Monopol och förmynderi

Jag är väldigt trött på allt det här tjatet om Systembolagets fantastiska sortiment. Systembolagets sortiment är för det första inte så bra som många påstår, särskilt inte i de mindre butikerna, eller på de mindre orterna. Men problemet är egentligen inte deras sortiment (även om det som sagt ofta har uppenbara brister), utan att det är det enda tillgängliga sortimentet. Det är monopolet som är problemet. Detta statsstyrda monopol gör det väldigt komplicerat att köpa alkoholhaltiga drycker, om man inte bor precis i närheten av ett Systembolag.

Jag bor i Bagarmossen, en liten söderförort i Stockholm, längs med den gröna linjen i tunnelbanan. Bagarmossen har cirka 10 000 invånare, men inget Systembolag. Närmaste t-banestationer längs med samma linje är Skarpnäck, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden. Antalet invånare i Skarpnäck uppgår till cirka 11.000, Kärrtorp 4.300, Björkhagen 6.300, Hammarbyhöjden 6.700. Och det är likadant hela vägen – inget systembolag. Vi måste åka till Globen, Gullmarsplan eller Farsta Centrum för att hitta närmaste Systembolag.

Vi snackar alltså i runda slängar 40.000 invånare längs med vår gröna linje – utan systembolag. Så vadå bra sortiment? Vi är ca 40.000 som har INGET SORTIMENT ALLS.

En del av vin- och spritsortimentet i en vanlig livsmedelsbutik i en mindre fransk stad.

Det skulle vara så mycket trevligare om vårt lokala ICA hade några varianter av vin och annat dryckjom i hyllorna. Då skulle jag kunna göra en rödvinssås när jag vill, eller köpa en flaska kylt rosé den där söndagseftermiddagen då solen gassar och vi vill njuta av en picknick i det gröna. Och så kan man åka till specialbutiker när man vill ha det där lilla extra, sånt man vill lagra. Det går alldeles utmärkt i Danmark och Tyskland (och de flesta andra europeiska länder), så varför inte här?

Hur stor skillnad är det egentligen på tyskar, danskar och svenskar? Kan man leda i bevis att svenskar har påtagligt sämre omdöme och förmåga att ta ansvar för sitt liv och sin hälsa, än förslagsvis tyskar? Skulle inte tro det. Paranoia och kontrollbehov, säger jag.

”Förmynderi – inkörsporten till tyngre former av maktmissbruk.”

– Fritt efter Mattias Svensson

Vad jag först och främst är ute efter är att vi bör betrakta vuxna människor som just vuxna människor. Vi agerar ofta som vi förväntas agera. Om ett helt folk betraktas av ”överheten” som små olydiga barn som måste domineras, och majoriteten av folket ger denna ”överhet” legitimitet, så kommer många att agera just så. Eller i bästa fall bli rebeller, vilket vore helt onödigt slöseri med energi i en mer tillåtande kultur.

Man behöver inte lägga ner Systembolaget. Men ta för helvete ifrån dem detaljhandelsmonopolet, sälj ut och konkurrensutsätt. Hur jävla svårt kan det vara?

Sen kan vi snacka om saken. Skål!

Bättre än så här kan man nog inte ha det…

Fullt hus på Chateau Garreau!

Chateau Garreau – platsen för våra lyxigaste livsnjutarkurser för par

För trettonde gången på sju år höll vi återigen vår lyxigaste livsnjutarkurs, Livets Goda – en av våra fortsättningskurser för par som gått vår grundkurs Gudomlig Njutning. Som vanligt höll vi kursen på det gamla vinslottet Chateau Garreau i den lilla byn Cadillac, tre mil söder om Bordeaux. Vi hade återigen fullt hus – glada, nyfikna, njutande, lekfulla och tillfredsställda deltagare, samt förstås två entusiastiska kursledare – jag och Jennie!

Varje kurs blir unik, även om konceptet är detsamma sedan starten 2007. Först och främst eftersom det blir en helt ny sammansättning av deltagare varje år, men vi ändrar också alltid lite i programmet. Vädret kan ge överraskningar, och även annat förändras. Det blir aldrig tråkigt. Många av våra kursdeltagare har varit med på Garreau både två och tre gånger – så även denna gång, då två par var återkommande från tidigare år, och vi räknar med att några av årets deltagare kommer igen i framtiden.
Livets Goda på Chateau Garreau är kort sagt beroendeframkallande.

Salle de jeu – kurslokalen på Chateau Garreau

Förra årets kurs var lite extra annorlunda eftersom Jennie för en gångs skull inte var med som kursledare – hon var i slutet av sin graviditet, och hade en väldigt stor mage, så pass att inga försäkringar längre täcker eventuella sjukhusbesök eller annat oväntat. Så jag fick i stället hjälp av min vän Amara, som agerade assistent, och var en fantastisk tillgång under kursen på flera sätt.

I år var Jennie med igen, och ordningen blev återställd. Faktum är att årets kurs nog var den lugnaste, mysigaste och mest behagliga av alla vi har haft på Chateau Garreau. Vi kom hem till Sverige från kursen och var inte alls så trötta som vi brukar. Vi var välorganiserade och rutinerade (nothing beats experience…), och trots en hel del logistik fick vi ihop det mesta utan större besvär.

Lunchbuffé på altanen. Läckerheter utan gräns…

Vissa saker ändrar vi inte på. Att vi släpar ner Claes och Titti Claesson från Värmland varje år för att laga all maten på vår kurs på Chateau Garreau, det har vi inte ändrat på sedan 2011, och det lär vi inte göra heller, om vi slipper. Även i år var maten en av de absoluta höjdpunkterna varje dag, och det skapar förstås en underbar balans mellan kurs, fysisk näring och vila.

Mina vackra döttrar – Disa & Indra

Den största skillnaden från tidigare år var att i år hade vi med oss lilla Disa, 10 månader, och dessutom min äldsta dotter Indra, som agerade kompetent och underbar storasyster/barnflicka åt Disa, när Jennie och jag var upptagna med att hålla kurs. Indra har varit på Garreau tidigare, sommaren 2007, då vi åkte ner med bil hela familjen för att bara ha det skönt på Chateau Garreau – utan att jobba. Så för henne blev det ett kärt återseende. För Disa är allting nytt, men som vanligt tycker hon ju att allt är spännande och roligt.

Mysig middag på Lac de Laromet

En annan skillnad från tidigare år var att vi ökade mängden kurspass, och minskade lite på utflykterna – vi hoppade i år över vår återkommande dagsutflykt till havet. Den främsta anledningen till just det var att sista veckan i augusti fortfarande är semestertid för fransoserna, och då blir det extrema köer ut till Cap Ferret, och körningen blir helt enkelt för lång och trög.

I år var också vädret lite osäkert, med regn och åska i luften, så därför lade vi istället tid på ytterligare ett kurspass, och så erbjöd vi en kortare eftermiddagsutflykt till Bordeaux för de hågade. Men vinprovningar på lokala vingårdar, eller vår middag med chèvre chaud och fantastiska musslor på Lac de Laromet – dessa utflykter skippar vi inte.

Dimman lättar – utsikt från altanen en tidig morgon på Chateau Garreau

Vi har redan bokat Chateau Garreau till nästa år. Då blir det första veckan i september – tisdag till söndag 1-6 september. Vi kanske ses där?

Läs mer på hemsidan för Livets Goda! >>

Den omdömeslöse svensken

Vad är det för fel på oss svenskar egentligen? Har vi en gen som andra européer saknar, eller tvärtom? Är vi generellt sämre utrustade än andra europeeér beträffande omdöme, karaktärsstyrka, självdisciplin, överlevnadsinstinkt och förmåga att välja rätt här i livet? Behöver vi en ständig (store)Bror Duktig som håller oss i handen, tar oss i örat och förmanar oss, så att vi inte tappar koncepterna totalt och ödelägger våra liv?

Eller har vi helt enkelt blivit beroende av Bror Duktig, osjälvständiga och lydiga småpojkar och småflickor som nervöst ser oss om efter Pappa Statens förmanande blickar, med den ständigt närvarande frågan ringande i huvudet – ”men får man göra så…?”

Jag har länge förundrats över det faktum att man i hela Europa kan gå in i vilken matvarubutik som helst för att köpa en flaska vin eller sprit, utan några som helst problem. Jag kan få besök en kväll, inse att jag nog vill ha lite rödvin i min lasagne, och kanske lite att dricka till maten, och därför gå ner till ICA eller Konsum och köpa en. Men nä, inte i Sverige. För vi klarar inte av sådant. Eller gör vi det?

Det sägs ibland att vi svenskar har ett problematiskt alkoholbeteende, att vi gärna super hårt – som om det vore ett oåterkalleligt och universellt faktum. Intresseorganisationer som IOGT-NTO ljuger friskt i sin antidrog-propaganda, och påstår t.ex. att den totala mängden alkohol som förbrukas med automatik innebär en viss procent missbruk, våld och elände. Men de har fel, och det borde de veta om.

Den totala alkoholkonsumtionen har ökat med ca 30 %& de senaste åren, vilket då enligt IOGT-NTO skulle betyda 30 % mer missbruk, mer alkoholism, mer våld och andra alkoholrelaterade brott. Men saken är att det inte stämmer. För samtidigt som alkoholkonsumtionen har ökat, har den problematiska konsumtionen minskat, liksom även alkoholrelaterad brottslighet, som t.ex. våld. Vi svenskar har alltså INTE dragits ned i en underström av våld och fylla. Vi har snarare förändrat våra dryckesvanor till en mer kontinental modell, där det inte alls ses som önskvärt att bli kanonfull.

Med detta i ögonvrån syns det som extremt absurt att förhala den omdiskuterade gårdsförsäljningen av alkoholhaltiga drycker. Ingen kan väl på fullt allvar tro att gårdsförsäljning skulle leda till mer alkoholism och våld? Men nu är det ju inte det som är frågan egentligen. Varför politikerna är så rädda för gårdsförsäljningen är för att det sätter en rejäl kil i alkoholmonopolet. Politikerna vill inte förlora denna guldgruva, denna härliga inkomstkälla, och därför använder man paternalistiska nonsensargument och diverse skitsnack för att försvara sina inkomster.

Jag anser att detta är hyckleri och översitteri. Vuxna människor måste tillåtas göra vuxna beslut. Annars blir det faktiskt svårt att någonsin bli vuxen, om vi inte behandlas som vuxna. Det finns idag inga vettiga argument mot att staten släpper monopolet, säljer ut Systembolaget och låter konkurrens råda. Staten kan gärna lägga en del av de skattepengar de får in genom alkoholförsäljning på information och vård, men staten ska inte äga vinstdrivande företag.

De mest korkade argumenten för att behålla det statliga alkoholmonopolet, som dock ofta dyker upp, är att Systembolaget är så bra på att leverera viner av hög kvalitet, att de har utbildad personal som kan ge bra tips, och att folk ute på landet skulle få ett sämre utbud. Detta är naturligtvis inget annat än kvalicficerat skitsnack. På en avreglerad marknad, med privata vinbutiker och vinhyllor i den lokala vinbutiken, kommer sortimentet att öka rejält. Det kommer att finnas specialbutiker med bara whisky, eller bara franska viner, och god service med utbildad personal kommer naturligtvis vara ett argument för att handla i en viss butik.

Repressiva lagar och skyhöga priser har inte alltid de effekter man skulle hoppas. I Tyskland kan jag gå in på en matvarubutik och köpa en flaska Jägermeister för under hundralappen. Samma flaska kostar på vinmonopolet i Norge närmare 600 svenska kronor. Ändå – var ser jag flest lodisar, pundare, hemlösa, tiggare och fyllon på gatorna? I Oslo. Inte i Berlin.

Det är dags att låta vuxna människor få vara vuxna människor. Det håller inte att tjata om att svenskarna kommer att supa ihjäl sig. Motboken avskaffades 1955, och sedan dess har folk faktiskt kunnat köpa hur mycket sprit de vill, utan restriktioner. Ändå har vi inte gått under. Kanske vi skulle klara en vinhylla på ICA? I övriga Europa går det uppenbarligen alldeles utmärkt.

Min (inte så) hemliga last – indiskt godis…

Jag har just varit i Oslo. Vi har varit där och hållit en av våra kärlekskurser, Gudomlig Njutning, en grundkurs för par i sex, kärlek och relation, med tonvikt på tantriska tekniker och attityder. Det är andra gången vi håller denna kurs utanför Stockholm, och även första gången var i Oslo. Sammanlagt har vi nu hållit denna kurs 33 gånger på knappt sex år, så vi har en viss rutin.

Det finns något i Oslo som inte finns i Stockholm. Pakistanier. Alltså, visst finns det pakistanier i Stockholm, men inte 60.000. Det är många. Väldigt många. Detta innebär i praktiken att Oslo är ett litet Mekka (eller kanske jag borde säga Varanasi) för dem som gillar Bollywoodfilm, indisk musik och indiskt godis (vilket jag alltså gör…). Där finns t.ex. butiken Bollywood.no, i shoppinggallerian Grønland Bazaar, med Skandinaviens största sortiment av Bollywoodfilm och indisk musik.

Och så finns Mithas Sweethouse. På Mithas, ett litet konditori mitt i centrala Oslo, tillverkas och säljes ett stort sortiment av just indiska sötsaker – de där jag älskar så hett. Den norska minivarianten av de indiska storkedjorna Haldiram’s och Bikanervala, två av mina absoluta favoritbutiker i Indien. Ett besök på Haldiram’s indiska snabbmatsrestaurang på Chandni Chowk, i Old Delhi, är ett absolut måste om du kommer till Delhi. Förstklassig indisk mat, serverad som på en modern snabbmatskedja. Surrealistiskt.

I egenskap av obotlig indofil så har jag en dragning till mycket som är indiskt, men jag har förstås en del särskilt skarpa preferenser – indisk musik, Bollywoodfilm och indiskt godis. Eftersom jag för närvarande håller en LCHF-diet (funkar – har gått ner 13 kilo!), så undviker jag notoriskt sötsaker av alla de slag (har upptäckt tjusningen i att dricka kaffe utan socker – men med grädde!), men när möjligheten bjuds att äta äkta barfi, laddhu, gulabjamun, djellebi, rasgulla och annat mums, så har jag extremt svårt att hålla mig. Så det gör jag inte. Jag frossar. Bokstavligen.

Så med oss i bagaget hem från Oslo har vi över två kilo indiskt godis. Jag är alltså en alldeles tvättäkta syndare (i alla fall mot min diet) på detta specifika område. Kanske är det på sätt och vis bra (i alla fall för min viktkurva) att denna slags godis inte finns att få tag på i Stockholm. Men nog händer det då och då att jag önskar att det hade funnits lika många indier i Stockholm som det idag finns irakier och syrianer (får man byta? 😉 ).
Då hade vi haft en ännu rikare matkultur här, med fler indiska krogar, mer av allt vackert indiskt hantverk, kläder, musik och film.

Men till dess får jag passa på när vi besöker Oslo.

Samtliga foton av Carl Johan Rehbinder