och vilken sort det var (väldigt nära födseln) publicerade jag denna Facebookstatus – alla förstod inte skämtet:

Till alla som undrar: enligt det senaste ultraljudet så visade sig bebin vara en elefant, så det tar nog tre månader till. Hen får heta Ganesha.

Jag kan verkligen ärligt säga att det spelade absolut ingen roll alls för mig om jag skulle få en pojke eller flicka, eller för den delen någon med obestämt kön, så det brydde vi oss inte om att ta reda på innan. Vafan, det ser man väl när ungen kommer ut, eller hur? (vi noterade att sjukhuspersonalen blev en smula konfunderade över att vi inte brydde oss om att omedelbart kolla om det var en med snippa eller snopp – underliga människor…)

Som vanligt när något är enerverande och ständigt återkommande så hittade jag på en skön strategi för att sätta frågarna rejält på pottkanten. Och så föddes Genusterroristen. Genusterroristen kommer sannolikt att dyka upp fler gånger här på TantraBlog. Om du uppfattar det som ett hot eller som ett löfte är helt upp till dig. Here we go:

”Vet ni vad det ska bli?”
”Nja, men vi hoppas förstås att det ska bli ett litet barn.”
”Ja, det förstås, men vilken sort?”
”Sannolikheten är hyfsat hög att det blir en homo sapiens sapiens.”
”Meh! – jag menar förstås om det blir en tjej eller kille!”
”Det kan man ju i ärlighetens namn inte veta förrän om ett par-tre år när barnet självt talar om det. Könsidentiteten är ju genetiskt hårdkodad, och då är det ju dumt att projicera ett genus på barnet innan man vet säkert.”
”Åh, vad jobbig du är! Jag menar förstås vilket kön!”
”Kön? Menar du om barnet har en snopp eller snippa?”
”JA!”
”Men… varför är det så viktigt? Det känns som att du har ett överdrivet intresse för min bebis könsorgan. Är det en fetisch du har, eller? Små bebisgenitalier?”
”Ghaaaaa!!!”

Där tappar frågaren lusten att fortsätta fråga, tro mig. Själv gapskrattar jag sadistiskt inombords, men hoppas förstås också att mina elaka (men högst relevanta) motfrågor inspirerar till ifrågasättande av idiotiska normer.

Keruber

Utvecklingen är dock positiv. Fler och fler begriper den här problematiken, och fastnar inte i gamla klichéer. BB Stockholm är HBT-certifierat, och det märks. Där fick vi inga korkade frågor om kön, och inga fördomsfulla antydningar om barnets eventuellt ”manliga” eller ”kvinnliga” egenskaper. På Danderyds sjukhus fick vi följaktligen ett mycket bra bemötande. Inga rosa eller blå tekoppar beroende på utseendet på det nyfödda barnets könsorgan – jodå, sånt finns fortfarande. På ett sjukhus serveras te i könsmatchande koppar till föräldrarna efter födseln. I rosa servis om de har fått en dotter, och blå servis om de fått en son. Japp, du läste rätt. De delar ut tekoppar med olika färg beroende på huruvida ungen har snopp eller snippa. På riktigt. Inte aprilskämt.

Men inte på BB Stockholm, alltså. Inte ens enbart blå eller röda nålar på anslagstavlan där nyfödda barn aviseras – där fanns en uppsjö med nålar i alla möjliga färger. Vårt barn fick en gul nål. Det finns hopp.

Födelsetavla

tunn linje

Mer om genus:
Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor.
Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna Ord”.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: barn, Familjen, genus

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

25 kommentarer på “Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?””


  1. Fantastiskt skrivet, fantastiska förälder, jag blir så glad av att läsa sånt här!❤

  2. Cecilia Says:

    Läser väldigt lite bloggar, men helt bland det bästa jag läst på en blogg🙂 Keep Up!🙂 Och grattis till tillökningen🙂

  3. Olle Oljud Says:

    Tror jag såg någon länk från Facebook.. å vilken härlig text. Kollade in den andra länken också, jättebra skrivet.. den här bloggen måste jag hålla koll på. Mvh O.

  4. Ida Says:

    Jag skriver lätt under på det där med leksaksaffärerna. Har själv jobbat i en sån i ganska många år. Visserligen var det en av de mer ”medvetna” men det var ändå helt omöjligt att hålla undan klichéerna. Jag vill dock understryka att både butikspersonal som kunder är precis lika goda kålsupare i att hålla genusskillnaderna vid liv. Från kundernas sida är min upplevelse att det ofta handlar om rädsla för att köpa fel eller göra någon upprörd vilket gör att man kör på det säkra kortet för att undvika minsta uppslag till missförstånd. Personalen går nog mer på slentrian, plus att man känner på sig när det kan bli en konflikt om man föreslår ”fel” pryl eller färg. Ibland har man ork, ibland inte. Det tråkigaste är ju vilken fantasilöshet det leder till och hur begränsade barnen blir i vad de får leka med och vilka färger de får använda. Väldigt motsägelsefullt med tanke på vilken uppsjö av variationer det ändå finns om man slår ihop allt!


    • Tyvärr är det ju så att de flesta inte är så kreativa. Vi var det en gång i tiden, allihop, som barn. Sen blev vi pressade genom ett likriktande skolsystem, som piskade ur oss det mesta av kreativitet och särprägel, och istället tryckte in räddhågsenhet och anpassningslust. Endast ett fåtal av oss lyckades bibehålla lite mer av kreativitet och självständigt tänkande, tyvärr ofta till ett väldigt högt pris.

      Men det finns hopp. Man kan hitta ut ur den imaginära lådan och leva mer fritt och självständigt, om man vill och vågar. Det kan vara svårt och jobbigt, men det är värt det. Tro mig.

  5. Andy Says:

    Åsikterna är intressanta, men du har en otroligt nedlåtande, arrogant, dömande, överlägsen ”höga hästar”-ton i hela inlägget, som får mig att snarare reagera med avsmak mot hela inlägget. Det är så otroligt mycket ”Jag har sett ljuset och är god, det är inte ni andra!” över det. Elitistiskt och skenheligt. Tona ner arrogansen och fortsätt skriv om ämnet du brinner för, så blir det bättre. Vill du göra mer än att predika för de redan omvända så kan det vara en god idé, som det är nu riskerar du att skrämma bort potentiella sympatisörer med den rent ut sagt dåliga tonen du håller.
    God jul!


    • Din kommentar är intressant, men du har en otroligt arrogant och nedlåtande attityd som uppenbarligen ger dig rätten att komma in här och bedöma mitt sätt att skriva istället för att bara läsa och begrunda, vilket får mig att snarare reagera med avsmak mot din kommentar. Det är så otroligt mycket ”Jag har sett ljuset och vet hur man ska skriva på rätt sätt, och det vet inte du!” över det. Elitistiskt och skenheligt.
      Tona ner arrogansen och skriv bättre själv istället, så kanske du får något vettigt gjort.
      Om du hade velat förmedla något av värde till mig så hade du gjort det på ett trevligt sätt, och inte med den aggressiva pekpinne-skitattityd som du levererar. Jag har inte bett om dina synpunkter på mitt sätt att formulera mig, och kommer inte att be dig i framtiden heller.
      Du har egentligen bara gjort en sak, och det är att redogöra för din personliga smak – och den tilltalar inte mig.
      Tack och hej.
      Och inte kommer jag att på ett skenheligt och falskt överslätande sätt önska dig en god jul – det får du ordna själv.

      • Emma Says:

        Oh burn .🙂

      • Andreas Says:

        Din replik på en så ofattbart irrelevant kommentar var så snygg att jag inte vet vad jag ska göra resten av morgonen. Lustigt nog är jag medveten om att det är mitt problem, och som jag får jobba med.

      • Andy Says:

        Ett svar i den ton som kunde förväntas att döma av tonen i bloggen, dock inte ett svar i den ton jag hade hoppats. Att du inte har ”bett” mig om mina synpunkter är inte så konstigt, men som skribent som tillåter ”vem som helst” att kommentera kan man också tycka att du borde kunna acceptera att folk i alla fall *framför* kritik, oavsett om du håller med eller inte. I annat fall får du moderera hårt. Att du bedömer att kritik mot arrogans är arrogans i sig självt är beklagligt och besynnerligt.

        Att du sen tar dig rätten att bedöma min ”God jul”-önskan som ”skenhelig” och ”falskt överslätande” är okej om det underhåller dig, men den enda som vet om mina intentioner är jag själv. Att jag diskuterar med och går i polemik mot någon på nätet betyder inte att jag inte kan önska den personen allt gott. Min önskan om en god jul var ärligt menad. Precis som den här, som jag hoppas inte irriterar dig alltför mycket: Gott nytt år!


        • Att du inte ser själv hur dina inlägg är grova projektioner är för mig helt fantastiskt. Att jag bedömer din kritik mot min påstådda arrogans som just arrogans, är för att hela din första kommentar fullkomligt svämmar över av självgodhet och arrogans.

          Jag accepterar att folk kommer med kritik – jag släpper ju t.o.m. in rena dumheter, som till exempel det du skrev. Att du då får finna dig i att bli avfärdad som en idiot får väl du lov att acceptera i lika hög grad, eller hur? Yttrandefrihet går åt båda hållen, och ger inte dig, mig eller någon annan rätten att yttra oss oemotsagda.

          Att jag bedömde din ”God jul”-önskan som skenhelig och falskt överslätande var för att jag faktiskt trodde att du förstod hur förolämpande och arrogant du framstod. Att först ägna åtta rader åt att förolämpa någon, och sen avsluta med ett käckt ”God Jul!”, kan enligt min mening inte tolkas som något annat än antingen skenheligt och falskt överslätande, eller direkt jubelkorkat. Jag vet inte vad som är värst.

  6. Sara Says:

    Du skriver bra, men däremot känns det som du går på lite hårt mot folk som av slentrian frågar om kön, och säkert inte gör så stor sak av det det som du vill dramatisera det till. Folk frågar för det inte finns så mycket annat att fråga just då.Det är bra att man belyser genus frågan absolut! Texten kan kännas lite osympatisk från min syn som inte känner dig. Jag tror man vinner mest mark genom att vara sympatisk och saklig, men man kan nog få fler besökare genom att vara provocerande🙂


    • Herrejistanes, ännu en domare som ger poäng. Jag har verkligen inte bett om recensioner.
      Jag provocerar hur jävla mycket jag vill, och det är mitt privilegium. Ingen annan har rätt att oombedd läxa upp mig hur jag ”borde” göra, särskilt inte just om man faktiskt inte känner mig och inte vet hur jag är.

      Är du en sån där som vägrar läsa Strindberg också, för att du tror att han var ”kvinnohatare”?
      Eller som skulle ta Evert Taube i örat för att han ”romantiserar prostituton”?
      Jag bara undrar…

      • Simone Says:

        Men kom igen, du skriver en blogg – om du inte vill ha åsiker; varför skriver du inte i ett word-dokument för dig själv? Speciellt eftersom du uppenbarligen verkar ha svårt för kritik.


        • Nej, det där är en grov missuppfattning. Jag har inga problem med kritik, om den är befogad. Men om jag skriver en artikel om t.ex. genusfrågor tycker jag nog att en intelligent attityd är att bemöta själva diskussionsämnet, inte att flyta ut i totalt irrelevanta ämnen som inte har med saken att göra.

          Jag vill gärna ha åsikter, men om du plötsligt i en tråd om t.ex. skattepolitik börjar påstå att jag har en ful näsa, så har du ju bara bevisat att du är ett hopplöst miffo, som inte tillför debatten något alls.

          Alla åsikter har inte samma värde. Vissa åsikter bygger på gedigen faktagrund, är genomtänkta och väl beprövade – andra är bara framspekulerade utan substans, utan kunskap, utan en intelligent tanke bakom. De senare är jag gärna utan, eftersom de som regel är helt värdelösa.


  7. Jag har på kort tid fått in TVÅ självutnämnda recensenter på sidan, efter detta blogginlägg, och det var lite märkligt.

    Jag läste för säkerhets skull genom min artikel en gång till för att kontrollera om det fanns någon som helst substans i kritiken från ”Andy” och ”Sara”, att jag skulle vara arrogant och otrevlig, yada yada – och fann att det fanns det inte. Inte ett smack.

    ”Andy” och ”Sara” är alltså helt ute och cyklar. Ni har fel på alla punkter. Ni är underhållande på sätt och vis, men det är också det enda värde era kommentarer har.

    Ni har uppenbarligen inte förstått att det är så här jag skriver, lätt raljant och humoristiskt provokativt, med en djupt allvarlig underton. That’s me.

    Jag är jättebra på att ta kritik, när den är befogad, och om jag har bett om den. ”Andy” och ”Sara” kommer med strunt och trams, projektioner och arroganta omdömen.
    Fattar ni hur oförskämt det är att kommentera på det sätt ni gör? Och hur kan ni förvänta er annat än att bli avfärdade som idioter?

    Om ni inte gillar min stil kan ni läsa andra bloggar. Vassego.


  8. Tack för fin läsning! Jag håller naturligtvis med om allt! Skrev detta inlägg tidigare i år apropå barnets kön, om du vill läsa: http://minasannaord.wordpress.com/2013/03/25/ar-det-okej-att-onska-kon-pa-sitt-barn/

    …måste dock lägga till att vi som födde på Danderyd fast inte BB Stockholm fick inte välja färg på nålen, trots att vi ingick i regnbågsprojekt och allt. Det blev en blå som tydligen matchade snoppen.


    • Åh, det var faktiskt just detta möjliga scenario med nålarna som födde ”Genusterroristen” – lösningen på det problemet är att man har med sig en burk med nålar i alla möjliga färger, och sen i ett obevakat ögonblick gör man en raid mot nåltavlan och byter ut så många nålar man kan och hinner. 🙂


    • Oj, det var en fantastiskt bra artikel du skrivit, Sanna! Din blogg åker direkt in bland mina favoriter!

      Det där med ”flickmage” och liknande, det har vi också stött på. Lustigt nog fick Jennie alltsomoftast höra att hennes mage var en ”pojkmage”, fast det ju blev en flicka. Men det där är ju kvalificerat trams, förstås. Man vet att man kan ha nästan 50 % chans att ha rätt i sin gissning, det är allt.

      Tack för länken!


      • Tack för länkning! Jag bloggar just nu på ”Det öppna klassrummet” för Lärarnas Riksförbund om hbtq-frågor i skolan, men min privata blogg ligger på lut och återupptas säkert om ett tag, så häng kvar. Kul att hitta hit också, ska kika runt lite mer.

        Själv hade jag både flick- och pojkmage konstigt nog – men vem vet, vårt barn kallar sig ibland Adrian-Stella (inspirerad av julkalendern), så könsidentiteten är kanske lite oklar🙂

  9. Barbro-Jan Says:

    Hej jag heter Barbro-Jan den först döpta hen,,,,en.

    Skönt fick jag sagt det, lovar följa denna blogg så som jag följa några andra i dylikt tema.

    Goa kramar Barbro Jan


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: