Posted tagged ‘sexbrott’

Samhällets våldtäkt på individen

27/11, 2009

Jag läste en mycket intressant text om våldtäkt hos en annan bloggare, den rabiata orakade flat-feministen Fanny (ja, hon kallar sig faktiskt så!). Rubriken är intressant bara den: ”Våldtäkt skulle inte vara så jävla fruktansvärt om folk inte gjorde det till det.” Fanny problematiserar det enorma trauma som våldtäktsoffer i praktiken förväntas gå och bära på, resten av livet, och hävdar med bestämdhet att det finns värre grejer man kan råka ut för. Och det gör det ju.

Att bli brutalt misshandlad, kanske så att man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade – allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt. Den som påstår något annat behöver nog en psykundersökning. Och jag hävdar att denna specifika stämpel på just den sexuella våldtäkten, att just den kränkningen betraktas som alldeles särskilt hemsk är för att det handlar om sex. Å ena sidan för att kvinnans renhet har skändats, hennes dygd har kränkts (alternativt mannen, som då har utsatts för ”den mest förnedrande av alla kränkningar”) – å andra sidan för att sexualiteten i sig är så stigmatiserad, så kringskuren och skamstämplad.

Det finns förstås situationer där en våldtäkt kan vara värre än döden – om man lever i en alldeles särskilt repressiv kultur, (som miljontals människor gör) där en våldtäkt av en kvinna kan leda till att hon själv blir åtalad för äktenskapsbrott, och därmed blir dömd till döden genom stening – detta är förstås värre än att bara bli dödad, eftersom man blir utsatt för ett dubbelt trauma, skam, och samhällets våldsamma utstötning, med en plågsam död som avslutning. Men då är det ju fortfarande inte själva våldtäkten i sig som är den värsta kränkningen, utan snarare samhällets dom efteråt.

En helt annan, extremt intressant aspekt av det här med våldtäkt är ju också det djupt kontroversiella faktum att det är en av de allra vanligaste sexuella fantasierna. Framför allt för kvinnor, men även för ca 10-20 % av alla män, enligt flera olika studier. Det betyder inte att alla de (eller ens någon) som fantiserar faktiskt VILL bli våldtagna på riktigt, men det finns i alla fall som en fantasi. Många ägnar även denna våldtäktsfantasi en breddning, som slavar i en underkastelsesituation, BDSM och rollspel m.m. Tvång och rädsla kan uppenbarligen för många fungera som starkt erotiskt upphetsande.

Jag vill tydligt påpeka att detta blogginlägg inte främst handlar om den fysiska kränkningen av typen sexuell våldtäkt, utförd av en människa mot en annan människa. Jag vill expandera begreppet, och tillåter mig att använda denna handling som en metafor för att betrakta ett större scenario, nämligen hela människosamhället.

Denna diskussionen ledde mig nämligen vidare in i ett för mig helt nytt perspektiv på det här med våldtäkt. Det är onekligen en väldigt komplicerad fråga, inte minst eftersom det till att börja med handlar om tvång – avsaknad av samtycke. I det samhälle vi lever i växer vi upp med en massa tvång och måsten hela tiden, inte minst de som staten står för. När jag var ung var det ett tvång för i stort sett alla unga män att göra värnplikten, vilket för somliga säkert kändes som en utdragen våldtäkt, i kraft av att det faktiskt var ett tvång.

Och det är förstås inte det enda. Vi tvingas gå i skolan, vi tvingas göra lumpen, vi tvingas betala skatt, vi tvingas till en hel drös grejer vi kanske inte gillar. Vi tvingas följa miljoner regler som vi själva inte har bestämt. Så när är vi någonsin INTE underkastade tvång? Detta är en väldigt intressant filosofisk frågeställning.

Vi lever under olika slags tvång hela tiden, och det enda sättet på vilket vi kan känna oss ”godkänt” fria är att anpassa oss, justera våra önskningar så disciplinerat att de aldrig bryter mot lagen, eller den allmänna meningen, om vad som är godtagbart eller ej. Med detta perspektiv i åtanke kanske det inte är så konstigt att gränserna mellan tvång och samtycke blir lite suddiga, och att vanligt folk ibland tvingar varandra till allehanda aktiviteter, utan samtycke. Gränserna är helt enkelt inte alls så klara som vi gärna vill göra gällande.

Vi människor är flockdjur, och samtidigt individer med egna önskningar och behov, och jag tror att detta på många sätt spelar in och komplicerar vår tillvaro, ständigt. Det ständiga mänskliga dilemmat – ska jag följa flocken, eller min egen vilja? Detta är inget problem så länge min vilja och flockens vilja är en och densamma. Men så fort jag känner att jag vill något annat än flockens konsensus, så uppstår en strid – först en inre strid, och sen ofta en yttre. Det är helt enkelt inte alltid O.K. att ha en egen vilja, i flocken.

Det finns en längtan hos många, kanske t.o.m. de flesta, att på något sätt underkasta sig en starkare. Det finns paradoxalt nog en känsla av trygghet i detta. Tryggheten ligger i att det som händer är något jag inte behöver ta ansvar för – det bara händer mig. Hur som helst – det finns säkert tusen andra komponenter inbyggda i den här frågan, men riktigt intressant blir det faktiskt när man expanderar våldtäktsbegreppet till att omfatta även icke-sexuellt tvång. Tvång är ju som sagt en rätt vanlig grej i samhället.

Samtidigt finns en frihetslängan i många, som går bortom de där ramarna som samhället har satt upp, men som vi kanske inte vågar leva ut själva, på grund av rädsla för samhällets/flockens dom. Vi kanske blir utstötta, dömda som ”varg i veum”, bötfällda, fängslade, förnedrade. Så då projicerar vi denna längtan på andra, på rebellerna, storskurkarna, upprorsmakarna, libertinerna. I alla tider har vi omväxlingsvis fördömt och idoliserat de värsta bovarna. Billy the Kid blev romanhjälte, Juha Valjakkala fick drösvis med friarbrev. Tyranniska härskare blir beundrade. Och de mest underhållande rollfigurerna i berättelser, filmer, är alltid bovarna.

Alltid när vi håller våra kärlekskurser, brukar jag påpeka att just samtycke är en av mina heligaste principer – inte bara i sexlivet, utan i hela livet. Sen brukar jag skämta lite om det, och påpeka att det är synd att Skatteverket inte delar denna min värdering. Skratt, javisst, men jag brukar ofta få motargument, som att ”vi i demokratisk mening faktiskt solidariskt har kommit överens om att det är bra att betala skatt”.

Visst kan även jag hålla med om att det är konstruktivt med en obligatorisk skatt av något slag i ett komplext samhälle. Men – det är inte det som är min poäng. Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.

Att problematisera samtycket är i sig inte särskilt radikalt – den slags radikalfeminister som kämpar hårt mot prostitution och porr har gjort denna problematisering till sitt huvudnummer, och ifrågasätter hur frivilligt de prostituerade faktiskt agerar. Vill de verkligen prostituera sig, eller lurar de sig själva att de vill? Och jag hävdar att denna fråga kan ställas i alla situationer i livet, så fort det finns en anpassning till ett socialt sammanhang.

Vi kan alltså acceptera att vi inte har 100 % frihet att agera efter egen vilja, som en anpassning till kollektivet, av solidaritet med flocken. Så vad politiken ofta handlar om är hur långt detta tvång ska få lov att gå. Hur mycket får våra representanter i lagstiftande församling bestämma över oss, egentligen? Hur mycket vill vi lämna ifrån oss vår egenmakt, hur mycket låter jag andra människor som jag inte ens känner sätta mina gränser för vad jag ska göra eller inte göra?

Eller för att tala klarspråk – hur mycket låter jag mig bli rövknullad av övermakten? De allra flesta väljer helt enkelt att köpa mycket glidmedel, och vänjer sig vid situationen, t.o.m. försvarar den. Somliga kanske t.o.m. njuter av det. Eller som Mona Sahlin uttryckte det – ”det är häftigt att betala skatt!” Och med tanke på vad beskattning faktiskt ger i form av gemensamma resurser till den expanderade flocken, så är nog de flesta eniga om att själva idén med skatt är bra. Procentsatser och användningsområden är dock något helt annat, och föremål för ständiga diskussioner.

Men den mest akuta politiska diskussionen just nu är den som Piratpartiet har fört upp på agendan, den om övervakning, kontroll, avlyssning och registrering av enskild individ. Våra regeringar avlöser varandra, men de tycks ha en sak gemensamt – och det är att de vill ha allt större befogenheter i övervakandet av enskilda individer, utan brottsmisstanke, utan särsklda skäl, annat än att den samlade informationen är ”bra att ha”, typ. Även på detta område blir våldtäktsmetaforen relevant. Hur mycket vill du bli knullad av staten? Hur mycket går du med på att bli kontrollerad? Hur stora intrång i din personliga integritet tycker du är befogat, och av vilken anledning?

Om man kommer fram till att avlyssning och kameraövervakning är totalt verkningslöst mot brott (vilket man kommit fram till i Storbritannien!), tycker du fortfarande att det är en bra idé med kameror överallt? Vill du bli bevakad när du sitter på muggen? Vill du bli filmad i sovrummet, utan att du vet om det? Är du medveten om att polisen redan har befogenhet att proppa din lägenhet full med dolda kameror och mikrofoner, om du så bara råkar vara kompis med en brottsmisstänkt?

Hur långt får staten gå? Hur mycket kan du acceptera att bli rövknullad? När blir det en våldtäkt?

tunn linje

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Höger hand vet inte vad den vänstra gör…

7/10, 2009

younglovers

I Danmark vill de konservativa sänka straffbarhetsåldern för ungdomar från 15 till 14. Några vill t.o.m. sänka den till 12 år. Detta för att komma åt ungdomsbrottsligheten, som uppenbarligen eskalerat de senaste åren. Förutom att detta är en mycket märklig form av symptombehandling, som kan förvärra situationen snarare än förbättra – att sätta en 14-åring i fängelse, eller ens utsätta en 14-åring för en vuxenrättegång, kan bli kraftigt stigmatiserande, och bekräftar ungdomens identitet som just kriminell, vilket gör att det blir betydligt svårare att bryta,

Att man inte har ifrågasatt orsaken till denna ökande ungdomsbrottslighet, och kanske t.o.m. försökt göra mer djupgående strukturella förändringar, med förebyggande åtgärder snarare än straff, bekräftar ju bara med all önskvärd tydlighet beslutsfattarnas (politikernas) kortsiktiga och populistiska perspektiv. Det är väldigt lättköpt att ropa på lag och ordning, längre fängelsetid, och i förlängningen spöstraff, stupstock, tortyr, förödmjukelse och dödsstraff, men det pinsamma faktumet kvarstår – det fungerar inte.

Det enda som fungerar på så unga människor, som ännu ej är vuxna, färdiga att ta ansvar, är goda anknytningar till vuxna människor som de kan anförtro sig till. En auktoritär, straffande vuxenvärld stärker bara ungdomsupproriskheten. Det borde inte vara så svårt att begripa att det första man måste göra är att stärka familjerna, och bygga bredare nätverk med trygga vuxna som förebilder för barnen, snarare än de ungdomsgäng som ofta utgör den enda identifikationen för många unga, vilket förstås är ett uselt substitut för vuxenkontakter. Att skapa förutsättningar för att familjebanden inte slits av för tidigt vore en bra åtgärd. Men det är väl alldeles för komplicerat för populistiska politker, inget som genererar popularitetspoäng och personröster.

En synnerligen bisarr konsekvens (vilket var det jag egentligen ville komma till med detta blogginlägg) av denna eventuella ändring av straffbarhetsålder är att ungdomar som har sex med varandra innan de fyllt 15, plötsligt kan åtalas och fällas för ”brottet”. Två kåta (och kanske förälskade) 14-åringar som har haft sex med varandra kan plötsligt stämplas som sexbrottslingar. Hur smart är det på en skala?

Jag har alldeles nyligen publicerat ett blogginlägg om vansinniga sexlagar i Sverige och övriga världen, och den här nya lagen skulle definitivt kvala in, om inte annat så på grund av dess idiotiska konsekvenser.
Det är onekligen fascinerande hur makthavare i alla tider har uppvisat en helt osannolik övertro på lagar och regler som metod att komma tillrätta med missförhållanden av alla slag. Liksom det är mycket svårt att begripa varför vissa fenomen över huvud taget ses som problem. Vår tid är alldeles uppenbart inget undantag från denna regel. ”Det här gillar vi INTE, så det förbjuder vi!” – och så tror man i sin enfald att problemet försvinner. Som om förkylning skulle försvinna om man förbjöd den – eller kapade bort näsan. Men så enkelt är det ju inte.

Det första man borde göra i Danmark, oavsett om man kommer fram till att straffbarhetsåldern borde sänkas eller inte, är att i samma stund även sänka lovlighetsåldern för sex. Är man vuxen nog att bära straffansvar vid 14 års ålder, så bör man också betraktas som vuxen nog att avgöra om man vill ha sex eller ej. Men det kanske är farligare att ha sex än att bli stämplad som kriminell? Eller hur tänker ni?

Och hur stort problem är det egentligen, med tonåringar som har sex med varandra? Varför ska det över huvud taget betraktas som ett brott? På vilket sätt är det farligt? På vilket sätt kan det skada ungdomarna med lite sexlekar? Så mycket att de med dessa nya regler kan bli åtalade som sexbrottslingar? Det hela verkar rätt ogenomtänkt, helt enkelt. Tillbaka till skissbordet, damer och herrar politiker! Det här duger inte!

pirat_blogbanner

Dekorrand

Vojne, vojne – ungdomen nuförtiden…

15/01, 2008

Sexigt ungt par

Med jämna mellanrum måste ett antal medelålders tröghögar beklaga sig över ungdomen nuförtiden. Annat var det förr. På min tid, då… Och man blir så trött. Hur orkar ni, dumskallar? När ska vi vuxna bli riktiga förebilder, liksom klokare på riktigt, och inte bara trötta idioter som fördömer ungdomen, på samma sätt som generationen före oss, och generationen före dem, och generationen före dem tillbaka till Hedenhös?

I dagens DN finns artikeln ”Gruppsex, festsex och kompissex, och den är så fantastiskt förutsägbar. I en liten spalt vid sidan om artikeln refereras till 161 domar för sexualbrott under 2006, begångna av ungdomar mellan 15 och 20. Artikeln har underrubriken ”Tonåringar tar allt större risker”, är illustrerad med en ångestbild av tre ansiktslösa personer på brunt papper, varav en ung, tunn, lealös flicka som ligger på någon slags bädd med ansiktet bortvänt (skam? hjälplöshet?), en kraftigare person (man, förstås, förövare, förtryckare, elak, dum, farlig) som just ska bestiga henne, och en tredje som tittar på. Bildtexten lyder ”Dagens unga är mer utsatta än tidigare generationer.” Allt för att vi än en gång ska förfasa oss över den hemska och farliga ungdomssexualiteten.

Jamie Lynn Spears with boyfriend

Jag förstår inte varför det är så viktigt för medelålders föredettingar att ständigt stigmatisera ungdomars friska intresse för sex – det mest naturliga beteende man kan tänka sig. Eller förresten – det kanske är just för att de är medelålders föredettingar. Jag kan inte hjälpa det, men varje gång jag läser den här typen av artiklar så ser jag bara framför mig ett gäng sura och sexuellt frustrerade kärringar och gubbar, som inte får nåt. Och får inte de ha skojig, kravlös, härlig, lekfull sex, så ska minsann ingen annan få ha det heller. Den moraliska indignationen bottnar helt enkelt i avundsjuka.

DN har kontaktat samtliga ungdomsmottagningar om ungas attityder till sex, vad de är beredda att pröva på och vilka risker de utsätter sig för, och har fått in svar från ett 70-tal mottagningar över hela landet. Och vad tror DN att de får för svar då? Varför frågar man inte några av alla de hundratusentals ungdomar som INTE går till ungdomsmottagningar? Varför frågar man inte ungdomarna själva? Nej, man frågar bara de vuxna som jobbar med ungdomsproblem hela dagarna, och vars lön och egenvärde bygger på att dessa problem är synnerligen stora. Objektivt? Knappast.

Skön avsugning

I artikeln talas om ”den sexualiserade bild av samhället som vuxna har skapat” – men jag förstår faktiskt inte den meningen. Vad betyder det? Är det inte tvärtom? Är det inte så att vi vuxna har skapat en extremt antisexualiserad bild av samhället? ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” är en myt, en groda, en jättelögn, som totalt saknar substans – men om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den väl sann. Eller? Är det inte bra att ungdomar idag lever i en betydligt friare kultur, där man kan leka sexuellt utan att riskera att bli horstämplad, utstött, patologiserad eller avrättad? Vi har haft dödsstraff på utomäktenskapligt sex här i Sverige också, och ända in på 1970-talet steriliserade man unga kvinnor på basis av att de var ”översexuella”.

Man kan också läsa att ”både pojkar och flickor konsumerar porr i stor utsträckning, vilket leder till en normalisering av avancerat sex” – och detta skall då tolkas som något dåligt? Vari ligger problemet? Är det farligt med avancerat sex? Hur då? Är det bara missionärsställningen som är O.K.? På vilket sätt är det farligt med oralsex, analsex, gruppsex och andra sexlekar? Varför skall kunskapsinhämtning genom bildmaterial och eget utprovande ses som bra i andra pedagogiska sammanhang, men inte just beträffande sex?

Och så kommer man fram till ett dramaturgiskt crescendo – ”För dem som inte klarar av att sätta gränser kan följderna bli katastrofala” – så att vi som läser verkligen ska få sitta och säga ”Hu! Stackars barn!” När det egentligen handlar om att vi medelålders åderförkalkade stofiler är avundsjuka på ungarna som leker sexlekar tillsammans, knullar runt och har kul.

Orgie

Självklart kan det vara oerhört farligt att inte klara av att sätta gränser. men det gäller ju ALLA ASPEKTER AV LIVET. I skolan, på jobbet, i familjen, på fritidsaktiviteter. Socialt, fysiskt hälsomässigt, mentalt. Det kan handla om alkoholkonsumtion, mat, idrottande, sociala relationer, eller vadhelst man nu kan tänka sig. Men naturligtvis måste ju sexualiteten särskilt framhållas som det område där svårigheten att sätta gränser kan leda till ”katastrofala följder”. Och lika självklart redovisas inte dessa ”katastrofala följder” – kanske för att dessa följder inte alls är lika katastrofala som denna svårighet att sätta gränser kan skapa på andra områden av livet?

Denna intensiva längtan att skapa offer, att utmåla ungdomar som hjälplösa och vinddrivna existenser som knullar sig in i helvetet, illustreras effektivt av sista stycket i artikeln – ”Deltagarna [på en fest] vaknar avklädda i en säng tillsammans med andra unga tjejer och killar och vet inte riktigt vad de har varit med om. Efteråt blir det jättesvårt för rättsväsendet att bena ut vad som har hänt. Sällan räcker det bevismässigt, trots att våldtäkt är ett av de brott vi ser allra allvarligast på.”

Vänta lite nu. Backa bandet. Om ingen vet vad som har hänt, varför problematisera? Om ingen minns exakt att ett eventuellt övergrepp har begåtts, varför blanda in rättsväsendet? Om någon får Ågren, och tänker ”hjälp, vad har jag gjort – har jag haft sex med alla de här människorna?” – så kan det skapa våldtäktsfantasier och övergreppsbeskyllningar, så att man slipper ta ansvar för det som har hänt, så att man kan skylla sitt ”omoraliska” (dömt av samhället som sådant) beteende på någon annan.
Och OM det faktiskt är så att ett alldeles äkta övergrepp har ägt rum – kan det möjligen vara så att orsaken är FÖR LITE sexuell erfarenhet, snarare än FÖR MYCKET? Tänk om övergreppen skulle minska, med ökad sexuell erfarenhet och kunskap?

Oralkedja

I väldigt många sammanhang där en sexuell situation har gått överstyr, eller blivit fel av en eller annan anledning finns det mycket goda skäl att misstänka att den främsta anledningen till att det blev ”fel”, är inte själva sexet, utan omgivningens fördömande attityd. Stigmatiseringen av sexualiteten är med andra ord mycket farligare än sexualiteten själv.

Självklart ökar antalet sexbrott om man gör fler sexuella handlingar brottsliga. Om det som var tillåtet förra året är ett brott i år, så kommer brottsstatistiken att påverkas. Det finns för närvarande förslag på ny lagstiftning som kommer att förvandla många ungdomar till brottslingar – förbud mot innehav av erotiska bilder på ungdomar under 18, t.ex. Det betyder att om du själv är över 18 så ska det med dessa nya lagar vara olagligt och straffbart för dig att inneha erotiska bilder på dig själv om du är under 18 på bilderna. Hur absurt låter inte det?

Hängning av “sexbrottslingar” i Iran

Visst, det kunde ha varit värre, förstås. I Iran hänger man tonåringar om de har ”fel” slags sex (typ om de är homosexuella, eller bara lite fräcka). Här i Sverige hänger vi inte våra unga för att de är sexuellt utlevande – det är som regel inte ett brott längre – och det ska vi väl vara oerhört glada och tacksamma för. Samtidigt så finns tendenserna kvar. liksom som en rest i ryggmärgen. Avancerat sex = dåligt. Många sexpartners = dåligt. Sex utan romantisk kärlek = dåligt. Allt i enlighet med Gayle Rubins teorier om sexuell hierkarki. Det är inte särskilt länge sedan homosexualitet betraktades som en sjukdom, liksom onani. Det finns många stenar kvar att vända på.

Till alla sexfientliga medelålders stofiler – tagga ner!!! Ni gör mer skada än nytta! Sex är faktiskt inte farligt! Sex är roligt, hälsosamt och ett härligt sätt att komma nära andra människor. Den dag vi slutar se sex som något som lätt kan leda till katastrofer, som är moraliskt tvivelaktigt, som jätteläskigt, den dagen vi slutar att stigmatisera sexualiteten – den dagen kommer sexbrotten att minska radikalt. Tro mig.

Älskande par i sängen

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: