Kroppslig autonomi – vem äger dig?

I somras var jag i Visby under Almedalsveckan, och en av mina planerade aktiviteter där var att sitta med i en paneldiskussion hos tidskriften Syre, om kroppslig autonomi – ett av mina favoritämnen. Debatten blev lite spretig, eftersom ämnet är väldigt stort; från sexhandel och drogpolitik till funktionshinder, eutanasi och transsexualism. Panelen var också spretig, men på något sätt blev det en debatt i alla fall.

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av redaktionen med en förfrågan om jag kunde skriva en artikel på samma tema – kroppslig autonomi. Det ville jag förstås, och den har nu blivit publicerad i det stora julnumret från Syre.

Av någon outgrundlig anledning försvann de sista styckena i artikeln i tryck, samt även på hemsidan, så jag publicerar nu samma artikel här på min blogg, nu med texten intakt.

EDIT: Tidskriften Syre reparerade sitt misstag genom att först omedelbart klistra in den saknade texten på hemsidan, och sen ompublicerades hela min artikel i ett nummer av Syre i januari 2018, så jag är mer än väl kompenserad för redaktionens miss i december, och det tackar jag för!

Vem bestämmer över oss och våra kroppar?

Det är mycket här i livet som vi tar för givet. Att vi är självbestämmande människor med lika rättigheter och friheter. Att vi har den suveräna makten över våra egna kroppar, och våra intellekt. Det låter vackert och rimligt – men det är inte är så i verkligheten. Det finns alltjämt en mängd lagar som ger staten den högsta bestämmanderätten över våra kroppar.

Staten bestämmer exempelvis var och när du får dansa eller ej, vilka droger du får använda, under vilka omständigheter du får införskaffa och bruka dem, samt vilka droger du absolut inte får använda – något som ofta verkar ha lagstadgats oerhört godtyckligt. Alkohol dödar fler än alla andra droger sammanräknat, tobak dödar långsamt, vanliga värkpiller och andra godkända läkemedel dödar enorma mängder människor. Alla dessa droger är legala. Droger som cannabis och psilocybin, som inte dödar någon, är dock strängeligen förbjudna i länder över hela världen (även om vi idag ser successiva förändringar på just detta område). Absurt nog kan straffen för vissa lagöverträdelser skada såväl individen som samhället mycket mer än brottet gör.

Staten bestämmer också vem du får ha sex med, samt varför och hur. Frivillig sexhandel regleras hårt, surrogatmödraskap är förbjudet, vi får inte välja assisterad dödshjälp, och vi får inte åka motorcykel utan hjälm eller bil utan bälte – även om en avvikelse från lagen potentiellt enbart skadar personen som väljer att bryta mot lagen. Vi kan ha olika åsikter om dessa företeelser, och kanske till och med tycka att det är bra med dessa lagar – men faktum kvarstår: staten äger den högsta bestämmanderätten över din kropp.

För att förstå detta fenomen på djupet måste det betraktas ur såväl ett biologiskt som ett historiskt perspektiv. Människan är ett flockdjur. Alla flockdjur har också en inbyggd anpassning till hierarkier i flocken, så också människan. Det är helt enkelt så vi fungerar. En flock kan ha ett gott ledarskap, men även ett sämre, ibland katastrofalt. Ledarskapet är i sig riskabelt, eftersom makt är potentiellt beroendeframkallande. Ju mer makt en person har, desto farligare blir det. Ändå behöver vi dessa hierarkier.

I och med jordbrukets framväxt blev också samhällen förtätade, befolkningen och välståndet ökade, enskilda personer kunde få mycket mer makt än tidigare, och rangskillnaderna ökade kraftigt. Makt över andra innebar också makt över andras liv. Makt att exploatera, offra, ta för sig av. Makt över andras kroppar. Eftersom makt i sig gärna korrumperar, har det också under större delen av mänsklighetens historia funnits makthavare som tagit sig väldigt mycket makt över andra. En effektiv metod att etablera denna makt är att kontrollera andra människors kroppar. Det kan vara att fängsla, förslava, att utnyttja sexuellt, utdöma tortyr och kroppsstraff, tvinga ut unga gossar i krig – eller helt enkelt genom att ha ihjäl dem man vill bli av med.

Slaveri har alltid funnits, så långt bakåt vi kan se i historien. Det har förstås sett ut på olika sätt under olika omständigheter, från straffarbete, livegenskap och harem, till nutida trafficking av arbetskraft och individuell psykisk terror. Enskilda individers rätt att bestämma över sina egna liv har alltid varit undantaget, snarare än regeln. Härskarklassen har givetvis haft större friheter än de tjänande klasserna, men även dessa är och har ofta varit kringgärdade av allehanda regler och protokoll, bestämda av andra. Det har förstås också alltid funnits individer som tagit sig större individuell frihet än andra, valt sin egen väg och gjort som de själva vill – detta har dock varit lättare i vissa samhällen, och svårare i andra. Friheten har alltid ett pris, och i en strikt paternalistisk kultur med stark centralmakt kan friheten ha ett mycket högt pris, ibland ouppnåeligt.

Upplysningstiden i Europa innebar ett brott med gamla rigida, auktoritära strukturer, ett förminskat inflytande från kyrkan, och mer individuell frihet. Gud blev något mindre allsmäktig än tidigare, och världslig lagstiftning trumfade i allt högre grad kyrkliga dekret. Slaveri praktiserades dock fortfarande (något som kunde rättfärdigas med att vissa etniska grupper helt enkelt inte ansågs vara fullvärdiga människor), även om man i modern tid stegvis avskaffat slaveriet. Kanada förbjöd slaveri redan på slutet av 1700-talet, och under 1800-talet förbjöds slaveriet i de flesta europeiska länder och deras kolonier. I Mellanöstern och Afrika har det tagit längre tid att förbjuda slaveri – Niger 2003, och Mauretanien 2007. Idag är slaveriet rent juridiskt avskaffat över hela världen, även om det alltjämt praktiseras i vissa länder.

Tragiskt nog har avskaffandet av slaveriet i mycket hög grad enbart gällt halva mänskligheten – männen. Kvinnor är i många länder fortfarande männens ägodelar, och står där under manligt förmyndarskap. De har inte samma rättigheter som män. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att hitta liknande förhållande även här i väst. Europa var kring förra sekelskiftet i det avseendet inte så förfärligt mycket bättre än dagens Saudiarabien, och våldtäkt inom äktenskapet blev i Sverige inte ett brott förrän 1965. I många länder är det fortfarande inte ett brott – män har där sexuell äganderätt över sina hustrurs kroppar.

I vår moderna tid, med demokrati, jämlikhet, frihet och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som rättesnöre för allt fler nationer på jorden, har vi snabbt gått mot en mer individualistisk människosyn, med mer respekt för individens rättigheter – om inte annat så för att vi människor i allt högre grad känner att vi vill ha det så, eftersom det höjer den generella livskvaliteten. Men än finns det alltså väldigt mycket kvar att göra.

Projektet #metoo har öppnat dörren till ett paradigmskifte, nästa steg i mänsklighetens (och individens) vandring mot ett stärkt självägande. Skammen har bytt sida, och plötsligt är det inte de som utsätts för övergrepp som behöver lägga locket på – i ett slag är det de som saknar respekt för andras självägande, de som tar för sig utan samtycke, som måste utstå rannsakan och klander, och det måste förstås ur ett humanistiskt perspektiv betraktas som något positivt.

Något som skulle kunna beskrivas som en brist i #metoo är att man enbart har fokuserat på just sexuella övergrepp. Detta överskuggar det faktum att övergreppen i sig ytterst sett ofta handlar betydligt mer om makt än sexualitet. Ett sätt att etablera och bekräfta makt är att kränka andra människors privata zoner, och sexuella övergrepp är en av flera klassiska metoder för detta. Tyvärr missar man då andra former av övergrepp, som inte är sexuella – som våld, hot, verbala kränkningar, härskartekniker, mobbing med mera. Att det fokuseras så ensidigt på sexuella övergrepp säger också något om hur vi ser på sex, som alldeles särskilt skamligt och kränkande. Det kommer i sinom tid att behövas ett #metoo för andra former av övergrepp också.

Frågan om kroppslig autonomi – självägande – är också mer komplex än att omfatta frihet från synligt och påtagligt tvång. I mer civiliserade stater, där det öppna tyranniet i diktaturer har bytts ut mot folkvalda representanter i demokratiska parlament, uppstår ofta en mjukare form av övermakt, en mer subtil paternalism, som många betraktar som mer godartad och acceptabel än forna tiders statsskick, i vilka medborgarna i praktiken var överhetens ägodelar att disponera fritt över. Men även i dessa mjukare demokratier ses som regel medborgarna som underordnade staten, som liksom en ansvarsfull förälder tar ansvar för människors väl och ve. Rättsstaten och lagen har som primärt syfte att skydda människor från att bli skadade och kränkta av andra, men lagstiftning används även i syfte att skydda människor från sig själva. Livegenskapen är alltså inte ens i Sverige helt avskaffad.

Frågan är – hur mycket frihet klarar vi av? Hur mycket vill vi människor bli styrda, egentligen? Hur mycket kan vi förvänta oss att individen ska underordna sig kollektivet, och dem som har makten över kollektivet? Vi har ett historiskt facit över allehanda sociala experiment genom århundraden, och borde kunna dra vissa slutsatser över vad som ger största möjliga livskvalitet för såväl varje enskild individ som kollektivet.

En lika relevant fråga är – hur mycket makt klarar vi av? Andras makt över oss? Vad vi kan se är att i samma grad som staten hindrar oss från individuella val, så skapar dessa hinder ofta större problem än de val vi kan tänkas göra. Kan det vara så att ett samhälle fungerar bäst när människor överlag har maximalt med makt över sig själva, men minimalt med makt över andra?

Hur mycket frihet vill du ha?
Hur mycket tycker du att andra ska få bestämma över dig?
Hur mycket frihet tycker du att andra ska få ha?

 

Carl Johan Rehbinder 2017

Läs artikeln på hemsidan för Syre! »
Se paneldebatten i Almedalen på YouTube! »

Almedalen 2011 – nu är vi här!

Så var det återigen dags för Sveriges största vuxenkollo, det politiska tivolit Almedalsveckan. Förra året var jag där för första gången, och fann det oemotståndligt roligt, inspirerande, stimulerande, kontaktskapande och hysteriskt. Så jag ser fram emot en vecka av intensivt debatterande, diskuterande, filosoferande och allt därmed besläktat. Jag ska gå på seminarier, debatter och allehanda politiska jippon, och jag ska nätverka och byta visitkort med så många som möjligt.

Det började redan på Gotlandsfärjan, där jag blev igenkänd av en mycket trevlig Expressenjournalist som jag träffade flera gånger under valkampanjen i somras, samt ett par politiker från Centerpartiet. Liten försmak av vad som komma skall.

Den största skillnaden mot förra året, bortsett från att jag då var nybörjare, och att det var valår, var att jag då kom dit som representant för Piratpartiet, som en av partiets riksdagskandidater. Efter valet har jag som bekant flyttat mitt politiska engagemang till det helt nystartade politiska projektet Liberaldemokraterna. Så det är som representant för Liberaldemokraterna jag deltar i år.

Det bästa med detta är att jag nu kan delta i alla debatter och seminarier som intresserar och engagerar mig. Det mest frustrerande med att vara representant för Piratpartiet var att jag inte kunde delta i debatter på områden som inte var piratfrågor – som t.ex. frågor kring skolan, sexualpolitik, socialpolitik, drogpolitik, liberalism kontra konservatism, skatter och mycket annat som engagerar mig. Många debatter fick jag helt enkelt strunta i, eftersom jag bar min lila piratskjorta och representerade ett parti med en mer snävt fokuserad politisk agenda.

Men i år kan jag flyga fritt. Jag är medgrundare och medskapare till Liberaldemokraterna, och har betydligt större utrymme att prata om mina hjärtefrågor, vilket förstås kommer att ge mig mer kraft och entusiasm i min politiska aktivism. Och vi har både grundläggande ideologiska principer och dagsaktuella frågor att rikta in oss på.

Vi kommer naturligtvis att peppra på Kristdemokraterna, som verkligen har visat sin svartaste sida i att inte vilja avskaffa tvångssterilisering. Men vi kommer även att driva frågor som sekularisering, skolfrågor (som att få bort betygshetsen och fokusera på hur utbildning ska ske på bästa sätt), livsstilsliberala frågor som rör personlig integritet och kroppslig autonomi (sex, droger och dödshjälp) samt förstås avskaffande av bisarra tvång som danstillstånd och arbetstillstånd, liksom lagar som gör det olagligt att äga serieteckningar. Antalet myndigheter måste också skäras ner kraftigt. Vi måste börja lita på att människor faktiskt är kompetenta att ta hand om sig själva och sina liv. Det finns förstås mer, men detta är en bra början.

Piratpartiet är förstås i Almedalen i år igen, och vi kommer säkert att hitta på ett och annat skoj ihop – inte bara för att pirater är sköna människor att ha omkring sig, utan också för att vi har en del åsikter gemensamt. Och om det är något pirater inte är främmande för så är det radikal politisk aktivism. Så man vet aldrig vad som kan hända i Almedalen…

Men man kan inte bara ägna sig åt politik en hel vecka utan att få hjärnblödning, så självklart kommer vi att ta lite ledigt för nakenbad vid någon trevlig strand, mysiga måltider, samtal på altanen som hör till den lägenhet vi hyr mitt i Visby, innanför murarna – och så ska jag förstås försöka få med mig ett gäng sköna liberaler på en av Dick Wases famösa stadsvandringar; Sexualiteten i den medeltida staden, en mycket insatt och underhållande guidning till snusk och synd i det historiska Visby. Tycker man att det verkar alltför stark tobak kan man gå med på en annan tur – Människornas Visby, en något mer återhållsam exposé över livet i den medeltida staden.

När jag skriver detta sitter jag i min säng i en magnifik etagevåning mitt i centrala Visby, och skall strax sova och drömma söta drömmar. Startskottet går på söndag eftermiddag – sen är det full fart i en vecka framöver. Och jag ska försöka hinna blogga om intressanta aktuella händelser som dyker upp under veckan.

Läs gärna min rapport från förra årets Almedalsvecka!

En demokratisk revolution

När två tunga socialdemokratiska bloggare – Thomas Hartmann och Erik Laakso – går ut offentligt och uppmuntrar sina läsare att rösta på Piratpartiet den 19 september, då vet man att vi står inför en demokratisk revolution. När dessutom riksdagspolitiker som Camilla Lindberg uppträder i TV från Almedalen, i lila klänning med pirat-pin, då är något stort och dramatiskt i görningen.

Jag förutspådde redan i höstas att vi pirater sannolikt skulle få oväntat stöd från politiker i andra partier, eftersom det finns många seriösa politiker som delar våra värderingar gällande medborgarrätt, integritet, rättssäkerhet, integritet, kunskap och kultur, men som inte alltid vågar gå ut med det öppet, eftersom det strider mot den officiella partilinjen i de partier de är medlemmar i.

Då trodde jag dock att politikerna generellt skulle agera lite mer diskret, genom partitrogna media, för att inte avslöja sig själva som öppna sympatisörer. Men på den punkten blev jag sannerligen överraskad. Vad som händer nu är en sensation. Aldrig hade jag anat att så många skulle gå ut fullt öppet och stödja Piratpartiet i ord och handling. Men just så är det idag, och jag tror inte att vi har sett slutet på den här trenden ännu.

Men det är inte bara stödet till Piratpartiet från etablerade politiker i andra partier som är revolutionerande – det händer gång på gång nu, att politiskt aktiva från olika partier och olika block samarbetar i sakfrågor. Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) skrev tillsammans en skarpt kritisk artikel om sexköpslagen härom dagen.

Camillas ståndpunkt är känd sedan länge, men att en vänsterpartistisk, kvinnlig riksdagsledamot tar avstånd från sexköpslagen är verkligen fantastiskt – och enormt modigt. Om någon skulle förtjäna att få sitt kontor fyllt med blommor nu, så är det Marianne Berg. Hon får förstås massor av skit av sina partikamrater för att hon sviker partilinjen, men jag är övertygad om att just detta, att personer från till synes helt oförenliga politiska flanker samarbetar i sakfrågor, är en trend som kommer att växa, och det starkt.

Det började synas tydligt med FRA. Ungdomsförbunden från samtliga politiska partier samlades under samma piratflaggor, och demonstrerade mot regeringens arrogans och övervakningslust – och plötsligt gick inte den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster, eller mellan samhällsklasser. Det blev en generationsfråga. De äldre mot de yngre. Moderpartierna i motsats till sina ungdomsförbund. Sen dess har de gränsöverskridande initiativen fortsatt, och bara blivit fler och fler.

Som notorisk gränsöverskridare har jag förstås bidragit till denna trend, på alla möjliga sätt och vis. Alldeles nu i dagarna skrev och undertecknade jag tillsammans med fyra andra politiskt aktiva, från fem partier – Per Hagwall (m), Helena von Schantz (fp), Hanna Wagenius (c), Erik Laakso (s) och jag (pp), en skarpt kritisk artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen. Blocköverskridande så det förslår. Och vi är inte ensamma. Det kommer att följas av många fler gränsöverskridande samarbeten – det ligger helt enkelt i tiden. Partilojaliteterna får vika för de stora, viktiga frågorna som förenar.

Och det är förstås alldeles underbart att Piratpartiet får allt fler sympatisörer i alla tänkbara läger. Det börjar helt enkelt gå in att Piratpartiet INTE primärt är ett parti för folk som bara vill ha grejer gratis. För mig personligen är fildelningen en rejält underordnad fråga. Jag har aldrig använt Pirate Bay, och köper fortarande både film och musik. Det är vad fildelningen leder till hos våra klåfingriga lagstiftare och de giriga multinationella företagen som är intressant för oss pirater, och våra sympatisörer i andra partier. Staten och Kapitalet har gått samman i ett massivt försök att kontrollera och styra vanliga människor, avlyssna, scanna, misstänkliggöra, registrera, filtrera, censurera. Och det är helt enkelt inte O.K.

Piratpartiet har inga regeringsanspråk, och vill inte konkurrera med övriga partier. Vi vill samarbeta med andra partier, komplettera och tillföra det som alla de andra partierna saknar, såväl i form av kompetens som engagemang. På samma sätt som Miljöpartiet en gång i tiden satte fokus på miljöfrågorna, och faktiskt tvingade de andra partierna att börja tänka miljövänligt, så vill vi i Piratpartiet verkligen inspirera och vägleda de andra partierna på de områden som är våra, där vi för närvarande saknar konkurrens.

Vi vill verkligen väldigt gärna att de andra partierna ska kopiera vårt program, driva vår politik, och därmed också ta hänsyn till de stora demokratifrågorna – de som har med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och yttrandefrihet att göra, en politik som vill stoppa de största hoten mot demokratin idag – övervakning, kontroll, censur, överdrivna befogenheter för polisen, registrering och allt därmed besläktat.

Och Piratpartiet behöver finnas kvar i Riksdagen för lång tid framåt, som garant för att denna politik faktiskt tas på allvar. För det görs inte nu. Alla partier talar om de här frågorna, mer eller mindre övertygande, gärna med tjusig retorik och vackra formuleringar, men ingen gör något på riktigt. De är mer intresserade av regeringsmakt och fulspel. Tyvärr är det idag bara Piratpartiet som har förmågan, kompetensen och ambitionen att fokusera på dessa viktiga frågor. Och endast och enbart Piratpartiet lägger all sin energi och fokus på att bevara och stärka vår demokrati.

Ytterst sett kommer denna revolution, denna demokratiska flodvåg, från en av världshistoriens största tekniska framsteg – Internet. Internet har rivit gränser, förändrat hela världens infrastruktur och skapat helt nya förutsättningar för globalisering – på riktigt, och på vanligt folks villkor. Därför är det extremt viktigt att slå vakt om denna gränslöshet, och faktiskt med kraft bevaka och försvara yttrandefriheten och informationsfriheten på Internet. Vi är bara i början av en helt ny era, en ny tid. Välj själv vilken sida du vill stå på. De rädda bakåtsträvarna, eller de progressiva entusiasterna. När det blåser hårt, bygger somliga vindskydd – andra bygger väderkvarnar.

Andra som skriver i ämnet:
Anna Troberg, Anna Troberg igen, Futuriteter, Sagor från livbåten, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Signerat Kjellberg, Magnihasa, Louise P.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Senkommet reportage från Almedalen…

För första gången i mitt liv upplever jag detta galna vuxendagis, politikerkarnevalen Almedalsveckan, i Visby. Jag måste erkänna att jag har haft det vansinnigt roligt. Har man det minsta intresse för politik är detta paradiset. Jag har varit på en stor mängd olika seminarier, träffat mängder med intressanta människor, nätverkat, blivit intervjuad, ätit gotländska jordgubbar och gotländsk saffranspannkaka. Och var man än går eller står, så hittar man intressanta människor att prata politik med. På djupet, och påläst. Spännande!

Jag hade planerat att jag skulle blogga varje dag. Så bidde det inte. Den mångfacetterade politikfestivalen svepte mig med på en våg av möten, seminarier, politiska diskussioner, jippon och fester – så jag hann helt enkelt inte skriva ett endaste blogginlägg. Jag var alldeles för uppslukad av hela grejen. Jag brukar säga att det roligaste man kan göra med kläderna på är att regissera teater. Nu har jag funnit något som är minst lika kul.

Utbudet av aktiviteter var helt obegripligt stort. Varje dag fanns det över 200 aktiviteter att välja bland – i det officiella programmet. Det blev till att lusläsa, kan jag lova. Riktigt knepigt att välja blev det när tre-fyra jätteintressanta seminarier krockade med varandra – och det hände ständigt, varje dag…!

Jag och alla andra pirater på plats (ett fyrtiotal) fick dessutom snygga och personliga lila skjortor med tryck – Piratloggan, namn och titel – och det bidrog förstås till att sätta färg på tillvaron. Ordentligt. Vi syntes överallt! Strategin var att fara runt i Visby, på egen hand såväl som i grupp, och så försökte vi att sprida ut oss på så många intressanta evenemang som möjligt. Ibland var vi många pirater på samma plats, och det gav ju en spännande masseffekt. Förmodligen framstod det som att vi var många fler än vi faktiskt var…

Många intressanta seminarier blev det under veckan – bl.a. en paneldiskussion med medlemmar i Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och F! – Alexander Bard, Amanda Brihed, Mattias Bjärnemalm m.fl., samt även journalisten Isobel Hadley-Kamptz. Tanken var att samla olika frihetsinriktade organisationer för att skapa ett större frihetligt nätverk.

Fi avslöjade sig förstås genom sin representant som det repressivt marxistiska, dogmatiskt frihetsnegativa parti de är, och passade följaktligen inte så bra in i det frihetliga klustret, men det var ju förutsägbart. Mötet blev väldigt inspirerande ändå. Många nya kontakter knöts, och en del gamla bekräftades och stärktes, vilket ger hopp för framtiden. Samarbete med likasinnade och kompatibla grupper kan onekligen ge en enorm politisk tyngd.

Flera debatter om upphovsrätt och integritet på Internet anordnades av Netopia, Forum för digitala samhällsfrågor, på Borgen, en biograf i Visby. Jag bevistade ett par av dessa debatter. De var uppenbarligen av skiftande kvalitet, men just de jag besökte var onekligen intressanta, om än en av panelerna var väldigt partisk i sin sammansättning. Men det fanns förstås alltid pirater närvarande som kunde ställa knepiga frågor.

Roligast och mest inspirerande var nog ändå en morgondebatt mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand – temat var ”hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det hela utmynnade i ett fantastiskt stimulerande och roligt samtal mellan dessa båda skickliga debattörer – levande, genomtänkt, personligt, trevligt. Så skulle alla debatter se ut. Läs mer om debatten i Lisa Magnussons artikel i Aftonbladet – eller se hela debatten på Bambuser!

Ett annat högintressant seminarium handlade om sociala medier och vilka som faktiskt är bäst på det just nu, och varför. Det skedde i det stora tältet på H12 (Hästgatan 12), som för övrigt var det enda stället i hela Visby (förutom Pirathuset, förstås) som hade bra nätuppkoppling. Kända bloggare och andra aktiva opinionsbildare debatterade, modererade av Alexander Bard (igen!).

Tyvärr fanns det alltför många ”Halleluja-möten” i Almedalen, seminarier med förbestämda svar på alla frågor och en trogen publik. Om man hade motsatt åsikt på ett sådant möte var man inte välkommen. Eller så blev man utbuad och mobbad. T.o.m. om man satt i panelen (sånt hände). Camilla Lindberg (fp) blev t.ex. ordentligt åtgången i just ett seminarium kring sexköpslagen. Men jag lyckades som sagt undvika alla sådana enfaldiga seminarier.

Jag undvek dessutom konsekvent alla seminarier med tema sexköpslagen eller droglagstiftningen, eftersom jag nu var i Almedalen som representant för Piratpartiet (i lila skjorta med vitt tryck), och än så länge är dessa ämnen inte piratpolitik. Inte för att jag generellt undviker dessa ämnen annars, men i just Almedalen hade jag garanterat bara gjort folk sura och arga (eftersom de seminarier jag hittade verkade vara typiska halleluja-möten). Det finns bättre fora för dessa diskussioner – min egen blogg, till exempel…

Vi ordnade förstås några egna aktiviteter – bland annat höll Anna Troberg och jag en kulturpolitisk diskussion på torsdagkvällen, med Emma Opassande och författaren Unni Drougge som deltagare i panelen. Temat var just kulturarbetarnas ökade möjligheter att nå en publik, med den nya tekniken.

Större delen av publiken var pirater, eller sympatisörer, vilket jag personligen tycker är lite enahanda, eftersom det lätt blir just ett sådant ”halleluja-möte” som jag inte gillar. Det hade blivit mer fart om vi hade haft fler genomtänkta upphovsrättskramare i publiken. Men det blev i alla fall väldigt trevligt, och vi fick ytterligare ett tillfälle att markera vår närvaro i den politiska sfären.

Nere vid hamnen fanns pirattältet, ett infotält bland en massa andra tält, där besökare kunde köpa en riktigt läskig, lila Slush (eller vad det nu heter), få en lila heliumballong och annat kampanjmaterial. Tyvärr såg tältet snarast ut som en stökig studentlya, bebodd av datanördar, vilket väl kanske var passande på sätt och vis, men inte särskilt estetiskt tilltalande. Det har gjorts snyggare förr, och det hade definitivt sett finare ut om man bara hade lagt lila dukar över borden, och därmed åtminstone dolt alla risiga lådor och påsar som stod i tältet. Men det får vi väl styra upp till nästa gång, antar jag.

Som ett litet avbrott i all politik gick Jennie och jag med på en guidad tur runt i Visby. Men det var ingen vanlig turistrunda. Dick Wase, en annan pirat, tillika Gotlandshistoriker, håller hela somrarna olika slags historiska stadsvandringar i Visby, och den vi valde att gå med på fokuserade på sexualhistoria – temat var ”Sexualiteten i den medeltida staden”, något som vi tyckte passade oss.

Jag trodde att jag hade koll på sexualhistoria, ända till dess att jag läste Dick Wases bok ”Samlag eller Salighet” (min recension) för knappt ett par år sedan. Att gå med Dick runt i Visby är verkligen fascinerande – en sådan ocean av vetande är sällsynt, och synnerligen inspirerande att ta del av. Vad jag än frågade (och det kunde vara hyfsat insatta och svåra frågor), så hade han en hel historia att berätta, med fakta, datum, personer och mycket annat. Fantastiskt.

Och så har jag cyklat. Att ta med cykeln var nog ett av mina allra smartaste beslut inför Almedalsveckan. Det gjorde vi för övrigt båda två, Jennie och jag. Alla avstånd i Visby med omnejd förkortas i praktiken till ett ingenting med cykel. Visby är såpass litet, att man cyklar rakt igenom hela stan på ett par minuter. Har man dessutom en klase lila ballonger med Piratmärke på, så blir cykeln en effektiv rullande reklampelare också. 🙂

Piratpartiet anordnade också ett mingel, efter ett boksläpp, på Kapitelhusgården, en alldeles underbar liten medeltida gård mitt i Visby, som brukar vara synnerligen välbesökt under medeltidsveckan, men som liksom har medeltidsvecka hela sommaren. Vin och snacks och prat om veckans aktiviteter. Trevligt värre!

Vi avslutade vår kampanjvecka med att bjuda in folk till en grillfest på fredag kväll, och den festen blev väldigt välbesökt. Det var inte bara pirater där – det kom sympatisörer från andra partier. Dessutom hade vi ett gäng Miljöpartistiska studenter boende på övervåningen i det stora huset där vi bodde, så det kom en hel del gröningar också. Det blev ett jäkla drag på festen, men aldrig för vilt – förutom möjligen för den där trädgårdssoffan som drog sin sista suck med ett brak…

Min älskade Jennie hängde med till Gotland, men ägnade sig inte ett dugg åt politik. Vi bodde inte ens på samma ställe under veckan. Jennie bodde i ett hyrt rum på en gullig gård på södra Gotland och hade semester medan jag bodde i logement och kampanjade med alla dessa störtsköna pirater – och så träffades vi så mycket som vi hann, för att äta tillsammans och göra lite annat kul mellan varven, som att cykla runt i Visby, gå på museum och annat skoj. Perfekt kombination av politiskt arbete och semester, alltså.

På lördagen lämnade vi pirathuset, och efter en del städning, packning och sopsortering kunde Jennie och jag fara iväg för att göra en sista dags utflykt på Gotland, en dag som visade sig ha överraskande mycket att erbjuda.

Vi hamnade vid en sångsten och några skeppssättningar, vi besökte det välskötta, pittoreska och vackra Bungemuseet (våra kameror gick varma), vi gästade ett helt fantastiskt bröllop (med pirat-tema – och kamerorna gick varma, igen!), och så njöt vi av picknick, bad, älskog och solnedgång på Fårö (mer fotografering, förstås), och mitt i natten åkte vi hem med färjan mot Nynäshamn. Händelserikt värre! Men jag kanske berättar mer om allt det där vid ett annat tillfälle, om jag hinner…

P.S.
En kväll när Joshen och jag tog en pizza på stan, blev vi helt plötsligt och improviserat intervjuade av ett par journalister från DN. Check it out!

Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder

Andra pirater som reflekterar över Almedalsveckan:
Anna Troberg, Borgmi, Hanna Dönsberg, Mattias Bjärnemalm, Dexion, Dexion igen, Joshen, Joshen, Joshen och återigen Joshen…

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.