Posted tagged ‘BMW’

Varför frihet och kapitalism är bättre än toppstyrning och socialism

24/09, 2019

Jag gick i skolan på 1970-talet – i gymnasiet under åren 1978-1980. På den tiden var folk i allmänhet betydligt mer vänster än nu, och i synnerhet lärarkåren. Man var helt enkelt inte en god människa om man inte var vänster. Socialism var något fint. Höger var egoism, ondska och avsaknad av empati, samvete och solidaritet. Så var det bara.

Själv var jag väldigt radikal och upprorisk, och framför allt en frihetsälskande demokrat och liberal. Jag visste inte att det hette så när jag var tonåring, men med åren har jag förstått att jag i praktiken var en fullfjädrad klassisk liberal redan som väldigt ung. Efter att vid 13 års ålder ha hört ett tal av Gösta Bohman, i Sollentuna Centrum, gick jag med i Moderat Skolungdom, och blev mer och mer aktiv med åren.

Detta irriterade förstås en och annan i min omgivning, inte minst mina mer vänsteranstrukna lärare, och emellanåt försökte en och annan att tala mig tillrätta, eftersom jag uppenbarligen inte hade sett ljuset; den kommunistiska flamman. Det kunde se ut på olika sätt – genom överseende leenden, arrogant mästrande, eller till och med en och annan utskällning.

Men jag var en självständigt tänkande person med en jävla integritet, och därtill ideologiskt en rätt teatralisk tonåring med smak för starka effekter, så istället för att anpassa mig valde jag att protestera och provocera. Jag bar till exempel ibland en rockslagsknapp med texten ”FASCISM • NAZISM • KOMMUNISM – NEJ” – vilket var oerhört provocerande 1978, tro mig.

En lärare stoppade mig i en central och välbefolkad korridor i mitt gymnasium, och ville väl statuera exempel inför publik. Han skrek åt mig att jag skulle ta av mig den där knappen, att man verkligen inte kan jämföra kommunism med fascism och nazism. Då svarade jag att det stämmer alldeles utmärkt, för kommunism var värre. Sanningshalten i det påståendet kan förstås diskuteras, men det fyllde sin funktion som provokation.

Komiskt nog blev läraren alldeles röd i ansiktet av ilska, och så höjde han rösten ytterligare, och hävdade med emfas och viftande armar att jag egentligen inte borde få bära en sådan knapp – då svarade jag att i hans totalitära drömsamhälle vore det säkert sant, men Sverige är alltjämt en västerländsk demokrati med yttrandefrihet. Så därför får jag det. Då gav han upp, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Somliga i omgivningen hade stannat upp och följt meningsutbytet, och skrattade gott åt lärarens pinsamma nederlag – vilket förstås gjorde honom än mer frustrerad, men min seger desto sötare.

Jag vill dock påpeka att mitt politiska engagemang absolut inte bara var en fråga om provokation och uppror. Jag var en uppriktig politisk aktivist, starkt övertygad om att frihet är bättre än toppstyrning, att människor måste få välja själva hur de ska leva. Och den övertygelsen har jag kvar än idag. Det hände också i mina tonår att jag emellanåt fick fina tillfällen att utveckla mina resonemang.

Det fanns en tydlig skillnad mellan mig och många andra i skolan, både elever och lärare, beträffande just den politiska medvetenheten om vad vänsterpolitik kan leda till. Mina föräldrar hade flera vänner och bekanta som de facto flytt från öststater. Vi hade bekanta från Tjeckoslovakien, Ungern, DDR, Polen, m.fl., och jag fick redan som mycket ung höra berättelser om det socialistiska förtrycket, om den totala avsaknaden av yttrandefrihet, och mycket annat läskigt. Inte riktigt de solskenshistorier om den underbara socialismen, som gärna spreds i svenska media. Så jag läste på ordentligt, och såg genom den lögnaktiga vänsterpropagandan, som jag förstås gärna debatterade – inte minst i skolan.

Så fort en lärare hyllade socialistiska eller kommunistiska diktaturer (vilket hände oftare än man kan tro), så hade jag alltid någon intressant kommentar, eller kanske en hel historia att berätta – till exempel om Stasis register och spionmetoder, om KGB:s avrättningar av politiskt oliktänkande, eller vilka krav som fanns på att få äga en skrivmaskin i Rumänien. När någon hyllade DDR så frågade jag alltid varför de då skjuter ihjäl folk som vill flytta därifrån. Ungefär på det sättet hade jag det under hela min gymnasietid. Undra på att jag fick dåliga betyg av vissa lärare. Ja, jag var skitjobbig. Men det var det värt. Och det kom till användning vid högst oväntade tillfällen.

Under min uppväxt var bilar ett av mina största intressen. Och mina huvudämnen var inte teknik och mekanik, utan snarast formgivning och bilhistoria, något jag läst otaliga tjocka volymer om. Därför blev det väldigt komiskt på en skollektion, när en av mina lärare plötsligt, rakt ur luften (eller ur röven?) påstod att saker och ting som produceras i socialistiska länder, i planekonomiska system, håller mycket högre kvalitet än sådant som produceras i kapitalistiska länder, eftersom vinstintresset gör att kapitalister vill att folk ska köpa nytt hela tiden, och därför producerar man saker av sämre kvalitet, som går sönder. Ergo = produkter från öststaterna är bättre än produkter från västländer. Härlig spekulation. En lätt surrealistisk situation med tanke på att ämnet var svenska, och politik var över huvud taget inte relevant just denna lektion.

Detta uppenbart felaktiga påstående inspirerade mig att helt sonika ställa mig upp i bänken, ta över lektionen, och hålla ett litet föredrag om bilhistoria. Och då undrar vän av ordning kanske vad bilhistoria har med socialism och kapitalism att göra. Häng med, så kommer du att förstå. Kom ihåg att denna händelse jag beskriver utspelade sig på slutet av 1970-talet. Då var Tyskland fortfarande två länder – Östtyskland och Västtyskland, och få kunde ana att muren skulle falla, bara tio år senare.

Efter andra världskriget delades Tyskland i två halvor. En östlig socialistisk halva, styrd av Sovjetunionen, och en västlig, marknadsekonomisk demokrati, till en början administrerat av de allierade – USA, England och Frankrike. Intressant nog hade både BMW och Auto Union fabriker för biltillverkning i den östtyska halvan. BMW-fabriken exproprierades av staten, och där tillverkades en tid förkrigsmodeller av BMW, under namnet EMW. EMW bytte snart namn till Wartburg, som sedermera utvecklades till en trecylindrig, gräsligt ful plåtlåda av synnerligen dålig kvalitet.

Trabant – en av världens sämsta bilar någonsin, har en liknande historia. Auto Union var från början en koncern med fyra bilmärken, Horch var det allra finaste, och kunde tävla med Mercedes och Maybach i kvalitet och exklusivitet. Snäppet enklare var Wanderer, och så Audi, och den allra billigaste och enklaste var DKW, en elegant liten bil som inspirerade SAAB till såväl aerodynamik som tvåtaktsmotor och frihjul. Därav de fyra ringarna i det vi idag tänker på som Audis emblem. Det var de fyra rullande följeslagarna i Auto Union.

Efter kriget flyttade BMW-folket och Auto Union-folket till Västtyskland, och fortsatte att bygga bilar där. Men det fanns som sagt tillverkningsindustri kvar i öst, och i Audi-fabriken i Zwickau (som förstås också konfiskerades av staten) började man snart tillverka dåliga varianter av förkrigs-DKW, som fick heta IFA. Det var ont om plåt, så man byggde större delen av karossen i plywood. På 1950-talet introducerades duroplast – ett material som hängde med när östtyska staten lät bygga den första Trabanten 1957, som sedan byggdes nästan oförändrad fram till 1991. En liten bil av synnerligen dålig kvalitet, med en ofattbart smutsig, svag och otillförlitlig tvåcylindrig tvåtaktsmotor, en kaross av plast utan någon som helst krocksäkerhet – och därtill trång, långsam och ful. Men man kunde få stå i kö i 15 år för att få köpa en. En fin paradox låg i att det effektivaste sättet att gå förbi kön, att få köpa en bil utan kö, var att betala med västvaluta.

1961 byggdes den s.k. Antifaschistischer Schutzwall – den antifascistiska skyddsvallen runt Väst-Berlin, officiellt som ett försvar mot det Västtyskland som de östtyska ledarna påstod var infiltrerat av nazister och fascister. Men dessa genomskinliga påståenden lurade förstås ingen. Miljoner östtyskar hade redan flytt till väst (påtaglig braindrain av högutbildade och kompetenta personer), och socialisterna ville stoppa denna avfolkning. Så – istället för att erbjuda ett trevligare samhälle att leva i, förvandlade man det över en natt till ett fängelse, och straffet för rymningsförsök till Västberlin var döden. Men 1989, efter nästan 30 år av isolering, var det alltså slut med muren, slut med gränsen mellan öst och väst. I och med sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland fanns det plötsligt ingen marknad för socialistiska skräpbilar, så 1991 var det slut med både Trabant och Wartburg. Putz weg.

Så vad säger denna historik oss om olika politiska system? Kanske en så enkel sak som att båda dessa två bilmärken fick utvecklas på två håll, i två politiska versioner av samma land. Och vilka slutsatser kan vi då dra av detta resonemang? BMW i väst blev en av världens bästa bilar, en föregångare och ett tekniskt under. Audi är inte långt efter, och kan utan tvekan rankas som en av världens bästa personbilstillverkare i såväl kvalitet som prestanda – och det gällde redan 1978-1979 (då jag alltså första gången drog denna jämförelse).

När muren slutligen föll, tio år efter min jämförelse i klassrummet, hade BMW och Audi blivit ännu bättre, medan deras efterblivna tvillingar i öst, Trabant och Wartburg hade stannat i växten. Föga förvånande gick båda dessa bilproducenter omedelbart i konkurs, efter att ha fått konkurrens från västproducerade bilar, som var både billigare och bättre. Och man behövde inte stå i kö i flera år för att få köpa en.

Sensmoral: Frihet är bättre än ofrihet. Spontan ordning från de enskilda individerna fungerar bättre än toppstyrning och femårsplaner. Fri marknad är bättre än protektionism och skråväsende.
Med andra ord: låt det privata näringslivet sköta all tillverkningsindustri. Staten ska inte lägga sig i vem som producerar bilar, eller andra industriprodukter för den delen, och inte heller reglera vilka som får köpa eller inte. Det blir inte bra.

Dekorrand

Väldigt små bilar

26/06, 2011

Lamborghini Miura

Jag hittade på nätet en drös med väldigt roliga bilder av bilar, kraftigt Photoshoppade förstås, och tänkte mitt i alltihop att det där, det kan jag också göra. Så jag gjorde ett par stycken – först en med min egen bil, och sen en med den Lamborghini Miura du ser här ovan. Den blir väldigt gullig, och känns verkligen som en leksaksbil.

Det blir en helt surrealistisk effekt om man tittar en bra stund på den redigerade bilden, och sen går tillbaka till originalbilden (som den ju faktiskt ser ut i verkligheten). Den ser då plötsligt helt grotesk ut, utdragen och jättelång. Se själv:

Lamborghini Miura - originalet

Eftersom jag inte kunde sluta när jag väl hade börjat, så letade jag upp en gammal Rolls-Royce Silver Shadow som jag också gjorde om. Jätteskoj!

Rolls-Royce Silver Shadow

tunn linje

Här bjuder jag på några av bilderna jag hittade på nätet. Mitt första försök, med min egen bil, visar jag längst ner i detta blogginlägg.

Chevrolet Corvette

AUDI

Porsche Carrera GT

Ferrari

Chevrolet Corvette

BMW

tunn linje

Och så här blev det när jag gjorde om min egen Svennecontainer, min Volvo 940 från 1997, till en minibil. Det svåraste var faktiskt inte att få till bilen, utan att få bakgrunden att funka. Därför var Lamborghinin mycket enklare att fixa till. Man bör ha en flexibel och helst hyfsat neutral bakgrund för att få en sån här redigering att funka.

Min bil

Photoshop är verkligen ett fantastiskt redskap för att skapa sköna bilder! Om jag ger mig på min egen bil igen så ska jag först se till att ha en bättre bild att utgå från, med en mer neutral bakgrund och bättre kontraster i själva bilmotivet. Sen ska jag pilla lite mer med detaljerna som gör att det ser realistiskt ut. Jag har ju behållit hjulen i originalproportion, men också dörrhandtagen – nästa gång ska jag få till det med blinkers och baklysen och lite andra smådetaljer, så att de inte ser så ihoptryckta ut. Då kan det bli riktigt fint. Just det ja – så här såg originalbilden ut innan jag började leka med den:

Min bil

Dekorrand

Tysk mentalitet – kvadratisk, praktisk & god.

21/05, 2010

Tysk mentalitet - perfektion och effektivitet

Ibland är det väldigt roligt att generalisera lite, dra alla över en kam och kategorisera. Sätta etiketter, sortera och definiera. Inte helt rättvist, alltid, men underhållande. Och så tycker jag mig kunna dra rätt skarpa slutsatser om vissa kulturella särdrag för olika grupper – som t.ex. tyskar. Naturligtvis finns det inget som gäller alla medborgare i ett land, men det finns onekligen tendenser som återkommer lite mer än genomsnittligt i vissa kulturer, och det påverkar förstås helhetsintrycket. Givetvis är detta inget man ska dra alltför långtgående slutsatser av. Men en viss insikt om kulturella särarter kan trots allt vara bra sjömärken att navigera efter, för att inte alltför ofta stöta på grund, rent socialt.

Efter några dagar i Tyskland har jag fått grundlig bekräftelse på en del av mina fördomar (som nu inte längre är fördomar, alltså), och det kan förstås vara nyttigt upplysande och samtidigt fantastiskt roligt. Den tyska mentaliteten andas effektivitet, pragmatism, fart, perfektion, renlighet och företagsamhet. Tyskland är beträffande företagarandan lite av hela världens Småland, med tanke på att detta internationellt sett inte så stora land ändå tills helt nyligen var världens största exportör av industriprodukter. Nu har Kina gått om. NU. Sensationellt, med tanke på att Kina rent befolkningsmässigt är mer än 11 gånger större än Tyskland.

Tyskland har världens mest utvecklade infrastruktur, med vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, U-Bahn, S-Bahn, spårvagnar och gud vet allt. På många vägavsnitt är det fri fart, vilket innebär att om jag ligger och puttrar i 160 km/tim, så blir jag ständigt omkörd. Av skåpbilar. Man skulle kunna tro att det i de hastigheterna (180+) rör sig om svarta Mercedesar, silverfärgade BMW och en och annan Porsche. Och visst händer det – men det mest påtagliga är alltså att när jag tycker att jag kör hyfsat fort (typ vinka-hej-då-till-körkortet-fart hemma i Sverige), så blir jag rejält frånåkt av Ford Transit-skåp, Renault Trafic och VW-bussar. Härligt.

Tyskar verkar gilla regler, och följer gärna instruktioner, men ändå finner jag generellt en mer självständig inställning till mycket i Tyskland. De har ju rätt så påtagligt dåliga erfarenheter av hur det kan gå när man följer ledaren lite för hängivet. Överlag verkar man lita lite mer på individens förmåga att själv styra över sitt liv i Tyskland. Ingen kommer att stoppa dig i finkan om du röker en joint, säljer sex eller kör i 270 på motorvägen. Och du kan köpa vin och sprit på vilken bensinstation som helst. Men ändå verkar tyskarna klara av det ansvaret. Kära folkhemspolitiker i lilla bananmonarkin Sverige – vad har tyskarna som vi saknar? Varför verkar de klara av att hantera ett ansvar som ni tycker att svenskarna inte är redo för?

Ritter Sport

Men mitt absoluta favoritfenomen beträffande tysk mentalitet är den goda chokladen Ritter Sport. Denna choklad har en reklamslogan som kan få mig att gapskratta om och om igen. På baksidan kan man läsa följande, i tydliga blockbokstäver: QUADRATISCH. PRAKTISCH. GUT. Och jag ramlar baklänges. Bara en tysk skulle kunna komma på tanken att propagera för en chokladsort med dessa argument. Att den är fyrkantig, att den är praktisk, och förresten – den är god också.

Ritter Sport

Det allra roligaste i sammanhanget är att när jag har påpekat detta för tyskar, så fattar de först inte vad som är roligt. Lite som svenskar, när de inte fattar hur outsägligt komiskt det är att just Mellanmjölk blir den självklara storsäljaren i lagomlandet Sverige. Först när jag påpekar det absurda i tanken att en fransman, eller låt oss säga en italienare, skulle använda sådan argument för att köpa en choklad – att den är fyrkantig och praktisk. Och god. Säga vad man vill om tyskar – särskilt mycket humor har de inte, men ofrivilligt komiska kan de onekligen vara…

Och det var dagens generaliseringsövning. Tack för mig.

P.S. För övrigt är Piratenpartei hyfsat stora i Tyskland, och väldigt duktiga på marknadsföring av piratideologi. Där har vi en hel del att lära oss. Tyskarna har också stoppat Datalagringsdirektivet, något våra politiker säger att de inte kan. Vad har tyska politiker som våra saknar?

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: