Fotograferingsförbud – för integritetens skull?

Jag blev för några veckor sedan inbjuden till en debatt om Integritetsskyddskommitténs lagförslag om ökad integritet (SOU 2008:3 – Pdf-dok.). I egenskap av riksdagskandidat för Piratpartiet, samt yrkesaktiv fotograf, ställde jag upp i en debatt på Galleri Kontrast i Stockholm, med Johan Linander från Centerpartiet och Kalle Larsson från Vänsterpartiet som meddebattörer.

Galleri Kontrast är ett fotogalleri som ägs av Pressfotografernas Klubb, och är följaktligen en självklar plats för debatter gällande rätten att fotografera i det offentliga rummet. Passande nog hölls samtidigt en utställning av Moa Karlberg, med bilder hon tagit med en dold kamera genom en spionspegel, på flera olika platser i Sverige. En av frågorna var förstås om dessa bilder skulle vara tillåtna att ta med den nya lagen, så som den är formulerad i förslaget.

”Projektet är en upptäcktsresa över hur nära en fotograf kan komma andra människor med sin kamera, utan att agera olagligt. (…) Eftersom bilderna är tagna på offentliga platser kan jag publicera dem hur jag vill – åtminstone i Sverige, där lagarna är generösa mot journalister och konstnärer. Men i vilka sammanhang känner känner sig individen förolämpad? ”Ser dig se mig” är ett försök att skapa en debatt om lagar och etik som finns inom fotografens roll”.
Moa Karlberg, på sin hemsida

Det är extremt intressant att en sådan diskussion över huvud taget måste komma till stånd. Här hänger ett galleri fullt med fantastiska bilder, och vi måste diskutera huruvida de alls skulle vara tillåtna med en ny lagstiftning. Samtidigt som staten och kapitalet tillåts sätta upp allt fler övervakningskameror i offentlig miljö. Återigen samma misstro mot enskilda medborgare, parat med övertro på myndigheternas ”välvilja”. Sluttande planet, någon?

Förutom lagförslaget skulle även diskuteras grundläggande frågor som potentiellt ställer två intresseområden i konflikt med varandra – den personliga integriteten gentemot rätten att avbilda sin omgivning med kamera. Var går gränsen när man kränker den enskilda individen? Är det rätt eller fel att använda andra människor som objekt för ett konstnärligt syfte? I ett samhälle där i praktiken alla har kameror (något som alltså inte längre är förbehållet proffsfotografer och turister), är det inte integritetskränkande att begränsa rätten att fotografera?

Återigen använder politikerna nyspråk när ännu en lag som inskränker människors rättigheter skall införas, och eftersom Piratpartiet har fått upp begreppet integritet i den politiska dagordningen trasslar politikerna förstås skickligt till det genom att använda begreppet på ett lömskt sätt. Integritet får i detta fall bli beteckning på något som i själva verket är en slags förhandscensur.

Istället för att låta fotografer och bildredaktörer göra urvalet efter att bilderna är tagna, och en eventuell publicering som grund för eventuella tryckfrihetsmål, vill regeringen nu att avgörandet om en bild är laglig eller ej skall kunna bedömas redan vid fotograferingstillfället. Det ska helt enkelt bli förbjudet att ta vissa bilder, och alla som fotograferar måste i och med denna lag (om den införs) nu förvänta sig polisanmälningar för olaga fotografering.

På ytterligare ett område vill regeringen alltså påbjuda självcensur, med lagstiftning som trubbigt instrument. Det räcker inte att medborgarna blir mer försiktiga med vad de skriver till varandra eller säger till varandra över telefon (FRA, Datalagringsdirektivet m.m.). Nu kommer vi att behöva hindra oss själva från att fotografera vår omgivning.

Resultatet blir rent konkret att många bilder som hittills har varit tillåtna att både fotografera och publicera nu blir olagliga. Casper Hedbergs bild av Hagamannen 2006, som blev vald till Årets Bild av Pressfotografernas Klubb, skulle högst sannolikt vara olaglig att ens ha fotograferat med den nya lagstiftningen i kraft.

Integrationskommitténs lagförslag innebär konkret att det kan att bli straffbart att utan samtycke fotografera eller filma personer som befinner sig på platser som ex. bostäder, vårdavdelningar, klassrum, hotellrum, omklädningsrum, anstalter, toaletter, provhytter m.fl. Platser där man kan räkna med att bli lämnad i fred. Och det kan man ju tycka är högst försvarligt, och kanske t.o.m ett bra förslag. Men de problem som det skapar kan bli fler än lagförslaget syftar till att förhindra.

Till att börja med kan man fråga sig hur stora problemen med smygfotografering är egentligen. Det finns redan lokala regler mot fotografering på badhus och andra platser, som därför inte behöver ytterligare lagreglering. Och en inskränkning kan leda till en sluttade plan-effekt, där fotografering i allt ökande grad ses som något hotande och subversivt. Och så skärper man lagen lite till, och lite till, och snart har vi det som i England, och vissa delstater i USA, där det är förbjudet att fotografera poliser under tjänsteutövning.

Det finns en grundläggande misstro mot medborgarna inbakad i denna formidabla lavin av integritetskränkande lagar som ökat i intensitet de senaste 4-5 åren. Folk vet inte sitt eget bästa, och i grunden är människan onda, giriga och illvilliga, tycks våra ”förnuftiga” politiker resonera. Vi kan inte själva avgöra vad som är ett anständigt och omtänksamt beteende, och därför måste våra beteenden på alla områden lagregleras. Och härmed introduceras ännu ett område på vilket individen fråntas ansvaret att själv känna av vad som är O.K. eller inte – fotografering. Frågan vi nu förväntas ställa oss själva vid ett fotograferingstillfälle blir inte längre ”tycker jag att det är schysst att göra så här?”, utan istället ”får jag göra så här för pappa staten?”.

Min främsta invändning mot detta förslag, som jag också både inledde och avslutade debatten med, är att det finns en kraftig övertro på lagstiftning som styrande inslag i människors liv. Folk struntar i dumma lagar, och finns det för många lagar orkar man inte hålla reda på dem. För många ologiska och omotiverade lagar gör att man allmänt tapapr respekten för lagar, vilket potentiellt är ett jätteproblem i en rättsstat. Och slutligen – de som verkligen vill skada andra bryr sig naturligtvis inte ett skit om lagstiftning.

Foton i denna bloggpost: Moa Karlberg, Casper Hedberg, Jennie Rehbinder, Caspian Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Läs mer:
Galleri Kontrast, Fotosidan, Journalisten.se, Pressfotografernas Klubb, pressfotografen Thomas Nilsson,
Jonathan Rieder Lundkvist fotograferade under debatten – se fler bilder på hans blogg!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Förbjudet att fotografera poliser!

Storbritannien går i bräschen för att förverkliga det Orwellianska 1984-samhället, och det med stormsteg. Via Fotosidan hittade jag en artikel i British Journal, där det berättas om en ny lag, som förbjuder fotografering av poliser. Artikeln är från januari, och lagen (Counter-Terrorism Act 2008), började gälla den 16 februari 2009. Det är alltså ingen paranoid skräckvision om framtiden – den är redan här. Specifikt säger lagen (som är en tillämpningslag) att det ska vara förbjudet att ta ”bilder som kan användas av personer som planerar eller utför terroristaktioner” – ”likely to be useful to a person committing or preparing an act of terrorism” – som de kallar det. Den som bryter mot denna lag kan få fängelsestraff i upp till 10 år. Jag frågar mig nyfiket – hur ställer sig brittiska lagstiftare till Google Earth? Man tar sig för pannan…

Detta är naturligtvis en skenmanöver. Att ha med en sådan formulering är att göra lagen till en gummiparagraf, en regel som kan användas lite hur som helst. Även om du själv inte planerar terrordåd, så kanske dina bilder kan användas för att planera ett. Först säger man att det naturligtvis inte gäller turister och hobbyfotografer, men i nästa andetag påpekar man att polisen naturligtvis kan kräva att se dina bilder, samt att du måste legitimera dig och förklara vad du ska använda bilderna till. Och polisen kan helt godtyckligt ta din kamera och spara dina bilder som potentiellt bevismaterial, samt att du hamnar i ett register för misstänkta konspiratörer. Klassiskt orwellianskt ”dubbeltänk” alltså.

Vem som helst med fler än två hjärnceller fattar att en sån här lag inte har ett skit med skydd mot terrorism att göra. Riktiga terrorister (om de över huvud taget finns) kommer naturligtvis att ha den mest oskyldiga uppsynen, de bästa bortförklaringarna och de mest perfekta ID-kortsförfalskningar marknaden kan uppbringa. De går inte att stoppa med drakoniska lagar. Men den här typen av lag är inte till för att stoppa terrorism. Den är till för att ÖKA terrorn – statens terror mot medborgarna. Du ska helt enkelt inte kunna lyfta en kamera utan att riskera att bli haffad av polisen, utfrågad och plundrad på dina bilder. Om du råkar ha privata bilder på samma minneskort – sorry, bara genom att ha en kamera med dig så har du frånsagt dig alla dina mänskliga rättigheter. Givetvis måste man då ha ett krav på ID-kort, att du är skyldig att identifiera dig. Och vägrar du, eller saknar ID-handlingar, kan polisen ta dig till stationen, och låta dig sitta där tills någon kommer för att identifiera dig. Alltså är det enklare att inte ha kameran med sig, att helt enkelt undvika att ta bilder i offentliga miljöer helt och hållet. Självcensur kallas det.

Eftersom en kamera numera uppenbarligen kan klassas som ett viktigt redskap för terrorister i deras planering, borde vi kanske ha samma regler för kameror som för knivar. Kan kameror i praktiken användas som mordvapen, så borde vi kanske helt enkelt förbjuda kameror i offentliga miljöer? Att eventuella terrorister då kommer att använda dolda kameror, eller kameror med starka teleobjektiv, från långt håll, är förstås helt irrelevant, eftersom dessa s.k. anti-terroristlagar egentligen inte alls handlar om att förhindra terrorism. Men det kommer förstås våra folkvalda att slå ifrån sig som ”konspirationsteorier”. Allt är förstås alltid precis vad det synes vara, eller vad våra politiker påstår att det är – och allt som står i kvällspressen är alltid sant, till punkt och pricka.

Knivlagen är för övrigt en osedvanligt korkad lag, eftersom den bara följs av dem som aldrig skulle kunna tänka sig att använda sitt praktiska redskap som ett mordvapen – medan de som faktiskt har kniv som ett redskap för våld och mord naturligtvis inte bryr sig ett skit om en löjlig knivlag. Ännu dummare blir det när man betänker att den absoluta majoriteten av knivmord sker hemma hos folk, mellan anhöriga, som regel med stora mängder alkohol i kroppen. Ska vi förbjuda köksknivar också? Jag är 46 år, har aldrig varit inblandad i något slagsmål (utom möjligen ett par kraftfulla knuffar), har aldrig hotat någon med blankvapen, och är en i grunden enormt fredlig person som hellre snackar mig ur jobbiga situationer, eller undviker dem helt. Jag är i övrigt rätt stor och kraftig, och som gammal skådis vet jag precis hur jag ska se jävligt bister och elak ut, så jag blir helt enkelt aldrig utsatt för våld, eller ens hot om våld. Men jag bär kniv.

Jag har alltid minst en kniv med mig. Vi lever i emballagens tidsålder, med plast och snören kring allt vi köper, och ibland vill man skära en bit bröd, en bit ost, eller pilla en sticka ur foten, eller skruva i en skruv, eller skära av en gren. Kniven är människosläktets äldsta och mest självklara redskap, och om jag går ut uan kniv kan jag ofta känna mig en smula handikappad. I många år hade jag alltid en vacker liten slidkniv i bältet, som ett praktiskt och nödvändigt redskap i alla möjliga situationer. Slidkniven väckte dock med tiden allt mer och mer negativa reaktioner (irrationell rädsla hos laglydiga mesar), så jag gick över till att ha en fällkniv i fickan istället.

I en tidningsartikel från 1979 fanns Gösta Bohman, partiledare för moderaterna 1970-1981, med på bild, i rutig skjorta och slidkniv i bältet. Han blev förvisso hårt kritiserad för detta (löjligt nog), trots att det var på hans landställe, men gjorde det därefter till en gimmick att ständigt bära kniv i bältet, något han även gjorde i officiella sammanhang. Idag skulle han kanske bli arresterad, som en potentiell fara för samhället, och absolut inte insläppt i Riksdagen, eftersom han plötsligt skulle utgöra ett dödligt hot. Dock finns han tydligen avbildad som staty, med kniv och allt, på Möja. Men en staty kan förstås knappast utgöra en fara för allmänheten. Bohman är alltjämt en förebild i detta avseende, ett lysande exempel på civil olydnad på mycket hög nivå.

Var och när gick det så fel? När började oro och skräck bli den främsta politiska drivkraften? När försvann hoppet och visionerna, och ersattes med protektionism. skräckpropaganda och ”trygghetslagar”? Vem skulle Gösta Bohman ha stuckit kniven i – Palme? Knappast. Vi har de senaste decennierna fått lära oss att bli rädda för knivar – ska vi nu bli rädda för kameror också?

Man måste lita på folk. Vi måste lita på varandra. Vi måste utgå från att 99 % av alla medborgare faktiskt är rättskaffens människor, som aldrig skulle komma på tanken att utföra dylika brott. Att förbjuda bärande av kniv, eller för den delen att fotografera i offentliga miljöer, även om det råkar vara poliser med på bild, är en absolut oacceptabel kränkning av personlig integritet, och i förlängningen ett misstänkliggörande av en hel befolkning – vi är alla potentiella brottslingar, och därför ska vi inte ha tillgång till något som kan bli behjälpligt vid brott. Och så måste vi förstås kontrollera och avlyssna hela folket. Hur skulle det gå annars?

Jag måste vara en terrorist – för jag har alltid med mig både kniv och kamera. Och för övrigt – vem har inte med sig kamera i dessa tider, med tanke på alla kameramobiler…? Nästan alla svenska medborgare är alltså potentiella terrorister! Risken med den här typen av idiotiska och godtyckliga tillämpningslagar är att om någon VILL komma åt just mig, så går det naturligtvis väldigt lätt. Jag är fullkomligt skyddslös om en polis skulle få för sig att sätta dit mig. En annan stor fara med denna typ av lagar är att vi medborgare är alldeles för godtrogna. Vi tror att om vi bara sköter oss och är hyggligt laglydiga, har ”rent mjöl i påsen”, så kan inget hända oss. Och så borde det egentligen vara. Men snaran dras åt allt fortare och fortare, och vem som helst, och jag menar verkligen vem som helst, kan drabbas. Du också. Visa mig en enda människa som aldrig någonsin har begått ett endaste litet brott, eller något som kan tolkas som ett brott. Du kommer inte att lyckas.

Det finns inget terroristhot mot Sverige. Det är det första vi måste komma ihåg i den här diskussionen. I Sverige har vi inte haft några terrordåd med dödlig utgång sedan sprängningen av skeppet Amalthea 1908, då 23 skadades och en dog. Men det är alltså mer än 100 år sedan! Sen kan man ju alltid räkna med sprängningen av tyska ambassaden på 1970-talet, men ska man vara jävligt petig så var det på västtyskt territorium, ett dåd riktat mot Västtyskland, inte Sverige. Alltså är det helt absurt att motivera hårdare kontroll av medborgarna för att ”skydda oss mot terrorism”. Kom igen – en hel generation, som jag själv är en del av, har vuxit upp med hotet av det globala kärnvapenkriget, som var högst reellt. Inte blir väl vi skrämda av några muppar med dynamit runt magen? Tagga ner, för fan.

Den nya brittiska lagen innebär förvisso INTE ett totalförbud mot fotografering av poliser. Och det behövs säkerligen en koppling till brott eller brottsförberedelse för att faktiskt resultera i ett fängelsestraff – men det innebär i sin fulla konsekvens att varje polisman har rätt att jävlas med dig, om polisen i fråga anser att du beter dig misstänkt. Med andra ord lämnar den här typen av gummiparagrafer vidöppet för lagliga trakasserier. De flesta poliser kan se skillnad på en fotoentusiast och en skum typ, men det finns alltid rötägg och dumskallar (även inom poliskåren) som gladeligen missbrukar paragrafer och regler för att bekräfta sin egen känsla av maktfullkomlighet. Dessutom får man faktiskt fotografera i offentlig miljö även om man är en skum typ.

En hemsk konsekvens av den här typen av lagstiftning är att makten inte längre går att granskas, att medborgarna görs transparenta, medan makten är totalt skyddad från insyn. Att polisen kan missbruka sin makt, t.ex. misshandla demonstranter eller andra påstått brottsmisstänkta, och sedan fängsla eventuella fotografer som dokumenterat deras övervåld. Och ännu värre än så – den leder till paranoia, självcensur och ännu mer korruption, eftersom de som är korrumperade inte behöver låta sig granskas.

Elaka polisen

I England är det redan verklighet. En frilansfotograf, Jess Hurd, som fotograferade ett bröllop blev plockad av polisen, och förhördes under ca 45 minuter, eftersom polisen ifråga tyckte att fotografen uppträdde mystiskt. En annan brittisk fotograf, Justin Tallis, blev trakasserad av en polisman som bevakade en demonstration. Polismannen försökte beslagta fotografens kamera, och var mycket aggressiv. Men eftersom hela incidenten dokumenterades av en annan fotograf, Marc Vallee, så gav polismannen upp. En amatörfotograf i Cleveland fotograferade båtar, och blev stoppad av polis, som tog hans personuppgifter, frågade om han hade terroristkontakter (”ja, visst har jag det”, skulle han förstås svara om han faktiskt hade det, eller hur?) och varnade honom för att fotografera mer.

Och det sprider sig. Det är inte bara Storbritannien som drabbats av galna polis-sjukan. På Island blev en hel grupp fotografer pepparsprejade av poliser, när de bevakade en demonstration utanför parlamentsbyggnaden i Reykyavik. Att poliser i muslimska diktaturer som Marocko tar din kamera om du fotograferar dem, det förvånar mig inte – men i Europa! Vi borde verkligen, med vår historia av upplysning, yttrandefrihet, fri press och media, samt med erfarenhet av skamfläckar som fascism och nazism, gå starkt till försvar för friheten att skildra verkligheten, och friheten att förmedla denna skildring vidare.

Min förhoppning är att fotograferingsförbud av poliser inte är ännu en av alla dessa idiotiska lagar som också kommer att importeras till Sverige. Thomas ”Stasi” Bodström gillar säkert denna lag, eftersom den är perfekt i linje med all hans politik, så vi ska väl göra vad vi kan för att han aldrig mer blir justitieminister, men vi måste också förvissa oss om att ingen regering någonsin här i Sverige får för sig att ens diskutera ett införande av en sådan bisarr lag – eller för den delen liknande lagar.

Piratpartiet är idag det enda politiska partiet som på allvar arbetar mot denna typ av bindgalna lagar, som alla syftar till att göra oss medborgare till lydiga och totalt kontrollerade undersåtar. Eftersom en stor mängd av dessa lagar skapas och stiftas i EU-parlamentet, vill Piratpartiet arbeta som en medveten motkraft i EU, stoppa orwelliseringen och uppmuntra lagar som skapar förutsättningar för frihet, personlig integritet och eget ansvar.

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Förbjud allt!

I en helt sanslös artikel i Aftonbladet med den helt osannolikt korkade rubriken ”Förbjud fotografering av små barn” (vilket i och för sig obarmhärtigt avslöjar den låga nivån på artikelns innehåll), skriver Dan Benchetrit att han känner sig maktlös. Han staplar sensationsrubriker på varandra och beskriver sin vanmakt och skräck som förälder, varpå han beskriver en situation där han själv utövat egenmäktigt förfarande gentemot en fotograf, utifrån en misstanke om att fotografen är pedofil, och att han ska använda bilderna att runka till. Detta ger honom rysningar.

Livet är det farligaste som finns. Garanterat dödlig utgång. Och artikelförfattaren redovisar sig själv omedvetet ärligt som en extremt skraj person, rädd intill panik, och en sådan person kan tyvärr vara väldigt farlig för såväl sig själv som för omgivningen, något som tydligt visar sig i den beskrivning som artikelförfattaren själv gör av händelseförloppet. Överslagshandling på överslagshandling, utan att en sekund betänka konsekvenserna av sina handlingar. Huvudlöst.

Riktigt skrämmande i sammanhanget är att det på gallupfrågan ”Ska det vara förbjudet att fotografera barn på allmän plats?” är 43 % som svarat ja. Pedofil-masspsykosen har alltså vuxit sig så stark att nästan hälften av de som svarat anser att ett så grovt ingrepp i människors frihet är rätt att göra. Trygghetsnarkomanerna har slagit till – igen!

Om jag hade varit fotografen, den man som enligt artikelförfattaren hade tagit sig den oerhörda friheten att fotografera hans barn, och därtill tilltala barnet (Hu! Folk som pratar med barn – det måste vara ett pervo!), så hade jag säkerligen reagerat minst lika aggressivt om jag hade blivit bemött på det sätt som artikelförfattaren bemötte fotografen. Jag hade högst sannolikt inte svarat ”Det ska du skita i”, eller ”fuck you” utan snarare något mer belevat, men andemeningen hade definitivt varit densamma.

”Det utbryter handgemäng” skriver artikelförfattaren skenbart neutralt, men vad som faktiskt hände var att artikelförfattaren själv inledde detta handgemäng, och då tycks det än mer obegripligt och förvridet att artikelförfattaren tror att polisen ska stödja honom när de dyker upp och stoppar handgemänget. Vidare erkänner artikelförfattaren egenmäktigt förfarande, i det att han tar fotografens kamera och tittar på bilderna. Polisen ber att få titta i kameran, men fotografen vägrar, vilket är fullkomligt förståeligt. Det skulle jag också vägra i en liknande situation.

Som slutgiltig ironi blir artikelförfattaren sedan förbluffad över att han blir delgiven misstanke om misshandel. Och sen skriver han en artikel om hela förloppet, i hopp om att vinna sympati. Ursäkta om jag uttrycker mig en smula grovt och nedlåtande – men vilken dumskalle! Och dumt, Aftonbladet, för att ni bidrar till detta fördummande av media, samt att ni dessutom offentligt förnedrar herr Benchetrit genom att publicera hans huvudlösa, paranoida babbel.

För det första – artikelförfattaren har ingen aning om vad fotografen har för avsikter när han fotograferar. Och det kan han heller inte styra. Om detta gör att artikelförfattaren känner sig maktlös, så får han ta det på eget ansvar, och inte projicera det på någon annan.

För det andra – även om det skulle vara så att någon fotograferar dina eller mina barn för att ha bilderna att runka till, så är det inte heller något som faktiskt drabbar någon. Att någon sitter hemma och runkar – vari ligger det hemska i det? Vem drabbas? Vem som helst kan ju faktiskt runka till bilder ur vilken dagstidning som helst, och det är inte heller något brott. För det är ingen som blir kränkt, inga faktiska övergrepp sker – det finns inga brottsoffer. Den enda kränkning som sker tillfogar vi oss själva, med våra egna sjuka fantasier i våra egna hjärnor – som vi sedan projicerar på ”snuskgubbarna”. Men vem är det egentligen som är en snuskgubbe?

Detta kanske är en ovanligt radikal idé i det nutida masspsykotiska diskussionsklimatet, men det går faktiskt inte att hindra någon från att tänka sexuella tankar. Det finns ännu inte ”tankebrott” i vårt samhälle, och det ska vi vara oerhört glada för. Att man sedan kan tycka att det är obehagligt att vissa personer kanske kontemplerar sådant som är osmakligt och skrämmande för mig, det får jag leva med. Punkt.

För det tredje har artikelförfattaren tydligt redovisat en i det närmaste mytologisk övertro på lagar och regler. Den som vill plåta kommer att göra det ändå, oavsett regler. Det finns teleobjektiv. Man kan införa hur många lagar och regler som helst, och det enda som kommer att ske är att fler blir brottslingar. Och till slut är vi brottslingar allihop, och så får vi sätta ett galler runt hela Sverige, låsa och slänga bort nyckeln.

Somliga verkar vilja ha en tankediktatur, med lagar mot ”tankebrott”. Om jag tänker sexuellt om dina barn så ska jag sättas i fängelse. Men hallå! Ska alla som har haft intensiva fantasier om att slå ner någon, eller mörda någon, straffas för det också? Det blir ju helt absurt! Vi kan betrakta oss alla som ondskefulla brottslingar, dömda enligt tankeförbudslagen.

Men det ÄR skillnad på tanke och handling. Och det finns en vits med att det är handlingar som döms, inte tankar. Själva definitionen på mänsklig civilisation är att vi kan motstå våra impulser. Bara för att jag vill slå någon som irriterar mig, eller bita strupen av min motståndare, eller knulla min 14-årige granne, så betyder inte det att jag faktiskt gör det. Då borde jag väl snarare belönas för att jag lyckats motstå mina impulser, inte straffas för dem?

Om man likställer tankar och handlingar skapar man ett totalt kaos, som helt enkelt inte fungerar. Verklig moral bygger inte på att man tänker ”rätt”, men att man handlar rätt, oavsett vilken tankeprocess som har föregått beslutet.

Så jag säger bara – slappna av, släpp kontrollbehovet över andra människors tankar (snacka om omöjlig ambition!), lita lite mer på folk (alla främlingar är inte farliga – de flesta är faktiskt inte farliga), men ta hand om dina barn, krama varandra, möt varandra, kommunicera istället för att kapitulera inför dina rädslor.

Vi går mot ett allt kallare och hårdare samhälle om all närhet och beröring, eller t.o.m. distansierad uppskattning, automatiskt skall misstänkas som otillbörlig. Till slut vågar ingen beröra någon, knappt ens titta. Och isoleringen blir allt värre. Och denna isolering kommer i sin tur att tvinga fram sjukliga behov av tvångsmässig, ofrivillig beröring, just på grund av skambeläggande och brist.

Mer kramar, pussar och hångel åt folket!

Andra som har skrivit om samma ämne:
Polymeriska tankar, Tuneld, Mad World, Attila, Peter Soilander, Jomari, Anna Svensson, Opassande, Gustaf Gellerbrant, Alltid varför, Rulle & Rubbe, Anne Björnström, Tre Amigos, mkv, Högerkonspiration, Sleepless-bot, Terese, Septemberhäxan, Stackars Sverige!, Wake up!! – Time to DIE!, WitchBitch, Fade to Ghey, Mellan Eld och Vatten, Ciruxia, Besökaren 2.0