Posted tagged ‘Journalistförbundet’

Fotograferingsförbud – för integritetens skull?

26/06, 2010

Moa Karlbergs bilder

Jag blev för några veckor sedan inbjuden till en debatt om Integritetsskyddskommitténs lagförslag om ökad integritet (SOU 2008:3 – Pdf-dok.). I egenskap av riksdagskandidat för Piratpartiet, samt yrkesaktiv fotograf, ställde jag upp i en debatt på Galleri Kontrast i Stockholm, med Johan Linander från Centerpartiet och Kalle Larsson från Vänsterpartiet som meddebattörer.

Galleri Kontrast är ett fotogalleri som ägs av Pressfotografernas Klubb, och är följaktligen en självklar plats för debatter gällande rätten att fotografera i det offentliga rummet. Passande nog hölls samtidigt en utställning av Moa Karlberg, med bilder hon tagit med en dold kamera genom en spionspegel, på flera olika platser i Sverige. En av frågorna var förstås om dessa bilder skulle vara tillåtna att ta med den nya lagen, så som den är formulerad i förslaget.

”Projektet är en upptäcktsresa över hur nära en fotograf kan komma andra människor med sin kamera, utan att agera olagligt. (…) Eftersom bilderna är tagna på offentliga platser kan jag publicera dem hur jag vill – åtminstone i Sverige, där lagarna är generösa mot journalister och konstnärer. Men i vilka sammanhang känner känner sig individen förolämpad? ”Ser dig se mig” är ett försök att skapa en debatt om lagar och etik som finns inom fotografens roll”.
Moa Karlberg, på sin hemsida

Det är extremt intressant att en sådan diskussion över huvud taget måste komma till stånd. Här hänger ett galleri fullt med fantastiska bilder, och vi måste diskutera huruvida de alls skulle vara tillåtna med en ny lagstiftning. Samtidigt som staten och kapitalet tillåts sätta upp allt fler övervakningskameror i offentlig miljö. Återigen samma misstro mot enskilda medborgare, parat med övertro på myndigheternas ”välvilja”. Sluttande planet, någon?

Fotodebatt på Galleri Kontrast

Förutom lagförslaget skulle även diskuteras grundläggande frågor som potentiellt ställer två intresseområden i konflikt med varandra – den personliga integriteten gentemot rätten att avbilda sin omgivning med kamera. Var går gränsen när man kränker den enskilda individen? Är det rätt eller fel att använda andra människor som objekt för ett konstnärligt syfte? I ett samhälle där i praktiken alla har kameror (något som alltså inte längre är förbehållet proffsfotografer och turister), är det inte integritetskränkande att begränsa rätten att fotografera?

Återigen använder politikerna nyspråk när ännu en lag som inskränker människors rättigheter skall införas, och eftersom Piratpartiet har fått upp begreppet integritet i den politiska dagordningen trasslar politikerna förstås skickligt till det genom att använda begreppet på ett lömskt sätt. Integritet får i detta fall bli beteckning på något som i själva verket är en slags förhandscensur.

Istället för att låta fotografer och bildredaktörer göra urvalet efter att bilderna är tagna, och en eventuell publicering som grund för eventuella tryckfrihetsmål, vill regeringen nu att avgörandet om en bild är laglig eller ej skall kunna bedömas redan vid fotograferingstillfället. Det ska helt enkelt bli förbjudet att ta vissa bilder, och alla som fotograferar måste i och med denna lag (om den införs) nu förvänta sig polisanmälningar för olaga fotografering.

Fotodebatt på Galleri Kontrast

På ytterligare ett område vill regeringen alltså påbjuda självcensur, med lagstiftning som trubbigt instrument. Det räcker inte att medborgarna blir mer försiktiga med vad de skriver till varandra eller säger till varandra över telefon (FRA, Datalagringsdirektivet m.m.). Nu kommer vi att behöva hindra oss själva från att fotografera vår omgivning.

Resultatet blir rent konkret att många bilder som hittills har varit tillåtna att både fotografera och publicera nu blir olagliga. Casper Hedbergs bild av Hagamannen 2006, som blev vald till Årets Bild av Pressfotografernas Klubb, skulle högst sannolikt vara olaglig att ens ha fotograferat med den nya lagstiftningen i kraft.

Hagamannen

Integrationskommitténs lagförslag innebär konkret att det kan att bli straffbart att utan samtycke fotografera eller filma personer som befinner sig på platser som ex. bostäder, vårdavdelningar, klassrum, hotellrum, omklädningsrum, anstalter, toaletter, provhytter m.fl. Platser där man kan räkna med att bli lämnad i fred. Och det kan man ju tycka är högst försvarligt, och kanske t.o.m ett bra förslag. Men de problem som det skapar kan bli fler än lagförslaget syftar till att förhindra.

Till att börja med kan man fråga sig hur stora problemen med smygfotografering är egentligen. Det finns redan lokala regler mot fotografering på badhus och andra platser, som därför inte behöver ytterligare lagreglering. Och en inskränkning kan leda till en sluttade plan-effekt, där fotografering i allt ökande grad ses som något hotande och subversivt. Och så skärper man lagen lite till, och lite till, och snart har vi det som i England, och vissa delstater i USA, där det är förbjudet att fotografera poliser under tjänsteutövning.

Det finns en grundläggande misstro mot medborgarna inbakad i denna formidabla lavin av integritetskränkande lagar som ökat i intensitet de senaste 4-5 åren. Folk vet inte sitt eget bästa, och i grunden är människan onda, giriga och illvilliga, tycks våra ”förnuftiga” politiker resonera. Vi kan inte själva avgöra vad som är ett anständigt och omtänksamt beteende, och därför måste våra beteenden på alla områden lagregleras. Och härmed introduceras ännu ett område på vilket individen fråntas ansvaret att själv känna av vad som är O.K. eller inte – fotografering. Frågan vi nu förväntas ställa oss själva vid ett fotograferingstillfälle blir inte längre ”tycker jag att det är schysst att göra så här?”, utan istället ”får jag göra så här för pappa staten?”.

Min främsta invändning mot detta förslag, som jag också både inledde och avslutade debatten med, är att det finns en kraftig övertro på lagstiftning som styrande inslag i människors liv. Folk struntar i dumma lagar, och finns det för många lagar orkar man inte hålla reda på dem. För många ologiska och omotiverade lagar gör att man allmänt tapapr respekten för lagar, vilket potentiellt är ett jätteproblem i en rättsstat. Och slutligen – de som verkligen vill skada andra bryr sig naturligtvis inte ett skit om lagstiftning.

Calle fotograferar

tunn linje

Foton i denna bloggpost: Moa Karlberg, Casper Hedberg, Jennie Rehbinder, Caspian Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Läs mer:
Galleri Kontrast, Fotosidan, Journalisten.se, Pressfotografernas Klubb, pressfotografen Thomas Nilsson,
Jonathan Rieder Lundkvist fotograferade under debatten – se fler bilder på hans blogg!

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Juridiska paradoxer – ett bra förslag, men från fel personer

25/05, 2010

Three monkeys

Även en blind höna kan ibland hitta korn av sanning, eller av något annat. Regeringens allmänt förvirrade justitieminister Beatrice Ask har lagt ett förslag till ny kreditupplysningslag, som förstås har mött hård kritik, men efter en KU-granskning har propositionen nu godkänts av en borgerlig majoritet.

Naturligtvis är oppositionen mot förslaget – det är oppositionens självklara uppgift att vara mot regeringens förslag, och ingen överraskning. Jag blir betydligt mer oroad när en enig Riksdag klubbar genom ett förslag utan motstånd (så som skedde häromdagen med den nya, komplett vansinniga barnpornografilagen). Det är inte heller någon överraskning att pressen är kraftigt kritisk. Hur ska de nu kunna ägna sig åt sin seriösa granskande journalistik, som att publicera alla dessa listor med vilka kändisar som har högst inkomst i Nacka kommun (eller var nu folk bor)?

Jag vill inte läsa i dagstidningen vad min granne har i lön. Jag anser faktiskt att det är hans eller hennes ensak, och något jag faktiskt inte har med att göra. Jag tycker att det är ett skamlöst övergrepp, och oerhört integritetskränkande, att tjäna pengar på lösnummer genom att vifta offentligt med enskilda medborgares privata ekonomi. Det är usel (eller snarare obefintlig) journalistik, skvaller som inte borde räknas som nyheter med allmänintresse, mer än de där paparazzibilderna av troslösa popbimbosar som kliver ur bilar.

Naturligtvis hävdar medias representanter att de vill ha den här öppenheten för att kunna granska politiker, näringsliv och brottslingars handel och vandel. Men även media måste respektera enskilda medborgares privatliv, och det tycker jag är bra. Ingen har rätt att få veta vad jag tjänar, eller min granne – såvida jag inte vill berätta det självmant, förstås. Eller om det finns goda skäl att jag begått någon form av ekonomisk brottslighet. Och om det faktiskt sker oegentligheter så ska det vara en sak för polisen, inte en lynchmobb.

Jag tycker faktiskt att det är en väldigt bra idé att stoppa det här oskicket att vem som helst kan begära en kreditupplysning på vanliga medborgare. Det ÄR integritetskränkande, och borde ersättas med samma praxis som gäller för brottsregister. Om en arbetplats kräver utdrag ur brottsregistret så är det upp till mig att begära ut dessa uppgifter, och förmedla dem vidare, om jag anser att det är relevant. Detsamma borde gälla kreditupplysning. Då är det jag själv som avgör vilken personlig information som jag vill dela med mig av, ingen annan.

Papiere Bitte

Jag upplever det som oerhört irriterande att få hem brev med besked om att ett företag har gjort en kreditupplysning på mig – efter att det redan har hänt. Någon har smygkikat på min privata ekonomi, någon jag inte vet vem det är, någon som anser sig ha rätt att ta del av den informationen utan att ens behöva be mig om lov. Det är INTE acceptabelt i min värld. Jag vill bli tillfrågad. ”Får jag titta i din plånbok?” Och jag vill alltid ha rätten att säga ”nej, det får du inte”. Eller ”ja, varsågod” – om jag nu gör den bedömningen att jag kan lita på den som frågar. Men myndigheter anser ju sig ofta ha rätt att kliva in utan att knacka, ta för sig utan att be om lov – det ligger i den korrumperade maktens natur att bete sig så.

Det sägs också att det blir väldigt komplicerat för företagare som säljer dyrare kapitalvaror, om de måste be om lov att få göra en kreditupplysning. Men det är ju inte kundens problem. Om det vore svårare för kommersiella företag att få kreditupplysning (alltså att de bara kan få göra en kreditupplysning om kunden går med på det), så kommer det att finnas en marknad för de lite mer risktagande affärsinnehavare som är redo att sälja till folk utan kreditupplysning, och det kan väl vara positivt för konkurrensen?

Däremot är det förstås inte trovärdigt när detta lagförslag kommer från den nuvarande regeringen, som jag inte litar på för fem öre – särskilt inte när det gäller integritetsfrågor. Jag anar många och stora ugglor i mossen. Jag fick omedelbart tanken att de politiker som står bakom detta förslag kanske gör det för att få en inverterad effekt – för att allmänheten ska tycka att det är en jättebra idé med kreditupplysningar. Transparens och offentlighetsprincip. Och så glömmer de att det framför allt är maktens representanter som ska vara transparenta – inte medborgarna.

Politikerna kan faktiskt vara precis så sluga. Det vore inte första gången någon erbjuder ett skamförslag, för att få en väntad kraftig motreaktion, och sedan presenterar de det förslag de egentligen vill få genom, som ett mycket snällare, omgjort förslag. Ren jävla taktik, alltså.

Eller så vill de bara helt enkelt inte bli granskade själva. Så jävla primitivt illa kan det ju också vara. Synd att en i grunden bra idé ska bli solkad av smutsiga intentioner.

tunn linje

Blogge skriver också om lagförslaget.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Slut på brevhemligheten – nu har du inget privatliv

1/12, 2009

Sverige har haft skyddad postförmedling sedan drygt ett par hundra år tillbaka. Ett brev är skyddat i lag, och får endast öppnas under särskilt allvarliga omständigheter. Detta är en omistlig del av vår demokrati, med informationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Posthemlighet, brevhemlighet, är en rättighet för mottagaren av post, att posten inte läses innan den nått mottagaren.

Från och med idag skall kablarna kopplas in, och FRA är ett faktum. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet, eftersom även grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat av FRA. En majoritet av det svenska folket är emot FRAs avlyssning. Det är dessutom högst tveksamt om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen.

I 4 kap. 8 § brottsbalken (1962:700) anges:
”Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.”

I 4 kap. 9c § (1962:700) anges vidare:
”Den som i annat fall än som sägs i 8 och 9 §§ olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling.”

Det stora problemet ligger i att man särskiljer digital och analog kommunikation. Om något politiskt parti skulle öppet och klart propagera för att all snigelpost, brev i kuvert med frimärke, skulle öppnas och scannas av en myndighet, så skulle nog de allra flesta reagera med stor upprördhet, och det politiska partiet skulle kunna hälsa hem, plocka ner skylten och lägga ner verksamheten. Märkligt nog har detta inte skett med FRA.

Jag skulle aldrig öppna brev som är adresserade till min hustru eller mina barn, om jag inte uttryckligen fått deras tillstånd att öppna deras post. Jag anser nämligen att det är ett oacceptabelt intrång i deras integritet. Men nu ska vi kollektivt acceptera att tjänstemän på en statlig myndighet gör det, utan att jag ens vet vilka de är. Det är skrämmande.

Nationalencyklopedin:
”brevhemlighet, rätt att anlita postbefordringsföretag för befordrande av meddelanden utan risk att innehållet blir uppenbarat. Brev kan, efter beslut av domstol, tas i beslag om det bedöms ha betydelse för en brottsutredning”

Våra riksdagspolitiker har fullkomligt kört över det politiska motståndet, dribblat och ljugit, och t.o.m. struntat i sina ungdomsförbund. Ingen politisk fråga har någonsin enat politiska aktivister från så många olika partier. Det vore onekligen intressant att få veta vad som är den faktiska orsaken till detta monumentala maktmissbruk.

Det är tyvärr inte en överdrift att jämföra FRA med STASI, och DDR:s övervakning av sina medborgare. Sanningen är att FRA, med sin moderna teknik, är oändligt mycket effektivare än DDR:s jämförelsevis primitiva metoder och utrustning. STASI behövde informatörer, det behöver inte FRA. Alla blir avlyssnade, utan undantag.

Den obehagliga konsekvensen av detta politiska beslut är att människor nu kommer att vakta sina ord i betydligt högre grad. Det händer mig redan rätt ofta att vänner säger till mig ”det där vill jag inte prata om i telefon”, alternativt ”det där tar vi när vi träffas”, utifrån att man inte längre kan skicka ett e-brev, utan att riskera att någon obehörig läser det.

Så har det redan gått i Tyskland, där folk inte längre vågar ringa psykologer, präster och andra med tystnadsplikt – för man vet ju aldrig vem som lyssnar…

tunn linje

tunn linje

Artiklar om FRA:
Några pirater i Corren

Andra som bloggar om FRA nu:
Joshen, Joshen igen, Joshen igen, Oskar Swartz, Oskar Swartz igen, Emma Opassande, 之乎者也, Mina Moderata Karameller, Mark Klamberg, Mark Klamberg igen, Henrik Alexandersson, Hundratusentals ögonblick, Hanna Dönsberg, Christian Engström, Gabriel Sjölund

Upprop: Telia – ta FRA-lagen till domstol!
Annarkia, Scaber Nestor, Sossar mot Storebror, Den Nya Medborgarrättsrörelsen, Archangel, Darkangel och Mumma, Signerat Kjellberg, Den digitala parkbänken, Sagor från livbåten, Piratpartisten, Thorlin, Sandrability, Bloggvärldsbloggen, Aspiebloggen, Farmorgun, Pesptraktelser, Humblebee.net, JensO, Beelzebjörn, Röd Libertarian, Calandrella, ProjO, Christian Engström, Webhackande, Liberal & Långsint, Osmidigt, Solid Block of Ise, Johan Ronström, Personlig Utveckling?, Bandhunden Skäller, Infallsvinkel, Hearts of Joy, Primarys Blog, Alliansupproret, Integritet & frihet, Tieowbeijas, The Pheleroxian Blog, Mattias Bjärnemalm, Skivad Lime, OlofB, OlofB, OlofB, Enligt min Humla, Daniel och de små tomtarna, hannes2peer, Beelzebjörn

tunn linje

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Läs gärna om planerade protestaktiviteter på Piratpartiets hemsida!

pirat_blogbanner

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: