Archive for the ‘Arkitektur’ category

Memento Mori

16/10, 2011

Spöklik komposit

Denna bloggpost publicerades förstmin fotoblogg År 50, men den har en sådan allmängiltighet, att jag bestämde mig för att vidareutveckla texten en smula, och stoppa in den här också, eftersom TantraBlog fortfarande är den av mina bloggar som har flest läsare. Jag passade på att lägga in fler bilder också. Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig på Skogskyrkogården – i år eller 1996.

Jag tycker om Skogskyrkogården. Det är en alldeles unik plats, ett arkitektoniskt mästerverk som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är en stilla plats, skild från omvärlden, där även döden blir vacker. Det är förstås oundvikligt att tänka på livets förgänglighet och ändlighet på en plats som denna. Alla dör, och ändå går livet vidare.

Skogskyrkogården

Jag har en personlig koppling till just Skogskyrkogården och döden på fler än ett sätt, eftersom jag har hållit ett par begravningsceremonier där. I egenskap av praktiserande nordisk hedning har jag hållit ett stort antal ceremonier av olika slag – mest bröllop (22 stycken) men också namngivningar, blot, invigningar – och begravningar. Jag har officierat vid fem begravningar, varav tre på Skogskyrkogården. Så jag har haft tid att tänka på döden.

Vissa platser vibrerar särskilt intensivt av både liv, död, kärlek, saknad, smärta och sorg. Det starkaste exemplet på det tycker jag är den del av Skogskyrkogården där ett stort antal mycket små barn är begravda, med små gravar dekorerade med nallar, dockor, leksaksbilar och andra barnrelaterade föremål. Det är både ofattbart sorgligt, och på något märkligt sätt glädjefyllt samtidigt. Skogskyrkogården är med andra ord ett perfekt ställe för en intressant fotosafari.

Barngravar på Skogskyrkogården

Det är förstås oerhört spännande rent konstnärligt att använda en dödens plats som fond för starkt livsbejakande motiv. Mitt favoritexempel på det är en serie mycket vackra och stämningsfulla nakenbilder jag tog 1996, som går att finna på min erotiska sida Cirkus Eros. Det kan verka märkligt och t.o.m. en smula bisarrt att skildra erotik på en kyrkogård – men sex, andlighet och död ligger mycket närmare varandra än man kanske anar. Det är inte utan anledning som orgasmen ibland omnämns som la petite mort – den lilla döden.

Naken kvinna på Skogskyrkogården

Det är nödvändigt att emellanåt kontemplera döden. Döden är en del av livet, och det är självklart att det som en gång fötts också en gång kommer att dö. Att minnas att man är dödlig, som den romerske härföraren på triumfvagn, som har en slav som viskar i hans öra – ”memento mori” – är en nödvändighet för att minnas att leva fullt ut så länge man har förmånen att få uppleva just det. Att minnas att allt det här tar slut en dag, att det är viktigt att leva här och nu.

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för smärta, och för en mängd andra saker som kan ge mig intensivt obehag, men efter att ha upplevt ett par nära-döden-upplevelser har jag insett att just döden inte skrämmer mig. Inte för att jag har bråttom att dö – jag vill gärna leva så länge jag får. Men just döden skrämmer mig föga. Ingen vet ju faktiskt vad som händer sen.

Calle på Skogskyrkogården

Många påstår att de vet, men de ljuger allihop. Ingen vet. Antingen tar allting slut, och man slutar att existera helt och hållet, och då finns det inget att vara rädd för eftersom det inte finns någon kvar som kan uppleva den tomheten. Eller så fortsätter livet efter den fysiska döden – och då är det inte så mycket annat att göra än att hänga med på den resan. Eftersom ingen vet vad som faktiskt händer sedan så finns det ingen möjlighet att förbereda sig – annat än att leva så gott, så rikt, så fullt och totalt man kan i det enda livet vi vet att vi har.

Samtliga religioner är totalt irrelevanta när det gäller just denna fråga, paradoxalt nog, eftersom de flesta religioner bisarrt nog fokuserar väldigt mycket på efterlivet, istället för att fokusera på livet vi lever här och nu. Det skiljer sig förstås en hel del från kultur tll kultur – de animistiska, panteistiska traditionerna har inte transcendens som mål, utan snarare immanens, och är betydligt mer här-och-nu-orienterade. Men – alla mänskliga kulturer har de livsviktiga myterna, legenderna, musiken, de gemensamma riterna och ceremonierna, förklaringsmodellerna för livets alla skeden och aspekter – inklusive hur vi hanterar döden.

Ceremoniplats på Skogskyrkogården

Men just dessa råd om vad som händer efter döden är alltså totalt värdelösa för den som dör. De fyller möjligen en funktion för de efterlevande, som en psykologisk buffert – ”mamma är i himlen” – ”nu är din far hos Odin i Valhall” – ”nu är din mormor en vallflicka som dansar med Krishna i Goloka Vrindavan”. Eller så önskar vi att människor som skapat mycket smärta i sitt liv också får uppleva rättvist mycket smärta i en tänkt skärseld.

Men vi vet inte. Vi kan bara tro, hoppas, fantisera, drömma.
Det är allt.

Själv ägnar jag all min energi åt det som händer i det här livet, gör vad jag kan för att inkarnera fullt ut här och nu, så att jag när döden väl kommer kan veta att jag inte har skjutit upp något, inte missat något viktigt bara för att jag väntat, inte sagt det där jag ville säga, inte älskat fullt ut, inte levat min fulla potential. Jag tror inte att jag lever min fulla potential riktigt ännu. Vi har alla mer eller mindre bagage som håller oss tillbaka. Konsten är att veta vad jag har nytta av, och vad som sinkar min färd.

Paradoxen är väl att när vi väl har lärt oss det – då är det dags att dö.

Naken kvinna på Skogskyrkogården

Dekorrand

Senkommet reportage från Almedalen…

23/07, 2010

Almedalen 2010

För första gången i mitt liv upplever jag detta galna vuxendagis, politikerkarnevalen Almedalsveckan, i Visby. Jag måste erkänna att jag har haft det vansinnigt roligt. Har man det minsta intresse för politik är detta paradiset. Jag har varit på en stor mängd olika seminarier, träffat mängder med intressanta människor, nätverkat, blivit intervjuad, ätit gotländska jordgubbar och gotländsk saffranspannkaka. Och var man än går eller står, så hittar man intressanta människor att prata politik med. På djupet, och påläst. Spännande!

Jag hade planerat att jag skulle blogga varje dag. Så bidde det inte. Den mångfacetterade politikfestivalen svepte mig med på en våg av möten, seminarier, politiska diskussioner, jippon och fester – så jag hann helt enkelt inte skriva ett endaste blogginlägg. Jag var alldeles för uppslukad av hela grejen. Jag brukar säga att det roligaste man kan göra med kläderna på är att regissera teater. Nu har jag funnit något som är minst lika kul.

Calle studerar programmet för Almedalsveckan

Utbudet av aktiviteter var helt obegripligt stort. Varje dag fanns det över 200 aktiviteter att välja bland – i det officiella programmet. Det blev till att lusläsa, kan jag lova. Riktigt knepigt att välja blev det när tre-fyra jätteintressanta seminarier krockade med varandra – och det hände ständigt, varje dag…!

Calle i snygg piratskjorta

Jag och alla andra pirater på plats (ett fyrtiotal) fick dessutom snygga och personliga lila skjortor med tryck – Piratloggan, namn och titel – och det bidrog förstås till att sätta färg på tillvaron. Ordentligt. Vi syntes överallt! Strategin var att fara runt i Visby, på egen hand såväl som i grupp, och så försökte vi att sprida ut oss på så många intressanta evenemang som möjligt. Ibland var vi många pirater på samma plats, och det gav ju en spännande masseffekt. Förmodligen framstod det som att vi var många fler än vi faktiskt var…

Frihetsdiskussion

Många intressanta seminarier blev det under veckan – bl.a. en paneldiskussion med medlemmar i Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och F! – Alexander Bard, Amanda Brihed, Mattias Bjärnemalm m.fl., samt även journalisten Isobel Hadley-Kamptz. Tanken var att samla olika frihetsinriktade organisationer för att skapa ett större frihetligt nätverk.

Frihetsdiskussion

Fi avslöjade sig förstås genom sin representant som det repressivt marxistiska, dogmatiskt frihetsnegativa parti de är, och passade följaktligen inte så bra in i det frihetliga klustret, men det var ju förutsägbart. Mötet blev väldigt inspirerande ändå. Många nya kontakter knöts, och en del gamla bekräftades och stärktes, vilket ger hopp för framtiden. Samarbete med likasinnade och kompatibla grupper kan onekligen ge en enorm politisk tyngd.

Debattpublik

Flera debatter om upphovsrätt och integritet på Internet anordnades av Netopia, Forum för digitala samhällsfrågor, på Borgen, en biograf i Visby. Jag bevistade ett par av dessa debatter. De var uppenbarligen av skiftande kvalitet, men just de jag besökte var onekligen intressanta, om än en av panelerna var väldigt partisk i sin sammansättning. Men det fanns förstås alltid pirater närvarande som kunde ställa knepiga frågor.

Diskussion mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg

Roligast och mest inspirerande var nog ändå en morgondebatt mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand – temat var ”hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det hela utmynnade i ett fantastiskt stimulerande och roligt samtal mellan dessa båda skickliga debattörer – levande, genomtänkt, personligt, trevligt. Så skulle alla debatter se ut. Läs mer om debatten i Lisa Magnussons artikel i Aftonbladet – eller se hela debatten på Bambuser!

Diskussion mellan Maria Wetterstrand och Johan Norberg

Ett annat högintressant seminarium handlade om sociala medier och vilka som faktiskt är bäst på det just nu, och varför. Det skedde i det stora tältet på H12 (Hästgatan 12), som för övrigt var det enda stället i hela Visby (förutom Pirathuset, förstås) som hade bra nätuppkoppling. Kända bloggare och andra aktiva opinionsbildare debatterade, modererade av Alexander Bard (igen!).

Seminarier om sociala medier

Tyvärr fanns det alltför många ”Halleluja-möten” i Almedalen, seminarier med förbestämda svar på alla frågor och en trogen publik. Om man hade motsatt åsikt på ett sådant möte var man inte välkommen. Eller så blev man utbuad och mobbad. T.o.m. om man satt i panelen (sånt hände). Camilla Lindberg (fp) blev t.ex. ordentligt åtgången i just ett seminarium kring sexköpslagen. Men jag lyckades som sagt undvika alla sådana enfaldiga seminarier.

Jag undvek dessutom konsekvent alla seminarier med tema sexköpslagen eller droglagstiftningen, eftersom jag nu var i Almedalen som representant för Piratpartiet (i lila skjorta med vitt tryck), och än så länge är dessa ämnen inte piratpolitik. Inte för att jag generellt undviker dessa ämnen annars, men i just Almedalen hade jag garanterat bara gjort folk sura och arga (eftersom de seminarier jag hittade verkade vara typiska halleluja-möten). Det finns bättre fora för dessa diskussioner – min egen blogg, till exempel…

Kulturpolitisk diskussion

Vi ordnade förstås några egna aktiviteter – bland annat höll Anna Troberg och jag en kulturpolitisk diskussion på torsdagkvällen, med Emma Opassande och författaren Unni Drougge som deltagare i panelen. Temat var just kulturarbetarnas ökade möjligheter att nå en publik, med den nya tekniken.

Kulturpolitisk diskussion

Större delen av publiken var pirater, eller sympatisörer, vilket jag personligen tycker är lite enahanda, eftersom det lätt blir just ett sådant ”halleluja-möte” som jag inte gillar. Det hade blivit mer fart om vi hade haft fler genomtänkta upphovsrättskramare i publiken. Men det blev i alla fall väldigt trevligt, och vi fick ytterligare ett tillfälle att markera vår närvaro i den politiska sfären.

Pirattältet

Nere vid hamnen fanns pirattältet, ett infotält bland en massa andra tält, där besökare kunde köpa en riktigt läskig, lila Slush (eller vad det nu heter), få en lila heliumballong och annat kampanjmaterial. Tyvärr såg tältet snarast ut som en stökig studentlya, bebodd av datanördar, vilket väl kanske var passande på sätt och vis, men inte särskilt estetiskt tilltalande. Det har gjorts snyggare förr, och det hade definitivt sett finare ut om man bara hade lagt lila dukar över borden, och därmed åtminstone dolt alla risiga lådor och påsar som stod i tältet. Men det får vi väl styra upp till nästa gång, antar jag.

Visbyvandring

Som ett litet avbrott i all politik gick Jennie och jag med på en guidad tur runt i Visby. Men det var ingen vanlig turistrunda. Dick Wase, en annan pirat, tillika Gotlandshistoriker, håller hela somrarna olika slags historiska stadsvandringar i Visby, och den vi valde att gå med på fokuserade på sexualhistoria – temat var ”Sexualiteten i den medeltida staden”, något som vi tyckte passade oss.

Jag trodde att jag hade koll på sexualhistoria, ända till dess att jag läste Dick Wases bok ”Samlag eller Salighet” (min recension) för knappt ett par år sedan. Att gå med Dick runt i Visby är verkligen fascinerande – en sådan ocean av vetande är sällsynt, och synnerligen inspirerande att ta del av. Vad jag än frågade (och det kunde vara hyfsat insatta och svåra frågor), så hade han en hel historia att berätta, med fakta, datum, personer och mycket annat. Fantastiskt.

Calle på cykel med ballonger

Och så har jag cyklat. Att ta med cykeln var nog ett av mina allra smartaste beslut inför Almedalsveckan. Det gjorde vi för övrigt båda två, Jennie och jag. Alla avstånd i Visby med omnejd förkortas i praktiken till ett ingenting med cykel. Visby är såpass litet, att man cyklar rakt igenom hela stan på ett par minuter. Har man dessutom en klase lila ballonger med Piratmärke på, så blir cykeln en effektiv rullande reklampelare också. 🙂

Pirater på kapitelhusgården

Piratpartiet anordnade också ett mingel, efter ett boksläpp, på Kapitelhusgården, en alldeles underbar liten medeltida gård mitt i Visby, som brukar vara synnerligen välbesökt under medeltidsveckan, men som liksom har medeltidsvecka hela sommaren. Vin och snacks och prat om veckans aktiviteter. Trevligt värre!

Grillfest

Vi avslutade vår kampanjvecka med att bjuda in folk till en grillfest på fredag kväll, och den festen blev väldigt välbesökt. Det var inte bara pirater där – det kom sympatisörer från andra partier. Dessutom hade vi ett gäng Miljöpartistiska studenter boende på övervåningen i det stora huset där vi bodde, så det kom en hel del gröningar också. Det blev ett jäkla drag på festen, men aldrig för vilt – förutom möjligen för den där trädgårdssoffan som drog sin sista suck med ett brak…

Jennie

Min älskade Jennie hängde med till Gotland, men ägnade sig inte ett dugg åt politik. Vi bodde inte ens på samma ställe under veckan. Jennie bodde i ett hyrt rum på en gullig gård på södra Gotland och hade semester medan jag bodde i logement och kampanjade med alla dessa störtsköna pirater – och så träffades vi så mycket som vi hann, för att äta tillsammans och göra lite annat kul mellan varven, som att cykla runt i Visby, gå på museum och annat skoj. Perfekt kombination av politiskt arbete och semester, alltså.

På lördagen lämnade vi pirathuset, och efter en del städning, packning och sopsortering kunde Jennie och jag fara iväg för att göra en sista dags utflykt på Gotland, en dag som visade sig ha överraskande mycket att erbjuda.

Gotlandscollage

Vi hamnade vid en sångsten och några skeppssättningar, vi besökte det välskötta, pittoreska och vackra Bungemuseet (våra kameror gick varma), vi gästade ett helt fantastiskt bröllop (med pirat-tema – och kamerorna gick varma, igen!), och så njöt vi av picknick, bad, älskog och solnedgång på Fårö (mer fotografering, förstås), och mitt i natten åkte vi hem med färjan mot Nynäshamn. Händelserikt värre! Men jag kanske berättar mer om allt det där vid ett annat tillfälle, om jag hinner…

tunn linje

P.S.
En kväll när Joshen och jag tog en pizza på stan, blev vi helt plötsligt och improviserat intervjuade av ett par journalister från DN. Check it out!

tunn linje

Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder

tunn linje

Andra pirater som reflekterar över Almedalsveckan:
Anna Troberg, Borgmi, Hanna Dönsberg, Mattias Bjärnemalm, Dexion, Dexion igen, Joshen, Joshen, Joshen och återigen Joshen

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Statsvandalism av en helig vallfartsort – Vrindavan i farozonen

20/01, 2010
Kusum Sarovara, en fridfull plats i närheten av Radha-Kunda, en av oräkneliga platser i Vrindavan med omnejd där Krishna sägs ha lekt.

Kusum Sarovara, en fridfull plats i närheten av Radha-Kunda, en av oräkneliga platser i Vrindavan med omnejd där Krishna sägs ha lekt.

Du som ofta läser min blogg har säkerligen inte kunnat undgå att märka att jag har ett visst intresse för angelägenheter som rör Indien. Jag har rest en del i Indien genom åren, och har en alldeles speciell dragning till detta märkliga, magiska, omtumlande, skitjobbiga, fascinerande och alldeles, alldeles unika land, inte minst dess religioner och all denna fantastiska kulturella mångfald som bejakas just där.

Min favoritplats i Indien är en liten stad som heter Vrindavan. Den ligger ca 20 mil söder om New Delhi, och är den viktigaste vallfartsorten för Krishna-hängivna i Indien. Första gången jag kom dit var 1990, och senast jag var där var för tre år sedan. Det har hänt oerhört mycket med Vrindavan genom åren, på gott och ont. Mycket av fattigdomen har försvunnit, och välståndet har ökat. Samtidigt har också exploateringen ökat.

Radha-Shyamasundar, två av gudabilderna i ett av alla de tusentals tempel som finns i Vrindavan

Radha-Shyamasundar, två av gudabilderna i ett av alla de tusentals tempel som finns i Vrindavan

På 1970-talet etablerade sig ISKCON (Krishnarörelsen) här, vilket innebar att det plötsligt blev ett inflöde av västerlänningar, och därmed västerlänningars pengar. Det har därtill på senare år blivit hippt bland rikare indier (Delhi-bor) att ha ett hus i Vrindavan, vilket har gjort att ekonomin blomstrar ännu mer, och att Vrindavan expanderar. Tyvärr verkar myndigheterna helt ha glömt bort såna där små petitesser som sophantering och avlopp, och det är ju inte så lyckat. Särskilt inte med tanke på att nedskräpningen har ökat katastrofalt, av flera anledningar.

Kesi Ghat, en av de vackraste platserna i Vrindavan

Kesi Ghat, en av de vackraste platserna i Vrindavan

När jag första gången besökte Indien för 20 år sedan använde man till exempel inte plastpåsar i butikerna. Indierna är absoluta världsmästare på återvinning – som påsar använde man konstfärdigt ihopvikta papperspåsar gjorda av gamla tidningar. Allt användes alltså till yttersta bristningsgränsen. Och papper är återvinningsbart, t.o.m. ätbart – åtminstone för getter. Numera har man gått över till tunna plastpåsar, ett uselt substitut som tyvärr hamnar i allehanda sophögar, floder och djurmagar. Inte så lyckat. All utveckling är alltså inte av godo.

Gjutform för vägbro -mitt ute i floden Yamuna, vid Vrindavans vackra strandlinje

Gjutform för vägbro -mitt ute i floden Yamuna, vid Vrindavans vackra strandlinje

Nu står dock Vrindavan inför ett miljöhot som förmodligen är det värsta någonsin, lokalt i just Vrindavan. Guvernören i delstaten Uttar Pradesh har bestämt att det ska byggas en motorväg runt halva Vrindavan, som en bro rätt genom floden Yamuna, som också tar en rejäl sväng runt staden. Förfulningen av Vrindavan blir därmed obegripligt monumental, i det att den utsökt vackra strandlinjen totalt ramponeras av denna uppbyggda väg, och detta måste bara stoppas. Ingen i Vrindavan vill ha denna märkliga motorväg. Bara några korrumperade politiker och affärsmän i New Delhi. Och så är vi där igen, med ”staten och kapitalet”.

Bygget är redan igång, så det är bråttom att få stopp på vansinnet.

Bygget är redan igång, så det är bråttom att få stopp på vansinnet.

Bygget är redan påbörjat, så det är bråttom. Det finns flera grupper i Vrindavan som kämpar mot detta vansinnesbeslut, och det finns namnlistor att skriva under på nätet, Facebook-grupper, bloggar och mycket mer. Engagemanget är stort, och alla kan göra något, om än aldrig så litet. Som så ofta, när det gäller enskilda ”små” frågor, så har de betydelse även i ett större perspektiv, eftersom de på fler sätt än ett blir prejudicerande. Kan vi stoppa detta, så kan det bli en uppmuntran för andra som hamnar i liknande situation. Får vi några tusen påskrifter från Sverige också, så kan det alltid göra något. Ingen kan göra allting, men alla kan göra något, om än aldrig så litet.

Så här ser det ut nu, och har sett ut i hundratals år.

Så här ser det ut nu, och har sett ut i hundratals år.

Och så här vill giriga affärsmän och politiker att det ska se ut (redigerad bild)

Och så här vill giriga affärsmän och politiker att det ska se ut (redigerad bild)

Vrindavan är en helig plats, en vallfartsort för dem som praktiserar Krishna-bhakti, på samma sätt som Varanasi är det för mayavaditer och vedantister. Grannstaden Mathura beskrivs i legenderna som Krishnas födelseplats, och Vrindavan den plats där Krishna växte upp som barn. Otaliga är de oerhört populära historierna om Krishna, och en stor mängd av dem utspelar sig just i Vraja-bhumi (Vrindavans skogar). Vrindavan med omnejd är centrum för många av Indiens populäraste högtider, som t.ex. Holi.

Krishnas födelseplats, i grannstaden Mathura - givetvis överbyggd med en moské...

Krishnas födelseplats, i grannstaden Mathura - givetvis överbyggd med en moské...

Därför blir det en alldeles oerhörd kränkning att bygga denna fruktansvärda motorvägsrundfart. Man förstör medvetet en av de verkligt vackra platserna i Indien, för ren kortsiktig vinnings skull. En plats som räknats som en av de viktigaste vallfartsorterna för hinduer i många sekler. Det finns reseberättelser bevarade från 1500-talet och framåt, av personer som vallfärdat till de heliga platserna. Alla hinduer i Indien känner mycket väl till Vrindavan, och många har varit där – som pilgrimmer.

Kulturkrock på helig mark

Kulturkrock på helig mark

Jag kan inte heller låta bli att fundera i banorna att detta är ännu en i raden av medvetna kränkningar av just hinduisk kultur – något som paradoxalt nog är väldigt populärt i Indien. De största tidningarna ägs av kristna och muslimer, regeringen består till stor del av kristna och muslimer, och hinduerna, som är i majoritet rent befolkningsmässigt, har oproportionerligt låg representation bland de som har verklig makt. Det ligger därtill i kristnas och muslimers intresse att trasha andra religioner, för att deras egen ska ”vinna”. Det hör till vardagen att dissa hinduism. Det ser alltså mycket illa ut, på fler sätt än ett.

En av alla protestmanifestationer som gjorts i Vrindavan, mot bygget av vägbron runt Kesi Ghat

En av alla protestmanifestationer som gjorts i Vrindavan, mot bygget av vägbron runt Kesi Ghat

Vi är många som är oroade över detta, och jag ber dig bara om en endaste liten sak – skriv under namninsamlingen. Pleeeeease! Du kanske inte tror att ett namn på en lista har någon betydelse, men det har det. Många är de politiska sammanhang där en stor mängd namnunderskrifter faktiskt har vänt en utveckling. Namnunderskrifter visar på en opinion, något som de flesta populistiska politiker är oerhört känsliga för.

tunn linje

Att skriva på en protestlista är det minsta man kan göra, så det har jag förstås gjort, och det tycker jag att du också ska göra. Och så bloggar jag om det, och nätverkar med andra som kämpar för Vrindavans bevarande som den vackra stad det är. På Petition Online finns ett brev till Indiens president, med rubriken ”Stop the construction of an unnecessary bridge in Vrindavan” och på denna sida kan man också bli en av undertecknarna av detta brev. Det vore verkligen väldigt tråkigt om Vrindavans vackra lilla stad skulle behöva förstöras av en ohyggligt ful bro som passerar den vackra stadsprofilen, bara för att några rika Delhi-politiker ser det som ett bra projekt. Skriv under och protestera!

tunn linje

Läs mer här:
Daily Times India, Harmonist, Thaindian News, Thaindian News igen, Headlines India, Vedic Views on World News

Andra som skriver om denna statsvandalism:
Jagat World Heritage, Campaign to stop the construction of an unnecessary bridge in Vrindavan

Mer om Vrindavan:
Mathura Vrindavan, Om Vrindavan på Wikipedia, Friends of Vrindavan, Sri Vrindavan Dham, Vrindavan A Divine Place Of Nature

Facebook-grupper:
Save Yamuna to save Vrindavan!, Stop the Yamuna Bridge!

Dekorrand

Vinter på Millesgården

11/01, 2010

Millesgården är framför allt ett skulpturmuseum, och det mesta finns utomhus. Följaktligen är det lätt att tro att detta vackra, vackra museum framför allt är en sommarföreteelse. Och visst är det vackert om sommaren, och en perfekt plats för en bröllopsdag. Men Millesgården kan vara överjordiskt vacker även på vintern, när snön har blåst över terrasserna och fastnat i vindriktningen på de nakna bronserna.

Så i mellandagarna besökte jag och min älskade Jennie ånyo Carl Milles gamla Lidingöbostad med utsikt över Värtan. Med oss hade vi också min syster och hennes son, på besök från Paris. Först och främst åkte vi dit för att beskåda den intressanta retrospektiva fotoutställningen med bilder av Lee Miller (mer om henne kommer på bloggen när jag hinner, men missa inte den utställningen – den är kvar till den 14 februari!). Men jag kunde förstås inte låta bli att ta en fotopromenad i trädgården. Jag pulsade runt i den på många ställen orörda, djupa snön, och plåtade loss under kanske en knapp timme – till dess att fingrarna nästan inte kunde hålla kameran (kallt!). En och annan fin bild blev det nog.

Snö och grå vinterhimmel har en märklig förmåga att radera ut alla färger. Bilderna blir som svartvita, trots att det egentligen är färgfoton. Men min älskade Jennie är alltid färgstark, trots det gråjämna ljuset.

På kaféterrassen sitter ingen så här års. Snön ligger djup på bord och stolar. Men julgranen skänkte i alla fall värme åt själen, med sina grenar och sina juleljus.

tunn linje

Se även Millesgårdens hemsida!

Och – jämför gärna dessa bilder här ovan med bilderna från i somras, då Jennie och jag var på Millesgården för att fira vår bröllopsdag!

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: