När jag var barn, långt upp i tonåren, var mitt absoluta drömyrke att bli bildesigner. Jag ritade bilar, läste om bilar, drömde om bilar, samlade på leksaksbilar och byggde bilmodeller. Bilar, bilar, bilar. Mina idoler var Pininfarina, Giugiaro, Bertone, m.fl. – jag var inte särskilt intresserad av motorer och mekanik, men formgivning och bilhistoria kunde jag studera hur länge som helst. Jag har sedan tonåren gjort mig av med säkert hälften av mina bilböcker, men har ändå kvar närmare ett par hyllmeter billitteratur.
Jag blev inte bildesigner. Dock har jag länge arbetat som illustratör och bildkonstnär, och har vid hundratals tillfällen på uppdrag utfört målningar, illustrationer och foton med bilmotiv. En hel del kan man se på mina hemsidor Rehbinder MultiArt Productions och Photo Gallery.
Idag har intresset falnat, i alla fall om jag jämför med min barn- och ungdom. Men mitt intresse för formgivning finns fortfarande aktivt – min favorittidskrift är den italiensk-engelska publikationen Auto & Design, mitt favorit-TV-program är Top Gear, jag har själv en hemsida som heter Världens fulaste bilar (som paradoxalt nog handlar om riktigt dålig bildesign), och jag njuter alltjämt av god formgivning närhelst jag har möjlighet, inte minst just gällande bilar.
En märklig konsekvens av mitt tidiga bilintresse, med katalogplöjande och tecknande, är att jag än idag, även på långt håll, kan känna igen i stort sett vilken bilmodell som helst. Min kära hustru tycker att det är lite underhållande när vi tittar på film, jag ser en takstolpe och en halv instrumentbräda inifrån, alternativt ett tredjedels baklyse, och kan omedelbart säga vad det är för märke, modell och år. Jag har sett mötande billysen en regnig natt, på över 200 meters håll, tänkt ”en Citroën”, för att sen tänka vidare mer rationellt, att nä, det går ju faktiskt inte att se på så långt håll – men visst var det en Citroën. Jag är helt enkelt skadad.
Vi lever tyvärr i en designmässigt djupt tragisk samtid, där gamla bilfabrikanter, tidigare kända för skönhet och god form, släpper ut det ena monstruösa missfostret efter det andra – Peugeot 308 SW (som måste vara världens fulaste bil just nu!), Mercedes GLK (& R, SLR, m.fl.), Audi Q7, som några exempel på riktigt obehagliga förbrytelser mot ett estetiskt sinne.
När koreaner och kineser frambringar sådan ”design”, så är det dem förlåtet, eftersom de fullkomligt saknar en sådan tradition, och bara kopierar, utan att begripa vad det är de kopierar. I allra bästa fall anlitar de europeiska formgivare. Med andra ord – från européer med en mer än sekellång tradition av framstående bilformgivning ska man kunna vänta sig betydligt bättre. Fy!
I denna infekterade atmosfär, fylld av estetisk nedsmutsning, behövs alltså motvikter, oaser i skräpdesigndjungeln, alternativa inspirationskällor till ny design, och påminnelser om att bilar faktiskt inte måste vara fula.
Så här följer min personliga lista med ett urval av världens vackraste bilar genom tiderna. De första fem bilarna kan nog sägas vara mina absoluta Top 5, men sedan är den inbördes ordningen mest en slump.
Allt detta är naturligtvis extremt subjektivt – men det är liksom det som är poängen…
Delage D8 1938
Gud hade hål i fickan just 1938, och tappade en överdrivet stor dos av skönhetssinne på formgivarna av (och karossmakarna till) det franska bilmärket Delage, och så råkade de skapa världens genom tiderna vackraste bilar. Detta är den absoluta höjdpunkten av all bildesign. Det blir bara inte vackrare än så här. Intressant nog gäller detta nästan vilken karossmakare som än satte tänderna i Delage just detta år.
Proportionerna är fulländade, detaljerna är magnifika, helheten är perfekt.
Det sägs att ”Du kör en Ferrari, blir körd i en Rolls Royce – men till din älskarinna ger du en Delage.”
Jag säger – skippa älskarinnan och behåll Delagen…!
(kvinnor finns det gott om, men en Delage är sällsynt!) 🙂
Lamborghini Miura
Gandinis absoluta mästerverk. De moderna superbilarnas anfader, med sin tvärställda mittmotor-V-12. Slank, vacker, brutal. Oslagbar form. Lamborghinis oöverträffade genombrottsmodell. Det är svårt att tänka sig att Ferruccio Lamborghini framför allt var traktortillverkare, med en dröm om att skapa den absoluta suberbilen, en värdig konkurrent till Ferrari. Intressant nog lyckades han. Och Miuran var den första Lambon som faktiskt överträffade allt, inklusive Ferraris samtida modeller, i såväl formgivning som prestanda.
Bugatti 35, 1924-1927
Ettore Bugatti var inte främst ingenjör. Han var en konstnär, en skulptör av Guds nåde, ett geni på många fält, utom möjligen ekonomi. När Bugatti började härja på racerbanorna var trenden större, tyngre, starkare, och brutalast av alla på 1920-talet var de stora, gröna, kompressorförsedda Bentley-monstren. Bugatti gjorde tvärtom – lätt, elegant och snabbt med mindre kraft. En Bugatti kunde vara svulstig och iband t.o.m. bisarr, men aldrig vulgär – alltid klass, elegans, snabbhet, lätthet, perfekt balans, eleganta linjer. No bullshit.
Maserati 3500 GT
Ståpäls och rysningar, lustfyllda gnyenden och djupa suckar – det är vad en sådan fulländad, 100 % perfekt italiensk skönhet kan framkalla hos mig. Jag kan falla i trance, tårögd, andäktig, i djup beundran och dyrkan av den absoluta skönheten hos ett fordon som detta. Över huvud taget lyckades italienarna fantastiskt bra på 1950- och 1960-talet att skapa mästerverk likt denna.
Det är som att kompisarna från förr, Leonardo Da Vinci, Michelangelo, Botticelli och David, fick för sig att återfödas igen, fast nu som karosserimakare i norra Italien. Maserati 3500 GT är helt enkelt en bilarnas David, en formgivningens Mona Lisa – jag bara andas, djupt och innerligt…
Jaguar E-Type
Ständigt framröstad som världens vackraste bil i allehanda biltidningar över hela världen. Alla älskar Jaguar E-Type. Till och med folk som inte är ett dugg intresserade av bilar faller för denna gränslöst eleganta, undersköna bil. Det går inte att bli arg på en Jaguar. Folk kan irritera sig på en Porsche eller en Mercedes, men Jaguar E-Type är helt enkelt för vacker – skönheten förlåter allt. Definitivt en av världens vackraste bilar, helt klart.
Det finns en kupé också, som är ovanligt vacker för att vara en ”kombi-kupé”, men roadstern är allra finast. Och det måste förstås vara Series 1. Mot slutet av sin tid, efter allehanda designförändringar (försämringar) blev E-Typen tyvärr bara oformlig och klumpig.
BMW 507, 1956-1959
Stil på tyska. perfekta linjer, elegans och styrka i total balans. Den androgyna bilen med perfekt samspel mellan maskulint och feminint. Denna design lyckas kombinera diskretion och ödmjukhet med mästerskap och oövervinnerlighet. Tysk precision med dansant elegans. Fantastiskt.
Jaguar XK 120, 1949-1954
Tydligt inspirerad av såväl Bugatti Atalante som BMW 328, men ändå ett mästerverk av helt egen klass. Eller som Keith Richards skulle säga – ”It’s not what you steal, it’s how you do it”. Jaguar är ett av det där lilla fåtalet bilmärken som lyckas producera klassiker efter klassiker, och detta är verkligen en designikon, en klockren klassiker i ordets striktaste betydelse. Denna böljande, svepande kaross med sina runda, vågformade linjer tappar aldrig sin stringens eller strikthet. Allting är där det ska vara. En självklar medlem på en sån här lista.
Mercedes 300 SL coupe, 1952-1957
Måsvinge-Mercedesen. Kultbil. Legend. Föregångaren till vår tids superbilar. De så kallade måsvingedörrarna var inte bara en designgimmick, utan en teknisk innovation i syfte att kunna ha så höga trösklar som möjligt, för ökad vridstyvhet i karossen.
Trots sina relativt runda linjer är 300 SL betydligt mer (tyskt) maskulin än många andra superbilar, som t.ex. Lamborghini Miura. Den är ”strictly business” på ett sätt som bara tyska Mercedes kan åstadkomma. Perfekt in i minsta detalj. Gamla anrika Daimler-Benz kunde verkligen formge bilar med stil – och därför är det så oerhört tragiskt att Mercedes numera pumpar ut den ena groteskt fula bilen efter den andra. Ibland var det verkligen bättre förr.
Från 1957 till 1963 byggdes 300 SL som en roadster, och den var förvisso också rätt snygg, men den kan aldrig komma i närheten av den riktiga måsvinge-300 SL i konsekvent stil och kultstatus. Och när jag sågar den nutida Mercedes SLR som en av världens i särklass fulaste bilar, och ger den namnet ”Pigs in Space”, så är det just för att jag jämför den med 300 SL, som utan tvekan är en av världens vackraste superbilar, någonsin. Skärpning, Mercedes!
Alfa Romeo 8C 2900 B Touring Spyder, 1935
Det är svårt att välja en, eller ens bara två, av alla vackra Alfor genom åren. Det finns så otroligt många. Precis som med Jaguar – men denna är ändå i särklass. En gammal 30-talare med svepande, eleganta och samtidigt kraftfulla linjer, utan att någonsin bli ”för mycket”. Allt med denna bil andas stil, elegans, klass – Italien när det är som bäst.
Buick Riviera, 1963-65
Denna bil skulle egentligen vara en Cadillac, men så tackade Cadillac nej till denna fantastiska bil (som då skulle ha hetat LaSalle II), och så fick övriga bilmärken inom GM chansen – Buick behövde verkligen en ny, spännande bil i sitt program, och gjorde allt vad de kunde för att få ta över denna modell. Bilen fick heta Riviera, anspelande på europeisk kultur, eftersom bilen också inspirerats av så vitt skilda bilar som Rolls Royce (taklinjen) och Ferrari (grillmönstret).
Buick Riviera blev en klassiker redan som ny, och lovordades av såväl Pininfarina och anda framstående designers som en alldeles särskilt vacker bil. 1965 fick Rivieran det strålkastararrangemang som var tänkt från början, men som man inte hade löst tekniskt 1963-1964 – dolda i ytterflyglarna. Därför är det 1965 års modell jag visar bilder på här.
Aston Martin DB5
James Bond visste vad som var det absolut bästa i alla lägen – om det så är champagne, kvinnor eller bilar. I filmerna Goldfinger och I Hennes Majestäts hemliga tjänst på 1960-talet var Aston Martin DB 5 det självklara valet. De senaste åren har Aston Martin fått en renässans i Bond-filmerna, först med en Aston Martin V8 Vantage Volante, i Iskallt Uppdrag, 1987, med Timothy Dalton som Bond, och i Die Another Day kör Bond i Pierce Brosnans skepnad en Aston Martin V12 Vanquish.
I den senaste fimen, Casino Royale, kör Mr. Bond spännande nog både en ny DBS V12 (som för övrigt skall dyka upp igen i nästa film, Quantum of Solace) och en gammal klassisk DB 5, som han vunnit på kortspel – som en liten flirt med Bonds ursprung.
Chevrolet Corvette 1963-1967
De första Corvetterna var riktiga skitbilar, och dessutom var de hemskt fula. Men nånting hände 1962, då man introducerade en helt ny bil som höll hygglig kvalitet, riktiga sportbilsprestanda, och dessutom hade den intressantaste design som Chevrolet någonsin har frambringat på en seriebil. Formgivaren Larry Shinoda skapade en harmonisk, helt unik form som i praktiken blivit en stilikon. Den första modellen hade en delad bakruta (Split window) som försvann följande årgångar, vilket förstås har gjort 1963:an till den mest eftertraktade av alla Corvetter.
BMW 3.0 CS/CSi/CSL, 1971-1975
Det går inte att komma ifrån att denna bil bidragit starkt till att positionera BMW som en av de mest avancerade bilproducenterna i världen – i såväl design som teknisk perfektion. Tyvärr rostade de något alldeles oerhört (liksom i och för sig det mesta på 1970-talet) – men rent utseendemässigt är BMW 3.0 CS avgjort den vackraste bil som BMW någonsin frambringat, vilket inte vill säga lite. Att det också byggdes en del riktigt brutala banracers (som egentligen inte är så vackra, men definitivt strictly business på det där typiskt tyska viset) på denna bil minskar ju inte glamouren – snarare tvärtom…
Alfa Romeo Giulietta Spider, 1955-1965
Ytterligare en klassisk italienare. Alfa Romeos lätta roadstervariant av basmodellen Giulietta är en av Pininfarinas mest lyckade skapelser, och har en harmonisk linjeföring rakt igenom. Allt sitter på sina rätta ställen, och sällan passar den klassiska Alfa-grillen så perfekt som på denna härliga bil.
Jag vill ha! 🙂
Lotus Elite, 1957-1963
Lotus Elite följer samma recept som Bugatti 35, i det att den är lätt, lätt, lätt. Den har en plastkaross, vars form ovanligt nog faktiskt är ritad av en bokhållare med designambitioner. Bokhållaren ifråga passade även på att finansiera projektet, och så var ordningen återställd. En mer harmonisk linjeföring är svår att hitta. Alla linjer sitter precis där de ska, i ödmjuk perfektion. Den har för övrigt en sak gemensamt med Jaguar E-Type (förutom att den är engelsk), och det är att det bara inte går att bli arg på en Lotus Elite – den är för vacker. Och en kvinna skulle ofelbart säga att den är söt. Raggfaktorn är hög, med andra ord…
Ferrari 250 GT, & GTL Lusso
Ferrari. Vilken ska man välja? Ska man välja 288 GTO, eller Dino, eller en gammal 212 roadster? Ska man välja en California Spyder från 1961, eller en Superfast från 1966? Kanske en 330 GTC 2+2 coupe? Vilken är vackrast? Det får bli… Ferrari 250 GT, och framför allt GTL Lusso! Av alla Ferrari jag kan tänka mig, så är denna den absolut vackraste. Den har både elegansen och brutaliteten i ett, stil och kraft, komposition och muskler. Allt finns där, i perfekt harmoni. Och det är en klassisk Ferrari, en riktig Grand Touring, med stor motor fram och 2+2-kaross. Precis som det ska vara. Perfekt.
BUBBLARE:
Några bilar som också hade kunnat platsa på denna lista, men som får nöja sig med att bli omnämnda som alldeles särskilt vackra bilar, klassiker och stilbildare: Lamborgini Gallardo, AC Cobra, Ford Thunderbird 1955-57, Peugeot 403, Peugeot 406, Duesenberg SJ, Packard Caribbean 1956, Jaguar Mark X, Ferrari 288 GTO, Iso Grifo, Simca Etoile/Aronde, Facel Vega HK 500, Jaguar XJ 6, Mercedes 540 K, Bugatti 57S Atlantique, Bentley Continental S, Talbot Lago T150 C, Lancia Aurelia spider, Porsche 911, Aston Martin Vantage 2007, Citroën DS/ID, Mercedes 280 SL ”Pagoda”, Alfa Romeo Giulia Sprint, och några fler jag inte kommer ihåg på rak arm…
TantraBlog 
Senaste kommentarer