Liten programförklaring:

Jag har alltid hyllat personlig frihet som den högsta principen. Politiskt brukar jag beskriva mig som klassisk liberal, om än med något anarkistiska förtecken. Privat är jag betydligt mer anarkistisk än jag är politiskt.

Mitt politiska ideal är maximal makt till individen, och minimal makt över andra. Politiker borde främst vara duktiga tjänstemän och administratörer, vars främsta uppgift alltid ska vara att underlätta för folket – inte tvinga folk att leva efter deras ideal.

Lagar måste vi ha, men deras primära mål måste alltid vara att förhindra människor från att skada andra människor – inte att förhindra dem att skada sig själva. Alltså ett moratorium på förmynderi och maktmissbruk.

Detta förhållningssätt styr också min syn på alla former av ideologi, religion och livsstil. Folk får tycka, tänka, känna och leva som de vill, vara muslimer, hinduer, kristna, buddhister, ateister, pastafarianer, whatever-ister – men gränsen går när man med utpressning och våld försöker tvinga sina medmänniskor att följa samma ideologi som man själv förespråkar.

Jag har tidigare påstått att alla ideologier som predikar och missionerar bär på ett mått av arrogans och självöverskattning, och även om det till varierande grad stämmer, så vill jag nyansera detta. Personer som bara vill dela med sig av sina insikter och visioner får gärna göra det. Gränslinjen går när man med lock och pock, mutor, utpressning och våld försöker tvinga människor att följa en viss idé.

Detta är något som skett i såväl kommunismens, socialismens, fascismens, nazismens, kristendomens och islams namn (samt en drös andra -ismer). Att tvinga andra att följa en ideologi, är att skapa krig och konflikt, och en ideologi som har detta tvång inskrivet i läran är en våldsideologi, hur de än presenterar sig.

Och det var allt för den här gången. Läs och begrunda.

Explore posts in the same categories: Frihet, Lagstiftning, Liberalism, Livsåskådning, makt, Yttrandefrihet