RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
– Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Äckligt självgod och nedlåtande moralism

Det snackas mycket om Kleerup nu, sedan polisingripandena på Grammisgalan. Och de allra vanligaste omdömena om honom tycks vara att:

1. det är synd om honom
2. han är dum i huvudet
3. knark är faktiskt olagligt
4. han borde förstå sin roll som förebild för de unga.

Allvarligt talat, men allt detta är komplett skitsnack och snömos. Vi som inte är personliga vänner till Andreas Kleerup har för det första ingen rätt att lägga oss i hans livsstil, och vi har inte rätt att vara gulligt nedlåtande med vår klappa-på-huvudet-attityd (stackars lilla knarkande Kleerup), och det är jävligt arrogant att sitta och döma honom som dum i huvudet för att han har ett annorlunda sätt att uttrycka sig, som många helt enkelt inte begriper, eftersom han är en poet, en konstnär som använder språket på ett mer visionärt sätt än genomsnittet (det är därför han kan leva på det, och inte du, pucko!).

Huruvida Kleerup är dum i huvudet är förstås också 100 % irrelevant. Vi har fortfarande yttrandefrihet i det här landet, utan krav på lägsta IQ-nivå för att få yttra sig offentligt. Det är väldigt lätt (och rätt korkat) att avfärda någon med avvikande åsikter som korkad, för då slipper man presentera riktiga argument. Och skulle det mot förmodan förhålla sig så att Kleerup faktiskt vore korkad (vilket jag betvivlar), så vore det också extremt elakt och arrogant att dissa honom för det. Han skadar ingen, och bör därför lämnas i fred.

Huruvida Kleerup bryter mot lagen är faktiskt också helt irrelevant, eftersom det är en korkad lag han bryter mot, en ganska ny lag som nästan halva riksdagen var emot när den infördes, tvärs emot både juristers och polisers rekommendationer. Jag har sett folk skriva om detta och jämföra med trafikregler, vilket förstås är ultrakorkat, huvudlöst och komplett idiotiskt, eftersom hans snortande inte drabbar någon annan, vilket ett trafikbrott kan göra. Jag ser många som skriver om detta, som tar till brösttoner och STORA BOKSTÄVER i sitt fördömande av hans ”lagbrott”, i nån slags självgod ”jag följer minsann alla lagar, då ska fan han också göra det!”

Och det där med förebilder – det är ännu mer korkat. Egentligen tror jag att det argumentet kommer från människor som är rädda och inskränkta, och som pratar utifrån avundsjuka mot andra människors större frihet. Om ungdomar skulle ta efter alla sina idoler i allt, så skulle det var betydligt högre nivåer av supande, knarkande och självmord bland ungdomar och det skulle dessutom spelas mycket mer musik.

Det är fortfarande inte olagligt att vara drogliberal eller sexliberal, och det är fortfarande tillåtet i vår ”demokrati” att ha kritiska åsikter om gällande lagstiftning – även om många verkar ha missat det.

Kleerup påstås propagera för droger (har jag inte sett nånstans – men även om det skulle vara sant så är det inte heller olagligt, faktiskt!), och han påstås ha sagt att konsnärer ”behöver droger för att vara kreativa”, vilket jag inte heller har sett någon påstå, någonsin. Vad som är ett faktum är att många konstnärer (absolut inte alla) använder sig av vissa sinnesvidgande stimuli för att få inspiration, för att lösa upp synapserna i hjärnan och associera friare, för att få nya idéer. Detta är ett ovedersägligt faktum, liksom det att mycket av den musik som komponerats de senaste 300-400 åren aldrig skulle ha nått våra öron, om inte kompositörerna hade nyttjat någon form av stimuli.

Sen finns förstås alla dessa självgoda tangentbordsriddare som moraliserar, och yttrar plattityder om att ”ingen behöver droger” och annat kvalificerat struntprat, men det är faktiskt också irrelevant. Om du tycker att du mår bäst utan droger – fine. Men döm inte andra för vilka behov de anser sig ha. Den som är utan skuld kan ju alltid kasta första stenen. Eller nåt.

Många hänvisar till ekonomiska aspekter, att folk som kör bil utan bilbälte, äter sig feta, knarkar, super etc. skulle kosta samhället mer. Det är för det första ett orimligt argument, eftersom man med då måste förbjuda allt som är farligt och skadligt, som kostar skattepengar – som tobak, alkohol, korpfotboll, biltrafik och mycket annat. Dessutom stämmer argumentet inte, eftersom de som räknar på kostnaderna aldrig tar med både debet och kredit i sina beräkningar. Om folk super/knarkar/jobbar/äter ihjäl sig tidigt så kostar de inte pensionspengar. Om jag krockar på motorvägen i 120 km/tim med bilbälte så kommer jag sannolikt att kosta många sköna skattemiljoner i vårdkostnader, men om jag krockar i samma hastighet utan bilbälte så dör jag nästan garanterat – och det blir förstås mycket billigare för samhället. Så ekonomi är helt enkelt inte en relevant faktor i denna diskussion.

Jag känner inte Andreas Kleerup, har inte hört någon av hans musik, och jag använder inga illegala droger. Jag skulle möjligen tycka att det vore trevligt att puffa lite marihuana då och då, om det vore lagligt, vilket det är i många andra europeiska länder, eftersom det är mycket trevligare än alkoholrus, och saknar alkoholens skadeeffekter. Men jag har alltså ingen personlig agenda bakom denna artikel. Jag har inga specifika sympatier eller antipatier för Kleerup, eller för den delen drogbruk. Jag vill dock diskutera principiella och praktiska frågor i ämnet, eftersom det uppenbarligen behövs.

Vad som verkligen borde diskuteras är inte om popmusiker behöver droger eller ej. Vad som borde diskuteras är om vi medborgare kan tillerkännas rätten att som vuxna människor få bestämma över våra egna kroppar. Det är inte rätt och riktigt att staten kan tillåtas ha högsta bestämmanderätt över vad jag får göra med min egen kropp. Vad jag äter, dricker, hur jag tränar eller inte tränar, om jag har bilbälte eller inte, om jag hoppar från hustak eller broar, klättrar i berg, röker marihuana, svälter mig eller göder mig, ska inte staten ha rätt att yttra sig om, än mindre styra över.

Den återkommande frågan är alltså – vem äger dig? Vem har den högsta rätten att bestämma över ditt liv? Du själv eller någon annan? Vill du ge bort den rätten, och i praktiken bli en slav, en lakej utan suverän självbestämmanderätt över ditt liv? Detta bör diskuteras.

P.S. Marihuana är synnerligen hälsosamt, och innehåller verksamma botemedel mot en mängd sjukdomar och symptom. Och det finns inga registrerade skadeverkningar. Alls.

Carl-Michael Edenborg skriver utmärkt i ämnet, på NEWSMILL.
Max Doherty presenterar (också på NEWSMILL) en helt annan, mycket relevant anledning till att vi borde ifrågasätta just bruket av kokain. Läs den!