Archive for the ‘Hinduism’ category

Statsvandalism av en helig vallfartsort – Vrindavan i farozonen

20/01, 2010
Kusum Sarovara, en fridfull plats i närheten av Radha-Kunda, en av oräkneliga platser i Vrindavan med omnejd där Krishna sägs ha lekt.

Kusum Sarovara, en fridfull plats i närheten av Radha-Kunda, en av oräkneliga platser i Vrindavan med omnejd där Krishna sägs ha lekt.

Du som ofta läser min blogg har säkerligen inte kunnat undgå att märka att jag har ett visst intresse för angelägenheter som rör Indien. Jag har rest en del i Indien genom åren, och har en alldeles speciell dragning till detta märkliga, magiska, omtumlande, skitjobbiga, fascinerande och alldeles, alldeles unika land, inte minst dess religioner och all denna fantastiska kulturella mångfald som bejakas just där.

Min favoritplats i Indien är en liten stad som heter Vrindavan. Den ligger ca 20 mil söder om New Delhi, och är den viktigaste vallfartsorten för Krishna-hängivna i Indien. Första gången jag kom dit var 1990, och senast jag var där var för tre år sedan. Det har hänt oerhört mycket med Vrindavan genom åren, på gott och ont. Mycket av fattigdomen har försvunnit, och välståndet har ökat. Samtidigt har också exploateringen ökat.

Radha-Shyamasundar, två av gudabilderna i ett av alla de tusentals tempel som finns i Vrindavan

Radha-Shyamasundar, två av gudabilderna i ett av alla de tusentals tempel som finns i Vrindavan

På 1970-talet etablerade sig ISKCON (Krishnarörelsen) här, vilket innebar att det plötsligt blev ett inflöde av västerlänningar, och därmed västerlänningars pengar. Det har därtill på senare år blivit hippt bland rikare indier (Delhi-bor) att ha ett hus i Vrindavan, vilket har gjort att ekonomin blomstrar ännu mer, och att Vrindavan expanderar. Tyvärr verkar myndigheterna helt ha glömt bort såna där små petitesser som sophantering och avlopp, och det är ju inte så lyckat. Särskilt inte med tanke på att nedskräpningen har ökat katastrofalt, av flera anledningar.

Kesi Ghat, en av de vackraste platserna i Vrindavan

Kesi Ghat, en av de vackraste platserna i Vrindavan

När jag första gången besökte Indien för 20 år sedan använde man till exempel inte plastpåsar i butikerna. Indierna är absoluta världsmästare på återvinning – som påsar använde man konstfärdigt ihopvikta papperspåsar gjorda av gamla tidningar. Allt användes alltså till yttersta bristningsgränsen. Och papper är återvinningsbart, t.o.m. ätbart – åtminstone för getter. Numera har man gått över till tunna plastpåsar, ett uselt substitut som tyvärr hamnar i allehanda sophögar, floder och djurmagar. Inte så lyckat. All utveckling är alltså inte av godo.

Gjutform för vägbro -mitt ute i floden Yamuna, vid Vrindavans vackra strandlinje

Gjutform för vägbro -mitt ute i floden Yamuna, vid Vrindavans vackra strandlinje

Nu står dock Vrindavan inför ett miljöhot som förmodligen är det värsta någonsin, lokalt i just Vrindavan. Guvernören i delstaten Uttar Pradesh har bestämt att det ska byggas en motorväg runt halva Vrindavan, som en bro rätt genom floden Yamuna, som också tar en rejäl sväng runt staden. Förfulningen av Vrindavan blir därmed obegripligt monumental, i det att den utsökt vackra strandlinjen totalt ramponeras av denna uppbyggda väg, och detta måste bara stoppas. Ingen i Vrindavan vill ha denna märkliga motorväg. Bara några korrumperade politiker och affärsmän i New Delhi. Och så är vi där igen, med ”staten och kapitalet”.

Bygget är redan igång, så det är bråttom att få stopp på vansinnet.

Bygget är redan igång, så det är bråttom att få stopp på vansinnet.

Bygget är redan påbörjat, så det är bråttom. Det finns flera grupper i Vrindavan som kämpar mot detta vansinnesbeslut, och det finns namnlistor att skriva under på nätet, Facebook-grupper, bloggar och mycket mer. Engagemanget är stort, och alla kan göra något, om än aldrig så litet. Som så ofta, när det gäller enskilda ”små” frågor, så har de betydelse även i ett större perspektiv, eftersom de på fler sätt än ett blir prejudicerande. Kan vi stoppa detta, så kan det bli en uppmuntran för andra som hamnar i liknande situation. Får vi några tusen påskrifter från Sverige också, så kan det alltid göra något. Ingen kan göra allting, men alla kan göra något, om än aldrig så litet.

Så här ser det ut nu, och har sett ut i hundratals år.

Så här ser det ut nu, och har sett ut i hundratals år.

Och så här vill giriga affärsmän och politiker att det ska se ut (redigerad bild)

Och så här vill giriga affärsmän och politiker att det ska se ut (redigerad bild)

Vrindavan är en helig plats, en vallfartsort för dem som praktiserar Krishna-bhakti, på samma sätt som Varanasi är det för mayavaditer och vedantister. Grannstaden Mathura beskrivs i legenderna som Krishnas födelseplats, och Vrindavan den plats där Krishna växte upp som barn. Otaliga är de oerhört populära historierna om Krishna, och en stor mängd av dem utspelar sig just i Vraja-bhumi (Vrindavans skogar). Vrindavan med omnejd är centrum för många av Indiens populäraste högtider, som t.ex. Holi.

Krishnas födelseplats, i grannstaden Mathura - givetvis överbyggd med en moské...

Krishnas födelseplats, i grannstaden Mathura - givetvis överbyggd med en moské...

Därför blir det en alldeles oerhörd kränkning att bygga denna fruktansvärda motorvägsrundfart. Man förstör medvetet en av de verkligt vackra platserna i Indien, för ren kortsiktig vinnings skull. En plats som räknats som en av de viktigaste vallfartsorterna för hinduer i många sekler. Det finns reseberättelser bevarade från 1500-talet och framåt, av personer som vallfärdat till de heliga platserna. Alla hinduer i Indien känner mycket väl till Vrindavan, och många har varit där – som pilgrimmer.

Kulturkrock på helig mark

Kulturkrock på helig mark

Jag kan inte heller låta bli att fundera i banorna att detta är ännu en i raden av medvetna kränkningar av just hinduisk kultur – något som paradoxalt nog är väldigt populärt i Indien. De största tidningarna ägs av kristna och muslimer, regeringen består till stor del av kristna och muslimer, och hinduerna, som är i majoritet rent befolkningsmässigt, har oproportionerligt låg representation bland de som har verklig makt. Det ligger därtill i kristnas och muslimers intresse att trasha andra religioner, för att deras egen ska ”vinna”. Det hör till vardagen att dissa hinduism. Det ser alltså mycket illa ut, på fler sätt än ett.

En av alla protestmanifestationer som gjorts i Vrindavan, mot bygget av vägbron runt Kesi Ghat

En av alla protestmanifestationer som gjorts i Vrindavan, mot bygget av vägbron runt Kesi Ghat

Vi är många som är oroade över detta, och jag ber dig bara om en endaste liten sak – skriv under namninsamlingen. Pleeeeease! Du kanske inte tror att ett namn på en lista har någon betydelse, men det har det. Många är de politiska sammanhang där en stor mängd namnunderskrifter faktiskt har vänt en utveckling. Namnunderskrifter visar på en opinion, något som de flesta populistiska politiker är oerhört känsliga för.

tunn linje

Att skriva på en protestlista är det minsta man kan göra, så det har jag förstås gjort, och det tycker jag att du också ska göra. Och så bloggar jag om det, och nätverkar med andra som kämpar för Vrindavans bevarande som den vackra stad det är. På Petition Online finns ett brev till Indiens president, med rubriken ”Stop the construction of an unnecessary bridge in Vrindavan” och på denna sida kan man också bli en av undertecknarna av detta brev. Det vore verkligen väldigt tråkigt om Vrindavans vackra lilla stad skulle behöva förstöras av en ohyggligt ful bro som passerar den vackra stadsprofilen, bara för att några rika Delhi-politiker ser det som ett bra projekt. Skriv under och protestera!

tunn linje

Läs mer här:
Daily Times India, Harmonist, Thaindian News, Thaindian News igen, Headlines India, Vedic Views on World News

Andra som skriver om denna statsvandalism:
Jagat World Heritage, Campaign to stop the construction of an unnecessary bridge in Vrindavan

Mer om Vrindavan:
Mathura Vrindavan, Om Vrindavan på Wikipedia, Friends of Vrindavan, Sri Vrindavan Dham, Vrindavan A Divine Place Of Nature

Facebook-grupper:
Save Yamuna to save Vrindavan!, Stop the Yamuna Bridge!

Dekorrand

Bröllop vid Ale Stenar – och andakt i Pride Park

2/08, 2009

micke&anna_dsc9333

1997 höll jag för första gången ett nordiskt-hedniskt bröllop, och sedan dess har det blivit 18 bröllop, 5-6 begravningar, ett par namngivningar av bebisar samt ett oräkneligt antal blot och andra ceremonier. Och fler blir det. Jag har hållit två bröllop hittills i sommar, och ska hålla ytterligare ett om ett par veckor, på den oerhört kraftfulla och vackra gamla kultplatsen Rösaring, i Upplands-Bro. Jag har en viss förkärlek för gamla heliga platser, men är samtidigt helt öppen för att skapa nya. Vissa gamla platser är dock så kraftfulla att de överträffar allt annat. Ale Stenar är en sådan plats.

alestenar_2

I torsdags höll jag ett ståtligt bröllop vid Ale stenar, utan tvekan en av världens vackraste fornlämningar. Micke och Anna ville gifta sig där, mitt i den enorma skeppssättningen, och hade ordnat tillstånd från både markägare och Riksantikvarieämbetet, såpass att de även hade satt upp medeltida paviljonger för att hålla själva festen direkt i anslutning till ceremoniplatsen.

micke&anna_dsc9286

Tjusigt klädda, och stormande lyckliga, vandrade brudparet upp genom blåsten (ja, det blåser fan alltid vid Ale stenar…) till ceremoniplatsen.

micke&anna_dsc9307

Bröllopsgästerna samlas i cirkel runt mig och brudparet, mitt i den storslagna skeppssättningen.

micke&anna_dsc9254

Musik måste man ha på ett bröllop, och denna högtid ackompanjerades stämningsfullt och vackert av min gamle vän Stefan Kayat med sin säckpipa.

micke&anna_dsc9347

Och självklart skall det kyssas på ett bröllop – ordentligt!

micke&anna_dsc9335

Min fascination för ceremonier kom redan på början av 1980-talet, då främst av rent estetiska skäl, tjusningen i det dramatiska och vackra i en ceremoni. Med tiden har min dragning till det ceremoniella mer och mer fokuserat på det interpersonella, det känslomässiga, det som händer inom och mellan människor under en ceremoni. Detta förminskar naturligtvis inte betydelsen av estetiken, eftersom den yttre formen har oerhört stor betydelse för den inre upplevelsen. Å ena sidan rent estetiska detaljer, miljö, kläder, ceremoniella föremål etc., men å andra sidan det rent dramaturgiska inslaget – i vilken ordning olika moment utföres, vad som sägs och hur.

Vi människor är ceremoniella djur. Sedan urminnes tider har vi hållit ceremonier för sådant vi vill högtidlighålla, och allehanda ritualer för att skapa fokus kring livets väsentligheter. Det är alltså en central mänsklig aktivitet. Och jag vill noga framhålla att ceremonier inte är ett rsultat av religion – snarare tvärtom. Religioner kan växa fram ur ett ceremoniellt konsensus. Men ceremonierna är för alla, oavsett om man tror på gudar eller ej. Ceremonier är för vår personliga självreflektion, och för de större sammanhangen. Ceremonier fyller framför allt ett psykologiskt och emotionellt behov av bekräftelse – inom och utom oss själva.

Mina hedniska bröllop svarar på ett behov från många människor att ha ett vackert och stämningsfullt bröllop som inte har kristna förtecken, som inte sker i en kyrka, utan snarare ute i naturen. Hittills har alla mina vigselceremonier varit ute i naturen – i en skogsbacke, i Hagaparken, på gamla kultplatser, på en sommaräng – varhelst brudparet har velat ställa till bröllop. Inspirationen till utformningen kommer från många olika håll. Det finns inga bevarade vittnesmål från gamla nordiska, förkristna bröllop, så jag har fått hitta på det mesta själv, med inspiration från såväl shamanistiska traditioner som hinduiska bröllop, allt inbakat i en nordisk dräkt. Man måste alltså inte vara en ”bekännande hedning” för att få ett sådant bröllop. Det kan räcka med att man som sagt vill ha en vacker ceremoni, i nordisk ton, på en vacker plats, med kärleken i fokus.

tunn linje

regnbagsflagga

Som en liten kuriosainformation för dagen, i samband med detta med ceremonier, myter och kultur, vill jag gärna nämna att jag i egenskap av representant för Sveriges Asatrosamfund ska hålla en hednisk andakt i Pride park i Stockholm idag söndag, den sista dagen på Pride-festivalen. Det kommer att ske i ett tält som är avsett för detta ändamål, kl. 16.00 söndag den 2 augusti. Om du ändå är i Stockholm, har en dog tag, eller är så intresserad att du kan tänka dig att betala inträde för att få vara med på ett och annat skoj, inklusive min andakt, så är du förstås varmt välkommen att delta, och lyssna på vad jag har att berätta.

Välkommen!

tunn linje

Läs mer om mina ceremonier på min nordisk-hedniska hemsida Grimners Runor!

Dekorrand

Holi – Indiens färgstarkaste högtid!

2/03, 2009

vrindavangata

Årets färgstarkaste högtid i Indien börjar på lördag den 7:e mars, och har sin slutliga höjdpunkt på onsdag den 11 mars. Och inte bara i Indien, förstås, men över hela världen, överallt där det finns indier, företrädesvis hinduer, förstås. Holi är en karnevalsliknande fest som pågår i flera dagar, med en på sina ställen helt galet lössläppt och vilt avslut. Rent tekniskt går det ut på man smetar färgpulver och sprutar färgat vatten i allehanda starka färger på varandra. I mindre sammanhang kan det gå riktigt städat till, med vänliga, smekande klappar på kinderna och i pannan, med glada färger. Och på andra håll utspelar sig veritabla färgkrig med pulverbomber och vattenhinkar. Och överallt kan man köpa påsar, eller t.o.m. säckar med färg.

fargsackar

Holi är en av de allra äldsta festligheterna i Indien, och det finns förstås en mängd olika legender och historier om dess ursprung. Den vanligaste förklaringen är att det helt enkelt har sitt ursprung i Krishnas och Radhas lekar i Vrajabhumi (skogarna runt Vrindavan), för tusentals år sedan, då guden Krishna inkarnerade på jorden för att leka och ha skoj med oss människor.

Denna lekfullhet kan man fortfarande känna om man besöker Krishna-kulturens centrum i Indien, Vrindavan – ca 20 mil söder om New Delhi, på väg till Agra. Vrindavan är en liten by som de senaste åren har vuxit sig rätt stor. På 1970-talet satte Krishnarörelsen upp ett centrum där, vilket förstås lockade dit en massa västerlänningar med mycket pengar. Och på senare år har det blivit mycket populärt för rikare Delhi-bor att köpa mark och bygga semestervillor där, längs med floden Yamuna.

Radha-Krishna

Enligt legenderna i skrifter som Bhagavat-Purana och Mahabharata tillbringade Krishna sin barndom i Vrindavan, och väckte kärleken hos alla de vackra vallflickorna, och då framför allt den undersköna Radharani, som har en alldeles speciell plats i Krishnas hjärta. Än idag är Radha och Krishna de allenarådande populäraste gudarna i Vrindavan med omnejd, och till och med rickshaförarna ropar ”Radhe, Radhe!” när de vill påkalla uppmärksamheten för att komma fram i trafiken.

Första gången jag mötte fenomenet Holi var 1991, då jag reste till Indien med min dåvarande hustru Lena. Plötsligt, sittande i en liten motorricksha, på väg in i – Vrindavan, förstås – sprutar någon färgat vatten in i rickshan. Vi blir alldels uppbragda, och fattar ingenting. Rickshaföraren vänder sig om och ropar ”Holi, holi!”, och vi fattar fortfarande ingenting. Sen när vi kom fram fick vi förstås veta vad Holi var för något underligt…

Så när jag reste till Indien för fjärde gången, tillsammans med Caspian, min då 15-årige son, i februari 2007, så var vi väl förberedda. Vi var inbjudna att bo hos Balendu Goswami, en god vän till oss och hans familj i Vrindavan, och tillsammans med dem skulle vi i själva verket besöka själva festivalens absoluta mittpunkt och begynnelseort – Varshana, några mil från Vrindavan. Enligt legenden var det här Radharani och hennes familj bodde. Uppe på en höjd finns här ett stort tempel där hela holifirandet börjar, ett par dagar före hela övriga Indien. Och det gör det med besked. Det gäller även i år, och i Varshana börjar alltså Holi redan nu på torsdag den 5 mars.

varsana

varsana_temple

När man kommer till Varshana är det folk överallt, karavaner med glada människor som alla är på väg upp till templet. Överallt kan man köpa påsar med färgpulver, och även billiga solglasögon. Solglasögon och bomullssjalar runt huvudet är standardutrustning, för att inte få alltför mycket färg i ögon och mun. Själv köpte jag inget färgpulver – jag hade istället våghalsigt nog utrustat mig med en kamera, för att föreviga festivalens början. Våghalsigt eftersom kameran skulle kunna ta skada av färgpulver, och framför allt om jag skulle bli dränkt i färgat vatten – men jag lyckades faktiskt hålla kameran nästan helt fri från färg.

Färgkriget i Varshana är helt osannolikt galet. Två gäng springer runt på taket och för ett veritabelt krig, jagar vararandra med färghinkar. Nere i det stora tempelrummet plaskar man runt i ankelhögt med färgat vatten, eller snarare färggegga, och det är svårt att undvika att bli fullkomligt bombad med färg. Trots detta lyckas jag hitta små prång där jag står hyggligt skyddad, och drar kameran ur väskan, som en revolver ur sitt hölster, skjuter några bilder, och trycker snabbt ner kameran igen, i skydd från färgstänk. Crazy.

varsana_in_temple_1

varsana_in_temple_2

varsana_in_temple_3

varsana_in_temple_4

varsana_in_temple_5

varsana_in_temple_61

varsana_3boys

varsana_callecaspian

Några dagar senare är det sista dagen för Holi, och då blir det om möjligt ännu galnare. På hustaken här och där i Vrindavan står folk med slangpumpar och stora tunnor fulla med färgat vatten, och sprutar vilt på alla som passerar. Det är ingen idé att byta kläder under dessa dagar, så vi fortsätter att bära våra fläckiga kläder hela veckan. Och allra sista dagen höll vi oss hemmavid. Säkrast så. Trodde vi.

Till sista festivaldagen hade Swamiji och hans bröder nämligen förberett en privat holi-fest i deras ashram, med ett trettiotal vänner – indier, tyska yogastudenter och så vi, Caspian och jag. Och det blev som sagt om möjligt i flera avseenden vildare än Varshana. Att över huvud taget klara sig undan med en enda liten färgfri fläck var knappast möjligt.

holivrindavan_1

holivrindavan_2

holivrindavan_3

holivrindavan_4

holivrindavan_51

holivrindavan_6

holivrindavan_7

holivrindavan_8

holivrindavan_9

holivrindavan_10

holivrindavan_11

holivrindavan_12

holivrindavan_13

holivrindavan_caspian

En lycklig gosse – Caspian och jag hade det verkligen roligt i Indien, och detta var en av höjdpunkterna. Mycket färg blev det. Och som det inte var nog med sprutandet, så tyckte Swamiji att vi skulle rulla över varandra allihop också…

holivrindavan_14

holivrindavan_15

Ja, så kan det gå om man besöker goda vänner i Indien. Holi ger verkligen begreppet ”färgad befolkning” en helt ny innebörd. Och det är något visst med färgglada festivaler, med god mat, godis, musik och mycket glädje. Det är liksom sådant som gör livet mycket roligare, mer värt att leva.

Resten av resan blev betydligt lugnare. Hrishikesh, Agra, Delhi. De två senare är inga lugna platser, precis, men jämfört med det galna festandet i Vrindavan är vadsomhelst rätt lugnt…

tunn linje

Vi får se vad som händer i år. Förra året blev jag inbjuden till en stor Holi-fest med hinduer från hela Europa, och det blev väldigt trevligt. Eftersom jag har varken råd eller tid att åka till Indien i år hoppas jag förstås att det blir något kul holifirande här i Stockholm nånstans. Jag får väl rycka lite i mina kontakter med Stockholms hinduer, antar jag… 🙂

tunn linje

Läs mycket mer om Holi på Wikipedia, och se mer bilder på Wikimedia Commons

Samtliga foton: Carl Johan Rehbinder
(förutom den som Calle själv är med på, förstås)

Dekorrand

Finns Gud?

28/02, 2009

flyingspaghettimonster

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

tunn linje

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

gaia

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

tunn linje

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

jenniemeditation

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Vårblot 2008

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

alexgrey_mind

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

matrix

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

brahmavishnushiva1

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

unifiedfield

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

radha_krishna

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

universe_net

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

bevapnadenunnor

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

islamdemonstrators

tunn linje

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

tunn linje

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

theologue

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

frimarke

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

Nordisk tantra - fröblot

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Dekorrand

Namas te – Guden i mig ser Gudinnan i dig

8/02, 2009

jennie_gudinna1

Det finns en hälsningsfras i Indien – ja, det finns förstås tusen och åter tusen olika hälsningsfraser i Indien – men det finns en som jag håller som alldeles särskilt vacker. Den är enkel – Namas te. Denna hälsningsfras har sitt ursprung i ett tantriskt tänkande, och betyder ungefär ”det gudomliga i mig ser och vördar det gudomliga i dig”. Själva innebörden i, och meningen med en sådan hälsningsfras, är att alltid bemöta varje individ med fullkomlig respekt och vördnad. Det tycker jag är oerhört vackert.

Naturligtvis får man räkna med en förflackning av språket, även i Indien. Alla som hälsar med frasen Namas Te tänker kanske inte på innebörden, utan ser det bara som ett ”goddag” eller ”tjena mors” som vilket annat som helst. Hur många tänker t.ex. på att den gamla fina hälsningsfrasen ”jag är eder ödmjuke tjänare” har förkortats till bara ”tjenare”, och sen till ”tjena”, och slutligen till ”tja”? Med andra ord, det är inte alldeles säkert att alla som använder sig av hälsningsfrasen ”namas te” faktiskt kontemplerar den djupare meningen i den.

Men om man nu gör det, så öppnar sig helt nya perspektiv.

lotusflower

Rent psykologiskt så kan effekten av att se sina medmänniskor – och sig själv – som gudomliga, bli en ökad vördnad och respekt, en fördjupad uppskattning och lyhördhet för de fina nyanserna, en större kärlek, tolerans och acceptans inför sin omgivning. Och verkligt stora effekter kan man förstås se direkt i intimare relationer, mellan älskande. Där kommer det tantriska in med full kraft.

Tantra erbjuder en ceremoniell syn på sex, på så sätt att vi genom att dyrka varandra som Gud och Gudinna, kommer mycket närmare varandra. I den tantriska kärleksritualen skapar vi en innerlig bubbla vari gränserna mellan oss suddas ut, och vi blir fullkomligt nakna inför varandra, fysiskt, emotionellt, intellektuellt och själsligt.

Tantra handlar om att se att allt hänger samman, i livets väv (som Urdaväven i nordisk mytologi) – att allt är kopplat till allting annat. En väg bortom dualiteter, bortom gott och ont, bortom fel och rätt, bortom dömande. Tantra innehåller också en mängd tekniker och attityder man kan använda sig av för att skapa harmoni mellan kropp och själ, mellan individ och helhet.

Ett centralt mål i tantra är just själarnas sammansmältande, mellan manligt och kvinnligt, Shiva-shakti, Purusa-shakti, både inom varje individ och mellan individen och helheten – särskilt effektivt fungerar detta i kärleksakten. Då blir vi Shiva & Shakti förkroppsligade, Guden & Gudinnan. Viktigt är att inte fastna i hjärnan, i intellektet, i dömandet och analyserandet. Tanken är att vi ska uppleva, fullt ut, med hela kroppen, hela vår ande, hela vårt väsen.

tantra_i_skogen

Som nordiska hedningar säger min hustru och jag gärna ”Frej i mig ser Freja i dig”, och ”Freja i mig ser Frej i dig” – det är naturligtvis fullkomligt egalt, och man kan förstås välja de attribut som man själv känner sig bekväm med. Det Gudomliga i mig ser det Gudomliga i dig, Shiva i mig ser Shakti i dig, Kärleken i mig ser Kärleken i dig, det fantastiska i mig ser det fantastiska i dig, sexguden i mig ser sexgudinnan i dig, och så vidare. Det finns inget fel eller rätt här, annat än hjärtats klara budskap.

Du behöver alltså inte ens tro på Gud, oavsett vad du nu har för en gudsbild som du tror på eller inte. Det handlar inte om det. Tantra är inte en religion, på så sätt att man följer dogmer och dyrkar en gudom utanför sig själv. De aspekterna finns för dem som så önskar, men lika väl som man kan dyrka en gud i form av en trägubbe eller en stenfigur på ett altare, kan man naturligtvis dyrka det gudomliga i världen genom sin partner.

”Buddhatvam yosityoni samasritam”
”Upplysningen finns i kvinnans sköte”

Och det gör jag. Jag dyrkar min hustru. Hon är min gudinna. Bokstavligen, inte metaforiskt. Denna dyrkan är inte ett självändamål. Det finns beskrivningar i såväl tibetansk, buddhistisk tantra som indisk, hinduisk tantra, hur mannen och kvinnan kan uppnå fullkomig extas och lycksalighet, och andlig fullkomning, genom att förhålla sig på detta sätt. I tantra beskrivs hur mannen dyrkar kvinnan som gudinna, och särskilt hennes kön, som ursprunget till allt liv, och hur kvinnan dyrkar mannen som en gud, med hans lem som den livgivande gnistan, fröet till livet i hennes sköte.

Yab yum

Hängivenhet är vägen till framgång, vilket område du än riktar in dig på. Så också kärleken. Om du kan ge dig hän till 100 %, så är också framgångspotentialen mycket hög. Om du å andra sidan inte ger dig hän, utan bara ger en del av dig själv, och håller dig själv tillbaka, så är din framgångspotential garanterat 0 %. Ingen extas där. Att vara hängiven är att vara 100 % närvarande, och bejaka varje ögonblick, varje möte, varje känsla. Om du ser det gudomliga i dig själv, så kan du också se ditt eget värde, att du faktiskt är en ovärderlig kärleksgåva. Om du har detta med dig i din självbild, kommer också omgivningen att uppfatta dig just så.

Mannen ser kvinnan som gudinna
Kvinnan ser mannen som gud
I förenandet av diamantstav och lotusblomma
Ger de sig i gåva till varandra
Det finns ingen annan dyrkan än denna

–– Candamaharosana-tantra

Jag kan intyga att det fungerar. Jag har i hela mitt liv varit en andlig sökare, och gått in med hull och hår i mer än en andlig tradition, och även låtit mig inspireras av fler än så, och inget har givit mig så oerhört mycket som den tantriska vägen, tillsammans med min kära hustru Jennie. Att praktisera tantriska andningstekniker, gemensamma chakrameditationer, energiflöden och totalt fokus, har gjort att vår relation är långt bortom allt jag någonsin upplevt i mitt liv, i form av flödande kärlek, extas och glädje. Min översvallande känsla av total samklang med min kvinna, och därigenom med alltet, världen, universum, allt levande, Guden/Gudinnan/den stora anden, är större än någonsin. Jag är kort sagt en mycket lyckligare människa än jag någonsin tidigare varit.

Namas te…!

Om du tycker att tantra låter spännande och intressant, så tycker jag att du till att börja med ska läsa en annan artikel här på bloggen: Tantra – en livsstil. Och skapar det mersmak, så tycker jag förstås att du ska ta en titt på våra kurser. Vi håller regelbundet flera olika kurser, för både singlar och par, för närvarande i Stockholm, Norrköping och Bordeaux.

Dekorrand

Holi med 130 hinduer i Vällingby

25/03, 2008

Happy Holi!

Under påskhelgen 2008 firades Holi, en stor hinduisk festlighet i en skola i Vällingby, organiserat av Hindu Swayamsevak Sangh Sweden. Holi är en av alla de stora festliga och färgstarka högtider som firas i Indien under året, och den mest påtagliga effekten av just denna högtid är kastande av färgpulver, samt sprutande av färgat vatten. Om man upplever detta på plats i Indien (som jag gjort vid ett par tillfällen, senast för ett år sedan i februari 2007), så kan det gå rätt så vilt till, och man får räkna med att inte ha en enda ofärgad fläck kvar någonstans.

Så vilt gick det emellertid inte till i Vällingby. Där hade samlats ca 130 hinduer från flera europeiska länder, för att ha ett hinduiskt kulturläger under hela påskhelgen, som nu turligt nog råkade inträffa samtidigt som Holi. Det var väldigt många unga, och det kändes verkligen att detta var en helt organisk samvaro mellan personer av alla generationer och åldrar, och alla hade gott om utrymme att komma till uttryck.

En alldeles särskilt rolig sak med denna festival i Vällingby (i alla fall för mig) var att jag blev inbjuden att tala om nordisk sed, samt de paralleller som finns med vår urgamla förkristna tradition och hinduism. Eftersom jag även blev ombedd att berätta om våra gamla gudar, så tog jag med mig fyra gudabilder för att göra ett litet improviserat altare på plats – Odin, Tor, Frej & Freja.

Calle håller föredrag på Holi 2008

Nu undrar kanske du som läser – varför i hela fridens namn vill dessa samlade hinduer höra på ett föredrag av en svensk hedning? Nå, det är nu inte så konstigt som det kanske verkar vid första anblicken. Till att börja med är hinduismen av hävd en inklusivistisk tradition, som är öppen för variation och mångfald. till skillnad från de mer rigida och hatbaserade traditionerna kristendom och islam. Dessutom har jag en personlig historia med engagemang i olika hinduiska sammanhang, och därmed en hel del kontakt med hinduer. Men det starkaste bandet finns genom mitt engagemang i nordisk sed, faktiskt, och då som deltagare i multi-kulturella evenemang.

För två år sedan, i februari 2006, var jag och min kära hustru Jennie inbjudna som delegater på en multikulturell religiös konferens i Jaipur, Indien, arrangerad av två organisationer – World Congress of Ethnic Religions, en europeisk organisation för paganistiska grupper, samt ICCS, en internationell hinduisk organisation. Där träffades ca 250 delegater från 33 länder – sikher, hinduer, franska kelter, maya-indianer, en cherokee-indian, buddhister, religiösa grupper och enskilda individer från Trinidad & Tobago, Israel, U.S.A., England, Lettland, Litauen, Danmark och Sverige – och många andra länder.
Läs gärna min rikt illustrerade artikel om denna konferens!

På grund av denna konferens har jag fått många fina kontakter med olika företrädare för hinduistiska organisationer, såväl i Indien som här i Sverige, och även i andra länder. Och några som jag mött både här i Sverige och i Indien i samband med konferensen var även involverade i denna Holifestival i Vällingby.

Holi i Vällingby 2008 - mina åhörare

Så jag kom, ställde upp mina gudabilder, höll ett föredrag, och fick mycket positiv respons. Eftersom en stor del av deltagarna kom från andra länder än Sverige (nästan 30 från England), så höll jag föredraget på engelska. Jag talade om likheterna mellan hinduism och nordisk sed, en del om hur jag själv inspirerats av indisk kultur i såväl mitt andliga liv som i andra aspekter av livet, mina resor i Indien (som t.ex. Holi-firande i Varsana – det är VILT!), och en del om konferensen som jag var med på i Jaupur 2006.

Men det viktigaste inslaget i mitt föredrag var nog ändå att uppmuntra hinduerna att se sin egen tradition som värdefull, inte bara för dem själva, utan för hela världen, i det att hinduismen skulle kunna tjäna som en fantastisk förebild för människor i andra religioner och traditioner. Hinduismen är sedan tusentals år tillbaka en tolerant, accepterande, kärleksfull kultur, med mångfald och personliga uttryck som självklara komponenter i det dagliga livet. Detta förstås i kontrast till de hårda, fanatiska, exklusivistiska, aggressiva och monopolistiska traditionerna från mellanöstern. De som blivit utstötta och förtryckta i andra kulturer har fått en fristad i Indien. Sufierna som blev utsparkade som otrogna av muslimerna fick en fristad i Indien, Baha’i, judar och många andra, som helt har sluppit förföljelse, eftersom det hinduiska Indien alltid öppnat sina dörrar för alla som sökt en fristad.

”In 3000 years of our history, people from all over the world have come and invaded us, captured our lands, conquered our minds. From Alexander onwards, The Greeks, the Portuguese, the British, the French, the Dutch, all of them came and looted us, took over what was ours. Yet we have not done this to any other nation. We have not conquered anyone. We have not grabbed their land, their culture, their history and tried to enforce our way of life on them. Why? Because we respect the freedom of others.”

– Dr. Abdul Kalam

Många hinduer anser att Indien har varit för välkomnande genom tiderna, för eftergivligt, för mjukt, och att de har låtit sig köras över av blodtörstiga muslimska och kristna erövrare. Men det kan också vara så att just denna eftergivlighet, denna mjukhet, hinduismens jordnära, flödande kultur har överlevt just på grund av denna mjukhet. Här i Norden, och i många andra kulturer, såg sig de kristna mer angelägna om att utplåna allt förkristet, kanske just för att det var en mer ”hård” kultur – det blev mer konfrontation, och då måste den ena nedkämpas. Vem vet.

Radha-Krishna

Det finns naturligtvis inga kulturer som saknar baksidor, och hinduismen har sina skamfläckar som alla andra – brahminvälde, rigida samhällsklasser, fatalism, skrock och mycket annat. Men det mesta av detta är mer att betrakta som allmänmänskliga problem som kan dyka upp i vilka mänskliga kulturer som helst. Det som saknas, och som är det som ger hinduismen sitt största värde som förebild för omvärlden, är just anspråket på sanningsmonopol, det enfaldigt monoteistiska, det exklusivistiska, det våldsamma fördömandet av allt som avviker från profetens mässande.

Efter föredraget blev vi bjudna på godis (laddu!), och så blev vi utsatta för lite färgbombardemang. Oerhört civiliserat och stillsamt jämfört med de helgalna färgkrigen jag upplevt i Indien, men mycket trevligt. Och jag kan fortfarande använda mina kläder. God mat bjöds vi på (mmmm… ris, dhal, chapatis, paneer subji, sallad), och flera inspirerande pratstunder. Jag hoppas att detta möte inte kommer ensamt, och ser fram emot fler av liknande sort.

Färgglad Calle

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: