Finns Gud?

flyingspaghettimonster

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

tunn linje

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

gaia

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

tunn linje

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

jenniemeditation

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Vårblot 2008

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

alexgrey_mind

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

matrix

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

brahmavishnushiva1

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

unifiedfield

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

radha_krishna

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

universe_net

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

bevapnadenunnor

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

islamdemonstrators

tunn linje

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

tunn linje

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

theologue

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

frimarke

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

Nordisk tantra - fröblot

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Dekorrand

Explore posts in the same categories: Asatro, Ceremonier, Frihet, Hinduism, Islam, Jämställdhet, Kristendom, Lagstiftning, Livsåskådning, Politik, Religion, Samhälle, Shamanism, Yttrandefrihet

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

50 kommentarer på “Finns Gud?”

  1. Z Says:

    Kalas, satt o vänta på att denna blogg skulle komma. Instämmer i mycket av den (det mesta).

    ”Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.” <- Tyckte jag var rätt skoj🙂


  2. Ja, jag har länge irriterat mig på att folk beskriver just teodicéproblemet som en oöverstiglig filosofisk fråga. Den utgår ju från ett idiotiskt antagande, nämligen en projicerad idé om Gud som ”god”. Att ingen fattar att det är just det som gör teodicéproblemet till ett problem, tycker jag är ofattbart korkat.

  3. Z Says:

    Fast är det inte lite så oxå, att teodicéproblemet är mer inom den abrahamitiska traditionen ett problem, där det faller lite platt inom tex den indiska mystiken, som tantrika/veda?


  4. Ja, självfallet, eftersom den vediska traditionen besitter an långt mer avancerad teologi än den primitiva och infantila abrahamitiska ökentraditionen.

  5. Josef Boberg Says:

    ”Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt.”

    Det åt hållet kärnfullaste jag har sett tänkt/skrivet om vad ”gud” är❗ I övrigt en kanonbra genomgång = blottläggande av det åt hållet schizofrenabegreppet ”gud” – MainStreamat sett/förstått.

    Själv kallar jag ”gud” tills vidare för Materians VaraAndePrinciper = ÖverFlöd Av Allt❗ – och då ej minst åsikter om vad ”gud” är – eller inte är.🙄


  6. Tack, Josef.

    ”Det åt hållet kärnfullaste jag har sett tänkt/skrivet om vad “gud” är”

    Det är inte illa, med tanke på hur mycket det finns att läsa i ämnet… 🙂

  7. midnattsvarg Says:

    En mycket intressant genomgång även om jag inte köper allt; Jag finner den ”monistiska ateismen” du talade om mer rationell, men jag håller en liten tumme för att du har rätt. Jag ser fram emot att se vad du säger om själens natur, inte minst eftersom det är intimt sammankopplat med vad som händer när vi dör (och för all del vad vi nu sysslade med innan vi föddes).


    • Hej midnattsvarg!

      Grejen är att vi alla rör oss i ett gränsland här. T.o.m. Richard Dawkins påtalar i sin ultra-ateistiska bok ”Illusionen om Gud” (som för övrigt är oerhört läsvärd – jag fick mycket insikter och inspiration från den boken) att vår identitet INTE är kopplad till den fysiska kroppen, på så sätt att alla atomer byts ut, successivt. Jag är inte så säker att det var så han menade, men jag tolkar det så. 🙂

      Jag tycker också att många av ateismens argument är högst rationella och hållbara, men de räcker inte hela vägen, enligt min mening.

      Hjärnan, till exempel, är så intressant funtad att om du tar bort en bit av den, så försvinner funktionerna som den delen sköter om, men snart kommer de förmågorna tillbaka, och flyttar till en annan del av hjärnan.
      Och så det där med medvetandet, som på något sätt existerar trots materiens flyktighet, att en gammal man kan ha minnen från barndomen, att en person som dör på operationsbordet kan återvända några minuter senare, och i detalj redogöra för vad som hände i operationssalen under hjärtstilleståndet.

      Det finns lite för mycket sådant för att jag ska köpa den helt monistiska synen.
      Jag försöker att inte låta mig styras av önsketänkande i detta – jag har en enorm respekt och uppskattning för ett strikt vetenskapligt tänkande. Men det finns så mycket som vetenskapen fortfarande knappt har vidrört ytan på, och därför anser jag att den vetenskapligt mest ödmjuka och rationella synvinkeln är agnostisk, att vi inte säkert kan veta, att vi faktiskt inte kan förstå allt.
      Dock inte resignerande, men med bibehållen nyfikenhet och lust att lära mer.


  8. […] inlägg är en brainstorm inspirerad av Calle Rehbinders högst tänkvärda inlägg på temat “Finns Gud?”. Rehbinder argumenterar utifrån ett […]

  9. larvad Says:

    Detta med teodicé-problemet blir just en så’n där billigt självsexuellt religionsproblem OM och oftast om man ser på Gud och tron på ett bokstavligt och kokboksmässigt sätt (gör si, gör så) Personligen håller jag med dig CJ och skulle nog hellre vilja se teodicéproblemet som en kristen Ko-an, ägnad att förstå Gud, tron och teologin som enbart mänskliga industrier över våra liv och den koppling vi kan känna till något så kallat yttre/inre/bortom oss själva, något jag valt att benämna Jahweh, likt andra judæo-kristna i vårt land. För mig är tron, kyrkan, Gud, bibeln då en medvetet lekfull konkretion av det abstrakta – men inte sanningen i sig. Som du säger Gud varken finns eller finns inte, vilket egentligen inte borde spela någon roll eftersom existens är en enbart mänskligt påkommen storhet.

    Att därför hoovra i tanken på ett supramedvetande är kanske något vi post-biblicistiskt bokstavstroende avkristnade svenkar kan tycka är märkligt, men jag kan tänka mig att en och annan mosaisk tänkare skulle le och säga Rosenzweig….Stern der Erlösung….där tanken på en enhet mellan det Gudomliga (en utvidgning av Jahweh, människan och resten av skapelsen genom den allomfattande lagen/torahn förenas i en enhet – som det hänger på oss att upptäcka och leva i. Om vi (ex jag som kristen)vågade släppa mer på makten hos kulturellt betingade bilder av Gud, skulle jag t o m kunna upptäcka något nytt om ”Gud” om jag för en söndag lätt Gud ta gestalten av det flygande spaghettimonstret. Gud är ju varken den ena föreställningen eller den andra. Tvärtom: Gud är ju alltid större än allt. الله أكبر i betydelsen att Gud är odefinierbar (Den militanta islam ser det som en devis om lydnad och inte en ko-an om gudsmystik)

    Jag tror att alla medborgares största ansvar i denna fråga runt Gud är att stoppa oss människor från att använda våra ideologier, vilken det än vara månde, som psykiska och andliga korsetter.


  10. Först vill jag flytta över lite av tankarna från FB, och det var t.ex. det att du ville problematisera frågan huruvida Gud saknar moral, något jag dristar mig till att påstå i min text.

    Det jag hävdar är ju att all moral som sägs komma från Gud, som t.ex. de där stentavlorna, är bara mänskliga projektioner. Gud har (enligt min mening) INTE givit Moses några 10 Guds Bud – de är möjligen uppfunna av Moses själv, kanske i en vision, i vilket han tror sig tala med Gud, men det är då ett uttryck för den där ”som man ropar i skogen får man svar”-teorin som jag hänvisar till. Moses (om han nu fanns) kopplade upp sig på Urdaväven, och projicerade sin Gudsbild på det ändlösa supramedvetandet, varpå supramedvetandet gav tillbaka det Moses ville ha. Ett ömsesidigt skapande, med andra ord, där den mosaiska gudsbilden i allt väsentligt är skapad av Moses själv.

  11. larvad Says:

    Det där Hollywoodska med att gud medelst laser-finger bränner in bokstäver i meterstora grå monoliter blir lite väl tramsigt…ändå är det den bilden man ganska lätt får…och någonstans borde det ju inte vara så viktigt hur Moses får fatt på buden. Torahn har ju visat sig ganska kulturbärande i sig – just för att vi människor är redo att adoptera i stort vad som helst som förebilder…t o m Kay Pollack….😉

    Men just för att vi tillskriver Gud en moral, så har ju gud på så sätt en moral även om detta är en logisk krumbukt. Fortfarande hänger allt på om vi kan tänka oss Gud, Urdaväven, Hegel, eller t o m Kay Pollack som psykiska bilder och inte bara verklighet.

    Om vi tar Kay Pollack som ju finns i kött och blod, så är det ju tydligast när det gäller honom, för där skulle ju han kunna kritisera min bild av honom, men samtidigt inte kunna frånsäga sig min frihet att ha den…så varför skulle detta inte också gälla Gud, Urdaväven samt Hegel???

    ps För den som inte kan arabiska alfabetet (jag kan själv bara ytte-pytte)så utläses الله أكبر Allah-u-akbar dvs Gud är större.

  12. Josef Boberg Says:

    ”…men det är då ett uttryck för den där “som man ropar i skogen får man svar”-teorin…

    Måhända kan det här funka som tankeutvidgande därvidlag, kanske…💡

  13. Z Says:

    Eller säger vi som sufierna, Allah Hu, Gud är😉


  14. Haha – din definition av ”mindfucking” – eller intellektuell onani, som jag gärna kallar det, tycker jag är riktigt kul – ”billigt självsexuellt religionsproblem”.

    Det verkligt stora problemet med institutionaliserade religioner överlag, är att det sällan finns utrymme för det slags medvetna abstraktioner som du och jag gärna roar oss med att leka med.

    Att betrakta ”tron, kyrkan, Gud, bibeln som en medvetet lekfull konkretion av det abstrakta – men inte sanningen i sig” – är en väldigt avancerad intellektuell process, som de flesta varken har tid, lust eller ork med.

    Jag håller med dig – men hur kommer vi ur den klossigt överkonkretiserande religionstron? Hur kan vi inspirera folk att lämna infantila kreationistidéer bakom sig, och se andligheten som något bortom budord och låtsasvetenskap, med ”intelligent design” och bokstavstro?


  15. Ja, Z – Gud är, Livet är, Kärleken är.

    Vackert så.


  16. […] Rehbinder har skrivit ett mastodontinlägg om den där Gud. Finns Gud? Vad är Gud? När jag satt och läste denna utläggning kom jag att […]

  17. William Says:

    Något bortom det fysiska.. Jodå, det vill jag nog påstå, nämligen sanningen. Redan Platon var ju inne på precis det där i Staten.

  18. larvad Says:

    Kärlek, zen-syn på tillvaron (Du skall icke pressa tillvaron) och nyfikenhet. Om man bara ger sig tid, humor och försöker flyta med och dessutom försöker se kärleken mellan oss människor, så brukar det lösa någorlunda….

    ….Men vi som är ämbetsbärare i olika religiösa sammanhang måste också visa att det funkar att leva även om man slappnar av, t o m när livet sparkar bakut, genom krig, sjukdom, olycka, orättvisa… Och att man kan umgås utan att Gud straffar oss – (Varför skulle dessutom ”Gud” vilja straffa oss för att vi skapar vänner hit och dit – om man tror det DÅ tror jag en personlig Gud skulle bli rätt putt – minst sagt.

    ….Och att jorden inte går under vare sig man har fel, inte förstår eller inte kan hitta varken rätt fråga eller svar…


  19. Jag gillar din knorr – om vi tror att Gud straffar oss, så kanske Gud blir lite putt. Kul.

    Ja, alla skulle må bättre av att då och då ta ett extra andetag (djupt), slappna av och tänka efter lite.

    Oj, vad mycket dumt vi skulle undvika då… 🙂

  20. larvad Says:

    Ja…asså om nu Gud finns, så skulle jag ändå vilja tänka mig henom som en ganska godhjärtad (antropomorfism – jag vet)figur, Om man tror annat kanske man måste vänta tills efter morgonkaffet med alla våra pyttiga problem…

    ”Gud…när du var ung och lekte med Moses då sade du till moses att hans kill-kompisar inte fick kramas när de var nakna…och nu är det så att på min ”min-gata-i-stan” så bor det faktiskt två killar som kramas när dom är nakna…så snälla kan inte jag få kasta sten på dem?? Snääällla du..!”

    Det är INTE min syn på Gud…..och är det så att Gud inte finns…annat än i våra mänskliga hjärnor….Då är jag nästan t o m beredd att ge Björn-Richard Pollack och Kay Dawkins-Ulvæus rätt….För om vår destruktivitet bara kan hänskjutas till mänskliga behov och ideer, då är det religiösa hatet ett större problem än smältande isar….annars blir det mest ett personligt problem att försöka förklara för Gud varför man skulle välja hat framför kärlek…


  21. Min ambition med denna artikel är framför allt annat att erbjuda ett alternativ till de två ståndpunkter som verkar vara allenarådande i denna diskussion nuförtiden.

    Antingen tror man på en straffande, svartsjuk abrahamitisk Gud, som kastar folk i det evigt brinnande Gehenna, låter små barn som dör odöpte att få leva i ett evigt limbo, och alla som har fel religion att drabbas av evig smärta – men Han älskar dig.

    Eller så ser man hur absurd denna beskrivning är, och drar slutsatsen att Gud nog inte kan finnas. Man blir ateist.

    Problemet med denna valsituation är att båda bygger på felaktiga antaganden. Måhända vi ska ifrågasätta Gudsbilden istället, och istället tillåta oss att forska i vad Gud är för något?

    Men för att kunna göra detta fritt, levande och konsekvent, krävas att vi gör upp med alla gamla auktoriteter, alla gamla föreställningsvärldar. Vi måste vara beredda på att slänga Bibeln, Koranen, Bhagavad-Gita, Mormons bok och allt vad ”heliga böcker” heter på soptippen – eller åtminstone på en bokhylla någonstans utom synhåll – för att sedan förutsättningslöst ge oss in i ett ärligt sökande, ett slags själslig brainstorm, eller ”soulstorm” om man så vill, och därifrån söka nya sanningar, eller snarare nya perspektiv på vad sanning är, vad Gud är, vad själen är, vad jaget är.

    Detta kan bli riktigt intressant.


  22. Josef Broberg: vad är ”ett schizofrent begrepp” ???

  23. Jörgen L Says:

    Antingen så finns det en gud eller så finns det inte en. (Och jag har inte hittills sett nåt som får mig att kasta mig över guds existens som en rimlig förklaring…)

    OM han/hon/det finns, kräver han i så fall tro/dyrkan/fruktan i kraft av sin allsmäktighet (om han nu har sådan)? I så fall är han ingen gud jag vill dyrka, jag har inte för vana att låta mig utpressas genom hot till att göra saker. Med en sån gud vid rodret skulle jag gärna enrollera mig i motståndsrörelsen…

    Eller så är det en hyvens typ som inser att det är svårt att tro på nåt som inte manifesterar sig i verkligheten och låter mig komma till paradiset i alla fall. Och då spelar det ju praktiskt taget ingen roll ifall jag tror eller inte.

