Att må dåligt av prostitution

fiji

På ögruppen Fiji pågår en intressant debatt, och den handlar om analsex och homosexuella handlingar mellan män. Analsex, liksom all slags bögsex är nämligen strängeligen förbjudet på Fiji, och kan leda till mångåriga fängelsestraff. Sexuella handlingar mellan kvinnor räknas inte, av någon anledning. På just Fiji lagfästes 1997 i konstitutionen att man inte kan döma folk för deras sexuella läggning, men detta var uppenbarligen en papperstiger, för fortfarande är det hårda straff på analsex och homosexuella handlingar mellan män. Nu har de haft ännu en militärkupp, så hur de blir med denna konstitutionella frihet är fortfarande ett frågetecken. Fiji är ett starkt religiöst (kristet) präglat land, och det är naturligtvis orsaken till den selektiva ”friheten”.

Eftersom analsex är så hårt stigmatiserat blir det förstås bara en liten marginaliserad grupp som ändå ägnar sig åt denna sexuella variation, och man kan väl utgå från att dessa stackare mår ganska dåligt, att de som blivit avslöjade som sodomiter är utstötta av samhället och förmodligen rätt så avvikande i fler avseenden än den sexuella preferensen. Följaktligen kan man framgångsrikt argumentera mot legalisering av analsex, med just det statistiskt bevisbara skälet att de som ägnar sig åt det faktiskt mår väldigt dåligt. Och det låter ju välmenande och förmodligen faktamässigt korrekt, givet de specifika omständigheterna. Men det är förstås ett cirkelargument som inte håller för granskning.

Analsex - farligt, syndigt och förbjudet!

Analsex - farligt, syndigt och förbjudet!

Detsamma gäller argumenten mot prostitution, och för sexköpslagen, här i Sverige. Flera politiker vill skärpa sexköpslagstiftningen, trots att en folkmajoritet alldeles uppenbart tvärtom är för ett avskaffande av lagen – eftersom den är oförnuftig. Därtill har våra politiker beställt en ”utredning” beträffande lagen, men den utredningen är förstås inte ens värd papperet den är skriven på. Utredaren har fått strikta direktiv, att utredningen skall bekräfta lagens förträfflighet, och helst stödja en skärpning. Vad är det för mening med att göra en utredning, om resultatet är bestämt av beställaren redan innan den ens är gjord? Fnattigt och lömskt.

På inget annat område i samhället har vi lagar mot ekonomiska transaktioner gällande aktiviteter som i sig är lagliga. Det är inte förbjudet att laga mat. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att laga mat åt andra mot betalning. Det är inte förbjudet att bygga hus. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att bygga hus åt andra mot betalning. Och det är inte förbjudet att ha sex. Men, se den gubben gick inte…! Då slår backventilen till. Sånt får man inte sälja.

maher_hooker

Det mest bisarra med denna juridiska konstruktion är att det inte finns något brottsoffer. Det är brottsligt att betala för sex. Men det är inte den som säljer som utsätts för brottet. Den prostituerade räknas inte som brottsoffer, och kan inte få skadestånd, och är bara relevant vid en rättegång i form av vittne. Så vem är brottsoffret? Det kan bara vara staten. Lagen som sådan är alltså offret, och den sexköpande brottslingen skall alltså stå till svars inför staten. Men om den prostituerade inte är ett brottsoffer – då kan ju inte sexköparen vara en verklig brottsling. Staten har härmed ogiltigförklarat sin egen lagstiftning. Begåvat.

En annan total brist på logik i sammanhanget är att samma människor som skriker sig hesa mot en avkriminalisering av prostitutionen, kan vara lika starka i sin retorik FÖR andra friheter som vi ska ha med våra kroppar. Abort, till exempel, som ju är en självklar rätt för kvinnor i ett jämställt samhälle. Dock får en abort på många sätt betydligt svårare konsekvenser än sexsäljande, eftersom en abort alltid handlar om att släcka ett liv, att hindra en människa från att födas. Att begära en femhundring för en schysst avsugning har betydligt lindrigare konsekvenser, men detta är alltså förbjudet. Inkonsekvent – javisst! Den största frågan är förstås varför vi får hävda vår suveräna frihet gällande den egna kroppen i vissa fall, men inte andra?

Pussycat_Dolls

Jag är inte ”prostitutionsförespråkare”, ett retoriskt favoritepitet som förbudsivrarna hittat på för att solka oss som är mot förbud. Jag tycker inte att det är jättebra med prostitution, och jag tror inte på ”myten om den lyckliga horan”, lika lite som jag skulle tro på ”myten om den lyckliga sopåkaren / gruvarbetaren / börsmäklaren / städaren / banktjänstemannen / diskaren. Men jag köper inte heller klyschiga vulgärargument om ”kvinnor och barn som säljer sina kroppar” (typ galenpannan Zaida Catalan, Mp).

Sanningen finns som alltid någonstans i mitten, men utspritt över hela skalan. Självfallet finns det prostituerade män och kvinnor som hellre skulle vilja göra något annat, och som faktiskt lever under hemska förhållanden. Och det finns prostituerade som verkligen har valt sitt jobb, och som trivs med det. Men vi hjälper ingen att få det bättre genom att stöta ut och stigmatisera, förbjuda och straffa. Då gör vi bara livet värre för alla dem vi stämplar som syndare.

hora_i_tunnel

Varje människa borde få ha suverän äganderätt till sin kropp, att varje individ måste få bestämma själv vad han eller hon vill göra med sin egen kropp. Gör vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, alltså. Det handlar om abort, det handlar om sexsäljande, och i förlängningen naturligtvis även drogbruk, valfrihet i användande av säkerhetsåtgärder som bara gäller min egen kropp (hjälmar, bilbälten etc.) och mycket annat.

Detta resonemang innebär också i sin fulla konsekvens att jag alltid måste få ta ansvar alldeles själv för mina val, om jag vill det. Och då kan man inte ha ett trygghetsnarkotiskt regelsystem i grunden, som i praktiken förbjuder mig att ta ansvar för min egen hälsa och välmående efter eget huvud.

male_escorts

Och så kommer jag alltid fram till samma fråga – vem äger dig? Staten, din familj, eller du själv? Vem tycker du ska ha den högsta bestämmanderätten över din egen kropp, ditt eget liv? Du själv eller någon annan? Tycker du att det är O.K. att vissa människor (som inte känner dig) anser att du inte är förståndig nog att ta hand om dig själv?

Jag tycker att det är dags att vi sätter stopp för dessa paternalistiska försök att styra människor över deras huvuden. Det är dags att ta bort idiotiska lagar som omyndigförklarar människor. Det är dags att vi slutar att hindra människor från att vara vuxna.

tunn linje

Läs mer om prostituerades situation i Sverige hos Isabella Lund.

Läs mer om homosexuellas situation på Fiji på Globalgayz.com.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Feminism, Frihet, Jämställdhet, Kristendom, Libertarianism, Livsåskådning, Politik, Sexualpolitik, Yttrandefrihet

Etiketter: , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

10 kommentarer på “Att må dåligt av prostitution”

  1. Caspian Rehbinder Says:

    I en prostitutionsdebatt med en kristdemokrat som påpekade att det faktiskt finns saker som är tillåtna att göra gratis som inte är tillåtet att göra mot betalning. Till exempel att åsamka sig själv skada.

    Problemet blir bara att för att den liknelsen ska fungera krävs att man accepterar axiomet att sex är skadligt i sig.

    Jag påpekade detta för herr Skånberg. Han slutade svara på mina kommentarer.

  2. Caspian Rehbinder Says:

    P.S.
    Tuve Skånbergs blogg är intressant att följa. Den ger en inblick i hur en konservativ kristmoralist tänker.

  3. Pyrrhus Says:

    ”Detta resonemang innebär också i sin fulla konsekvens att jag alltid måste få ta ansvar alldeles själv för mina val, om jag vill det. Och då kan man inte ha ett trygghetsnarkotiskt regelsystem i grunden, som i praktiken förbjuder mig att ta ansvar för min egen hälsa och välmående efter eget huvud.”

    Jag tycker att man ska få gratis vård för åkommor som drabbar en naturligt som man inte aktivt bidrog till i rimlig mening, t ex brutna ben av att ha åkt skidor eller för den delen sjukdomar som drabbar en på ålderns höst. Och gamlingar och handikappade som inte förmår att ta hand om sig själva ska såklart inte lämnas att dö. Men kostnader för skador som uppkommer vid t ex rökning, eller skador i huvudet pga ingen cykelhjälm bör man få stå för själv.

    Känner mig annars väldigt osäker på exakt vilken typ av ekonomisk politik vi bör ha, vad som bör vara målet för den ekonomiska politiken, varför det bör vara målet, och så vidare. Nu tänker jag inte i termer av planekonomi kontra marknadsekonomi, utan snarare vilken typ av marknadsekonomi vi bör ha, och vad staten bör tillhandahålla medborgarna (t ex skydd mot (riktiga) brottslingar) och vad som får vara upp till medborgarna själva att införskaffa (t ex iPods)

    Skadeprincipen är väl det jag är helt säker på, men den säger liksom inget om ekonomi, utan är kompatibel med såväl nyliberalism som socialism – och allt däremellan.


  4. Hej Pyrrhus! Jag hoppas att du förstår att ditt resonemang är fullkomligt omöjligt, bisarrt och helt vansinnigt.

    Att ha fri sjukvård för allt som inte är självförvållat skapar potentiellt en oändlig diskussion om vad som är självförvållat, och vad som inte är det. Vad som är självförvållat eller ej är i själva verket en högst filosofisk fråga, som inte är helt lätt att ge ett tillfredsställande svar på. Läs: omöjligt.

    Du tar exempel som skador av skidåkning och sjukdomar på ålderns höst som exempel på icke självförvållade sjukdomar – men att bryta ben när man åker skidor är väl i allra högsta grad självförvållat? Och sjukdomar på ålderns höst kan väl vara orsakade av ett dåligt leverne i yngre dagar?

    Och skador på grund av rökning – tänk om man började röka som 13-åring när man var väldigt ung, på den tiden då ingen (eller åtminstone extremt få) tyckte att rökning var farligt?

    Vad sägs om att bo i stan – då utsätter man ju sig för bilavgaser, och betydligt större risker för trafikskador.

    Och vad sägs om psykosomatiska sjukdomar? Somliga hävdar att samtliga sjukdomstillstånd i själva verket är psykosomatiska.
    Utpräglat självdestruktivt beteende kan bero på psykisk sjukdom. Hur ska vi bedöma det? Är det självförvållat eller ej?

    Med lite god vilja kan man betrakta ALLA sjukdomstillstånd som självförvållade. Att bli påkörd av en bil kan ses som självförvållat. Du var inte närvarande, eller bara slarvig.

    Vill du ha ett samhälle där människor som är slarviga eller lite dumma straffas för det?

    Det tycker jag låter extremt illa, riktigt oempatiskt, elitistiskt och otroligt föraktfullt mot svagare människor i samhället.

    Detta sätt att resonera är skamligt, och fullkomligt oacceptabelt i ett samhälle som bygger på medkänsla, omtanke och välfärd.

    Ska vi över huvud taget ha fri sjukvård, bekostat med gemensamma medel (och det tycker jag faktiskt att vi ska ha), så ska ALLA ha tillgång till denna sjukvård, oavsett om åkomman är ”självförvållad” eller ej.

    Tänk innan du skriver nästa gång.

  5. Pyrrhus Says:

    Visst blir det svårt rent filosofiskt. Får tänka några varv kring detta.

    Fast är lite förvånad över ditt svar, då du ju vände dig MOT trygghetsnarkomani.


    • Att ha en allmän sjukvård är inte detsamma som trygghetsnarkomani.

      Det är trygghetsnarkomani om jag ständigt försöker hindra mig själv och andra från att ens pröva något som kan vara potentiellt farligt.

      Att förbjuda allt som eventuellt kan skada mig eller andra, är maniskt och i praktiken omöjligt.

      Att ha en allmän sjukvård, i vilken vi av empatiska och solidariska skäl låter alla som behöver få vård, bekostad av gemensamma medel, har ingenting med trygghetsnarkomani att göra. Det har med kärlek till dina medmänniskor att göra, omsorg, omtanke, medkänsla och solidaritet. Vi tvingar ingen till någonting, men vi ger hjälp till dem som vill ha och behöver.

      Två helt olika saker, alltså.

  6. Spelaren Says:

    Nu har ju den här frågan om att få betala för sina egna handlingar blivit allt mer en realitet. Ett försäkringsbolag införde i veckan högre premier för rökare. Redan nu är det så att om du har en dokumenterad sjukdomshistoria så blir det högre premier i privata sjuk- och pensions- livförsäkringar.

    De privata intressena har alltså redan infört den här filosofin i sin verksamhet. Du kan inte hemlighålla dina dokumenterade krämpor för ett privat försäkringsbolag, för om du vägrar att ge dem fullmakt att titta i dina sjukjournaler så vill de inte låta dig teckna någon försäkring.

    Tanken att en försäkring ska vara ett blint solidariskt riskdelande har alltså sedan länge övergivits. Var och en får betala efter sin egen risknivå. Det samma gäller för t.ex. fordonsförsäkringar. Är du ung är det dyrare, bor du i stad är det dyrare än på landet, motorcykel är mycket dyrare än bil etc.

    Den allmänna sjukvården börjar få problem med finansieringen. Det faktum att läkarvetenskapen har gått framåt och räddar allt fler svårt sjuka och skadade till ett fortsatt liv medför också att vi lever längre och att varje medborgare kostar allt mer att vårda under sin livstid.

    Detta har lett till att man kan börja tvingas till prioriteringar som aldrig tidigare varit nödvändiga. Så som kostnadsutvecklingen ser ut så har förmodligen snart inte längre råd att ge alla bästa tänkbara vård.

    Då är det inte så konstigt att man börjar snegla på de privata aktörernas filosofi, att var och en får göra ett val, ett val mellan att leva ett mer eller mindre riskfyllt liv. Om man medvetet väljer att utsätta sig för kända risker så får man också betala för de skador som man kan relatera till detta, som t.ex. lungcancer orsakad av rökning eller en svår skallskada uppkommen pga. cykling utan hjälm.

    Det är väl detta som ligger till grund för resonemanget om lagstiftning kring rökförbud i allmänna lokaler, bilbältestvång och hjälmtvång etc. Visst, det allmänna bekostar sjukvården, men den enskilde gör vad den kan för att minimera skadorna när olyckan väl är framme. Ett givande och tagande som blir nödvändigt i ett solidariskt samhälle.

    Men om man ska börja skilja agnarna från vetet och utreda vem som gjort vad den kunnat för att undvika att skadas/bli sjuk eller inte så leder detta givetvis till en oändlig kedja av svåra, för att inte säga omöjliga gränsdragningar, och är säkert i praktiken omöjligt att genomföra. Men vad ska i framtiden avgöra vem som får vård/bra vård när pengarna inte längre räcker till att ge alla bästa tänkbara vård? Lotten?


    • Att privata försäkringsbolag har differentierade premier får vi nog leva med – men man kan ju alltid byta försäkringbolag. Sjukförsäkringen är en allmännytta, som vi alla betalar för via skatten. Det är skillnad.

      Och vad gäller just de påstått ökade kostnaderna för staten när folk röker, äter sig feta, kör bil utan bilbälte eller MC utan hjälm, så finns det faktiskt inga belägg alls för att dessa personer skulle bli dyrare för samhället än någon annan. Det är ett felslut.

      I USA har detta diskuterats en hel del, inte minst med tanke på deras problem med fetma, och det visar sig att rökare och feta personer ofta dör tidigare, och då har man rent krasst sparat miljonbelopp i icke utbetalda pensioner och kostnader för äldrevård.

      Om du kraschar i hög fart på motorvägen, i bil med bälte, eller på MC med hjälm, är risken stor att du blir ett (kostsamt) vårdpaket, medan om du gör detsamma UTAN bilbälte eller hjälm, så dör du direkt, och då blir du mycket billigare för staten – särskilt om du är lite äldre, så att du har hunnit vara en produktiv skattebetalare under ett par-tre decennier. Då är det en ren ekonomisk vinst för staten om du kör ihjäl dig.

      Alltså är det huvudlöst dumt att ha ekonomiska bevekelsegrunder för den typen av lagstiftning som är till för vår säkerhet. Det håller inte.

      Vad som verkligen är upprörande är att t.ex. försäkringsbolag tillåts kräva sjukjournaler. Det borde stoppas, på något sätt (inte nödvändigtvis med förbud).

      Vad som skulle kunna förbättra situationen rent ekonomiskt är att man taggar ner lite när det gäller livsuppehållande system, att folk kan få dö i lugn och ro, samt att man med ökad privatisering får en mer kostnadseffektiv hantering av vården som helhet. Vården kan fortfarande vara skattefinansierad, men drivas av privata företag, på samma sätt som kommuner, stat och landsting har ett stort antal privata leverantörer av tjänster och varor i andra sammanhang.

      Om man verkligen ska tala om solidaritet, så kan man inte kräva att alla ska passa in i samma mall – det leder INTE till solidaritet, utan snarare utslagning och stigmatisering av dem som inte passar in i mallen.

  7. Friskytten Says:

    Visst skulle staten kunna vara brottsoffer.
    Så är det exempelvis vid svarta affärer där parterna smiter undan skatten.
    Förmodligen betalar svenska horor mycket sällan skatt för sin inkomst från prostitutionen och därmed är staten ”brottsoffer”
    Men det är ju inte detta som prositutionslagen handlar om.


    • Nä, det är en helt annan fråga. Då snackar vi skattebrott, och att det då är den prostituerade som bryter mot lagen – inte sexköparen.

      Rosinha Sambo, en prostituerad kvinna sökte och fick F-skattsedel för några år sedan, och hon anmälde då omedelbart staten för koppleri. Men det går naturligtvis inte att stämma staten. Hopplöst.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: