Archive for the ‘drogpolitik’ category

Språkfascism och metadebatter

23/02, 2017

Likriktning

Något jag är extremt trött på i svensk politisk debatt, är att alla förväntas vara så jävla städade, och att alla på något sätt förväntas inordna sig en likriktad, känslokall, universell form av ”civiliserad” kommunikation, som på något magiskt sätt kan uppstå i en total konsensus av vad som är rätt sätt att diskutera, artigt och respektfullt, alldeles oavsett vem man diskuterar med – som om artighet vore något universellt och likadant överallt. Det gör tyvärr alltför ofta att den politiska debatten blir otroligt tråkig, kastrerad och stendöd.

Framför allt måste man vara artig och välformulerad. Annars tar ingen dig på allvar. Det är en slags hämnd från känslomässigt hämmade byråkrater, känns det som. En härskarteknik mot engagerade personer. Att ständigt kommentera HUR folk förmedlar en åsikt istället för att bemöta åsikten är både en härskarteknik och ett jävligt lömskt sätt att undvika ämnet. Härskartekniker är förvisso en väldigt viktig del av politik, och den som är skicklig på det kan komma långt. Politik handlar ju ytterst sett endast och enbart om makt. Men det vore fint om åtminstone en del av debatten, av rent demokratiska skäl, kunde fortgå utan en våt, tung filt av repressiv metadebatt.

Paradoxalt nog ger denna tvungna artighet också väldigt mycket utrymme för helt vansinniga idéer att framstå som rumsrena och respektabla. Ha kostym och ett välartat sätt, så kan du komma undan med såväl grov rasism som fascistoida övervakningsdystopier â la Orwells 1984 på speed. När artigheten blir viktigare än sakfrågorna, då uppstår dessa ständigt återkommande metadebatter.

Det finns ett antal mer frispråkiga debattörer på den politiska arenan, som inte backar för ett mer burdust språk, om debattören i fråga anser det vara befogat. Alexander Bard är en självklar sådan, och emellanåt kvalar även jag in där. Jag anser helt enkelt att det är rätt att kalla en spade just en spade, och en korkad ståndpunkt för – en korkad ståndpunkt. När debattörer refererar till källor på ett lögnaktigt och missvisande sätt, trots att de tidigare blivit påminda om att deras källor är felaktiga, så anser jag att det är befogat att kalla dem lögnare. Men man får inte hemfalla åt enbart personangrepp. Då gör man precis samma misstag som dem som leder över samtalet till metadebatt – man lämnar ämnet och sakfrågorna. Poängen är att om man ska leverera fina förolämpningar, så måste de alltid vara relevanta till sakfrågan – man måste hålla sig till ämnet.

Neville Chamberlain och Adolf Hitler

Att respektera meningsmotståndare för mycket kan tyvärr tjäna deras ståndpunkter. Det är inte alltid konstruktivt att vara alltför artig, helt enkelt. Visar jag respekt för en lögnare kan det verka som att deras ståndpunkt är värd respekt – vilket den ju inte är, om den bygger på en dold agenda, underbyggd med lögner. Sanningen är att alla åsikter inte är lika värda. Om någon debatterar på ett väldigt populistiskt och lögnaktigt sätt, förtjänar de inte respekt, och ska avslöjas som de hycklare de är. Annars blir man lätt ännu en Chamberlain.

Det är alltför vanligt i politiska diskussioner, där en part har uttryckt sig med skärpa, som t.ex. när Alexander Bard för några år sedan lämnade Centern, och uttryckte sitt hat mot Centerkvinnorna, som han betraktade som missfosterhjärnor och idioter (typiska Bard-formuleringar) att alla HELT OCH HÅLLET fokuserar på debattörens sätt att uttrycka sig, istället för att fokusera på sakfrågan. Och så gör man det klassiska cirkelargumentet att ”om han hade uttryckt sig mer anständigt hade vi kanske kunnat diskutera varför, men nu går det ju inte”. Detta är fegt och ryggradslöst. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.

Nyligen skrev jag en rätt hård kommentar till en artikel av Veronica Palm, och hamnade i ännu en metadebatt med en god vän, om huruvida det var rätt att skriva att hon var en lögnare – att det hade varit bättre att skriva att det hon påstår inte är sant. Men jag tycker att om någon uppenbart och sannolikt medvetet ljuger, för att trycka fram sin agenda, så är det rätt och riktigt att kalla den personen för en inpiskad lögnare. Återigen hamnade jag i en metadebatt. Trist och onödigt.

Själv tycker jag att det är rätt befriande och skönt med lite skarpare toner emellanåt. Det är förfärligt tråkigt om känslouttryck blir betraktade som opassande och fel i alla lägen. Då kommer alltid de kallaste byråkratsjälarna vinna. Vill vi det? Om man faktiskt blir arg på en dum politisk ståndpunkt måste man få uttrycka den vreden. Lite som i det brittiska parlamentet, där tongångarna kan bli ganska så temperamentsfulla emellanåt. Återigen – så länge man håller sig till sakfrågorna, och faktiskt levererar skarpa argument, så får man ta sig friheter. Annars är det som att säga att ett starkt engagemang är dåligt, något som gör en människa misstänkt. Där vill vi väl ändå inte hamna?

Debatt i brittiska parlamentet

Vi kommer ALDRIG att komma fram till en enda universell metod att kommunicera. Det existerar inte något sådant, så då är det väl bättre att bara acceptera att vi alla kommunicerar olika, och alla kan inte anpassa sig till alla andra hela tiden.

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
En spade är en spade, och en lögnare är en lögnare.

Kaos bor granne med Gud.

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Monopol och förmynderi

19/05, 2016

systembolaget-butiksbild

Jag är väldigt trött på allt det här tjatet om Systembolagets fantastiska sortiment. Systembolagets sortiment är för det första inte så bra som många påstår, särskilt inte i de mindre butikerna, eller på de mindre orterna. Men problemet är egentligen inte deras sortiment (även om det som sagt ofta har uppenbara brister), utan att det är det enda tillgängliga sortimentet. Det är monopolet som är problemet. Detta statsstyrda monopol gör det väldigt komplicerat att köpa alkoholhaltiga drycker, om man inte bor precis i närheten av ett Systembolag.

Jag bor i Bagarmossen, en liten söderförort i Stockholm, längs med den gröna linjen i tunnelbanan. Bagarmossen har cirka 10 000 invånare, men inget Systembolag. Närmaste t-banestationer längs med samma linje är Skarpnäck, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden. Antalet invånare i Skarpnäck uppgår till cirka 11.000, Kärrtorp 4.300, Björkhagen 6.300, Hammarbyhöjden 6.700. Och det är likadant hela vägen – inget systembolag. Vi måste åka till Globen, Gullmarsplan eller Farsta Centrum för att hitta närmaste Systembolag.

Vi snackar alltså i runda slängar 40.000 invånare längs med vår gröna linje – utan systembolag. Så vadå bra sortiment? Vi är ca 40.000 som har INGET SORTIMENT ALLS.

Vinhylla

En del av vin- och spritsortimentet i en vanlig livsmedelsbutik i en mindre fransk stad.

Det skulle vara så mycket trevligare om vårt lokala ICA hade några varianter av vin och annat dryckjom i hyllorna. Då skulle jag kunna göra en rödvinssås när jag vill, eller köpa en flaska kylt rosé den där söndagseftermiddagen då solen gassar och vi vill njuta av en picknick i det gröna. Och så kan man åka till specialbutiker när man vill ha det där lilla extra, sånt man vill lagra. Det går alldeles utmärkt i Danmark och Tyskland (och de flesta andra europeiska länder), så varför inte här?

Hur stor skillnad är det egentligen på tyskar, danskar och svenskar? Kan man leda i bevis att svenskar har påtagligt sämre omdöme och förmåga att ta ansvar för sitt liv och sin hälsa, än förslagsvis tyskar? Skulle inte tro det. Paranoia och kontrollbehov, säger jag.

”Förmynderi – inkörsporten till tyngre former av maktmissbruk.”

– Fritt efter Mattias Svensson

Vad jag först och främst är ute efter är att vi bör betrakta vuxna människor som just vuxna människor. Vi agerar ofta som vi förväntas agera. Om ett helt folk betraktas av ”överheten” som små olydiga barn som måste domineras, och majoriteten av folket ger denna ”överhet” legitimitet, så kommer många att agera just så. Eller i bästa fall bli rebeller, vilket vore helt onödigt slöseri med energi i en mer tillåtande kultur.

Man behöver inte lägga ner Systembolaget. Men ta för helvete ifrån dem detaljhandelsmonopolet, sälj ut och konkurrensutsätt. Hur jävla svårt kan det vara?

Sen kan vi snacka om saken. Skål!

callejenniegos

Bättre än så här kan man nog inte ha det…

Dekorrand

De sämsta argumenten mot cannabislegalisering

17/02, 2015

Cannabis

I drygt 40 år har Sverige haft en starkt repressiv drogpolitik. Redan misstanken att du kan ha en drog i blodet ger polisen rätt att tvinga dig att kissa i en mugg – med vittnen – eller blodprov. Negativt resultat, och du har ”bara” fått en hemsk erfarenhet. Positivt resultat, och du får dryga böter, samt ett svårt socialt stigma. Du förlorar ditt jobb, får prickar i register, blir relegerad från dina skola. Ditt liv krossas. Detta är priset för en repressiv politik.

Blir samhället bättre av hård lagstiftning? Har vi färre missbrukare än länder med liberalare lagstiftning? Nej. Det finns minst lika mycket droger i Sverige som i övriga EU, och därtill har vi en betydligt högre dödlighet av missbruk än genomsnittet. Ändå tror många fortfarande att lagarna är bra, och att de bör upprätthållas.

weed

Låt oss gå genom några av de mest klassiska argumenten:

”Det behövs inte en ny drog!”
Cannabis är inte en ny drog. Den har använts av människor i tiotusentals år. Men om den vore ny, så vore det väl fantastiskt bra med en bättre drog, som ersätter de nu populära, men betydligt farligare och dödligare drogerna? Alkohol och tobak dödar, skadar och skapar enormt mycket elände. Ingen har någonsin dött av cannabis. Förbudet driver dock fram betydligt farligare alternativ, som Spice.

”Kan man inte ha kul utan droger har man problem”
Sant. Men frågan är om det ska vara tillåtet att ha kul med droger – också. Människor har i alla tider använt droger, och kommer alltid att göra det. Det är lika naturligt och självklart för människor att använda droger som att ha sex. Så länge det finns ett behov, så finns det en marknad, alldeles oavsett lagstiftning. Och om det faktiskt är så att man inte kan ha kul utan droger, så behöver man hjälp. Inte straff.

”Om tillgängligheten ökar blir det fler missbrukare”
Nej. Internationella studier visar att andelen medborgare i varje land som är missbrukare är tämligen konstant, oavsett lagstiftning. Och det gäller inte bara droger, utan allt man eventuellt kan utveckla ett beroende av. Det är alltså inte drogen i sig som skapar problem. Det är också viktigt att skilja på bruk och missbruk. Minst 90 % av alla de som använder droger (legala eller illegala) blir inte beroende, och har följaktligen inga drogproblem.

”Missbrukarna kostar samhället enorma pengar”
Nej – polis, rättsväsende och fängelser kostar samhället enormt mycket mer pengar än missbrukarna någonsin skulle kunna komma upp i på egen hand. Om man istället legaliserade, reglerade och beskattade handeln med cannabis (och andra droger), så skulle den kunna finansiera vården av den lilla andel brukare som blir missbrukare, och mer därtill.

”Att lätta på lagarna skickar fel signaler”
Det beror förstås på vilka signaler vi vill skicka ut. Ska vi signalera att samtliga drogbrukare är kriminella syndabockar som ska straffas, eller vill signalera att empati är bra, och att vi bör hjälpa missbrukare?

”Man blir dum i huvudet utav att röka hasch – det sänker ditt IQ”
Nej, cannabis sänker inte IQ. Detta är ett påstående som kommer från en studie som har fått mycket hård kritik i vetenskapliga kretsar. Om man nyttjar cannabis väldigt ofta under en lång tid kan man förvisso bli rätt ”såsig i huvudet”, men det går över så fort man slutar, eller minskar sin konsumtion.

”Cannabis är inkörsport till tyngre droger”
Nej. Den s.k. Gateway-teorin har blivit överbevisad flera gånger om. Det enda sättet på vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport är för att samma personer som säljer cannabis ibland också säljer andra droger. En legalisering skulle alltså bryta även den koppplingen.

”Man kan få en haschpsykos, eller schizofreni.”
Nej. Om man har en latent psykos så finns det en liten ökad risk för att cannabis sätter igång psykosen – men det kan även hända av alkohol, stress och en mängd andra triggers. Haschpsykos som eget fenomen existerar alltså inte. Det är även vetenskapligt bevisat att schizofreni inte har någon som helst koppling till cannabisbruk.

”Cannabis är faktiskt inte ofarligt!”
Det är det ingen som har påstått heller. Men om man ska jämföra olika drogers farlighet, så är det extremt absurt att cannabis kan vara förbjudet, samtidigt som alkohol och tobak är tillåtna.

”Det finns faktiskt en anledning till att cannabis är förbjudet!”
Ja, självklart. Men det har absolut inte med omsorg om medborgarnas hälsa att göra. När cannabis förbjöds i USA 1937 hade det politiska och ekonomiska orsaker. Läkare ville stoppa förbudet, och all forskning visade att cannabis var så pass ofarligt att ett förbud absolut inte var motiverat. Däremot fanns det stora företag som såg hampa som en svår konkurrent till sina egna produkter, och därför bedrev man hård lobbyverksamhet i Washington DC för att förbjuda. När president Nixon på 1970-talet startade ”kriget mot droger” så var det för att få stopp på fredsrörelsen som protesterade mot Vietnamkriget – de rökte ju cannabis allihop, så då var det ju praktiskt att förvandla politiska motståndare till tungt kriminella. Och på den vägen är det.

”Cannabis hör inte till vår kultur!”
Detta måste vara ett av de allra sämsta argumenten någonsin. Pizza, någon? Kebab? Thai-wok? Hiphop-musik? Jazz? Yoga? Man har funnit cannabisfrön i vikingagravar – och i modern tid har svenskar brukat cannabis i minst 50 år, sannolikt mer. Hur länge ska något finnas i ett land för att räknas till dess kultur?

weed

Det finns många fler dåliga argument som florerar i debatten, men det här var ett axplock. Vad man skulle kunna önska är överlag en mer seriös och faktabaserad debatt utan propaganda och moralistiska brösttoner.

Cannabis har påtagligt positiva effekter, flera medicinska – det motverkar MS, depression, smärta, epilepsi och mycket mer, och för många är cannabis vägen till ett normalt liv. Det kan dessutom vara mysigt och njutbart att nyttja. Om man väger de dåliga sidorna mot de goda så är resultatet överväldigande positivt.

En global legalisering av cannabis är på sikt oundviklig. Det är i praktiken bara en tidsfråga – det finns helt enkelt inga goda argument för att upprätthålla förbudet. Frågan är bara hur länge vi ska dra ut på det. Det börjar verkligen bli dags för vetenskap, fakta och förnuft att råda – även i lagstiftande församling – snarare än lögner och skräckpropaganda.

LEGALIZE IT!

tunn linje

Fler som skriver om cannabis:
Magnus Linton – Nu rasar grunden för svensk drogpolitik
Magnus Callmyr – Sverige behöver en helt ny narkotikapolitik för att minska dödstalen
Joackim Ohlsson – Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt
Axel Hallberg (Grön Ungdom) – Alla partierna måste börja öppet debattera cannabislegalisering
Christian Engström (Piratpartiet) – Stoppa spice genom att avkriminalisera cannabis

Dekorrand

Bokslut över ett händelserikt år…

31/12, 2014

TantraBlog 7 år!

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

tunn linje

Familjen

Familjen Rehbinder

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

Disa & C:o

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

tunn linje

Kurser och festivaler

Parkurser

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

tunn linje

Teater!

Tranceformation Impro

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

Improkurs med Keith Johnstone

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

tunn linje

Politik

Calle på SvT Debatt 1304518

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

tunn linje

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

Mina tyskar

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

tunn linje

Hippiesemester på Gotland

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

Hippiesemester på Gotland

tunn linje

San Francisco

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Jammin' On Haight – in San Francisco

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

tunn linje

Bröllop

Sommarbröllop i en skogsbacke

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

tunn linje

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

Clownnäseselfies

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

tunn linje

Jättemånga läsare…

Blog Stats 1,000,003 hits

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

tunn linje

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Dekorrand

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

16/10, 2012

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

RNS på Facebook

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
– Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

RNS, Facebook och demokratin

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

tunn linje

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

10/04, 2012

Polisutryckning

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:

Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
William Petzäll på Politikerbloggen
Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

6/02, 2012

Newsmill 120303

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

tunn linje

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

tunn linje

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Liberaldemokraterna

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: