Det ödesdigra behovet av syndabockar

I långeliga tidevarv, och i många kulturer i historien, har människor haft ett behov av att utse syndabockar, ställföreträdande bärare av allt ont som drabbar flocken. Dessa ska antingen plågas svårt och drivas ut ur gemenskapen, alternativt dräpas/offras, för att återställa en tänkt obalans i samhället. Ibland handlar det om enskilda personer vid enstaka tillfällen, och ibland handlar det om hela grupper av människor som får skulden för något som drabbar hela samhället.

Klippt från Wikipedia:
Syndabocken är en symbol för utplånande av människors synder. Genom en ritual fördes folkets synder symboliskt över till ett djur som sedan antingen offrades eller drevs bort.
I Bibeln finns berättelser om syndabockar, men liknande ritualer har förekommit i andra religioner än judendomen. I Antikens Grekland tillämpades en ritual med en mänsklig syndabock (pharmakos), då en funktionshindrad, tiggare eller kriminell gavs skulden för sjukdom, svält eller invasioner och drevs ut ur samhället.
Som metafor används ordet syndabock när en person ges skulden för det någon annan gjort. Att ”leta syndabockar” innebär att man försöker peka ut enskilda som skyldiga till händelser där egentligen många är skyldiga.

I modern tid har vi utsett vissa grupper som syndabockar – judar, kommunister, homosexuella, nynazister m.fl. – och i nutid har vi framför allt pedofiler och terrorister. Och jag tar mig friheten att med detta blogginlägg förutspå en alldeles ovanligt obehaglig framtida utveckling, genom att förutspå nästa potentiella grupp av syndabockar. Minns var du läste det först:

Kriminella.

Vad menas egentligen med kriminella, och varför är det en alldeles särskilt obehaglig utveckling att utse just kriminella till syndabockar? Det är en obehaglig utveckling eftersom faktiskt vem som helst, vid vilket tillfälle som helst, kan hamna i den föraktade gruppen, vilket förstås är ett utsökt maktredskap, eftersom alla skärper sig, censurerar sig själva, är på sin vakt – management by fear. Skam, skuld och skräck som styrmedel, och ingen kommer undan, ingen är skyddad på basis av sin yttre identitet.

Om en regering inför godtyckliga lagar på allehanda områden, lagar som dessutom är motstridiga gentemot varandra, svårbegripliga och mer eller mindre omöjliga att följa till punkt och pricka, kompletterat med en i det närmaste heltäckande kontrollapparat, så kan förstås vem som helst när som helst plötsligt förvandlas till en brottsling. Du kan göra allt som står i din makt för att ha ”rent mjöl i påsen”, men det tjänar inte mycket till när det är någon annan som bestämmer vilket mjöl som är rent.

En regering som kriminaliserar en hel generation, flera gånger om, som har en justitieminister som fullkomligt saknar respekt för grundläggande demokratiska verktyg som rättssäkerhet, och vill sätta folk i stupstocken på torget baserat på en misstanke om ett skitbrott (som inte ens är ett riktigt brott, eftersom det till att börja med inte finns några brottsoffer) – för att inte tala om en statsminister som kan driva på en hel partigrupp i en avancerad och rå mobbing av en partikamrat som har en avvikande åsikt – detta är tecken på en djupgående röta i det styrande etablissemanget, en röta som luktar illa och skapar stora problem för hela samhället.

Om vem som helst kan bli en kriminell, så kan även du det. Utan att du ens vet om det. Då kan även du bli godtyckligt kontrollerad, scannad, kroppsvisiterad, misstänkt, arresterad, fängslad. Dessutom – om någon som har begått ett brott därefter ska bli stämplad som kriminell för resten av livet, så skapar vi en samhällsklass av utstötta, paria, en kastlös grupp utan rättigheter. Detta om något är djupt skräckinjagande för de flesta, och naturligtvis ett fantastiskt maktredskap för dem som vill att alla ska hålla sig passiva och mottagande.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig nu.”

I Nordkorea betraktas brottsdömda som icke-människor, som i praktiken är fredlösa. I nordkoreanska straffläger händer det att fångar blir utsatta för medicinska experiment, eller totalt godtyckligt våld, ibland med dödlig utgång. Men det är inte så farligt. De är ju inte fullvärdiga människor. De är kriminella. Kriminella = undermänniskor, ovärdiga, värdelösa. Saknar människovärde.

Om du tycker att mitt exempel är överdrivet och orealistiskt, fundera ett tag på hur brott och brottslingar diskuteras i media idag, särskilt av politiker. Det är hårdare tag, förnedringsstraff för misstänkta, total nedklassning. Ingen höjer på ögonbrynen om någon uttrycker att kriminella borde låsas in och aldrig få komma ut. En sådan rädslobaserad inställning till livet kan snart skapa en ond spiral, i vilket vi i allt högre grad stigmatiserar de läskiga brottslingarna – och så har vi plötsligt skapat ett Gulag här i Sverige. Det byggs redan stora interneringsläger i U.S.A. – ska vi importera även detta från storebror Amerika? Koncentrationsläger för obotligt kriminella?

”Att vara snäll är kraftigt underskattat”

Det är helt enkelt dags att återerövra grundläggande humanistiska värderingar, som medkänsla, förlåtelse, försoning – kort sagt, kärlek. Hat och skräck är inte särskilt konstruktiva drivkrafter någonstans, allra minst i ett helt samhälle. Negativa känslor som institutionaliseras och understöds av hela systemet, är kraftigt nedbrytande och skapar bara elände.

Att vara snäll är kraftigt underskattat. Att bete sig ansvarsfullt och omtänksamt, med solidaritet och medkänsla, är grundläggande mänskliga värderingar som vi har haft med oss i årtusenden, men vi har också friheten att välja bort dessa värderingar, för något helt annat. Man skulle kunna hoppas att det makalöst konfliktdrabbade 1900-talet, med alla dessa miljontals döda i krig och dödsläger, har lärt oss något. Förhoppningsvis kommer framtiden att se ljusare ut än så. Låt oss hoppas att Oscar Wilde hade fel när han påstod att ”det enda vi har lärt oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien”.

Vi behöver mer kärlek i politiken, mer empati, mer ansvarskänsla, mer generositet, mer omtanke – men mindre av egoism, makthunger och girighet. Och vi behöver göra upp med behovet av syndabockar. Vi måste ta eget ansvar för våra liv, äga våra känslor och upplevelser, och inte projicera vår frustration och rädsla på valfri grupp utanför oss själva. Vi behöver kort sagt bli mer kärleksfulla, mer försonliga, mer tillåtande – både mot oss själva och vår omgivning.

Kärleken är verkligen det största. Glöm aldrig det.

Explore posts in the same categories: Andlighet, Bloggar, Censur, Dagstidningar, demokrati, Fascism, Frihet, Internet, Kärlek, Kärlek & sex, Kryptering, Kultur, Lagstiftning, Liberalism, Livsåskådning, Media, Politik, Samhälle, sexualbrott, Yttrandefrihet

Etiketter: syndabockar

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.