Posted tagged ‘ananda marga’

Finns Gud?

28/02, 2009

flyingspaghettimonster

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

tunn linje

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

gaia

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

tunn linje

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

jenniemeditation

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Vårblot 2008

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

alexgrey_mind

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

matrix

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

brahmavishnushiva1

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

unifiedfield

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

radha_krishna

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

universe_net

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

bevapnadenunnor

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

islamdemonstrators

tunn linje

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

tunn linje

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

theologue

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

frimarke

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

Nordisk tantra - fröblot

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Dekorrand


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 3 256 andra följare

%d bloggers like this: