Posted tagged ‘terror’

Helvetet på jorden

26/07, 2011

Terror i Oslo

Ibland händer det saker som får världen att stanna. Allt annat blir liksom oviktigt, även sådant som man annars skulle tillmäta en oerhört stor betydelse. Terrordåden i New York den 11 september 2001 var ett sådant tillfälle, liksom mordet på Olof Palme 1986, och morddramat i Norge i fredags är ett liknande. Jag minns fortfarande exakt var jag var, vad jag gjorde och vad jag tänkte när jag fick beskeden om Palmes död eller när flygplanen penetrerade World Trade Center i New York City, och jag har en känsla av att jag kommer att minnas denna helg med samma skärpa i framtiden.

Jag satt i nån slags kronisk chock under hela fredagkvällen och följde dramat via norska tidningar, och gjorde min Facebooklogg till ett välbesökt diskussionsforum med ständiga uppdateringar, reflektioner och kommentarer, och många bidrog med allehanda vilda teorier om vem som låg bakom, vad som var syftet, och vad som egentligen hände. Sen kom rapporter om ett tiotal ihjälskjutna på Utøya, och det var förstås inte så svårt att dra slutsatsen att dessa våldsdåd hörde ihop.

När jag vaknade på lördag morgon fick jag veta att den här steroidpumpade psykopaten – Anders Behring Breivik – hade dödat mer än 80 människor på Utøya. Det var helt jävla surrealistiskt, en skräckvision utan like. Jag satt en stund med min 15-åriga dotter i knät, och vi kramades, med tårar i ögonen, starkt rörda av situationen. Det är så fruktansvärt, så obegripligt, så vidrigt och hemskt.

Jag har tre tonåringar i åldrarna 15, 17 och 19. En av dem är ofta på scoutläger, gärna på öar i skärgården, och en av dem är starkt politiskt aktiv. Och jag har vänner i Norge. Det var alltså inte svårt för mig att känna djup sympati och medkänsla med de föräldrar som just fått veta att deras tonåring på politiskt läger just blivit ihjälskjuten. Det finns sannerligen inget värre öde för en människa att förlora sitt barn, ett barn som är i blomningen av sin ungdom, ett öde som jag inte skulle önska min värsta fiende.

Det står nu klart att nära 100 människor har dödats, av en enda människa som först sprängt en enorm bomb i regeringskvarteren i Oslo (som avledningsmanöver!), och sedan tagit sig ut till ett politiskt ungdomsläger för att systematiskt avrätta över 80 försvarslösa ungdomar, som en delåtgärd i en ambition att skriva om den norska politiska kartan.

Breivik hade stora planer, och verkar enligt sitt manifest ha velat dräpa så många som 4848 människor, men närmare 100 på en dag är rätt så effektivt även det. Det verkar dessutom som att en hög andel av ungdomarna på detta politiska läger har invandrarbakgrund, vilket då skulle göra just dem särskilt intressanta för en främlingsfientlig, hatisk mördare.

Offer för mördaren

Utan tvekan var denna dödsodyssé välplanerad in i minsta detalj, från inköp av konstgödsel till valet av ammunition. Det var inte ett hugskott, inte ett plötsligt illdåd av en förtvivlad galenpanna. Detta var noga förberett och minutiöst utfört, och det finns goda skäl att anta att det finns en organisation bakom, på ett eller annat sätt.

Det går inte att läsa om denna händelse utan att undra vad som rör sig i en sådan människas huvud. Hur tänkte han? Vad kände han? Hur kan en människa vara så iskall att han metodiskt avrättar försvarslösa ungdomar, en efter en? Det är för de flesta av oss fullkomligt obegripligt, och det ska man väl vara glad för – men vi måste ändå försöka förstå, om inte annat för att förhindra liknande händelser i framtiden. Det faktum att han lyckades så ”bra” kan ge inspiration till copycats, andra som vill göra likadant. Det är en risk man inte får blunda för.

Vad man måste vara tacksam för i detta läge, cyniskt kanske, men ändå – det är att det inte var ett muslimskt terrordåd, utan en lokal nationalist med rasistiska politiska motiv. Det är till att börja med mer rättvisande, eftersom de terrordåd som begås i Europa till en förkrossande majoritet utförs av just nationalistiska organisationer, av typen IRA och ETA. De muslimska terrordåden representerar mindre än en halv procent av alla som begås i Europa, och det är förstås en statistik som muslimhatarna inte gillar.

Och – nu kan Sverigedemokraterna inte säga ”äntligen!”, som SD:s pressekreterare gjorde efter bombdådet i Stockholm för en tid sedan, och det är väl en god sak, om nu något gott över huvud taget kan komma ur detta. Det kommer förhoppningsvis att bli lite svårare för Sverigedemokrater och andra att beteckna sig som nationalister, och att torgföra nationalistiska värderingar.

Givetvis kan man relativisera ideologierna, och ifrågasätta om det verkligen är rätt att skylla ett sådant fruktansvärt dåd på en politisk eller religiös ideologi, och det instämmer jag delvis i, eftersom en ideologi i sig aldrig kan göra vare sig till eller från. En ideologi är aldrig ensam orsak till våld. Våldet kommer från frustrerade och hatiska individer, som dock kan söka sig till hatiska ideologier för att rättfärdiga sitt hat. Hatet försvinner inte för att man förbjuder en ideologi. Men vilken ideologi en människa väljer att engagera sig i kan berätta väldigt mycket om den individens mål och motiv. Och en ideologi som engagerar kollektiv av människor kan förstås driva människor över gränser de aldrig skulle komma i närheten av utanför den sociala kontexten. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Och det krävs en by för att uppfostra en självmordsbombare.

Det finns alltså goda anledningar att analysera ideologier. Det kan ju hända att man finner att det finns människoförakt och hat inbyggt i en ideologi, och att man kan hitta tydliga uttryck för våldsförhärligande – som t.ex. i nationalism, som alltid har varit mer eller mindre krigsromantisk och rasistisk till sin innersta kärna. Och man måste samtidigt ständigt komma ihåg att det är individer som fattar egna beslut om att utföra destruktiva handlingar, inte ideologin bakom. Vi har alltid ett val.

Sökord

Det är skillnader på ideologier och ideologier. Mig veterligen har det aldrig i världshistorien hänt att t.ex. liberaler har systematiskt dödat människor med liberalism som motiv. Om man nu inte räknar frihetskrig gentemot en förtryckande övermakt, men det är trots allt en helt annan sak. Däremot har det hänt mycket ofta, och händer alltjämt, att nationalister har dödat med nationalism som motiv. Eller för den delen allehanda politiska och religiösa fanatiker av olika slag. Det är som regel fanatismen som är problemet, snarare än ideologin. Men vissa ideologier inbjuder desto mer till fanatism än andra.

Men det går som sagt inte att hitta den ursprungliga orsaken till det här vansinnesdådet i politiska åsikter, vapeninnehav, våldsamma dataspel eller andra yttre faktorer, Ytterst sett är allt sådant symptom, inte orsaker. Här har vi en man som går och bär på helvetet på jorden – inom sig – och så en dag släpper han ut det, i form av bomber mot regeringsbyggnader och metodisk slakt av försvarslösa ungdomar. Vad vi måste fråga oss är hur denna människa kunde samla på sig så mycket personligt helvete, utan att någon har märkt eller gjort något. Var börjar en sådan händelse?

”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen”
Stine Renate Håheim, norsk parlamentsledamot

Det går inte heller att förhindra den här sortens händelser genom att förbjuda vapeninnehav eller nationalistiska åsikter, kontrollera inköp av konstgödsel och andra eventuella ingredienser till allt möjligt som kan leda till våldsdåd. Det går inte att förhindra denna typ av dåd med ett utökat kontrollsamhälle. En mer repressiv stat skulle snarare kunna ÖKA risken för terrordåd, från individer som känner sig förtryckta och alienerade av samhället. Vi måste försöka se hur vi kan inkludera andra människor i våra liv, snarare än exkludera dem. Vi måste lära oss mer om människor och deras behov, hur vi kan nå stukade och hatiska människor och bidra till en uppmjukning och kanske t.o.m. en strimma hopp och kärlek i deras liv.

Är man våldsbenägen i sin grund så kommer man att rättfärdiga denna inställning genom att söka sig till våldsförhärligande ideologier, och dessa ideologier kommer naturligtvis också att uppmuntra personen i fråga att utveckla dessa våldsamma drag alltmer. Så ideologierna har betydelse, det är klart. Men ytterst sett handlar det alltid om individens världsbild och personliga ambitioner.

Vi kan inte heller avfärda den här Breivik som en galenpanna, ett psykfall. Det hade man säkerligen kunnat göra med Hitler, Lenin eller för den delen Charles de Gaulle, eller general Patton också. Många av världens mest effektiva och mäktiga ledare har sannolikt haft både en och tre bokstavskombinationer i sin psykologiska profil. Sociopater med stark drivkraft kan åstadkomma kraftfulla förändringar i hela samhällen. Huruvida folk är psykfall eller ej är på många sätt irrelevant. Det som har relevans är i vilken grad de faktiskt påverkar helheten, och får andra med sig på tåget.

”Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen.”
– Jenny Lindahl Persson

Den kanadensiske läkaren Gabor Maté har tillsammans med psykologen Gordon Neufeld skrivit en bok om barn och anknytningsteori, och han har även under många år arbetat med drogberoende och utslagna människor – och i samtliga fall har han kunnat dra slutsatsen att det handlar om trasiga familjer. Människor som blivit utsatta för svåra övergrepp under barndomen, i form av våld, hårda ord, undernäring och avsaknad av trygghet, blir ofta själva djupt skadade människor som fortsätter att sprida smärta omkring sig.

Hur en människa blir som vuxen är starkt kopplat till hur människan blivit präglad under sin uppväxt. Och det handlar verkligen inte bara om vilken relation man har haft till sina föräldrar – alla de människor ett barn har omkring sig under sin uppväxt har ett ansvar, i det att vi påverkar barnen med vad vi gör och vad vi säger, Och barn agerar på det sätt som de tror ger mest bekräftelse och kärlek från omgivningen, hur knasigt det beteendet än kan verka för en utomstående.

Det är extremt viktigt för en människas välbefinnande, hennes psykiska och fysiska hälsa, hur hon blev behandlad som barn. Vi måste alla ta mer ansvar för varandra, se varandra, bekräfta varandra, lära oss hur man agerar kärleksfullt och ansvarsfullt, våga möta varandra med öppet hjärta, kanske framför allt dem vi tror minst förtjänar det – för det är verkligen de som mest behöver det.

Helvetet på jorden börjar inom oss, inom varje enskild människa som upplever kval och inre strider. Helvetet på jorden bär vi med oss, och i värsta fall svämmar detta helvete över sina bräddar och sprider sig till omgivningen – som i fallet med Anders Behring Breivik. Men vi bär också på paradiset. Vi kan till viss del välja, men ibland måste vi ha hjälp från andra, de som redan har hittat paradiset. Det vi fokuserar på växer. Frågan är – hade någon kunnat visa Anders Behring Breivik vägen ut ur helvetet på jorden?

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

– Hjalmar Söderberg

Mina tankar och djupaste sympatier går nu framför allt till alla de föräldrar som har förlorat sina älskade barn på en ö, deras hopp och framtid som plötsligt avslutades i ett ohyggligt våldsdåd av en beslutsam och tungt beväpnad psykopat. Det är omöjligt att förbereda sig på en sådan chock, och jag hoppas innerligt att jag aldrig någonsin kommer att behöva uppleva något liknande – denna fruktansvärda skräck, denna djupa smärta, denna oändliga sorg. Jag kan inte tänka mig något mer fruktansvärt i livet än att bevittna sina egna barns död. Ingen förtjänar det.

Det enda vi kan hoppas på är att detta vidriga våldsdåd på något sätt kan leda till något positivt, någon ny insikt, någon samhällelig utveckling i en konstruktiv riktning. Det vore utsökt konstruktivt att nu skärskåda de mer nationalistiska strömningarna i politiken, och faktiskt analysera på djupet de hatiska och protektionistiska tendenser som präglar vissa partier och politiska ideal.

Om detta nationalistiska terrordåd leder till en ökad öppenhet, förståelse, empati och kärlek människor emellan, och en kraftigt försvagad nationaliströrelse, så har alla dessa människor i Oslo och på Utøya kanske inte dött förgäves. Låt oss hoppas att det blir så.

tunn linje

Källor:
Aftenposten om motiven bakom dådet, New York Times (kartor), Mail Online, Prableen Kaur (ögonvittnesbeskrivning av händelserna på Utøya), en bloggpost av Camilla, som tidigare var medlem i SD och Facebookvän med Breivik, Anders Behring Breiviks kommentarer hos Document.no, Statsminister Jens Stoltenbergs tal i Oslo Domkirke, Piratpartiets Rick Falkvinge resonerar intelligent kring det omöjliga i att ha ett samhälleligt säkerhetssystem som förhindrar våldsdåd av denna sort, Henrik Alexandersson reflekterar också klokt, SD:s Kent Ekeroth gör bort sig (inte så oväntat), Beelzebjörn reflekterar, Röda Berget likaså, Al Jazeera konstaterar att man än en gång skyller på muslimer innan man vet något, 之乎者也 reflekterar här, här och här, Charlie Brooker skriver i The Guardian om ”experterna” och deras gissningar, och Henrik Alexandersson skriver vackert om Norge

Norsk flagga

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Men tänk på Baaaa-a-a-a-a-arnen!!!

30/07, 2008

Det är så förutsägbart. Så fort man vill propagera för en mer repressiv politik, mer förföljelse av enskilda grupper och mer fascism, så kan man alltid ta till barnen som slagträ. Ända sedan de kristna började förfölja och dräpa judar, eftersom judarna rövade bort och ritualmördade kristna barn (förstås!), så har olika grupper, som t.ex. ”häxor” och homosexuella jagats fram, torterats och slaktats i Jesu namn, och framför allt med argumentet att de rövar bort, förför och hjärntvättar barnen. Framför allt leder man barnen i synd, vilket gör att kommer till helvetet.

Så fort något verkar lite för läskigt för en stackars kristen, så kan man alltid hugga till med att det måste vara farligt för barnen. Är det inte nakna bröst (som jag trodde var gjorda för barn…), så är det onani, eller något annat. Och alltihop ska förbjudas. Själv hävdar jag att något av det farligaste som finns för barn är kristendom. En trosuppfattning som uppmuntrar vidskepelse, fanatism, skam, skuld, fördomsfullhet och självförnekelse kan inte vara bra för barn.

Någon borde varna barnen och deras föräldrar för kristna. Särskilt missionerande kristna – de är några av de farligaste och mest destruktiva människor som någonsin vandrat på vår jord. De presenterar sina vanföreställningar om sagofiguren Jesus som absoluta sanningar, och hävdar att om man inte lyder Guds bud (givetvis förmedlade av missionärerna själva) så kommer katastrofer att inträffa. Något mer arrogant, självförhärligande, nedlåtande, fördomsfullt, elitistiskt, föraktfullt och ondskefullt finns inte. Jag är inte en våldsam människa, men missionärer kan göra mig aggressiv på riktigt.

Det senaste utspelet från kristfascistlobbyn är en artikel i DN som handlar om skilsmässor. I berättas att ”ny forskning” (och vilken kristen organisation står för den ”forskningen”?) påvisar att skilsmässor alltid är dåligt för barnen, och att det är bäst för föräldrarna att hålla ihop, så länge de inte bråkar eller misshandlar varandra. Om de inte älskar varandra är inte så viktigt. Skribenterna, som för övrigt representerar en kristen lobbyorganisation med namnet Claphaminstitutet, tycker vidare att folkhälsominister Maria Larsson bör verka för en reducering av antalet skilsmässor, hur det nu skulle gå till. Ska man tvinga folk att leva ihop? Förbjuda föräldrar att flytta isär? Eller hur har de tänkt sig egentligen?

Claphaminstitutet är enligt egen utsago ett ”kristet ekumeniskt forskningsinstitut och tankesmedja”. Det enda jag kan hitta om det är en blogg, och en kort text på Wikipedia, där man bland annat kan läsa vilka olika kristna organisationer som stödjer institutet. Denna s.k. tankesmedja grundades i januari i år, och är i praktiken en kristen lobbyorganisation, som skall propagera för kristna värderingar i samhället. Missionärer, med andra ord, och vad jag tycker om kristna missionärer har jag med all önskvärd tydlighet redan redovisat…

Den nyutnämnde direktorn för Claphaminstitutet, ”professor” Tuve Skånberg (han kallar sig gärna professor, fast han inte har någon sådan titel i verkligheten), vill placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet, och anser att kristendomen återigen skall dominera svenskarnas tankevärld – ”Starka röster vill marginalisera kristen tro och förpassa den till kyrkor och privatliv. Men kyrkans plats är mitt i byn.” – säger Skånberg i en pressrelease. Kyrkans plats är mitt i byn. Nu pratar vi makt över själarna. Vem skall göra anspråk på sanningen, den enda sanningen och bara sanningen, om inte de kristna? Jag blir så trött. Och arg. De vill tillbaka till 1800-talet igen, och det kan de väl få – men låt oss andra var ifred, tack!

Oförtröttligt kämpar de kristna, och sprider sin hatiska dynga varhelst de öppnar käften. Ena dagen är det homosexuella som är lika hemska som pedofiler och incestutövare (en av undertecknarna till DN-artikeln är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som faktiskt har gjort denna jämförelse på allvar!), andra dagen är det skilda föräldrar som ska stå med hundhuvudet för att de stackars ba-a-a-a-arnen mår dåligt, samt för ökade klassklyftor, större fattigdom och ökad kriminalitet. Så kan det gå om man skiljer sig, minsann! Skam och skuld. Synd och skam. Något annat verkar kristna människor sällan kunna prestera.

Och så ljuger de – som vanligt. Det är naturligtvis inte barnens bästa dessa kristna slåss för (det är alldeles uppenbart att de skiter totalt i barnens väl och ve). De vill bara återupprätta ”kristna värderingar” (vad det nu är för något…), och i detta fall framför allt det Heliga Äktenskapet och Tvåsamheten. Dessa anses vara Sakrament, och skall försvaras till varje pris, oavsett om människor lider fruktansvärda kval av det. Religiös ideologi är ofta dum och verklighetsfrämmande, och detta är ytterligare ett exempel på detta.

Det sägs att kristendomen har ett kärleksbudskap. Det ser jag inte mycket av. Kyrkan borde kanske åtminstone sopa rent framför egen dörr innan de klagar på andra. Svenska Kyrkan, t.ex., har dubbelt så mycket mobbing på jobbet som andra arbetsplatser i genomsnitt. Och så fort man hör kristna uttala sig offentligt, så är det så gott som alltid något som ska fördömas som ont, farligt, dåligt eller syndfullt. Hur kärleksfullt är det? Hur tolerant är det?

Enligt de kristna dårar/idioter/dumskallar (valfritt) som undertecknat denna debattartikel i DN så är det bättre för barn om deras föräldrar lever i ett kärlekslöst äktenskap (så länge de inte slår varandra) än om de skiljer sig, för annars kan barnen förlora kontakten med pappan. Men… hur dum får man bli? Hur korkat kan man argumentera för att återinföra kristna värderingar? Om barn förlorar kontakten med sin pappa så har det väl knappast med en eventuell skilsmässa att göra?

tunn linje

Jag växte upp med två föräldrar, som *äntligen* skilde sig, när jag väl hade flyttat hemifrån, vid 18 års ålder. Jag såg verkligen inte mycket av min far, eftersom han höll sig borta från hemmet så mycket han kunde. Deras äktenskap var en katastrof, och de borde verkligen ha skilt sig mycket, mycket tidigare. Det skulle ha gjort oss alla mycket lyckligare och mer harmoniska.

Jag och mina barns mor skilde oss 1999, då våra barn var 3, 5 och 7 år gamla. Det var det bästa vi kunde göra. Vi slogs inte, kunde kommunicera hyggligt med varandra, och det dagliga arbetet med hushållet fungerade. Men det var liksom inte det som var knäckpunkten. Vi hade vuxit ifrån varandra, älskade inte varandra längre, och längtade efter något annat. Vi var alldeles för olika, med helt olika mentalitet och mål i livet. Det handlade inte om att någon av oss blev kär i någon annan. Vi skilde oss inte för att gifta oss med någon annan – vi skilde oss för att hitta oss själva, på varsitt håll.

En kristen idiot skulle i detta läge förstås predika att vi borde hålla ihop, för barnens skull. Men om denne kristne idiot nu skulle fråga mina barn, så skulle de under inga omständigheter hålla med. Deras liv har blivit rikare, mer omväxlande, tryggare, roligare och på alla sätt bättre än innan skilsmässan.
Min på många sätt mycket kloka exfru uppfann ett underbart begrepp, som har blivit en favoritbeskrivning av vår situation – den kärnfria familjen. Och just så är det. Inga hårda kärnor att spotta ut – bara fler syskon, fler vuxna förebilder och ett rikare socialt liv.

Våra barn har ett fantastiskt liv, med två hem, två bonussyskon, två bonusföräldrar, massor med kontakt med både sin mamma och sin pappa, som för övrigt är mycket lyckligare och bättre föräldrar än vi hade varit om vi hade försökt hålla ihop. Vår skilsmässa var det bästa för alla, inte minst barnen.

En skilsmässa är inte nödvändigtvis ett misslyckande – det blir det bara om man har en förväntan om att ett äktenskap ska hålla hela livet. Det är denna förväntan som skapar misslyckandet, inte själva skilsmässan. Att människor möts och skiljs hör till det självklara flödet i livet. Att en skilsmässa skulle vara ett misslyckande är inte sant. Det finns ingen logik i detta. Jag kan bara gå till mitt eget liv och konstatera att vår skilsmässa var en stor framgång för alla i familjen – att försöka hålla ihop hade varit det största misslyckandet av dem alla.

Jag håller bröllop med jämna mellanrum, som hednisk vigselförrättare, och min fråga till bruden och brudgummen är som följer:

”Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra.
Tar du, Xxxxx denna kvinna Xxxxx till din hustru, att älska och hedra i nöd och lust, med- och motgång, njutning och smärta, i givande och mottagande – så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven?”

Så länge era trådar är sammantvinnade i Urdaväven – det betyder, så länge det är ert öde att leva samman. Ingen annan än de personer som slår sina påsar ihop har rätt att styra över när det eventuellt kan vara dags att separera och gå åt varsitt håll, om den önskan finns. Detta kan bara de själva avgöra. Ingen annan. Och särskilt inte representanter för en viss obskyr religion, med starka moralistiska ideal, som de flesta inte ens delar.

Det börjar bli dags för dessa tokkristna att ge upp sin bakåtsträvande vansinnespredikan, att sluta med den här skambeläggningen och demoniseringen av folk som skiljer sig. Livslångt äktenskap var säkert funktionellt i en tid då folk började få barn vid 14 års ålder, och levde i snitt 37 år. D.v.s. många levde mycket kortare än så. Om man klämmer ut 12 ungar och dör vid 29 års ålder hinner man inte med så många äktenskap.
Vakna upp, herrar och damer jesuspredikanter och se verkligheten. Ecce homo – se människan, inte galna drömvisioner om det perfekta kristna samhället (som inte finns i verkligheten). Välkomna till 2000-talet.

En självklar brasklapp i detta resonemang är förstås att påpeka detta faktum: alla kristna är inte idioter. Jag har flera kristna i min bekantskapskrets, t.o.m. en präst i Svenska Kyrkan. Det är då förstås kloka och resonabla människor, som inte ser alla icke-kristna som förtappade själar som måste räddas från den eviga elden. Alltför ovanligt, tyvärr. Problemet är dock att om man som kristen börjar tänka med hela hjärnan, så får man det jobbigt.
Jag frågade t.ex. vid ett tillfälle min oerhört skärpte prästvän, efter att vi hade haft en synnerligen uppfriskande filosofisk diskussion, under vilken han avslöjade sig som betydligt mer fritänkande än vad som kan vara hälsosamt som präst i en kristen församling, hur kristen han var egentligen. Då svarade han ”ja, det frågar mina kollegor mig ibland också”.
Kyrkan är alltså ingen bra plats för fritt tänkande. Det går att tänka fritt, men man får knipa igen och hålla färgen, annars kan det gå illa. Man kan sköta ett arbete och ett socialt liv om man är heroinberoende också, men det är inte att rekommendera.

Astrid Lindgren sade en gång angående barnuppfostran, att ”om man bara ger barn kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Astrid Lindgren (som för övrigt fick sitt första barn utom äktenskapet) var klokare än alla barnpsykologer och kristna politiker ihop. Hon såg faran i en möjlig återgång till ”stramare tyglar” och ”hårdare tag”. Med andra ord – ge fan i att reglera människors relationsformer, och skapa istället förutsättningar för ett mer kärleksfullt samhälle, med mer kärleksfulla människor. Då kommer även barnen att må bättre.

P.S.
Det kärleksfulla samhället kommer inte för att några politiker anser att det borde bli så – det kärleksfulla samhället börjar med dig själv. Varja dag du agerar mer kärleksfullt – ger komplimanger och uppskattning, hjälper någon som behöver hjälp, agerar tolerant och förlåter dem som inte begriper vad de sysslar med – då skapar du ett mer kärleksfullt samhälle.

tunn linje

Läs mer om Claphaminstitutet på bloggen Antigayretorik
Expressen sågar DN-artikeln

tunn linje

Andra bloggare som skriver om samma ämne:

Alliansfritt Sverige, Frida Perjus, Anders Wallner, Trollhare,
Tanja Suhinina, The Pale Green Woman, Tommy, Edvin Alam, Christian ValterssonTrotten, Motpol, guero, Rola Brentlin, Anders, Nonicoclolasos, Anne-Marie Ekström och många, många fler…
Dekorrand


%d bloggare gillar detta: