Artikel i GP om skampålesamhället

Med anledning av att polisen gör razzior mot sexarbetare och deras kunder, så hände det sig att en riktig kändis fastnade i nätet – Paolo Roberto. Att han fick ett strafföreläggande, som han betalade omedelbart, räckte inte. Om man är en vanlig okänd person kan man alltså gå under radarn, betala och gå vidare med sitt liv. Men är man kändis räcker inte det. Då ska man hängas ut, skambeläggas, förlora allehanda uppdrag, bojkottas och mer därtill. Jag tycker att detta är en oroande trend, något jag gav uttryck för på Facebook, och det ledde till att jag fick i uppdrag av GP att skriva en artikel om ärendet.

Eftersom artiklar på nätet ibland försvinner, har jag sparat den även här på min blogg:

Skampålesamhället är tillbaka – och det är inte vackert

Debatt • De högljudda avståndstagandena från Paolo Roberto, som åkte fast för sexköp, har övergått till en obehaglig utrensning av allt som har haft med honom att göra. Skampålesamhället är tillbaka. Vi människor verkar älskar att fördöma andra, gärna i grupp, för att själva få framstå som förträffliga, skriver Carl-Johan Rehbinder.

Skampåle, även kallad stupa, stock, spöpåle och kåk, är en stående stock av trä eller sten, vid vilken förr i tiden lagbrytare offentligen straffades med schavottering – att bli utställd androm till varnagel (varnande exempel för andra) för att utsättas för skam, förnedring, spöstraff och allmänt spott och spe, som en tydlig markering att man hade gått över en gräns. Man kunde fjättras med halsjärn, eller så var hela konstruktionen försedd med gångjärn, så att hals och händer naglades fast mellan två grova plankor. Denna konstruktion sattes upp på platser som kyrkbacken, stadens torg eller liknande, så att alla skulle få frossa i skammen, och även som varnande exempel – detta är vad som väntar dig om du bryter mot lagen. Detta brutala sätt att hantera brottslingar har varit normalt under en omfattande del av mänsklighetens historia, men de flesta förknippar nog tillvägagångssättet med förgången tid.

Varje spår utplånas

Nu verkar det dock som att vi är på väg mot ett nytt skampålesamhälle, fast på flera sätt värre än förr. Först blir syndaren satt i skampåle, som numera dessutom inte är begränsad till en geografisk plats – nu finns Internet. Sedan blir man rullad i tjära och fjäder och utdriven ur byn, och till sist utplånas varje spår av att personen ens har funnits. Varför inte photoshoppa bort misshagliga personer från bilder också, i god stalinistisk anda? Detta scenario motsvarar på flera sätt hur det kunde se ut på medeltiden, men nu är det inte längre begränsat till att vara en lokal företeelse.

Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas.

Vi människor verkar gilla att döma andra, på det att vi själva då framstår som goda och förträffliga mönstermänniskor. Och gör vi det i grupp blir det ännu mysigare. Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas En som verkligen har fått känna på samhällets dom, Folkdomstolens längtan efter att krossa och förinta, är Paolo Roberto. Man kan tycka vad man vill om sexköpslagen, eller för den delen om sexköp, och man kan förstås också tycka vad man vill om Paolo Roberto. Men jag vill ställa en helt annan fråga, om rättssäkerhet och likhet inför lagen. När Paolo Roberto blev tagen av polisen för att ha köpt sexuella tjänster, hände återigen något som bara verkar hända allmänt kända personer, och framför allt kontroversiella personer. Först stora rubriker och braskande reportage om Paolo Robertos lagstridiga sexäventyr, till och med ett besök i TV-soffan – och sedan utrensning. Paolos mat försvinner fort från butikshyllorna, liksom hans böcker. Och så Paolo själv förstås. Inga TV-jobb framöver.

När Bonniers bestämde sig för att stoppa försäljningen av alla Paolos böcker blev jag lite beklämd. Inte främst för att hans kokböcker är underbara, men desto mer för att det nu börjar bli allt mer som så att man ska radera ut existensen av alla som inte är moraliska dygdemönster. Vi kan ju inte ha dåliga förebilder i offentligheten.

Effekten blir så total

Jag har egentligen inga synpunkter på att privata företag gör affärsmässiga bedömningar kring sitt sortiment, och de som inte vill sälja Paolo Robertos produkter är naturligtvis fria att låta bli. Men den samlade effekten av alla bojkotter blir så total, och det blir väldigt oproportionerligt. På Bokus finns det 55 olika utgåvor av Mein Kampf men inte en enda bok av Paolo. Man kan inte ens få upp hans namn på sökmotorn. Han har raderats.

Frågan är – borde vi inte i konsekvensens namn rensa ut Fröding, Taube, Vreeswijk och alla andra som köpt sex – eller varit omoraliska på något annat sätt? Eller är de fredade, för att de levde i en förgången tid? Det finns redan gott om exempel på att man i bibliotek, av rent politiska skäl, har rensat ut böcker som anses vara olämpliga. Och vi fortsätter att rensa, i vår renhetsiver. Frågan är vad vi förlorar på vägen? Vilka prejudikat ställs upp inför framtida skandaler? Vem blir nästa offer, nästa syndabock att piska offentligt och sen sparka ut ur gemenskapen?

Drabbades av samma folkdomstol

Paolo Roberto är inte ensam. Martin Timell frikändes i Svea Hovrätt, men dömdes av Folkdomstolen till livstids utfrysning. Fredrik Virtanen har fått upprättelse rent juridiskt, men drabbades ändå hårt av samma folkdomstol. Benny Fredriksson smutskastades och såg sitt livsverk ryckas ur händerna på honom (ända sedan scenskolan ville han bli teaterchef), och blev så deprimerad att han begick självmord.

Vad hände med gammal hederlig rättssäkerhet som innebär att när man har tagit sitt straff ska man betraktas som en laglydig medborgare igen? Vi ser en otäck trend, i vilken Folkdomstolen har större inflytande än riktiga juridiska instanser. Och media hänger på, för att få så många klick som möjligt. Då blir gärna resultatet att många döms oproportionerligt hårt. Vill vi ha det så? Vad händer om skampålen blir norm? Går någon säker?

Carl Johan Rehbinder liberal debattör

Oseriös skräckpropaganda i DN om sexberoende

DN verkar ha väldigt ont om nyheter att rapportera, och låter inkompetenta sommarvikarier spåna loss lite, och det kan ju bli lite si och så med den saken. Som ett komplement till en artikel om sexberoende, ”Jag blev sexmissbrukare”, har DN en sida med en lista över ”Tio olika sexuella problembeteenden”, kopierade ur en bok med namnet ”Det är inte kärlek – när sex blir en drog”, av Kristin Rydberg & Erik Sundby.

EDIT: Alldeles innan jag publicerade denna bloggpost fick DN ta mot så många protester mot dessa artiklar att de tog bort dem från nätet. De går fortfarande att hitta cachade på Google, och jag kopierade dem till min hårddisk, så bevisen finns kvar – och jag tyckte att ämnet var såpass intressant att skriva om, så det blev en bloggpost ändå.

Det finns flera problem med denna ”artikel”. För det första saknas en vettig kontext. Där finns en rubrik – ”Tio olika sexuella problembeteenden” – och en lista med olika beteenden som då beskrivs som varningstecken för sexberoende. De flesta av dessa beteenden kan utan vidare beskrivas som fullt normala och friska beteenden, som många ägnar sig åt utan någon som helst beroendeproblematik, och därför blir det väldigt otrevligt att helt utan förklarande kontext infoga dessa aktiviteter på en lista över problembeteenden.

Så vad är det för påståenden som jag tycker är så hemska, då? Ja, det tänker jag förstås kommentera, så jag listar dem här nedan, med mina kommentarer i kursiv stil mellan punkterna.

Tio olika sexuella problembeteenden

1. Fantasisex. Här är det sexuella upphetsningsmönstret inriktat på erotiska fantasier, objektifiering av människor och sexualisering av olika situationer. Upphetsningen kretsar kring tankar om sexuella möjligheter, något man hela tiden återkommer till med besatthet.

Ja, självklart måste det vara problematiskt med sexuella fantasier. Det fattar ju vem som helst att om man kan hitta på erotiska scenarion som går utanför hetero-vanilj-missionärssex med lampan släckt, så måste det vara ett varningstecken på sexberoende. Duh.

2. Förförelse och erövring. Här handlar det om att förföra och beroendet kretsar kring att erövra. Efter den första sexuella kontakten avtar oftast intresset.

Ja, herregud! Sex ska endast ske mellan gifta makar, det vet väl alla! Det där med förförelse och erövring, det är ju livsfarligt! Helt klart ett varningstecken på sexberoende!

3. Köpt sex. De sexuella tjänsterna betalas för på olika sätt – genom besök på porr- och strippklubbar, köp av prostituerade eller så inleder man relationer med personer i ekonomisk beroendeställning i syfte att få sex.

Utan omsvep beskrivs sex mot betalning som självklart problematisk, något som är en alldeles egen diskurs, och inte alls så okomplicerat som artikelförfattaren tycks ta för givet. Det finns många som har som sin främsta sexuella kick att sälja sex. Alla som säljer sex gör det inte för att de måste för att överleva. Och det är inte heller självklart ett tecken på sexmissbruk att man gillar att gå på strippklubbar. Med samma logik kunde man påstå att så fort du tar ett glas vin, så är du alkoholist.

4. Utbytessex. Här är beteendet inriktat på att sälja eller byta sex i syfte att skapa en känsla av makt. Utbytessex bygger på starka kontrollbehov.

Här verkar det vara kontrollbehovet som är problemet, snarare än sexet. Men kan man slänga in en punkt till på listan över problematiska sesxaktiviteter så kan man kanske få några fler kunder till sin klinik.

5. Voyeurism. Man fokuserar på att i hemlighet betrakta andra människor, både i vardagliga situationer och med sexuella förtecken. Beroendet kretsar kring visuell stimulans – se men inte röra. Det är också viktigt att det sker i smyg.

Ja, usch! Att objektifiera våra medmänniskor, och vilja titta på dem med sexuella tankar! Det är verkligen oanständigt! Så – om du har dreglat över den där muskulösa byggnadsarbetaren med bar överkropp, eller den där söta tjejen i kortkort med vansinnigt vackra ben, så är du säkert sexmissbrukare! Händerna på täcket, minsann!

6. Sexstöld. Upphetsningen bygger på en serie gränsöverskridande handlingar som måste ske utan att det blir några påföljder eller konsekvenser.

Ja, om det handlar om att gnugga sig mot någon på tunnelbanan så kan jag hålla med om att det är rätt respektlöst, ofint och potentiellt otrevligt, det kan jag hålla med om. Men på vilket sätt är detta kopplat till ”sexmissbruk”? Är detta inte bara dålig impulskontroll och ett allmänt dåligt beteende?

7. Anonymsex. Här handlar det om att interagera med okända personer, antingen via nätet eller i verkliga livet. Timmar och dagar går åt till omständliga förberedelser och jakt på sexobjekt.

Många tycker att anonymsex är häftigt, och så länge man skyddar sig ordentligt ser jag inga problem med det. Anonymsex på nätet är dessutom så ”safe sex” det kan bli. Det enda jag kan se som problematiskt här är om det som antyds i texten ovan leder till att väldigt mycket tid går åt till denna läggning. Men det kan man ju säga om bilrenovering, romanläsning, dataspel och golf också. Då är det besattheten som är problemet, inte sexet. Men som denna ”artikel” är skriven utmålas just sexet som det stora problemet, vilket det förstås inte är.

8. Exhibitionism. Att söka bekräftelse på det här sättet bryter ofta mot kulturella och sociala regler, normer och lagar. Här är upphetsningsmönstret inriktat på att dra uppmärksamhet till kroppsdelar som har en tydlig sexuell koppling.

Ja, att vilja bryta mot kulturella och sociala regler, normer och lagar, det måste ju alltid vara dåligt, eller hur? Eller…? Kanske att vårt samhälle hade stannat på stenåldern om ingen någonsin hade gjort det? Människans utveckling bygger på att vi tar risker, bryter mot regler och skapar nytt.
Och vad gäller just offentligt sex, så kan jag tänka mig att det finns en hel del frustration hos många i att sex är så extremt tabuladdat i vår kultur att man bryter mot normerna som en ren besvärjelse, för att normerna är galna. Och så kan det förstås vara jävligt häftigt att ha sex med publik, eller bara bli sedd som en sexuell varelse, naken, sårbar, kåt och underbar. På vilket sätt blir det ett problem – någon annanstans än i ett sexuellt fördömande samhälle?

9. Utbyte av smärta. Här är den sexuella upphetsningen sammanflätad med smärta och ofta uppbyggd kring scenarier eller skildringar som innefattar förödmjukelse och skam.

Vojne, vojne. Artikelförfattaren borde gå en kurs i grundläggande kunskap om BDSM. Inga är så enormt medvetna om gränsdragning, samtycke, medvetenhet och bra kommunikation som just de som ägnar sig åt BDSM.

10. Exploaterandesex eller sexuella övergrepp. Utagerandet bygger på exploatering och utnyttjande av utsatthet och oskuld. Särskilt utsatta är exempelvis patienter – barn, utvecklingsstörda, underordnade anställda eller flyktingar som utsätts för övergrepp av till exempel terapeuter, läkare, vårdare, chefer eller andra personer i överordnad ställning.

Om det inte är rollspel, utan ett faktiskt utnyttjande av försvarslösa personer, så är det naturligtvis ett felaktigt och direkt skadligt beteende. Samtycke borde alltid vara absolut norm i samtliga former av mänsklig interaktion. Tvång borde aldrig förekomma – utom möjligen i rollspel, då man kan avbryta när det inte känns tillfredsställande. Och då är det ju inte tvång på riktigt. Men inte ens denna punkt säger något om ”sexmissbruk” – detta handlar om maktmissbruk, och det blir inte bättre av att sex kommer med på ett hörn, förstås, men det är återigen inte sexet som är problemet, utan maktmissbruket.

Denna lista är alltså ren bullshit, för att uttrycka det konkret och klart. Det är för övrigt också ofattbart lömskt och tendentiöst att blanda aktiviteter som för de flesta som ägnar sig åt dem bara upplevs som stimulerande och roliga, med aktiviteter som verkligen är potentiellt destruktiva. Den här sortens pseudovetenskaplig rappakalja borde inte släppas in i seriösa mediakanaler, helt enkelt.

Större delen av Pride-paraden kan alltså utan vidare inordnas i begreppet sexmissbrukare, om man ska följa den här listan. Många av aktiviteterna på denna lista är sådant vi på våra kurser tvärtom rekommenderar folk att pröva, eftersom det kan sätta fart på sexlivet. Men med denna rubrik som enda kontext får man lätt intrycket att artikelförfattaren ser alla dessa aktiviteter som problembeteenden, utan omsvep, och det är ju så sinnessjukt oseriöst att jag baxnar. Jag förstår verkligen inte hur någon vettig människa kan försvara en sån här hög med dynga.

Ett annat problem är att denna artikel kompletterar en artikel som i praktiken är en ohämmad reklam för den s.k. ”Dysberoendekliniken”, en synnerligen tvivelaktig och dubiös verksamhet inom hjälparindustrin, ett företag som gärna ägnar sig åt pseudovetenskap, skräckpropaganda och lögner, som tänjer på gränserna för vad som kan definieras som beroende, eftersom de primärt är en affärsdrivande verksamhet – ungefär lika seriöst som Scientologikyrkan, med andra ord. Jag är personligen väldigt skeptisk till vissa uttryck för den här ”hjälparindustrin”, som är ekonomiskt beroende av att det hela tiden finns nya personer med beroendeproblematik att ta hand om. De vill förstås ständigt ha fler kunder, och därför kan man ju alltid bredda marknaden genom fula knep. Och ett sätt att behålla sina kassakor är förstås att hålla dem kvar i svaghet och offeridentifikation.

Ännu ett problem med denna artikel är definitionen av missbruk, som att det skulle yttra sig i vissa specifika aktiviteter. Men missbruk är sällan kopplat till en viss aktivitet – vad som helst kan brukas eller missbrukas. Missbruk blir det först när en person har ett tvångsmässigt och destruktivt självskadebeteende. Handlar det om sex kan det till exempel yttra sig som hundratals one night stands, exempelvis utan skydd för att man skiter i om man blir smittad (eller smittar andra) med könssjukdomar, eller om man känner sig värdelös och tar till sex som ett sätt att bevisa för sig själv att ”det enda jag duger till är sex”. Något som bottnar i underliggande depressioner, självskadebeteenden eller andra personliga problem. Att man har vissa sexuella intressen har inget med detta att göra. Men det är alltså vad som påstås i denna artikel.

Själv tror jag att det är ett väldigt mycket större problem att folk har ett torftigt och otillfredsställande sexliv än att de är sexberoende. Det är en liten, liten, marginell klick som har detta problembeteende, men eftersom det är spektakulärt så kan man sälja lösnummer. Att en sådan ”artikel” som denna kan bidra till att förvärra attityderna och göra livet ännu sämre för väldigt många skiter man uppenbarligen i. En sån här artikel fungerar snarast som en koblaja i ansiktet på alla som arbetar med helande av människors sexualitet, med acceptans och positivitet, snarare än skrämsel och problematiserande.

Bakläxa, Dagens Nyheter!

Andra som skriver om samma ämne:
Lifecheck (om artikeln ”Tio olika sexuella problembeteenden”), Xenu (i en tråd om Dysberoendeklioiken i ett debattforum på Vetenskap och Forskning), Johannes Forssberg, Expressen (en artikel om oseriös missbruksvård)

Sexköpslagen – en morallag med en omoralisk utvärdering

För en vecka sedan skrev jag, tillsammans med fyra andra frihetliga, politiskt engagerade bloggare från olika partier, en artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen till DN Debatt, som hade lovat plats för vår artikel. I går fick vi beskedet att den inte kommer in. Uppenbarligen tyckte DN att ämnet redan var uttömt av en mängd andra skribenter. Så kan det gå.
Så nu lägger vi ut den på våra bloggar i stället, samtidigt, och skapar en liten, liten bloggvägg.

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar – om än i knattedivisionen – därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av misstänkta sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna – de som kanske är ute efter att slå och skada – eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror – ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt – men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering.

Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sexsäljarna som betalar priset för den strategin. Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?

Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar. ”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade utvärderingen.

Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Artikeln författad och undertecknad av:
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Se även denna artikel i Expressen, av Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v):
Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull

Min första gästbloggare – Johan Nordansjö!

Köpa sex för pengar? Köpa pengar för sex?

Om man skriver alltför kontroversiellt kan man t.o.m. bli refuserad av Newsmill. Det fick Johan Nordansjö erfara häromdagen, när han skrivit en artikel med en uppenbarligen alltför provokativ rubrik – samt förstås ett innehåll som var så långt ifrån PK man kan bli, nästan, nuförtiden.

Nu tyckte jag att det det var en rätt kul artikel, en rätt käck och glad liten krumelur om sexköp – något som förvisso är olagligt i Sverige, men inte i alla Europeiska länder, och något jag själv anser måste legaliseras. Så jag bjuder härmed ut min bloggplats till herr Nordansjö:

Köp sex. Sexbehovet ska bejakas.

Sexköpslagen ska självfallet brytas. En lag som hindrar att en del människor får sitt naturliga behov tillfredsställt ska givetvis nonchaleras. Vid rädsla att bli upptäckt; köp istället kramar, pussar och smek.

Det kan finnas hinder på vägen till ett harmoniskt liv, ett liv som vi är nöjda med. De flesta går att forcera eller smita förbi med list eller styrka. Men de finns hinder som hur vi än försöker förblir ett. Vi förbereder oss mentalt, tränar upp våra kroppar, studerar, men det är som förgjort. Med tiden reser sig hindren allt högre i det mentala. Ljusstrålar från den andra sidan tränger sig igenom och förmedlar retfullt hur härligt, roligt och intressant det är där.

En del människor har ett sådant oöverstigligt hinder framför ett sexuellt umgänge. När de tycker att de har envist försökt under lång tid med allt som är personligt möjligt för dem att göra och ändå kvarstår hindret, finner jag ingen anledning att de inte ska bryta mot sexköpslagen.

Att ha sex är ett av våra mänskliga behov. Vi mår bra av att ha en sexuell relation med någon. Vid harmonisk sexuell aktivitet frisätter belöningshormoner som oxytocin, vilket sänker blodtrycket och gör oss till snällare, nöjdare och tacksammare människor.

Jag har själv erfarenhet av att inte få sex under en lång period av mitt liv. Under den tiden var jag frustrerad. Kände att det fattades något. Alla har inte fått gåvan, den som gör att man vet hur man ska ta kontakt med andra. Är man dessutom blyg, blir sexet oftast bara en dröm.

Även om risken att bli upptäckt är liten vid försiktighet vid sexköp i Sverige, kan jag förstå om det känns nervöst och obehagligt. Ett alternativ är att resa till de länder där det är lagligt som exempel Tyskland, Danmark, Belgien, Holland.
Om det inte finns möjlighet att åka, försök då med att köpa kramar, pussar och smek. Detta kan vara nog så skönt och mysigt. Inte nog med det, även här får man oxytocin. Kramar, pussar och smek är inget alternativ till sex, men det är bättre än ingen kroppsberöring alls.

Så länge smekningarna och pussarna stannar utanför de erogena zonerna räknas det inte som sexuell tjänst. Än så länge ska tilläggas.

Johan Nordansjö
Författare och debattör

Andra aktuella texter i ämnet:
Adam Cwejman (luf), Hanna Wagenius (cuf), Greta Garbo, projO, Liberati

Jag har förstås själv skrivit en hel del i ämnet, och du kan hitta några av mina artiklar här:
Horornas seger över kommunens moralister
Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen
Dags att skrota sexköpslagen
Att må dåligt av prostitution
Svenska flicka av Liw Enqvist – en sann berättelse
Telefonsex som litteratur
Den moraliska effekten av tantramassage
Porr, horor och feminister – ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten
Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare

Förbjudna relationer

Jag var bröllopsvittne för en tid sedan. Det var i sig inget jätteudda eller superdramatiskt (förutom att vi först åkte till fel ställe, och det var på håret att vigseln alls blev av den dagen), om än väldigt gulligt och vackert – men historien bakom är desto mer intressant. Paret som gifte sig, Sunny och Rolf, träffades redan för 47 år sedan, i Norge, och gifte sig för första gången för 45 år sedan. Visserligen var det inte enkelt i början, för i Norge fick man minsann inte bo ihop, eller ens ta in på hotell, om man var ogifta. Kyrkans hand vilade tungt över Norge, och sådana synder fick man inte uppmuntra. De fick dock två barn, och levde tillsammans i högsta välmåga, och lever alltjämt tillsammans, sedan 47 år tillbaka.

Nu till den mer komplicerade aspekten av denna relation. Under många år arbetade Sunny som strippa och erotisk massös. Sunny hade många klienter, och kunde välja själv vilka hon ville ha som kunder. Inget offer alltså, inte underkastad männens makt över kvinnor. Men i samhällets ögon var hon förstås en moralisk katastrof, en fläck på folkhemssamvetet, och därför kunde hon förstås inte vara öppen med sitt jobb. Så hon skaffade sig en falsk identitet, som hon hade parallellt med sin egentliga identitet. Det var mycket krångel, men Sunny lyckades mot alla odds bedriva sin verksamhet i flera decennier.

Eftersom Sunny behövde skydda sin identitet bestämde hon sig för ungefär 30 år sedan, av rent praktiska och administrativa skäl, för att ingå ett skenäktenskap med en annan man, så att hon kunde få ett legitimt efternamn. Men det bar sig inte bättre (eller sämre?) än att de båda blev störtförälskade i varandra, i vigselkapellet, under bröllopsceremonin. Med den förste maken som bröllopsvittne. Ödets vägar äro outgrundliga. Så bröllopet blev oväntat nog alldeles på riktigt. Fortfarande trettio år senare håller de ihop, alla tre, boendes i kollektiv i en söderförort i Stockholm. En alldeles äkta ménage à trois, alltså.

Men i Sverige är det fortfarande olagligt att gifta sig med fler än en person, av någon outgrundlig anledning. De kristna normerna sitter som berget, och månggifte är för många helt oacceptabelt och fullkomligt otänkbart. Därför räknas inte heller samboende med fler än en person som samborelation. Och eftersom Sunny, Rolf och Roland har levt tillsammans som ogifta större delen av deras liv, så räknas Sunny inte som släkt med Rolf, trots att hon har levt med honom i 47 år, och har både barn och barnbarn med samme man. Tre personer kan alltså inte leva under ”äktenskapsliknande förhållande”, som det heter. Bara två.

Sådana är normerna alltjämt i vårt goda samhälle, trots att det mer och mer uppmärksammas att polyamori och månggifte faktiskt är fullkomligt naturliga samlevnadsformer för oss människor. Det finns nog inte särskilt många som vill etablera polyamori som ny norm, eller ens hävda att det är det mest naturliga för människor att ha många kärlekspartners. Men för många är det så. Själv är jag primärt monogam (om än polysexuell), men jag har flera polygama/polyamorösa vänner, och ser att det uppenbarligen fungerar för många av dem, trots samhällets motstånd. I alla fall inte sämre än vanliga tvåsamma relationer.

Nå – åter till Sunny, Rolf och Roland. Eftersom Rolf börjar bli väldigt gammal, och dessutom har haft flera slaganfall, och de vill se till att alla tre kan sitta i orubbat bo, så ställdes återigen till med bröllop. Sunny och Rolf gifte sig igen, efter 45 år sedan första gången. Det optimala hade naturligtvis varit att alla tre hade fått gifta sig med varandra. Men det får de alltså inte, trots att de har levt tillsammans i så många år. Något är riktigt snett med det här. Eller för att citera Sunny själv: ”varför i helvete ska det vara så svårt för lagen att acceptera att man kan behöva ett ömsesidigt testamente för 3 personer eller flera?”

För att kompensera en otillräcklig lagstiftning har alltså vår trio behövt göra diverse mer eller mindre komplicerade arrangemang, med kontrakt hit och dit, juridiska finter och trassel med myndigheter. Det borde verkligen inte behöva vara så krångligt. Men det blir ännu krångligare om man har små barn i relationen, och vårdnadsfrågor kommer på bordet. En tre-relation med barn i boet kan bli en katastrof, om t.ex. modern till ett av barnen förolyckas, och vårdnaden inte självklart stannar i familjen. Vår nuvarande lagstiftning är alltså otidsenlig, otillräcklig, och inte i harmoni med hur människor faktiskt lever.

Det är dags att tillåta månggifte. Omedelbart. Låt folk få bestämma själva hur de ska leva sina liv, och hur de ska konfigurera sina relationer. Skriv om lagen, rejält, och ta större hänsyn till känslomässiga band, snarare än blodsband, än man gör nu. Fler än två personer måste kunna få leva i samboförhållande även rent juridiskt, och även ha vårdnaden om barn. Gammal kristen moralism skall inte prägla modern lagstiftning.

[Detta vore kanske en fin liten nöt för frihetliga Piratpartiet att bita i – vad säger du, Rick Falkvinge? Du som är öppet polyamorös?]

Avskaffa monogamikravet – NU!

Läs gärna Sunnys egen artikel om bröllopet!