    Eller så kanske det finns en gud som fullständigt ignorerar vad vi här sysslar med? Och varför då lägga tid på dyrkan och tro?

    Tills vi har bättre beslutsunderlag verkar det enklast att utgå från att vi får fixa det här på egen hand och att vi har den tiden på oss som vi har.

    Parantetisk kan jag också nämna att jag för ett par veckor sen satt hos min gamle far när han dog, och för mig framstod det inte som en övergång till något annat stadium, utan snarare blev det väldigt tydligt för mig att detta var ett utslocknande, ett upphörande, ett definitivt slut.


    • Hej Jörgen! Som jag har försökt förklara, så fungerar inte den klassiskt primitiva gudsbilden med en straffande, krävande Gud. Jag instämmer med dig helt och hållet gällande enrolleringen i motståndsrörelsen där… 🙂

      Jag instämmer också med tankegången att det egentligen inte spelar någon roll om jag tror eller ej (pungspark mot modern kristendom, som sätter just ”tro” väldigt högt). Men om du hade läst min artikel ordentligt så hade du också förstått varför ”hyvens typ” också blir helt absurt. Redan begrepp som ”god” och ”ond” blir helt absurda, fullkomligt irrelevanta.

      Och visst ignorerar Gud oss, så länge vi ignorerar Gud. Detta är min förklaringsmodell. Gud är som skogen – som du ropar i skogen får du svar.

      Det vill säga, om du vill se dig själv som en isolerad liten del av universum utan egentlig kontakt med resten av Alltet, varsågod. Ingen kommer att straffa dig för det, ingen kommer att slå dig ner med en blixt, eller drabba dig med gräshoppor och virvelvindar. Du kan kanske ha ett perfekt och lyckligt liv.

      Men om du vill vidga din horisont, se dig själv som en integrerad del av något större, om du vill interagera mer flödande med din omvärld, se att du kan skapa vad du vill, och att du kan dansa med makterna, makrokosmos och mikrokosmos i harmonisk enhet, så kan du slänga din gamla gudsbild, eller dina gamla gudsbilder, och se Universum på ett nytt sätt.

      I min värld kräver Gud ingenting (om du inte vill att Gud ska kräva saker av dig), straffar ingen (om du inte absolut vill att Gud ska straffa dig), belönar ingen (om det inte ingår i ditt tankesystem att Gud belönar vissa handlingar). Det är DU som skapar ditt liv, ingen annan. Visst, det finns miljoner faktorer omkring oss som vi inte har någon kontroll över, men hur du ska hantera dessa oändliga möjligheter är helt och hållet ditt val. Och du kan välja en inskränkt världsåskådning, eller en gränslös, i vilken allt är möjligt.

      Vad helst som gör dig lycklig och tillfredsställd – om det är det du vill ha.

  24. Josef Boberg Says:

    ”Josef Broberg: vad är “ett schizofrent begrepp” ???

    T ex detsamma som kristenDomens bibelbok = hela tiden åt hållet ”motsägandes sig själv”


  25. ok, jag fattar ingenting, men det är säkert som du säger.

  26. Z Says:

    Din svarskommentar 17/03, 2009 at 9:25 f m, summerar min syn på Gud väldigt bra🙂

    Bara helt apropå..

  27. Mind Says:

    Mycket bra skrivet, det liknar mycket det jag själv kommit fram till under mitt liv och mycket filosoferande. Det är faktiskt första gången jag sett någon skriva något som är så pass likt min känsla för hur universum hänger ihop.


    • Tack för din respons.

      Det har tagit mig många år av sökande och finnande, forskande och upplevande, för att komma fram till dessa tankar, denna förnimmelse.

      Om några år har jag säkert revolutionerat och fördjupat min egen förståelse av dessa mina rön.
      Välkommen tillbaka då! 🙂

  28. Caspian Says:

    Kollade igenom här igen, och upptäckte att du skrivit abstrkta istället för abstrakta i slutet av stycket innan frimärksbilden.

  29. Bent Ley Says:

    Bra skrivet! Du är nästan inne lite på spåret av boken, The Secret (hemligheten) som jag tyckte var intressant. Kanske har du redan läst den, annars borde du.


    • Hej Bent Ley! Jag har sett filmen, så jag vet vad den handlar om. Den hanterar förvisso ett mer specifikt, avdelat ämne, medan jag tar mig an hela gudsbegreppet. Men visst, det finns en grundinställning till gudomlighet, universum, individen, skapande med vilja etc. som redovisas i filmen, som stämmer hyggligt väl med min världsbild. Så för mig är ”The Secret” ingen hemlighet, och har aldrig varit.

  30. Mina Says:

    Your Godness!

    Oh yaaaah!
    You smartists!
    I exist!
    chill out!


    • Ööhhh…

      Och det betyder…?

      • Mina Says:

        Nothing:
        That i exist.
        Hum; that means: I am your God!

        Ta det inte allt ”bokstavligt” vad folk säger!
        Det är många som tycker att ”de är GUDAR” och jag är en av dem.Hehehe


        • Det är lugnt – jag var lite nyfiken, bara.

          Självklart är vi Gudar och Gudinnor allihop.

          Det som gör oss till Människor är just det unika att vi är både Gudar och Djur, i en samlad form.

          Som tantriker känner jag också att det absolut bästa sättet att vända mig till det Gudomliga, Gudomligheten, är att göra det genom alla jag möter.

          Jag och min hustru är alltid Guden och Gudinnan för varandra, och bättre religion än så kan inte jag se någonstans i världen.

          • Mina Says:

            Well.Det här köper jag inte alls!
            Min partner är inte Gud!
            Man kan inte ha två GUDAR i ett hem för fan!

            Hum..köper hon det här?!
            Det är bara ett enda Gud som bestämmer vet du!
            2 Gudar blir ”huller om buller”!


          • Men Mina, var inte så simplistiskt monoteistisk nu!

            Nästan alla religiösa traditioner i alla tider, med mycket få undantag, är polyteistiska. Det betyder inte att gudarna och gudinnorna konkurrerar med varandra – de emanerar förstås ur samma källa, liksom vi alla gör.

            Så du kan vara Guden, och din partner kan vara Gudinnan (eller Guden, beroende på vilken slags relation du nu har), utan att det alls behöver vara någon konflikt i det – som två tvillingsolar, eller som ett helt solsystem, kan man kretsa runt varandra i perfekt harmoni.

  31. branderudanders Says:

    Nej, det är inte omöjligt att bevisa att en Skapare finns, vilket bloggförfattaren hävdar.

    Jag vill även kommentera uttalandena: ”Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. (..)
    ” supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna.”

    Enligt vetenskap så har universum en begynnelse (http://arxiv.org/abs/gr-qc/9403004).

    Det är en grundläggande fysisk lag (kausalitet) att varje fysikalisk händelse i universum har en orsak. Eftersom rymd-tiden har en begynnelse så fanns det en första fysikalisk händelse. Varje observerad fysisk händelse har en orsak. Genom induktion så har den första fysiska händelsen en orsak. Det vetenskapliga faktumet att rymd-tiden har en begynnelse implicerar att denna Yttersta Orsaken är icke-dimensionell och oberoende av rymd-tiden.

    Alla icke-slumpmässiga mönster, vars ursprung är kända, t.ex. ett formellt logiskt bevis eller en programmeringskod, har sina ursprung i en ordnad mängd av tankar i ett förnimmande (engelska: sentient) medvetande. Genom induktion så är detta sant för alla icke-slumpmässiga mönster (åtminstone ända tills apor framställer och skriver in på en dator ett tidigare oupptäckt matematiskt bevis.) Icke-slumpmässiga mönster, t.ex. DNA, implicerar att den Yttersta Orsaken (som initierade ursprungsvilkoren, vilka ledde till evolutionen av DNA) är ett förnimmande medvetande och har en ordnad mängd av tankar; Han är ordnad.
    Detta är per definition en Skapare.
    Vidare går det att bevisa – med formell logik baserat på vetenskapliga premisser att Skaparens Instruktioner finns i ”Moseböckerna” samt att Dennes syfte med mänskligheten är att de ska praktisera de Instruktionerna. [Klicka på påståendet för belägg.]

    Således, påståendet att Skaparen inte har några moraliska preferenser är felaktigt. Påståendet att det finns andlighet utanför Torahs ramar [ alltså en sann kontakt med Skaparen] – är också felaktigt. Påståendet att Torah är inadekvat bevisas också felaktigt i ovanstående inlägg.

    mvh, Anders


    • Tack för din djupgående och utarbetade kommentar.

      Dock måste jag nog göra dig besviken.
      Vad jag gör är att ifrågasätta själva Gudsbegreppet, eftersom ordet ”gud” är så flummigt och obestämt.
      Det är därför jag söker mig till kvantfysiken, unified field-teorin, eller mitt eget begrepp supramedvetande.
      Dessutom är det inte alls säkert att allt faktiskt har ett yttersta ursprung (”sarva-karana-karanam”, Brahma-Samhita), i alla fall inte i den betydelsen att allt kommer från en medveten punkt vid en tänkt begynnelse. Vad fanns då före denna punkt?
      VI måste nog expandera våra medvetanden ytterligare, till att inkorporera evighet i världsbeskrivningen.
      Att allt alltid har existerat, och alltid kommer att existera, låt vara fluktuerande till sin natur, men ändå evigt.

      Sen blir det riktigt fnattigt.
      Att komma här och påstå att Torah skulle ha någon slags andlighetsmonopol är så outsägligt dumt, etnocentriskt, ologiskt och fullkomligt bisarrt, att jag inte ens tänker nedlåta mig till att argumentera mot det. Skärpning i diskussionen!
      Du hänvisar till ”vetenskap”, men dina ”bevis” för Torahns överöghet år så naivt primitiva att jag vet int eom jag ska skratta eller gråta.
      Judendomen är en rätt så ung religion, jämfört med t.ex. de gamla persiska och egyptiska traditionerna, för att inte tala om den urvediska kulturen, som sedermera har givit upphov till den indo-europeiska kulturen. Jag vet inte tillräckligt om judendomens historia, men tar det för högst troligt att den uppkom som en vidareutveckling av den egyptiske faraon Ekhnaton och hans upplösning av månggudadyrkan till förmån för en solgudadyrkan – en av de fösta monoteistiska religionerna.

      Monoteism är tyvärr både socialt, psykologiskt och samhälleligt extremt destruktivt.
      Vi ser vilka fruktansvärda skador monoteistiska avyttringarna av judendom har skapat – kristendom och islam är de värsta farsoterna som någonsin drabbat mänskligheten.

      Du skriver utifrån perspektivet att det måste finnas en yttersta begynnelse, vilket är det första jag ifrågasätter.
      Sen talar du om en mening med livet, och vad den skulle innehålla.
      Men mening är ju bara något som vi människor söker när vi saknar sammanhang, och så lägger vi det utanför oss, istället för att acceptera att livet i sig är mening nog – sen kan vi fylla livet med allehanda ingredienser som gör att vi känner oss mer levande, mer närvarande, mer tillfredsställda. Längre än så kommer vi inte i sökandet efter en universell mening.
      Att påstå att meningen med livet är att söka Gud genom religiösa riter och studier är förstås en 100 % subjektiv åsikt, och den kan jag respektera, så länge den inte tvingas på andra människor (tyvärr alltför vanligt).Det är inte mer sant än att anse att livets mening är att köra motorcykel jättefort. Eller att ha så mycket sex som det bara går, eller att skapa den perfekta desserten. Alla dessa meningar är likvärdiga.

      Att påstå att sökandet efter Gud skulle vara överordnat, eller mer avancerat än något annat, är förstås ett symptom på en narcissistisk arrogans, som kan få väldigt skadliga effekter på omvärlden.


  32. »Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.«

    Är det bara jag som ser ironin i att du väldigt fort hastar förbi detta stycke, utan att vidare precisera vad Dawkins missar? Nå, min långa kritik av ditt inlägg följer:

    Du bygger hela ditt resonemang på att du accepterar dualismen – att världen skulle vara uppdelad i den fysiska verkligheten och den andliga verkligheten. Det går naturligvis inte att säga att det är felaktigt, på samma sätt som det inte går att säga att Guds existens är felaktig, men sannolikheten är mycket liten. Existensen av en själ är inte mer sannolik än existensen av en gud.

    Det absolut största problemet med en dualistisk världsbild närmar du dig inte ens. Hur tror du att själen kommunicerar med kroppen? Om den andliga världen inte är fysisk, och den fysiska världen inte är andlig, hur kan våra tankar – som i allra högsta grad är fysiska, elektrokemiska signaler i hjärnan – kommunicera med vår ande och själ?

    I övrigt tycker jag att din artikel är ganska mycket blaj, försök att få flum att låta vetenskapligt (med hänvisningar till unified field och Einstein), utan att egenligen försvara vad du vill presentera.

    Du skriver att summan av allt medvetande kan kallas ett »supramedvetande«, som är väsensskilt från mänsklig moral och mänskligt medvetande, och insinuerar att det är mer sannolikt att man kan få svar på sina böner än att någon Gud skulle ha moraliska synpunkter på mänskligt agerande. Varför? Det svarar du inte på.

    Jag kan förvisso hålla med dig om att panteistisk deism är mer modernt och adekvat än teistisk dogmatism, men det gör den fortfarande inte lika modern och adekvat som ateismen (eller för den delen, Christopher Hitchens’ »antiteism«).

    »Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.«

    Utan att egentligen ha förklarat vad Gud är, mer än »summan av allt medvetande«, förklarar du här att Gud inte behöver vara ovetenskaplig. Nej, visst. Summan av allt medvetande är inte ovetenskapligt. Men så länge vi inte tillskriver denna summa några specifika egenskaper blir begreppet »Gud« helt egalt – och så fort vi tillskriver denna summa dualistiskt metafysiska egenskaper, hamnar vi lätt i ovetenskapen.

    Samma sak gäller ditt avslutande stycke, om kärleken. Visst kan man påstå att Gud är kärleken, eller att kärleken är Gud – men då blir begreppet Gud helt meningslöst, och man kan likväl som att vara teist/amorist vara ateist som tror på kärlek. (Även om det förstås inte heller finns någonting som tyder på att kärlek skulle vara annat än en kemisk reaktion, liksom hunger, ilska och smärta är kemiska reaktioner.

    Sammanfattningsvis, i denna långa kommentar, vill jag säga: Min upplevelse är att du vill tro på en gud (eller supramedvetande), inte riktigt kan motivera det rationellt, utan istället använder väldigt många ord. Du utgår från att själar existerar och att medvetanden kan kommunicera med varandra, och påstår att det är fullständigt vetenskapligt – utan att på något sätt förklara hur. Väldigt mycket av denna text består i logiska lapsusar och ofullständiga broar mellan öar av tankar.

    Men jag är mycket intresserad av hur du faktiskt resonerar, så förklara gärna närmare! (Varför inte ett uppföljande inlägg, där du förtydligar saker och ting?)


    • Ah! Lite tuggmotstånd. Tack för det, Caspian!

      Till att börja med vill jag genast ge dig rätt beträffande mina tankegångar kring Gud och Kärleken. Där är det definitivt mer poesi än vetenskap. Och som du vet så har jag funderat vidare en hel del kring detta ämne. Förr eller senare, när jag har tid att skriva djupare tankar, så kommer texten ”avromantisera kärleken”.

      Men faktum är att du missar hela poängen med denna text. Du måste lära dig att läsa mellan raderna. Det är särskilt bra i en artikel som denna. Det ligger väldigt mycket bakom det som man rent ytligt kan läsa i ren text.

      Du gillar polarisering och konflikt i diskussioner, för att få fram ”sanningar” – men vad jag försöker göra här är att hitta en gyllene medelväg, en bro mellan ateister och religiösa. Detta är mer en diplomatisk text än en vetenskaplig. Syftet med att försöka hitta en alternativ förklaring till gudsbegreppet är INTE att försvara min eventuella gudstro – då har du läst med fel glasögon.

      Syftet är snarare att jämka till synes helt inkompatibla resonemang, och erbjuda helt nya, alternativa perspektiv, så att å ena sidan religiösa människor kan se sin religiositet ur en ny synvinkel, och lämna en och annan dogmatism bakom sig, och å andra sidan ge ateister en möjlighet att förstå religion och andlighet på ett djupare plan. Och nånstans kan vi mötas, som människor med hjärta och hjärna, som individer med unika egenskaper, snarare än som ansiktslösa representanter för ett ideologiskt kollektiv. Det är i alla fall min ambition. Om jag sen lyckas med det eller ej, det kan jag ju inte veta förrän jag har prövat.

      Vad gäller mina tankegångar kring dualism och monism, så är det egentligen bara förklaringsmodeller. Vi vill alla förstå vår verklighet, och ger olika fenomen olika namn, dissekerar och utforskar, och ofta kommer vi fram till helt olika svar – till och med när vi använder oss av vetenskapliga metoder. Alla har filter, alla har personliga agendor. Det absolut objektiva medvetandet tror jag inte finns – utom möjligen just detta supramedvetande, som ju är en ren teori, förstås, vilket är just vad jag presenterar det som.

      Själens eventuella existens är också en förklaringsmodell. Vår tids vetenskapliga forskning har knappt skrapat på ytan av vad det mänskliga medvetandet faktiskt är, och det lämnar stora luckor som vi behöver fylla i med något för att känna oss nöjda med en helhetsbild som fungerar på något plan. Kanske själen är sammanlänkad med detta supramedvetande, inte som en motsats till det materiella, utan fortfarande materia, men på en långt mer subtil nivå. Om du begär att jag ska förklara denna koppling så begär du mer av mig än av alla moderna forskare i hela världen. Ingen kan förklara vad som faktiskt skapar en identitet, en jag-upplevelse. Inte än, i alla fall. Och till dess att vi kan det, så får vi nöja oss med det mytologiska materialet. Och då menar jag inte bara gamla sagor, utan också de nyare sagorna/teorierna. Även vetenskapen besitter en hel del mytologiskt material.

      **********

      Ja, jag är hård i min dom över de abrahamitiska religionerna, och det verkar kanske inte så diplomatiskt, men det är ju just för att om jag skulle ens försöka hitta något försonande i dessa primitiva ökenkulter, så skulle jag tyvärr tappa helt i trovärdighet (framför allt inför mig själv!), eftersom det inte låter sig göras utan ett jävla krumbuktande. De är helt enkelt inte värda besväret.

      Ska man ägna sig åt något som kan betecknas som andlighet, på djupet, som över huvud taget kan få någon som helst plats i en vetenskaplig kontext, så måste man först skaka av sig denna typ av missbildade deformiteter, medvetandemässigt evolutionära återvändsgränder. Sen kan man komma någonstans. Det betyder inte att man inte kan hitta ett andligt djup även om man är en kristen eller muslim – alla människor har i sig potentialen för denna andlighet. Det blir bara mycket svårare.

      Jag har i många år levt efter principen att jag kan döma en kultur, en världsåskådning, efter dess frukter. Mår folk generellt bra i den kulturen, får alla plats? Eller blir livet generellt sämre när denna livsåskådning introduceras? Kristendom och islam faller tyvärr hårt under kategorin livsförsämrande idéer. Somliga blir kanske lyckligare, men många blir tvärtom mer förtryckta, mer utstötta, mer lidande.

      Som ett exempel, så verkar verkar buddhister statistiskt sett generellt ha en högre livskvalitet, med en större tolerans och acceptans än i andra kulturer. Därför rankar jag buddhism som en bättre, mer avancerad livsåskådning än kristendom och islam. Och då har jag inte ens försökt resonera kring vad som kan vara mer vetenskapligt sant eller ej. För det är faktiskt sekundärt.

      Pluralistiska kulturer med hög tolerans verkar vara ett framgångsrecept för oss människor – därför är jag en pluralist, en liberal, en frihetsälskande mångfaldspredikant, eftersom jag tror att det är den bästa yttre formen för människosamhället, där vi alla kan söka lyckan, utforska alla möjligheter och maximera vår specifika personliga potential.

      **********

      Nästa steg (efter denna artikel) vore att tala om vad andlighet är eller kan vara, vad själen är (eller kan vara), och vad kärlek är – men allt jag gör syftar ytterst sett till att hitta en sanning, som inte nödvändigtvis är vetenskapligt absolut, men som gör människor lyckligare.

      Hildegard från Bingen ansåg att konsten var den felande länken mellan religion och vetenskap, och jag tror att det ligger mycket i det. Vi måste avskaffa de här vattentäta skotten mellan de olika behov vi har, rent mentalt och känslomässigt. Vi kan veta en hel del, men rent psykologiskt så fyller vi alltid i luckorna mellan våra faktiska block av kunskap med ett murbruk av tro och föreställningar. Om vi slutar att se dessa storheter som motståndare, och istället som kompletterande byggnadsmaterial i det mänskliga medvetandet, så tror jag att vi alla blir mycket rikare.

      Du vet, den poetiska dimensionen… 🙂


  33. Även du missförstår mitt svar, och jag tror inte ditt syfte att »hitta en bro mellan ateister och religiösa» alls uppnås om du inte går mer på min linje, och är mer vetenskaplig. Nog för att ateister ofta argumenterar mot religion, och liksom du förfäktar tanken att religion är skadligt – men i minst lika hög grad förkastar ateister tanken på gudstro, just för att den är ovetenskaplig. Du kan inte bygga en bro mellan metafysisk tro och vetenskapliga ideal genom att vara »diplomatisk», och försöka vara båda sidor till lags – eller ens erbjuda nya alternativa perspektiv.

    Om du vill att ateister ska förstå religion och andlighet på ett djupare plan, måste du förklara det på ett sakligt sätt. Den poetiska dimensionen i all ära, men tala med bönder på bönders vis, tala med lärda män på latin, och tala med ateister på ett vetenskapligt sätt.

    En utmärkt person i detta sammanhang är Sam Harris, som intresserade sig för andliga och filosofiska frågor, studerade meditation med hinduiska och buddhistiska lärare i elva år, kom tillbaka och doktorerade i neurovetenskap. Han om någon förstår på djupare plan vad andlighet är – och som neurolog vet han även varför det fungerar. Följdaktligen är han en av världens mest kända ateistiska debattörer, och brukar – tillsammans med Christopher Hitchens, Richard Dawkins och Daniel Dennet – räknas till »ateismens fyra ryttare».

    Jag kan köpa din förklaring av dualismen, supramedvetandet och själen som modeller du använder för att du inte vet bättre. Men var då tydlig med det! Jag upplever dig i din text som något velande – antingen tror du att det är vetenskapligt, eller så använder du det som en mytologisk beskrivningsmodell för att vetenskapen inte räcker till.

    Jag tycker också om ditt sätt att döma kulturer eller världsåskådningar efter dess frukter. Visst är buddhister statistiskt mer välmående än kristna! Visst finns tydlig korrelation mellan välbefinnande och liberalism. Det är ett utmärkt mått för att se hur bra en livsåskådning är. Värt att nämna i sammanhanget är att det finns en mycket stark korrelation mellan intelligens, hög utbildning och ateism.

    Som nästan avslutande vill jag bara konstatera att vi uppenbarligen inte har psykologiska behov av religion eller liknande. Visst har människor ofta tendenser att tro på en gud, men det finns ingenting som tyder på att ateister generellt skulle sakna någonting i sitt liv.

    Om ditt mål är att ge ateister en bild av vad andlighet kan vara på ett djupare plan har du misslyckats, vågar jag påstå. Ateister tenderar generellt att ha en viss misstro mot pseudovetenskap, vetenskap använd på felaktiga vis, dualism och metafysik. Vill du förklara din tro får du vara mer saklig än så.


  34. […] är inte religiös, och jag är väldigt ambivalent till begreppet Gud. Det kan låta märkligt, med tanke på att jag t.o.m. har varit ordförande i Sveriges […]


  35. Gud och Gudar skapas av människan! Gudar lever bara i människors sinne! Varje människa har sin individuella gud. Om hon är god då är hennes gud är god, om hon är ond då är hennes gud är ond.

    Anledningen att vi behöver gudar är att vi vet så lite, vi har så många obesvarade frågor som kräver svar och svaret är vanligast ”gud vet”.

    Smarta typer utnyttjar alltid vår okunskap och så är det även med gud. I guds namn kan skapas masspsykos som kan få människomassan till handlingar som är emot människans natur.

    Vänligen

    Laszlo


  36. […] Sant och ärligt tänkt och skrivet förhållningssätt till kristen-Domens vansinnes-missionerande HÄR samt allmänt sett religioners HÄR, HÄR, HÄR, HÄR, HÄR – och framförallt HÄR. […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: