Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Jonas Gardell tar i så han kräks…

Jag gillar egentligen Jonas Gardell. Jag tycker att han är en spännande författare, en helt unik scenartist och en fascinerande personlighet, en sån där ”larger-than-life-person” som alltid har något nytt och intressant att förmedla till omvärlden. Men ibland blir det fel, och det måste man förstås också acceptera – ingen kan någonsin lyckas med något, på riktigt, om man inte är beredd att misslyckas också. Men ibland kan det bli ett riktigt spektakulärt magplask, en ren katastrof. Och det kan man nog tyvärr konstatera denna gång.

Nu har även Jonas Gardell dragits med i masspsykosen kring Internet och fildelning, en frenesi som enligt min mening är ivrigt frameldad av mediaföretag, som skivindustrin, filmindustrin och de stora förlagen. De vill förstås inte tappa sina marknader, men de vill inte heller vara kreativa i att skapa nya inkomstkällor. De som äger mediaföretagen är helt enkelt lata och okreativa, och uppmuntrar sina kontrakterade artister att spotta sina fans i ansiktet, eftersom de tror att deras bolag tjänar på det. Och så skrämmer de sina kassakor till att bära sig dumt åt på ett sätt som tyvärr mest drabbar artisten.

Van Morrison, Metallica, Bryan Adams, Prince – några exempel på artister som tror att piratkopiering och fildelning är skadligt för deras förtjänster. Van Morrison har tvingat fans att stänga hemsidor som innehåller skivtitlar och låttitlar (eftersom han anser att det är intrång i hans upphovsrätt), Bryan Adams stoppade ett coverband som hette ”The Bryan Adams Experience” (hur dum får man vara – detta är ju den bästa marknadsetablering man kan få, och den optimala komplimangen!), och Metallica gick som bekant ut hårt mot bootlegs och piratkopiering. Prince finns över huvud taget inte på YouTube, eftersom han stämmer alla som lägger ut något av hans material där. Och vad händer? Jo, det självklara – fansen vänder dem ryggen, och slutar köpa deras skivor. Och det är precis så det skall vara.

Det tråkiga i sammanhanget är att dessa fina artister förmodligen bara har extremt dåliga rådgivare, något som i längden förstås skadar deras egna karriärer. Andra artister, som tillåter fri nerladdning av deras musik, tjänar massor av pengar – Trent Reznor är ett av mina favoritexempel. Jag undrar bara hur många gånger det ska behöva sägas att de som kopierar/fildelar mest, är också de som köper mest. Fildelarna är alltså artisternas bästa fans, de som köper allra flest CD-skivor/böcker/DVD. Och det är logiskt. De som älskar kultur blir naturligtvis också de största konsumenterna. Och de artister som misshandlar sina fans kommer att förlora sina fans – och sina köpare.

Jonas Gardell har ordet i sin makt, och formulerar sig ofta väldigt slagkraftigt. Men ibland blir det bara väldigt dramatiska slag i luften. I en artikel i Sydsvenskan går Gardell hårt åt anonymiteten på nätet, och refererar bl.a. till ett mordhot mot honom själv – som om samma anonymitet inte skulle kunna uppnås med ett vanligt brev, på papper i ett kuvert, skickat på posten till Jonas brevlåda.

Sen refererar han till Mesopotamien, förmodligen i nån slags märkligt pretentiös ambition att verka lärd, och måhända för att ge biblisk tyngd åt sitt lagboksviftande. Jag undrar bara hur egensinniga, homosexuella författare skulle ha behandlats i Mesopotamien… Sen försöker Gardell göra någon slags tankekullerbytta, i vilken han blandar ihop lag och rätt med krig och elände, och jämställer krig och elände med tillståndet på Internet. Och han kallar det pöbelvälde. Vidare refererar han till det till leda uttjatade exemplet med bilder på mördade barn och Pirate Bay, när de största bovarna i sammanhanget faktiskt var Åklagarmyndigheten och TV4. Och han tycker att det är hemskt att vi kan tillägna oss hans och andras konstnärliga verk utan att be om lov.

Men vänta lite nu. Ska jag be Jonas om lov för att få läsa hans böcker? Om jag inte köper en bok, men lånar den av en vän (utan att ringa Jonas och be om lov), och låter den sedan passera vidare, då får ju Jonas ingen vinst på min läsning. Eller om jag lånar den på biblioteket. Eller, ja, då får han någon krona, såvida tillräckligt många har lånat hans böcker på biblioteken, men det motsvarar ju inte ens en tiondel av vad han får när läsaren i fråga faktiskt köper en av hans böcker. Så rent tekniskt är det ju inte någon större skillnad mellan att låna en bok av en kompis, eller att ladda ner den från Pirate Bay.

Jonas Gardell försvarar dessutom IPRED, och kritiserar telebolaget Tele2 samt riksdagsledamoten Karl Sigfrid, eftersom de väljer att förstöra, eller att förespråka förstöring av, alla användaruppgifter. Företagen vill skydda sina kunders integritet, och bryter därmed inte heller mot någon lag. Ändå anser Gardell att Tele2 och Karl Sigfrid uppmuntrar ”pöbelväldet”, en demagogisk term som verkligen inte sätter Gardell i ett vackert ljus. Att använda denna slags retorik är att spotta på vanligt folk, att arrogant sätta sig över andra och kalla dem pöbel. Trist, Jonas.

Fatta att du spottar på dina läsare. Fatta att du inte har något att vinna på IPRED. Fatta att du sågar av grenen du själv sitter på, när du kallar dina fans för pöbel. Fatta att den anonymitet du dissar, och den laglydighet du förespråkar, går stick i stäv med de homosexuellas kamp att vinna laga rätt att få vara sig själva. Det är inte länge sedan det var olagligt att vara homosexuell, och om vi alla på den tiden hade varit avlyssnade och registrerade på det sätt som nu görs, hade de flesta homosar fått ett långt värre helvete än de redan hade.

Fatta att om du kör den här linjen för hårt, för länge, så kommer inte många att köpa din nästa bok. Och det tycker jag vore synd. Du skriver ofta intressant och spännande (även om din artikel i Sydsvenskan på alla sätt – litterärt, innehållsmässigt, retoriskt och stilistiskt var ganska usel), och du förtjänar en stark läsarkrets. Men sluta att dissa dina läsare. Ingen vinner på detta. Allra minst du själv.

Copyriot bloggar också om detta ämne.