Vårdagjämningsblot i skogen

Vårdagjämning. Solvända. Den tidpunkt på året då dagen blir längre än natten. En tidpunkt för att slå om från det inre kontemplativa andliga grunnandet till agerande i det yttre. Från mörker till ljus, från kyla till värme, från vinter till sommar.

Efter en riktig vargavinter har det nu äntligen börjat töa, ordentligt. Snön smälter i floder, och här och där ser man barmark. Vintern håller oss fortfarande i ett kyligt grepp, men solen lovar mer. Jackor knäpps upp, långkalsonger lämnas hemma – skogspromenaden tas hellre med gummistövlar än med vinterkängor.

Vi samlas på en vacker höjd, med utsikt över en sjö, alltjämt täckt av is och snö – ett heligt vi, där jag både hållit och deltagit i flera olika slags blot och andra ceremonier sedan många år tillbaka, och nu är vi här igen.

Vi står i en cirkel, tio personer, vänner, för att blota in våren och värmen. Alla känner inte varandra, men alla känner någon i cirkeln. Skalleper, vår blotgode för dagen, upprätthåller vår årliga återkomst till denna vackra plats, och leder oss i cirkeln till kontemplation, fokus, lek och innerlighet.

Vi blotar säd och bröd, öl och frukt, nötter, ägg och tobak. Vi dricker ur horn, löser knutar, talar ur hjärtat, och bjuder goda krafter in i våra liv. Vi välkomnar våren – inom oss och utom oss.

Efter ceremonin samlas vi runt elden, språkas om livet, bjuder varandra på tigerkaka, choklad, kaffe, te, öl och bäsk – och förtroenden.

En bra kväll. Ett vackert blot.

Vårblot på Uppsala Högar!

Söndagen den 23 mars höll Sveriges Asatrosamfund blot på Uppsala Högar, för nionde gången, och officianter i år var jag och min kära hustru Jennie. Det känns alldeles särskilt roligt att officiera i år, eftersom det var jag som drog igång det första vårblotet 2000, samma år som svenska kyrkan separerades från staten, och sedan dess har det firats vårblot på Uppsala Högar, på något sätt varje påsk.

Det hela började med en diskussion på Sveriges Asatrosamfunds debattplank på nätet runt årsskiftet 1999/2000. Någon ondgjorde sig över påvestenen vid Uppsala högar. Debattören i fråga ville spränga den eller något liknande. Det tyckte jag lät onödigt destruktivt, så jag föreslog att vi stjäl stenen istället. Vi gör den till vår, genom att vi blotar på den – varför inte redan i vår?

Och tillfället kom, fortare än anat. Något senare, i mars 2000, vid Samfundets årsting, blev jag vald till ordförande i Sveriges Asatrosamfund, och då fick jag impulsen att göra något som verkligen satte samfundet på kartan, och också något som kunde samla medlemmarna.

Nu skall vi göra något, häftigt! Vi drar igång ett blot vid Uppsala högar! Och det blev av, bara 2 veckor efter årstinget. Vi fick ihop det med myndigheter, polistillstånd och annat praktiskt, jättefort. Visserligen fick vi slå blotandet på påvestenen ur hågen, eftersom den låg på kyrkans mark, och deras tillstånd kunde vi ju se i månen efter… Men vi fick tillstånd av Riksantikvarieämbetet att hålla till på Tingshögen, och det visade sig faktiskt vara en bättre plats, ur flera synvinklar.

Det kom ca 100 pers till första blotet år 2000, och det fick mycket stor medial uppmärksamhet, med helsidor och uppslag i såväl lokala som rikstäckande dagstidningar. Men det blev framför allt en framgång på så sätt att samfundet manifesterade både utåt och inåt att det fanns, och vad seden står för.

Samfundet har haft sina upp- och nergångar, kriser och kräftgång, som alla ideella föreningar, men detta till trots så har det hållits vårblot varje påsk. Hedningar kommer samman och blotar på våren. Jag känner mig jättestolt över att detta lever vidare trots att jag själv inte lägger ned lika mycket kraft på detta längre (utom i år då). Det är andra som har tagit vid och samordnar vårbloten. Jag lyckades pricka rätt på något som fanns i faggorna, i luften. Finns det inte där redan så händer inget.

Jag tycker det är otroligt kul att vi har kunnat hålla blot för nionde året i rad. Det är en seger för samfundets förmåga till kontinuitet, trots motgångar och stridigheter, något som lyckas växa och frodas. Det är också härligt att vi har blivit registrerat trossamfund, alldeles lagom till att vi firar det nionde vårblotet, vilket visar på stadga och stabilitet.

Historiskt så finns det nedtecknat att de stora rikstäckande bloten betecknades som just nioårsblot. Sedan är talet i sig självt kraftfullt, det är 3×3, de nio världarna, Heimdalls nio mödrar, de nio nätter och dagar som Odin hängde i världsträdet, och många andra niotal. Det känns med andra ord bra att kunna knyta an med blotet till våra förfäders och förmödrars sed. Och det är vackert så.

Tidningsklippet är ur Expressen, från första blotet år 2000.
Fotona från årets blot är tagna av Pelle Johansson på UNT – Upsala Nya Tidning.
Läs gärna en artikel om blotet i UNT!
Läs även en artikel om samfundets erkännande som trossamfund, också i UNT!