Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

Pietro Aretino av Titian

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Vacker stjärt

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

tunn linje

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Sonetti Lussuriosi

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Erotisk bild

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

BIlder ur I Modi

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Venedig - karta från 1500-talet

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Erotiska bilder ur I Modi

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Pietro Aretinos död, av Feuerbach

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Bilder ur I Modi

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Censur, Erotik & Pornografi, Illustration, Kärlek & sex, Konst, Kultur, Litteratur, Poesi, Politik, Yttrandefrihet

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

7 kommentarer på “Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten”

  1. tannhauser3 Says:

    Strålande, fullkomligt strålande inlägg – emottag mina hjärtligaste komplimanger – om vi två slår våra påsar samman, behärskar vi den hedna världen


  2. […] Men, såhär skriver Friherren och Riksdagskandidaten just idag: I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar. […]

  3. Josef Boberg Says:

    ”Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.”

    VÄL TALAT

  4. Magnus Says:

    Vem har målat rumpbilden?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: